Norrbotten. Del II

By Various

The Project Gutenberg eBook of Norrbotten. Del II

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Norrbotten. Del II

Author: Various

Release date: October 15, 2026 [eBook #79788]

Language: Swedish

Original publication: Luleå: Norrbottens läns jubileumsutställnings bestyrelse, 1921

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/79788

Credits: Jens Sadowski and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net.

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NORRBOTTEN. DEL II ***

NORRBOTTEN

AV
SKILDA FÖRFATTARE

UTGIVEN AV
NORRBOTTENS LÄNS JUBILEUMSUTSTÄLLNINGS
BESTYRELSE

ANDRA DELEN

WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
GÖTEBORG 1921

III.
NÄRINGAR–KOMMUNIKATIONER

[Illustration: KARTA ÖVER NORRBOTTENS LÄN UPPRÄTTAD ÅR 1913]

Länk till större kartbild

1. JORDBRUK
AV
W. L. WANHAINEN

Norrbottens län har en utsträckning i norr och söder av icke mindre än 4
breddgrader. I öster och väster sträcker det sig från Bottenhavet till
norska gränsen. Det upptar en areal av 105,520 kvkm. och är sålunda med
hänsyn till ytinnehållet betydligt större än hela kungariken på
kontinenten.

De naturliga förutsättningarna för jordbruket förete också mycket
avsevärda olikheter både i avseende på jordmånen och klimatet i skilda
delar av det vidsträckta området. Sålunda äro jordmånsförhållandena
särskilt i älvdalarna nedom den högsta marina gränsen vida gynnsammare
än i det inre av landet, där moränbildningarna utgöra den dominerande
delen i terrängen. I fråga om de i klimatet grundade betingelserna för
näringen äro olikheterna lika stora. Medeltemperaturen för en ort anses
nämligen i Norrland falla med c:a en grad för var 100:e meter, man höjer
sig från havets nivå. Kulturtillståndet på jordbrukets område visar
också mycket betydande olikheter i skilda delar av länet. Det har att
uppvisa snart sagt alla möjliga övergångar från det relativt högt
stående jordbruket vid kusten och i älvdalarnas nedre delar till den på
de naturliga ängarnas avkastning baserade, primitiva kreatursskötseln i
Lapplands skogs- och fjälltrakter för att icke tala om nomadens ändå mer
primitiva utnyttjande av jord genom renskötseln på Lapplands ändlösa
fjällvidder.

Växtkulturen har i alla tider spelat en underordnad roll i lappmarkernas
jordbruk.

Det är emellertid icke blott olikheten i de naturliga förutsättningarna,
kommunikationsförhållanden inberäknade, som utövat inflytande på
jordbrukets utveckling här. Man måste också erinra sig, att länet fått
sin befolkning från tre olika folkslag: svenskar, finnar och lappar. Och
som naturligt är, återspeglar jordbruksnäringens utveckling även
olikheterna i dessa folks karaktärsegenheter. Särskilt gäller detta
skillnaden mellan svenskt och finskt.

Kort återblick.

Det allmännas arbete för jordbrukets utveckling i Norrbotten gick till
att börja med ut på att genom utdelning av statens jord på förmånliga
villkor locka folk till bosättning i ödemarkerna. Närmare redogörelse
för denna verksamhet lämnas i ett annat sammanhang. Här skall blott
konstateras att för främjande av jordens uppodling visade sig snart
ytterligare åtgärder erforderliga. Statsmakterna började därför att vid
sidan av detta medel bevilja direkta anslag för jordbrukets
upphjälpande. Som ett av de första och viktigare hithörande åtgärderna
må här antecknas de lantmäteriförrättningar, som avsågo, dels att skilja
kronans egendom från enskildas ägor och dels att skilja de enskilda
hemmanens ägor åt: avvittringen och laga skiftet.

Av dessa har laga skiftet haft ofantligt stor betydelse för jordbrukets
utveckling. Härvid sammanfördes nämligen till samma hemman hörande ägor,
vilka tidigare kunde ligga spridda över hela byalagets område, till
högst fyra skiften. Utan överdrift kan sägas, att laga skiftet utgjort
en nödvändig förutsättning för en rationell odling av jorden och för
rationell växtkultur.

Det var emellertid först vid mitten av förra århundradet, som dessa
strävanden för jordbrukets upphjälpande började antaga fasta former och
inriktades på bestämda mål.

De första åtgärderna för spridande av kunskap i jordbruksfrågor bland
länets befolkning datera sig från denna tid och likaså åtgärderna för
torrläggning av sanka marker. Det allmännas strävanden riktas nu på att
möjliggöra erhållande av större avkastning från den till enskilda under
tidernas lopp utdelade jorden.

_Norrbottens läns hushållningssällskap_, som nedlagt ett mycket
erkännansvärt arbete på spridning av fackkunskap bland länets
jordbruksbefolkning, bildades vid ett sammanträde i Piteå den 29 aug.
1850. Den första med statsmedel understödda lantbruksskolan inom länet
började sin verksamhet i Ava by i Nederluleå socken år 1859. Redan året
förut hade hushållningssällskapet i sin tjänst anställt en agronomiskt
bildad person, som lämnade länets jordbrukare råd och upplysningar i
jordbruksfrågor och samma år företog lantbruksingeniör H. Magnét sin
första tjänsteresa inom Norrbotten. Länsagronom anställdes dock först år
1881.

Ava lantbruksskola upphörde emellertid med sin verksamhet år 1877, då
sällskapet upprättade ny lantbruksskola på sin »mönsterfarm» Åminne,
där arbetet sedan fortsattes till år 1914. Lantbruksskolan
indrogs sistnämnda år och ombesörjes den av skolor bedrivna
lantbruksundervisningen numera som bekant vid lantmannaskolorna i
Övertorneå och på Gran.

De första statsanslagen till sjösänkningar och myrutdikningar datera sig
från slutet av 1850-talet. Vid denna tid utfördes t. ex. sänkningen av
Teurajärvi träsk i Korpilombolo socken, ett av de största
sjösänkningsföretag, som blivit utförda i Norrbotten, och som beräknades
avkasta 400 kofoder och faktiskt ännu avkastar 200-300 kofoder årligen.

Av ojämförligt mycket större betydelse för utvecklingen av länets
jordbruk blevo emellertid anslagen till utdikning av frostförande
marker. Redan under 5-årsperioden 1861-65 beviljades sådant anslag för 9
företag till ett belopp av 65,140 kronor.

Den direkta avsikten med dessa anslag var visserligen minskning av
frostfaran, men sankmarkernas utdikning beredde dessutom möjlighet till
mossodling. På många platser inom länet gjordes också de första
ansatserna till myrodling i samband med frostutdikningar redan på
1860-talet.

Direkta åtgärder för den för utveckling av länets jordbruk så
utomordentligt viktiga mosskulturens befrämjande vidtogos dock först
1889, då hushållningssällskapet vid sommarmötet i Öjebyn anvisade ett
anslag på 1,000 kronor till utförande av undersökning av myrmarker i
lappmarken invid Ofotenbanan. Året därpå anvisade sällskapet vid
sommarmötet i Matarengi ett anslag av 250 kr. till inköp av
»artificiella gödselämnen», varmed försök under lantbruksingeniörens
ledning skulle anställas å moss- och myrodlingar på olika trakter inom
länet. Åren 1891-93 lämnade hushållningssällskapet ett årligt anslag av
400 kr. till Svenska Mosskulturföreningen på villkor, att denna utförde
gödslingsförsök hos två jordbrukare inom länet.

Ett stort steg framåt tog mossmarkernas kultivering, då 1891 års riksdag
ändrade villkoren för frostdikningsanslagen därhän, att sådana anslag
finge lämnas åt företag, vilkas ändamål är att minska frostländigheten
för närliggande bygd, oavsett om den genom torrläggning vunna jorden är
odlingsbar eller icke. Sedan 1883 hade sådana anslag lämnats endast för
mark, som utan att kunna med fördel odlas vore frostförande.

Intill år 1915 har med understöd av statsmedel inom länet vattenbefriats
eller förbättrats en areal av 82,416 har för en beräknad kostnad av
6,573,240 kronor. Det sammanlagda beloppet för statsanslaget för detta
ändamål belöper sig till 3,060,780 kronor, varav dock 87,186 kronor
beviljats som lån.

* * * * *

Inrättande av _Kemisk-Växtbiologiska anstalten_ i Luleå år 1895
betecknar ytterligare ett steg framåt – icke blott för mosskulturen utan
för det allmännas arbete för jordbrukets utveckling över huvud taget.

Anstaltens mycket omfattande försöksverksamhet har dock som bekant
väsentligen gått ut på utrönande av de norrbottniska myrmarkernas
odlingsvärde och gödslingshehov. Sålunda har anstalten under åren
1901-1920 utfört i olika delar av länet 1749 gödslingsförsök, 443
växtodlingsförsök och 3,789 demonstrationsförsök. De allra flesta
gödslingsförsöken ha utförts på myrjord.

För övrigt bedriver denna anstalt, i förening med
hushållningssällskapet, genom sina konsulenter – 5 till antalet – en
mycket omfattande upplysningsverksamhet: under vintern genom anordnande
av längre och kortare undervisningskurser ute i bygderna och under
sommaren i stor utsträckning i form av direkta råd och upplysningar på
ort och ställe.

[Illustration: Vy från Harads Foto Norrgård]

Huvudparten av det praktiska arbetet ute i bygderna för
hushållningssällskapets omfattande låneförmedling för jordbruksändamål –
utom ifråga om egnahemslånen – handhaves också av anstaltens
konsulenter.

Tidigare var anstaltens försöksverksamhet väsentligen baserad på försök
hos enskilda jordbrukare ute på landet. Behovet av fasta försöksfält
gjorde sig emellertid starkt gällande och nu äger anstalten 2 st.
försöksgårdar, en vid Sunderbyn och en vid Brännberg, samt 2 fasta
försöksstationer förlagda till länets båda lantmannaskolor, där sådana
mera omfattande försök kunna utföras, som lämpligen icke kunna anordnas
ute hos jordbrukarne. Med ordnande av dessa försöksgårdar hava
förutsättningarna för ett tillfredsställande resultat av anstaltens
såväl praktiska som vetenskapliga arbete i hög grad förbättrats.

Växtbiologiska anstaltens nuvarande föreståndare är Fil. doktor _Axel
Ulander_.

Av hushållningssällskapets övriga åtgärder på jordbrukets område
förtjänar särskilt framhållas sällskapets mycket omfattande lånerörelse
och arbetet för husdjursskötselns upphjälpande. Sällskapet förmedlar
nämligen lån för egnahemsbildning, nyodling, täckdikning, för anläggande
av mejerier och ändamålsenliga gödselstäder och för anskaffning av
moderna jordbruksredskap samt för anskaffning av avelshingstar och
avelstjurar.

Särskilt egnahemslånerörelsen har här mycket stor omfattning. Vid
senaste årsskiftet hade egnahemsnämnden utestående icke mindre än
2,618,490:47 kronor, fördelat på 1,268 egnahemslån. Av odlingslånemedel
utestod vid samma tid kronor 268,838:60, fördelat på 1,648 odlingslån.

Sistnämnda lån ha varit av mycket stor betydelse för utvidgning av de
odlade arealerna. Sålunda hade under åren 1907-1914 sådana lån beviljats
för uppodling av 2,219,87 har.

I övrigt söker sällskapet befrämja jordbruket genom premiering av
välskötta, mindre jordbruk, odlingsflitspremiering, premiering av
hästar, nötboskap, får och svin, inrättande av mönsterbruk samt först
och sist genom upplysningsverksamhet.

Sällskapets nuvarande ordförande är statsrådet _G. Malm_ och sekreterare
konsulent _Alexis V:son Österman_.

Sällskapet har för närvarande i sin tjänst anställda för verksamheten
ute i bygderna en konsulent för kreatursskötsel, en i mejerihushållning
och en för egnahemslånerörelsen, en instruktör för kreatursskötsel och
en för trädgårdsskötsel samt 13 st. vandringsrättare.

* * * * *

Den senaste fasen i det norrbottniska jordbrukets utveckling särskilt
med hänsyn till det allmännas arbete för dess upphjälpande tog sin
början på 1880-90-talen. Lantbruksingeniör _Emil Berggren_ tillträdde
sin tjänst 1885 och hans kraftiga ingripande i ledningen av
hushållningssällskapets angelägenheter och jordbruksfrågor i övrigt
betydde helt enkelt gryningen för en ny tid. Det skulle föra långt
utöver ramen för dessa rader att ingå på hans initiativfulla,
framgångsrika verksamhet, varför jag blott nämner ett av hans många
initiativ, ett sådant som burit mycket rik frukt nämligen förslaget till
upprättande av den förutnämnda Kem. Växtbiologiska anstalten i Luleå.
Detta förslag hade som bekant bl. a. den goda följden, att dess
realiserande förde numera professorn, _Paul Hellström_ hit såsom
föreståndare för den nämnda anstalten. Professor Hellström tillträdde
sin befattning vid Kem. Växtbiologiska anstalten år 1895 och blev
följande året även sekreterare i länets hushållningssällskap, vilka
befattningar han sedan innehade till sin avflyttning från länet år 1919.
Han blåste nytt liv icke blott i hushållningssällskapet, som under hans
vård utvecklade sig från en förkrympt planta till ett stort träd, till
vad det nu är, utan i hela länets jordbruk. Hans varma intresse, djupa
sakkunskap och enastående arbetsförmåga övervann allt, ryckte med sig
allt.

[Illustration: Professor Paul Hellström]

Ett ovärderligt stöd i detta arbete fick Hellström av de för det
norrbottniska jordbruket mycket förtjänte män, som under hans
verksamhetstid beklädde landshövdingeposten i länet. Utan deras kraftiga
stöd hade resultatet av Hellströms verksamhet icke blivit vad det blev.
Av dessa män måste i första hand nämnas landshövdingen _Karl J.
Bergström_, som genom sitt allt offrande nit för länets jordbruk b. a.
skaffade sig den för hans verksamhet och intresse betecknande titeln
»överagronom».

[Illustration: Landshövding K. J. Bergström]

Vidare förtjäna av »genombrottets» ledande personer länsmejerskan _Anna
Gustafsson_ och rektor _Yngve Melander_ att i detta sammanhang omnämnas.
Vad fröken Gustafsson varit och är, icke blott för mjölkhushållningens
organisation, som ju tagit huvudparten av hennes varma intresse och
okuvliga energi i anspråk, utan i lika hög grad för hemslöjden och för
landsbygdens materiella och kulturella intressen överhuvud, är så
allmänt bekant att därom icke behöver ordas här.

Rektor Melander planterade folkhögskoleidén i norrbottnisk jord – idén,
som avser att på en gång fästa lantbygdens ungdom vid torvan och att
befria dess ande från brödbekymrens bojor. Dessutom nedlade Melander
under sin alltför korta norrbottensvistelse ett förtjänstfullt arbete på
lantbruksundervisningens område, på kreatursskötselns upphjälpande och i
organisationssträvanden bland lantmän.

De äro nu alla med undantag av fröken Gustafsson borta från länet –
Berggren har gått ur tiden 1913 – men deras sådd lever och växer och
deras gärning bevaras i tacksamt minne.

Jordbrukets utveckling och nuvarande ståndpunkt.

Norrbotten är ett verkligt småbrukareland. Vid kusten och i älvdalarnes
nedre delar har det tidigare funnits ett och annat större jordbruk, som
i de flesta fall haft bruksrörelse av ett eller annat slag att tacka för
sin uppkomst. De hava dock haft svårt att lämna tillfredsställande
ekonomiskt resultat, varför de i regel fallit sönder, när det ekonomiska
stöd, de erhållit utom jordbruket, av en eller annan anledning fallit
undan. Det större jordbruket synes också sakna naturliga förutsättningar
i Norrbotten. Det är lika mycket det »korta sommarhalvåret» med dess
korta övergångsperioder som den långa vintern, som bereda svårigheter
här för det större jordbruket.

I de inre delarna av landet har det aldrig förekommit annat än mindre
jordbruk. En stor del av dessa leda nämligen sitt ursprung från
nybyggen, vilkas första åbor ofta lockats till att slå sig ned som
nybyggare i ödemarken mera av de goda tillfällen till givande jakt och
fiske, som kunnat vara för handen, än av möjligheterna på jordbrukets
område. Till en början utgjorde också jakten och fisket en väsentlig del
i utkomsten. Sedan utbytet av dessa genom folkökning avtagit, har
lappmarksbonden berett sig tillskott till utkomsten genom tillfälliga
arbetsförtjänster, särskilt i trävaruindustriens tjänst, när denna
sträckte sin verksamhet till lappmarken. Det har hört till undantagen,
att någon här haft sin fullständiga bergning endast genom jordbruket.
Och folkmängdens ökning i förening med de stegrade anspråken på livet
hava gjort lappmarksbonden ändå mera beroende av inkomster utom
jordbruket än fallet varit förr i tiden.

Det är emellertid icke blott i de inre delarna av landet, som
besutenheten hos jordbrukarna minskats, utan förhållandet är alldeles
enahanda även i kusttrakterna. Jordbrukets utveckling synes icke hålla
jämna steg med folkökningen. Hemmanen bliva mindre och mindre. Särskilt
framträder detta i länets äldsta kulturbygd, i Pitedalen. De största
bondhemmanen i länet äro för närvarande att finna i nedre delen av
Tornedalen.

Enligt den officiella statistiken var antalet brukningsdelar, fördelat i
storleksgrupper efter arealen odlad jord, inom Norrbottens län år 1919
följande:

Odlad jord i hektar Antal brukningsdelar

0,26-1 2,866
1-2 3,003
2-5 4,145
5-10 1,931
10-20 484
20-30 47
30-50 14
50-100 2
över 100 1

Summa 12,493

Denna sammanställning visar, att i runt tal 80 % av länets jordbrukare
ha mindre än 5 hektar odlad jord. Här bör dock erinras därom, att
uppgiften om arealen odlad jord icke ger i Norrbotten tillräcklig grund
för bedömande av jordbrukets omfattning, då en stor del av jordbrukets
avkastning här erhålles från naturliga ängar. Så mycket är dock tydligt,
att uppdelning av jorden kommit långt och en stark tendens gör sig
gällande för ytterligare uppdelning. Nybildning av mindre jordbruk har
ökats starkt, sedan egnahemslånerörelsen tog sin början, men nyodlingen
av jord synes icke ha hållit jämna steg med uppdelningen.

Över 80 % av länets jordbrukare äro självägande. Arrendatorer förekomma
i större antal endast i vissa lappmarkssocknar, framförallt i Jokkmokk
och Gällivare, där trävarubolagen slagit under sig en del av de med
stora skogsanslag försedda nybyggena och förvandlat deras gamla ägare
till bolagsarrendatorer.

Ifråga om den norrbottniska lanthushållningens allmänna karaktär i
övrigt torde i första hand de _naturliga ängarna_ förtjäna ett
omnämnande. Här är ännu ängen åkerns moder. Utnyttjande av de naturliga
ängarnas avkastning genom kreatursskötsel har i alla tider intagit en
mycket viktig plats i den norrbottniska lantmannens hushållning.
Tyngdpunkten har alltid varit att finna i kreatursskötseln.

I jämförelse härmed har växtkulturen, särskilt i äldre tider, varit av
mindre betydelse. Så länge bristen på ändamålsenliga kommunikationer och
dåliga avsättningsförhållanden i övrigt tvingade lantmannen här till
utpräglad naturahushållning, avsåg nämligen växtkulturen endast
produktion av säd för eget behov.

Den odlade jorden bestod uteslutande av fastmarksjord, då säden mognade
endast på sådan jord och detta desto säkrare ju lättare jorden var.
Ursprungligen hade nog all sädesodling ägt rum på svedjeland. Särskilt i
finnbygden finnas talrika namn å lokaler på »huhta» (=svedja) och i
gamla handlingar talas om svedjebruk även i de övriga delarna av länet.

Då de olika hemmanens ägor vid laga skiftet sammanfördes, förenades de
små åkerlapparna till större fält, och växtkulturen tog ett stort steg
framåt. Ännu på 1850-talet användes den odlade jorden så gott som
uteslutande till odling av säd. Och det allena rådande sädesslaget var
då korn. Råg liksom också potatis odlades blott till namnet. Sålunda
framhålles i hushållningssällskapets årsberättelser 1853 och 1857, att
egentliga vallar då endast förekommo i Pite socken. En följd av den
ensidiga kornodlingen var, att ogräs och nematoder togo överhand på
åkrarna, och »åkersjukan» hade stor utbredning. Numera förekommer sådan
ensidig kornodling på den lätta jorden i nämnvärd omfattning endast i
finnsocknarna från Hietaniemi norrut.

[Illustration: Klövervall i Svartbjörnsbyn]

Först de förbättrade kommunikationerna och avsättningsförhållandena i
förening med sädesprisets fall och trävaruindustriens konkurrens om
arbetskraften tvingade Norrbottensbonden att övergiva den gamla
naturahushållningen. Hans uppmärksamhet riktades nu mer än förut på
kreatursskötsel. Sädesodlingen får maka åt sig och bereda plats för
foderodlingen.

De stegrade arbetslönerna omöjliggöra fortsatt ängsröjning – äldre
tiders viktigaste sätt att utvidga jordbruket – och t. o. m. bergning av
sämre ängar blir oekonomisk. För att söka ersättning för nedgången i de
naturliga ängarnas avkastning, som minskas år för år, och för nödig
utvidgning av jordbruket, plöjer bonden upp en del av de sämre och
närmast belägna naturliga ängarna och förvandlar dem till vallar.
Statsanslagen till utdikning av frostförande marker möjliggöra nu också
uppodling av de förut värdelösa myrmarkerna. Den ena hektaren efter den
andra av de gamla frosthärdarna förvandlas nu till frodiga vallar. Vi
äro inne i en fullständigt ny fas i det norrbottniska jordbrukets
utveckling, där hushållningen är baserad på foderproduktion på odlad
jord. Kreatursskötseln intar nu om möjligt ändå mera dominerande plats i
hushållningen än fallet var tidigare, då den uteslutande baserades på de
naturliga ängarnas avkastning och skogsbetet.

I och med denna utveckling kompletterad med användning av konstgjorda
gödselmedel ha förut oanade utsikter öppnat sig för det norrbottniska
jordbrukets utveckling och för landets kolonisation.

De naturliga ängarna spela dock ännu en mycket viktig roll i den
norrbottniska lanthushållningen. Enligt den officiella statistiken
belöpte sig arealen naturlig äng i länet år 1920 till 196,949 hektar,
under det att arealen odlad jord blott utgjorde 43,032 hektar. Ett annat
mått på ängsmarkernas stora betydelse här erhålles vid en jämförelse av
skörden hö från odlad jord, å den ena, och från naturlig äng, å den
andra sidan, i de norrländska länen. En sådan jämförelse för åren
1913-1915 visar, att på 100 deciton vallhö kommer i:

ängshö

Norrbottens län 320 deciton
Västerbottens » 138 »
Jämtlands » 34 »
Västernorrlands » 50 »
Gävleborgs » 47 »
Hela Norrland 83 »

Framförallt äro de naturliga ängarna av stor betydelse i de inre delarna
av länet. De värdefullaste bland dessa ängar utgöras av gräsbärande
uppgrundningar i en del älvar – särskilt äro uppgrundningarna i
Torneälven kända för sin frodiga vegetation och samma är förhållandet
med det s. k. Kvikkjokksdeltat för att blott nämna ett par av de mest
kända. På dessa uppgrundningar finnas ängar, som i avkastning och värde
överträffa de bästa vallar. De komma alltid att äga stort värde. Likaså
äro en del ängar på stränder av bäckar och åar, vilka översvämmas
årligen, av stort värde och giva mycket rik skörd. De genom
sjösänkningar och konstgjord bevattning vunna ängarna giva i regel
mycket rik skörd i början, men ängsvegetationen ersättes här ofta ganska
hastigt av mossar och vide, då foderavkastningen minskas. Av minsta
värde äro de vidsträckta myrängarna. Även de äro dock ännu av stor
betydelse för jordbruket, särskilt i lappmarkerna. I kustlandet dikas de
upp och förvandlas till vallar, när de äro så belägna, att detta låter
sig göra.

Jordbrukets framtid måste dock här liksom överallt sökes i
_växtkulturen_. Det norrbottniska jordbruket synes också under de
senaste årtiondena kommit ett gott stycke väg från det ovillkorliga
beroende av naturens nycker, vari det befann sig så länge allt foder
till kreaturen togs från naturliga ängar, och växtkulturen endast avsåg
odling av säd för eget behov på backsluttningar, och då en torr vår
eller regnig eftersommar kunde åstadkomma ett verkligt »oår». Jorden
dikas nu bättre än förut och likaså äro i gödselvården avsevärda
framsteg ett anteckna. För det mesta användes visserligen ännu öppen
avdikning, men den är, tack vare statsanslag till torrläggning av sanka
marker, varigenom ordentliga avloppsdiken erhållits, ganska
tillfredsställande. En del myrmarker torde rent av torrlagts alltför
grundligt, varemot den tyngre fastmarksjorden i många fall ännu lider av
bristfällig torrläggning.

_Täckdikning_ med gärdsel förekommer i rätt stor omfattning och under de
3 senaste åren har även täckdikning med rör vunnit mycket stor
användning. Omfattningen belyses bl. a. av efterfrågan på dräneringslån.
Odlingsrådet beviljade sådana lån: år 1919 till 62 företag för
torrläggning av 242,68 har, år 1920 till 208 företag för torrläggning av
600,43 har. Summa 270 företag och 843,11 har. Det är bland annat den
ökade användningen av moderna jordbruksredskap, som tvingar fram
täckdikningen.

Vid sidan av den svårighet de öppna dikena bereda för användning av
moderna redskap finnes det emellertid en annan, som tilltar i samma mån
som uppdelning av hemmanen skrider framåt, och det är svårigheten med de
oformligt långa och smala skiftena. Denna svårighet kan icke undanrödjas
på annat sätt än genom nytt skifte med en annan skiftesläggning.

