Folkhumor : Skämtsagor och historier från olika länder för ung och gammal

By Grip

The Project Gutenberg eBook of Folkhumor
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Folkhumor
        Skämtsagor och historier från olika länder för ung och gammal

Author: Elias Grip

Release date: July 12, 2025 [eBook #76487]

Language: Swedish

Original publication: Stockholm: Magn. Bergvalls förlag, 1916

Credits: Tuula Temonen


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKHUMOR ***

language: Swedish




FOLKHUMOR

Skämtsagor och historier från olika länder för ung och gammal


Berättade av

ELIAS GRIP






Stockholm,
Magn. Bergvalls Förlag,
1916.




INNEHÅLL

    Förord.
 1. Tattarpojkens underbara äventyr.
 2. Köpman Stuut.
 3. Han, som skulle prata säcken full.
 4. Tumpels äventyr.
 5. Prosit!
 6. Bonden, som blev underdoktor.
 7. Den vandrande soldaten.
 8. En lyckad kur.
 9. En kruka vett.
10. Den underbara käppen.
11. Fem skilling.
12. Hur bonden fick behålla sin skatt.
13. Sluga Kajsa.
14. Gåvor och gengåvor.
15. De tre systrarna.
16. Bonden och baronen.
17. De två bröderna.
18. Hur den fattige Petter fick behålla slott och prinsessa.
19. De sex stallbröderna.
20. Bonden och guldklumpen.
21. I morgon skall du få mat.
22. Mycken lärdom har gjort dig rasande.
23. Jack med bönstjälken.
24. Dumbom på visit.
25. Liten blir väl stor.
26. Den, som kunde tiga längst.
27. Gårdfarihandlarens dröm.
28. Hur det gick med snålvargen.
29. Jan Glux.
30. Palle Rankom.
31. Tick, tack!




FÖRORD.


Sedan långa tider tillbaka har folket haft glädje åt lustiga historier,
kvicka svar och roliga infall. I folksagorna gisslas också på ett
skämtsamt sätt särskilt dumhet, snålhet och girighet. Däremot år
hjälten ofta en person, som aldrig slår handfallen utan förstår
att reda sig i kinkiga lägen. Ej sällan förekomma i de folkliga
skämtsagorna anstötliga moment, men sådana har jag här borttagit, vadan
boken utan tvekan kan sättas i händerna på barn och ungdom. I den form,
vari sagorna hår framläggas, hoppas jag de skola visa sig såsom en
underhållande läsning även för äldre, som hava intresse för folkets
godmodiga humor och enkla berättarkonst.

Kneippbaden i aug. 1916.

E. G.




TATTARPOJKENS UNDERBARA ÄVENTYR.


Det är inte alla tattare, som bara stryka omkring på vägarna eller laga
kastruller och spå i kort. Förr i världen åtminstone fanns det också
en och annan, som gick ute på arbete som en vanlig dagkarl. En sådan
gick en gång ut i skogen för att hugga ved. Han hade sällskap med två
bonddrängar, som voro ute i samma ärende. När de hade arbetat några
timmar, satte de sig ned på en stubbe och vilade. Och så började de
prata.

— Om vi i dag finge det, som vi mest av allt önskade, vad skulle du då
önska? sade den ene drängen till den andre.

— Jo, jag skulle önska, att jag hade ett duktigt fat bräckkorv, när jag
kommer hem.

— Och jag, sade den andre, skulle önska, att en präktig ostkaka stode
ångande och varm på bordet i stugan, då jag kommer hem.

— Vad skall det tjäna till att önska något? sade tattaren Det går ju
i alla fall inte i uppfyllelse. Jag kunde ju lika gärna önska mig ett
halvt tjog ungar i stugan, tillade han skrattande.

Så fortsatte de alla tre att arbeta, och när kvällen kom, gingo de hem.
Och kan ni tänka er, att när den ene drängen kommer inom dörren till
stugan, så får han se ett väldigt fat med bräckkorv på bordet. Utan att
de visste det, var det deras önskedag. Och den andre drängen fick sin
ostkaka, så nog fingo de att smörja kräset med den kvällen, fast det
grämde dem, att de inte önskat sig någonting värdefullare.

Värre var det dock för tattaren. När han kom inom dörren och skulle
lägga ifrån sig mössan och matsäcksväskan på en stol, ropade hustrun
hans: »Inte där, kära Petro, där ligger ju ett barn.» Han vänder sig
om till det andra hörnet — där ligger också ett. Så går han fram till
kakelugnsvrån, där ligger också ett litet pyre och stirrar emot honom
med ögon som svarta pepparkorn. Vart han vänder sig, ser han små späda
barnkräk.

— Vad i all världen vill det här säga? utropade han. Hur många ungar ha
vi här egentligen?

— Tio ha vi fått i dag, och två hade vi förut, det blir dussinet jämnt,
svarade gumman milt.

Nu begrep Petro, att han hade fått sin dåraktiga önskan uppfylld. Han
rev sitt hår och blev alldeles utom sig.

— Hur i all världen skall jag kunna föda en sådan familj? skrek han,
det är så gott jag önskar mig själv dit pepparn växer, ända in i
trollberget vid världens ände.

I detsamma hördes slamret av vagnshjul och hovar ute på gården. Ett
ögonblick därefter rycktes dörren upp, och ett grinande troll kom in,
tog Petro i armen, och så bar det av, så det gnistrade om både hjul och
hovar. Över åkrar och gården gick färden, och på några minuter var hela
ekipaget försvunnet, och det syntes inte röken efter dem.

Nu stod den stackars hustrun ensam med hela barnskaran, men hon
fällde inte modet för det. Hon spann och vävde åt folket i byn, och
barmhärtiga människor, som visste, hur hon hade det, gåvo henne bra
betalt och hjälpte henne på allt sätt och vis, och så kom det sig, att
barnen växte upp — det var pojkar för resten allihop — och fingo god
vård och allt, vad de behövde. Den yngste hette Kuno, han var pigg
och vaken med livliga, svarta ögon och knollrigt hår. Han var allra
duktigast att hjälpa mor i hemmet, och gott förstånd hade han. Aldrig
hände det, att han blev svarslös eller rådlös, vad som än kom på.

När Kuno var 17 år gammal, frågade han en dag sin mor:

— Hör nu mor, hur kommer det sig, att vi inte ha någon far såsom andra
barn?

Då berättade modern, hur det hade gått med deras far, hur han hade
blivit bortförd av ett troll, och ingen hade sett till honom sedan den
dagen.

— Nå då skall jag draga ut i världen och söka reda på honom, sade Kuno.

Modern sökte avråda honom, men det hjälpte inte. Samma dag gav han sig
i väg, och så vandrade han igenom det ena kungariket efter det andra,
men ingenstädes träffade han sin far. Så en dag, när han vandrade
genom en stor skog, fick han syn på en väldig poppel, vars topp nådde
ända upp i himmelen. Där uppe har jag bra utsikt, tänkte Kuno, och så
klättrade han upp. När han kom ända upp i toppen, såg han framför sig
himmelens port och en stor skara själar, som trängdes därutanför. Nu
tog vinden tag i trädet och böjde toppen, så att Kuno kom alldeles in
till porten. Då begagnade han tillfället och klappade på.

Genast stack Sankte Per ut huvudet och frågade:

— Vem är det?

— Det är Kuno, tattarens yngste pojke. Jag här letat efter far min
jorden runt men är inte människa till att få tag i honom. Snälle Sankt
Per, släpp in mig, så får jag se, om han är här.

— Du får lugna dig så länge, sade Sankte Per. Vår Herre är inte hemma
för tillfället. Vänta, till dess han kommer!

Men pojken hade inte lust att vänta. Han kastade sin mössa över porten,
så att den föll ned därinnanför, och så klappade han på igen.

— Hur är det nu fatt? ropade Sankte Per förargad.

— Jo, min mössa blåste av mig och for över porten, jag kan väl få gå
efter den.

— Jag har ju sagt, att du inte får komma in.

— Då skall jag tala om för Vår Herre, när han kommer, att ni behåller
annat folks egendom.

Sankte Per var rädd att få bannor, och så släppte han in pojken, sedan
denne lovat att gå ut, så snart han hade fått tag i sin mössa.

När pojken väl kommit in i himmelen, gjorde han sig emellertid ingen
brådska. Han vandrade omkring på smaragdgröna ängar och vägar,
beströdda med guldsand, njöt av blommornas fägring och doft och
springbrunnarnas kristallklara vatten. När han gått en stund, fick han
på en kulle se ett torn, som skimrade i alla regnbågens färger. Han
gick närmare och såg, att det var uppfört av idel ädelstenar. Porten
stod öppen, och Kuno gick in. En lång spiraltrappa förde honom upp
på en altan, varifrån han hade en underbar utsikt. Han såg inte bara
den omgivande trakten av himmelen utan också hela jorden och vad som
försiggick på den.

Långt, långt borta såg han sin mors hydda, och se, just nu kom grannen
och stal morsgummans enda gris, som hon hade haft så mycken möda att
sköta och föda upp. Nu blev Kuno arg och såg sig omkring efter något
föremål, som han kunde kasta i skallen på den elake grannen. På golfvet
stod en hel hop små pallar. På dem brukade änglarna sitta, då de
hyllade Vår Herre och lyssnade till hans röst. Pojken tog nu en pall
och slungade i väg den, så mycket han orkade i riktning mot tjuven. Men
pallen nådde inte fram på långa vägar. Han försökte med ett par till,
men det gick inte. Det får väl vara då, tills jag kommer hem och får
tag i dig, din spjuver, men då skall du få betalt för gammal ost och
fläsk med, sade Kuno för sig själv.

I sin iver att straffa den tjuvaktige grannen hade pojken så när
glömt bort sitt egentliga ärende att söka uppspåra sin far. Härtill
hade han nu ett tillfälle, som aldrig skulle återkomma. Med spanande
blickar överfor han den vida jorden. Han såg skeppen på havet. Han såg
härar, som kämpade med varandra, bönder, som plöjde, adelsjunkrar, som
jagade i skogarna. Slutligen varseblev han långt bort vid världens
ände ett stort, högt berg och därinne en trollkonung, som var rik och
mäktig och hade hundratals tjänare. I ett schakt av detta berg såg han
människor, som arbetade i sitt anletes svett för att gräva fram guld
åt trollkungen. Han betraktade dessa människor noga och fann bland dem
en med svarta ögon och knollrigt hår liksom han själv. Månne det kunde
vara hans far?

Som Kuno står där och tittar, blir han plötsligt alldeles bländad av
ett sken, som synes honom starkare än solens. Nu kan han ingenting se
längre, varken av jord och himmel. Han hör en röst, brusande som ett
stort vatten:

— Jordebarn, vad vill du här? sade Vår Herre.

— Jag är en fattig tattarpojke och söker min far, som för många år
sedan bortrövades av trollen.

— Gott, du har nyss sett honom. Den svartlockige mannen, som arbetar
därnere i schaktet hos trollkungen, är din far, och eftersom du hyser
oegennyttig kärlek till honom, så skall du också lyckas befria honom.
Men var har du gjort av mina änglapallar?

— Förlåt min överilning, bad Kuno, jag såg en granne, som just gick
och stal min mors enda gris, och då ville jag ge honom en ordentlig
minnesbeta. Och' så fick jag inte tag i något annat än de här pallarna
att kasta.

— Han skall nog få straff i sinom tid, men gå nu ut härifrån, du är
ännu icke mogen för himmelriket. Nu vet du, var din fader är att söka,
gå åstad!

Nu skyndade sig pojken i väg, fick tag i sin mössa och slank ut genom
porten. Med ett kraftigt hopp förflyttade han sig till en av grenarna
i toppen på den stora poppeln, som sakta vaggade i aftonbrisen, och
en stund därefter var han nere på jorden igen. Han kände sig trött av
klättringen och sin himlafärd, men ovanligt glad och lycklig över att
veta, var han hade att söka. Som det var för sent att ge sig i väg
någonstans den kvällen, lade han sig ned att sova vid foten av poppeln.

Följande morgon vaknade han vid fåglarnas kvitter i dagningen. Nu
anträdde han med glatt mod sin vandring. Han hade noga givit akt på
riktningen. Vägen var lång, det visste han, men den saken bekymrade
honom inte. Litet guldsand ifrån vägarna däruppe i himmelen hade han
förtänksamt nog stoppat i fickan, och det räckte mer än väl till
hans uppehälle. När han hade vandrat ett helt år, kom han äntligen
i närheten av det stora berget vid världens ände, där trollkungen
höll hans fader fången nere i ett schakt. På vägen mötte han ett helt
regemente soldater.

— Vart skall du ta vägen? frågade de.

— Jag skall till trollberget för att hämta min far.

— Det lönar sig inte att försöka! Vi ha varit där för att hämta vår
konungs enda dotter, som blivit bortrövad av trollkungen. Men de
ville inte släppa henne, fastän hennes far lovat prinsessan och halva
kungariket åt den, som kunde föra henne tillbaka. Utan trollens goda
vilja är det blankt omöjligt att komma in i berget. Vi försökte med
lock och pock, men det var stört omöjligt. Det är bäst, att du vänder
om med detsamma, annars hamnar väl du också därinne.

— Å nej, sade Kuno, har jag haft så mycket möda och besvär för att
komma hit, så vänder jag inte om i brådkastet.

— Därmed gick han vidare och kom efter en stund fram till en väldig
järnport, som tydligen förde in i berget. Där klappade han oförskräckt
på.

Ett grinande troll stack ut huvudet.

— Är trollkungen hemma? frågade Kuno.

— Nej, det är han inte.

— Lämna ut min far i alla fall, för jag vet, att han är här.

— Så dumma är vi inte! ropade trollet med ett hånskratt.

— Nå, jag skall nog hitta på ett sätt att tvinga er, sade pojken, och
så tog han fram ur ränseln en spade och började marschera hit och dit
framför porten, mäta och göra märken.

Efter en stund tittade portvaktstrollet ut igen och frågade, vad han
höll på med.

— Jo, jag håller på att bygga en kyrka, sade Kuno, och den skall stå
alldeles utanför porten, så att ni varken kommer ut eller in.

Då blev portvakten rädd; en kyrka det var ju nätt opp det värsta
trollen visste. Han skyndade in i berget och kom efter en liten stund
tillbaka med Kunos far.

— Här har du gubben, sade han, packa dig nu i väg!

Kuno blev hjärtans glad, när han fick se sin far och tog honom i
famnen. I detsamma kom han att tänka på den stackars fångna prinsessan,
och så vände han sig om och sade till trollet:

— Så lätt blir ni inte av med mig!

— Vad nu då! skrek trollet. Är du inte nöjd, när du har far din frisk
och välbehållen?

— Det är nog gott och väl, svarade pojken, men nu vill jag också ha
prinsessan, som ni nyligen rövat hit.

— Begär inte det! Du skall få guld och silver, så mycket du orkar bära,
om du bara vill knalla dig i väg.

— Guld och silver kan jag skaffa mig själv, det är prinsessan jag vill
ha.

Nu kilade portvakten in och rådgjorde med de andra trollen. Efter en
kort stund kom han ut igen och såg betydligt ängslig ut.

— Vänta, tills kungen kommer tillbaka, sade han; vi måste fråga honom
först.

— Nej, jag väntar inte ett ögonblick, svarade Kuno, satte spaden i
marken och började gräva, så mycket han orkade.

Då blev trollen alldeles hjärtängsliga och trodde, att han hux flux
kunde få kyrkan färdig, och så skulle dess klockor ringa och skära i
deras öron, och kanske kungen deras inte ens kunde komma in. Någonting
dylikt ville trollen inte riskera, och därför kommo de och utlämnade
prinsessan, och med glatt mod begåvo de sig nu alla tre på hemvägen.

Men länge dröjde det inte, förrän trollkungen kom tillbaka. Som väl
var, kom han en annan väg, så att han inte mötte de båda tattarna och
prinsessan. Nu skall jag säga, det blev uppståndelse i trollberget, när
kungen kom hem och fick veta, vad som skett.

— Tokstollar är ni allihopa I skrek han i vredesmod. Hur kunde ni tro,
att den pojken skulle kunna bygga en kyrka så där i en hast? Han hade
ju ingenting att bygga av.

Därefter vände han sig till en löpare och sade:

— Ännu ha de väl inte hunnit utanför mitt område; spring genast i fatt
dem och hämta prinsessan tillbaka!

Löparen lade benen på ryggen och hade snart hunnit i fatt de resande.

— Hallå, tattare! ropade han på långt håll, vill ni lämna prinsessan
tillbaka!

— Inte till en sådan som du, sade Kuno, med dig kan jag tävla i vad
idrott som helst.

— Gott, då ska vi springa i kapp, sade löparen.

I detsamma fick Kuno se en hare bakom en buske och kom på en lycklig
idé.

— Det är under min värdighet att tävla med dig, stackars krake, sade
han, det lämnar jag åt min yngre bror. Han ligger där vid busken och
sover middag; du kan ropa på honom.

Trollet gick bort till busken, och i samma ögonblick rusade haren i
väg med långa skutt bort åt skogen. Löparen försökte följa honom men
förlorade snart spåret. Om den yngre brodern är en sådan snabblöpare,
tänkte han, hurudan skall inte då den äldre vara? Det är inte värt,
att jag försöker att mäta mig med honom. Därför vågade han inte mer
framställa några anspråk på kungadottern utan vände snopen hem igen.

— Nå, var har du prinsessan? ropade trollkungen, då han kom tillbaka.

— Hon är kvar hos tattarna, svarade löparen och berättade, hur det hade
gått.

Du är en fårskalle, det är vad du är! skrek kungen förargad. Inte var
det hans bror, det var en hare; pojken hade minsann inte kunnat löpa så
bra. Kom hit, min gode klubbsvingare! Skynda genast efter dem och för
tillbaka prinsessan, annars slår jag armar och ben av dig.

Klubbsvingaren gav sig genast i väg och upphann snart de flyende.

— Lämna tillbaka prinsessan! ropade han, då han fick se dem.

— Inte åt dig, min gosse lilla, svarade Kuno. Kom hit, så ska vi mäta
våra krafter!

— Ja, den som kastar denna tvåcentnersklubba högst upp i luften, har
vunnit. Därmed tog han sin klubba och slungade den så högt upp, att den
såg ut som en prick i den blå luften. När den föll ned igen, fattade
Kuno i handtaget och ropade med full hals:

— Bror, bror, hör på!

— Vem ropar du på? frågade klubbsvingaren.

— Jo, jag ropar på min bror, som är smed där uppe i den andra världen
ovan molnen. Jag skall säga åt honom, att när jag slungar upp klubban
dit upp, så skall han passa på och behålla den; ett par centner järn
kan vara bra för en smed att ha i dessa tider.

När klubbsvingaren hörde detta, gav han genast upp tävlingen och
skyndade hem.

Då trollkungen fick höra, hur det hade gått för honom, skickade han ut
sin kusk. Denne kom springande med full fart och hann snart upp dem.

— Lämna ifrån er prinsessan! skrek han.

— Det ska vi nog bli två om, sa' pojken. Vad kan du göra för konster?

— Jo, vi kan ju tävla om vem som kan klatscha bäst med piskan.

— Gärna det, sa' Kuno. Låt höra, vad du förmår!

Och kusken klatschade till med sin stora piska, så det lät rakt som
ett kanonskott. Sen var det pojkens tur. Då tog han upp en stor duk
och lindade omkring; huvudet på sin far, och prinsessan fick en annan
ombunden.

— Vad skall det där tjäna till? frågade trollet.

— Jo, när jag klatschar med piskan, sa' pojken, så blir det en sådan
knall, att örhinnorna sprängas på alla inom en halvmils omkrets.

— Det var förfärligt, då är det bäst, jag också får en duk om huvudet.

— Ja, det skall du gärna få, sa' pojken, och så virade han om en duk,
och det gjorde han så hårt, så att kuskstackaren höll på att kvävas.

— Släpp mig lös, jämrade han sig, så får du behålla prinsessan.

Pojken tog då av honom duken, och kusken måste återvända hem med
oförrättat ärende. Trollkungen blev naturligtvis topp tunnor rasande,
när han fick höra, hur det hade gått.

— Inte kunde den pojken klatscha med piskan, sade han, nu har du också
låtit lura dig. Vem skall jag nu skicka i väg?

I detsamma fick han syn på en, som satt och rörde i brasan med en
väldig eldgaffel.

— Skynda dig, min son! ropade han till denne.

Och trollet med eldgaffeln satte i väg, så att det ven efter.

— Hit med prinsessan! skrek han, då han hunnit upp dem, annars skall
jag spetsa er på eldgaffeln.

— Lugna dig lite, sa' pojken. Jag skall gärna fäkta med dig, men det
skall ske med ordning. Inte är det någon konst att stickas så där utan
vidare! Nej, vi ska gå bort till den där häcken och ställa oss en på
vardera sidan och söka komma åt varandra. Det blir intressant.

Nå, den sortens fäktning hade trollet inte varit med om förr men hade
ingenting emot att försöka.

Pojken tog ett vasst spjut, och så började leken. Trollets tudelade
eldgaffel fastnade alltjämt i grenarna och kom inte åt pojken en enda
gång. Kunos spjut gled däremot med lätthet genom häcken och tilltygade
det arma trollet, så att detta snart uppgav tävlingen och lomade i väg
hem. Här fick han ovett av kungen, för att han var så illa dum och
försökte stickas med en eldgaffel genom en häck.

Nu skickade kungen sin skräddare, och han ville naturligtvis tävla i
sitt yrke.

— Vi ska försöka, vem som kan sy fortast, sade han, och så gingo de in
i en stuga i närheten. Men skräddartrollet hade tagit så lång tråd,
att han måste hoppa ut genom fönstret för varje styng, och det sinkade
honom så, att han förlorade spelet.

Nu fanns det bara en möjlighet för trollen, ty Kuno och hans sällskap
var snart utanför trollkungens område. Denne gjorde då ett sista försök
och skickade sin svinaherde, och han uppnådde flyktingarna, just då de
voro vid gränsen.

— Det är inte din prinsessa! skrek han.

— Vems då?

— Jo, dens, som bäst förstår sig på att vakta svin. Här bredvid ha vi
ett stort svinstall. Kan du på en timme driva ut flera svin än jag, så
må du behålla prinsessan, annars följer hon med mig tillbaka.

— Det går jag in på, sade Kuno.

— Men hur ska vi skilja de svin, som jag drivit ut, och dem, som du
drivit ut.