Många föregångsmän ha anlagt _gödselstäder_ och användning av torvströ
vinner år från år mera terräng. Vid sidan av den ökning i tillgången på
näring för kulturväxterna, som vunnits genom den förbättrade
gödselvården, tillföras de norrbottniska odlingarna numera mycket stora
mängder näring i form av _konstgjorda gödselmedel_. Användning av dessa
hjälpmedel var för 25 år sedan, då Kemisk-växtbiologiska anstalten
började sin verksamhet, så gott som fullständigt okänd för länets
jordbrukare. Förbrukningen inom länet torde då belöpt sig till några
tiotal säckar pr år. Förra året var den enligt uppgift av de firmor, som
handla med konstgödsel inom länet, uppe i 758,5 ton superfosfat, 137 ton
thomasfosfat, 190 ton kalisalt, 33,3 ton chilisalpeter, 54,6 ton Norges
salpeter, 9 ton kalkkväve. Förbrukningen av dessa hjälpmedel synes också
enligt Lantbrukssällskapets beräkningar vara betydligt större i
Norrbotten än t. ex. i mellersta Sverige. Denna ökning i
konstgödselmedlens användning är tydligen en direkt följd av
Kemisk-växtbiologiska anstaltens omfattande försöks- och
demonstrationsverksamhet och betingas praktiskt och ekonomiskt av
framstegen inom mosskulturen.

Dessa framsteg ifråga om växtkulturens allmänna betingelser synas också
ha inverkat mycket gynnsamt på växtodlingsresultaten.

Sålunda är det påtagligt, att framstegen ifråga om dikning och gödsling
möjliggjort odling av säd på tyngre jord och överhuvud på ställen, där
detta förut var omöjligt, på grund av att säden förstördes av frost. Och
lika tydligt är, att den förbättrade gödselvården i hög grad minskat
verkningarna av vårtorkan. Då sädesodlingen här förr i tiden nästan
uteslutande bedrevs på lätt jord, var vårsäden i hög grad utsatt för
skada genom torka på försommaren, så länge växterna på grund av dålig
gödselvård ledo brist på kvävenäring i jorden. En stor del av de många
missväxter, som tidigare hemsökt Norrland och Norrbotten, hava också
utan tvivel förorsakats av torka på våren, ehuru de söderut alltid
skrivits på frostens konto.

Genom ytterligare förbättring av dikningen och gödselvården samt en
ändamålsenlig planläggning av växtkulturen skall det säkert lyckas att
än mer öka och säkerställa avkastningen från de norrbottniska tegarna
och på samma gång reducera skräcken för nattfrosterna och tysta ned
talet om nöd i Norrbotten.

Inom växtkulturen knyter sig huvudintresset för närvarande till
_foderodlingen_, enkannerligen till stråfoderodling på myrjord. Enligt
den officiella statistiken låg nämligen år 1920 icke mindre än 30,286
har av länets 43,032 har åker i vall. Mer än ⅔ av länets åkerareal bar
sålunda gräs. Av övriga foderväxter odlas havre till grönfoder i ganska
stor skala. Särskilt på myrmarkerna är dock vallen nästan allena rådande
i växtföljden. Jorden får bära gräs i 6-10 år i sträck, då den plöjes
upp, gödslas, besås med grönhavre och gräsfrö, varefter den åter får
ligga i vall till dess, att mossa och ogräs tvinga bonden att plöja upp
vallen.

På fastmarksjorden tillämpas däremot efter förhållandena avpassade
former av något som kunde kallas för koppelbruk, dock alltid utan träda
och med långvariga vallar. I regel får även fastmarksjorden ligga i vall
5-8 år – i Tornedalen ända till 10-15 år. Ett genomgående fel ifråga om
vallodlingen är också, att vallarna få bli för gamla och ogräsfyllda,
innan de plöjas upp. Insikten om växtföljdens betydelse är för övrigt
mycket ringa hos det stora flertalet jordbrukare. Ordnade cirkulationer
har dock börjat införas hos en del föregångsmän bl. a. på de Kempeska
mönsterbruken.

Karakteristiskt för vallodlingens ståndpunkt inom länet är, att
gräsmasken ännu ofta åstadkommer allvarliga härjningar på vallarna i
kustlandet och ända upp till polcirkeln. Likaså är det belysande, att
hemmaproducerat gräsfrö, som lantbrukarna insända till undersökning vid
frökontrollanstalten ibland kan innehålla ända till 20 % ogräsfrö, mest
rödsyra. Våra jordbrukare ha ännu icke fått ögonen öppna för den skada,
ogräset gör, varför såväl vallen som den öppna åkern ännu allmänt
besväras av ogräs. Det händer till och med, att man låter åkern
»självgro» till vall, när ogräset, särskilt kvickroten, tar överhand. I
Tornedalen förekomma på sina ställen frodiga, rena kvickrotsvallar.
Allmänt användes dock numera gräsfrö vid igenläggning till vall,
frånsett sådana fall, där den gamla vallföryngringsmetoden tillämpas, då
man ofta uraktlåter användning av gräsfrö och låter vallen »självgro». I
de flesta fall utgöres fröet av enbart timotej. Användning av klöver i
gräsfröblandningen har hittills i regel slagit mindre väl ut och
förekommer i ringa omfattning. De senaste årens försöksarbete har dock
givit vid handen, att klöver kan gå till i Norrbotten, blott man skaffar
frö av härdiga, för våra förhållanden lämpliga stammar. Det i Älvsbyn
inrättade frörenseriet har lockat fram en ganska omfattande odling av
klöverfrö och erfarenheten visar att fullgott frö kan odlas i
Norrbotten.

De viktigaste önskemålen ifråga om vallodlingens utveckling äro:
införande i gräsfröblandningen, vid sidan av timotej, svingel-, gröe-
och hvenarter samt klöver, hemmaproduktion av erforderligt vallväxtfrö
samt införande av rationell övergödsling av vallarna.

Näst vallväxterna intar _kornet_ den viktigaste platsen på de
norrbottniska åkrarna. Det utgör vår viktigaste brödsäd och kornbröd
ätes allmänt av landsbefolkningen i kustlandet, i den svensktalande
delen, i form av tunnbröd, i finnbygden i form av »rieska» (= färskt
osyrat kornbröd). Och här strävar bonden att odla korn för eget behov.
Förr i tiden odlades korn ända upp till Kurravaara by, nordväst om
Kiruna i Tornedalen, och till Karesuanto kyrkoby i Muoniodalen. Efter
Ofotenbanans tillkomst har kornodlingen här upphört och kornets
nordgräns dragit sig tillbaka ett tiotal mil.

I det inre av landet odlas det endast på fastmarksjord, varemot det i
kusttrakterna under goda år även går på myrjord, förutsatt att denna
erhåller lämplig gödsling, framförallt gödsling med fosforsyra. Kornet
ger under goda år en skörd av 2,500-3,500 kg. kärna pr har. Enligt
statistiken upptog kornet 1920 en areal av 6,630 har, motsvarande 15 %
av åkerarealen.

Den mest anmärkningsvärda bristen ifråga om kornets odling är utan
tvivel den, att man ännu, särskilt i Tornedalen, odlar korn flera år å
rad på samma åker med den påföljd, att ogräset tar överhand på åkrarna.
»Åkersjukan» florerar ännu friskt i de övre finnsocknarna.

Av övriga sädesslag odlas havre till grönfoder i rätt stor omfattning.
Den ger också här på myrjorden ofantligt rika grönfoderskördar. Vid
växtbiologiska anstaltens försök har erhållits ända till 40,000 kg. pr
har. Den skjutes in mellan andra grödor, där man lämpligen icke kan ha
någon annan växt, och användes rätt mycket som regulator i
stråfoderproduktionen. Sannolikt kommer dock grönfoderarealen att
inskränkas, när lantmannen genom en ändamålsenlig bokföring kommer
underfund med, vad grönfoderskördarna kosta.

Under de senaste åren har man även infört odling av havre till
mogenskörd, och resultatet synes lova gott.

_Rågodlingen_ intar ännu en mycket undanskymd plats på våra tegar,
fastän rågen med hänsyn till den i allmänhet torra våren och den lätta
jordmånen på våra gamla åkrar borde vara särskilt ägnad för odling i
Norrbotten. Växtbiologiska anstaltens försök hava också givit vid
handen, att rågen vid rationell skötsel går bra till och ger god skörd.
Rågen är också på framryckning, och då kampen mot ogräsen tas upp på
allvar, måste träda införas i växtföljden, och då kommer rågen utan
vidare till sin rätt.

_Odlingen av rotfrukter_ – foderrovor – tog god fart under de
närmaste åren före världskriget, särskilt i trakter, där goda
järnvägskommunikationer möjliggjorde användning av kraftfoder vid
utfodring av mjölkboskap. För närvarande bedrives dock rovodling i
mycket ringa omfattning, och det kan sättas ifråga, om odling av en så
arbetskrävande växt som rovan är, under nu rådande ekonomiska
förhållanden, i större skala låter passa in sig i vår extensiva
hushållning annat än i undantagsfall. Däremot förtjänar _potatisen_ utan
tvivel att odlas i större skala än hittills skett. Den går bra till här
och lämnar enligt statistiken större skördar än nedåt landet. År 1919
erhölls t. ex. i Kukkola skördar på nära 50,000 kg. knölar pr har. –
Året var dock ett enastående gott år för potatis.

Före världskriget importerades enbart till Luleå cirka 1,000 ton potatis
pr år. Odlingen har emellertid under krigsåren fått en kraftig stöt
framåt och torde nu motsvara förbrukningen inom länet, men den kommer
sannolikt att ökas, då svinskötseln hinner hämta sig efter nedgången
under krigstiden. Den för potatisodling använda arealen uppgår enligt
statistiken år 1920 till 1,529 har.

Slutligen må här antecknas, att odlingen av ärter och trädgårdsväxter
ännu befinner sig i sin linda. Av Växtbiologiska anstalten utförda
försöksodlingar med ärter hava dock visat, att ärtan mycket väl går att
odla som åkerväxt i Norrbotten, blott man väljer lämpliga sorter och
ordnar odlingen på ändamålsenligt sätt. Likaså ger den under de senare
åren vunna erfarenheten vid handen, att en stor del av de söderut
allmänt odlade köksträdgårdsväxterna kunna med framgång odlas här.

* * * * *

Foderodlingens utveckling till rikare och säkrare skördar – baserad på
rationell myrodling – är dock det närmaste målet för den norrbottniske
lantmannen på växtkulturens område. Det norrbottniska jordbrukets
framtid måste sökas i foderodling på myrmarker. Och denna odling öppnar,
som nämnt, helt andra perspektiv för jordbrukets utveckling än man kunde
ana under den gamla nybyggeskolonisationens dagar, då nybyggen kunde
anläggas endast där tillfälle till upptagande av ängar var för handen.

Vårt på mil och myrmarker så rikt begåvade län erbjuder praktiskt taget
obegränsade möjligheter på jordbrukets område. Förutsättningarna för en
kraftig utvidgning av jordbruket äro kunskaper, kapital samt först och
sist kommunikationer.

2. BOSKAPSSKÖTSEL
AV
YNGVE ANJOU

Sedan åldriga tider har boskapsskötseln intagit ett mycket framstående
rum vid den Norrbottniska lanthushållningen. Detta framgår av Hülphers
sockenbeskrivningar, enligt vilka de flesta Norrlandssocknarna vid tiden
för hans resa i Norrland år 1757, producerade ladugårdsprodukter
betydligt över husbehovet.

Till förstone var boskapsskötseln i Norrbottens län, liksom i andra
delar av landet, huvudsakligen baserad på tillgodogörandet av det
naturliga foderförrådet, såsom myrhö, ängshö och löv under
vintermånaderna samt betena under sommaren. Den svaga utfodringen i
förening med en primitiv skötsel ävensom trånga, mörka och osunda
ladugårdar medförde här, såsom på andra ställen, att kreaturen voro små
och förkrympta samt lämnade en mycket ringa avkastning. Så anges t. ex.
i Hans Forssells redogörelse för jordbruksförhållandena i Sverige under
1500-talet, att kornas levande vikt var endast 14-18 ℔, motsvarande
120-150 kg. samt att mjölkavkastningen var omkring 180-230 kannor eller
430-550 liter. Dessa uppgifter avse visserligen landet i sin helhet men
torde naturligtvis ha sin tillämpning även för Norrbottens län.

Under århundradenas lopp har emellertid boskapsskötseln inom länet i
likhet med på andra ställen i landet så småningom gått framåt. Särskilt
gäller detta det sist förflutna århundradets senare hälft, under vilken
en hastig utveckling av nötboskapsskötseln kan påvisas. Antalet
nötkreatur har under en tidsrymd av omkring hundra år ökats till ungefär
det tredubbla antalet, vilket framgår av de statistiska uppgifterna för
länet. År 1805 funnos sålunda endast 26,608 nötkreatur under det att
antalet år 1916 stigit till 77,115 st.

Men icke blott antalet nötkreatur har ökats, utan fastmera de enskilda
djurens storlek och avkastningsförmåga har i hög grad förbättrats under
de senare årtiondena. Tack vare ett planmässigt avelsarbete i förening
med en bättre och kraftigare uppfödning av ungdjuren, en mera välordnad
utfodring samt en bättre skötsel överhuvud taget, ha djurens utveckling
avsevärt förbättrats. En bidragande omständighet härtill har även varit
att man under de senare åren allt mera börjat inse betydelsen av att
under den långa, mörka vintern ha djuren inhysta i bättre och
hälsosammare bostäder än fordomdags var fallet. De trånga, mörka och
osunda ladugårdarna ha även i Norrbotten börjat efterträdas av ljusa,
rymliga och väl ventilerade sådana.

Liksom på övriga orter i landet har det även inom Norrbottens län rått
och råder delvis fortfarande stor förbistring med avseende på
nötkreaturens rasfråga. Ursprungligen fanns inom länet en inhemsk
lantras, som kännetecknades av småvuxna, förkrympta djur med övervägande
vit eller röd färgteckning. Avkastningen var, som förut framhållits,
synnerligen låg. Vissa av dessa voro obehornade, andra åter voro
försedda med stora lyrformiga, flata mer eller mindre skrovliga horn.

Då jordbruket och boskapsskötseln under 1800-talet började få större
betydelse för länet för tillgodoseende av den tillväxande industri- och
stadsbefolkningens behov av lantmannaprodukter, ansågs den inhemska
nötboskapen vara alltför låg i avkastningshänseende, varför raser,
härstammande från södra och mellersta Sverige eller från främmande
länder, började införskrivas. Dessa importer företogos dels genom
statens och dels genom enskilda personers initiativ.

År 1845 beviljade riksdagen ett belopp av 105,000 kronor för upprättande
av s. k. stamholländerier inom landet. Även till Norrbottens län blev
ett sådant stamholländeri förlagt, nämligen till Meldersteins bruk i
Råneå socken. Detta skedde år 1867. De kreatur, som här uppställdes,
voro kor av den inhemska lantrasen samt tjurar av algauer-ras.

Innehavarne av de gamla bruksegendomarna samt sågverksbolagen och deras
tjänstemän ävensom andra ståndspersoner inom länet införskrevo även
främmande kreatursraser i mitten på 1800-talet. Från dessa besättningar
spriddes sedan de importerade raserna så småningom till omkringliggande
landsbygd, där den inhemska lantrasen mer och mer uppblandades. På vissa
ställen, särskilt i kusttrakterna, gick denna uppblandning så långt, att
man numera knappast kan påträffa annat än spår efter den gamla
ursprungliga lantrasen.

Bland de sålunda söderifrån inkomna nötkreatursraserna märkas, förutom
den förut omnämnda algauer-rasen, i första hand ayrshireras, som varit
den mest dominerande, korthorn, låglandsras, red-polled, jerseyras samt
strömsholmsras.

Från Finland har en del nötkreatur årligen importerats och spritts
huvudsakligen i kusttrakterna ävensom i Tornedalen, varjämte en del
nötkreatur inkommit även från Norge ehuru i obetydlig skala.

Avsikten med dessa importer av främmande raser till länet var, som förut
framhållits, att därigenom erhålla djur med högre avkastningsförmåga, än
vad den gamla inhemska lantrasen kunde uppvisa. I själva verket ha
emellertid dessa åtgärder lett till raka motsatsen. De söderifrån
härstammande raserna visade sig vara allt för fordrande och ömtåliga,
för att de med fördel skulle kunna hållas under så karga förhållanden,
som här erbjöds dem. De gingo därför snart nog ned i avkastning, så att
de i många, för att icke säga de flesta fall, till och med blevo den
inhemska rasen underlägsna i detta avseende. Men ej nog härmed. På grund
av det svaga underhåll samt den primitiva skötsel ävensom de otjänliga
bostadsförhållanden, de här uppe erbjödos, ådrogo de sig en del
svårartade och smittosamma sjukdomar t. ex. tuberkulos, som sedan
spredos bland kreaturen i länet och förorsakade kreatursägarna stora
förluster.

[Illustration: Tjur av fjällras från Innanbäck Foto Österman]

Allt detta har medfört, att man på de sista årtiondena kommit till
insikt om att den inhemska lantrasen är den, som bäst lämpar sig för
härvarande förhållanden. Den har därför blivit föremål för ett
systematiskt förädlingsarbete och har ävenledes därvid visat sig vara i
hög grad tacksam och mottaglig härför. Enligt utförda undersökningar har
nämligen avkastningsförmågan härigenom stegrats, så att den i de flesta
fall överstigit, vad de främmande raserna kunnat uppvisa inom länet. Då
den dessutom är härdig och förnöjsam samt mycket oemottaglig för
sjukdomar, lämpar den sig synnerligen väl för de karga förhållanden, som
våra nordliga bygder ha att erbjuda den.

Som förut framhållits kunde man inom den inhemska lantrasen särskilja
olika typer, nämligen dels den obehornade typen och dels den behornade.
Vid ifrågasatt förädling av densamma inom Norrland voro meningarna
delade, huruvida den ena eller andra typen skulle tagas som
utgångsmaterial för förädlingsarbetet. Liksom i de övriga norrländska
länen blev det emellertid den obehornade typen, som avgick med segern.
Ur denna har sålunda framdragits den ras, som sedan erhållit namnet
fjällras.

[Illustration: Ko av fjällras från Harads Foto Österman]

Det som lagt och fortfarande lägger synnerligen stort hinder i vägen för
fjällrasens förädling är det underhaltiga tjurmaterial, som användes. De
större egendomarna, vilka i södra och mellersta Sverige gått i täten
såväl vad jordbrukets som boskapsskötselns utveckling beträffar, saknas
överhuvud taget i Norrbotten, varför förädlingsarbetet härstädes varit
beroende på de mindre jordbrukarne. Dessa ha emellertid ej alltid haft
den vidsynta blick, som fordras för erhållande av ett gott resultat i
detta avseende, utan det hela har gått mycket sakta framåt. Visserligen
har ett synnerligen banbrytande arbete nedlagts av staten och
hushållningssällskapet, men detta har många gånger mötts med misstro och
oförstående från jordbrukarnes sida.

De tjurar, som användas, äro vanligen för unga, mestadels 1 à 2 år
gamla, med en av allt för tidig användning till avel förorsakad
förkrympt och missbildad kroppskonstitution, samt med en härstamning,
som ofta nog lämnar åtskilligt övrigt att önska. Skälet till detta
missförhållande ligger till största delen i tjurhållningssättet.

[Illustration: Nötboskapspremiering i Norrbottens län Foto
Norrgård]

Detta är vanligen ordnat på så sätt, att tjurhållningsskyldigheten går i
tur med ett år i taget mellan de enskilda kreatursägarna inom de olika
byarna. När tjurhållningsturen nalkas, pålägges eller köpes en tjurkalv
oftast utan den minsta tanke på huruvida den härstammar från goda
föräldradjur eller ej. Under uppväxttiden blir uppfödningen vanligen
allt för knapp med ty åtföljande svag och dålig utveckling av
kroppsformerna hos den blivande stamtjuren. Härtill kommer att densamma
får börja tjänstgöra vid allt för tidig ålder, vilket ytterligare
bidrager till att förhindra utvecklingen av densamma. När så
tjurhållningsturen efter ett års förlopp övergår till en annan granne,
vandrar den använda tjuren till slaktbänken och en ny tjurkalv får börja
tjänstgöringen som stamtjur. Att det trots detta primitiva avelsarbete
kan uppvisas ganska framstående individer här och där i ladugårdarna,
utgör tydliga bevis på fjällrasens inneboende goda egenskaper, vilka det
är alla skäl att tillvarataga och utveckla.

På de senare årtiondena har dock en betydlig förbättring inträtt i
ovannämnda hänseende, synnerligast i kustbygderna. Tack vare den
intensiva upplysningsverksamhet, som bedrivits genom länets
hushållningssällskap, samt till följd av de anslag från staten och
hushållningssällskapet, som lämnats till nötboskapsskötselns
förbättrande, har betydelsen av att till avel använda förstklassiga
tjurar med god härstamning och tillfredsställande exteriör allt mer och
mer vunnit insteg även hos Norrbottens kreatursägare och numera användas
i mycket stor utsträckning sådana tjurar, som kunna motsvara högt
ställda fordringar på fullgoda avelsdjur.

Detta har möjliggjorts genom samarbete, d. v. s. genom bildning av
tjurföreningar. Härigenom har det blivit möjligt även för den minsta
kreatursägare att tillsammans med sina grannar kunna anskaffa och draga
nytta av de bästa avelstjurar, som stå att uppbringa. Genom de räntefria
lån, som hushållningssällskapet beviljar dylika föreningar till inköp av
tjurar, ävensom genom de anslag, som årligen tilldelas föreningarna, har
denna föreningsverksamhet i hög grad utvecklats, så att antalet
föreningar inom länet för närvarande uppgår till 60 stycken med
sammanlagt 63 tjurar och 4,099 kor, utgörande inemot 8 % av länets
koantal. Härigenom har det stora missförhållandet att till avelsändamål
använda allt för unga och i övrigt underhaltiga tjurar till ganska stor
del försvunnit i kustbygderna.

Vid sidan om tjurföreningarna har den av staten genom
hushållningssällskapet anordnade nötboskapspremieringen ävenledes
verksamt bidragit till nötboskapsskötselns utveckling. I synnerhet har
detta varit fallet sedan premieringarna omlagts till att omfatta endast
de i tjurföreningarna inregistrerade korna och tjurarna, varigenom ett
mera intimt samarbete däremellan åstadkommits.

Omfattningen av nötboskapspremieringarna, vilka pågått inom länet sedan
1878, framgår av följande tabell, som utvisar djurantalet samt
kostnaderna för premieringarna vart femte år.

Förutom tjurföreningsverksamheten samt nötboskapspremieringarna ha
kontrollföreningarna varit en kraftig hävstång till nötboskapsskötselns
utveckling. Genom den kontroll över såväl foderförbrukning som
mjölkavkastning ävensom mjölkens fetthalt, vilken härigenom
möjliggjorts, har det blivit möjligt att göra ett bättre urval av
avelsdjur ävensom att utgallra sådana individer, som ej varit i stånd
att betala det foder och övriga omkostnader, man lagt ned på desamma.

År Premi- Uppvisade djur Premierade djur Kostnad
erings- Fjällras Blandad ras Fjällras Blandad ras
platser Tjurar Kor Tjurar Kor Tjurar Kor Tjurar Kor Kr. öre

1878 — — — — — — — 2 13 756 —
1885 — — — — — — — 2 7 308 20
1890 1 — — — — 1 5 1 7 370 —
1895 18 2 62 16 640 2 31 16 260 2,755 50
1900 22 24 408 15 976 18 205 9 415 6,516 89
1905 35 30 517 58 3,305 26 392 26 2,236 11,908 —
1910 71 75 1,251 13 3,470 75 1,210 13 3,223 16,542 80
1915 49 98 1,751 — 1,789 98 1,747 — 1,737 14,780 62
1920 24 62 160 — 1,201 62 160 — 1,155 15,828 10

Genom den depression, som kristiden medfört, har emellertid
kontrollföreningsverksamheten tillika med en del andra åtgärder, som
vidtagits såväl beträffande jordbrukets som kreatursskötselns
upphjälpande, i hög grad hämmats, så att för närvarande utgör
kontrollföreningarnas antal inom länet endast 11 st. med däri
inregistrerade 956 kor.

Bland övriga åtgärder, som av staten vidtagits för nötboskapsavelns
upphjälpande, är inrättandet av de s. k. avelscentra, vilka ha till
uppgift att uppföda och försälja fullgoda avelsdjur. Sedan tävlingar
mellan anmälda besättningar pågått under åren 1903-1905 blevo 6 st.
besättningar med fjällras år 1906 förklarade för avelscentra. Under åren
1908-1910 anordnades nya tävlingar, varefter 10 st. fjällrasbesättningar
år 1910 ånyo blevo uttagna som avelscentra, däribland en i Norrbottens
län. Anmärkas bör, att vid denna förnyade tävling hade den högsta
medelavkastningen pr ko uppnåtts av den inom Norrbottens län befintliga
besättningen nämligen 3,302 kg. mjölk pr år i medeltal för samtliga
normala kor av ren ras. År 1913-15 förnyades dylik tävling, varefter 15
fjällrasbesättningar år 1916 ånyo uttogos till avelscentra, varibland 4
besättningar inom Norrbottens län.

Från de sålunda utvalda avelscentra ha under årens lopp ett stort antal
avelsdjur försålts inom länet och verksamt bidragit till nötboskapens
förbättring.

Ett stort fel, som ävenledes vidlått nötboskapsskötseln, har varit en
alltför svag uppfödning av ungdjuren. För små mängder mjölk under den
späda åldern i förening med för näringsfattigt foder under den följande
tidsperioden har gjort, att utvecklingen gått sakta samt att
kroppsformerna ej blivit de önskvärda. Det gamla systemet, att på
somrarna släppa ungdjuren tillsammans med korna på de vanligen svaga och
lågt avkastande skogsbetena har också varit en bidragande orsak till ett
dåligt resultat av ungdjursuppfödningen. Dessa missförhållanden
föreligga fortfarande på många ställen men börja numera försvinna inom
de mera välskötta besättningarna i kusttrakterna.