— Jo, sa' pojken, jag skall köra ut dem, som ha knorr på svansen, och
du får köra ut dem, som ha rak svans.

Det var svinaherden med om, och så började de. Kuno körde ut en tjugu,
trettio stycken, sedan lade han sig att vila. Men svinaherden gick
och letade hela timmen efter raksvansade svin, och så störde han dem
allihop, så att de sprungo ut ur stallet.

— Nå, nu ska vi räkna, sa' pojken, vilka som äro talrikast, de med
knorr på svansen eller de raksvansade. Då befanns det, att inte ett
enda svin hade rak svans, och därmed hade trollet förlorat och måste
slokörat återvända hem.

När Kuno och hans följeslagare hade kommit utanför trollens område,
begåvo de sig, så fort de kunde, till prinsessans fader. Och ni kan
tänka er, att han blev glad över att återse sin kära dotter. Han hade
ju förut skickat ett helt regemente soldater efter henne, och när de
kommo tillbaka utan att ha henne med, så trodde han, att han aldrig
skulle få se henne mer.

Nu ställdes till ett bröllop, som varade i dagarna sju, Tattarpojken
fick prinsessan, som han hade räddat, och några år efteråt blev han
konung och levde och regerade sedan både länge och väl, tills han
slutligen dog och för andra gången blev insläppt i himmelriket.

(Ungern.)




KÖPMAN STUUT.


Det var en gång ett bondfolk, som hade en stor, präktig gård med många
åkrar och ängar, men de voro inte lyckliga för det. Ett fattades dem
i alla fall, de hade inga barn, som kunde ärva deras rikedomar. De
klagade ofta däröver, men det hjälpte inte. Åren gingo, och de blevo
gamla, men ingen arvinge kom. Så värst klyftiga voro de inte heller,
såsom ni ska få höra.

En gång fingo de en präktig liten tjurkalv, som de båda blevo mycket
förtjusta i, och en vacker dag sade bonden till sin hustru:

— Den här kalven vår är så rar och förståndig. Om vi skulle tala vid
klockaren; han är ju en lärd man, kanske han kunde lära den att tala,
så kunde vi sedan taga upp den till vårt barn, och så hade vi en
arvinge.

— Jag vet inte, om det går, sade hustrun, men du kan ju gå upp och tala
med klockaren, så få vi höra, vad han säger.

Därmed tar bonden på sig sin bästa rock och går till klockaren och
talar om för honom, att han har därhemma den allra raraste lilla
tjurkalv, och nu vill han fråga, om inte klockaren kunde lära den
kalven att tala, så att den kunde duga att bli deras arvinge med tiden.

Klockaren var en knipslug karl. Han svarade, att det kunde han nog, men
det fordrades många och dyrbara böcker.

— Det gör ingenting, sade bonden. Jag skall nog kosta på honom. Här
skall jag lämna hundra daler att börja med till att köpa böcker för.

Klockaren stoppade med välbehag pengarna i sin ficka. Samma dag
fördes kalven upp till hans gård, och nu skulle undervisningen taga
sin början. En vecka efteråt kom bonden åter upp och ville höra, hur
det gick för kalven att lära sig något, och så ville han gärna se den
också förstås. Men klockaren sade, att det kunde inte gå för sig, ty då
skulle kalven börja längta tillbaka alldeles gruvligt och inte kunna
lära sig något. Mera böcker behövdes också. Bonden hade just hundra
daler på sig, och dem lämnade han genast och gick så hem med glada
förhoppningar.

När en vecka hade gått, var bonden där igen. Han var så ivrig att höra
efter sin arvinge.

— Nå, kan han säga något än? sporde han ivrigt.

— Ja, det kan han, nu börjar det gå ganska bra.

— Vad säger han då?

— Mö, mö, säger han.

— Du min store tid, så roligt det var! ropade bonden förtjust. Han
menar förstås, att han vill ha mjöd. Jag skall gå hem med detsamma och
skicka upp litet mjöd.

Mycket riktigt kom det samma dag en hel ankare mjöd till klockargården,
och folket där lät sig Väl smaka, men kalven fick mjölk, och det tyckte
han för resten allra bäst om.

Åtta dagar efteråt gick det på samma sätt. På bondens fråga, hur det
gick för kalven, svarade klockaren att han inte just kunde säga mer än
mö, men nu behövde han hundra daler till att köpa flera böcker. Och
klockaren fick sina hundra daler och en ny ankare mjöd, men sedan blev
bonden borta några veckor. Han tyckte, han hade fått betala bra nog med
pengar till böcker, och var rädd, att han måste punga ut med ändå mer,
om han kom för ofta.

Klockaren tyckte, att kalven var tillräckligt fet nu, och så slaktade
han den. Men om nu bonden kommer och prompt vill se sin kalv, hur skall
jag då bära mig åt? tänkte han. Snart hittade han emellertid på råd.
Han gick till bondens gård. När han kommit inom dörren och hälsat,
sporde han:

— Har inte kalven kommit hem?

— Nej, det har han inte, svarade bonden.

— Det var högst märkvärdigt, tyckte klockaren, han måtte väl aldrig ha
sprungit bort.

Och så talade klockaren om, att han hade arbetat med kalven, så att den
hade blivit riktigt försigkommen och kunde tala litet av varje, och så
hade den sagt, att den ville bra gärna hälsa på sina föräldrar, och det
hade klockaren inte haft något emot utan erbjöd sig att följa med. Så
hade de givit sig i väg tillsammans, men när de kommo ut på gården, så
märkte klockaren, att han hade glömt sin käpp, och så gick han in efter
den, och när han kom ut på gården igen, var kalven försvunnen.

Bonden och hans hustru blevo mycket bedrövade, när de fingo höra detta.
De hade ju kostat på sin kära kalv så mycket, och nu var den borta, och
så stodo de där utan arvinge i alla fall.

Ja, det kunde inte klockaren säga något om. Han lovade att på söndagen
lysa på i kyrkan angående den bortlupne arvingen, och så gick han hem
igen och åt kalvstek. Klockaren var en man, som följde med sin tid, han
höll sig med en veckotidning. En dag fick han där se en notis om en
köpman Stuut, bosatt i en stad några mil därifrån. Då kommer han på den
tanken, att detta säkert skulle intressera det hederliga bondfolket,
som offrat så mycket pengar på sin tjurkalv.

Klockaren stoppar så tidningen i fickan och beger sig ned till bondens
gård. Det var på aftonen, och han träffade både bonden och hans hustru
hemma. När han hälsat och pratat litet om vädret och skörden, tager
han fram tidningen och läser upp, vad som står om köpman Stuut. Därpå
tillägger han:

— Tänk, om det skulle vara er tjurkalv!

— Det kan inte vara någon annan, sade bonden, det är jag säker om.

Hustrun instämde.

— Det är bäst, du ger dig i väg och ser, hur det är med honom, sade
hon, och så må du taga litet pengar med dig, för det kan nog hända, att
han är i behov av sådana, nu då han blivit köpman.

Nästa dag gjorde hon i ordning en stadig matsäck med pannkakor och
annat gott, och bonden tog upp pengar ur kistan och fyllde i pungen,
och så begav han sig i väg till den stad, som klockaren hade läst om i
tidningen.

Sent en kväll kom han fram och tog in i första bästa värdshus. Redan i
dagningen var han på benen, och efter åtskilligt letande och frågande
fick han reda på det hus, där köpman Stuut bodde. Glad att ha kommit
rätt, knackar han på och frågar, om köpmannen är hemma. Pigan svarar,
att nog är han hemma men inte uppstigen än. Bonden ber henne då säga
sin husbonde, att hans far kommit för att hälsa på.

Efter en liten stund kommer pigan igen med det besked, att köpman
Stuuts far hade dött för flera år sedan, hennes husbonde ville inte
göra sig besvär att stiga upp för att höra på något tokprat.

Då bad bonden så vackert att få komma in, han kunde ju sitta ned och
vänta, och för resten kunde hon visa honom sängkammaren, så skulle han
själv gå in och framföra sitt ärende. Pigan tyckte, att bonden såg
hygglig och nykter ut, och så släppte hon in honom.

När bonden kom in i sängkammaren och fick syn på den välmående
köpmannen, som låg i sängen, utropade han:

— Nå, du har ju blivit en riktig duktig karl i alla fall! Vi ha varit
så oroliga för dig, alltsedan den dag du rände din kos. Laga nu, att du
kommer upp, så att vi kunna språkas vid riktigt!

Köpmannen trodde, att den främmande karlen var galen, men ansåg det i
alla fall bäst att vara foglig, annars kunde man ju inte veta, hur det
kunde gå. Därför steg han strax upp och klädde sig. När han var färdig,
såg bonden med förvåning och beundran på honom och sade:

— Klockaren var allt en duktig karl, som kunde fostra upp dig så pass.
Nu skulle då ingen kunna tro, att det var vår gamla rödbrokiga ko, som
födde dig till världen.

Köpmannen bara gapade.

— Vill du inte följa med hem nu?

— Nej, sade köpmannen, som nu var alldeles säker att det var en
galning, han hade framför sig, det har jag inte tid till. Jag har
affärer och fullt upp att sköta.

— Är det ingenting du särskilt behöver?

— Nej, inget annat än pengar, det behöver ju alltid en köpman.

— Kunde jag inte tro det, sade bonden, du hade ju ingenting att börja
med. Men jag har tagit med mig litet, som jag tänker lämna dig.

Därmed drog bonden upp sin välfyllda penningpung. Då köpmannen hörde,
att han skulle få pengar, blev han riktigt vänlig och bad bonden stanna
kvar såsom hans gäst några dagar.

Så blev det också. Köpman Stuut fick hela penningpåsen så när som på
några få slantar, och innan bonden reste, testamenterade han till
köpmannen allt, vad han ägde och hade, och lovade att sända honom en
summa pengar till, så snart han komme hem.

Med glatt mod reste bonden därefter tillbaka och berättade för sin
hustru, att färden hade avlupit lyckligt, och att deras lilla kalv hade
blivit en duktig karl.

— Det får du allt lov att tala om för klockaren, sade hustrun, och ge
honom en slant till, för att han haft så mycket besvär. Det tyckte
bonden inte var mer än rätt och billigt, och så gick han till klockaren
och berättade, hur det hade gått, och gav honom hundra daler. Klockaren
smålog, strök förnöjd in pengarna och önskade bara, att han hade många
sådana lärjungar.

En tid därefter sålde bondfolket sin gård och flyttade till köpman
Stuut, och hos honom fingo de leva i lugn och ro till döddagar. Och
hjärtans glada voro de båda två, att de till slut fått en arvinge att
lämna sina ägodelar till.

(Danmark.)




HAN, SOM SKULLE PRATA SÄCKEN FULL.


Det var en gång en kung, som höll en vildman fången i sitt slott och
noggrant bevakade honom. Denne vildman var så vis, att han hade reda på
allt, som hände och skedde i världen. När kungen nu var i förlägenhet
och inte visste, hur han skulle göra med det ena och det andra, så gick
han genast till sin fånge och fick av honom det allra bästa råd.

En dag, när kungen var på jakt, höll hans lille sexårige son på
att kasta boll på slottsgården. Därvid råkade bollen fara in genom
gallerfönstret i vildmannens fängelse.

— Käre vildman, sade den lille prinsen, giv mig tillbaka min boll!

— Nej, svarade vildmannen, jag har inte kastat ner bollen och tänker
inte kasta ut den heller.

Gossen bad honom så vackert han kunde, och till slut sade vildmannen:

—Du skall få tillbaka bollen, om du låser upp fängelsedörren, så att
jag kan fly min kos.

— Det skulle jag gärna göra, men det går inte, svarade den lille
prinsen, min mor här nyckeln till ditt fängelse i sin ficka och lämnar
den inte ifrån sig.

— Gå till henne, sade vildmannen, och säg, att det kittlar i huvudet,
och be henne se efter, om du fått något kryp i håret. När hon håller på
med det, kan du passa på och ta nyckeln ur hennes ficka.

Gossen gjorde, som vildmannen hade sagt. Drottningen fann inte något
kryp och sade till prinsen, att han skulle gå ut på gården och leka
igen. Nyckeln hade han i handen, och med den låste han upp fängelset.
Vildmannen kom ut och gav honom bollen och ville därpå skyndsamt ge sig
till skogs, men prinsen bad honom, att han för all del skulle säga, hur
han skulle bära sig åt för att få nyckeln tillbaka i moderns ficka igen.

— Det är inte svårt, sade vildmännen; gör på samma sätt som förut. Säg,
att det kliar i huvudet, och be henne reda ut håret, och under tiden
smusslar du nyckeln i hennes ficka.

Gossen gjorde så, och allt gick lyckligt och väl, men på kvällen kom
konungen hem och skyndade genast till vildmannen för att rådfråga honom
i ett viktigt ärende. Då fann han till sin bestörtning, att fängelset
var tomt, fastän dörren var stängd.

— Vem har släppt ut vildmannen? ropade han vredgad, sprang till
drottningen och förebrådde henne, att hon hade lämnat ifrån sig nyckeln.

— Ingen har fått nyckeln av mig, sade drottningen.

Men i detsamma kom hon att tänka på prinsens beteende, talade om för
kungen, hur han hade gjort, och sade:

— Tänk, om han har tagit nyckeln ur fickan på mig!

Prinsen blev genast uppkallad till förhör. Kungen såg så sträng
och bister ut, att den lille blev rädd, började gråta och bekände
alltsammans.

Nu blev konungen ytterst förbittrad.

— Tänk ett sådant tjuvstreck! utropade han. Fastän han är mitt enda
barn, skall han avrättas i morgon utan nåd och förskoning.

Prinsen hade emellertid hört de sista orden, och nu sprang han direkt
ut i skogen. Det var sommartid och gott om blåbär och smultron, och
vatten fanns i källorna, så att gossen behövde inte lida nöd. Fruktan
drev honom framåt, och han skyndade vidare, så fort hans små ben
förmådde bära honom. Följande morgon fortsatte han sin vandring, och
gick sedan allt längre och längre bort ifrån slottet.

En morgon såg han en stor skepnad mellan träden. Det var vildmannen.

— Var kommer du ifrån, min gosse? frågade denne.

— Jo, jag har måst rymma från slottet, svarade prinsen; det fick jag
för att jag hjälpte dig ur fängelset. Min far blev så förbittrad, att
han tänkte låta avrätta mig, och hade jag inte rymt min kos, så hade
jag nu varit död.

— Jag skall vara dig i fars ställe, sade vildmannen vänligt, tog gossen
vid handen och förde honom in i en stor, präktig grotta, där han bodde
med två av sina likar. Här hade gossen det bra; han fick rikligt med
mat och dryck och på natten en bädd av mjuk mossa. Om dagen kunde han
springa omkring i skogen och jaga fåglar och fjärilar, så mycket han
ville.

Tio år stannade prinsen där hos vildmannen och växte upp till en stark
och fager ungersven. En dag sade vildmannen till honom:

— På andra sidan om denna stora skog bor en mäktig konung. Denne har
lovat att giva sin enda dotter åt den, som under fyra dagar förmår att
vakta hans hundra harar, så att ingen springer bort. Det vore någonting
för dig. Här har du en pipa, och när du blåser i den, så komma hararna
springande, om de också vore hundratals mil borta. Och här har du en
annan pipa. Om du kommer i nöd och blåser i den pipan, så skall jag
ögonblickligen komma och hjälpa dig.

Gossen ville gärna draga ut på detta äventyr. Han tackade vildmannen,
stoppade båda piporna i barmen och vandrade i väg i riktning mot
konungens slott. När han kom fram, blev han vänligt emottagen, och
kungen frågade efter hans ärende.

— Jag vill vakta de hundra hararna, svarade han, och vinna prinsessan.

— Det är ett farligt företag, sade kungen. Du kanske inte vet
villkoret. Om det kommer bort så mycket som en enda hare, så är du
dödens man.

— Nej, det visste jag inte, sade ynglingen. Men det gör mig detsamma,
jag skall nog hålla reda på hararna. Släpp dem allihop; så skall jag
valla dem i skogen och föra hem dem i kväll.

Då gick kungen med honom ner på slottsgården, öppnade dörren till
stallet, där de förvarades, och vips hoppade alla hararna ut och kilade
sin kos med höga skutt, så att de kommo in i skogen, innan den nye
herden kommit utanför slottets område.

— Låt dem löpa, sade ynglingen, de längta att få komma ut på bete.
Därmed gick han i sakta mak efter dem ut i skogen. När aftonen kom, såg
han inte till en enda hare, men han var inte ängslig för det; han satte
pipan för munnen och blåste, och genast kommo hararna rusande från alla
håll med en sådan fart, som om de haft ett koppel hundar efter sig. Så
drev han dem allesamman in i staden och upp till slottet igen, och det
fattades inte en enda.

— Vad vill det säga? ropade kungen, när han tittade ut genom
slottsfönstret och såg herden komma, med hela skocken lika lugnt, som
om de hade varit lamm. Har han gjort det en dag, så kan han nog göra
det de andra tre också. Det får inte ske, tänkte han, att den där
herdepojken gifter sig med min enda dotter och blir tronföljare, vi få
lov att hitta på någon list.

När ynglingen följande dag vaktade sina harar i skogen, skickade kungen
prinsessan till honom för att köpa en hare. Hon var klädd som en
bondflicka för att inte bliva igenkänd, gick fram till herden och sade:

— Här har du en hel mängd harar, vill du inte sälja en åt mig?

Men ynglingen var inte så dum, han kände igen prinsessan, fastän hon
var förklädd och svarade:

— Jag kan inte undvara en enda av dessa harar; det är inte mina utan
kungens, och om jag inte för dem hem igen allesamman, så låter han
halshugga mig.

— Ack, jag skulle så gärna vilja ha en hare, bad prinsessan, jag måste
ha en, det gäller mitt liv. Det märks väl inte, om det saknas en bland
så många.

— Jag säljer inte en enda hare, upprepade pojken, men vill du ha en, så
kan du förtjäna den. Ge mig en kyss, så får du en hare.

Då tänkte prinsessan Han är ju bara en simpel herdepojke, det är
bättre, att du ger honom en kyss nu, när ingen ser det, än att ha honom
till man sedan i hela ditt liv.

Så gav hon herden en kyss, och strax blåste han i sin pipa; hararna
skockade sig omkring honom, och prinsessan fick välja, vilken hon
behagade. Hon tog en, stoppade ner den i sin korg och gick hem, nöjd
och belåten.

Herden steg upp på en kulle och höll utkik, och när han såg, att
prinsessan hade kommit till skogsbrynet, blåste han i sin pipa, och
vips tog haren ett skutt ur korgen och kilade tillbaka till sina
kamrater i skogen.

När prinsessan kom till slottet, frågade drottningen, hur det hade
gått, och hon svarade:

— I sådant ärende går jag inte ut i skogen igen. Jag måste underhandla
med den där människan en lång stund, och när jag äntligen hade fått
haren och kommit till skogsbrynet på vägen hem, så hoppar haren ut ur
korgen och springer sin väg.

— Hur kunde du vara så dum och stoppa haren i en korg? sade modern
förebrående. I morgon skall jag ge mig i väg, och då skall det bli
annat av.

Nästa dag klädde drottningen ut sig till bondgumma och gick till herden
i skogen.

— God dag, min son! hälsade hon vänligt.

— God dag, lilla mor! svarade herden, och låtsade, som han inte kände
igen henne, fastän han genast såg, vem hon var.

— Jag behöver nödvändigt en hare, vill du inte sälja en åt mig?

— Nej, det kan jag inte, då sätter jag mitt eget liv på spel, men vill
ni ha en, så kan ni förtjäna en.

— Det var bra, sade drottningen. Jag har ju inte mycket pengar att köpa
för. Kan jag förtjäna en, så är det så mycket bättre.

— Det är inte svårt, svarade herden. Slå kullerbytta tre gånger här på
gräsmattan, så ska ni få en hare.

— Det var mig en oförskämd en, tänkte drottningen, tänk, om någon
människa såge mig slå kullerbyttor! Men här äro vi ju ensamma i skogen,
det är bättre att slå kullerbytta än att bli svärmor åt en sådan där
slyngel.

Och så slog drottningen tre kullerbyttor, och det såg så lustigt ut,
att herden måste skratta, men sedan fick hon också en hare, och den
stoppade hon i barmen och svepte om schalen väl. Därpå vände hon om
och gick tillbaka in till staden. Herden gick upp på kullen och såg
efter henne, och just när hon kom till stadsporten, blåste han i sin
pipa. Genast rev haren till med fötterna, så att det gjorde ont, och
hon måste släppa taget. Ögonblicket därefter var haren på marken och
skyndade tillbaka till skogen med långa skutt.

Konungen och prinsessan stodo på trappan och väntade på drottningen.

— Nå var är haren? ropade båda två med en mun, när drottningen kom in
genom porten.

— Det var ett fasligt elände, sade drottningen. Jag lyckades bära den
ända till stadsporten, men då jag kom dit, rev han mig och hoppade sin
väg.

— Kvinnfolk kan då ingenting uträtta, sade kungen. I morgon är det jag,
som går till skogen efter haren. Då ska ni få se, hur en karl bär sig
åt.

— Ja, låt oss se det! sade drottningen och prinsessan misstroget, men
kungen var inte orolig. Följande morgon klädde han sig i bondblus och
skinn byxor och höga stövlar, satte sig på en åsna och red ut i skogen.

— Nu kommer kungen, sade pojken för sig själv och skrattade, honom
skall jag allt spela ett duktigt spratt.

När kungen kom fram, där herdegossen var, steg han av åsnan och hälsade:

— God dag, min son!

— God dag, lille far! hälsade herden igen.

— Min son, sade kungen och suckade djupt, jag måste ha en hare, det
gäller mitt liv. Du har ju hundra stycken här på bete, vill du inte
avstå en åt mig.

— Det gäller mitt liv också, sade herdepojken, om jag tappar bort en
enda hare, så mister jag huvudet. Därav kan ni väl förstå, att jag inte
säljer någon, men om ni är mycket angelägen, så kan ni förtjäna en.

— Vad skall jag då göra? frågade kungen.

— Jo, kyss svansen på er åsna tre gånger, så ska ni få en hare, vilken
ni vill. Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. En
konung kyssa svansen på sin åsna! Tänk, om någon finge höra talas om
det! Men vad skulle han göra? Att få en sådan där bängel till svärson
och tronföljare vore just inte bättre. En kung måste ju stå vid sitt
ord. Åsnan är för övrigt ett renligt djur, tänkte han, och här finns
ju, som väl är, ingen människa, som ser oss. Ja, så gick han då bort
och kysste åsnan tre gånger på svansen. Därefter fick han sin hare och
stoppade den innanför rocken. Så satte han sig upp på sin åsna och red
med glatt mod tillbaka till staden.

Herden gick upp på kullen och höll utkik. När han såg, att kungen hade
kommit ända fram till slottstrappan, blåste han i sin pipa, så mycket
han orkade.

Genast gjorde haren en häftig rörelse, så att knapparna flögo ur
-kungens rock, och så hoppade han ner på gården, och innan någon visste
ordet av, var han utanför stadsporten och på väg till skogen.

Nu stodo drottningen och prinsessan på trappan och väntade.

— Var det inte det, vi trodde! ropade båda två med en mun, då de sågo,
hur haren kilade sin kos.

På aftonen drev herdegossen de hundra hararna åter in på slottsgården,
trädde fram för konungen och sade:

— Jag har utfört det förelagda arbetet, giv mig nu prinsessan till
hustru!

— Vänta litet, min gosse lilla! sade konungen. Så fort går det inte.
Först måste du avlägga ett prov till. Prinsessan skall du få, om du kan
prata en säck full. Om tre dagar skall du få försöka. Här på gården
hänges säcken upp, och här får du stå och prata inför hela hovet; kan
du inte få säcken full, så blir det ingenting av med giftermålet.

Därpå lät kungen hovskräddaren förfärdiga en stor säck; hovsnickarna
fingo uppföra en läktare för åhörarna och en talarstol. Framför
densamma hängdes säcken upp.

Det var en svår nöt att knäcka för pojken. Han gick tillbaka till
skogen, tog fram sin andra pipa och visslade på vildmannen för att
fråga honom till råds. Genast kom vildmannen klivande med sjumilasteg
och frågade, hur det var fatt.

Pojken talade om, hur det hade gått. Hur han hade vaktat hararna under
fyra dagar, och nu hade kungen hittat på ett slags gåta, och den bestod
däri, att han skulle prata en säck full.

— Det är inte svårt, sade vildmannen, berätta du bara om de besök, du
haft i skogen, medan du höll på att valla hararna, så skall du få se,
att säcken snart blir full.

Så kom den stund, som kungen hade utsatt för provets avläggande.
Läktarna voro fullsatta, hela hovet och många av de förnämsta borgarna
i staden hade infunnit sig. Kungen och drottningen och prinsessan slogo
sig ned på gyllene stolar mitt framför talarstolen. Alldeles intill
densamma var en stor säck upphängd.

Herdepojken steg med glatt mod upp på sin plats. Först berättade han en
saga om troll och jättar. Därefter sade han:

— Nu skall jag berätta något, som verkligen har hänt. Under tre av de
dagar, då jag höll på att vakta kungens harar i skogen, fick jag besök.
Första dagen förde jag lyckligt och väl hararna tillbaka på kvällen.
Andra dagen kom en bondflicka till mig i skogen och ville köpa en hare.
Jag kände väl igen henne, det var den unga prinsessan, som sitter här.
Jag ville naturligtvis inte sälja någon hare, men då hon var mycket
enträgen, sade jag, att hon kunde förtjäna sig en genom att ge mig en
kyss. Och då spetsade prinsessan sin lilla röda mun och gav mig en
kyss, och så fick hon sin hare, men den lilla haren ville inte stanna
kvar i hennes korg utan sprang tillbaka till mig.

Alla de närvarande tittade på den stackars prinsessan, som satt där
allra längst fram. Hon blev röd som en pion och höll båda händerna för
ansiktet. Modern knuffade henne sakta i sidan och sade:

— Det fick du, för att du var dåligt utklädd; mig kände han säkert inte
igen.

Under det drottningen viskade detta, fortsatte herden:

Tredje dagen fick jag också besök. En gammal bondgumma kom med en korg
ägg på armen, alldeles som vore hon på väg till torget, men jag kände
nog igen henne, det var vår ärevördiga drottning, som sitter där...

— Tänk, att den rysliga människan kände igen mig! mumlade drottningen
för sig själv och bleknade, men det skulle bli värre, ty herdepojken
fortfor:

Hon ville också köpa en hare kantänka och påstod, att det gällde
hennes liv; jag svarade, att jag hade ingen att sälja, men ville hon
förtjäna en, så skulle hon göra tre kullerbyttor framför mig i gräset.
Och hon slog strax tre kullerbyttor och fick sin hare och stoppade den
i barmen, men när hon kom till stadsporten, kände haren en plötslig
längtan efter mig, gjorde sig fri och kilade tillbaka.

Nu hördes ett starkt fnittrande uppe på läktaren. Skratt är smittosamt,
det spred sig, och snart skrattade allihop, och kungen instämde.
Förgäves sökte drottningen protestera och ropade:

— Det är en oförskämd slyngel!

Kungen stötte henne i sidan och viskade:

— Så där går det, när kvinnfolk ska försöka reda sig i en klämma. Mig
kände han inte igen, det kan du vara säker på.

Härmed vände han sig till herden och sade:

— Fortsätt, min gosse!

Och herden lät inte säga sig det två gånger. Han fortsatte.

— Sista dagen fick jag också en påhälsning, och den var den roligaste
av allihop. Då kom en bonde i storstövlar, skinnbyxor och blus, ridande
på en åsna. Det var vår allernådigaste konung. Han ville också förtjäna
sig en hare, och jag sade: Om, ni tre gånger ky...

— Stopp! stopp! skrek kungen, så det ekade i slottsmurarna, nu är
säcken full! Kom ned, min gosse, här har du min dotter! Därmed fattade
han prinsessan vid handen och ledde henne bort till herdegossen.

Nu fick denne taga på sig furstliga kläder, och när han det hade
gjort, gick han fram till kungen och drottningen och sade, att han var
kungason, och varifrån han härstammade. Och då skall jag säga, det
blev stor glädje. Det reddes strax till ett hejdundrande bröllop med
glädjefester över hela landet, och det enda, som fattades, var, att jag
och du inte kunde vara med.

(Tyskland.)




TUMPELS ÄVENTYR.



1. Kvarnresan.


En fattig gumma hade en enda son, som var dummare, än vad folket är
mest, och därför fick han öknamnet Tumpel. Han brukade gå ärenden åt
sin mor ibland, fast oftast gjorde han galet och glömde bort, vad han
skulle säga. En dag skickade hon honom till kvarnen med en påse säd,
som skulle malas. Till mjölnaren skulle han säga: »En halv skäppa i
tull, varken mer eller mindre».

Det där hade han svårt att komma ihåg, och därför gick han och sade för
sig själv: »Varken mer eller mindre.» På vägen gick han förbi en åker,
där en bonde gick och sådde. Bonden hörde, att pojken gick och mumlade:
»Varken mer eller mindre», och trodde, att han hade trollkonster för
sig och ville fördärva sådden, så att det skulle bliva varken mer eller
mindre, än han sått ut. Det påstods nämligen, att Tumpels mor var en
häxa, och att ställa till förargelse och elakhet kunde till och med en
sådan som Tumpel lära sig, mente bonden. Därför gick han upp på vägen
och klådde upp pojken.

— Jag säger bara, såsom mor har lärt mig, skrek pojken.

— Kunde jag inte tro det, sa' bonden och gav honom mera smörj.

— Hur ska jag säga då? jämrade sig pojken.

— Jo, du ska säga så här: »Tusenfallt igen».

Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke
längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat
upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta
upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna.

När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de
förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor.

— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde
på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad
han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt
Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången
efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han
sist hade lärt sig.

Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde
det:

— Åt Hälsingland med hela skocken!

Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han
menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela
tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och
skrek nu med full hals:

— Vad ska jag säga?

— Gud fröjde själen! svarade de och släppte honom lös.

Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!»
Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i
den låg en slaktad sugga.

— Gud fröjde själen! sade pojken.

— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du
inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns
nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn.

Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så
förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville
nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman:

— Du kan ju säga så här: »Så dra de i väg med dig, din gamla sugga!»

Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte
sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha
sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara.
Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom
brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut,
och så till sist en hel skara gäster.

När Tumpel kom mitt för brudparet, tog han av sig mössan och sade:

— Så dra de nu i väg med dig, din gamla sugga!

Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått
slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig,
kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick
han smörj efter noter, ska jag säga.

Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i
stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd
om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall
säga: 'En likadan glädje i var by!'»

Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men
det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga,
och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till
mjölnaren och sade:

— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många
hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken
ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han
haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men
det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått
förut.

Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och
klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till
mjölnaren, sade hon:

— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten
och öst på elden, såsom de andra gjorde!

— Det skall jag komma ihåg till nästa gång.

Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av
granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor
eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på
att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog
upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som
han öste ut över alltihop.

Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med
att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre
dar.



2. Tumpel försöker sin lycka såsom doktor.


När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng
hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på
sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med
en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor,
och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med
honom.

— Ni har ätit för mycket bönor, sade doktorn, det hjälper inte att neka.

Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och
blev snart bättre.

— Hur kunde doktorn veta, att han ätit bönor? frågade Tumpel.

— Jo, jag drog en slutsats.

— Vad är det? sporde Tumpel.

— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag
förstå, att det varit bönkalas där i huset.

Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till
doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit
sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma.

Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon
nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig
min och kände honom på pulsen.

— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött,
jag skall gå hem efter medicin åt er.

Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde
honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel
redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den
sjuke ätit hästkött.

— Hästkött! utropade doktorn. Hur i all världen kunde du tro det?

— Jag gjorde, såsom doktorn sade härom dagen, jag drog en slutsats.

— En slutsats, säger du? Hur då?

— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel;
till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller
ett stycke av en.

Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att
detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök.



3. Tumpel och hans ko.


När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit
jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott
han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var
så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom.

En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång
väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten,
fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick
där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom
honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon,
och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick
tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting.

När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom
synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet.

— Vill du följa med ordentligt! ropade Tumpel.

I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av
förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet.

— Vad är du för en? sporde hån. Jag ledde ju nyss en ko.

— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min
underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig
son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder
förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och
ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället.
Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram
mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så
har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov!

Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och
med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och
drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke
bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade
kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde
kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus.

Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade
begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på
sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det
verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick
han fram och viskade i örat på kon:

— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en
ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara
säker om.



4. Tumpel och hans hustru.


Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde
han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick
Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd
som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna
hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia
kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid.

En dag skulle Tumpel begiva sig till marknaden och sade till sin hustru:

— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att
inga tjuvar komma åt dem!

Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon
skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut
hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den
bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka.

Framemot middagen knackade det på dörren.

— Vem är det? frågade gumman.

— Klas, svarades det.

Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu
under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om
Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt.

— Var kommer du ifrån? sporde gumman.

— Från himmelrik, svarade Klas.

— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade
dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han
var skomakare och hette Per.

— Ja, det har jag visst.

— Nå, hur har han det?

— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och
mumsar på kål, någon annan mat har han inte.

— Kära hjärtanes! Nå, skickade han ingen hälsning till mig?

— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade
han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling.

— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen
och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till
soldaten och sade:

— Giv honom det här, så kan han skicka tillbaka det, som han inte
behöver.

Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En
stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna.

— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han
skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen.
Och så berättade hon om det besök, hon hade haft.

Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han
i milt förebrående ton:

— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har
bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum!

— Nå än du då? Varför skulle du lämna pengarna till mig?

— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så
tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt
det håll, dit soldaten hade gått.

När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det
var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten,
skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt
skyn.

— Vad ligger du där för? frågade Tumpel, då han kom fram till soldaten.

— Jag ser en underbar syn.

— Nå, vad ser du då? frågade Tumpel nyfiket.

— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han
promenerade på en landsväg.

— Inte ser jag någon, sa' Tumpel.

— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över
ögonen!

— Vill du hålla min häst?

— Ja, gärna, sa' Klas.

— Jag ser ingen ändå.

— Jo, titta efter litet bättre, så skall du få se en män, som rider.

Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med
full fart.

Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att
han hade låtit lura sig.

Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för
hustrun, hur det hade gått, sade hon:

— Ser du det, gubben min, du är inte slugare du än jag!

Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat
och gick och lade sig, och så är det slut på den historien.

(Ryssland.)




PROSIT!


Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han
nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar
säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette
Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva
det vildaste djur.

När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket
förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin
tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.

— Säg genast »prosit», röt kungen till honom.

— Prosit för mig, sade herden.

— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du
säga.

— Prosit, mitt majestät! sade herden.

Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund.
Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med.
Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till
herden:

— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge.

Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt
hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se
på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon
sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan
och sade:

— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud.

Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna
förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens
grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i
björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp
sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla
sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att
så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.

Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några
knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var
alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och
kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.

— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har
lärt att säga prosit.

— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte
rädd för tio dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle
kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att
de skulle bli så mycket vildare.

Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma
svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan
en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på
den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren
tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så
löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full
av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa,
ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom
och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin
skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en
gång.

Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så
att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned
i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen,
när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar
efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna
på honom.

Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte
ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden,
blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.

— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt
dig att säga prosit.

— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud,
jag är inte rädd för hundra dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de
förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en
brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa
liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.

När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska
brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken,
kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad
dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han
bad.

Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och
hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en
vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt
beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den
förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock,
ränsel och hatt.

Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det
var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti
livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter
inför konungen:

— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit?

— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud.

— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle
spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens
sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen,
ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga
prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och
inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne
till brud åt en kungason.

När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog.

— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den
skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»

Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast
vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:

— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud.

Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan
befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett
slott, vars tinnar skimrade som guld.

— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen.

Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han
inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och
hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma
sätt som förut.

— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen.

— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan
henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.

— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du
också säga prosit.

— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka
till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.

Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket
fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den
ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt
och drack.

På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland
annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes
framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid:
»Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog
på fläcken.

Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han
brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde
man ändå av gammal vana och gör så än i dag.

(Ungern.)




BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR.


Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska
ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med
ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv
en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande
gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen,
ropade han:

— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå
bredvid.

— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte,
att det är jag, som bär säcken, och inte hästen.

Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl,
att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han
frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det,
så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens
hustru.

— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss
träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld.

— Nå, vad hade han att säga?

— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja
bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att
det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden
skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång.

— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få
bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en
yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och
så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman
gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset
förmådde.

Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav
han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde
den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte
igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju
borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i
tömmarna.

— Seså, Blacken I sade han. Hittar du inte till stallet?

Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga
med de två lindarna.

— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är
det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse.

Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades,
kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade
framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt
trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde
att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade,
hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem.

Bäst det var, kom en främmande man in i krogrummet och sade till värden:

— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är
alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära
mig åt?

— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt
till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut,
han kanske kan hjälpa dig.

Främlingen gick fram till bonden och sade:

— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och
hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig.

Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan
till hästen, tog honom i örat och viskade:

— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för
pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få
äta dig mätt.

Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på
benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast
upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om
hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte
han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i
örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka
daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne
skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål.

Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I
närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par
präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som
var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen,
som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till
värdshuset efter honom och sade:

— Kanske ni skulle kunna återskaffa mina bortstulna hästar?

— Varför inte? svarade bonden kort.

Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden
samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten.
Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde,
att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och
gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se
de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och
släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna
och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt
av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom
fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför
trappan.

— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter
dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att
springa.

Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick
genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till
belöning för hans hjälp.

Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig
undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade
just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i
födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett
par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade,
att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som
nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig
doktor Allvis.

— Vem är du? sporde kungen, när han fick se vår gode bonde.

— Jag är doktor Allvis och kan bota alla sjukdomar.

— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du
inte det, så skall du mista livet.

När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre
så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka
drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin
nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade:

— Barnakropp, huvudknopp! — Barnakropp, huvudknopp!

Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen
tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte
vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att
hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt
den fagraste lille prins.

Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden
i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i
slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla.
Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i
fina kläder och äta herrskapsmat.

En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm,
kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna
surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men
kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster
och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något
gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom.
Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och
blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och
krossade den stol, där han nyss förut hade suttit.

— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och
häpen.

— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min
konung träffades av blixten!

— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan
den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han
i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl
än.

(Tyskland.)




DEN VANDRANDE SOLDATEN.


Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett
långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att
han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock
visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till
slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa
frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete
med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust,
och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen.

Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med
vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika
glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog,
slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en
gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit
fram till soldaten, stannade han och sade:

— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är
så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt.

Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den
gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han
vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och
fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden
hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen
brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot
honom och sade:

— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta
av törst.

Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den
och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar.
Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade
oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det
led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg
han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid
vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa
från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra,
för han hade varken mat eller dryck kvar.

Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en
sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan
händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom
ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under
dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste
vände sig till honom och sade:

— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig
Vår Herre en önskan.

— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den
aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och
tager för egen del.

Genast räckte honom den gamle en fylld pung och försvann.

Nu sade den andre:

— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön
skall du, få ännu en önskan uppfylld,

— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än
röker själv eller lånar åt andra.

Gubben gav honom en kort, väl fylld tobakspipa och försvann.

— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en
tredje önskan, sade den siste.

Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak
med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé.

— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja
ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag
behagade.

— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck.
När du vill använda den, skall du säga så här:

    När min hand dig öppnar,
    önskepåse rar,
    alla, som jag nämner nu,
    tag i ditt förvar!

Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen.
Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han
sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen
över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger,
törst och trötthet voro försvunna.

Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar
och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in
igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev
han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att
sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade
ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det
ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri
och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna
voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn
sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev
soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och
tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft.
Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade:

    När min hand dig öppnat,
    Önskepåse rar,
    alla, som jag nämner nu,
    tag i ditt förvar!
    Alla judar in!

Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med
kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men
de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan
säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen
och gick sin väg.

Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån
säcken.

— Släpp oss lös, släpp oss lös!

— Ja, om ni lovar, att inte mer antasta fredliga vandrare, sade
soldaten.

Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken,
och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten
fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig
måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som
han var.

Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld
över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens
öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom:

— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av
efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som
jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt
för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir
beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor
summa pengar.

— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag
skall göra mitt bästa.

Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och
gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta,
satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade
på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan
slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på
tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans.

— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara,
eljest vrider jag halsen av dig!

— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att
röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min
pipa.

— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i
ett hörn och väntade.

— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund
med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv
röka slut.

Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast
började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll
han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full
med tobak i alla fall.

Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos
upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och
skreko med full hals:

— Vad vill du här, och var kommer du ifrån?

Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess
pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade
av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till
mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for
att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret,
och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda.
Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för
den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till
slottet vågade sig ingen.

När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga
och sade till soldaten:

— Du får dra dina färde, vi vilja inte ha med dig att göra.

— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten.
Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna
detta slott.

— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens
far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi
blivit satta att vakta.

Soldaten tog då fram sin säck, öppnade den och sade:

    När min hand dig öppnar,
    önskepåse rar,
    alla, som jag nämner nu,
    i tag i ditt förvar!
    Alla trollen in!

Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv.
Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut.
Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och
därefter sade han:

— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen
den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade
det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då
tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett
troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det
utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en
springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var
halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och
en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen
genom det öppna fönstret.

Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och
gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen
och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet
från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar,
men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de
fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo
uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom
att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde
genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av
där uppe.

Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men
denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett
behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar
fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och
behövande.

Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade
med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen
skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart
kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann
sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i
annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde
reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva
belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning.

När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut
ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande
fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte
plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade:

    När min hand dig öppnar,
    önskepåse rar,
    alla, som jag nämner nu,
    tag i ditt förvar!
    Alla fiender i säcken in!

Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken.
Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På
slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet
i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i
fångenskap hela den fientliga hären.

Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn
och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten
smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han
sig till konungen och sade:

— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och
tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt.
Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför
draga mina färde!

Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där
han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom
stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen
begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen.

En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken
bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila,
kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid
sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han
hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och
pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade:

    När min hand dig öppnar,
    önskepåse rar,
    den, som jag nämner nu,
    tag i ditt förvar!
    Död i säcken in!

Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I
århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina
skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma.
Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och
vandrade vidare i världen.

Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han
eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det
började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt,
och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista
brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra
sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor.
Döden, befriaren, kom inte; han var fången.

Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En
vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade
ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i
hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut.

Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade
han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade
ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var
rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska
jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så
har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra
världen.

När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och
framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att
veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv.
Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre
kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma:

— Vem är det? Här är avgrunden.

— Jag är en vandrande soldat.

Mer hann han ej säga, förrän rösten genmälde med en ton av ängslan:

— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och
din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till
något spektakel.

Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om
och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre
år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe
såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då
han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och
dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än
himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så
stod han en stund och funderade.

— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag
klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten.

Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades
dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade:

— Vem är där?

— Det är jag, en vandrande soldat och ödmjuk Herrens tjänare.

— Du kommer för tidigt, du har ännu icke blivit renad genom döden.

— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han
får se mig.

Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten
på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken
och började läsa den vanliga formeln:

    När min hand dig öppnar,
    Önskepåse rar, — — —

Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och
en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt
ansikte. Då hörde han Vår Herres röst:

— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige
och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse
av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer
du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu
själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en
ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin.

Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av
ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i
förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i
dag.

(Polen.)




EN LYCKAD KUR.


Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård,
arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade
aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte
riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid
annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit.

Något dylikt hade aldrig hänt förut, och hustrun blev orolig.

— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till
kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns
i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men
han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle
dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn.

Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot
henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika
bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal
jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött.

— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg
bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna.

— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag
äta något, det är det allra värsta.

— Nå, vad åt ni i går?

— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack
jag färsköl till, men inte mer än ett par stop.

Doktorn kände på pulsen.

— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett
dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju
drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma.

En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade
villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade
ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att
fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och
pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta
in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de
särdeles aptitliga ut.

Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen,
satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade
smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa
värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick
in till Jörgen.

— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en
nypa salt på det svartbruna moset.

— Tvi för allt, vad lett är! skrek Jörgen. Ska jag äta det här?

— Ja, när doktorn har sagt det, så — — —

Jörgen smakade.

— Jag tror, att jag vill ha litet peppar och lök till.

Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i
sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med.

En stund efteråt sade Jörgen:

— Det var allt en konstig medicin det där. Jag känner liksom litet
magknip.

— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig
snaps till.

Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny
och gick till sitt arbete såsom vanligt.

Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till
Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god
aptit.

— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha
gjort er gott.

— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick
rakt tvinga i mig de sista.

Doktorn såg ut som ett stort frågetecken.

— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför
stekte jag upp dem i litet flott.

— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista
ut i skratt.

Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som
så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur.

(Tyskland.)




EN KRUKA VETT.


Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket.
En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men
det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller
kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att
av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt
från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om
sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom
det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom
ordentligt.

I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och
bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade
honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga,
för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med,
och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen.
Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men
blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med
småsysslor.

En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt
möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä.

— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en
kruka vett, sade han till modern.

— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det
skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort
bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer
till.

På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman
och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden.

— Guds fred härinne! hälsade Jöns.

— Guds fred igen! sa' gumman.

— Så skönt väder vi ha i dag!

— Ja, det stämmer, sade gumman och rörde vidare i sin gryta.

— Men solen går ner i moln, det kanske blir regn i morgon.

— Mycket möjligt.

Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han
att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne.

— Det blir allt en god skörd i år.

— Vi ska hoppas det.

Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal
i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende.

— Har ni något vett att sälja? frågade han.

Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig
och därför svarade hon:

— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller
skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst.

— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se,
det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är
så dum.

— Nå, då kanske det kan gå för sig, om du vill hjälpa till själv!

— Ja visst kära mor, hur då?

— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i,
du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i
världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett.

— Men, sade Jöns, och rev sig bakom örat, hur skall jag bära mig åt?

— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla
dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta.
Nu har jag annat att göra, adjö!

Jöns gick hem till sin mor och berättade, vad gumman hade sagt.

— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat
både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk.

— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få.
Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket
förstånd, att du kan reda dig på egen hand.

Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den
kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok.

— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag
tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet.

— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram
utan fötter?

Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att
det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var.

— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har
jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om.

Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han
kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo
springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade
fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i
stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde
hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna
honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död.

Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade,
desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött
honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och
hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon
varit, även när han betedde sig riktigt dumt.

— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde
inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen.

Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den
kloka gumman hade sagt.

— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till
gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som
jag är i världen?

Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut.
Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på
ryggen och gick till den kloka gumman.

— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det
rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln.

— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som
är gult och glänser och ändå inte är guld?

Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev
sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att
hitta på någon lösning.

— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och
inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon
igen dörren mitt för näsan på honom.

Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När
han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde
huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I
detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på
vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom
och sade:

— Hur är det fatt, Jöns? Vad är du så bedrövad för?

— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har
dött, och ändå har jag inte mera vett än förut!

— Det var ledsamt, att din mor är död. Har du nu ingen, som ser om dig?

— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så
innerligt väl behövde.

— Vad pratar du nu för nonsens, Jöns?

Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för
att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte
kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde
pyssla om honom.

— Gråt inte Jöns, jag ska se om dig, sade flickan.

— Vill du verkligen det? ropade han och såg upp.

— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket
hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig.

— Kan du laga mat?

— Ja, för all del.

— Och skura?

— Naturligtvis.

— Och stoppa strumpor.

— Det med.

— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det
gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få.

— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du
inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp.

— Ja, det har du rätt i, sa' Jöns.

Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig
hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när
mannen kom hem från arbetet.

En kväll, när de sutto ensamma och pratade, sade Jöns:

— Hör du, min flicka, jag tror, du är det käraste jag har i världen.

— Det låter höra sig, sade hustrun, men vad vill du med det?

— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka
gumman för att få mera förstånd?

— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite
ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick
till gumman.

— Nej, men hade jag gjort det, så kunde jag nu varit klokare.

— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så
kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna.

— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för
kvinnfolk.

— Vi få väl se. Hur var den första gåtan?

— Vad är det, som ilar fram utan fötter?

— Vattnet naturligtvis, svarade hon utan tvekan.

— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är
gult och glänser och ändå inte är guld?

— Det är solen, förstås.

— Du var en baddare! Kom, så gå vi till den kloka gumman med detsamma!

Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin
stuga och flätade på en bastmatta.

— Go kväller, kära mor! hälsade Jöns.

— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på
Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan.

— Jo, nu kommer jag allt med det rätta.

— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och
så två fötter och till sist fyra fötter.

Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte
kunde han gissa gåtan.

Då viskade hustrun: »Det är en grodunge.»

— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En
grodunge.»

— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått,
fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö!

Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns
och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut
för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda
två.

(England.)




DEN UNDERBARA KÄPPEN.


Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle
hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män
skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem,
vilken som passade honom bäst.

I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade
tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens
kungörelse, sade han:

— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att
bli hovjägare?

Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning
en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så
mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så
fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg.

Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var
trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken
och lät sig väl smaka.

Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en
sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut.

— Låt mig smaka av ditt förråd, sade gubben, jag är så hungrig.

— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga
mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i
skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter.

— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte.
Därmed gick han sin väg.

När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin
vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och
fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora
förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders
gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade,
och bröderna stämde in.

— Har du inte kommit längre? ropade de. Eller kanske du har ångrat dig?

— Försök själva, så får ni se, hur det går er! sade Max buttert.

— Det är just, vad jag vill göra, sade Krister.

Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick
upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern.
När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom,
men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade
gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och
förargad framför stugan därhemma.

— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att
hitta till staden eller hur?

Nu var det den yngstes tur.

— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl
inte någon hovjägare av vår släkt.

— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för
dig, som inte har gått för oss.

Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern
gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad
för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre
glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade
han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på
benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa.

När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en
glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben
och sade:

— God dag, Hans, jag är så hungrig! Vill du inte ge mig en bit av din
kaka?

— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav
han honom en daler till på köpet.

Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och
åt sin aftonvard, kom gubben igen.

— God afton, Hans! sade han. Jag är så hungrig.

Giv mig en bit mat I

Hans trodde, det var en annan gubbe, och svarade:

— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela
broderligt med dig.

Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben
tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats
under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och
somnade snart.

På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten.
Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och
tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför
honom och sade:

— God morgon, Hans! Jag tror, jag dör av hunger, kan du ge mig lite mat?

— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara
den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns.

Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav
honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då:

— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar
tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre
hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och
bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din
önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den
stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger
en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en
käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara
levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill
göra.

Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille
gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken
och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna
jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i
källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också
pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i
närheten och sade:

— Hur mycket är klockan?

— Klockan i staden har nyss slagit tio, svarade en röst inifrån stubben.

Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han
vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första
värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre
jägaren, sade han:

— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att
utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången.

— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig
måltid, för jag är hungrig.

När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och
kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han
genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda
bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket
omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till
kungen och sade:

— Jag skulle vilja gifta mig. Får jag göra det?

— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte
förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru.

När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han
till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden:

— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både
snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut.

— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om.
Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är
sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut.

— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om
denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde
sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov.

— Sådana dumheter vill jag inte vara med om, svarade köpmannen.

— Nå, då får det vara, svarade Hans.

Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad,
skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta
Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till
kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han
gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med
densamma sakta flickans mun och frågade:

— Har du någonsin fått en kyss av en främmande man?

— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade
flickan.

— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade
till honom:

— Er dotter passar inte för mig, hon har utvalt en annan.

Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren
brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet.

Nästa dag gick han till värden och sade:

— Köpmansdottern var inte den rätta. Hon hade redan haft en annan kär.

— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade
ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om.
Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut,
och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan
aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut.

— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till
länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast
sitt ärende.

— God dag, länsman, sade han, vill ni ge mig er dotter till hustru?

— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax
ställa till förölovningskalas.

— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några
ögonblick, när hon ligger och sover.

— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara
passeligt?

— Nå, då blir det ingen förlovning av, sade Hans.

Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på
kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med
käppen vid hennes mun och sade:

— Har någon främmande man kysst dig?

— Ja, det har fars inspektor gjort, blev svaret.

Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till
länsmannen:

— Det blir ingen förlovning, er dotter har givit sitt hjärta åt en
annan.

— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte
på vidare utan gick sin väg.

Följande dag gick han åter till värdshusvärden och sade till honom:

— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre
fri.

— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke
baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till
måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon
alldeles för stolt till.

— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen
och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När
han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de
rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren.

— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall
kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter.

Detta tyckte den tjocke baronen vara vist talat, och han sade till Hans:

— Herr hovjägare, ni skall få min dotter.

— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före
förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover.

Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten,
då han hörde ett sådant förslag framställas.

— Vad — säger — — — ni? flämtade han.

Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran
uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig.
Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid
flickans mun och frågade:

— Hur många gånger har en främmande man kysst dig?

— Den unge, vackre fogdeskrivaren har kysst mig tre gånger, blev svaret.

— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till
baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att
gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän
i fogdeskrivaren.

Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan
han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade
Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet.

Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och
han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen
voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän
länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade
anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått
och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot
hans dotter.

— Precis detsamma har han gjort med mig, sade länsmannen.

— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen,
som hade hört, vad det var fråga om.

Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen,
men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett
sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han
bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också.
När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande
vid domstolens sammanträde.

Hans såg inte ängslig ut, då han hörde anklagelsen uppläsas.

— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål
måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och
köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog
denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade:

— Har du fått någon kyss av en främmande man?

— Ja, av fars affärsbiträde, blev svaret.

Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till
länsmannens flicka.

Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen,
framställde samma fråga som förut och fick till svar:

— Ja, av inspektören.

Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens
dotter!

Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat.
Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade
hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin
fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum.

Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid
hennes näsa och sade:

— Säg mig, lilla näsa, varför munnen inte talar!

— Det är därför, svarade näsan, att munnen är full med vetebröd.

Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en
gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och
tydligt:

— Ja, den vackre fogdeskrivaren har kysst mig.

Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev
frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med
skam och förargelse draga därifrån.

När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad
han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat
så gott. Drottningen sade då:

— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av
hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter.

— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av
Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat,
smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och
kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade:

— Har någonsin en främmande man kysst dig?

— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa
hovjägaren Hans.

— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta
ut ur prinsessans rum.

— Hur ska vi göra med hovjägaren? sade drottningen därefter.

— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade
kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra.

— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och
därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten.

— När de sutto vid frukostbordet nästa dag, sade konungen:

— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt
hovjägaren Hans?

Då sprang prinsessan upp och slog armarna omkring kungens hals och sade:

— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig
lycklig för alla tider.

— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad
Hans säger, kanske han inte vill ha dig.

— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville
hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den
underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut.
Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var
allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop,
som varade i dagarna sju.

(Tyskland.)




FEM SKILLING.


Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram.
Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och
jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad
i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka
förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull,
men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan
full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med
säcken på ryggen.

När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen
en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också
på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap.

— Vad har du att sälja? sade nykomlingen.

— Jag har ull, svarade dagakarlen, och vad här du?

— Jag har nötter.

I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga
var galläpplen.

— Ska vi byta, sade den förste.

Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än
galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt
utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han
skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte
på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo
de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner.

När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men
när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att
de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han
hade blivit lurad.

Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och
utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och
sade till honom:

— Min vän, du har bedragit mig.

— Nå, du har lurat mig, så då äro vi kvitt.

— Men de överenskomna fem skillingarna skall du väl betala.

— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom
igen en annan gång!

Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig
kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin
stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep
genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar.

— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han.
Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att
jag är död!

När Niklas kom fram till stugan, satt hustrun och grät och jämrade sig.

— Hur står det till här i huset? frågade han deltagande.

— Ack, det står illa till svarade hustrun. Min käre Peter är död.

— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha
arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt,
att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista.

Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så
det vore nog bäst, att han inte väntade.

— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade
Niklas, det har jag inte hjärta till.

Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän
tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne
då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde
föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle
Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till
prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att
bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur
kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna
vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både
vännerna i kyrkan över natten.

Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott
i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu
att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet.

När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han
sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på
golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra
dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en
blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den
sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper.

Plötsligt rusade en av dem upp och sade:

— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och
prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen,
så är det ett gott vapen.

Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå,
att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren
med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark
stämma:

— Döde män, var äro ni?

Och Niklas, som stod gömd bakom pelaren, svarade:

— Här äro vi, slagfärdiga allesammans!

Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och
sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte
lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt
stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin
förskräckelse.

— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves,
sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som
försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte.
Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med
spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en
enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra.

Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och
lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän
broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och
råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig.

— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I
detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret.
Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens
mössa, som han lämnade Niklas med orden:

— Här har du för dina fem skilling!

Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till
sina kamrater det fortaste, han förmådde.

— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han
till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så
många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem
skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att
den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat
håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra
ställen.

(Serbien.)




HUR BONDEN FICK BEHÅLLA SIN SKATT.


Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde
på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot
något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en
sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista.
Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade
i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket.

Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och
smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den
rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde
vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte
bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han
fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned
det andra vid tröskeln till sin stuga.

Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta
kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han
kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och
hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på
hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon.

Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden
var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset
förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo
naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått
så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med
vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för
en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit
en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora
nyheten bekant i hela byn.

När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök,
anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han
upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han
grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet
kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg
han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han
frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i
åkern, och hon vågade inte svara annat än ja.

När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick
han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till
skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett
metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick
åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på
skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade
han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i
sjön nära stranden.

Nu gick han in till sin hustru och sade:

— Kom gumman min, så ska vi gå ut i skogen och fiska.

— Vad säger du karl? frågade hustrun häpen. Ska vi fiska i skogen?

— Ja, följ med bara!

Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på
stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på
land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna.
Nu gjorde gumman stora ögon.

— Vad vill det här säga? ropade hon häpen.

— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha
blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit
uppätna av skogsråttor och andra djur.

— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt,
tillade bonden.

Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en
hare på kroken.

— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att
det fanns några harar i sjön!

— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma
ihåg.

På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in
i stugan och ropade med låtsad förskräckelse:

— Det har kommit fiender hit till byn!

— Oj, oj, oj, vad ska vi nu ta oss till? jämrade sig gumman.

— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan
och hålla vakt om hus och hem.

Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började
marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några
skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och
det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka
källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger.

När det blev dager, ropade bonden ned i källaren:

— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så
berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på
flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade.

— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så
gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått
en blund i sina ögon på hela natten.

Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och
träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården.

— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i
åkern? sade han.

Men bonden ville inte erkänna, att han hade hittat någon skatt.

Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din
hustru har redan erkänt.

— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom
litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att
rätta sig efter.

Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade
henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att
bonden hade hittat en skatt i åkern.

— Jo, det är sant vart eviga ord, sade gumman och neg djupt.

— Ser du det, din kanalje! sade godsherren, vänd till bonden.

— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet
närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter.

— Nå, när var det?

— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi
var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön.

— Fiskade i skogen? utropade godsägaren förvånad.

— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade
regnat pepparkakor.

Bonden ryckte på axlarna.

— Där hör nådig herrn, hur det låter, sade han.

Godsägaren såg fundersam ut.

— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är
gömd? sade han till gumman.

— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor
drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så
såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln.

— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju
gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se.

Bonden hämtade en spade och grävde, men någon skatt syntes inte till.

Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde.
När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till
en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde
där i välstånd och trevnad i många år.

(Ryssland.)




SLUGA KAJSA.


Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone
tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte
gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom.
Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves.
Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som
han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.

Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var
dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som
greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag
in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli
grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat
når.

När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom:

— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok
som han och därför vill bli hans hustru.

Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det
hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.

— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som
ni och vill bliva eder hustru.

— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna
någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag
göra henne till grevinna.

Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade
kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade
dem till bonden.

— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och
komma upp på slottet med kycklingarna.

— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle
klämma sönder äggen.

Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa
hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de
voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon
ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så
spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de
koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och
när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:

— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så
dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna,
då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så
svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.

— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i
alla fall påsen och gick upp till slottet.

Greven tog ärterna och granskade dem noga.

— De här äro ju kokta! utropade han vredgad.

— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det
med äggen, som hon fick.

Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han
sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den
till bonden och sade:

— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka
lärft.

Bonden tog garnet och gick hem.

— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven
befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.

— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål
att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande
morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och
plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och
sade:

— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg,
att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på.
Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl
inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»

Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg
och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall,
fastän han just inte kände sig så glad till mods.

När greven fick denna hälsning, sade han:

— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är
mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på
natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till
bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.

Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad:

— Nu blir du allt bet, stackars flicka.

Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som
bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna,
för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick
hon till skogvaktarn och sade:

— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare!

— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll.

Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om
ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu
gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och
bad att till följande dag få låna hennes åsna.

— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till
stortvätt, och då behöver jag den inte.

Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde
den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna
och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess
skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade
fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan
att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.

Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i
nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde
korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om
det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som
solen hade gått ned, red hon upp till slottet.

Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade
sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande
men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett
nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt
förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug
som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda
stora hundar på Kajsa.

— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv.

Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att
bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande,
må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna
efter i full karriär.

Greven stod där alldeles häpen.

— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni
ser, stannade den inte länge.

Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i
slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick
Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av
utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips
flögo duvorna ut.

— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog
inte heller.

I samma ögonblick flögo duvorna ut genom fönstret.

Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än
mången prinsessa.

— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall
bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men
dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de
mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina
underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad
till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra
med annat folks tvister och gräl?

Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så
förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att
greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig.

En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling
i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden,
och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att
stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo
ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit
därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens
vagn.

— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn,
sade den förre.

— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under
min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen.

— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på
varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven.

— Varför är fölungen din? frågade greven bonden, som rådde om stoet.

— Därför att bara ett sto kan föda fölungar men inte en vagn.

— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du
grundar dina anspråk på!

— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter
födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn,
alltså är han min.

— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som
rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde.

Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han,
det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå
förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit
honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan.

— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan
inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här
tvister.

Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade
grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för
någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis
bonden högt och heligt.

— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av
slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och
frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan
få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!»

Bonden följde rådet. Efter en stund kom greven ridande förbi.

— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se
bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen.

— Oho, ohej! skrek bonden och låtsade med möda draga upp nätet.

Därpå vände han sig mot greven och sade:

— Jag fiskar, ers nåd!

— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i
grushögen?

— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk,
svarade bonden, såsom han blivit lärd.

— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven
förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är
du dödens lammunge.

Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda
sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av
grevinnan, och vad han hade fått till svar.

Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in
till sin hustru.

— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till
henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till
honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att
du redan i dag lämnar detta slott.

— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig
bevilja mig två ting.

— Låt höra!

— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det
andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om.

Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål.
Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven
försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och
stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare
att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till
sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som
lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade
greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med
händer och fötter och skrek:

— Var är jag, var är jag?

— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det
käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med.

— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden,
så gå vi tillbaka till slottet.

Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram,
litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att
hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok
och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de
arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många
år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor
ihop men det är en annan historia.

(Tyskland.)




GÅVOR OCH GENGÅVOR.


En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen
strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig
kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru
var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom
vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda
på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte
hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn
var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen
all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra
som den finaste äggmat.

Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på
höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på
morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade
kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett
guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i
all sin dar.

Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära
det om halsen.

På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket
och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit
där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver,
att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste
äggmat.

— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som
vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det
mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på
höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den
här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.

Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg
med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten
först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som
han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen
komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en
sådan man kunde komma med.

När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han:

— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min
fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och
några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var
alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom
de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville
mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag
gärna till tjänst.

Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han
också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu
tunnland god jord.

Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han
inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte,
heller sakna sovel till sin goda potatis.

Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne
fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag
och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en
liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket
vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade
han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen,
tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg
potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?

Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet.
Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:

Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och
beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon.
Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.

Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle
mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en
minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en
befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom
tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.

— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager
med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld
skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med
ett hemman på tjugu tunnland.

Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen
fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika
bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.

(Tyskland.)




DE TRE SYSTRARNA.


Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor
och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina
händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag
på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste
fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte
sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att
tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig
deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt
och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon
uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla
främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig
helst bort för att slippa se dem.

Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig
kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän
hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade
ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker.

En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en
stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de
åt Marja:

— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov
att gå och hämta åt oss!

— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka
genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte.

— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi
komma tillbaka så snart som möjligt.

Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den
djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme
förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt.
Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var
ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid
tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också
med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste
sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta
i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären
och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade
hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur
skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt.

Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott,
Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens
häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en
rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick
han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom
att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp
till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt
genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på
hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då
böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka
något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt
däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne
och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte
vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i
lövverket.

Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket
klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur
trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon
skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och
kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och
satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde
hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på.
Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära
sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman:

— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du
inte komma ned och hjälpa mig med degen?

— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till
gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade
ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för
de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes.
Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och
ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut,
att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också
för henne bli räddning från nöd och umbäranden.

Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att
nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville
han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta
över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som
en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och
hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen
sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han
gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt.

Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro
över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon
trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön,
vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad
över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott.

En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en
furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts,
att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas
för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja
på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte
sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i
förebrående ton till sin son:

— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift
dig med den där getjäntan.

— Ser du inte, mor, att det är Marja? sade prinsen.

Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste.
Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och
eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även
drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och
Marja skänkte prinsen tre raska söner.

Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som
fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av
avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så
mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp
henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor
begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en
promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte,
att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom
tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och
lät dem stanna.

Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina
onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem,
att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina
svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då
förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de
med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp
till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom
vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att
fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar.

I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna
prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles
förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände
ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En
afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk,
betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon
lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon
satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes
huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att
drottningen aldrig hade hört maken förr.

Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga
fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av
deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna
och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt
än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock.
Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess
duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter,
befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se —
framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i
ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt
att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra
märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog
prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja
och de båda äldsta sönerna i sina armar.

Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken
varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste
fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående
levnad ångra sitt ondskefulla beteende.

Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde
de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något
närmare att förtälja.

(Macedonlen.)




BONDEN OCH BARONEN.


För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt
adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från
marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han
kom in i stugan, sade han till sin hustru:

— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen!

— Nå, vad sade han? frågade hustrun.

— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den,
svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag
sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.

— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han
ingenting mera?

— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade,
som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.

— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han
sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina
näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.

Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av
sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.

Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga.
Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.

— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois.

Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då
måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens
tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig
på slottet.

— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss!

— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen.

Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle
komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade
hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.

— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan,
sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han
förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.

Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och
gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på
trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han:

— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda
stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig
för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så
fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart.
Bonden läto de vackert vara i fred.

Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden
stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare
ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den
ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och
mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa,
men bonden fick ingen sked.

— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är
den, som inte äter upp, sin portion.

Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och
när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma
gång.

— Skälm är den, som inte äter upp sin sked, sade han därpå.

Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var
skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den
andra sidan till bonden.

— Det var en fin stek det här, sade Alois.

— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände
Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter
serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten
på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat.

— Vad gör du nu? sa' baronen.

— Jag frågade fisken om en sak och fick svar.

— Vad frågade du om?

— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade
några nyheter från honom.

— Nå, vad sade fisken?

— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag
borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik.

— Nå, du kan ju fråga den, sade baronen.

Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och
strax efter tog han sig ett stort bett.

— Vem har lovat dig det där? ropade baronen.

— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit
av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med
samma mynt.

Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han
funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall
allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade
han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning.

Efter måltiden sade han till bonden:

— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett
stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig.

Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från
det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart
fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden,
att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var
meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust
till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han
med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt
spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna
stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann
ändå en stor flod på golvet.

Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med
sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade
han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till
honom:

— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås,
att bonden hade fått ett redigt kok stryk.

— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag
kunna leva gott ett par månader.

Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler
inte historien.

(Tyskland.)




DE TVÅ BRÖDERNA.


Det var en gång två bröder. Den ene var rik, den andre fattig som en
kyrkråtta. Det led mot julen, och den fattiges knappa vinterförråd hade
redan tagit slut. Han hade inte en matbit i huset. Han gick därför till
brodern och bad om hjälp. Denne gjorde sura miner, ty det var inte
första gången, som den fattige kom till honom i samma ärende. Till slut
sade han:

— Jag skall hjälpa dig den här gången också och ge dig en stor, präktig
fläskskinka men på ett villkor, — Vad då?

— Jo, du skall dra åt skogen och inte komma hit mera.

— Det skall jag gärna göra, svarade den fattige, tog skinkan, tackade
och gick.

Hela dagen vandrade han, och fram emot aftonen kom han till en stor,
milsdjup skog. Vid skogsbrynet såg han en gubbe med långt, vitt skägg
stå och hugga ved.

— Guds fred! sa' Jöns — så hette den fattige.

— Guds fred igen! sade gubben. Vart skall det bära i väg som längst?

— Jo, jag ska dra åt skogen, det har jag lovat bror min, då han gav mig
den här fläskskinkan.

— Jaså, ska du det. Då är du nog på rätt väg, för den här skogen är
stor, så att den räcker till. Nu ska jag ge dig ett gott råd. Då du
kommit in ett stycke i skogen, träffar du på en hop trollgubbar. De
komma att svärma omkring dig på alla sidor och be att få köpa din
skinka, för fläsk det är riktig kalasmat för sådant folk. Men kom;
ihåg, att du inte säljer skinkan, om de också bjuder dig aldrig så
mycket pengar! Säg, att du inte lämnar den ifrån dig på annat villkor,
än att de ge dig den gamla handkvarnen, som ligger bakom dörren i deras
grotta!

Jöns lade gubbens råd på minnet och vandrade in i skogen. När han gått
ett stycke, blev han i hast omringad av en skara fula trollgubbar.
Allihop trängdes omkring honom och ville åt hans skinka.

— Hur mycket vill du ha för den där skinkan? skreko de med full hals om
varandra.

— Den säljer jag inte för pengar, sa' Jöns.

— Vad säljer du den då för? frågade den, som skulle vara den
förnämligaste av trollgubbarna.

— Jo, om jag får den gamla handkvarnen, som står bakom dörren i er
grotta, så får ni ta skinkan och kalasa på, bäst ni vill.

Till att börja med ville inte trollgubbarnas anförare gå in på
det förslaget, men till slut gav han med sig. Skinkan utövade en
oemotståndlig dragningskraft. Han gick efter kvarnen och lämnade den åt
Jöns. Så fingo de skinkan och skyndade in i grottan med långa skutt,
glada vid tanken på det kalas, som väntade dem.

Där stod nu Jöns med kvarnen i händerna. Den såg precis ut som andra
gamla kvarnar, som folk använde förr i världen att mala säd på hemma.
Det var ju gott och väl, att han hade en kvarn, men varifrån skulle han
få något att mala. Med raska steg gick han nu tillbaka samma, väg, han
hade kommit. Han hoppades träffa gubben, som givit honom rådet, och av
honom få höra, vad han skulle ta sig till med kvarnen. Och det dröjde
inte länge, förrän han fick syn på den gamle.

— Du är allt en lyckans guldgosse! ropade denne, då han fick syn på
Jöns. Jag var inte alls säker på att de skulle vilja lämna ifrån sig
sin skatt.

— Är det verkligen någon skatt? Jag tycker inte den ser någonting ut
alls.

— Vänta litet, så skall du få se. Därmed tog gubben kvarnen. Säg
någonting, som du skulle vilja ha just nu!

— Jo, jag är hungrig och skulle vilja ha några smörgåsar.

Genast grep gubben handtaget, — och verkligen kom det inte fram den
ena präktiga smörgåsen efter den andra, ända tills gubben sade stopp
och vred på en skruv, som var så liten, att den nätt och jämnt syntes.
Sedan visade han Jöns, hur kvarnen skulle användas och sade:

— Här har du din skatt! hem igen och var glad, för nu behöver du inte
sakna mat och dryck eller annan nödtorft för dig och din familj, så
länge du lever.

Glad i hågen, tog nu Jöns kvarnen och styrde kosan hemåt. Han hade
emellertid lång väg att gå, och det blev midnatt, innan han kom hem
till sin stuga. Hustrun hans och barnen hade krupit till kojs för länge
sen.

— Det var då väl, att du äntligen kommer hem, far! ropade hustrun, då
han trädde in. Hoppas, du har något med dig, som duger till mat. Men
vad är det där för ett gammalt skrälle? Hon pekade på kvarnen.

— Lång väg har jag gått, sade Jöns, men här har jag också någonting,
som duger. Han ställde kvarnen på bordet, fattade handtaget och
sade: »Fläskpannkakor.» Och på några ögonblick hade de ett stort fat
fullt med de raraste fläskpannkakor. Hustrun spärrade upp ögonen av
förvåning. Mycket hade hon inte fått till livs på kvällen, och därför
gjorde både hon och Jöns anrättningen all heder. De väckte också
barnen, och när dessa fingo syn på pannkakorna, blev det jubel, må ni
tro. Det var länge sen de hade fått sådan mat.

Hustrun frågade naturligtvis, var han hade fått den underbara kvarnen
ifrån, men det ville Jöns inte tala om. Dagen därpå tog han sin kvarn
och malde fram ett riktigt kalas med stek och grönsaker och bakverk
och alla möjliga goda saker. Och så bjöd han sina fattiga grannar,
och dessa läto sig väl smaka. Länge dröjde det inte, förrän den rike
brodern fick reda på att Jöns levde i största välmåga. Förut hade han
minsann inte bevärdigat Jöns med något besök, men nu fick han brått att
komma och se, hur allt detta gick till.

När den rike fick se, hur präktigt Jöns hade det, blev han utom sig av
förvåning och avund.

— Varifrån har du fått all denna rikedom? frågade han. Men Jöns var
inte hågad att tala om hemligheten. Emellertid hade han bland andra
goda saker också malt fram vin till kalaset, och i glädjen över sina
tillgångar drack han kanske litet mer, än han egentligen borde ha
gjort. Framemot kvällen blev han riktigt pratsam och kunde inte låta
bli att berätta för sin rike bror, varifrån han hade fått allt.

— Ser du den där gamla kvarnen, som står där? sade han. Den är källan
till min rikedom. Så tog han fram kvarnen och malde fram både vindruvor
och fikon. Den rike gjorde stora ögon. Ack, om jag kunde komma i
besittning av den kvarnen! tänkte han. Och han bjöd Jöns en stor summa
pengar. Men Jöns bara skrattade.

— Vad skall jag med pengar, när jag har den här, sade han.

— Åh jo, pengar kan nog vara bra ändå, till exempel om du vill bygga
ett hus eller begiva dig av på resor och se litet mera av världen än
den här socknen.

Hur han språkade och förklarade, lyckades den rike verkligen förmå Jöns
att sälja kvarnen. Jöns gjorde dock det förbehåll, att han skulle få
behålla den ännu två månader till efter höslåttern. Under tiden kap jag
hinna mala till mig så stora förråd av allting, att jag reder mig i
alla fall, tänkte han.

På den överenskomna dagen hämtades kvarnen. Jöns hade talat om för sin
snåle bror, hur man skulle gå till väga för att mala. Däremot hade han
ingenting nämnt om hur kvarnen skulle stannas.

Det var sent på kvällen, när den rike bonden kom hem med sin
nyförvärvade skatt. Han beslöt därför att prova den först dagen därpå.
På morgonen sade han till sin hustru:

— I dag får du gå ut med drängarna och pigorna och taga upp säd. Jag
stannar hemma och gör i ordning middagen.

Hustrun gjorde några invändningar, att han inte visste, vad som skulle
lagas till, men bonden klippte tvärt av resonemanget, och hon måste
naturligtvis lyda. När han blivit ensam, gick han en lång stund och
funderade på vad han skulle önska sig till middag. Först tänkte han
på kalasmat, sådan som Jöns hade bjudit på, men så kom han att tänka
på att han hade så mycket extrafolk i maten nu vid skördetiden, och
det kunde allt vara onödigt att bjuda en hop främmande arbetskarlar på
sådana läckerheter mitt på blanka vardagen. Han beslöt sig därför till
sist att nöja sig med sill och välling.

Han ställde kvarnen på bordet, fattade i handtaget och ropade: »Sill
och välling!» Och genast fick han, vad han önskade. Snart hade han två
stora fat fyllda, det ena med välling, det andra med sill. Nu tyckte
han, det kunde vara nog. Stopp! skrek han, men det hjälpte inte,
kvarnen malde immerbadd det ena fatet fullt efter det andra. Snart hade
han inga fat mer att sätta under, och då rann det välling i en stor
flod på golvet. Ännu en stund, och vällingen flödade över tröskeln och
rann i en bred ström utför backen, där huset stod.

När det led möt middagstiden, begav sig hustrun och tjänarna på
hemvägen, nyfikna att få se, vad bonden hade att bjuda dem till middag.
Man kan tänka sig, hur förbluffade de skulle bli, då de fingo se en
hel flod med välling och sill som rann ned från kökstrappan över
gårdsplanen där nedanför huset. Bonden sprang omkring och rev sig i
håret och visste inte, vad han skulle ta sig till. I sin nöd sprang han
till broder Jöns och bad honom för Guds skull taga sin kvarn tillbaka.
Om det fortgick på detta sätt, skulle annars hela byn snart totalt
översvämmas av välling.

Jöns svarade, att han loge tillbaka kvarnen blott på det villkor, att
han finge lika mycket pengar till, som han erhållit, då han sålde den.

Den rike jämrade sig förstås över att behöva punga ut med så mycket,
men det hjälpte inte. Så kom Jöns och hämtade sin kvarn, han fick vada
i välling sista vägstycket. Nu hade han både kvarnen och fullt upp med
pengar och byggde sig ett ståtligt hus på en höjd vid stranden av havet.

En dag kom en saltskeppare på besök. Han hade på avstånd sett det
präktiga huset med tak, som glänste som guld. Han lade till med sin
båt vid närmaste brygga och gick upp och hälsade på Jöns. Denne var en
gästfri man och undfägnade honom rikligt. Till slut talade han också
om, hur han hade fått det så bra, och visade skepparen sin kvarn.

— Kan den mala salt också den där kvarnen? frågade skepparen.

— Ja, det kan den visst det!

— Då vill jag köpa den.

— Det är lättare sagt än gjort, sade Jöns. Till slut lät han beveka sig
och lämnade honom kvarnen mot en stor summa pengar. Det dröjer nog inte
länge, förrän jag får igen den, tänkte han, ty han talade inte om, hur
kvarnen skulle stannas.

Skepparen tog kvarnen med sig på skutan och hissade segel för att resa
hem. När han kom ut på sjön, satte han upp kvarnen på däck och önskade
sig salt. Och salt fick han, skutan full. Nu ville han stoppa kvarnen,
men se, det kunde han inte, den malde alltjämt mera salt, till dess
båten blev överfull och sjönk till botten. Där ligger kvarnen än och
mal salt ideligen, och det är därför, som vattnet i havet är så salt.

(Danmark.)




HUR DEN FATTIGE PETTER FICK SLOTT OCH PRINSESSA.


Det var en gång en gammal gumma, som bodde ensam med sin son i en
torftig koja.

— Hör du, Petter! sade hon en dag, här har du en bunt garn. Gå ned i
byn och försök, om du kan få lite bröd eller annan mat i utbyte! Petter
tog genast garnet och begav sig i väg till byn. På vägen träffade han
på några herdepojkar, som just voro i färd med att slå ihjäl en svart
katt. Petter tyckte, det var synd om katten.

— Giv mig katten, ropade han, så får ni den här garnbunten i stället.

Herdarna funderade på saken en liten stund. De tyckte, det kunde vara
bra att ha garnet att fläta pisksnärtar av, och så lämnade de katten åt
Petter. Denne tog kisse på armen och gick sin väg. När han hade kommit
ett litet stycke fram, släppte han ned katten på marken och sade:

— Nu, min lilla kisse, får du springa, vart du vill!

Katten reste sig upp på bakbenen och sade:

— Kommer du i trångmål någon gång, så skall jag hjälpa dig.

När Petter kom hem, frågade modern, hur han hade lyckats. Och han måste
berätta, såsom sant var, att han hade bytt till sig en katt för garnet,
och katten hade hall släppt lös. Modern spann då raskt en ny bunt garn
och sade till honom:

— Gå nu till byn, men kom ihåg, att du skall gå in i stugorna och bjuda
ut det till några kvinnfolk, då får du säkert mat eller en slant därför.

Petter vandrade i väg. Även denna gång träffade han på herdepojkarna,
som nu höllo på att plåga ihjäl en stackars råtta. Petter kunde inte se
det stackars djurets lidanden.

— Låt bli råttan, sade han, så ska ni få det här garnet. Det gingo
herdarna in på, lämnade Petter råttan och gingo sin väg. När råttan
blev fri, ställde hon sig framför Petter och sade:

— Kommer du någon gång i trångmål, så kalla, på mig!

Då Petter kom tomhänt hem och berättade, vad han hade gjort av garnet,
blev modern mycket förargad, men vad hjälpte det? Det, som var gjort,
kunde inte göras om. Hon måste sålunda spinna en ny bunt garn.

— Gå med den, sade hon, och laga, att du har något med dig hem!

Petter gick till byn. Det var alldeles som förgjort. Såg han inte
herdepojkarna stå där nu igen! Den här gången höllo de på att slå ihjäl
en orm.

— Giv mig ormen, så får ni den här garnbunten, sade han. Det hade
herdarna ingenting emot. De släppte ormen, och Petter tänkte låta den
löpa. Men det gjorde den inte utan reste sig i stället upp och sade:

— Kom med till min mor, hon skall belöna dig för att du har räddat mig
från döden.

— Nej, jag törs inte röra vid dig, sade Petter.

— Du har ju en skinnväska. Låt mig krypa ner i den, så skall jag säga
dig, hur du skall gå för att komma till min mor.

Petter gjorde, som ormen sade, lät den krypa ned i väskan, begav sig
sedan i väg och följde ormens anvisningar beträffande den riktning, han
skulle välja. När de hade kommit till en skogsbacke, sade ormen:

— Stanna nu, så skall jag säga dig, hur du skall komma fram till min
mor lycklig och välbehållen. Gå nu försiktigt här i hagmarken, så att
du inte trampar på några ormar, för här har jag många fränder Om en
liten stund komma vi till ett hus. Där bor min mor. För henne skall du
ta av dig hatten och hälsa artigt. Hon kommer då att fråga dig, vad du
vill ha till belöning för att du räddat hennes dotter, Då skall du inte
begära eller taga emot något annat än ett skrin, som står på bordet.
I det skrinet ligger ett underbart korn. Den, som håller det kornet
i handen, kan önska sig, vad han vill, och det blir ögonblickligen
uppfyllt.

Så vandrade Petter sakta vidare, och det gick precis, som ormen hade
sagt. En stor orm kom ut ur huset. Petter bugade sig, och ormen frågade:

— Nå, min gosse, vad önskar du till lön för att du har räddat min
dotters liv?

— Jag önskar inget annat än den ask, som står på bordet.

— Kära pojke, finge du den, så kanske du rent av skulle glömma Gud.

— Men jag vill inte ha något annat. Om ni inte ger mig asken, så tar
jag er dotter med mig igen.

Därmed lämnade hon asken till Petter, och den räddade ormen kilade in i
huset till sin mor.

Petter begav sig nu hem. När han kom in, frågade modern med ängslig
röst:

— Nå, den här gången har du väl någonting med dig hem?

— Ingenting annat än den här asken.

— Olyckliga pojke, vad ska vi nu ta oss till? Jag är så hungrig, så jag
kan dö, och inget lin har jag heller att spinna,

— Var inte ledsen, kära mor, bed till Gud, och han skall förvisso giva
oss allt, vad vi behöva.

Modern knäppte sina händer. Nu tog Petter fram ur asken det underbara
kornet och vände det mellan fingrarna. Som genom ett trollslag stod där
en kostlig måltid uppdukad på bordet. Mor och son satte sig ned att
äta. Aldrig i sitt liv hade de förut smakat så ljuvliga rätter. Då de
voro mätta, tackade de Gud för hans godhet.

Följande dag kom Petter att tänka på att han skulle kunna önska sig
något annat än mat. Han tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att jag hade ett slott lika vackert som kungens. Och när
han såg upp, låg där uppå på kullen i närheten av deras gamla koja ett
det präktigaste slott med tinnar och torn, som gnistrade i solskenet.

Nu ska jag säga, Petter fick göra med att vandra omkring från det ena
rummet till det andra och beundra all prakt och grannlåt. Nu föll det
honom in, att hade man ett slott, borde man allt ha en prinsessa också,
och så önskade han sig kungens yngsta dotter till hustru. Och genast
stod den dejliga prinsessan, som var vida berömd för sin skönhet,
framför honom, och i sällskap hade hon en präst. Det ställdes genast
till bröllop i slottskapellet. Petter frågade, vilka gäster hon ville
bjuda, och strax önskade han dit dem.

Prinsessan kunde inte annat tro, än att hon blivit gift med en mäktig
furste, ty de hade fullt upp av allt, vad de någonsin kunde önska sig.
Det förvånade henne blott, att de aldrig behövde göra några inköp.

En vacker dag frågade hon sin gemål rent ut, hur det hängde ihop med
allt detta. Här fanns förråd av allting ännu rikligare än i hennes
faders slott, kläder, mat och dryck och allt, vad hon kunde begära.
Andra människor måste köpa och handla och ha åtskilligt med bekymmer,
även om de äro rika. Men hit kommer allting av sig självt. Kan du
förklara det? sade hon till sin man.

— Ack, min kära vän, bry inte din hjärna med den saken! Huvudsaken är
ju, att vi ha, vad vi behöva, och mera därtill.

Hustrun lät emellertid inte avspisa sig så lätt. Hon frågade och
kältade så länge, att Petter inte orkade stå emot, och till slut
berättade han hela historien.

Jaså, är det på det sättet? tänkte hustrun. Då är ju min man bara en
simpel bondpojke. Vänta du, min gosse, jag ska nog försöka få tag
i ditt underbara korn, och sen skall det bli annat av. Några dagar
efteråt lyckades hon verkligen komma över skatten. Hon tog kornet i
handen och sade:

— Jag önskar, att allt vore såsom förut och jag vore hemma hos far och
mor!

Och vips var hon förflyttad till sin faders slott, och Petter stod
hemma i stugan hos sin gamla mor, och av hela sin rikedom hade han
inte mera kvar än hundra daler, som han händelsevis hade i fickan, då
förvandlingen skedde. Men Petter var inte den, som gav tappt i första
taget. Han begav sig ut i världen för att söka reda på sin hustru.

När han hade vandrat en stund, kom han in i en stor skog. Där fick han
se två rövare som sutto och! värmde sig vid en eld. Han gick fram till
dem och blev mycket förvånad, då de ropade till honom:

— Välkommen tillbaka, käre bror, hur har det gått för dig?

Saken var den, att Petter råkade likna på ett hår när de båda rövarnas
bror, som hade dragit ut på äventyr för sig själv.

— Jag har inte förvärvat mer än hundra daler; det är inte mycket att
hurra för, sade Petter, men vad har ni förtjänt?

— Se på de där skorna, sade den ene. När jag har dem på, kan jag ta sju
mil i vart steg.

— Den här har jag skaffat mig, sade den andre och pekade på en kappa,
som låg bredvid honom på marken. När jag tar den på mig, blir jag
osynlig.

Ack, om jag hade de där sakerna! tänkte Petter. Så kom han på en idé.

— Det är inte möjligt, att de där plaggen kunna vara så märkvärdiga,
sade han, de se ju ingenting ut.

— Du kan få försöka själv, sade rövarna, som aldrig kunde tänka sig,
att brodern skulle spela dem något spratt. Petter lät inte säga sig
det två gånger. Han tog på sig skor och kappa, och så tog han en bit
bröd, som den ene av rövarna hade i knäet, bara för att prova, om han
var osynlig. Och mycket riktigt. De sågo honom inte. Nu var Petter
själaglad. Han tog två steg åt sidan, och strax var han fjorton mil
därifrån. Sen gick han vidare, och länge dröjde det inte, förrän han
befann sig hos konungen, vilkens dotter var hans hustru.

Han frågade genast efter prinsessan och fick veta, att hon var i kyrkan
och just höll på att vigas vid en furste, som hade kommit långväga
ifrån det stora landet på andra sidan havet. Petter skyndade genast
efter till kapellet. Osynlig för alla, gick han förbi bröllopsgästerna
och menigheten ända fram till altaret, där brudparet knäböjde framför
prästen. Just som vigseln skulle börja, gav han brud och brudgum var
sin ordentliga örfil.

Brudgummen störtade upp och sade till prästen:

— Jag vill inte vigas vid denna kvinna!

— Varför det? sporde prästen. Den saken borde du väl ha tänkt på förut!

— Det är något, som står hindrande emellan oss. Jag fick alldeles nu
ett slag på kinden.

— Jag också, sade bruden. Men ingen skall hindra vår förening; prästen
må fortsätta!