I en så nordligt belägen landsända som Norrbottens län, där marken är
snötäckt under större delen av året och kreaturen på grund därav måste
hållas inomhus under 8-9 månader, måste givetvis vinterutfodringen
tilläggas synnerligen stor betydelse. Därför har också vanligen största
intresset hos kreatursägarna i allmänhet koncentrerats omkring
anskaffandet av tillräckliga mängder foder åt kreaturen för
vintermånaderna under det att intresset för deras underhåll på sommaren
varit litet eller intet.

Den utfodring, som fordom över hela länet erbjudits korna under vintern,
har vanligen varit baserad på sådana fodermedel, som kunnat avvinnas
jorden utan några egentliga kulturåtgärder. Ängshö och myrhö ha utgjort
huvudfodret och till omväxling härmed har tillgripits löv, agnar och
halm. För att göra de sämre fodermedlen mera begärliga för kreaturen har
använts den metoden att övergjuta dem med kokhett vatten samt att
tillsätta något kornmjöl och stundom salt (dödning).

Denna utfodring, som fortfarande användes på de mera efterblivna
trakterna, var emellertid i hög grad beroende på de naturliga
förutsättningarna för foderproduktionen och foderförrådet blev mycket
växlande under de olika åren. Vissa år var foderförrådet rikligt, under
andra år däremot uppstod kännbar brist på foder. Då kreatursantalet
vanligen var det största möjliga, som kunde framfödas under gynnsamma
förhållanden, inträffade helt naturligt att mer eller mindre svår
svältfodring blev följden under de dåliga åren. Därvid måste nödfoder
såsom renlav, granris och i värsta fall hästgödsel o. d. tillgripas för
att hålla kreaturen vid liv, tills våren kom och de kunde släppas ut på
bete. Avkastningen blev naturligtvis under sådana förhållanden liten
eller ingen.

På de senare åren ha emellertid betydliga förbättringar inträtt även i
detta hänseende. Den odlade arealen har utökats, vilket möjliggjort en
vidgad odling av näringsrikt och lättsmält vallhö, stora mängder
grönfoder samt saftiga och mjölkdrivande rotfrukter. Detta tillika med
en vidsträckt användning av kraftfoder har medfört att fodertillgången
ökats och framför allt att den blivit jämnare. Härigenom har en
kraftigare och bättre utfodring under vintern möjliggjorts, varvid
djurens krav på saftigt, näringsrikt och lättsmält foder på ett bättre
sätt kunnat tillgodoses än tillförene.

Genom den upplysningsverksamhet, som under de senare årtiondena
bedrivits inom länet i hithörande ämnen och genom de erfarenheter, man
vunnit på grund av kontrollföreningarnas arbete, har intresset och
kunskaperna därom vunnit insteg ävenledes hos den norrbottniska
allmogen, vilket också kraftigt bidragit till genomförandet av en mera
rationell utfodring i ladugårdarna under vintermånaderna.

Allt detta har medfört att kreaturen förbättrats såväl med avseende på
kroppsstorlek och kroppsformer, mjölkegenskaper samt hälsotillstånd och
som slutresultat har härvid erhållits en betydligt ökad mjölkavkastning
från desamma.

Under det att vinterutfodringen sålunda avsevärt förbättrats de senare
decennierna, måste däremot tyvärr konstateras, att utfodringen under
sommarmånaderna i stället försämrats. Kreatursantalet inom de skilda
byarna har stigit betydligt under årens lopp, men samtidigt ha de för
betesändamål använda markerna reducerats, därigenom att de bästa
markerna lagts under plog och odlats. Detta har medfört att i de flesta
byar, där betena fordomdags voro fullt tillräckliga för byns
kreatursstock, där ha de under de senare åren blivit alldeles
otillräckliga. I synnerhet gäller detta de större byarna utefter
älvdalarna eller i närheten av kusten, där hemmansdelningen och markens
uppodling skett hastigast.

Ovan påpekade missförhållanden förorsaka att kreaturen under somrarna få
ströva vitt omkring på de knappa betena för att finna tillräckligt
underhåll för livsuppehället och någon näringstillförsel för
mjölkproduktionen kan det i många fall knappast bliva tal om. Härigenom
uppstår en stark nedgång i mjölkavkastningen under denna årstid, vilket
också genomgående visar sig i den minskade mjölktillförseln till
mejerierna och avsättningsorterna. Under det att länet på vintern kan
tillgodose sitt eget behov av mjölk och t. o. m. under normala
förhållanden kan avyttra en hel del mejeriprodukter, inträffar i regel
på sommaren den s. k. »mjölktorkan», då kännbar brist på mjölk uppstår.

Det måste därför betraktas som ett synnerligen viktigt önskemål, att
åtgärder vidtagas för förbättring av de naturliga betesmarkerna på alla
de ställen, där sådant är av behovet påkallat. Detta har också redan
börjat inses av de norrbottniska jordbrukarne, och ganska stora ansatser
ha under de senaste åren gjorts i detta hänseende till båtnad för en
jämn och tillfredsställande årsavkastning.

Fäbodsystemet, som fordom varit mycket utbrett i de övriga norrländska
länen, har inom Norrbotten i egentlig mening förekommit endast i
Tornedalen samt blott undantagsvis i övriga trakter.

De gamla trånga, mörka och osunda ladugårdsbyggnaderna, som hittills
förekommit inom övre Norrland, ha under de senare åren allt mer och mer
börjat efterträdas av nya, ljusa, rymliga och bekväma sådana även inom
Norrbottens län. I synnerhet i kustbygden har utvecklingen i detta
avseende gått raskt framåt och verkliga mönsterladugårdar kunna här
påvisas i snart sagt varje by. Detta utvisar att intresset för
ladugårdshanteringen allt mer och mer ökats inom länet.

Det som måhända mest bidragit till nötboskapsskötselns uppsving under de
senaste årtiondena torde vara den ordnade avsättning för
ladugårdsprodukterna, som erhållits genom andelsmejerierna, av vilka det
för närvarande finnes 28 st. inom länet. Dessa äro förnämligast
lokaliserade till kusten, där ju givetvis förutsättningarna för en
ekonomiskt lönande mjölkproduktion äro störst.

3. MEJERIHANTERING
AV
ANNA GUSTAFSON

Mjölkhushållningen i länet intog under 1600-talet en icke oväsentlig
plats i ekonomien. Redan så tidigt som 1614 utfärdade Gustaf II Adolf en
förordning om förhöjda skatter bl. a. i form av smör. Av ett
skattefogdekvitto utfärdat den 3 juni 1618 framgår, att Torne socken
inlevererade 33 L ℔ och 12 ℔ smör, som utgjorde en del av kronoskatten.
Hela skatten från Torne och Kalix socknar gick tillsammans upp till:

av smör 283 L ℔ och 8 ℔
» tjära 28 t:r och 12 k:r
» notfiske 35 d:r
» fjällfiske 66 d:r

Gärden efter mantal var 51 L ℔ och 17½ ℔ smör.

Visserligen var mjölkhushållningen fordomtima mera primitiv, men den har
dock städse varit av stor betydelse, i det att icke allenast mjölken
utgjort lantbefolkningens väsentliga kost, utan även smöret varit en
högt uppskattad handels- och bytesvara. 16- och 1700-talens
mjölkhushållning låg uteslutande i husmödrarnas händer. Det var först på
1870-talet som försök gjordes att få till stånd en ordnad mejeridrift,
då de första s. k. byamejerierna anlades. I Rutvik inrättade ingenjör L.
Ruuth med understöd av hushållningssällskapet ett litet ysteri, där unga
kvinnor utbildades att sköta blivande mejerier. Efter hand anordnades
mejerier i Avan, Sunderbyn, Persön och Ängesbyn. Men då inga fasta
bestämmelser angående driften och ekonomien voro avfattade, och
jordbrukarne i allmänhet voro oroliga över, att respektive styrelser
skulle sko sig på de enskildes bekostnad, överenskommo de att sätta
mjölkpriset så högt, att icke något nämnvärt överskott skulle bli på den
gemensamma mejeridriften. Till yttermera säkerhet togo de kraftigt
betalt för de stadsresor m. m., som voro nödvändiga i och för
försäljning av mejeriprodukterna. Det hela resulterade också uti, att
mejerierna inom kort måste nedläggas. Det hette då: »det bär sig icke».

Ängesby mejeri ombildades dock efter några år till aktiemejeri, i vilket
rätt många aktier innehades av stadsbor. Men även sedan denna omläggning
skett, sköttes ekonomien på sådant sätt, att varken aktieägare eller
mjölkleverantörer voro belåtna. Mejeriet nedlades i början av
1890-talet.

Försök med mejeridrift gjordes också i Öjebyn och Roknäs. Att
anläggningarna i fråga icke voro av betydenhet får man bekräftelse på av
de enkla anteckningar, som i början av 1890 funnos kvar hos de gamla
män, vilka varit med om dessa försök.

[Illustration: Håkansö mejeri, exteriör Amatörfoto]

Vid Niemis egendom med en av länets under denna tid största
kobesättningar sköttes smörberedningen av husfrun, vilkens tillverkning
var mycket välkänd och eftersökt.

Under några år bedrevs också mejerirörelse vid Meldersteins säteri,
sedan detta övergått från Gällivareverken i enskild ägo.

År 1875 anlades ett första klassens mejeri vid Björkfors egendom i
Nederkalix, där cheddarost tillverkades efter Ultunametoden. Mejeriet
förstördes genom brand några få år efter anläggningen.

Mejerihanteringen hade dock svårt att arbeta sig fram häruppe under
1870-talet med de jämförelsevis höga trävaruprisen. Böndernas intresse
drogs från jordbruket till skogsarbetet och skogsförtjänsterna.
Ladugårdsskötseln och mjölkhushållningen voro kvinnornas arbetsområde,
vilket männen ansågo utan betydelse för de kontanta inkomsterna. Det var
först sedan lantbruksingenjör Berggren inträtt såsom ledamot i
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och där framhållit, vilken
betydelse mejerihanteringen haft för det svenska jordbruket, särskilt
för grannlänet Västerbotten, som förvaltningsutskottet på allvar tog
hand om mejerifrågan genom att kalla statens mejerikonsulent G.
Liljhagen att göra en resa genom länet för att väcka intresse för
mejerihanteringen.

Resultatet av denna resa blev, att länet år 1891 fick sitt första
andelsmejeri, nämligen Skogså, med i laga ordning antagna stadgar.
Mjölktillgången därstädes var icke stor, och inkomsterna blevo därför
mycket blygsamma. Första året inmättes 44,120 liter mjölk, och därav
tillverkades 4,614 kg. ost. Denna försåldes till kr. 4,249:28, vilket
gav ett brutto av 9,6 öre pr liter mjölk. Leverantörerna erhöllo i
månadslikvid 8 öre pr liter inlevererad mjölk.

År 1890 gick hushållningssällskapets förvaltningsutskott i författning
om anställande av en mejerikunnig person, som skulle upptaga arbetet med
anordnande av mejerier i de byar inom länet, vilka lämpade sig härför.
Men först hösten 1892 kunde platsen i fråga tillsättas. Samma höst
påbörjades agitationsarbetet för anläggande av mejerier, vilket
förklarligt nog möttes av rätt stort motstånd. Men ganska snart insågo
lantbrukarne, att mejerihanteringen var den hävstång, varmed jordbruket
kunde höjas. Resultatet blev, att Håkansö, Blåsmarks och Vojakkala
mejerier anlades och upptogo sin verksamhet 1893. År 1895 hade
mejeriernas antal vuxit till elva med en mjölkmängd av 2,477,990 kg.
Bruttoinkomsten uppgick då till 227,975 kr. 8 öre.

Redan 1894 uppstodo svårigheter för att få kunnig mejeripersonal för de
nybildade andelsmejerierna, varför hushållningssällskapets dåvarande
ordförande, landshövding Husberg, gick in till lantbruksstyrelsen med
begäran om erhållande av statsanslag till en mejeriskola för Norrbottens
län. Då ägarne av Björkfors egendom voro villiga att uppföra mejeri
efter en av statskonsulent Liljhagen utförd och av lantbruksstyrelsen
godkänd ritning samt att anställa föreståndare och nödiga lärare vid
skolan, erhölls ett årligt statsanslag. Mejeriskolan började sin
verksamhet hösten 1894, men först våren 1895 kunde den flytta in i den
nya lokalen. Från nämnda skola, som pågick i 9 år, utexaminerades
årligen 6 elever, vilka sedan gingo ut som mejerskor i länet, någon
också till annat län. Mejeriundervisningen omlades 1904 så, att
utbildningstiden förlängdes från ett till två år. I kursen ingår mindre
teoretisk undervisning än vid mejeriskolan, men däremot mera praktik.
Första året meddelas undervisningen vid Nederkalix och Håkansö mejerier
med två elever vid vardera. Andra året, då eleverna få den huvudsakliga
teoretiska undervisningen, sammanföras alla till Antnäs mejeristation,
varifrån de erhålla avgångsbetyg.

De flesta mejerier inom länet anlades under åren 1893-1905. Sistnämnda
år uppgick de arbetande mejeriernas antal till 25, varav 22 voro andels-
samt 3 herrgårds- och uppköpsmejerier, med en mjölkmängd av 4,132,817
kg., som genom mjölk-, smör- och ostförsäljning inbringade 475,615 kr.
67 öre brutto = 11,5 öre pr levererad kg. År 1913 hade mejeriernas
antal vuxit till 28 med en invägningssumma av 10,364,876 kg.
Bruttoförsäljningen uppgick samma år till 1,220,374 kr. 11 öre = 11,7
öre pr kg. invägd mjölk.

[Illustration: Håkansö mejeri, interiör Amatörfoto]

År 1912 infördes i handelsregistret Norrbottens läns mejeriidkare- och
producentförening utan personlig ansvarighet. Denna sammanslutning
bildades för att undvika fördyrande mellanhänder och undgå den osunda
konkurrens, som en längre tid pågått, särskilt å mjölkmarknaden. Under
föreningens första arbetsår mötte det svårigheter att anställa någon
ekonomichef. Denna fråga uppsköts till 1916. Under tiden försålde
mejerierna en del av sina produkter i egna butiker i de stora
samhällena. Sedan 1916 har föreningens försäljning huvudsakligen gått
genom dess styrelse och ombudsman. Några av föreningens stadgeparagrafer
äro under de senare åren omarbetade, och dess namn är nu Norrbottens
läns producentförening med begränsad personlig ansvarighet.

Under krigsåren sjönk mjölkmängden år för år, så att 1918, då den var
som lägst, icke mera än 3,659,885 kg. invägdes vid 29 mejerier, som då
voro i verksamhet. Bruttoinkomsterna uppgingo till 1,578,743 kr. 5 öre =
41,1 öre på kg. mjölk. Sedermera har mjölktillgången varit i
uppåtgående, så att under sistförflutna år eller 1920 vid mejerierna
invägdes 6,927,169 kg., som inbringade 3,161,471 kr. 13 öre, ett
bruttopris av 45,6 öre pr kg. Dessutom har genom Producentföreningen
försålts cirka 2,000,000 kg. mjölk från jordbruk, vilkas ägare icke äro
anslutna till någon mejeriförening.

4. FISKE
AV
OSSIAN OLOFSSON

Kustfisket.

Kustfisket i Norrbotten erhåller i stort sett sin prägel av de talrika
och stora älvar, som utfalla i norra delen av Bottniska viken. Vattnets
salthalt blir härigenom mycket låg. Den är ute till havs ej högre än 2-3
‰[1] (i världshaven c:a 35 ‰) och i de inre delarna av skärgården
knappast märkbar.

[1] ‰ = pro mille = på tusen.

Flertalet av de havsfiskar, som fångas vid landets södra och västra
kuster, saknas därför, och fisket kommer att gälla den enda egentliga
havsfisk, som går hit upp, nämligen strömmingen, de vandringsfiskar, som
tidvis uppehålla sig i sött och tidvis i salt vatten – lax och
havslaxöring – samt de egentliga sötvattensfiskar, som leva i de inre,
nästan rent söta fjärdarna och gå m. l. m. långt ut i skärgården. De
viktigaste av dessa äro sik, siklöja (löja), gädda och abborre, men även
mört, braxen, lake, id och harr äro föremål för ett ej alldeles
obetydligt fiske. Stämm och ål fångas i mindre mängd.

Men även i ett annat avseende inverka de stora älvarna på fisket. De
utgöra nämligen lekplatser för en del vandringsfiskar, bl. a. lax och
havslaxöring, vilka under uppväxttiden uppehålla sig långt ut till havs,
ända nere i de sydliga delarna av Östersjön. Under sin vandring från
havet mot älvarna måste dessa fiskar passera skärgården och giva då
upphov till ett i sitt slag synnerligen viktigt fiske. Detta gäller även
delvis och i mindre grad för siken, vilken leker såväl i skärgården som
uppe i älvarna.

Utom dessa förhållanden inverkar även klimatet med sina långa och
stränga vintrar och ljusa somrar på fisket. Under den tid, då skärgården
är isbelagd (november-maj), ligger fisket nere, med undantag för en del
krok- och notfiske under vintern och isfiske med ryssjor och nät under
vårmånaderna. De ljusa sommarnätterna förhindra i sin tur en stor del av
nätfisket under sommaren.

Kustfisket i Norrbotten är alltså ett skärgårdsfiske, som är
koncentrerat till vissa årstider. På grund av den norrbottniska
skärgårdens stora utsträckning är fisket jämförelsevis betydande. Något
egentligt havsfiske förekommer ej.

[Illustration: Fiskläget Stor-Rebbens hamn]

[Illustration: Fiskestuga och -bod på Uddskär (Brändöskär)]

[Illustration: Strömmingen gälas (Stor-Rebben)]

[Illustration: Siknot i lappmarken (Gällivare socken)]

[Illustration: Sikhåvning i Kukkolaforsen, Torne älv]

[Illustration: Kolknotarna dragas upp i en karsinapata (Gäddvik,
Lule älv)]

Förf. foto

Under större delen av den tid, då vattnet är isbelagt, idkas endast
fiske med ståndkrok, huvudsakligen efter gädda och lake. Särskilt i
Piteåtrakten är krokfisket livligt. Under vårmånaderna – april och maj –
börjar man fiska med nät och ryssjor och fortsätter härmed, så länge
isen bär. Gädda, abborre, mört, braxen, id och sik äro nu föremål för
fångsten. Såväl storryssjor som mindre ryssjor användas. Näten sättas i
allmänhet i mockform, så att ett nät sättes i vinkel framför ett annat.
På vissa trakter i norra skärgården idkas ett rätt betydande vinterfiske
efter siklöja med mycket stora notar.

Efter islossningen börjar fisket med storryssjor, vilket sedan
fortsätter till midsommartiden eller ännu längre. De härvid använda
storryssjorna äro dels stormaskiga s. k. sik- och laxstorryssjor, dels
småmaskiga strömmingstorryssjor. I de förra fångas framförallt sik, men
även gädda, abborre o. s. v. De senare användas om våren och sommaren
endast till fångst av s. k. landströmming. I norra skärgården användas
storryssjorna även till laxfångst, under det att de äldre mocknäten för
lax ännu äro vanliga i Piteå skärgård. Storryssjorna äro dock ur flera
synpunkter att föredraga. Detta storryssjefiske efter lax och sik har
särskilt i Neder-Torneå skärgård nått en i sitt slag storartad
utveckling.

Samtidigt med dessa fisken pågår notfiske efter landströmming i de inre
fjärdarna. Strömmingfisket med skötar har också börjat och flyttar så
småningom från den inre skärgården allt längre ut.

Efter midsommar börjar fisket efter den s. k. sommarströmmingen på
grunden i och utanför den yttre skärgården. Fiskarna, som förut bott
hemma i sina byar eller i fiskestugor på de längre in belägna öarna,
flytta nu ut till de egentliga fisklägena i själva havsbandet.
Strömmingen fångas i skötar, som sättas på kända grund. En del saltas
eller beredes till surströmming (Piteå skärgård), en del säljes färsk.
För att hastigare kunna färdas från och till strömmingsgrunden och
avsättningsorterna använder man nu i regel motorbåtar vid detta fiske.

Fisket efter sommarströmming upphör i allmänhet i slutet av augusti, då
flertalet fiskare återvända till sina hemorter eller längre in belägna
fiskestugor.

På enstaka platser fångas senare på hösten stor och fet s. k.
höstströmming med skötar.

Efter det egentliga strömmingfiskets slut sättas sikstorryssjorna åter
ut i den inre skärgården för fångst av sik. I slutet av september börjar
också nätfisket efter siklöja, som pågår ungefär en månad.

Följande tabell visar avkastningen i kilogram och kronor av de
viktigaste fiskena under femårsperioden 1914-1918.

År Strömming Lax o. laxöring Sik Siklöja
Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr.

1914 398,655 94,784 76,282 145,410 90,905 39,891 120,765 29,923
1915 449,169 105,160 60,827 104,909 122,540 50,820 130,090 39,889
1916 504,460 217,048 41,616 86,933 138,203 79,723 167,895 64,786
1917 728,046 319,523 78,895 249,225 116,033 94,097 172,352 136,427
1918 600,085 461,122 49,501 267,031 113,684 193,856 122,765 122,184

År Gädda Abborre Hela fångsten
Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr.

1914 14,560 6,874 28,815 5,426 745,632 327,321
1915 15,026 7,728 22,907 5,341 815,155 322,556
1916 16,186 11,453 33,386 10,607 931,791 484,335
1917 11,524 25,013 25,013 12,391 1,153,502 838,143
1918 17,278 41,271 27,885 27,143 963,342 1,151,622

Strömmingen kommer i främsta rummet såväl i fråga om fångstmängd som
värde. Strömmingfisket är störst i Piteå och Neder-Luleå skärgårdar.

Närmast i värde kommer laxen. Laxfisket är störst i Neder-Torneå
skärgård.

I fråga om kustfisket efter lax och sik är Norrbotten främst bland
Sveriges län.

På grund av kustfiskets periodiska natur ha flertalet fiskare annan
sysselsättning vid sidan av fisket, såsom jordbruk e. d. Rena
yrkesfiskare förekomma egentligen endast i Piteå-trakten.

Bland de viktigaste önskemålen för kustfisket märkas särskilt behovet av
förbättrade fiskehamnar vid flera strömmingfisklägen, anskaffande av
större motorbåtar, förbättrad redskap, bättre saltnings- och
inläggningsmetoder, telefonförbindelse till några större fisklägen samt
fiskhandelns ordnande.

Insjö- och älvfisket.

Man kan i Norrbotten urskilja två typer av sjöar med olika fiskslag och
därav betingade olikheter i fisket. I korthet kunna de karaktäriseras
som sjöar med vårlekande och sjöar med höstlekande fisk.

Sjöarna med vårlekande fisk äro företrädesvis belägna i kustlandet och
de lägre barrskogsområdena. De viktigaste fiskar, som förekomma i dem,
äro de även i södra Sverige vanliga: gädda, abborre, mört och den
vinterlekande laken, vartill i en del sjöar ytterligare kommer braxen
samt mera sällsynt id, gös och ål. Fisket är koncentrerat till
lektiderna om våren och bedrives då med nät, ryssjor, mjärdar och
stundom kattsor. Dessutom idkas en del krokfiske såväl under sommaren
som vintern.

Sjöarna med höstlekande fisk ligga åter i de övre barrskogsområdena och
inom de egentliga fjälltrakterna. De viktigaste fiskarna i dem äro sik,
röding, laxöring och harr, av vilka harren leker om våren, de övriga om
hösten och förvintern. I stället för sik eller jämnsides med denna
förekommer stundom siklöja. I de egentliga fjällsjöarna är rödingen den
viktigaste fisken, men även laxöring förekommer i allmänhet. Sik och
harr saknas eller äro sällsynta. Rödingen går åter i regel endast i
större och djupare sjöar ned i barrskogsområdet.

[Illustration: Laxfiske vid Edefors, Lule älv. Bryggpata med tinor
Förf. foto]

Även en del vårlekande fiskslag såsom gädda och abborre samt lake
förekomma i flertalet av dessa sjöar med undantag för de egentliga
fjällsjöarna. I en del smärre sjöar äro de viktigast eller ensamt
förekommande även inom det övre barrskogsområdet.

Fisket efter de vårlekande fiskslagen idkas på samma sätt som i
kustlandets sjöar. Dessutom fångas en del vårlekande fisk vid
notdragningarna efter sik och om sommaren i nät, mot vilka fisken
skräms, sedan den blivit instängd i en mindre vik eller dylikt.

Av de höstlekande fiskarna har siken den största betydelsen. Siken är de
norrbottniska insjöarnas viktigaste fisk. Den uppträder i ett stort
antal olika former och fångas så gott som uteslutande med nät och not.
Notfisket idkas såväl under den ljusa vår- och sommartiden som om hösten
på lekplatserna. Nätfisket företrädesvis om hösten, sedan nätterna
blivit mörka, och om vintern under is efter de sikformer, som leka,
sedan sjöarna isbelagts.

Detta notfiske är synnerligen karaktäristiskt för Norrbotten och övre
Norrland över huvud. Med notarna är det möjligt att fånga fisken under
de ljusa nätterna, då den ser att undvika annan redskap. Härtill kommer,
att sjöarna genom sin kala, vegetationsfattiga botten bättre lämpa sig
för notfiske än de vegetationsrika sjöarna i kustlandet och sydligare
trakter av Sverige.

Rödingen fångas företrädesvis på lekplatserna med nät. Den storsteniga
bottnen på dessa hindrar allt notfiske. Dessutom fångas en del röding
liksom sik, harr o. s. v. på smärre nät efter stränderna, så snart
nätterna blivit mörka.

[Illustration: Strandpata för laxfångst, Torne älv Amatörfoto]

Utom dessa fisken idkas fiske med krok, drag, utter o. s. v. Under de
senare åren ha metalltrådskattsor börjat användas allt allmännare till
fångst av vårlekande fisk.