Många ord hade emellertid prästen ej hunnit läsa, förrän han själv fick
ett slag i pannan.

— Nej, er viger jag då rakt inte! ropade han. Här är något trolltyg med
i spelet. Jag kände ett tydligt slag i pannan.

Nu gjorde Petter en hastig rörelse, varvid kappan föll från hans axlar.
Och strax blev han synlig för alla de närvarande. Bruden hade så när
fått dåndimpen, när hon fick se sin man, som hon hade bedragit, stå där
livslevande framför henne. Men brudgummen var rask i vändningarna. Han
ryckte till sig Petters kappa. Det undergörande kornet hade han förut,
och nu önskade han sig med bruden tillbaka i sitt eget land igen.

Där stod nu vår stackars Petter lurad för andra gången. Kappan hade han
också gått miste om, men skorna hade han kvar. Han tog nu noga reda
på, från vilket land brudgummen härstammade, och så begav, han sig i
väg och kom snart till stranden av havet. Vad skulle han nu göra? Här
hjälpte honom inga sjumilaskor. Han satte sig ned i sanden, lutade
huvudet i händerna och funderade. Som han sitter där, kommer han ihåg
katten och råttan, som han en gång hade räddat från att bli ihjälslagna
av herdarna. Ack, om de vore häri sade han för sig själv. De skulle
nog kunna hjälpa mig. Knappt hade han fått dessa ord över sina läppar,
förrän katten och råttan stodo bredvid honom och frågade, vad de kunde
hjälpa honom med. Petter berättade om sin olycka och tillade, att om
han blott kunde få det underbara kornet tillbaka, så skulle det andra
gå som en dans.

På den tiden var inte katten rädd för vatten. Han kastade sig i havet,
och råttan gjorde sällskap, och så simmade de i väg och kommo till det
land, där brudgummen och den trolösa prinsessan bodde. Snart kommo de
till slottet. Där stod ett fönster halvöppet, och med en smula besvär
lyckades både katten och råttan klättra upp dit och praktisera sig in.
Fönstret hörde till sängkammaren, och där lågo både prins och prinsessa
försänkta i djup sömn.

Hur skulle de nu få tag i kornet? Katten smög sig fram till prinsen,
som låg med munnen halvöppen, och fick se, att han hade kornet gömt
i munnen under tungan. Där var det inte lätt att komma åt, men
katten hittade på råd. På bordet stod en skål med välling kvar efter
kvällsmåltiden. Katten doppade nu svansen i vällingen, hoppade så
upp på sängkanten och strök prinsen om munnen med den blöta svansen.
Man kan väl inte undra på att prinsen tyckte, det där var liksom
litet obehagligt. Han spottade till ett slag, och med detsamma flög
det undergörande kornet ut ur munnen på honom. Vips var råttan
framme och högg kornet och så upp på fönsterbrädet och med ett skutt
ner i trädgården, där hon föll ned med en kullerbytta mitt i en
blomsterrabatt. Blommorna växte där så tätt och präktigt, så att råttan
kom ned som i den allra ljuvligaste bädd av nejlikor och ringblommor
och gjorde sig inte illa alls. Katten hoppade efter, förargad över
att råttan skulle ha fått tag i kornet, då det ju i alla fall inte
var hon, som letat reda på det. Nu bar det i väg ned till stranden
med full fart. Där började katten och råttan att slåss om kornet, och
därunder föll det märkvärdiga kornet i vattnet, och strax kom en liten
silverskimrande fisk fram och slukade det. Nu voro goda råd dyra.
Råttan hon sa' ingenting utan lomade bara i väg, för att skämmas, ska
jag säga, över att hon hade börjat kivas om en så viktig sak.

Katten gick till fiskarnas konung, som han var gammal god vän med, och
bad om hjälp. Och fiskarnas konung sammankallade alla sina undersåtar
till ett stort möte och frågade, om det var någon, som hade på den och
den dagen ätit upp ett korn i vattnet, då katten och råttan höllo på
att slåss på stranden nedanför. Ja, då var det en liten mörtpinne, som
simmade fram och anmälde, att det hade han gjort. Fiskarnas konung gav
då mörten ett välsmakande kräkpulver. Och mörten spottade upp kornet.
Men har du sett på maken! Kommer inte råttan kilande med en fart, som
om hon också skulle haft sjumilaskor, och så nafsade hon till sig
kornet mitt för näsan på katten och fiskarnas kung.

Och innan någon visste ordet av, så hoppade hon i vattnet och simmade
över oceanen och träffade Petter och lämnade honom det dyrbara kornet.
Katten kom efter och blev så arg på råttan, så att han åt upp henne med
hull och hår, då de träffades nästa gång. Sedan den dagen äro kattor
och råttor ovänner. Men Petter tog kornet i handen och önskade sig sin
prinsessa tillbaka, och på ögonblicket kom hon, och sedan levde de sams
och i glädje många, många år.

(Sydslavisk saga.)




DE SEX STALLBRÖDERNA.


Det var en gammal soldat, som hade tjänat kung och land ärligt i 18 år,
och så fick han sitt avsked och reste hem. På vägen kom han in i en
stor skog, och där träffade han på en riktigt stark bjässe, som stod
och ryckte upp träd med rötterna. Han hade ryckt upp fem stycken, och
så tog han en ungbjörk och virade om de andra och tog sen hela bördan
på ryggen.

— Vill du följa med mig? sporde den gamle soldaten. Vi ska nog taga oss
fram i världen.

Ja, det ville den starke gärna, och så vandrade de i väg tillsammans.
Ett par dagar därefter träffade de på en underlig kurre, som satt på
huk, lutade huvudet bakåt, höll ett finger för näsan och flåsade ut
luft genom den ena näsborren.

— Vad sitter du så där för? frågade soldaten.

— Jo, det är vindstilla i dag, och därför sitter jag och blåser på de
där sex väderkvarnarna därborta, så att de slippa att stå. Skulle jag
taga till båda näsborrarna, skulle kvarnarna blåsa sin kos.

— Vill du följa med oss?

Ja, det hade mannen med vädret ingenting emot, och så gingo de vidare.
När de hade gått ett stycke, fingo de se en man, som låg och vilade sig
under ett träd vid vägen. Då de kommo lite närmare, märkte de, att han
hade två träben och hade spänt av sig det ena.

— Hur kommer det sig, att du ligger så där och har spänt av ena benet?
sporde soldaten.

— Jo, jag är löpare och löper fort nog med det ena benet; spänner jag
på det andra också, så susar jag i väg som en blixt.

— Vill du följa med oss, vi äro ute för att se oss om litet i världen
och ska nog reda oss.

Löparen svarade ja, och så gjorde de sällskap. Efter en stund mötte de
en man, som kom gående med hatten på sidan nästan ned på örat.

— Varför har du hatten så där på tre kvart? sporde soldaten, det ser ju
så tokigt ut.

— Jo, det är jag tvungen till, sade mannen, för jag har sju vintrars
köld under den hatten, och sätter jag den riktigt fast på huvudet, så
blir det så gränslöst kallt, så att ingen människa kan härda ut.

Soldaten frågade honom också, om han inte ville följa med, och det
hade han lust till, och så fortsatte de vandringen. Framemot kvällen
träffade de på en skytt, som var så duktig, att han kunde träffa
pricken på en hel mils avstånd. Den mästerskytten sluter sig också till
sällskapet, och nu äro de sålunda sex stycken duktiga stallbröder.

Nu tyckte soldaten, att de hade så bra förspänt, så de kunde begiva
sig tillbaka till kungen, och det gjorde de också. Kungen hade en enda
dotter, och den prinsessan var snabbare i löpning än de allra flesta.
Hennes fader hade också låtit kungöra, att den, som kunde besegra henne
i kapplöpning, skulle få henne till brud och bli tronföljare. Och det
var många prinsar och riddare, som hade anmält sig, och de sprungo
det allra värsta, de nånsin orkade, men den, som kom först, det var
prinsessan i alla fall.

Så kom soldaten upp till slottet med sitt följe. Den, som ville tävla i
löpning, skulle också lägga upp en penningsumma, som skulle tillfalla
segraren. De sex stallbröderna hade tillsammans just så mycket, som
behövdes. Soldaten förklarade för kungen, att han ej skulle löpa själv,
utan det skulle en av hans följeslagare göra. Det blev naturligtvis
mannen med träbenen.

Nu må ni tro, det blev skratt och skämt bland kungens män, när de
fingo se en karl med träben, som skulle springa i kapp med den flinka
prinsessan. Emellertid ställdes de upp bredvid varandra. Målet var en
källa en mil därifrån och kunde med goda ögon ses ifrån slottsterassen.
Ur den källan skulle de fylla en kanna med vatten och taga med sig
tillbaka.

På givet tecken bar det i väg. Löparen med träbenet kom långt före
prinsessan till källan, fyllde sin kruka med vatten och begav sig
på hemvägen. Nu tyckte han, att han hade så god tid, så att när han
kommit en fjärdingsväg från källan, lade han sig att vila med huvudet
mot en tuva. Men bäst det var, så somnade han in. Ett, tu, tre kom
prinsessan sättande, sprang förbi honom och välte i förbifarten omkull
hans vattenkanna. Nu såg det mörkt ut. Men mästerskytten, som stod
på slottsgården, laddade sin bössa och satte ett skott i tuvan, där
löparen låg, så att jorden rök om honom och löparen vaknade.

Genast såg han, hur det var fatt, och att nu måste han raska på. Förut
hade han sprungit med bara ett träben och haft det andra under armen.
Nu spände han hastigt på sig även det andra benet, och sen bar det av
som en virvelvind. På ett ögonblick var han tillbaka vid källan, fyllde
på nytt sin kruka och styrde kosan till slottet, och det gick med sådan
fart, så att han kom snart ifatt prinsessan, sprang om henne och hann
först till slottet.

Mannen med träbenet hade sålunda bestått provet och skulle ha
prinsessan, men hon ville inte ha honom, och kungen var inte heller
förtjust i att få en sådan måg och tronföljare, och så började han
ackordera, om att få komma undan för bättre pris. Till slut lovade
soldaten, att de skulle låta sig nöja, om de finge så mycket guld och
silver, som en karl kunde bära i en säck.

Det lovade kungen, men han behövde en månad på sig för att samla ihop
så mycket dyrbarheter; efter den tiden skulle de få komma tillbaka.

Soldaten begav sig nu med sitt sällskap bort till en köpman och inköpte
en väldig massa lärft, riktigt stadig segelduk. Och därav förfärdigades
en säck, som var så stor, så att den kunde rymma både hästar och vagn
och mera därtill.

På utsatt tid infann sig soldaten med sitt följe på slottet. Kungen tog
emot dem och bad dem stiga in i ett vackert tornrum, som han hade låtit
ställa i ordning, och där en läcker måltid väntade gästerna. Det såg
riktigt rart ut, och de tackade och stego in.

Nu hade kungen tänkt ut en list att göra sig av med sina fordringsägare
och behålla dyrbarheterna. Golv och väggar och dörrar i det rum, dit
de visades in, voro av järn, och inunder detsamma hade han låtit
iordningställa en ugn. Kungen själv visade gästerna in och smällde
dörren i lås. Sedan började han brassa på i ugnen, så att det blev
snart olidligt hett därinne.

— Jag tror, kungen tänker steka oss här, sade soldaten till sina
följeslagare och såg riktigt häpen ut.

— Det skall jag nog sätta på för, sade mannen, som hade hatten på tre
kvart, och så satte han på sig hatten riktigt. Nu hjälpte det inte, att
de eldade nere inunder. Han hade sju vintrars köld under hatten, och
i stället för att stekas fingo de så kallt, så att de kunde nätt och
jämnt bärga sig.

När kungen hade eldat upp fyra famnar björkved, tänkte han förstås, att
sällskapet därinne var både bränt och förkolnat, och så gick han in
för att se efter. Han öppnade dörren och hade så när tappat kronan av
förvåning.

En kall fläkt slog emot honom, och därinne satt hela sällskapet i godan
ro.

— Det var förfärligt så kalla rum, ni har här på slottet, sade
soldaten. Mat och dryck fryser ju i faten.

Både kungen och prinsessan gingo in och sågo och kände, att han talade
sant, men de kunde naturligtvis inte begripa sammanhanget.

Soldaten begärde nu att få en säck full med dyrbarheter, såsom
överenskommet var, och så tog han fram sin väldiga påse. Och kungen
hade nu ingen annan utväg än att lägga i både guld och silver. Men när
han hade plockat i så mycket han ägde, så var inte säcken halv på långt
när. Då tog soldaten ett fint ekipage, både häst och vagn, och lade ned
i säcken, och så lät han mannen, som ryckte upp träd med rötterna, taga
säcken på ryggen, och därmed lämnade sällskapet kungens slott.

Man kan förstå, hur arg kungen skulle vara att mista så mycket av sina
ägodelar och inte bara sina, han hade låtit samla ihop smycken över
allt i sitt rike. När soldaten och hans sällskap hade givit sig i väg,
ångrade kungen, att han hade släppt dem ifrån sig. Han lät inkalla
sin krigshär och befallde anföraren, att han skulle förfölja de sex
stallbröderna och döda dem och föra dyrbarheterna tillbaka.

När soldaten fick se krigshären komma efter dem, lät han mästerskytten
skjuta, men fastän många stupade, kommo dock stora skaror allt närmare.

— Nu är det min tur, sade han, som blåste på väderkvarnarna, och så
blåste han till, så att hela krigshären flög i väg som agnar åt olika
håll, och ingen har sett till dem sedan dess.

Därefter tog soldaten fram ur säcken sitt fina ekipage, och så åkte
hela sällskapet i väg till den trakt, där soldaten var ifrån, och där
köpte han sig en stor egendom och hade goda dagar med sitt följe.

Men den stackars kungen blev utfattig, så mycket hade han fått lämna
ifrån sig.

— Det är lagom åt honom, sade den gamle soldaten. Jag hade tjänat honom
troget i 18 år. Nog kunde han väl till tack ha givit mig något mer än
en utsliten uniform.

(Danmark.)




BONDEN OCH GULDKLUMPEN.


En guldsmed stod en dag och solade sig på tröskeln till sin butik.
Då kom en bonde långsamt gatan fram, hälsade en smula förläget på
guldsmeden och sade:

— Jag skulle vilja fråga om en sak.

— Var så god, sade guldsmeden, jag skall stå till tjänst, om jag kan.

— Jo, jag går liksom och undrar, huru mycket en guldklimp kan vara
värd, sade bonden och rev sig bakom örat.

Se så, tänkte guldsmeden, nu har han funnit någon skatt i jorden. Här
gäller det att hålla sig framme och göra en god affär.

— Stig in! Stig in! min gode man, sade han vänligt. Sådana saker skall
man inte tala om ute på gatan.

Därmed förde han in bonden i ett rum innanför butiken, tog fram en
flaska vin och en skål med bakverk. Det går lättare att språka, när man
fått litet i västen. Var så god och ta för sig! Jag har mera i skåpet,
sade han och trodde sig få ännu större vinst, om bonden blev litet
lurig.

Denne var inte buskablyg utan tog för sig ordentligt. Det var länge
sedan han smakat så fina kakor. När guldsmeden hade fyllt på hans glas
den ena gången efter den andra, frågade han i skenbart likgiltig ton:

— Nå, min gubbe, hur stor ungefär är den där guldklimpen?

Bonden blinkade slugt med ögonen och sade, i det han smuttade på vinet:

— Ja, jag kan inte säga precis. Kanske så stor som min hattkulle.

— Jag hade just tänkt mig det, sade guldsmeden och sken upp som en sol.
För den klumpen skall jag ge dig en bra summa, så mycket, så att det
räcker till en riktigt fet och duktig gris.

— Inte mer? sade bonden.

— Ahjo, det räcker nog till två.

— Inte mer?

— Vi få väl se, det kanske blir till tre grisar. Tag bara fram
guldklimpen först, så skall jag väga den.

— Ta fram, sade bonden, det är just liksom litet kinkigt — se, jag
ville bara fråga, vad en sådan klimp skulle vara värd, i fall jag
händelsevis skulle hitta, någon. Tack för god välfägnad och adjö!

(Tyskland)




I MORGON SKALL DU FÅ MAT.


En bonde hade tre söner, Per, Pål och Jesper. När de blevo vuxna, så
skulle de förstås ut och se sig omkring i världen och försöka sin
lycka. Per var äldst, och därför var det hans tur först. Han vandrade
ut för att söka sig tjänst. Så kom han till en man, som just behövde en
dräng. Det passade ju bra, och mannen frågade, om Per ville taga tjänst
hos honom. Ja, det hade Per lust till, och så började de ackordera om
lön.

— Jag heter Olle i Grymsbo, sade mannen, och hos mig får du tvåhundra
daler i lön, när året är slut, om du kan stanna så länge utan att bli
arg. Blir du arg, så skär jag näsan av dig och skickar dig i väg med
detsamma. Men skulle jag bli arg, så har du rätt att skära näsan av mig
och få ut din lön genast. Går du in på de villkoren?

Per tyckte, det var hederligt bjudet, inte var han argsint av sig
heller, så han trodde nog, han skulle gå i land med tjänsten och
svarade ja. Han fick följa med till husbondens gård genast.

Det var kvällsvardsdags, då de kommo fram. Mannen satte sig genast till
bords, och gumman dukade fram pannkakor och annat gott. De började äta
i lugn och ro, men ingen gjorde min av att bjuda Per en enda bit. Per
var hungrig och kastade giriga blickar på maten. Husbonden märkte det
och frågade:

— Kan du läsa skrivet?

— Ja, nog kan jag det, sade Per.

— Gå då och se efter, vad det står ovanför stugdörren.

Per gick, kom strax tillbaka och sade:

— Det står: I morgon får du mat.

— Det rättar vi oss efter här i huset, sade husbonden.

Per tänkte: Får jag mat i morgon, så kan jag väl bärga mig till dess,
och så gick han och lade sig på löftet och somnade.

Följande morgon var han uppe i god tid och gick ned i stallet och
ryktade hästarna. Han arbetade länge och väl och tänkte, att det väl
snart skulle komma frukostbud, men det hördes ingenting av. Äntligen
kommer husbonden ned. Per såg inte vidare glad ut, och husbonden
frågade honom, hur det var fatt.

— Jo, det är så, att jag är hungrig och vill ha litet mat.

— Kom med upp, sade husbonden.

Per följde med, och när de kommo upp till stugan, pekade Olle i Grymsbo
på det, som stod ovanför dörren. I morgon skall du få mat. Det har du
att rätta dig efter, sade han och tillade allvarligt:

— Du är väl inte arg heller?

— Ånej, sa' Per, som kom ihåg överenskommelsen. Får jag mat i morgon,
så skall jag väl ge mig till tåls, fast jag är så hungrig, så att det
skriker i magen.

Ni kan förstå, hur långsamt den dagen skulle gå för Per. Han plockade
några bär i skogen och drack en klunk vatten, det var alltihop, som han
fick att livnära sig med.

Tredje morgonen hade Per föresatt sig, att han skulle ha mat, för nu
stod han inte ut att vänta längre. Så snart husbonden kom ner, sade han
i hotfull ton:

— Kom ihåg, vad ni lovade mig i går! I dag vill jag ha ordentligt med
mat.

— Du kan ju Jäsa, skrivet: I morgon skall du få mat. Det gäller här i
huset, så mycket du vet det!

— Jag står inte ut med det häri skrek Per.

— Är du arg?

— Ja, det kan du vara säker på. Giv mig mat, annars...

Längre hann han inte komma, förrän husbonden hade dragit kniven, och
innan Per visste ordet av, hade den elake husbonden skurit näsan av
honom.

Per stod där snopen och måste gå hem utan näsa. Därhemma skötte de om
honom så gott som möjligt, och så fick han berätta om sina äventyr.

Pål, bror hans, stod och hörde på. Jag ska nog reda mig bättre, tänkte
han, och så gav han sig i väg för att försöka sin lycka. Han träffade
på Olle i Grymsbo han också och tog tjänst på samma villkor som
brodern. Men det gick likadant för honom. På tredje dagen kom han hem
igen utan näsa.

Nu ville den yngste, Jesper, ge sig av, men hans föräldrar ville inte
släppa honom.

— Ser du inte, hur det har gått för dina bröder, som äro starkare och
duktigare än du? sade de. Hur skall du då reda dig?

Men Jesper var envis och lämnade dem ingen ro, förrän han fick gå.

— Träffar jag på den där gubben, så skall jag nog ge honom sju för tu,
sade han, och så begav han sig av.

Mycket riktigt träffade han Olle i Grymsbo och stadde sig i tjänst,
såsom bröderna gjort. Då de kommo fram, satte sig husbonden med gumman
ned att äta, men Jesper fick vara utan.

— Jag vill allt ha litet mat jag också, sa' Jesper.

— Kan du läsa skrivet?

— Ja vars.

— Nå, då har du sett, vad som står på dörren: I morgon skall du få mat.

Jesper var inte så dum han. Det är lika när i morgon, tänkte han. Det
står nog likadant ovanför dörren då med. Så gick han ut för att se sig
omkring. När han hade gått ett litet stycke, kom han till ett värdshus.
Där gick han in och ackorderade med värden, att denne skulle ge honom
mat och få betalning i spannmål. Nu går han tillbaka till husbonden och
ställer sig att tröska duktiga tag. Efter en stund kommer gubben ut och
säger, att följande morgon skola de hjälpas åt att rensa det, som är
tröskat.

Men på natten stiger Jesper upp och rensar säden själv. Så går han till
värdshusvärden och säger, att om han skickar en dräng med vagn, så kan
han få hämta en säck råg vid norra logluckan. Det var den, som vette
ifrån gården utåt vägen. Värden skickar genast efter säden och fick den
ordentligt hemkörd.

På förmiddagen kommer husbonden ned för att hjälpa till att kasta eller
rensa säden, men då var det redan gjort och säden borta.

— Vart har rågen tagit vägen? frågade Gryms bomannen vred.

— Den har värdshusvärden fått.

— Varför det?

— Jo, till betalning för mat. När jag inte får mat här, så äter jag på
värdshuset och betalar med er spannmål. Ni är väl inte arg heller?

Nej, det ville husbonden inte erkänna, och så talade de inte mer om den
saken.

— Vad skall jag göra i dag? sporde Jesper.

— Jo, du skall tröska korn och köra till kvarn.