I _älvarna_ gäller det viktigaste fisket de från havet till lekplatserna
uppstigande vandringsfiskarna. Laxen har härvid den största betydelsen.
De stora fasta laxfiskebyggnader, som i de större norrbottensälvarna
slås ut för laxfångst, sakna motstycke i andra delar av vårt land. De
kallas karsinapator och bestå av ett av grova pålar stött stängsel av
störar, grindar eller nät samt sträcka sig långt ut i älven, ofta
avstängande större delen av dess lopp. Fisken samlas i en särskild
inhägnad (karsinan), där den tages med not. De enda svenska älvar, i
vilka karsinapator f. n. äro i bruk, äro Lule, Kalix och Torne älvar. I
dessa älvar finnas dessutom tinfisken för lax. I Torne älv fångas mycket
lax i mindre strandpator med mocknät samt med not. Ljustring (olaglig)
förekommer ännu allmänt.

I Torne älv tillhör laxfisket svenska och finska staten och
bortarrenderas till brukarna. I Kalix älv innehava strandägarna
laxfiskena med undantag av ett kronolaxfiske. I Lule älv äro de fasta
laxfiskena av privilegie- och skattenatur.

Jämte lax fångas i laxfiskena havslaxöring, fastän i mindre mängd, och
flodvandrande sik. Framförallt i Torne älv fångas också mycket sik i
strandpator med tinor och genom håvning. Dessutom fångas rätt betydliga
mängder nätting i tinor på hösten.

År Lax Laxöring Röding Sik
Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr.

1914 39,183 79,037 27,871 16,309 28,852 14,664 251,637 100,850
1915 39,408 64,452 37,323 26,836 38,028 20,989 270,842 129,774
1916 58,673 127,654 37,740 47,110 40,476 45,663 241,772 198,729
1917 82,297 255,652 43,176 67,376 39,963 56,579 203,548 214,902
1918 53,276 293,459 27,073 55,738 33,849 68,018 218,818 376,953

År Siklöja Harr Gädda Abborre
Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr.

1914 16,628 4,210 20,620 9,606 79,458 31,358 92,287 22,835
1915 22,003 5,958 24.505 12,637 83,756 37,021 80,744 25,895
1916 26,140 14,939 21,209 15,757 85,000 48,840 89,042 38,697
1917 24,810 15,454 21,647 23,938 90,976 73,959 97,372 63,457
1918 29,708 21,153 22,767 38,006 94,774 118,557 106,817 93,151

År Mört Braxen Lake Hela fångsten
Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr. Kg. Kr.

1914 76,951 14,183 30,496 9,694 20,101 7,203 689,933 312,300
1915 60,957 15,406 29,561 9,318 23,725 9,290 722,628 362,139
1916 60,991 19,291 32,430 9,675 28,263 13,603 730,440 584,190
1917 67,923 27,270 31,790 15,345 25,975 17,234 740,674 837,278
1918 73,712 45,475 32,335 19,702 28,187 29,402 728,458 1,164,842

Utom fisket efter de egentliga vandringsfiskarna idkas i älvarna och
deras utvidgningar ett fiske, som liknar det vanliga insjöfisket. I
mynningarna av de smärre älvar och åar, som utfalla vid kusten, fiskas
dessutom rätt mycket kustfisk, som stiger upp för att leka, t. ex.
gädda, abborre, mört, id, stämm, sik, lake, harr, nors o. s. v. Detta
fiske bedrives med ryssjor och mjärdar i stängsel samt kattsor och
håvar.

Omstående tabell visar avkastningen av sötvattensfisket efter de
viktigaste fiskslagen under femårsperioden 1914-1918.

Som synes kommer siken i främsta rummet både i fråga om fångstmängd och
värde. Närmast i värde kommer laxen, som uteslutande fångas i älvarna.

I fråga om sötvattensfisket efter sik, lax, röding och harr är
Norrbotten främst bland Sveriges län. I fråga om den sammanlagda
fångstmängden överträffas Norrbotten endast av Värmlands län (tack vare
Vänern). Då folkmängden är liten och endast få yrkesfiskare finnas, ger
detta en föreställning om fiskets stora betydelse för befolkningen. I
avlägsnare och kargare bygder utgör fisket ännu en av de viktigaste
näringarna. Under de bästa fisketiderna gäller det att erhålla så stort
förråd av fisk som möjligt, vilket sedan i salt tillstånd användes året
om.

Med undantag för laxen, som till största delen försäljes färsk eller
saltad, idkas endast en obetydlig handel med fisk. I stort sett är
fisket ett husbehovsfiske.

Det viktigaste önskemålet beträffande sötvattensfisket är införande av
rationellare fiskemetoder, reglerade av för de olika vattendragen
avpassade fiskeristadgor.

5. SKOGSBRUK
AV
A. HOLMGREN

Karaktäristiskt för vårt lands nordligaste delar är att dessa så gott
som utan avbrott från fjällen ned mot havet täckas av en enda
sammanhängande skog. För denna skogs utveckling och trevnad är klimatet
i förening med jordmånens beskaffenhet bestämmande. Med stigande höjd
över havet och nordlig bredd avtager sommartemperaturen, och
vegetationsperioden förkortas. I samma mån erhåller skogen ett allt
svagare utseende. Bestånden glesna efter hand, och de enskilda träden nå
en allt mindre höjd, tills skogsvegetationen helt upphör för att
ersättas av de kala fjällvidderna.

Förutom den kalla, jämförelsevis korta sommaren, har den låga
nederbörden och den inom stora områden magra och karga jordmånen inom
Norrbottens län även satt sin prägel på skogen. Nedom den s. k. högsta
marina gränsen med dess jämförelsevis lyckligare klimat och bättre
jordmån når skogen en tämligen god utveckling. Visserligen äro skogarna
där liksom inom hela länet långt mer artfattiga än i södra och mellersta
delarna av landet, träden mer kortstammiga och tillväxten mindre än
längre söderut, men träd och bestånd utvecklas dock tillräckligt
kraftigt för att lämna industrien ett fullgott material. I länets inre
delar är klimatet mer ogynnsamt, och den sandiga och stenbundna
jordmånen bildar tillsammans med klimatet betingelser, som äro ägnade
att frambringa biologiskt sett sämre bestånd och skogstyper, vilka dock
ur ekonomisk synpunkt äro av värdefull beskaffenhet. Längre mot norr och
väster vidtager den egentliga fjällskogen med sina glesa bestånd av
kvistiga, sakta växande träd. Ur ekonomisk synpunkt spela dessa
kortstammiga skogar, som i själva verket intaga högst avsevärda vidder,
en mycket underordnad roll. Däremot äro de av största betydelse såsom
skydd för nedanför liggande områden.

I stort sett fördela sig de olika skogsträden så, att ådalarnas
sandavlagringar, de vidsträckta, torra sandmarkerna och större delen av
moränlanden i länets inre delar intagas av tallen, under det att
vattendelarna och de försumpade områdena äro beväxta av granen. Björken
åter förekommer allestädes insprängd i bestånden, endast å brandfälten
och vid skogsgränsen uppträdande såsom rena, sammanhängande skogar.

Den allmännast förekommande tallskogstypen är _tallheden_, som
karaktäriseras av ett gråvitt täcke av lavar med mer eller mindre
rikligt uppträdande ris, såsom ljung, lingon m. m. Träden äro mestadels
kortväxta, ofta nog glest ställda. Skogen föryngrar sig lätt, men
plantorna utvecklas till en början synnerligen långsamt för att på ett
senare stadium skjuta i höjden.

[Illustration: Ur statens Skogsförsöksanstalts samlingar.
Björkskog med moss- och ristäcke på de plana markerna kring Avakja.
Gällivare socken, Sjaunja Foto H. Hesselman]

Den _mossrika tallskogen_, som bildar en ur skoglig synpunkt långt
värdefullare typ än tallheden, igenkännes på den svällande matta av
gröna mossor och blåbärsris, som täcker marken. Skogsbeståndet är här
tätare och träden äro mer högresta med större tillväxt. Föryngringen
försiggår endast med stor svårighet, enär mossmattan bildar ett svårt
hinder för fröets groning.

[Illustration: Ur Statens Skogsförsöksanstalts samlingar.
Tallhed. Vargön i Pite skärgård Foto H. Hesselman]

Den _försumpade granskogen_, som ofta uppstått ur den mossrika genom att
överflöd av vatten tillförts marken och där blivit stagnerande,
karaktäriseras av ett tätt bestånd av försumpningsmossor, som ge
anledning till ett mer eller mindre djupt torvlager. Då dessa
försumpningsmossor äga förmåga att suga till sig och behålla vattnet,
vilket i sin ordning hindrar den för skogsträdens växt och trevnad
nödvändiga luftväxlingen i jorden, torkar och dör skogen efter hand ut,
och stora arealer övergå så småningom till skoglösa myrmarker, som än
uppträda spridda här och där i skogarna, än bilda stora sammanhängande
arealer. På grund av den mot norr allt mer avtagande sommartemperaturen
minskas även avdunstningen från marken, varigenom moss- och
torvbildningen gynnas, vilket i sin ordning resulterat i, att
myrmarkerna procentuellt intaga långt större del av landets totalareal i
länets nordligare än i dess sydligare delar.

[Illustration: Ur Statens Skogsförsöksanstalts samlingar.
Försumpad granskog. Pite kronopark. Fagerheden mellan Rokliden och
Tväråliden Foto H. Hesselman]

För varje norrbottning är allt för väl bekant, att där skogsmark
förhärjats av skogseld, björken infinner sig å brandfältet för att inom
några år bilda ett mer eller mindre tätt bestånd. Efterhand inkommer
tallen å brandfältet, uppväxer i björkens skugga, skjuter så småningom
upp genom björkkronorna för att helt undantränga detta trädslag och
slutligen uppträda i täta växtliga bestånd. En lång följd av år lever
tallen i okvald besittning av marken, men så småningom invandrar granen,
som på grund av sin förmåga att fördraga stark beskuggning, uppträder
som en svår konkurrent till tallen om mark och ljus. Granen tränger upp
mellan tallarna, en och annan tall torkar, tallbeståndet glesnar, granen
utvecklas allt mer, och den tid är ej långt avlägsen, då det
ursprungliga tallbeståndet blir helt ersatt av granen.

[Illustration: Detalj från ett gammalt brandfält å Kolersbergs
kronopark nära Koler station, inom Piteå revir Foto E. Wibeck]

[Illustration: Ur Statens Skogsförsöksanstalts samlingar.
Granskog. Gällivare sockenallmänning. Mårdsel, Granberget Foto H.
Hesselman]

För att fullt första skogsträdens fördelning inom vart lands nordligaste
delar är det nödvändigt att kasta en blick långt tillbaka i tiden och
därjämte närmare lära känna människans handhavande av skogen.

Under en länge sedan flydd tidsperiod, för måhända mer än tiotusen år
sedan var hela vårt land beklätt av en enda sammanhängande ismassa, som
i likhet med nutida glaciärer flöt ut åt olika håll från landets
centrala delar. Efter hand mildrades klimatet, isen smälte av och det
första isfria området uppträdde i landets sydligare delar. I samma mån
som isen försvann, och klimatet blev mildare, togs landet i besittning
av en arktisk flora, snarlik den, som nu för tiden bekläder våra kala
fjällmarker. Efter hand invandrade glasbjörken, som i ett brett bälte
omgav de kala fjällvidderna. Klimatet förbättrades än mer, och från
söder inträngde tallen, som allt efter isens avsmältning tog hela landet
i besittning och där bildade en sammanhängande skog. Så snart klimatet
det tillät, invandrade i landets sydligare delar våra ädla lövträd.
Granen och med denna gråalen inkommo i Norrbottens län från Finland.

En ny förändring inträdde åter i klimatet, i det att sommartemperaturen
sjönk och vegetationsperioden avkortades. Till följd härav sänktes
skogsgränsen i fjälltrakterna avsevärt.

_Människans uppträdande_ i nordligaste Sverige förskriver sig till en
relativt sen tid. Landet torde först tagits i besittning av
nomadiserande lappar, som med sina hjordar genomvandrade landet, under
det att den jordbrukande befolkningen först senare invandrade till
länet. Denna befolkning torde till en början slagit sig ned vid kusten
och efter hand trängt in i landet längs de större floderna. Till en
början bedrevs jordbruket i hög grad extensivt med användande av
svedjebruk. Ovarsamt handhavande av elden ledde till skogseldar, som i
allt större utbredning förhärjade de gamla urskogarna. I älvdalarna
blevo sålunda skogarna i första hand härjade av eld, som tid efter annan
övergick samma område. Detta ledde i sin mån till uppkomsten av de
vidsträckta tallskogar, som i våra dagar spela en dominerande roll i
älvdalarna. På vattendelarna mellan de stora älvarna förekom bosättning
endast mer sparsamt på grund av jordmånens för jordbruk olämpliga
beskaffenhet, vilket även ledde till att eldarna där kommo att erhålla
en relativt mindre omfattning. Därav förklaras även i viss mån det ovan
omnämnda förhållandet, att dessa skogar i stor omfattning utgöras av
gran, vilket trädslag som förut nämnts ej gärna direkt invandrar på
avbrända trakter.

Allt efter som människan tog landet i besittning började även skogarna
utnyttjas för tillgodoseende av det virkesbehov, som är nödvändigt
förbundet med fast bosättning. Till att börja med inskränkte sig dessa
avverkningar till virke för bränsle och byggnadsändamål, vilket spelade
en endast obetydlig roll, men i samma mån, som befolkningen ökades,
blevo avverkningarna mer omfattande och betydelsefulla för
skogsbeståndet och dess utveckling.

[Illustration: Granskog av i förhållande till breddgraden ovanligt
virkesrik och växtlig typ i bäckdal på myllrik jord å Lina kronopark
block 6 Ängeså revir, Gällivare socken Foto E. Wibeck]

Av någon större betydelse för skogarna blevo dock ej avverkningarna
förrän i och med _trävaruindustriens_ uppkomst. Denna industri
förskriver sig från 1830-40-talet, då de första vattensågarna anlades i
södra Norrland. Efter hand vidgades området mot norr, för den
industriella verksamheten, vattensågarna utbyttes mot ångsågar, och
därmed inträdde industrien i ett nytt skede. Denna tid kan med
skäl betecknas som begynnelsen för den nuvarande storartade
sågverksindustrien.

Avverkningarna för export bedrevos till en början utmed älvarnas nedre
lopp, men kommo efter hand att förläggas allt längre upp efter
vattendragen. Flottleder iordningställdes, och snart öppnades hela det
inre landet för avverkning och tillgodogörande för industriellt ändamål.

För virkets tillgodogörande hava de norrländska skogsbolagen spelat en
mycket viktig roll såsom initiativtagare till vattendragens upprensning
och utbyggande för flottningsändamål. Ett kraftigt stöd i
denna verksamhet har även staten givit genom upplåtelse av
stockfångstprivilegier, försäljning till låga priser av stora
virkeskvantiteter med skyldighet för köparna att rensa vissa flottleder,
bygga sågverk m. m.

Med upptäckandet och tillgodogörandet av de rika malmtillgångar, som de
norrbottniska fjällen gömde i sitt inre, uppstod ytterligare behov av
virke.

Långt innan någon egentlig export av malm förekom, förädlades denna inom
länet vid därstädes anlagda bruk såsom Kengis, Svanstein, Gylgen m. fl.
För denna förädlingsindustri erfordrades kol, till vars framställande ej
obetydliga virkeskvantiteter åtgingo. Detta virke hämtades ofta från
till järnindustriens understödjande av staten upplåtna kolfångstskogar.
Emellertid nedlades efter hand denna förädlingsindustri för att
sedermera i någon mån ersättas av andra förädlingsverk såsom Luleå
järnverk och Porjus smältverk, vilka anläggningar förbruka
stora kvantiteter kol. Då i vår tid endast mindre värdefulla
virkesdimensioner, torr skog och gallringsvirke, användas vid
koltillverkningen, spelar järnindustrien en högst betydande roll för de
norrbottniska skogarna, emedan en förbättrad skogsvård genom gallringar
härigenom ekonomiskt möjliggöres.

Innan vi övergå till att redogöra för de lagstiftningsåtgärder, som
statsmakterna ansett lämpliga vidtaga ifråga om dispositionsrätten till
skogen inom länet, torde vara på sin plats att i korta drag redogöra för
jordens fördelning mellan stat och enskilde.

Då det öde norrbottniska landet långt tillbaka i tiden togs i besittning
av en jordbrukande befolkning, ansågs det vara ingens eller allas
tillhörighet. Nybyggarna »togo var och en för sig efter förmåga», och
bestämda gränser funnos endast mellan inägorna. Först genom Gustav Vasas
brev till norrlänningarna den 20 april 1542 förklarades, att »alla
sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud, Konung och Sveriges krona till
och ingen annan». På detta sätt uppstod kronans rätt till skogarna i
Norrbotten. Emellertid frånhände sig kronan efter hand allt större
områden, dels till understödjande av industrien, dels till jordbruket.
Som i det föregående nämnts, erhöll industrien dessa skogar,
såsom kolfångst-, bergverks- eller stockfångstskogar. En del
rekognitionsskogar övergingo efter hand genom skatteköp för evärdelig
tid till dess innehavare. Å stockfångstskogarna tillkom innehavaren
vanligen rätt till ett visst antal träd mot erläggande av en särskild,
mycket ringa skogsränta. Efter hand återföllo stockfångstskogarna till
kronan mot villkor, att innehavaren kom i åtnjutande av större
utstämpling, som i många fall omfattade alla träd intill ett visst mått
vid brösthöjd, vanligen 26 cm. Bland sådana stockfångstskogar må nämnas
Borgfors, Ekfors och Björkfors.

Till jordbruksändamål har kronan upplåtit jord i samband med
avvittringen eller i annan ordning. I Norrbottens län upplätos
sålunda vid avvittringen långt större skogsarealer, än vad
avvittringsförordningarna avsågo. Genom avvittringen har staten särskilt
under början och mitten av 1800-talet frånhänt sig mycket stora
skogsområden. Då skogarna först genom trävaruindustriens uppkomst och
under dess blomstringstid fingo värde för export, började bolagen inköpa
hemmansskogar eller avverkningsrätter av bönderna. Då dessa emellertid
den tiden ännu ej ägde begrepp om skogens verkliga värde, sålde en stor
del av dem sina hemman till bolagen för ofta nog mycket låga priser. Man
tänkte då ej på framtiden utan endast på stundens tillfälliga behov.
Avverkningsrätten till skogen uppläts ofta under 1840- och 1850-talen på
50 år. Emellertid trädde år 1889 lagstiftningen emellan, och inskränkte
giltighetstiden för avverkningsrätterna till 20 är, vilken tid åter
nedsattes år 1903 till 5 år.

Till följd av de ekonomiska principer, som vid början av 1880-talet
gjorde sig gällande, och enligt vilka man ansåg, att jord- och
skogsegendomar kunde utnyttjas mycket bättre av enskilde än av staten,
frånhände sig staten långt större skogsarealer, än som sedermera visade
sig välbetänkt. Efter hand började dock andra åsikter träda i
förgrunden, åsikter, som gingo ut på att större försiktighet borde
iakttagas vid jordens utstyckning för nybyggesanläggningar. Vid
avvittringens senare skede på 1860-70-talet bibehölls kronoskog såsom
kronoparker, varjämte en del allmänningskogar bildades.

För närvarande fördelar sig äganderätten till skogarna inom Norrbottens
län på följande sätt:

Produktiv mark Impediment Summa %

Statsskogar 1,925,000 1,562,000 3,487,000 55
Övriga allmänna skogar 430,000 391,000 821,000 13
Oavvittrade skogar 75,000 50,000 125,000 12
Enskildes skogar 1,150,000 734,000 1,884,000 30

Summa 3,580,000 2,737,000 6,317,000

Av enskildes skogar disponera trävarubolagen 630,000 har motsvarande 33
% av arealen av samtliga enskildes skogar. Härav 339,000 har belägna i
lappmarken och 291,000 har i kustlandet.

Redan tidigt under trävaru- och exportindustriens blomstring började
bekymmer emellertid uppstå för skogarnas framtida bestånd. Då framför
allt de skogar, som anslagits för nybyggena inom lappmarken, ansågos
nödvändiga såsom stöd för jordbruket, sökte man genom Kungl.
förordningar av 1866, 1873 och 1879 inskränka dispositionsrätten över
dessa skogar. Nybyggarna fingo av skogen fritt taga virke för husbehov,
under det att virke till avsalu skulle utsynas av vederbörande
skogstjänsteman. Nu gällande skogslag för lappmarken är av den 18 juni
1915.

I kustlandet hade skogarna även hårt anlitats genom den mycket utbredda
avverkningen av smärre träd, särskilt för tillverkning av sparrar. För
att giva dessa skogar nödigt skydd tillkom år 1874 den s. k.
dimensionslagen, som förbjöd utskeppning av träd, hållande mindre än 7
decimaltum på 16 fot från rotändan. Den övriga skogen ägde skattemannen
fritt disponera. Visserligen visade sig denna lag i det stora hela
mycket välgörande för skogen, men då den ansågs behäftad med åtskilliga
bristfälligheter, kompletterades den vid flera tillfällen för att
slutligen år 1915 ersättas av nu gällande dimensionslag, som fasthåller
vid samma dimensionsgräns för saluvirket men som inskränker den fria
dispositionsrätten till husbehovsvirke att gälla eget eller angränsande
skifteslag.

[Illustration: Ur Statens Skogsförsöksanstalts samlingar. Typisk
bild från blädad,luckig, överårig granskog, c:a 250 år gammal
Foto H. Hesselman]

Skogsbruket är liksom varje annan näring underkastad ekonomiska lagar.
Virkespriserna äro sålunda beroende av tillgång och efterfrågan. När
därför skogsbrist yppade sig i de större industrilanden, började man se
sig om på andra håll för fyllande av sitt virkesbehov. Blickarna
riktades då på vårt land med dess rika sparade virkestillgångar, och
våra skogsprodukter fingo ett värde, som stegrades i samma mån som
behovet av trävaror ökades. Till en början kommo endast de grövre
virkesdimensionerna till användning. Priset var lågt och omkostnaderna
för virkets avverkning, framflottning och sågning relativt höga. Av
denna anledning kommo avverkningarna till en början och även tämligen
långt fram i tiden att bedrivas endast såsom dimensionsavverkning. Man
tog ut ur skogen alla träd, som höllo visst minimimått, lämnande de
övriga att fortväxa, torka eller blåsa omkull. Denna avverkningsmetod,
som i verkligheten ej var annat än ett av de ogynnsamma
avsättningsförhållandena framtvingat sätt att exploatera de värdefullare
virkestillgångarna, var ej ägnat att bevara skogarna för framtiden, i
det att föryngring efter dylik avverkning i allmänhet uteblev. På
statens skogar ävensom å nybyggen och hemman med inskränkt
dispositionsrätt till skogen infördes emellertid i början av 1900-talet
den s. k. ordnade timmerblädningen, – genom därför av Kungl.
Domänstyrelsen år 1902 utfärdade bestämmelser, – som visserligen
utgjorde en väsentlig modifikation av den äldre metoden, men som likväl
ej nådde till målet – skogens föryngring. Då under 1890-talet
avsättningsförhållandena för virke i Norrbottens län voro så ogynnsamma,
att endast timmer av grövre dimensioner kunde uttagas, mötte även
oöverstigliga hinder för utförande av rationell föryngringsavverkning.
Sådan avverkning fordrar nämligen, att marken helt kallägges på mindre
eller större områden med tillgodoseende av de unga plantornas behov av
utrymme och ljus.

Så snart emellertid _pappersmasseindustrien_ på 1900-talet började få
fast fot i Norrland, och props, kol och ved fingo allt större marknad,
hade förutsättningarna för en rationell avverkningsmetod i föryngringens
tjänst inträtt, i första hand inom kustlandet vid flottledernas nedre
lopp samt utefter järnvägarna. Dessa förutsättningar började då att
utnyttjas, i det att olika former av traktblädning och slutligen även
trakthuggning kommo till användning. Allt efter flottledernas
förbättrande, flottningskostnadernas sänkning och stegring av priset å
de klenare virkesdimensionerna vidgades även det område, inom vilket
rationella föryngringsavverkningar kunde bedrivas. Emellertid
återstå även väldiga områden i Norrbottens inre delar, där
avsättningsförhållandena ännu ej medgivit införandet av fullt rationella
avverkningsmetoder, men tiden härför torde ej vara långt avlägsen.

Då hela länet vid tiden för trävaruindustriens första uppträdande var
beklätt med en väldig urskog av ofta mycket svagt växande, av brand
skadade träd, endast i ådalarna avbruten av på brandfält uppkomna unga
och medelålders växtliga bestånd, säger sig självt, att dessa skogar
fordrat och alltjämt fordra en snabb avverkning för att ej allt för
mycket förlora i värde. Därför hava också Norrbottens skogar
överavverkats och överavverkas alltjämt. Den gamla skogen förmår ej
frambringa en så hög tillväxt, att den täcker avverkningen till husbehov
och export, varför även själva skogskapitalet minskas. Men även om denna
överavverkning med hänsyn till det skogliga tillståndet i viss mån är
berättigad, är den likväl försvarlig endast under den förutsättningen,
att skogsägaren med allra största omsorg vinnlägger sig om uppdragande
av ny skog åt kommande släkten.

Sålunda fordra Norrbottens skogar en rationell och målmedveten vård ej
blott med hänsyn till avverkning, utan även genom vidtagande av åtgärder
för markförbättringar, kulturer, gallringar, dikningar, och genom
anläggande av vägar, uppförande av bostäder för lösa och fasta
skogsarbetare m. m.

[Illustration: Myr, beväxt med tallskog av snarvuxen typ. Nedanför
ett dike, vars kant är synlig å bilden finnes ett mycket vackert
självsått bestånd av ung tall och gran Foto E. Wibeck]

Härmed äro vi inne på frågan om skogsvården nu och i framtiden. Det kan
givetvis icke komma ifråga att i detta sammanhang ingående behandla
detta vittomfattande, under olika förutsättningar och förhållanden
mycket växlande problem. Tillräckligt torde vara, att i allra största
korthet redogöra för de viktigaste och mest betydelsefulla åtgärder, som
i sådant avseende äro erforderliga att vidtaga i de norrbottniska
skogarna.