Ja, Jesper han arbetade och tröskade, så mycket han orkade, och litet
emellan kom husbonden och såg efter, hur det gick för honom. Han
var nog litet ängslig förstås, att den säden också skulle hämna på
värdshuset. När allt var färdigtröskat, gjorde Jesper i ordning ett
duktigt lass och for i väg ned åt kvarnen till.

När han hade kört ett stycke, mötte han en bonde med ett lass gödsel.

— Hör på, säger Jesper, ska vi byta lass?

Bonden stirrade på honom och trodde, han var stollig.

— Ja, gärna för mig, svarade han, ska det vara jämnt om jämnt?

— Ånej, min gubbe, lite vett har jag allt. Du får ta det här präktiga
sädeslasset och hästarna till, om du ger mig tvåhundra daler i
mellangift.

— Det är inte dåligt bjudet, sa' bonden. Pengar hade han på sig och tog
genast fram och gav Jesper, vad han begärde. Jesper tog gödsellasset
med de magra krakarna, och så körde han direkt till värdshuset och gav
värden 200 daler. Därmed hade han betalt mat och dryck för lång tid och
fick sig nu ett riktigt kalasmål.

Under tiden gick husbonden därhemma och väntade, att Jesper skulle
komma tillbaka från kvarnen, men ingen Jesper hördes av. Bonden såg,
att det stod en vagn borta vid krogen, men aldrig kunde han tro,
att det var Jespers. När han tröttnat att vänta, går han ned till
värdshuset.

Dynglasset stod där utanför dörren. Det var nu gott och väl, tyckte
Grymsbo-Olle, att det inte var hans präktiga kornlass. För säkerhetens
skull gick han i alla fall in i krogrummet för att se, om den gynnaren,
drängen hans var där.

Och mycket riktigt sitter Jesper där vid ett dukat bord och smörjer
kråset med stekt gås och andra läckerheter.

— Är du här? säger husbonden.

— Ja, som ni ser.

— Nå, var har du gjort av lasset?

— Det står här utanför.

— Vad säger du? Det är ju ett dynglass med ett par usla hästkrakar. Har
du bytt kanske?

— Ja, det har jag.

— Vad fick du i mellangift?

— 200 daler.

— Det var dåligt byte. Sådana eländiga hästar, som dessa äro. Hit med
de 200 dalerna i alla fall!

— Dem har värdshusvärden fått. Ni vet ju, att när jag inte får maten
hemma i er gård, så skaffar jag mig den på annat håll och tar säd i
stället. Ni är väl inte arg för det heller?

— Nej, svarade bonden kort, och så gingo de hem.

Nu fick Jesper riktiga goddagar, för husbonden tordes knappt befalla
honom uträtta något. Men hustrun var inte så blyg av sig. Nästa dag
skulle de gå i kyrkan, och då sade gumman åt Jesper:

— Nu när vi ha gått, så skall du röja undan och göra fint och snyggt
här inne, sätta grytan på elden och lägga peppar och litet krams i
kålen och ge noga akt på dörren.

Ja, det skulle Jesper gärna göra. Så snart de hade gått, började han
med att röja undan. Han släpade ut på gården allt bohag, som fanns,
stolar och! bord och allt möjligt. Sedan sopade han i hela huset,
så att det var riktigt fint på golvet. När det var klart, satte han
kålgrytan på elden. Nu hade husbonden en hund, som hette Peppar, och en
katt, som hette Krams, och dem tog Jesper och stoppade ned i grytan i
lag med kålen. Så var det dörren, som han skulle passa på. Det gjorde
han på det viset, att han lyfte av den av gångjärnen och tog den med
sig till värdshuset. Där lade han den under bordet och satt troget och
höll fötterna på den, medan han satt och åt och mådde gott.

När Olle i Grymsbo kom hem från kyrkan, blev det ett stort spektakel.
Där stodo bord och stolar, ute på gården, och dragkistan var uppriven,
så att hustruns kläder lågo kringblåsta här och där. Gumman blev värst
arg.

— Nu har du fått din överman! skrek hon. Det har du för dina stygga
konster! Nu kunde du allt vara glad, om du hade en hygglig dräng!

— Lugna dig litet! sade mannen. Det skall nog reda sig. Kom, så gå vi
in och få litet kål så länge! Jag har blivit hungrig som en varg.

Så gingo de in. Hustrun skyndade genast ut i köket för att se efter
kålgrytan.

— Herre, du mildaste! skrek hon, då hon fick se en hundsvans och en
kattsvans sticka fram under locket. Kom genast hit, Olle!

Och Olle kom.

— Nu har han nog blivit blankt galen, drängen, vår. Ser du, hur han har
ställt till?

Gubben medgav, att det var ett förfärligt elände. Fort som en pil satte
han i väg till värdshuset, för där visste han av erfarenhet, att han
skulle träffa på Jesper.

— Sitter du här, din luver? skrek han till Jesper, så fort han kom inom
dörren. Vad har du nu gjort?

— Röjt undan och städat, såsom jag blivit befalld.

— Jo, det var en skön städning!

— Och så har jag lagt Peppar och Krams på kålen, och nu sitter jag och
passar på dörren och håller fötterna på den för säkerhets skull.

Husbonden blev alldeles rasande och höjde käppen.

— Jag tror, ni är arg på mig, sade Jesper lugnt,

— Ja, det skall du få se!

— Jaså, är det på det viset? sa' Jesper. Och vips drog han upp kniven,
rusade på husbonden och skar näsan av honom i ett nafs. Det fick du för
Per och Pål, sa' Jesper. Punga nu bara ut med de 200 daler, jag ska ha
i lön!

Ja, Olle i Grymsbo var så illa tvungen. Men samma dag tog han ned
inskriften ovanför dörren och skaffade sig tjänstfolk på vanligt sätt.

Jesper gick hem. Att far och mor hans blevo glada, kan ni väl förstå,
och så var det slut med det äventyret.

(Danmark.)




MYCKEN LÄRDOM HAR GJORT DIG RASANDE.


En oxhandlare i Barmen hade en son, som han ansåg för ett stort
ljushuvud och därför lät studera i Leipzig. Under ferierna vistades
han hemma hos föräldrarna. En afton, då far och son sutto i förtroligt
samspråk, frågade den förre:

— Vad studerar du egentligen?

— Filosofi, var svaret.

— Vad är det för någonting?

— Det är svårt att förklara med få ord, sade sonen, och du skulle nog
inte heller förstå det, men jag skall söka klargöra saken genom ett
exempel. Du tror ju, far, att du är i Barmen?

— Ja, och det är jag också.

— Nå, jag skall med tillhjälp av filosofien bevisa, att du inte är i
Barmen.

— Så, det skall bli nöjsamt att höra.

— Alltså: Om du är i Barmen, så är du inte i Leipzig.

— Nej, jag är inte i Leipzig.

— Men om du inte är i Leipzig, så är du någon, annanstans. Inte sant?

— Naturligtvis.

— Nå, men är du någon annanstans, så är du inte i Barmen, vilket skulle
bevisas.

— Jaså, är det så? sade oxhandlaren och försjönk i djupa tankar.

Bäst det var, reste han sig upp och gav sin förhoppningsfulle son en
kraftig örfil.

— Far! ropade denne bestört. Vad slår du mig för?

— Jag? sade denne skenbart lika förvånad. Inte har jag slagit dig.

Jo, visst gav du mig en örfil, jag känner den än.

— Jag har inte slagit dig, och det kan jag bevisa med tillhjälp av din
filosofi. Du är ju i Barmen eller hur?

— Jo visst.

— Men såsom du nyss bevisat mig, är jag inte i Barmen utan någon
annanstans, men är jag någon annanstans, så kan jag ju inte ha slagit
dig.

(Tyskland)




JACK MED BÖNSTJÄLKEN.


Det var en gång en fattig änka, vilken hade en enda son, som hette
Jack, och en enda ko, som hette Gullros. Det var allt, vad de hade i
världen utom stugan, som de bodde i. Varje morgon gick gumman till byn
med mjölken och sålde den, och så fingo de några slantar att köpa mat
för. En vacker dag sinade Gullros och gav inte någon mjölk mer, och då
visste de inte, vad de skulle ta sig till.

— Vad ska vi nu göra? sade gumman och vred sina händer.

— Det är väl inte så farligt heller, sade Jack; jag skall gå ut och
skaffa något arbete.

— Det har du ju försökt förut, men ingen ville ha dig i tjänst. Nu
måste vi sälja Gullros och för pengarna sätta upp någon liten bod eller
dylikt.

— Gott! sade Jack. I morgon är det marknad, och då skall jag gå och
sälja Gullros, så få vi se sedan.

Följande morgon ledde han i väg med kon. När han hade gått ett litet
stycke, mötte han en gubbe, som såg så lustig ut, och gubben hälsade
och sade: God morgon, Jack!

— God morgon! hälsade Jack och tog av sig mössan. Inom sig undrade han,
hur gubben kunde ha reda på hans namn.

—- Nå, Jack, vart skall du hän? frågade mannen.

— Jag skall gå till marknaden och sälja Gullros.

— Du ser mig inte ut att kunna sälja några kor.

— Nå, det är väl inte någon konst.

— Jaså, då kan du få göra affärer med mig, sade gubben. Jag bjuder dig
fem bönor för kon.

— Dra så långt vägen räcker med dig och dina fem bönor! sade Jack. Tror
du, att jag byter ut en präktig ko mot sådant där skräp?

— Ja, då får du låta bli, men annars kan jag tala om, att det här är
inte några vanliga bondbönor; det är trollbönor, min gunstig herre. Om
du sätter dem i jorden på kvällen, så växa de upp under natten och bli
så höga, att du på morgonen inte kan se toppen på bönstjälken en gång.

— Jaså, är det på det sättet, sade Jack, då går jag in på bytet.

— Det kan du lugnt göra, för blir du inte nöjd, så kan du få tillbaka
din ko.

Därmed lämnade Jack ifrån sig kon och fick sina bönor och gick sin väg.
Nu strövade han omkring ett slag, och hur han gick, så dröjde det ända
till skymningen, innan han kom hem till mor sin.

— Nå, Jack, sade gumman, jag ser, att du kommer hem utan Gullros, hur
mycket fick du för henne?

— Gissa bara, mor!

— Hundra riksdaler?

— Nej, du kan inte gissa i alla fall, så det är så gott, jag talar
om det. Jag har fått de här fem bönorna, det är trollbönor; om man
planterar dem på kvällen, så...

— Vad säger du, pojke, skrek gumman, har du varit så illa dum, så att
du har gått och bytt bort min rara Gullros mot några usla bönor? Här
ska du få för besväret! En duktig örfil brände på Jacks kind. Bönorna
tog hon och kastade ut i trädgården genom fönstret. Gå upp och lägg dig
på löftet och det genast, och kvällsvard får du allt vara utan i dag!

Jack gick upp och lade sig i sin vindskammare och var sorgsen till
mods. Mest grämde det honom, att modern hade kastat bort de dyrbara
bönorna. Så småningom somnade han i alla fall.

När han vaknade på morgonen, tyckte han, att det såg så egendomligt
ut i rummet. Solen sken in genom fönstret, men därutanför var något
föremål, som kastade en bred skugga in i rummet. Jack skyndade upp för
att se efter, vad det var. Och vad tror ni, han, fick se? Jo, bönorna,
som hans mor hade kastat ut genom fönstret i trädgården, hade växt
upp till en väldig lång, rak stjälk, och när han böjde sig ut, kunde
han inte se toppen på den. Den räckte ända upp i molnen. Gubben hade
således talat sant.

Nu må ni tro, att Jack fick bråttom att få kläderna på sig. När det var
gjort, klev han ut genom fönstret och klättrade ut på bönstjälken. Den
var bekväm och trevlig att klättra på alldeles som en stege, och så
klättrade han på, ända till dess att stugan därnere såg ut bara som en
liten prick. Nu hade han kommit upp i molnen, och när han hade klättrat
ett stycke till, kom han på fast mark. Det var en bred, präktig
landsväg. Den gick han rakt fram, till dess att han kom till ett stort
väldigt hus; på förstutrappan till detta satt en gumma, som såg mäkta
stor och manhaftig ut.

— God morgon, stora mor! sade Jack artigt och tog av sig mössan. Skulle
ni vilja vara så innerligen snäll och giva mig litet att äta? Jack hade
inte fått någon mat kvällen förut, och nu var han hungrig som en varg.

— Frukost vill du ha, men frukost ska du bli själv, om du inte genast
knallar dig i väg, för min man är en jätte, som tycker om att steka
sådana där pysar.

— Giv mig litet mat ändå, snälla, rara, goda storamor, sade Jack, för
jag har inte fått något att äta sedan i går morse, och det skriker i
magen, så jag tycker, det kan höras lång väg. Det kan för resten vara
lika bra att bli stekt som att svälta ihjäl.

Nå, den stora, manhäftiga kvinnan var inte så farlig, som hon såg ut,
hon tyckte det var synd om pojken, tog in honom i köket och gav honom
en stor, väldig smörgås och en mugg söt mjölk. Jack lät inte bjuda
sig två gånger; han mumsade på av alla krafter, men han hade inte
hunnit äta upp halva smörgåsen, förrän det hördes ett väldigt dunsande
utanför. Aj, aj, skrek gumman, nu kommer jätten! Vad ska vi nu ta oss
till? Jo, nu vet jag, fort in med dig i ugnen!

Jack skyndade in i den stora ugnen, där hade han god plats.

Just som gumman stängt till ugnsluckan, kom jätten in. Det var en mase
att vara stor, må ni tro. Vid bältet hade han tre kalvar, som hängde
och dinglade. Dem kastade han ner på golvet och sade till gumman:

— Stek ett par av de här åt mig till frukost!

Därefter vände han sig om och började vädra och flåsa, så att det lät
som det värsta bläster. Därefter skrek han:

    Faj, fi fo, funi,
    här är en kristman, en, som är dum.
    Antingen levande eller ock död
    honom ska jag hava såsom sovel till bröd.

— Asch, så du skriker! sade gumman. Här finns ingen kristman mer än ett
par benknotor av den, som du åt upp i går. Gå och tvätta dig och gör
dig i ordning, så ska jag ha maten färdig, när du kommer in igen.

Jätten pallrade sig i väg till ett annat rum. Jack gläntade på
ugnsluckan och tänkte kila sin väg, men gumman viskade åt honom:

— Lugna dig, tills han här somnat, han tager sig alltid en tupplur
efter frukosten.

Efter en liten stund kom jätten och fick sin mat, och det var inte
småsmulor, han satte i sig, må ni tro. Efteråt gick han fram till
dragkistan och tog upp några stora, massiva guldringar. Som han sitter
och tittar och räknar dem, börjar han nicka med huvudet, och några
minuter efteråt sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu kröp Jack ut ur ugnen, och när han gick förbi jätten, nappade
han till sig en av guldringarna, och sen gnodde han ut och i väg på
landsvägen, till dess han kom till bönstjälken. Där kastade han ned
ringen, och den föll ned i trädgården vid foten av bönstjälken. Så
klättrade han ned, tog upp ringen och gick in till sin mor.

— Ser du, mor, att jag hade rätt med avseende på bönorna! ropade han
triumferande. Och se här, vad jag har med mig!

Nu berättade han om sina äventyr, och sen gick han till närmaste stad
och fick en stor summa pengar.

Nu hade Jack och mor hans riktiga goddagar, skall jag säga. Men efter
någon tid voro pengarna slut. Men bönstjälken var kvar, och Jack beslöt
sig för att göra en ny påhälsning uppe hos jätten.

En vacker dag steg han upp tidigt och började klättra uppför
bönstjälken. Han klättrade och klättrade, ända till dess han kom upp
över molnen till den landsväg, han förut kände till. Så vandrade han i
väg och kom till jättens hus. Gumman stod utanför, på farstubron.

— God morgon, stora mor! sade Jack. Ge mig något till mat, så är ni bra
snäll, jag är så hungrig så.

— Mat! Gå din väg, gosse lilla, och det genast, annars är det allt
du, som blir mat. Jag väntar min man hem när som helst. Men stopp, är
inte du densamme, som var här för någon tid sedan? Vet du, den dagen
förlorade min man en av sina gullringar.

— Jaså, det var egendomligt, kanske jag kan berätta något om den saken,
men jag är så hungrig, så jag kan inte tala, förrän jag fått något till
livs.

Gumman ville gärna höra, vad Jack kunde ha att förtälja, och så tog hon
honom in i huset och gav honom en duktig smörgås. Just som han satt och
mumsade, hördes jättens tunga fotsteg där utanför: dump, dump, dump.
Kvickt gömde gumman Jack i bakugnen, och nu gick det alldeles så som
förra gången. Jätten vädrade och ropade sitt:

    Fi, faj, fo, fum,
    här är en kristman, en, som är dum...

— Jag tror, det är du själv, som är dum, sade gumman.

Och så kokte hon en halv oxe till frukost åt jätten. När han ätit upp
den och kände sig mätt, sade han:

— Giv mig hönan, som värper guldägg!

Han fick hönan, smekte den och sade »värp!», och vips värpte hon ett
guldägg i jättens hand. Nu började jätten nicka med huvudet, och kort
därefter sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu passade Jack på och kröp ut ur ugnen, gick på tå fram till jätten,
tog den dyrbara hönan och stoppade den innanför tröjan. Men just som
han kom på tröskeln, kacklade hönan. Jätten vaknade och skrek:

— Nå, mor, var har du gjort av min guldhöna?

Jack stannade minsann inte för att höra efter, vad jätten fick för
svar. Han lade benen på ryggen och sprang det värsta, han orkade, till
dess han kom till bönstjälken, och på den klättrade han ned.

— Här skall du få se, mor, vad jag fått tag i den här gången, sade han,
då han kom in i stugan och knäppte upp tröjan.

— Nå, det är ju en vanlig höna!

— Vänta litet och säg sen, om du någonsin sett maken till den här hönan!

Härmed tog Jack hönan i knäet, smekte henne litet och sade »värp!»,
och strax värpte hon ett riktigt guldägg. Och för var gång han sade
»värp!», fick han ett nytt, lika dyrbart ägg.

Nu kan ni tro, att Jack och hans mor hade riktiga goddagar, men det är
ett gammalt ordspråk, som säger, att mer vill mer ha, och så gick det
här också. Jack gick nu och funderade på vad han skulle kunna få hos
jätten nästa gång, och snart beslöt han att försöka sin lycka en gång
till.

Åter klättrade han upp på bönstjälken och gick framåt landsvägen, till
dess han fick se jättens hus. Men nu aktade han sig visligen för att
gå på. Han gömde sig bakom en buske i närheten av huset, till dess
han fick se gumman gå till källan efter vatten. Då smög han sig in
och gömde sig i en tom mjöllår. Länge hade han inte setat där, förrän
han hörde de välbekanta jättestegen, dump, dump, dump. Jätten kom in,
snokade omkring och vädrade:

— Fi, faj, fo, fum...

— Vädrar du kristmän nu igen? frågade gumman.

— Ja, det gör jag visst, svarade jätten.

— Tänk, om det skulle vara den där slyngeln, som stal vår gullhöna!
sade gumman. I så fall har han nog gömt sig i ugnen.

Båda skyndade till ugnen, öppnade luckan och tittade efter, men
lyckligtvis för Jack var han inte där.

— Det är väl karlen, du fick fatt i går, sade gumman, och som du redan
ätit upp, fast han nu går igen i din inbillning.

Jätten lugnade sig och satte sig ned att äta. När det var gjort, sade
han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans guldharpa. Hon kom
och ställde framför honom på bordet en praktfull harpa.

— Sjung! sade jätten. Och genast började de glittrande strängarna
dallra avi sig själva, och från harpan förnams en underbar sång och
musik. Snart föll jätten i sömn, och harpan tystnade.

När Jack hörde jättens väldiga snarkningar, smög han sig tyst som en
råtta upp ur mjöllåren, kröp på händer och fötter till bordet, ryckte
till sig harpan och skyndade ut. På tröskeln ljöd en röst från harpans
inre: »Herre, Herre!» Jätten vaknade och såg Jack kila i väg med harpan.

Nu blev det kapplöpning, skall jag säga, men Jack hade försprång
och kom lyckligt fram till bönstjälken och klättrade ned, så fort
han någonsin förmådde, med! harpan i ena handen. När jätten fick se
bönstjälken, stod han en stund tveksam. Han var inte hågad att anförtro
sig åt en så bräcklig stege, men harpan ville han inte heller mista,
och så gav han sig iväg. Bönstjälken sviktade för jättens väldiga
tyngd men höll ändå. Nu fick Jack ännu brådare, han lät harpan falla
och ropade på sin mor, att hon skulle komma ut med en yxa. Och gumman
kom med köksyxan i högsta hugg. Nu var Jack nere på marken. Han fattar
yxan och hugger på bönstjälken av alla krafter. På några minuter hade
han huggit igenom, stjälken vacklade och — föll. Jätten var då ett par
hundra alnar från marken och kom nu neddimpande med dunder och duns —
och slog ihjäl sig mot några stenar.

Jack tog upp den gyllene harpan. Med den vandrade han ut i världen och
lät många människor lyssna till dess underbara toner, och guldhönans
ägg gjorde honom till en rik man. Hur det gick med jättens! gumma,
förmäler inte historien.

(England.)




DUMBOM PÅ VISIT.


En rik kinesisk änka hade en riktig dumbom till son. När han blev
giftasvuxen, valde hon åt honom till fästmö den enda dottern i ett rikt
och förnämt hus.

När han första gången skulle göra visit hos sin fästmös föräldrar, gav
modern honom allehanda råd och anvisningar, hur han skulle bära sig
åt, och vad han skulle säga. Hon önskade nämligen helt naturligt, att
man inte genast skulle märka, hur illa dum han var. Hon tänkte därför
noga över, vilka frågor man sannolikt skulle ställa till honom och
inpräntade i honom lämpliga svar, som voro av den art, att de kunde
tillfredsställa den spörjande och på samma gång göra ytterligare frågor
onödiga.

Då nu ynglingen hade med sig såsom present en dyrbar solfjäder, på
vilken ett landskap var målat, så ansåg modern troligt, att man skulle
fråga, vilken trakt målningen föreställde, och härpå skulle han svara:
»Det är fria fantasier.»

Eftersom han vidare red på en mycket vacker mulåsna, var det ju
sannolikt, att man skulle säga några smickrande ord härom. Därpå borde
han svara helt blygsamt: »Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur,
som är uppfött på vårt gods, och är inte värt någon uppmärksamhet.»

Ynglingen tog solfjädern, satte sig upp på sin mulåsna och red stolt
i väg. När han kom fram, träffade han först sin blivande svärmor, som
vänligt kom emot honom och frågade, hur det stod till med hans mor.