Vid den gamla skogens avverkning bör i första rummet hänsyn tagas till
möjligheterna för anskaffande av nöjaktig återväxt. För sådant ändamål
bör beståndet, såsom förut framhållits, avverkas så, att tillräckligt
stora luckor eller hyggen uppstå. Härigenom tillföres marken ljus i
sådan grad, att det oftast råa humuslager, som betäcker marken och som
med undantag för tallheden utgör ett svårt hinder för groning av
barrträdens frö, omvandlas till mild humus eller mylla. Då fullt ljus
tillföres den av mossor och blåbärsris beklädda marken, dö dessa växter
ut, lämna rum för gräs och örter, varjämte det vanligen djupa torvlager,
som under det levande växttäcket bekläder marken, omsättes, förmultnar
och övergår till mylla, ett jordslag, i vilket fröet gror med lätthet,
och ur vilket de unga plantorna utan svårighet upptaga sin näring. På
kala fläckar i skogen vid vägkanter m. fl. ställen ser man även vackra
och växtliga grupper av plantor, ett bevis för metodens lämplighet. Är
skogen växtlig och fröproducerande, besås marken från skogskanten eller
från på hygget vid avverkningen kvarlämnade växtliga fröträd. Är skogen
däremot oväxtlig och överårig, har den ofta förlorat sin förmåga att
producera frö, varför kulturåtgärder måste vidtagas. I sådant fall bör
hygget besås, eller ock planteras. Inkommer björk å hyggestrakten, bör
detta ses med tillfredsställelse, enär en blandning av detta trädslag
och barrträd ger en ökad produktion. Endast då björken vill taga
överhand över barrträden, bör den undanrödjas, men blott i den mån den
verkligen är till hinders.

Sedan ungskogen vuxit upp och väl slutit sig, bör beståndet vårdas
medelst gallring, en åtgärd, som går ut på att giva åt varje träd nödigt
utrymme. Tillväxten kan därigenom väsentligt ökas i förhållande till den
tillväxt, som ett tätt, ogallrat ungskogsbestånd avsätter. Gallringarna
upprepas under så gott som beståndets hela liv med så långa mellantider,
som förhållandena medgiva, och beståndet påfordrar. Genom rationella
avverkningar och god skogsvård anser man, att de norrbottniska skogarna,
som under nuvarande förhållanden kunna beräknas i medeltal avsätta en
årlig tillväxt av 0,75 kbm. per hektar och år, i framtiden skola kunna
uppbringas till en omkring tre gånger så hög produktion, ett
förhållande, som bör mana varje skogsägare och fosterlandsvän att ägna
skogen den allra största omtanke och vård.

[Illustration: Försöksyta n:o 85. C:a 140-årig tallskog, (med någon
inblandning av björk och gran), svagt låggallrat 1907, starkt d:o
1914. Kronopark Grankölen. Råneå revir Foto E. Wibeck]

[Illustration: Vackert ungskogsbestånd av tall och något gran å
avdikad myr, Brännberg, Norrbotten Foto E. Wibeck]

I det föregående har framhållits, att myrar och sankmarker intaga en
mycket stor del av länets areal. Från myrarna sprider sig ofta vattnet
ut över kringliggande skogsmarker och försumpar dessa, varigenom skogens
växtkraft nedsättes. Det måste därför vara en angelägenhet av största
betydelse att hindra försumpningens utbredning. De sedan ett 20-tal år
tillbaka utförda torrläggningarna hava visat, att de flesta myrar äro
användbara för skogsbörd. Genom torrläggningen hindras även den
fortsatta försumpningen av lägre liggande skogsmark.

För transport av redskap och förnödenheter till de med
skogsvårdsarbetena på skogen sysselsatta arbetarna spela enkla körvägar
en mycket viktig roll. Dessa vägar tjäna även den allmänna samfärdseln
och kunna i många fall vara till stor nytta vid utforsling av kol, ved
och annat virke.

På skogarna uppförda goda bostäder för skogsarbetarna bidraga i hög grad
till att underlätta anskaffande av erforderlig arbetskraft. Genom
upplåtande av mindre jordbrukslägenheter erhålles en stam av fasta,
yrkesskickliga arbetare, vilket å folkfattigare trakter är ägnat att i
hög grad bidraga till skogsvårdens utveckling.

Då klimatet i Norrbottens län i stort sett är mindre gynnsamt för
jordbrukets bedrivande i större omfattning, och då länet framför allt är
ett skogarnas land, kommer helt visst länets befolkning i framtiden
liksom nu att vara hänvisad till, att i mycket stor omfattning taga sin
utkomst ur dessa skogar. Under sådana förhållanden bör det även för den
skogsägande norrlänningen, som väl inser skogens betydelse, vara en
hederssak att väl vårda det kapital, som ligger i skogarna, till gagn
för honom själv, hans län och hela vårt land.

6. TRÄVARUINDUSTRIEN
AV
WILHELM STRANDBERG

Den svenska trävaruexporten och således även den därmed förenade
trävaruindustrien är av jämförelsevis sent datum. Visserligen hade man –
utom till husbehov – redan tidigt börjat begagna sig av skogarnes
produkter till skeppsbyggeri, tjärbränning samt framställning av
pottaska, men någon större betydelse för landets export torde dessa
hanteringar ej haft.

Några statistiska uppgifter över trävaruexporten före år 1756 finnas ej.
För tiden mellan åren 1758 och 1768 har man underrättelser om, att
rikets trävaruexport utgjorde »120,000 tolfter hel- och halvbräder samt
plankor årligen». Denna kvantitet torde i nutida mått utgöra ungefär
12,000 standards. Här bör dock observeras, att i denna siffra ingår även
det nuvarande Finlands export.

Huru förhållandena vid denna tid gestaltade sig i Västerbotten, varav
Norrbotten då utgjorde en del, skildrar den bekante kyrkoherden och
framstående kännaren av de norrländska förhållandena Per Högström med
följande ord i det tal om lantmannanäringarne i Västerbotten, som av
honom hölls vid presidii nedläggande i vetenskaps akademien den 1 maj
1765:

»Av skogarne hämtar allmogen till sin föda och jämväl någon avsättning
vild fågel, tjäder, orre, hjärpar och snöripor samt av sjöarne vilda
gäss, svanor och änder. Älgar äro utödda, och vilda renar hava jämväl de
sednare åren blivit sällsynta. I de övre socknarne finnas goda Skyttar
och Björnkarlar. Ehuru jakt- och djurfänge börjar räknas ibland de
svagare näringar, vångöres dock somliga år flitigare efter Hermeliner,
Ikornar, Räfvar etc., som föryttras till handlande. Större nytta gör sig
allmogen av skogarne till Tjärubränning och Brädsågning. Av Skellefteå
och Pitheå socknar hava på fyra år utgått: 21,952 tunnor tjära, 48,702
tolfter enkla furubräder, 13,538 halfbotten, samt av granbräder 5,722
tolfter enkla och 1,190 halfbotten.

Med skogarne hushållas dock i detta mål skickeligen. Emedan allmogen
själv idkar denna näring, har man i de flesta Byar, hvarest man nyttjar
samfäld skog, genom öfverenskommelse utsatt att visst famntal af tjärved
och tolftetal av bräder, som årligen får tillverkas och sågas efter
hvart och ett hemmans storlek, men ej deröfver. Sågarne äro grofbladiga,
förutom tvenne finbladiga, som nyligen av ståndspersoner och handlande i
dessa soknar blifvit anlagde.»

Som synes var således redan vid mitten av 1700-talet trävaruskeppningen
igång från Norrbotten.

Förädlingen av virket skedde dels för hand med vanlig kransåg och dels
vid mindre vattensågar. Dessutom upptäljdes och skeppades spiror,
sparrar och bjälkar.

[Illustration: Gammal vattensåg]

Vid denna tid och även i början av 1800-talet tillgick trävaruhandeln
så, att skeppsredare och handlande i städerna uppmanade allmogen att
anskaffa plankor och bräder. Dessa varor uppstaplades sådana de kommo
från leverantörerna. Då något skepp hemkom, inlastades virket, och
antingen konsignerades lasten på utlandet för försäljning eller också,
vilket i de flesta fall ägde rum, seglade kaptenen ut och realiserade
lasten på bästa sätt.

Uppkomsten av en trävaruhantering i Norrbotten under industriella former
är emellertid oupplösligen förenat med den norrbottniska
järnbruksrörelsen. När efter många års målmedvetet arbete och
nedläggandet av för den tidens förhållanden stora kapital, järnhantering
visade sig oekonomisk och måste nedläggas, hade man redan börjat
tillgodogöra sig de till bruken hörande vidsträckta skogarne för
erhållandet av råmateriel till sågverken.

För att befrämja industrien och kolonisationen i de norrländska länen
tillkom genom Kungl. brevet av den 23 februari 1739 bestämmelserna om s.
k. Stockfångstskogar. Sågverken tilldelades härigenom vissa
skogsområden, från vilka de, mot särskilda låga stubbören, fingo åtnjuta
en bestämd årlig stockfångst. Då avvittringen sedermera övergick trakten
avsattes ett särskilt avgränsat område, vilket belades med så kallad
skogsränta. I en del fall upplät Staten denna stockfångst utan någon
ersättning. Så åtnjöt exempelvis Ekfors sågverk i Övertorneå socken en
årlig stockfångst av 3,000 träd utan att därför behöva erlägga några
stubbören. Genom Kungl. breven av 30 juni 1820 och 2 maj 1826 utfärdades
förbud mot beviljandet av ytterligare dylika privilegier.

Enligt länsstyrelsens berättelse för åren 1871-75 hade inom Norrbottens
län till 16 sågverk beviljats en årlig stockfångst av 29,765 träd mot en
ersättning av 1,191:42 kronor i stubbören och 1,391:73 kronor
i skogsränta eller i medeltal för träd 8,7 öre. Den till
stockfångstskogarne anslagna marken utgjorde vid denna tidpunkt
526,786:40 qvref. duglig skogsmark och 247,236:50 qvref. impediment.

När de norrbottniska järnverken började anläggas beviljades vidsträckta
rättigheter för underlättande av driften. Stora områden upplätos
nämligen till dem för kolfångst och såsom odlingsdistrikt. Huru ringa
uppfattning man på den tiden hade om skogarnes värde och
avkastningsförmåga framgår tydligt av de upplåtna områdenas storlek. Så
erhöll till exempel Meldersteins bruk i Råneå socken genom Kungl. brev
av den 20 aug. 1753 till kolfångst och »odlingsdistrikt» området mellan
Kalix och Luleå älvar samt 3 mil bortom Gällivare malmberg. Fastän detta
område innefattade en areal av cirka 150 kvadratmil, anförde på
1820-talet ägarne till Meldersteins bruk besvär över att, vid
tilldelandet av kolskog till Gyljens bruk i Överkalix socken, ett område
av cirka 60,000 tunnland förlagts på södra sidan om Kalixälven, enär ett
sådant intrång skulle kunna i framtiden äventyra Meldersteins bruks
kolfångst.

Ett annat odlings- och kolfångstdistrikt, på vilket Majoren G. W.
Palmstruch den 8 maj 1775 erhöll frihetsbrev, var beläget i Piteå socken
på båda sidor om Alterälven, samt omfattade ett område av cirka 10 mils
längd och 2 à 2½ mils bredd.

Givet var att, då till järnbruken lades så vidsträckta skogsarealer, det
skulle ligga nära till hands att förädla det grövre virket genom
försågning detta så mycket hellre som avfallsvirket vid försågningen
lämpade sig väl till kolning. Så småningom byggdes också vattensågar vid
så gott som samtliga järnbruk. Redan år 1751 byggdes en 4 ramig såg vid
Melderstein. När S. G. Hermelin vid slutet av 1700- och början av
1800-talet intagit den ledande ställningen inom den norrbottniska
bruksrörelsen utvecklades brukens sågverksrörelse högst betydligt och
ett flertal sågar anlades eller förbättrades. Utom den förut nämnda
sågen funnos vid denna tid större sågverksanläggningar vid Hedensfors (4
ramar) Svartlå, Selet, Alter, Borgfors, Degerfors (Jävre) och Törefors.

[Illustration: Karlsborgs sågverk, Kalix]

Oberoende av bruksrörelsen hade också redan tidigt uppstått sågverk. År
1765 anlades exempelvis vid Storforsen i Lillpite älv ett 2-ramigt
sågverk.

Den efter 1808 års krig inträffade krisen var ett hårt slag för den
norrbottniska bruksrörelsen. År 1812 måste Hermelin, som då ägde största
delen av de norrbottniska bruksegendomarne, på grund av konkurs avträda
desamma. Det visade sig emellertid snart att även de personer, som
inköpt de olika bruken, ej heller kunde få rörelsen att löna sig, varför
såväl järnbruks- som sågverksrörelsen snart totalt avstannade.

Följden av industriens nedläggande blev att en stor del av länets
befolkning berövades tillfällen att förtjäna sitt livsuppehälle. Till
sist blev nödläget så allvarsamt att vid riksdagen år 1818-1823 förslag
gjordes, att Staten skulle inköpa samtliga egendomar och verk samt
igångsätta driften vid desamma. Härav blev emellertid intet. Den tidens
nationalekonomiska principer utmynnade i att staten ej skulle driva
någon som helst industri, och drevs denna sats så långt, att riksdagen
just vid denna tidpunkt diskuterade frågan om försäljning av Statens
skogar i södra Sverige.

Förhållandena inom länet blevo emellertid allt sämre och sämre, ända
tills dess konung Karl XIV Johan under åren 1818-26 så småningom inköpte
samtliga bruksegendomar med undantag av Gyljen. Totalarealen av de
konungen tillhörande egendomarne uppgick till omkring 460,000 hektar.

Även nu visade sig järnhantering oekonomisk under det att bättre tider
började inträda för trävaruindustrien, varför man återuppbyggde och
reparerade de gamla sågarne samt även uppförde en del nya.

Efter konung Karl XIV Johans död övergingo egendomarne till konung Oskar
I. Denne önskade, på grund av svårigheter med administrationen, bliva
kvitt egendomarne, som vid denna tid omfattade 193 hemman, 11 sågverk
med 26 ramar samt 11 cirkelsågverk. Den årliga tillverkningen uppgick
till cirka 12,000 standards.

[Illustration: Karlshälls träsliperi, interiör]

Så småningom skingrades egendomarne ut på olika händer och härmed upphör
även sambandet mellan den norrbottniska bruksrörelsen och
trävaruindustrien. Som minnen från denna tid hava vi kvar de
utomordentligt vackra medelålders skogar, som efter kolningarna
uppkommit i närheten av de gamla bruken.

De äldre sågarne voro samtliga vattensågar ofta belägna långt in i
landet. Det viktigaste var att erhålla lämplig kraft. Kostnaden för det
sågade virkets transport (flottning) till kusten spelade med den
tidens låga arbetspriser mindre roll. På 1850-talet började
emellertid ångkraften att på sitt segertåg genom världen även nå
sågverksindustrien. Allt eftersom de nya ångsågarne anlades nere vid
kusten, upphörde de gamla vattensågarna att arbeta. De flesta av dem
hava alldeles raserats, under det att en del fortfarande användas som
husbehovssågar. De viktigaste av dessa numera ur exportsynpunkt
försvunna vattensågarne voro: Storfors vid Lillpiteälven, Borgfors,
Brattfors och Johannesdal vid Piteälven, Alter vid Alterälven, Selet vid
Alån, Hedensfors, Svartlå och Boträskfors vid Luleälv, Melderstein och
Törefors samt Gyljen, Rödupp och Yttermorjärv vid Kalixälven. Härtill
kan även nämnas Ekfors vid en biflod till Torne älv.

Mot slutet av 1850-talet började utsikterna för trävaruindustrien att
ljusna. En uppfattning om dess storlek i Norrbotten vid denna tid lämnar
nedan gjorda sammanställning ur tulljournalerna för åren 1856-57 och 58.

Utfört till Pottaska Spiror Sparrar Bjälkar Plankor Bräder Tjära
lispund st. st. st. tolfter tolfter tunnor

Inrikes ort:
Från Piteå 451 – – 13,982 1,250 66,957 18,126
» Luleå o. Råneå 388 – – 507 – 21,029 5,944
» Haparanda o. Kalix 12,929 – – – – 40,158 16,615

Utrikes ort:
Från Piteå – – 297,371 43,896 45,533 20,767 13,026
» Luleå o. Råneå – 1,185 45,993 58,585 75,898 30,000 6,064
» Haparanda o. Kalix – 584 12,814 26,393 58,834 5,959 7,398

Summa 13,768 1,768 356,178 143,363 181,515 184,870 67,173
Medeltal för år 4,589 590 118,726 47,788 60,505 61,623 22,358

Det mesta virket avverkades vid denna tidpunkt från hemmansskogarne i
kustlandet, och man hade endast i obetydlig grad börjat använda sig av
de stora sparade skogstillgångarne i länets inre delar.

Under år 1860 utsynades av jägeribetjäningen för nedflottning till
kusten följande virkesmängder från Kronans skogar:

Antal Antal Stubbören i
bjälkar sågtimmer riksmynt
träd

Från Arvidsjaurs socken till nedflottning 1,364 4,300 1,222:04
efter Skellefteå, Byske, Åby o. Pite älvar
Vid samma vattendrag till sågverksägare à 12½ – 38,872 4,859:–
öre
Från Jokkmokks s:n efter Luleå o. Pite älvar 3,538 24,685 5,470:13
» Gällivare s:n efter Råneå o. Kalix älvar 1,360 18,960 3,712:80
» Jukkasjärvi s:n 40 2,800 490:40

Summa 6,302 89,617 15,954:37

Som förut nämnts ägde i och med ångkraftens införande en omläggning av
trävaruindustrien rum på så sätt att sågverksrörelsen helt skildes från
bruksrörelsen och från att förut hava varit förlagd mer eller mindre
långt uppe i landet nu nedflyttades till kusten.

Den första ångsågen inom länet anlades år 1858 vid Bergsviken i Piteå
socken. Denna efterföljdes 1860 av Munksund i samma socken samt år 1862
av Karlsborg i Nederkalix. De två följande decennierna kännetecknas av
en synnerligen kraftig utveckling av sågverksindustrien, under vilken
tid många nybyggnader såväl som utvidgning av de gamla sågverken ägde
rum.

På 1870-talet anlades nya sågar vid Skuthamn i Piteå socken, vid
Ytterbyn (Nyborg) i Kalix socken samt vid Strömsund i Råneå socken,
varjämte Karlsborg ytterligare utökades. Under 1880-talet gick
utvecklingen ännu raskare i det att följande sågverk då anlades:
Storfors vid Pite älv, Karlsvik och Altappen vid Lule älv, Nordanborg
vid Råne älv, Axelsvik och Båtskärsnäs vid Kalix älv samt Sandvik och
Granvik på Seskarön.

Några år senare uppfördes Stensborg vid Lule älv och Törefors vid Töre
älv.

Under en följd av år arbetade samtliga dessa sågverk med framgång inom
länet. Vid början av innevarande århundrade började man emellertid att
inse fördelen av en koncentration av driften. En sammanslagning av de
olika företagen skedde och en del av de gamla verken nedlades under det
att andra i stället utvidgades för att kunna emottaga den råvara, som
förut förädlats vid de nedlagda sågarne. Av de mera betydande verk som
nedlagts kunna nämnas Karlsvik, Altappen, Nordanborg och Nyborg.

År 1918 fullbordades å Löfholmen invid Piteå en ny modern
sågverksanläggning för Statens Järnvägars räkning. Detta s. k.
slipersfaktori är avsett att tillförsäkra järnvägarne en avsevärd del av
deras slipersbehov varjämte även vanligt sågat och hyvlat virke därifrån
erhålles.

Inom Norrbotten uppkom särskilt under krigsåren en omfattande
virkesförädling vid mindre, nyanlagda sågverk. En del av dessa anlades
vid kusten och baserades på export sjöledes, men det stora flertalet
utgjordes av motorsågar anlagda invid järnvägslinjerna. Tillverkningen
utgjordes av bräder och plankor samt sågade sparrar, vilka med järnväg
fraktades till Narvik för att därifrån utskeppas.

Sedan nu huvuddragen av sågverksindustriens utveckling berörts torde det
vara på tiden att även omnämna den andra stora träförädlande industrien,
nämligen trämasseindustrien.

Denna senare industri har på långt när ej nått den omfattning som för
ett rationellt utnyttjande av länets skogstillgångar är nödvändigt.

Orsaken härtill torde vara att flottningsförhållandena relativt sent
blivit ordnade så att nedflottning till kusten av småvirke blivit
möjliggjord. Först omkring år 1910 var kubikfotsflottningen genomförd i
de större vattendragen och regleringen av en del mindre vattendrag har
skett långt senare.

[Illustration: Munksunds sågverk invid Piteå]

De sista årens onaturligt högt uppskruvade arbets- och materialpriser
hava givetvis ej heller inbjudit till några nyanläggningar.

År 1911 anlades vid Karlshäll invid Luleå ett träsliperi beräknat för en
årlig tillverkning av 15 à 20,000 ton våt mekanisk massa.

[Illustration: Interör av Munksunds sågverk]

Några år senare uppfördes vid Karlsborg intill Kalixälvens mynning en
sulfatfabrik avsedd för en tillverkning av cirka 10,000 ton sulfatmassa.
Tyvärr nedlades denna fabrik efter endast ett fåtal års drift.

Som av tabellen å sid. 70 framgår tillverkades omkring mitten av
1800talet betydliga kvantiteter bilat virke. Denna tillverkning har
bibehållit sig intill nuvarande tid, men dock ej i samma utsträckning
som förut. I stället har en avsevärd tillverkning av props ägt rum. Då
under kriget såväl props som bilat virke förklarades som
krigskontraband, avstannade tillverkningen av dessa virkesslag, men
torde den i och med återgången till normala tider helt säkert komma att
upptagas i full utsträckning.

För att närmare belysa storleken av Norrbottens trävaruindustri angivas
nedanstående siffror, vilka äro att betrakta såsom medeltal för åren
1916-20:

Plank, battens, bräder och småvirke 81,300 standards
Splitved 4,600 kubikfamnar
Bjälkar, syllar och sparrar 15,400 kubikmeter
Props 10,000 kubikfamnar
Trämassa 21,900 ton
Sågverkskol 38,000 läster

I medeltal för åren 1916-19 har mängden från Norrbotten exporterade
sågade och hyvlade trävaror utgjort omkring 6 % av hela landets export.

Ovan angivna siffror verka vid första påseendet givetvis låga, då man
jämför dem med de stora skogstillgångarna inom länet. Härvid är
emellertid att märka, att högst betydliga virkeskvantiteter (cirka
506,000 kubikmeter) utföres ur länet i oförädlat skick dels därigenom,
att en del flottleder (Skellefteå, Byske och Åby älvar) utmynna inom
annat län, samt dels genom nedbogsering till sydligare sågverksdistrikt
av inom Norrbotten avverkat virke. Vidare bör framhållas att den
tidsperiod 1916-20, som undersökningen omfattar, innesluter en del år,
under vilka tillverkning på grund av kristiden varit mindre än den
normala. Hade undersökningen kunnat omfatta en längre tidsperiod, hade
medeltalet troligen blivit högre.

Att en industri av ovan relaterade omfattning skall vara av oerhört stor
betydelse för beredande av arbetstillfällen åt länets befolkning är
självfallet. En utredning angående de arbetslöner, som i medeltal åren
1916-20 utbetalats för tillverkningen av nedanstående produkter lämnar
följande resultat:

Sågade och hyvlade trävaror 4,136,000:– kr.
Bjälkar, syllar och spärrar 165,000:– »
Props 100,000:– »
Trämassa 416,000:– »
Sågverkskol 447,000:– »

Summa 5,264,000:– kr.

För den råvara, som anskaffas inom länet, har för avverkning, flottning,
tumning m. m. i arbetslöner under ovan angivna tidsperiod i medeltal
årligen utbetalts 9,075,000:– kr.

Trävaruindustrien inom länet skulle således under denna tid hava
utbetalt cirka 14,339,000:– kronor, årligen. Efter ett existensminimum
beräknat till 500 kr. pr person, skulle denna summa räcka till full
försörjning av 28,678 personer eller 16 % av länets befolkning. Här bör
emellertid understrykas, att ovan angivna siffror endast delvis
innehålla avlöningen till tjänste- och förmän, så att den summa, som av
trävaruindustrien utbetalas i avlöningar, är betydligt större. I sin
egenskap av skogsägare, bereder dessutom industrien en ej obetydlig
mängd arbetstillfällen genom allehanda arbeten å skogarne såsom t. ex.
stämpling, skogsodling, hyggesrensning, dikning och dylikt.

Då trävaruindustrien således lämnar försörjning åt en avsevärd del av
länets befolkning, ligger givetvis den frågan nära till hands, om denna
näringsgren skall kunna fortfarande äga bestånd i samma utsträckning som
hittills och om den möjligen skall ytterligare kunna utveckla sig.

Beträffande själva sågverksindustrien, torde man med ganska stor
säkerhet kunna påstå, att någon ytterligare utveckling av densamma
knappast torde vara att påräkna. Även om man antager, att utförseln av
oförädlat virke från Norrbotten skulle upphöra, torde den redan
befintliga sågverksindustriens tillverkningskapacitet vara så stor, att
den kan konsumera det virke, som under normala förhållanden lämpligen
bör försågas. De norrbottniska sågverken hava hittills matats med
betydliga mängder finskt virke. Emellertid har under de senaste åren
från finskt håll rests svårigheter för utförseln från detta land av
oförädlat virke, och då inom en ej allt för långt avlägsen framtid de
ännu orörda finska skogarne genomhuggits, och de nu så begärliga grova
dimensionerna försvunnit, torde ej längre någon anledning finnas för de
norrbottniska sågverken att anskaffa virke från Finland. På grund av
bristen på trämassefabriker, såväl som den under kristiden minskade
avsättningen för props, hava sågverken även måst använda sig av
småvirke, vilket, om trämassefabriker funnits, med betydligt större
ekonomisk fördel skulle kunna hava använts till framställning av
pappersmassa.