Nu hade den dumme fästmannen i en hastig vändning glömt ordningen på de
svar, han hade pluggat i sig, och därför svarade han:

— Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt
gods och inte är värt någon vidare uppmärksamhet.

Den förnäma frun hade så när fått dåndimpen. Hon tog ett par steg
tillbaka och utropade förvånad:

— Jag trodde, ni härstammade från en aktad familj!

Fästmannen funderade ett ögonblick, så kom han ihåg det återstående
svaret, som han lärt sig och svarade med ett leende:

— Det är bara fria fantasier.

Ni kan förstå, att detta blev Dumboms både första och sista visit hos
den familjen.

(Kina.)




LITEN BLIR VÄL STOR.


Det var ett torparfolk, som hade många barn. Perkil hette den yngste,
och han var så liten, så att han åtta års ålder såg ut, som han hade
varit fem. En dag fick Perkil följa med sin far, när denne skulle ut
för att plöja en åkerlapp, som låg tämligen långt från stugan. Det var
en solig och vacker vårdag, och Perkil satt på en sten vid kanten av
åkern och såg på hur fadern plöjde, och lyssnade till lärkorna, som
drillade däruppe i skyn.

Bäst han satt där, kom det två jättar. När de fingo se den lille pysen,
sade den ene till sin kamrat:

— Det var ett litet ynkligt människokryp, den där lönar sig väl inte
att slå ihjäl.

— Nej, det ska vi inte göra, sade den andre. Jag kommer just att tänka
på en sak: Det skulle vara roligt att se, om vi inte kunde amma upp den
där lille stackaren, så att han blir en riktig karl.

Det var den andre gärna med om, och så togo de Perkil med sig hem och
läto honom dricka jättemjölk ett års tid. På den tiden hade han växt
upp, så att han blev stor och stark som en ordinär sjuttonåring. En dag
tog den ene jätten honom med sig i skogen och sade till honom:

— Ryck upp den där enen med rot, så får jag se, om du har fått några
krafter än.

Perkil ryckte, så mycket han orkade, och fick verkligen upp enen.

— Det går allt litet trögt ännu, sade jätten, du får allt följa med hem
och dricka mjölk ett år till.

Så gick det också, och när andra året var till ända, sade jätten till
Perkil:

— Nu gå vi till skogs.

När de kommo ut i skogen, befallde jätten:

— Ryck upp den där ungtallen med rot!

Perkil ryckte, så att det knakade i armarna, och fick upp tallen.

— Riktigt ledigt går det inte ännu, sade jätten, men har du fått dricka
mjölk ett år till, så blir det nog annat av.

— Så gingo de hem, och pojken fick stanna kvar och dricka mjölk än ett
år. Han växte och frodades, så att det var en fröjd att se på honom,
och fick muskler som stål. När det tredje året var till ända, skulle
han åter prova sina krafter och följde med jätten ut i skogen. De
stannade framför en medelstor ek, och jätten sade:

— Ryck upp den där!

Perkil högg tag, spände sina muskler och ryckte upp eken i en
handvändning.

— Nu har du blivit en riktig karl, sade jätten, nu kan du få gå hem och
hjälpa far din. Han håller på att harva samma åker, som han plöjde för
tre år sedan.

Jätten visade honom vägen, och det dröjde inte länge, förrän han kom
fram till åkern och såg sin far gå där och harva.

— God dag, far! hälsade han.

— Vad är du för en? frågade fadern, som inte kände igen den reslige,
axelbrede ynglingen.

— Känner inte far igen mig? För tre år sedan kom en jätte och tog mig
med hem till sig, och nu har jag blivit stor och stark och skall hjälpa
far med jordbruket.

Nu kände fadern igen hans röst och gladde sig över att ha pojken sin
tillbaka som en hel karl. Perkil var otålig att få hjälpa till.

— Du kan gärna vila dig litet, sade han till fadern, så skall jag
harva. Det hade fadern ingenting emot, och så satte han sig på en sten
och vilade och lät Perkil taga sin plats vid harven.

Perkil började men tryckte harven så hårt ner i jorden, att hästen inte
rådde dra.

— Hästkraken kan få vila sig han också, sade Perkil, och så spände han
ifrån hästen och drog harven. Fadern körde, och i ett huj hade han hela
åkern harvad. Så gingo de hem.

Modern blev naturligtvis över sig förtjust över att få återse sin
pojke, som blivit en så stor och duktig karl. Hon hade gråtit mången
god dag, och undrat, om jättarna hade slagit ihjäl honom, eller vart
han hade tagit vägen.

— Har mor någon mat till mig nu? sade Perkil.

— Jag har en duktig gryta gröt, och det förslår nog.

De satte sig ned till att äta, och Perkil tog för sig så väldigt, att
det inte blev mycket kvar åt de andra.

— Sannerligen tror jag inte, pojken har slevat i sig all gröten,
som far skulle haft till flera mål, brummade modern. Det var en
förskräcklig människa att äta.

Vad ska vi göra i morgon? frågade Perkil och vände sig till fadern.

— Vi ska gå till skogen och hugga famnved.

När de kommo ut i skogen, frågade Perkil, hur mycket som skulle huggas,
och fadern visade honom, vilka träd som skulle huggas ned.

Inte bryr jag mig om någon yxa, sade Perkil. Jag rycker upp träden med
rötterna. Ni far kan sitta och vila er så länge.

Så ryckte han upp träden helt behändigt, alldeles som han hade plockat
blommor. Före middagen hade han ryckt upp så mycket, som fadern behöft
sju veckor för att hugga ned.

— Nu ta vi oss en matbit, sade Perkil och löste upp matsäcken. Det, som
mor hade lagt i, räckte bara till några få munsbitar.

— Vi få lov att gå hem och få litet mer mat, sade Perkil; det här var
ju inte mycket att komma med för två karlar.

— Har ni redan ätit upp allt, som fanns i väskan? knorrade modern, då
de kommo hem och begärde mat. Var i all världen skall jag skaffa mat åt
en sådan storätare?

— Då far och mor voro ensamma, klagade hon ytterligare och sade:

— Du får allt lov att laga, att pojken kommer bort, annars äter han oss
rakt från hus och hem.

Följande dag sade fadern till Perkil:

— Nu har jag intet arbete åt dig längre, och inte orkar jag föda dig
heller. Du får se dig om efter tjänst på annat håll, och det blir nog
inte svårt för en, som är så stor och stark som du.

— Ja, det skall jag gärna göra, sade Perkil, men jag vill bara, att far
ger mig en järnstav, som är så stark, att jag inte mäktar bryta av den.

Fadern spände för båda sina hästar, for till smeden och köpte en
järnstång, den grövsta han hade, men när han kom hem med den, bröt
Perkil av den i ett nafs.

— Det var den största, jag kunnat få tag i, sade fadern, och vill du
inte ha den, så får du vara utan.

— Jag tar den väl, som den är, sade Perkil.

— Kom nu ihåg, att du, som är stark, skall hjälpa de svaga, förmanade
fadern sin son, och så gav denne sig i väg med den avbrutna järnstången
till vandringsstav.

I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin
lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde
få tjänst.

— Du ser mig ut att vara en stark karl, sade smeden. Vad begär du i lön?

— Jag begär bara till lön att få ge dig två örfilar, sade Perkil.

— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att
stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi
börja arbeta sedan.

Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka
karlen utan lön.

— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke
potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg.

Länge stod det inte på, förrän Perkil hade ätit upp alltsammans.

— Har du redan ätit? sporde smeden, när han kom tillbaka.

— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade
Perkil.

— Nå så tag släggan och kom hit och slå!

Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv
aln ner i jorden.

Aj, aj, aj, hur skall jag stå ut med dina örfilar? tänkte smeden.

I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och
tappade träskorna efter sig.

— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav
och gick.

Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå
sina drängar.

Vill herrn städsla en dräng? frågade Perkil.

— Ja, det beror på vad du vill ha i lön.

Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två
örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget.

Gå in till de andra drängarna, sade han. I morgon börjas arbetet.

Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter
bränsle.

— Ska vi inte få någon mat först? frågade Perkil.

— Nej, här i huset arbetas det ett par timmar före frukost.

— Får jag inte mat först, så arbetar jag inte, sade Perkil.

— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom,
utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände
han för hästen och for till skogen.

När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen
och for sedan vidare.

De andra drängarna hade kört före och! voro snart färdiga med sina lass.

— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de
försmädligt till honom.

— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat
på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över
landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla
krafter för att få bort hindret.

— Har ni inte kommit längre?

— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss
att få bort det!

— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin
häst och lasset över trädet och åkte hem.

När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna
höllo till.

— De komma väl efter så småningom, sa' Perkil.

— Jaså, jag kunde nog tro, att de ligga i skogen och lata sig.

När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och
sade:

— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är
någon vanlig människa.

— Hur så då?

— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen,
och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå,
där vi stod.

Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som
han hade gått in på att taga emot.

— Den karlen måste dö, sade han.

Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät
honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt
ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil
passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte
helt lugnt sin grävning.

När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting
hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot
på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med
kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet.

— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt,
sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra?

Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta
som möjligt för att gå säker för hans örfilar.

— Du får köra till kvarnen med ett par tunnor råg, sade han.

— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och
så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och
stegade av till kvarnen.

— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är
helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så
kommer de och tar livet av dig.

— Dra på kvarnen du, mjölnarfar, jag är inte rädd för gastar.

Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades
upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer
rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget
folk syntes till.

— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog
för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr
jag mig inte om.

När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst
det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på
andra sidan.

Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så
höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag.

Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i
kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu
var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att
finna Perkil välbehållen.

— Nå, hur har du haft det? frågade han.

— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades
här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig
riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen
slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten.

När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade
något arbete för honom.

— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom
dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han
flög in igen.

— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till
betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin
kos.

Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu
skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är
bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här
laget, och då kan han nog behöva en starker karl.

Så begav han sig till kungen och begärde arbete.

— Vad kan du göra då? sporde kungen.

— Slåss kan jag åtminstone.

— Gott, då skall du få ut i kriget.

— Får jag matsäck med?

— Ja, det ska inte felas.

— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil,
annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig
tina till smörask.

Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan.
Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också.
Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig
först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans
smörask.

— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade
han varnande till fienderna.

Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då
blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp
kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick
emot fienderna och dräpte dem varenda en.

Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han
såg, hur Perkil mosade till fienderna hans.

— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade
nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud.

Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som
kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de
aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick
riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde,
men hur det gick sedan, är inte gott att veta.

(Finland.)




DEN, SOM KUNDE TIGA LÄNGST.


Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar
och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och
hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och
nu ska ni få höra, hur det gick.

Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och
lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han
ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna
att steka dem i. Då säger bonden:

— Gå till grannas och låna en panna!

Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar
ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det
frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun:

— Nu är det din tur att gå till grannas.

— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du
har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att
lämna tillbaka den också.

Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt
öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå.

Då hittade bonden på en utväg att avgöra saken:

— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall
också gå tillbaka med pannan.

Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut
och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de
satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen
sade ett ord.

När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och
mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen
att tälja nya pinnar till räfsoma.

Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par
slag på dörren, och så trädde en främmande man in.

— God afton! hälsade han.

Intet svar.

Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha
inte färdats fram här förut.

Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade
sakta för sig själv. Då teg han också.

Främlingen upprepade sin fråga men utan resultat.

— Det var konstigt folk, här bor, sade han och gick.

Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i
vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade:

— Här är både man och hustru hemma, men ingen av dem svarar på tal.

— Nå, då ska jag gå in själv och se, hur det är fatt, sade herrn.

Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax
därefter trädde herrn in.

— God afton, gott folk! hälsade han.

Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle
svara, och i avvaktan därpå tego de båda två.

— Vart går den här vägen? frågade herrn.

Intet svar.

— Hur långt är det till stan?

Intet svar.

Herrn betraktade dem en liten stund, de sågo inte tokiga ut någondera.

— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna
munnen på er, sade han.

Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav
henne en smällande kyss.

— Vet hut, karl! skrek bonden, det är min hustru.

— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får
du allt gå tillbaka med stekpannan.

Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om
vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle
de gärna stå till tjänst med upplysningar.

Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig
till grannas med stekpannan.

(Danmark.)




GÅRDFARIHANDLARENS DRÖM.


I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra
Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en
gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna
sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin
kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop
så mycket, att det räckte till litet mat.

En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som
förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men
det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda
följande nätterna drömde han precis detsamma.

Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så
gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när
han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade
sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron,
men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick
det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han
stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi.

En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som
gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick
fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade,
varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få
en allmosa.

— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt
bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han
hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till
London.

— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er
om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag
drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som
heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans
trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i
norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en
dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg
ända dit för den skattens skull.

När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt
hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det
var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av
denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat
om.

Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem.
Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra
hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med
ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och
bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var
dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne
lever därför i bygden än i dag.

(England.)




HUR DET GICK MED SNÅLVARGEN.


Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta
snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han
skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han
skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat
en gång.

Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte
förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som
mannen.

Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag
sade han till drängen:

— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt
försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur
skall jag få reda på det?

Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd
om henne, och så sade han:

— Kanske äter hon, medan hon kokar maten.

— Nå, hur skall jag få besked om det?

— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan
se ner i spisen.

Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp
och sade sedan till husmodern:

— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för
bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen.

— Jaså, gör han det? sade hustrun. Det skall jag nog vänja honom av med.

Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes
för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då
ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen.

Drängen gick för att hjälpa husbonden därifrån.

— Såg ni något? frågade han.

— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så
när gått åt däruppe.

— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka,
framkastade drängen.

— Det är mycket möjligt, men hur skall jag bli klok på det?

Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har
gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet.

Det var bonden gärna med om. Men drängen varnade sin husmor och sade:

— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar
svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er.

— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon
pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle
tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i
tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig.

En stund efter kom drängen, hjälpte upp honom och frågade:

— Nå, såg ni något?

— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett
vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad.

— Kanske äter hon, när hon går i visthusboden, förmodade drängen.

— Ja, men hur ska jag få se det?

Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i
bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig.

— Det var inte så dumt, sa' bonden.

Drängen gick nu till husmodem och varnade henne:

— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i
visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er.

— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så
befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner
bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem.

Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en
gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att
gubben kunde hålla sig tyst.

Sen gick drängen för att hjälpa ut honom.

— Nå, såg ni något? frågade han.

— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag
inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter.

Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till
sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till
och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen
det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog
av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda
rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav
blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte,
han låg bara och stönade och sade:

— Bägge två och alltihop.

Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina
tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden:

— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp
båda kycklingarna.

— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att
jag ska få båda gårdarna, och det övriga med.

— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen
den sjuke..

— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun
fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han,
för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting.

(Finland.)




JAN GLUX.


Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så
enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick
därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka.
Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra?

Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på
allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i
solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig,
kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog
han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var
väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så
här:

    Det var tappert gjort utav Jan Glux,
    femtio fiender han slog ju hux flux.

Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett
gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed
begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat
några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två
jättar, och ingen hade lyckats rå på dem.

Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor
belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där
lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig
behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till,
omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad.

När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett
lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han
inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa.
Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för
att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och
hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen.

Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt
och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat
där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han
sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen
på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek
förargad:

— Vad slår du mig för?

— Inte har jag rört dig! sade den andre.

Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre
jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan.

Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en
väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var
striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka
på varandra duktiga tag.

Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och
sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg
huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev
hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde
genast till bröllop, och det varade i dagarna sju.

Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade
utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att
undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig
undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och
den svek honom inte.

Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat
på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen
galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en
galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned
över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda.

Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför
sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta.

— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel
här av spöken i följe!

Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt
alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn.

Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans
efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två
jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt.
Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa
honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år.

(England.)




PALLE RANMOM.


Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades
han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna
sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke.

När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och
frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle
ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att
det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och
hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på
honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån.

Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom
helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod
på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var
meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på
ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så
att de voro ensamma i stugan.

— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma
hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som
sade:

— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre
varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den
här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där
silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften.

— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt
härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte
han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil
därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här
vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa,
och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var
inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån.
Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig.

Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg,
som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom,
tog av sig mössan och hälsade artigt.

— Nå, vart skall du gå, min gosse? frågade gubben.

— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har
varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag
hade bara arga hundar och kattor att valla.

— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som
ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste
skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är
din lycka gjord.

— Nå, var skall jag ta vatten ifrån?

— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren
ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt
källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt
upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning
på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann
gubben.

Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på
sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i
ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och
sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi.
När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas
vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av
tolv skilling.

— Ni måste ha ont om vatten häri sade han till värden.

— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är
slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant.

— Det kanske jag skulle kunna hjälpa er med, sade pojken.

Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut
i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt
sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var
säker på sin sak.

— Skicka bud till kungen, sade han, att jag kan skaffa vatten.

— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till
följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att
det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten.
Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till
slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint
utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och
denne bugade sig ödmjukt.

— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade
kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen.

— Ja, det är jag, svarade Palle käckt.

— Nå, hur ska du då göra?

— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med
spadar och spett, så skall det snart vara gjort.

Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde,
och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och
prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle
gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en
främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk
med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten.
Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu
tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och
gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med
sina spett och bräckjärn.

— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och
sprutar på er allihop, om ni står för nära.

Men åskådarna bara skrattade åt honom.

Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades
man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur
marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del
av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var
ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje,
ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång.

Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och
där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning.

Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så
förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för
att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i
hans tjänst.

— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du
kan några flera konster.

— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid
hovet, sade Palle.

— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare,
han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken
skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men
Palle stod lugnt kvar.

— Nå, varför springer du inte? sporde kungen.

— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som
kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter
snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där
satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när
löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han
tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra,
och gjorde honom till sin förnämste budbärare.

Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och
prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag
tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte
bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då
blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i
grannlandet.

Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en
ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög
plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han,
att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till
kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen,
hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker.

I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med
prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta
var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter
fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga
ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för
att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans
liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll
hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp.

Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på
måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen
och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort
träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade,
och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann
han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han
klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter.
Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade
förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans
näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en
halv aln lång.

Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig
för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i
skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda
frukter.

De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och
beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda
frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände,
hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan
alldeles som vanligt.

Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där
frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han
tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade
sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en
bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det
var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en
extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med
höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket
pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen.

Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara
frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg
och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han
sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade
han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till
kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom
ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken
upp med sig för att visa prinsessan.

Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt
pris för sina frukter.

När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa
de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha
dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han
fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde.

Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta
frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords.
Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men
prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet.

Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och
utropade bestört:

— Vad går åt din näsa, som här blivit så lång?

De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann
snart, att de hade lika långa näsor allihop.

— Vad i all världen ska vi nu ta oss till? jämrade sig kungen.

Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett
botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till
belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och
alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen
lyckades.

När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var
kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop
en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på
väg till slottet, förklädd naturligtvis.

Då han kom fram, sade han till kungen:

— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och
har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär?

— Den, som lyckas, här jag lovat halva mitt rike och pengar därtill.

— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar
och prinsessan därtill.

— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren,
så få vi se sen.

Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills
prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet
snart bleve färdigt.

— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till
prinsessan och frågade:

— Vill inte prinsessan gifta sig?

— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill
gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut?

— Vill du gifta dig med mig, om jag tar bort den långa näsan? sporde
Palle.

Nu kände prinsessan igen Palles röst och ropade:

— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i
trädgården.

Nu varken kunde eller ville Palle förställa sig längre utan svarade ja.

Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast
att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa.
Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av
alla.

Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och
började i stället tillreda sina röda frukter.

När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords.
Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men
prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt
läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad
åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen,
skulle det inte finnas mera kvar i skålen.

Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin
läkarbok:


Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se
prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och
jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var
läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen:

— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får
jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen.

— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min
skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne.

Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste,
att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i
skattkammaren, sade kungen:

— Se här, tag nu ock välj, vad du vill ha!

Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och
tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev
lösskägget av sig och sade:

— Kanske känner kungen igen mig?

I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade
han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig.

När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro
botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne:

— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig,
skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet.

Prinsessan svarade:

Han kommer nog, om jag ber honom därom.

Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han
hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa
sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många
var det, som hörde hans kungsord.

Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund
hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut.

Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en
tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning
lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i
dag.

(Ryssland.)




TICK, TACK!


Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett
duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till
ett högt skratt och sade:

— Det var underligt, att han inte ville åtaga sig det.

— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det?
svarade den andre.

Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde
han inte låta bli att fråga, vad saken gällde.

— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en
annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt
med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

— Det var väl ingen konst, sade värden, det kan jag åtaga mig.

Det tror jag inte, sade de båda skälmarna med en mun.

— Ska vi slå vad?

— Topp!

— Vad gäller det?

— En god frukost, föreslog främlingarna.

Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två
flaskor vin.

— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så
ger ni mig dubbelt betalt.

Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro.
Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och
säga: Tick, tack! Tick, tack!

När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar,
stoppade alltihop i fickorna och sade adjö.

Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte
värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret
och sade: Tick, tack! Tick, tack!

Efter en liten stund kom hans hustru in och frågade:

— Betalte de där två herrarna sin frukost?

— Tick, tack! sa' värden.

— Vad i all världen, vill det här säga?

— Tick, tack! Tick, tack! blev svaret.

— Är du sjuk, min gubbe lille?

— Tick, tack! Tick, tack!

— Lotta, spring genast till doktorn! Far har visst blivit stollig.

Doktorn bodde inte långt därifrån.

— Hur är det fatt? sporde han, när Lotta kom.

— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger
inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med
fingret Och säger: Tick, tack!

— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och
gick med.

När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade:
Tick, tack!

Doktorn ville känna honom på pulsen, och han räckte fram vänstra handen.

Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi
få lov att ha honom i säng.

Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom
under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån.

Tick, tack! Tick tack! mumlade värden och försökte göra sig lös.

I detsamma slog klockan.

— Nu har jag vunnit vadet! ropade värden och slog ihop händerna.

De båda skälmarna voro emellertid försvunna och silversakerna med dem.
Och så måste värden gå och lägga sig, för doktorn sade, att hade han
kunnat gå in på ett sådant vad, så var det nog något fel med honom.

Han låg också i två dar; jag tror mest, det var en släng av gallfeber
han hade, men sen var han kurerad och slog aldrig vad mer.

(Danmark)








*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKHUMOR ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.