Om en utvidgning av sågverksindustrien således ej synes hava stora
utsikter för sig, torde däremot en kraftig utveckling av
trämasseindustrien vara att förvänta. Utan att avsättning kan vinnas för
småvirke i de norrbottniska skogarne, är nämligen all rationell
skogsvård inom länet omöjlig. Det är således av oerhört stor ekonomisk
betydelse, att gallringsvirket och de till sågtimmer ej lämpliga
dimensionerna på ett eller annat sätt kunna tillgodogöras antingen som
kolved eller massaved.

Om, genom en uppblomstring av järnindustrien, ökad avsättning av
skogskol erhålles, återstår dock ofantliga kvantiteter småvirke lämpliga
till massaved. Den norrbottniska skogsmarken är till övervägande del
bevuxen med tallskog, och blir det således huvudsakligen genom
tillverkning av sulfatmassa, som utnyttjandet av småvirket skulle kunna
ske. Tyvärr har hittills sulfatmassan varit utsatt för större
prisfluktuationer än andra slag av trämassa, varförutom avsättningen
varit starkt begränsad. Benägenheten att nedlägga kapital i denna
industri har därför varit jämförelsevis liten.

Utvecklingen går ju i vår tid snabbt framåt på alla områden, och har man
väl därför anledning hoppas, att användningen av sulfatmassa skall komma
att ökas.

Skulle så bliva förhållandet, går det norrbottniska skogsbruket en
gynnsam tid tillmötes, och en ny gren med stora utvecklingsmöjligheter
kommer att kunna fogas till Norrbottens trävaruindustri.

7. NORRBOTTENS BERGSBRUK
AV
C. I. ASPLUND

Historik.

Ehuru inga malmfyndigheter inom Norrbottens län synas hava blivit
allmänt kända före mitten av 1600-talet och icke heller malmförädling i
någon form torde någonsin hava bedrivits av länets urinvånare lapparne,
synes dock den omständigheten att de första och flesta upptäckterna av
malmfyndigheter inom länet gjorts av lappar tala för att dessa redan
långt förut haft kännedom åtminstone om förekomsten av ädlare malmer
inom Lappland. Gjorda fynd vid vissa uråldriga offerplatser bl. a. av
mynt ända från romerska kejsartiden antyda att lapparne redan i
forntiden lärt känna de ädlare metallerna. Mindre angenämt torde deras
första sammanträffande med järnet hava varit, om detta nu ej skett före
tiden för uppträdandet av de fruktade stalot (stålmän), antagligen
fredlösa från vikingatiden.

Nasafjälls (Piteå) Silververk.

Det äldsta kända malmfältet inom Norrbottens län, Nasafjälls bly-, zink-
och silvergruvor, angavs 1635 av en lapp, Lars Persson, som strövade
omkring för att leta efter diamanter och pärlor i de fjälltrakter, som
ligga inom Arjepluogs socken och gränsa till Norge.

Under den närmast följande tiden fann man silvermalm på flera ställen i
trakten bl. a. år 1645 i Raudurtvarri »6 mil närmare hitom Nasa ett helt
berg av vismut och strax därhos silvermalm som uti lilla provet rikare
funnits än Nasafjälls malm». Men något verkligt gruvarbete har aldrig
kommit till stånd inom Arjepluogs socken annat än i Nasafjäll.

Under de mest överdrivna förhoppningar om de rika skatter, som skulle
vara att hämta från dessa i övrigt så ogästvänliga ödemarker, igångsatte
den dåvarande svenska förmyndareregeringen, som ville förstärka Sveriges
under det långa trettioåriga kriget svaga ekonomiska ställning,
omedelbart gruvarbete för Kronans räkning. Till detta arbete dels
kommenderades manskap från därvarande Västerbottens regemente dels
användes tyska krigsfångar från Harz, genom vilka den i deras hemland
redan kända metoden att använda »bergsborrning och krutsprängande» i
stället för tillmakning (bränning) för malmens lösgörande ur dess fasta
klyft först torde hava kommit till användning i Sverige. (Dess därnäst
första användande uppgives hava varit vid Utö gruvor 1698.) Det långa
avståndet till för tillmakning användbar skog på svenska sidan (ung. 6
mil) torde helt enkelt hava framtvingat denna i sig själv stora reform
inom gruvbrytningstekniken.

Redan 1639 lämnade emellertid Kronan åt Piteå stads borgerskap
privilegium å såväl gruvbrytningen som driften av den vid Silbojokk
uppförda silverhyttan. Kronan förbehöll sig emellertid rätten att »allt
det silver, bly och andra metaller, där tillverkas, efter handen för
riklig betalning uppköpa efter den ordning och värdering, som regeringen
framdeles nådigt ville göra låta». Bruksdriften fortsattes av
borgerskapet och medintressenter, bl. a. borgmästaren i Piteå Olof
Jonsson och lappfogden Aegidius Otto, till augusti månad 1659, då
norrmännen under pågående krig med Danmark under ett strövtåg över
gränsen helt förstörde anläggningarne såväl vid gruvorna som vid
Silbojokks hytta. Gruvdriften återupptogs först år 1770, då ett bolag på
100 lotter bildades, som uppbyggde Adolfströms silverhytta vid Ladeviåns
utflöde i Laisälven. Till bruksdriftens understödjande överlämnades 21
stycken med bergsfrälsefrihet försedda nybyggen, varjämte från år 1807
gavs årligt understöd av Kronan till arbetets fortsättande, men detta
upphörde likväl redan 1809 med nye ägarens Staël von Holsteins iråkade
obestånd. Sedan brukseffekterna skingrats och Adolfström 1821 brunnit,
förklarades gruvorna genom en Kungl. resolution övergivna år 1823,
varefter de 21 nybyggena indrogos till Kronan år 1827.

Tillverkningen uppgick enligt de uppgifter, som kunnat erhållas ur
bergmästarearkivet under den första driftsperioden vid Silbojokk
1637-1659 till 859 kg. silver och 133,6 ton bly samt under den andra
perioden vid Adolfström 1771-1809 till 122 kg. silver och 22,4 ton bly,
således tillsammans 981 kg. silver och 156 ton bly. Se vidare
efterföljande tabell ang. »Norrbottens läns kända produktion av vissa
bergverksprodukter åren 1635-1920». Efter 1809 har ingen verklig
gruvdrift och icke alls något tillgodogörande av malm vid Nasafjäll ägt
rum, oaktat malmfältet upprepade gånger varit inmutat och för närvarande
är belagt med 6 utmål. Efter färdigbyggandet av den norska
Nordlandsjärnvägen från Mo i Ranen genom Dunderlandsdalen, torde dock
möjlighet icke vara utesluten för en lönande gruvdrift däruppe, särskilt
med hänsyn till de zinkbländetillgångar, som under gruvornas föregående
brytningstid betraktades såsom värdelösa och omöjliga att förädla.

Luleå silververk.

Ett par år före förstöringen av Nasafjälls silververk eller 1657
upptäcktes ett par silverfyndigheter i Kvikkjokks lappmark. Den ena i
Alkavare (bekvämliga berget) 8 mil NV om Kvikkjokk angavs år 1657 av
lappen Pagge Andersson, som därför erhöll av Bergscollegium 10 spec., 10
alnar kläde och en silverskål, vägande 20 lod, av bergmästaren 20 alnar
vadmal, 1 bössa, 1 skålp. tobak, 1 skålp. krut och 5 marker bly och
befrielse från alla onera samt slutligen genom statskontorets anordning
8 st. körrenar. Den andra fyndigheten i Kedkevare eller Silbotjåkko
angavs 1660 för ovannämnde Aegidius Otto av lappen Jon Persson, som
därför erhöll 30 lod silver och 4 alnar kläde samt befrielse från
hållskjutsen vid Nasafjäll. Gemensam smälthytta uppbyggdes 1661 vid
Kvikkjokk (forsande bäcken), där också kyrka byggdes. Verket drevs för
Kronans räkning, men då det gick med förlust, överlämnades det år 1681
åt Luleå stads borgerskap, som emellertid efter 6 år återlämnade
silververket till Kronan, som därtill utöver tillverkningens värde
anslog 3,000 daler silvermynt årligen till försökens fortsättande. Då år
1699 den s. k. Westerbottniska Bergslags Societeten inrättades, åtog sig
denna att, jämte koppar- och järnverken i Torneå lappmark, driva detta
silververk, och skedde gruvbrytningen vid Alka- och Kedkevare till och
med år 1702, då silververket med Konungens tillstånd ödelades. Under
åren 1662, 1663 samt 1674-1679 har enligt uppgift från dessa gruvor
tillverkats 26,2 kg. silver och 13,3 ton bly, således en ren
obetydlighet mot tillverkningen vid Nasafjälls silververk. Kedkevare
silvergruvor hava år 1920 belagts med 4 utmål, varemot Alkavare gruvor
för närvarande icke äro inmutade.

I en underdånig berättelse, innefattande ekonomiska och statistiska
upplysningar om Norrbottens län, samlade under ämbetsresor år 1859,
uttalar sig landshövding P. H. Widmark om dessa bergverk att »det är
lätt begripligt, med vilka svårigheter och dryga omkostnader en
bergshantering skulle bedrivas inom den stora ödemarken, som då saknade
närvarande tids svenska befolkning, och den lapska förvarar, ännu efter
vad mig är berättat, traditionella minnen om den hårda medfart, för
vilken den då utsattes, genom ålagda prestationer och forslingar. Vid
mitt besök i Kvikkjokk den 29 juli fann jag därstädes bland kapellets
tillhörigheter förvarat ett defekt syneinstrument över de ’hus,
byggnader, dammar, husgeråd, redskap, fartyg, proviant, malm, ved, kol
och annat’, som var till finnandes i Kiedeke och Alkivari gruvor samt
Kvikkjokks hytta, då år 1702 silververket till Kronan återlämnades. Däri
uppräknas de vid Kvikkjokk uppförda byggnader utgöra: bokarverk och
vaskhus, smälthytta, proberkammare, drivhus, sätesstuga, rostugn,
byggning för gruvefolket samt fångehus. Detta sistnämnda, 5 alnar i
fyrkant, hade till inventarier ett par handklovar, 1 par halsjärn och en
trähäst, attiraljer, vilka, i fall de blevo begagnade till nomadfolkets
tvingande att verket betjäna, visst icke bidrogo att stämma detsamma
till fördel för bergshanteringen.»

Lämningar efter ett tortyrrum säger sig statsgeologen Fr. Svenonius även
ha sett vid Kedkevare gruvor. På den nedanför belägna sjön Rovejaurs is
lär man enligt en lapsk sägen stundom ha gjort lappar, som tredskade med
att köra malm, spaka genom att hala dem, fästade vid ett långt rep under
isen fram och tillbaka mellan två upphuggna vakar. Den hänsynslösa
behandling, som lapparna fingo undergå såväl här som vid Nasafjäll och
sannolikt även vid andra dåtida bergverk i Lappland gjorde snart
lapparna så avoga mot bergsbruket, att den lapp, som angav nya malmfynd,
betraktades som en förrädare mot sitt eget folk och ofta utstöttes från
gemenskap med detsamma.

Den ovannämnde Pagge Andersson, som angav Alkavare, erhöll, sannolikt på
grund av sådana orsaker, år 1672 Bergskollegii skyddsbrev »för andra
lappars hot och undsägelser».

Svappavaara kopparverk.

År 1654 eller möjligen något år förut upptäcktes den första
kopparmalmsfyndigheten i länet å Svappavaara inom Jukkasjärvi socken,
enl. vissa uppgifter av lappen Olof Tålck, som för en av ägarne av
Kengis bruk Abraham Momma uppvisade en vid foten av en tall invid hans
kåta å Svappavaara berg funnen grön mull, vilken vid provning visade sig
hålla 18 % koppar. Av ett Bergscollegii protokoll av den 19 mars 1659
framgår emellertid, att en malmletare Jonas Bodhe hos Kollegium besvärat
sig över att han, som påstod sig vara rätta upptäckaren av Svappavaara
kopparmalm, icke fått någon ersättning för sin upptäckt. Den del av
protokollet, som avhandlar detta ärende, är av följande lydelse:

* * * * *

»Efter middaghen H. Excell. Herr Presidenten Bärgmästarne samptelighe».

* * * * *

»Abraham Momma och Jonas Bodhe inkallades, H. Excell:s refererade till
Momma Bodhens Beswär, öfwer honom; att han intet skall hafwa fått
betalningh för det opfundne Kopparstrecket i Torne Lappmarek, Abraham
sadhe sigh siellf haffva funnit järn-malmstrecket dersammastädhes och
wedh detsamma åhr Kopparstrecket funnit och wijst det allenast Bodhen,
tå han hade sagdt att det inte dogdhe, Refererade ock att Bodhen för sin
förtiänst hadhe fått 120 D:r K. M. mehr ähn han skulle hafft, lofvat
vilia byggia hans wärck men intet effterkommit mehr ähn een Quarn, Jonas
Bodhe refereradhe, att han lågh och Sof på en häll der måsa war oppå,
och då han sigh wände afgik måssen, derigenom bleff han strecket warse,
H. Excell:s förehölt Bodhen, att han skulle haffua bewijss aff
Bärgmästaren, Bodhen swarade Bärgmästaren war widh Pijthå, och han kunde
intet honom råka, Contesterandes inständigt, att han hadhe det opfunnit,
H. Excell:s sadhe att han intet moste fahra medh osanningh, hwar emot
han sigh förplichtadhe och afträdde, Sedhen tilltalte H. Excell:s
Abraham Momma, och badh att han ville see till och förnöija honom något,
dertill han nekade, seijandes yttermera att han for medh osanningh.
Sedhen Momma afträdd war, refereradhe H:s Excell:s detta wara mäckta
Sälsampt på bådha sijdhor förmeenandes att Momma detta till äfwentyrs
giordhe aff någhon passion alldenstund det höres fuller något wara dem
emillan; Men doklijk wäl moste man för serdeles Considerationer laga,
att Jonas Bodhe blefwe medh något Incitament beneficerat, och
Resoluerades att han av Kongl. Bärgs Collegij medell skall bekomma
Fämptijo D: K: M:t På det att han skall giöra desto bättre sin flijt
uthi Bärgwärckz opspanande, så väl såsom animera andra att giöra
dedtsamma; ytterligare frågade H. Excell:s Jonas Bodhe, om han icke
wiste ett silfwerstrek i Dalarne det han sadhe sigh weta, H. Excell:ts
erinrade sigh, menandes det war Dalarne widh Stora Kopparberget; men
Bodhen förstodh Dalarne i Skiären, förhållandes honom wijdhere om han
ville det uthwijsa; han suarade sig gierna det giöra skulle. Befalltes
alltså för honom stelles Assignation till Cammereren på samma 50 D:r K.
M:t.»

Sista delen av protokollet ger anledning misstänka, att det mindre var
någon övertygelse om Bodhes goda rätt än fastmera önskan att förmå Bodhe
att angiva andra av honom kända fyndigheter, som förmådde Kollegium att
utbetala belöning åt Bodhe för upptäckten av Svappavaara.

Abraham Momma hade emellertid jämte sin broder Jakob redan den 28
november 1655 erhållit bergscollegii privilegium att »deras upfundne
Kopparmalmsstreck fortsättja och det efter bergsvis och ordning att
bruka» varjämte efterläts dels tolv års frihet för avgående tionde och
avrad av all koppar de under tiden komme att tillverka, undantagandes
stora sjö- och småtullarne, dels ock, der som beqvämlig ström och
lägenhet finnes, att de må där upprätta sina smält- och gårhyttor,
gårgöra den koppar, som av dem tillverkas, anlägga såg och mjölqvarn
till bruksfolkets behov samt andra behöriga verk och inrättningar.
Likaledes tilläts dem att närmast framför någon annan upptaga nyttja och
bruka vad helst metalliska streck de där i nejden uppfinna. »Men i fall
att förmedelst Guds den aldrahögstes Wälsignelse mehra mallm och
Metalliske streck opfinnes, än de förmå att bruka eller hinna, så
blifver sådant Cronan och å Dess wägnar Kongel. Bärgs-Collegii
disposition förbehållet.» Därjämte efterläts dem nödtorftigt arbetsfolk
till brukets fortsättande »fri och omolesterad för utskrivningen». »Till
det sidsta skoole och måge merbe:te participanter samma Kopparbruk och
dess behörige verck, med alle de villkor och lägenheter, som de i skog,
mark sampt åker och äng till bruksens tarfuelige behof dersammastädhes
oprödja kunna och hinna, uthan någon annans hinder och förfång säkert
för sig och sina efterkommande evärdeligen njuta och behålla, så länge
de vele kunna och förmå hålla bruket wed makt och gång och Cronan dess
rättighet i rättan tid prestera och utgöra». Dessa båda bröder, som
härstammade från Brabant, adlades 1669, bl. a. därför att de upptagit
Kengis järnverk, inrättat järnhamrar, gårmakeri, bleckslageri och andre
manufakturer, uppfunnit Svappavaara kopparverk, dit skaffat arbetsfolk
från Dalsland, Holland m. fl. orter, uppbyggt två bruk, Jonusvando och
Svappavaara, gjort Torneåfors och flera strömfall i älven bekväma till
båtfart, uppröjt vägar, uppbyggt hus på alla 3 bruksorter, underhållit
egen präst m.m. samt tillika befordrat kristendomens tillväxt i
lappmarken m.m.

Medan kronan beträffande såväl Nasafjälls som Luleå silververk från
början själv handhade driften, blev sålunda Svappavaara kopparverk från
början överlämnat åt enskilda. Dessa fyndigheter voro utan tvivel de
ojämförligt värdefullaste av alla kända norrbottniska fyndigheter med
annan malm än järnmalm, och de enda, som åtminstone under en viss period
torde ha drivits med vinst, nämligen under åren 1656-1670, då
tillsammans mellan 860 och 1,030 ton råkoppar torde hava tillverkats. En
närmare redogörelse för detta verk kan därför vara på sin plats, och
torde följande extrakt ur den 1674 till Bergscollegium ingivna
relationen över bergverkens tillstånd i Norrland och lappmarken enligt
den mycket noggranna undersökning, som verkställdes av Bergscollegii
deputerade Lorentz Creutz och Philip Bonde året förut här lämpligen böra
införas.

§ 10.

– – – – Vid Kiengis ther är Renstiernornes Bruks bästa lägenhet – – – –
(detta Kiengisfallet fördelar sig om en hollma uti två grenar, den
större haver sin gång norr om och den mindre, i hvilken efterfölljande
värk stå, löper söder om Hollmen) neml:n 1 garhytta med går- och
kratzugn, 1 kopparhammar med ett slag och en klapphammar med två härdar,
3 järnhamrar med hvardera två härdar, och där ofvanföre en sågeqvarn och
1 Miöhlqvarn med 2 par stenar. Om vintren plägar strömmen i grund
tillfrysa att alla värken stå 2 à 3 månader. Under tiden minskar sig ock
vattnet om hösten at de någon tid avstadna, däremot manglar stundom
koppar, ty tillwärkningen av gruvan är liten, stundom kol till
järnhamrarne och kopparvärken, ty hästarne up till gruvekiörtslen
affordras, att de när vattn fyllest är, intet alltid kunna gå. Gårhyttan
plägar släppas åstad om morgonen 3 och 4 och utblåses samma timma efter
middagen, då härden ock förbränd är, emedan leret icke mera än en
smältning tohl i gårhärden, men i Kratzugnen blåses 2 dygn på en härd
och beklaga sig gårmakare, at av den ringa koppar som nu kommer ifrån
gruvan hvart 5:te Sk. ℔ går i afbränning, där kopparn i de förra ymniga
åren intet lät afbränna sig mera än 10 à 12 L. ℔ av varje 5 Sk. ℔. Uti
kopparhammaren gjöres 3 à 4 stöpningar om dagen, så långt kopparn räcker
och 2 skeppund i härden, emedan han är ny sedan ökes, när härden bliver
avbränd till 2½ skeppund och räcker härden intet över tre dagar, dessa
stöpningar upsmides först till ungerska plåtar, sedan två hyttor om
dagen till 7, 8 à 9 plåtar i var hytta, derefter smides alltsammans
efter mått till hålländska och takbläck efter åtskilliga former som
Renstiernorne förut veta afnämare till efter vilkens beställning de sin
tillverkning rätta, uti järnhamrarne är en mästare i hvar smedia och en
Gesäll för hvar härd, de smida stundom 1 Sk. ℔ stundom 1½ Sk. ℔
stångjärn om dygnet för härden. – – – –

§ 11.

Den 11 Instructionspunkten at fullgiöra, så hemte Eders Excellence och
Höglofl. Kongl. Collegio vidare om tvenne underrättelser at hytte- och
gruvebyggningar samt våningshus vid Svappavari äro dessa, neml. två
smälthyttor och 1 ugn i hvardera med höga bröst som vid g:la
Kopparberget, två rosthus, 1 bokhus, 1 krutbod, 1 malmbod, 2 smedior, 2
qvarnar, 2 spanmåls- och 1 proviantbod, 2 hästestall, 2 hölider, 1 såg
såsom ock för bruksbetienterna tre stugor med en kammare, Prästens rum
och dessförutan hus för arbetsfolket till 35 hushåld, item tre
badstugor, 2 små bodar och ett pörte. Detta är alt deras byggning
undantagandes konster och vindar vid gruvorna, som där omtalas skall,
alt nödtorfteligen utan överflöd tilltagit, men det synes oss intet
olikt deras omkostnad snarare av mycket arbetsfolks lön och kost vid
fattiga gruvor såsom ock den svåra förslen i Torneå elf med strömmarnes
årliga uprensande förorsakas.

Gruvearbetet handtera de ordenteligen och vähl, vilket uti nästföljande
punct bättre förnimmes. Wattnet fordra de flitigt up ur somliga gruvor
med bröst, somliga med hästevindar och vattenkonst, och gråbergsvarpen
hålla de väl ifrån sig, så at intet uti gruvornes bearbetande tyckes
vara till lasta. Gudstienst hava Svappavarifolket var prediksdag såsom
annorstädes i församlingarne tvenne Predikningar om dagen, en svänsk och
en finsk, men vid Kiengis läser – Bruksfolkets barns praeceptor uti
postillan för dem alla Sönn- och Helgedagar. Texten läses dem före, och
siunges Psallmer för och efter, Svappavariprästen reser intet oftare där
neder än om högtiderna at – skrifta och Communicera dem, då de tillika
få höra predikan.

§ 12.

Efter instructionens 12 punct hafva vi observerat Svappavari gruvor samt
Skiärningarnes vilkor och lägenhet, det är medelmåttigt högt ¼ mihl mäst
opföre wäster om Hyttorna beläget, strecket hafver sin gång nästan tvärt
över berget och på åtskilliga ställen gruvor och skiärpningar uptagna
men mycket förtryckta af järnmallm, som där ock till stor myckenhet
finnes. Den äldsta kallas Storgruvan, den andra 40 allnar söder om
Storgruvan kallas Södergruvan, 32 alnar ifrån Storgruvan en liten gruva,
kallas Lilla eller Nystrecket, en nyfunnen Skierpning, Jöns Olofssons
grop 487 alnar östersöder ifrån Storgruvan. Wästergruvan 13 allnar
wäster om Södergruvan, Lilla Södergruvan 80 allnar söder om wästra
gruvan och söder om Lilla Södergruvan 39 allnar Grises (?) grop, norr om
Stora grufvan 15 allnar, Storegrufsrymningen Wäster ifrån Storgruvan 68
al:r Nyrymningen, norrut ifrån Storgrufrymningen 177 allnar Stora
Norrgruvan, nordväst ifrån Stora Norrgrufvan 106 allnar, Lilla
Norrgruvan, samt emellan bemälte båda gruvor, en liten gruva. Förutan
vilka gruvor, streck- och skiärpningar allestädes över hela berget långs
runds och korsvis Rymningar giorda äro och såsom diken opkastade, synes
at sökia mallm.

_Storgruvan_ ligger öfverst på berget och först upfunnen år 1656, är
diup ifrån lafven till pallen 131 allnar, derifrån och till Korgestammen
7 al:r, Österortens längd 12 al:r, bredd 113/8. Pallen nästan rund och
20 allnar i korsvis vid Korgstan på väggen finnes några små dock fina
fläckar mellan, i Österorten sammaledes några fläckar på bottn stå
insprängde uti järn och gråberg på södra väggen. Strecket nederst 1 alln
bredt sedan opföre smalare som går åt Södergruvan, nästan midt uti denna
gruvan eller sänkningen hava de drivit en ort på östra väggen 12 al:r
lång och 6 al:r bred, där man har en liten sköl upp i taket och av intet
stort värde. Uti denna gruva tog vattnet överhanden 1670 och stod i 2 år
till dess Participanterne fingo en Konstmästare ifrån Sahlberget vid
namn Johan Pädersson dit up, han inrättade en vattnkonst med pumpar och
hästvind, varigenom den gången vattnet upfordrades, men för bekostnad
med leder så ock des svårighet för hästarne brukas denna konsten nu
sällan utan vattnet uppfordras med tunnor och 3 hästar i vinden natt och
dag, och en hästvind som drager mallm och gråberg ut dageligen, utom
vilka tre vindar, ändå en gammal hästvind vid denna gruvan avlagd står.

_Lilla strecket_ togs upp A:o 1672 är vid denna tiden diup 173/8 alln
Botten lång i Öster och Väster 197/8 allnar och bred 12 allnar, på bottn
finnes här ett rent streck, som mitt i gruvan begynner och stryker
söderut, är på norra ändan en tvärhand bred och på den södra ändan
ihopdragit, på väggen ingen malm upstigandes, utan allenast skiölar av
järnbindig art. Här rådde vi dem likväl att följa skiölen efter i fullt
söder ut och ärfara vad däraf blifva vill, utfordringen skier här med en
bröstvind.

_Södergruvan_ A:o 1656 påbegynt, är diup ifrån lafven neder på bottn
1145/8 alln Bottn lång 383/8 alln och bred 177/8 alln. Uti denna hava
Participanterna på bottn låtit driva en ort in som kallas Norrorten,
hvarest de gå på ett streck god malm, instänkt i gråberg men dess
största bredd är 1 qvarter och på båda sidor järnmalm, hvilken synes
förtrycka kopparmalmen och räckte allenast 2½ famn på bottn och på
väggarne vändes det i en grön skiöl, icke des mindre drives denna ort
efter skiölen norr inemot Storgruvans östra ort i upsåt at möta
varannan. På tre veckor hava de likväl intet arbetat härpå, icke heller
ännu på en tid arbeta kunna, efter de en ny vind hafva förfärdigat, och
honom samt lafven tillbaka flytt och berget undanskutit at få en
Perpendiculair Linegång, hvarvid 1,000 tunnor gråberg i Korgestan
inföllo, den de först med bägge vindarne jämte vattnet skulle upfordra.
_Jöns Ohls_ grop den två dagar förr än vi ankommo begyntes skärpas
består av ett streck gåendes i nordöst och sydväst 2 famnar långt och
bredast 3 qvarter insprängd malm i gråberg och ingen vidhängig järnart
som på de andra ställen.

_Wästergruvan_ är 405/8 alln diup lång 46½ alln och bred uputi 135/8
alln och på bottn smalare, denna ödelades förleden vinter, orsaken att
mallmen utgick och gruvan står nu half med vattn och is. Här hafva de
brukat två hästevindar medan gruvan var i gång, som stå nu samt med
henne lediga och onyttiga.

_Lilla Södergruvan_ är diup 19½ al:r lång 28 al:r uputi 171/8 alln bred,
men under uti diupet smalare, ligger öde för malmlöshets skull.

En liten skiärpning, med den komma de intet vid förrän mallmen gick ut.
Kunde henne alltså intet continuera.

_Storgrufs-rymningen_ är diup till vattnet 543/8 alln lång uputi 337/8
alln och bred 28 allnar. Denne har fordom givit bästa malmen, som nu är
utgången uti diupet och alldeles ödelagd.

_Nyrymningen_ är thenna sommar nyss begynt och uti 5 veckors tid
bearbetat, hvarutur de första dagen hafva vunnit 15 tunnor den andra 14
tunnor mallm och sedan dagligen mindre, hafvandes nu mallmen allenast på
bottn i gråberg instänkt en tvärhand bred och 4 allnar lång, hvars skiöl
åt Storgruvan falla tyckes.

_Stora Norrgruvan_ upptagen A:o 1657 är diup till vattnet 34½ alln och
uputi 231/8 alln lång bred 14½ alln har varit fin mallm och stå nu öde.

_Lilla Norrgruvan_ A:o 1665 begynt är nu diup till vattnet 361/8 alln
och uputi lång 11 allnar samt bred 10½ all:r, hvilken så vähl som de
andre diupe ödesgruvor vi för vattn skull på bottn intet bese kunde,
utan bruksbetienterna sade, at litet mallm finnes ännu på bottn, och
drifva de denne grufvan när som dem lägligt är, at hon icke alldeles
står öde, härvid står en kranvind, därmed vattnet och mallmen samt
gråberget updrages. Hvad manskap det fordras till drivandet av de orter,
som ibland de uprepade i gång och bruk äro nämligen till 4 ställen i
Storgruvan, Södergruvan, Jöns Olofssons grop och Nyrymningen, som äro
brytare, brännare, intagare, fattare, kiörare, bröstvändare etc.
särdeles till vattn och gråberg vindande som natt och dag måste gå fort
och dubbelt folk vara till omskifte, sådant kan av det som sagt blef
lätteligen förstås, huru alvarsamt arbetet har varit drivit, är lätt se
av de stora gråbergsvarpen uti förlidne åhren samlade äro, folket går
till arbetet då det ringes klockan 3 och om aftonen klåckan 3 af, sedan
de tillmakat hafva uti Storgruvan 4 och i Södergruvan 3 Bekelödior, och
vid närvarande tillstånd kunde de intet mer vinna om dagen än högst 1½
tunna mallm ur Storgruvan och ½ tunna ur Södergruvan, eljest användes
hela dygnsarbetet på gråberg och vattn. Bruket därtill i så måtto svårt
at efter Elden ganska ringa låssnar till det högsta 2 tunnor och
consumerar mycken ved, som de inkommande vattnådror förorsaka, utom
vilka förbemälte gruvearbetare Participanterne en hop kvinnfolk och ungt
sälskap för dagslön hålla på gråbergsvarpen at omkasta dem och leta ut
all den malm, som vid grufvornas ymniga åhr hafver varit förkastat,
därmed at understödia wärket emot det svåra myckna gråberg och vattn de
utur gruvorna för ringa mallm skull med stor bekostnad uptaga; till
samma ända de jämväl A:o 1669 i båda hyttorna och i sågen förutan
sielfva Bokhuset Bokwärk uprättat hafva, dermed at utstämpla de gamla
slaggen, vilka dem årligen 20 skeppund koppar gifvit hafva, men nu
ändade; deras smältningar skie allenast om sommaren så ofta som mallmen
tillsäger stundom 2 stundom 3 gånger om månaden i båda hyttorne
tillhopa, men om våhren tidare efter de då hafva samkat mallm öfver
vinteren, då strömmen tillfryser och hyttan har intet vattn, om sommaren
fattas ock undertiden vattn, men när det är brått om och de veta skiynda
til utskiepning med kopparen så trampa de bälljorna vid båda ugnarne.
Mallmen kommer grofsåfrad neder ifrån grufvorna, och grannsåfras samt
skiljes vid hyttan, hvaraf det finaste vändes på 4 Eldar och smältes
strax till koppar utan någon tillsats, däraf Smältaren hvart dygn vähl
ett utslag hafva kunde, men at härden skall icke ofta tömmas och
förbränna, som utaf elakt och otåligt ler gjord är, slår han ut hvart
annat dygn en gång, derefter blifver utslaget om 3 à 4 Sk. ℔ koppar.
Then sämre mallmen kallrosta de at i två dygn 7 à 8 wärmglas i sänder
och bruka honom till Sulu, hvilket Sulubruk står på i 5 dygn
dessförinnan tvenne utslag göras och 2 à 1½ Sk. ℔ Tråttsten i hvart
utslag, 16 tunnor till hvart Sk. ℔ trottsten förblandat med kopparslagg
och hvit flintesten, sedan smälter han Trottstenen och bekommer efter
hvart 3 Sk. ℔ vid pass 1 Sk. ℔ råkoppar föres kopparen ⅓ mihl landvägen
ifrån hyttan till Lungasträsk norrut där Håparna (?) möta, intaga honom
à 2 Sk. ℔ rå på Håpen (?) och gå elfven utföre därmed till gårhyttan vid
Kiengis.

Uppå Swappawari Berget hafver man vid utseende på 1, 2 à 3 mihl stora
berg somligstädes därimellan och långa myrar och öknar samt träsk och
insiöar, ibland ock skog på alla sider, med skogen i söder och wäster är
intet synnerligt bevänt, ty är han ganska gles, ett träd här det andra
där på morasen stå, den bästa skogen har varit österut honom hafva de på
¾ mihl dels uthuggit dels hafwer ock blåsvädret efter (?) gammal
skogseld drivit honom öfver ända, och nu ligger mäst förruttnad;
Östanföre på hela 2 mihlen hafver nu nyligen alt inemot Mackolnick (?)
skogseld illa framfarit, icke des mindre kan Svappavari med skog såväl
östan som nordan efter vara försörgdt, vilken de ömse med hästar dock
mest med renar framföra, både till kolning och Stafrum.

Ängar hafva Svappavari ringa, elakt myrhö kringom på några mihl at bärga
och litet på hvart ställe, så at de från Junusva Masugn behöfva få till
hielp, åkertäppor och kålgårdar hafva de, men växer intet vidare än till
halm och ax, så at det duger til foder och kölden kommer däröfver,
förrän det kan malas.

Af träsk och små insiöar omkring bruket liggande, ur hvilka de kunna
hafva tämmelig fisk, de andra at förtiga, så är österut Mackarträsket,
Sågareträsket och två hytteträsk, löper vattnet ur den ena och i den
andra med en liten elf ur hytteträsket, däri värken byggde äro, ut åt
Långiansträsket.

Vägen som de hafva emellan bruken så ock ifrån bruken till Torneå
beskrifvas någorlunda uti den 3:je punktens allegata, att där är många
farliga, steniga och grunda forsar, där intet annat än små tre böhlingar
(bördingar) resa kunde och lastas intet högre än till 4 tunnor säd, tre
tunnor lakagods eller 2 Sk. ℔ järn eller koppar skola dock hvardera
regeras af tre fulltagsne karlar och förytom vad som om Vinteren med
slädan af och an föras måste, till den myckenhet av folk vid alla
värken, hela sommaren igenom, mellan staden och koppargruvan, kostar en
båt med last 12 daler kopparmynt om det vankar järn eller koppar
tillbaka, annars dubbelt up. Folckens löner vid bruken stiga ock efter
manskapens myckenhet temmeligen till, förutom det främmande folkets
afbetalningar Torneå, Kemi, – Randalambi (?) och många orter i Finland
dit till arbetes komma. Kiörslen som till dessa värk om Vinteren
reqvireras med ved, kol, hö och annat framföra de med sina egna renar
det öfriga lega de före och kunna vi emot Koppargrufvornes nu varande
ringhet på mallm, all sådan bekostnad rätteligen icke proportionera, ej
heller sågo vi bruket vara öfverbelastat med gement arbetsfolk, så fram
Participanterna värket härefter så stort skola drifva, som härtils skedt
är, äljest kunna de drifva sakta så mycket mallmen belönar.»

Efter 1670, då svårigheterna för fortsatt gruvdrift blevo allt större,
dels på grund av ökat vattentillopp, dels på grund av gruvornas
tilltagande djup och ökad fara för arbetarne från de sönderbrända
gruvväggarne, inställdes gruvarbetet efter hand. Då det goda understöd,
som förut erhållits från den vinstgivande koppartillverkningen även för
driften av Kengis järnverk upphörde samt Mommorna vid en sjöolycka
förlorade en mängd brukseffekter, däribland 400 Skeppund koppar, vari
hela deras rörelsekapital var nedlagt, kunde gruvdriften ej längre
vidmakthållas utan nedlades 1684. En del arbetarefamiljer flyttade då
från Svappavaara, medan andra åter stannade kvar och började en slags
kooperativ råkoppartillverkning. De under gruvornas glansperiod högst
ofullständigt sofrade varphögarne omsovrades upprepade gånger, likaså
slagghögarne vid kopparhyttorna, som innehöllo rätt mycket koppar, då
man i början troligen använt allt för rik beskickning. Härav
tillverkades råkoppar, som av arbetarne såldes till Kengis bruk för
jämförelsevis låg betalning, och som där garades och utsmiddes i stor
utsträckning till mynt, kopparplåtar. Denna myntning skall hava pågått
till år 1715. Den vinst, som uppstod genom den låga betalningen till
arbetarne, användes till betalning av brukets gäld. Denna kooperativa
produktion gick i början ej utan slitningar. Svappavaara
bergstingsprotokoll innehålla åtskilligt om en rättegång, som ett
flertal år pågick mellan gruvfogden Erik Jönsson Stålnacke samt å andra
sidan Lars Jönsson, Nils och Petter Servio, Johan Spett och Anders
Jonson angående 4 skeppund koppar, som Erik Jönsson emot ett emellan dem
slutet kontrakt, skall allena sökt att tillägna sig. Sedan man
emellertid slutligen konstaterat, att tvisten uppkommit genom
kvinnfolkens prat, ingicks förlikning 1701 och därefter förekom på många
år intet enda tvistemål vid Svappavaara bergstingsrätt.

Det är anmärkningsvärt, att Svappavaara kopparverk i allt fall kunde
uppehållas så långt efter den egentliga blomstringstiden som till 1785
eller i över 100 år. Helt visst vilar förtjänsten härav till allra
största delen hos den utomordentligt ihärdiga arbetarstam, som från
början slagit sig ned där. Det skulle vara frestande att ur
bergmästarearkivets handlingar lämna ytterligare utdrag om dessa
människors kamp mot en karg och hård natur, men det begränsade utrymmet
tillåter det icke. Endast det vill jag tillägga, att deras ättlingar
ända in i våra dagar ifråga om arbetsintensitet och ihärdighet samt
sammanhållning vid gemensamma arbetsuppgifter stå som de obestridligt
främsta inom länet.

Enligt i bergmästarearkivet befintliga uppgifter, som ligga till grund
för härefter intagna produktionstabell har totala tillverkningen av
råkoppar vid Svappavaara kopparverk uppgått till cirka 1,045 ton.

Vuolosjoki (Sjangeli) kopparverk.

År 1696 hade en lapp, Jon Nilsson eller Juntti, blivit dömd till
»gatulopp» vid tinget i Jukkasjärvi. Han lovade då, om arbetarne vid
Svappavaara ville hjälpa honom fri från spöstraffet, att för dem yppa
tillvaron av ett malmstreck ovan Torne träsk, som i hittelön vore väl
värt den summa, som behövdes för att han skulle slippa ifrån gatuloppet.
Bruksarbetarne »caverade» så för honom och exekutionen vilade tills de
besett malmstrecket, som just var Sjangeli, beläget i Tingvara lappby 3
mil SV från Torneträsk, och verkställt skärpning å detsamma. Redan 1698
provsmältes Sjangelimalm vid Svappavaara och gav 1 Skeppund 4 Lispund
råkoppar och 4 Lisp. trottsten. Hytta av samma konstruktion som de i
Svappavaara byggdes 1699 vid Vuolosjoki invid Kurravaara by, 1½ mil
ovanför Jukkasjärvi kyrkoby. Malmen var visserligen delvis mycket rik,
men tillgångarne äro alltför begränsade i förhållande till de stora
kostnader, som bliva oundgängliga för anordnande av gruvdrift så långt
upp bland fjällen. Den första arbetsperioden slutade redan 1703.
Därunder tillverkades vid Vuolosjoki mellan 8,6 och 11,6 ton råkoppar.

Gruvarbetet återupptogs 1749 och hyttan vid Vuolosjoki återuppbyggdes av
malmletaren Nils Peter Fougt, som under fem års tid nedlade ett
intensivt arbete på försöksbrytning såväl å Sjangeli som å andra under
Renstiernornas tid påträffade kopparfyndigheter i trakten av Kurravaara
och norr därom samt dessutom påbörjade skärpning å en hel del nya
kopparmalmsfyndigheter. Under dessa år tillverkades vid Vuolosjoki ung.
0,9 ton råkoppar.

Under åren 1843-1845 utfördes stora arbeten å Sjangeli av det s. k.
Jukkasjärvi Koppargruvebolaget, i vilket den ryske undersåten rådman
Isak Taucher i Torneå var huvuddelägare, och vidtogos även kostsamma
förberedelser för återuppbyggande av hyttan vid Vuolosjoki, men utan att
någon koppartillverkning kom till stånd. Till hyttestället nedförd
Sjangelimalm, ung. 60 ton, försåldes på 1860-talet till en bonde i
Vittangi, vilken 50 år därefter under krigsåret 1915 lyckades försälja
denna malm för export till Tyskland. Det stora komplex av
kopparmalmsfält, som innefattas under namnet Sjangeli, är numera belagt
med 87 utmål.

Ericsbergs (Pahtavaara) kopparverk.

I slutet av 1600-talet fanns inom Nederkalix socken nära gränsen mot
Nedertorneå vid Björkforsån en kopparhytta benämnd Ericsbergs
kopparverk, som år 1690 angives någon tid hava legat öde. Malm till
denna har tagits från Pahtavaaras eller Bruksbergets i närheten belägna,
obetydliga fyndigheter. 1768 återupptogs verksamheten av 3 bondsöner
från Nederkalix. Under åren 1769 och 1770 tillverkades tillsammans 0,32
ton råkoppar. Hyttan blev utsatt för plundring 1774 och arbetet har
sedan aldrig på allvar återupptagits.

Nautanens kopparverk.

Ehuru ännu icke ett kvarts sekel förflutit efter upptäckten av Nautanens
m. fl. kopparmalmfält på norra sidan om Lina älv, 6 à 10 km. NO om
Gällivare malmberg, tillhöra dock desamma jämte därå grundade verk redan
det förflutna. Malmfyndigheterna belades under 1902 och närmast följande
år med utmål Nautanensfältet med 29, Liikavaara med 13 och Sorvanen med
5 utmål, samtliga genom köp samlade i Aktiebolaget Nautanens Kopparfälts
ägo, samt de utanför stående Nietsajoki malmfält med 3, Fridhem med 2,
Snålkok med 2 utmål, som numera äro sönade, samt Juoikamaa med 3 utmål,
varav 2 äro belägna på Juoikamaa bys mark. Alla övriga utmål äro belägna
å kronomark. Malmfångst har redovisats från Nautanen under åren
1902-1907 med tills. 71,715,4 ton från Liikavaara åren 1903 samt
1905-1907 med 3,129,2 ton samt från Nautanen under 1915 med 320 ton, som
exporterats till Tyskland, och 1918 med 35 ton, som kvarligga å fältet.
Den under perioden 1902-1907 brutna kvantiteten, tills. 74,844,6 ton,
har till största delen förädlats, under åren 1903-1907 till 2,119,18 ton
skärsten, varav under 1906 genom bessemerering framställts 97,25 ton
koppar. Resten av skärstenen har försålts i oförädlat skick till verk
utom länet, mest för export. Om man antager en medelhalt hos skärstenen,
som var av mycket växlande kopparhalt, utav 30 % koppar, skulle av all
producerad skärsten ha erhållits ung. 700 ton koppar eller ej fullt en
procent av den redovisade malmen, vilket givetvis innebär en betydligt
lägre procent på brutet berg. Fyndigheterna måste därför anses
åtminstone under normala förhållanden såsom icke brytvärda.

Den i de övriga här ovan omnämnda malmfälten brutna malmen har icke
varit föremål för förädling eller, så vitt jag har mig bekant, ens
avförts från platsen, om man undantar en del guldmalm från Fridhems
gruvfält, varur dess ägare, den gamle malmletaren Lars Björkqvist, skall
hava framställt en obetydlig kvantitet guld av något hundratal kronors
värde.

De »ädlare verkens» framtidsmöjligheter.

Som ett allmänt omdöme torde kunna sägas, att utsikterna att inom
Norrbotten i framtiden få till stånd en lönande gruvdrift å s. k. ädlare
malmer eller å kopparmalm, äro synnerligen små. Ett förbehåll torde dock
böra göras beträffande Svappavaara. När det en gång befinnes lämpligt
att börja tillgodogörandet av där befintliga stora järnmalmstillgångar,
torde säkert, om ej redan förut, och oberoende av järnmalmen, det visa
sig möjligt att med ekonomisk fördel tillgodogöra de åtminstone delvis
rika kopparmalmer, som ännu, att döma av äldre beskrivningar av dessa
gruvor, måste finnas omedelbart i liggandet om järnmalmen. Men övriga
kända fyndigheter synas ej, oaktat de mycket dyrbara undersökningar, som
verkställts på de mest betydande av dem, giva några förhoppningar för
framtiden. Det är sålunda till järnhanteringens område, som Norrbottens
läns framtida bergsbruk synes vara hänvisat. Men där äro också
förutsättningarne synnerligen stora.

JÄRNVERK.

Kengisverken (Torneåverken).

Det äldsta av Norrbottens järnverk är det redan under rubriken
»Svappavaara kopparverk» omnämnda Kengis järnverk med underlydande
järnmalmsgruvor och masugn i Junosuando (Junosuando Masugnsby).

Junosuando järnmalmsfält, näst Nasafjäll den äldsta allmänt kända
malmfyndigheten i Norrbotten, upptäcktes 1644 av bonden Lars Larsson i
Junosuando och anmäldes först för landshövdingen Frans Crusbiörn, som
inrättade ett rännverk, men överlät alltsammans till Torne stads
borgare, för vilkas räkning verket drevs tills handlanden Arendt Grape
från Stockholm år 1646 lät uppföra en masugn »på fransöskt manér» efter
av Generalbergsamtet erhållet tillstånd att fortsätta bergverksrörelsen.
Malmen var delvis av mycket kisig beskaffenhet, gav ett rödbräckt järn,
men var i övrigt järnrik. När gruvorna blevo djupare, blev vattenflödet
från den alldeles invid belägna bäcken mycket besvärligt. I övrigt var
läget synnerligen gynnsamt, då masugn kunde uppföras alldeles invid
gruvkanten och vattenkraft fanns omedelbart på andra sidan. Tackjärnet
förädlades vidare vid det samma år av nämnde Grape efter tillstånd
anlagda, 7 mil längre ned vid Torneälven belägna Kengis bruk, vars
fördelaktiga läge invid ett 20 meter högt vattenfall förut beskrivits i
samband med för Svappavaara kopparverks räkning där gjorda anläggningar.
Bruket erhöll sina första privilegier av drottning Kristina den 4 dec.
1646 med besittningsrätt å 2 mils omkrets från bruket åt alla håll. För
tackjärnets förädling uppfördes där 2 hammare och 4 härdar. Som
bolagsmän ingingo snart bröderna Momma. Enligt Bergscollegii resolution
av den 12 juli 1754 blev den ena Kengishammaren med två härdar flyttad
till Turtula by i Övertorneå socken, där ett nytt järnverk, Svanstein,
samma år uppbyggdes av dåvarande ägaren av Torneåverken, brukspatron
Abraham Steinholtz. Redan 1710 hade en ny masugn blivit uppförd 2½ mil
nedanför Junosuando masugn vid Tornefors samt 1740 flyttad en halv mil
längre ned efter älven (till Palokorwa). År 1751 inrättades vid Kengis
ett manufakturverk bestående av en knipp- och en spikhammare, vilket år
1802 utökades med ytterligare en knipp- och två spikhammare för en
hjulstock samt en klippsax och en dubbel ässja. Hela tillverkningen
finge uppgå till 300 Skeppund av eget eller köpestångjärn.

De malmfyndigheter, över vilka dessa verk disponerade, voro utom det år
1644 upptäckta _Junosuando, Svappavaara järn- och kopparmalmsfält_,
upptäckt 1654 och beläget 6½ mil NV om Junosuando. Den fosforhaltiga
malmen härifrån gav emellertid ett kallbräckt järn, medan, som förut
nämnts, Junosuandomalmen gav rödbräckt järn. _Luossavaara järnmalmsfält_
på norra sidan av Luossajärvi är, jämte det söder om samma sjö belägna
Kiirunavaara, beläget 4½ mil väster om Svappavaara. Båda fälten
upptäcktes någon gång i slutet av 1600-talet och omnämndes först av
bruksbokhållaren Samuel Mört, som 1696 besökte Jukkasjärvi kyrka.
Luossavaaramalmen gav mycket gott järn och användes vid Kengisverken
ända in på 1860-talet oaktat den långa och dyra transporten, som skedde
med renar. Malmbergen besöktes år 1736 av en kommission med
landshövding Gabriel Gyllengrip i spetsen, år 1817 av en annan
undersökningskommission, över vars resultat notarien Abraham Roman
avgivit en omständlig berättelse, samt år 1875 av en tredje
undersökningskommission, varöver berättelse avgivits av chefen för
Sveriges Geologiska Undersökning.

Utom dessa järnmalmsfält omnämnas ytterligare _Haukivaara_ nära intill
Luossavaara, _Pulkapole_ vid Torneälven 1 mil ovanför Vittangi och
_Vathanvaara_ ½ mil norr om Pulkapole, alla tre dock utan betydelse.

Före 1686 finnes ingen uppgift på järntillverkningen. Totala uppgivna
tackjärnstillverkningen i Junosuando, som nedlades 1805, uppgår till
4,299,3 ton, fördelade på 46 olika blåsningsår, pr år således endast
93,5 ton tackjärn. För Tornefors masugn finnas uppgifter för 57 olika år
under tiden 1710-1873, varunder 4,729,2 ton tackjärn tillverkats,
således pr blåsningsår 83 ton. Vid stångjärnsverken i Kengis och
Svanstein ha under samma tid uppgivits som tillverkade 4,172,7 ton
stång- och ämnesjärn samt vid Kengis manufakturverk under tiden
1822-1895 436,2 ton järnvaror av olika slag samt under tiden 1896-1920
varor till ett värde av 37,029 Kr. närmast att rubricera som
husbehovssmide.

GÄLLIVARE-VERKEN.

A. Meldersteinsdistriktet.

Under benämningen Gällivare-verken innefattas de järnverk, som under
slutet av 1700- och början av 1800-talet anlades i Råneå, Kalix och
Luleå socknar för förädling av malm från _Gällivare malmfält_. Detta,
det näst Kiirunavaara största av de svenska järnmalmsfälten, är första
gången omnämnt under namnet Illuvaara i 1704 års bergmästarerelation
såsom beläget 12 mil från Råneå socken och innehållande järnmalm »1½
famn bred och ett temligt stycke lång». Möjligen kan detta malmfält vara
detsamma som vid auscultanten Adam Lejels besök vid Jukkasjärviverken
1699 för honom beskrevs såsom ett rikt järnmalmsfält vid Satta Jerama
(Sakajärvi) och beläget ½ mil från Linkälven (Lina). Att malmfyndigheten
måste varit känd före 1735 då de första inmutningarne gjordes, visas
därav att år 1736 vid Välkomman påträffades vid pass 30 lass lösbruten
malm, som redan då var överväxt med mossa, »som förmenas vara skedt af
en gammal Munk». I 1745 års bergmästarerelation påpekas emellertid att
bonden Per Andersson i Prestholm allmänt anses såsom rätta upphittaren,
men även arvingarna efter en bonde Johan Grelson i Ängesån av Över-Kalix
gjorde anspråk på hittarelön för berget, som ännu ömsom kallades
Illuvaara och Gällivare. Vid bergmästarens undersökning av berget år
1736 skall på sju särskilda ställen av berget ha träffats god och rik
järnmalm.

På grund av denna undersökning erhöll löjtnant Tingvall den 24 mars 1738
Bergskollegii privilegium på anläggning av två stångjärnshammare och en
masugn i Råneå socken. Han överlät emellertid sina rättigheter på
direktör Abraham Steinholtz, som hos Kollegium begärde och erhöll
»lägligare ställen» 30 januari 1740.

Han ingick kompaniskap med konduktören Jonas Meldercreutz, varefter
först _Meldersteins bruk_, uppkallat efter de båda anläggarne,
uppbyggdes vid nedersta forsen av Hemträskbäcken å Orrby skatteägor med
två stångjärnshammare och fyra härdar och därpå masugn 1742 byggdes vid
_Strömsund_, beläget vid havshamn vid Dynträskbäckens utlopp på Råneå
bys ägor, allt inom Råneå socken. Malmen skulle tagas dels från
Gällivare med renskjuts 18 mils väg, dels från Roslagen. Ytterligare tre
masugnar byggdes sedermera inom Meldersteinska distriktet, nämligen
_Gyljen_ vid Sandträskälven på Gyljens skattehemmans ägor inom
Över-Kalix socken efter Bergskollegii år 1801 givna tillåtelse,
_Avafors_ vid Avaforsen i Hvitån inom Råneå socken, varå Kungl.
resolution gavs år 1827, samt _Törefors_ vid stångjärnsverket med samma
namn inom Töre by, Nederkalix socken, anmäld 1875.

Genom bortflyttning av 200 Skeppund smide och en härd bildades 1801 ett
nytt _stångjärnsverk_, _Törefors_ vid Töre by. Utökning av smidet
beviljades sedan 1802 med 700 Skeppund och 1807 med ytterligare en härd
med 700 Skeppund. År 1828 beviljades privilegier å ytterligare ett
_stångjärnsverk_ å tvenne härdar med 900 Skeppund smide vid _Hvitåfors_
nära Hvitåns utlopp i Hvitåfjärden inom Råneå socken.

_Manufakturverk_ inrättades vid _Melderstein_ vid Råneå älv och samma
damm, som stångjärnssmedjan, med en knipphammare enligt Bergscollegii
utslag av 5/7 1742. År 1798 medgavs hitflyttning av ytterligare en
knipp- och en spikhammare för samma stock samt två ässjor.

Vid Törefors stångjärnsverk upprättades på grund av Bergskollegii
privilegier av den 3/6 1807 ett manufakturverk, bestående av en knipp-
och två spikhammare jämte en ässja för förädling av 150 Skeppund
stångjärn.

Med stöd av Bergscollegii utslag av 17/12 1782 uppfördes vid Hasafors
vid Råneå älv 1/8 mil från Orrbyn dels ett manufakturverk med en stjert-
och en spikhammare för tillverkning av 25 Skeppund, dels en
myrmalmsblästerugn för tillgodogörande av i trakten upptäckta
myrmalmstillgångar, varigenom man ville inbespara den betungande
malmtransporten från Gällivare. I Hasafors ägde Meldersteins bruk endast
en tredjedel, medan ett par bönder i Orrbyn ägde resten.

Den uppgivna tackjärnstillverkningen inom Meldersteinska distriktet har
vid de olika masugnarna varit följande:

Strömsund under tiden 1745-1830 med 60 blåsningsår 6,003,4 ton eller pr
år 100 ton.

Gyljen under tiden 1827-1856 med 18 blåsningsår 6,217,9 ton eller pr år
345 ton.

Avafors under tiden 1834-1887 med 34 blåsningsår 16,030,8 ton eller pr
år 471 ton.

Törefors under tiden 1875-1887 med 13 blåsningsår 25,854,2 ton eller pr
år 1,989 ton.

Hela tackjärnstillverkningen inom Meldersteins distrikt är sålunda
54,106,3 ton.

Stångjärnstillverkningen har enligt uppgift utgjort vid:

Melderstein under tiden 1745-1892 16,700,2 ton.

Törefors under tiden 1833-1875 2,755,9 ton.

Hvitåfors under tiden 1837-1862 2,223,6 ton.

Summa tillverkat ämnes- och stångjärn alltså 21,679,7 ton.

Manufakturtillverkningen vid de Meldersteinska verken har slutligen
utgjort vid:

Melderstein under tiden 1751-1893 482,9 ton.

Törefors under tiden 1817-1874 455,1 ton.

Hasafors under tiden 1839-1879 40,8 ton.

Hela manufakturtillverkningen inom distriktet är alltså 978,8 ton.

Alla till detta distrikt hörande verk äro numera nedlagda.

Selets bruk.

Sedan Friherre Samuel Gustaf Hermelin i slutet av 1700-talet med all
makt tagit sig an den Norrbottniska bergshanteringens utveckling anlades
bl. a. efter Bergskollegii tillåtelse av den 1/3 1798, 19/12 1799 och
17/6 1800 Selets bruk å krononybygget Östra Selets mark en masugn, ett
stångjärnsverk med till en början en härd och 300 Skeppund smide samt
manufakturverk med en knipp- och två spikhammare för samma stock samt en
ässja för förädling av 50 Skeppund stångjärn. Malmfångsten skulle bli
från Gällivare malmberg och malmen fraktas genom Ripats, Nuortikons,
Kilvo, Nattavaara, Koskivare, Anutskaske och Murjeks nybyggen och
därifrån antingen till Storbacken eller till det 2½ mil längre ned efter
Luleälven belägna Edefors. Landvägen från Gällivare malmberg till
Storbacken räknas till 10 mil och till Edefors till 12 mil. Från Edefors
till Avan, mittför Selets bruk, är båtled på åtta mil. Emellertid
befanns lämpligare på grund av de dyra fraktkostnaderna att delvis fylla
behovet från gruvor i mellersta Sverige.

Den uppgivna tillverkningen vid Selets bruk har utgjort:

Under tiden 1800-1879 med 46 blåsningsår 14,186,7 ton eller pr år 308
ton.

Under tiden 1834-1896 10,198,1 ton stång- och ämnesjärn samt

Under tiden 1817-1895 500,1 ton manufaktur.

Verket är numera fullständigt ödelagt.

Alters stångjärnsverk.

Efter åren 1801 och 1802 meddelade privilegier uppfördes vid Alterälven
på Alters frälsehemmans ägor inom Piteå socken ett stångjärnsverk på två
härdar med 900 Skeppund smide. Det samtidigt beviljade manufakturverket
blev aldrig uppbyggt.

Vid Alters bruk har under åren 1834-1892 enligt uppgift tillverkats av
köpetackjärn 7,524,9 ton stång- och ämnesjärn. Bruket är numera nedlagt.

Rosfors bruk.

År 1830 utfärdades mutsedel för 16 personer å järnmalm å Kälshedens
skattehemmans ägor några hundra famnar SV om Rosån. På detta s. k.
Ristjälns malmfält anlades Rosfors bruk, bestående av masugn,
privilegierad 1832, stångjärnsverk, privilegier 1840 å en härd med 600
Skeppund smide samt manufakturverk, privilegier av 1832 och 1840 å en
vattenslägga å sju Lispunds vikt samt en spik- och en knipphammare med
var sin eldstad under samma tak som stångjärnsverket. År 1860 omnämnes
att gjuteri blivit anlagt, varigenom en vidsträcktare användning av den
med rödbräcka behäftade malmen blivit beredd.

Tillverkningen har enligt uppgift utgjort:

Under tiden 1839-1868 6,808,3 ton tackjärn under 26 blåsningsår eller pr
år 262 ton.

Under tiden 1840-1875 2,709 ton stång- och ämnesjärn;

Under tiden 1841-1875 941,8 ton manufaktur samt

Under tiden 1861-1874 471 ton gjutgods.

Verket är numera helt och hållet nedlagt.

Degerfors bruk.

Vid Jäfreån i Jäfre by, Piteå socken anlades efter år 1797 och 1805
meddelade tillåtelser en blästerugn för myrmalm, ett manufakturverk,
bestående av en knipp- och två spikhammare för tvenne hjulstockar med
två ässjor för förädling av 100 Skeppund stångjärn samt stångjärnsverk
med en härd med 450 Skeppund smide. Då ingen järntillverkning av myrmalm
uppgivits, torde brukets tillverkning varit i huvudsak baserat på
köpetackjärn.

Vid Degerfors bruk har enligt uppgift tillverkningen utgjort under tiden

1808-1887 4,827,3 ton stång- och ämnesjärn samt under tiden

1817-1885 1,304,2 ton manufaktur. Verket är numera nedlagt.

Altappens valsverk.

Under år 1878 uppfördes vid Altappen utanför Luleå stångjärnsverk,
finvalsverk samt gjuteri. Hela anläggningen nedbrann i december 1890,
och har sedermera aldrig blivit återuppbyggd. Tillverkningen har utgjort
12,741,6 ton stång- och ämnesjärn, 7,413,3 ton manufaktur samt 457 ton
gjutgods.

Bergshanteringens absolut nödvändiga förutsättning –
kommunikationer.

Om man frånser det obetydliga husbehovssmide, som ännu bibehålles vid
Kengis bruk och som knappast motsvarar några månaders arbete för en man,
hava alla dessa här omnämnda järnverk det ena efter det andra måst
nedläggas och intet enda torde vid någon tidpunkt hava berett sina ägare
annat än förluster. För att giva en riktig föreställning
om de oöverstigliga svårigheter, som före tillkomsten av
järnvägskommunikationer existerade för de Norrbottniska bergverken torde
det vara lämpligt att här införa ett utdrag ur den relation om
bergverkens och brukens tillstånd i Västerbottens bergmästaredöme för år
1809, som under 1810 avgavs av dåvarande bergmästaren J. J. Quensel:

»Den delen av Sveriges inbyggare som av bergverkens drift hämta sin
näring har länge av rikets politiska ställning lidit kanske oersättliga
förluster. Av särskilte orsaker hava i samma landsort en del blivit
ruinerade en annan del genom andre Näringsomsorger, Handel eller
jordbruk kunnat uthärda de tryckande omständigheter av ett lågt pris på
brukseffecter och ett öfwer all måtta stegrat pris på spannemål och
dagsverken, men vid betraktande av dessa svårigheter finnes ögonskenligt
att Wästerbotn i högre grad än någon annan landsort i Sverige fått
erfara dem. Att förtiga de olyckor, som kriget under förflutna året
medfört är detta en följd av Wästerbotns belägenhet och naturliga
beskaffenhet. Sjöfarten här är endast 3 högst 4 månader av året öppen,
härifrån har under den tid av 7 år som jag bott i landet visserligen
icke 500 sk. stångjärn blivit förde direkt utrikes utan endast till
Stockholm, Spannemålsproduction alltid understiger Consumtion och
Folkbristen samt lättheten för arbetaren att genom Tjärurötters
upptagande på Kronoskogarne i Landet finna utväg till bärgning utan att
vara tvungen till ett bestämt arbete för dagen förorsakar alltid här en
högre dagspenning än i andra orter. Med fullkomlig kännedom av det Nit
för Bergshandteringens bestånd som uppeldar Eders Excellence och Kongl.
Maj:t Coll. vet jag att denna min berättelse inte kann vara annat än
högst obehaglig men om den Näring, som är anförtrodd i E. Ex. och H. K.
C. verksamma vård, skall kunna upphjelpas hvartill fordras den
utmärktaste omvårdnad, rådighet och driftighet, så bör E. Ex. och H. K.
C. känna det onda i sitt ursprung och den widd hvartill det hunnit.

Långt ifrån att tro det Frihet i Näringarne undergräver deras bestånd är
jag ännu ganska övertygad om nyttan av det hufvudsakliga i Kongl.
Förordningen den 15 juni 1809 och tror således icke att
stångjärnssmidets utvidgande varit orsaken till det lägerwall hvari
Brukshandteringen i Wästerbotn nu råkat och skulle hafva råkat fast i
mindre grad även om aldrig Sveriges Fiender fått sätta Foten inom
Wästerbotns gräns; men som jag redan nämt, Landets belägenhet och den
korta tiden för dess Sjöfart vilken inskränker Communication med det
övriga Fäderneslandet till en så kort tid av året har i nuvarande
Conjunkturer varit Brukshandteringens svåraste motstånd. Det stångjärn,
som år 1808 om Sommaren fördes till Stockholm och såldes för 6 Rdr var
tillverkat av tackjärn köpt Sommaren 1807 för 5 Rdr. När nu kohl,
utlagor, som vid vissa Werk gjöra ända till 7 %, Smeders och
Bruksbetjenters underhåll i en tid då en T:a korn gälde 8 Riksdaler alt
Banco, tillägges, så synes lätteligen i vilken ömkelig belägenhet
Bruksrörelsen skulle komma, ty att vissa Werk hafva egna Blåsningar
bevisar als intet häremot så länge Spannmålspriser och Folkbristen samt
brist på Foror gjöra egna Tackjärnet i Tillverkningspris wäl så högt som
det köpta, härifrån dock undantaget Kengis där tackjärnet för billigt
pris kan tillverkas så vida Bruksägaren för andra orsaker skulle finna
sig belåten med en efter Folktillgången passande ringa årstillverkning.
Utom det att således Bruksägarne äro nödsakade att till vad pris som
hälst Tackjernet säljes i Stockholm, därmed förse sig, under det att
Sjöfarten är öppen och sälja sitt Stångjern för att få nytt Tackjerns-
och Spannemålsförlag, skall nödvändigt denna korta tiden för
Communication med Stockholm, det enda ställe där Westerbotns Bruksidkare
varit vana att sälja sitt jern och inköpa sina nödtorfter, belasta
tillverkningen med ett drygt förlag, hvilket när sådana olyckor
tillstöta, som nu händt, hvarigenom ett års tillverkning icke kan ens
blifva skeppad till Stockholm, förlänges i 2 fulla år och stundom
däröfver, en omständighet, som för hvarje näringsidkare särdeles i ett
penningfattigt land är av de känbaraste följder; och måste vara det
aldramäst här då ortens Bruksägare wanligtvis icke äro större
Capitalister än att de nödgats till Werkens inköp eller som är detsamma,
deras iståndsättande eller oppbyggande, begagna alla vanliga tillgångar
genom Förlags Contracter och Disconter m. m.

Då jag säger att den korta tiden för Communication med Södra Sverige i
synnerhet åren 1807, 1808 och 1809 skadat Brukshandteringen är det icke
derföre min mening att påstå det landet är illa beläget för
Brukshandteringen. Ehuru denna omständighet, nu enligt anförda
summariska Calculen werkat en stor förlust, skulle likväl lika möjeligt
kunna blifva, att Bruksidkaren 1810 köper sitt Tackjern och Spannemål i
Stockholm för ovanligt gott pris, och 1811 eller 1812 säljer sitt
stångjern för vida högre pris, än om han fått genast efter Inköpet
utsmida och sälja det; med de olägenheter, som, så länge de äro till,
skola skada Brukshandteringen, är bristen på Folk och Spannemål samt
deraf följande höga arbets- och Forlöner, icke att förtiga det
förhöjningen i Skjutslegan betydeligt bidragit till de senares
förhöjande, hälst Bonden här i orten mycket häldre förtärer sitt bröd av
Agnar och stundom Bark hemma i sitt hus, der han kan få äta sin Filmjölk
än plåga sig och sin ofta enda häst på wägarne för en betalning, som
icke fullt upp ersätter den kostnad han i sådana händelser nödsakas
vidkännas för ett bättre uppehälle under resan än hemma i huset, och
altid vid accord om forlön åberopa vad Skjutslegan för en lika lång väg
gjör. Så länge tillgångarna på Tjäruverke, Skeppswerke, Bjelkar och
Sågtimmer äro så tillräckelige, att Tjäruverket aldeles intet och det
öfriga obetydeligt högre betalas än hvad arbetet med timrets fällning
och framförande kan vara värdt, så saknar Landets Allmoge icke lätta
utvägar till förtjänst under vintermånaderna, och ingen Bruksägare är i
stånd att betala sina kohl till ett så högt pris att Bonden häldre
kohlar än hugger Skeppswerke, Bjälkar och dylikt, och då mängden av
tävlare om förtjensten är ringare, blir följden naturligtvis att Bonden
sätter ett öfverdrefvit pris på sina kohl eller och kohlar han icke. Att
förmå en Bonde att arbeta för Dagspenning är äfven så svårt, emedan här
gäller det samma som är sagt om Forslande. Han blir häldre hemma och
förtär sin mjölk än går ut på arbete längre från sitt hem, än att han
kan äta alla måltider om dagen hemma åtminstone vill derföre hafva så
stor dagspenning att han för en veckas arbete kan lefva sysslolös. Deraf
har händt, att Dagsverken af t. ex. öfvade Timmerkarlar betalts med 24 à
32 S. Banco. Häraf synes huru oriktigt en Resande skulle döma om detta
Land, om han skulle se Bond-Folkets vardagslefnad, bestående av Bröd,
bakat av korn och agnar, litet Filmjölk i stället för dricka och Soppa,
samt endast vid högtider ett litet stycke salt Fisk eller en bit smör,
om, säger jag, han häraf skulle sluta till fattigdom och följande begär
efter peningar. Infödingarnes måtteliga lefnadssätt ersätter deras brist
på Spannemål, och denna måttelighet hos Landets Infödingar, jämte det
att en trefven arbetare icke gerna flyttar från den ort der han är född
eller uppfödd, gjör att de flesta Försök, som blifvit gjorda med
tillkallande av Södra orters arbetsfolk, kohlare eller jordbrukare,
misslyckats. Klimatet har däruti ingen annan del än så vida det verkar
på dageliga lefnadssättet. När en Arbetskarl från Rikets Södra Orter
kommer hit och skall för sädesbrist nödgas sakna sitt måltidsdricka,
sitt kraftiga Rågbröd, sitt Fläsk och Kött, sina ärter med mera, så
försvagas, om icke krafterna, likväl åtminstone modet och han blir
huglös att arbeta, när han icke genom sitt arbete tror sig kunna
förtjäna så, att han på sitt gamla vis kan lefva. Några få exempel visa
dock, att trefna arbetare från Bergslagerne ganska väl tagit sig fram
här i orten, men flit och sparsamhet äro tvenne Dygder, som förenade
måste finnas hos den Colonist som från fruktbarare orter skall flyttas
hit och trifvas.

Folkmängden här i landet tilltog med stora steg före Kriget, men
recrytering, Wargerings uppsättning, Landtvärns utskrifning och framför
alt de Folkdödande epidemier som härjade Landet under året 1809, hafva
nedsatt Folknummern så, att den knappast på 10 år lärer ernå förra
höjden.

Mot dessa alla olägenheter har Bruksrörelsen att kämpa utan afseende på
Fiendteliga Tropparnes infallande i Landet; men detta mördande slag
återstod; redligt och troget hade hvarje Invånare i Wästerbotn uttömt
alla sina matförråder och mången hade tagit brödet ur sin egen mun för
att dela det åt en Armée, som man hoppats blifva Landets försvar, men
hela Arméen gaf sig fången i Calix och ingen fanns som vid denna
skamliga Capitulation vågade ett ord till Landets förmån och fredande;
minnet av denna ohyggliga period skulle snart kunna förleda mig till
Digressioner från mitt ämne, om icke vördnaden för E. E. och H. K. C.
ålade mig, att med möjligaste korthet skynda till mera enskilta ämnen
för min ödmjuka berättelse, sedan jag i det föregående vågat fästa E. E.
och H. K. C:ii högtupplysta uppmärksamhet på de fjättrar, som i
allmänhet fängsla Bruksdriften i detta Bergmästare Döme, under
ödmjukaste anhållan om tillgift, att då jerntillverkningen och
förädlingen nästan utan undantag är det enda, som till min Embetsmanna
åtgärd i economiskt avseende hörer, jag så länge och ensamt dervid
uppehållit.

* * * * *

Koppar Werk.

finnas nu alldeles inga i gång inom Bergmästare Dömet. De som förr varit
arbetade hava väl väkt någon gång idoga mäns uppmärksamhet men som dessa
tillika varit nog olyckelige att äga Jernwerk, hava dessa senare så
upptagit all deras werknings förmåga att de dem meddelade mutsedlar icke
blivit begagnade.

Kengis Jernverk med Junusuvando Grufvor och Masugn, samt Torneåfors
samt Karanäs Masugnar.

Detta äldsta Jernwerk inom Bergmästare dömet har på en längre tid
drifvits, med största lamhet, men tillverkningen har likväl vanligen
stigit till omkring 400 Skeppund på året, nu är derimot förra Ägarne
under Cessio bonorum, och Concours massornes Curatorer, som nära ett år
genom Fiendens vistande i Landet varit stängde från all gemenskap med
werket, hafva icke kunnat förekomma Arbetarnes minskning dels genom
sjukdomar och döden dels genom bortflyttning från Bruket, där intet var
att äta och intet att förtjena. Fruktansvärt är således, att detta Werk
är nära sin fullkomliga undergång som Jernbruk. Karanäs Masugn med
därunder hörande skogar och Sjömalmstägt ligger nu inom Ryska gränsen, i
öfrigt äro Grufvor och Werk under detta Bruket belägna på wästra sidan
om Riksgränsen mot Ryssland. Kengis och Svansteins Bruk tillhörande
Inägor äro äfvenväl på Östra eller Ryska sidan belägne. Ingen fientlig
tropp har något våld föröfvat vid Kengis.

Melderstein med de inom dess District belägne Werk hafva ej eller genom
Fienden blifvit plundrade eller förstörde utan drifvit icke med vanlig
verksamhet, men dock så att de bästa arbetarne blifvit bibehållne och
med sine nödtorfter försedde.

Degerfors Jern och Manufacturverk i Piteå socken och nära gränsen av
Skellefteå har deremot enligt uppgift lidit en förlust av 4,455 Rdr 24
S. R. G. S. dels genom Inqvarteringar, som hindrat Brukets drift, dels
genom Contributioner och sluteligen genom den totala plundring, som
övergått Brukets arbetare. Jag vill på detta ställe skona E. Ex:s och H.
Kongl. Collegii ömhet för en omständelig berättelse om alla de
grymheter, som omenskeliga och uthungrade Soldater begingo, och varom
jag förmodar att ägaren sjelfmant lärer berätta för att erhålla någon
lindring i utskylderna.

* * * * *

Eders Excellence och Högl. Kongl. Collegium behagade höggunstigast häraf
sluta i hvad beklagansvärda omständigheter Bruken här i landet äro och
huru angeläget det är att de kraftigt understödjas om de icke alldeles
skola gå under.»

Den långa och dyrbara malmtransporten från Gällivare, som enligt vad som
i nyss citerade relation framhålles, gjorde tackjärn, framställt av malm
därifrån dyrare eller åtminstone lika dyrt som köpetackjärn från
bergslagen med pålagd frakt till de norrbottniska bruken, föranledde
ägarne av såväl Strömsunds och Selets masugnar som av de senare anlagda
Avafors och Törefors masugnar att anskaffa malm sjöledes från Utö och
Vigelsbo m. fl. gruvor i Roslagen. Likaså torde de inom länet i slutet
av 1700-talet vid Hasafors och Degerfors för tillgodogörande av
närliggande myrmalmsförekomster byggda blästerugnarne hava tillkommit på
grund av de höga fraktkostnaderna å Gällivaremalmen.

Under rubriken »Svappavaara kopparverk» har redan omnämnts, huru man för
transport av råkoppar till Kengis och sedermera även järnmalm från
Svappavaara till Junosuando och Tornefors masugnar samt tackjärn
därifrån och till Kengis jämte färdiga järn- och kopparvaror från Kengis
till Torneå stad, använde en kombinerad landtransport med renar eller
hästar samt flodtransport med »håpare» (pråmar?) eller forsbåtar, för
vilket senare ändamål bröderna Momma bl. andra använde stora kostnader
på upprensning av vissa forsar i Torneälven.

Motsvarande anordningar planerades sedermera av friherre Hermelin för
malmtransporten från Gällivare malmberg till de olika, å denna malm
baserade masugnarne i Råneå, Kalix och Luleå socknar. Vägen till Selets
masugn över Storbacken eller Edefors har redan blivit omnämnd. Från
havet räknat till Storbacken bestod denna flodväg av 444,000 fot
spakvatten, 45,200 fot forsar och 3,000 fot strömdrag. Förbi de svåraste
forsarne, Edeforsen och Hedens forsar, byggde baron Hermelin för hjuldon
farbara vägar för transport av malm och andra effekter. Hela fallhöjden
från Storbacken till havet är 155,6 fot. Det engelska bolag, som på
1860-talet ägde så gott som hela Gällivare malmberg, påbörjade
kanaliseringsarbeten vid ifrågavarande forsar, men dessa avbrötos, då
bolaget 1868 gjorde konkurs, och ha därefter ej återupptagits.

Den andra transportvägen, som nyttjats redan från mitten av 1700-talet,
var uteslutande landväg och ledde från Gällivare nästan rakt söderut ned
till Meldersteins bruk samt vidare 1 mil till Strömsunds vid havet, vid
god hamn belägna masugn, och räknades till 18 mil om vintern, då myrar
och sjöar voro farbara.

Den tredje vägen slutligen följde Lina- och Skrövälvens floddalar förbi
Skrövens by till Gyljens masugn i Överkalix socken 14¾ mil från
Gällivare. Från Gyljen fanns landsväg anlagd för tackjärnstransporten m.
m. till Törefors bruk. Flodvägen mellan Gällivare och havet efter Lina,
Ängeså och Kalix älvar bestod av 584,160 fot spakvatten, 153,060 fot
forsar samt 34,680 fot strömdrag, hela fallhöjden var 1,084,84 fot.

Det är naturligt, att även om en kanalisering av något av dessa
vattendrag varit tekniskt och ekonomiskt genomförbar, så skulle en sådan
transportled, vilken till följd av landets kalla klimat icke i regeln
skulle ha kunnat användas mera än 4, högst 5 månader om året,
visserligen kunnat bliva av stor betydelse för den dåtida, kvantitativt
obetydliga järnförädlingen, men den skulle ingalunda ha kunnat i någon
mån tillfredsställa den moderna produktionens och allra minst den nutida
malmexportens krav på kommunikationsmedel och den skulle icke heller ha
stått i någon rimlig proportion till de ofantliga järnmalmstillgångarne
i Norrbotten. En järnväg från dessa till havet var den enda rationella
lösningen av kommunikationsfrågan.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas ett projekt, som i början av
1820-talet framfördes i en underdånig ansökan från dåvarande inmutaren
av Luossavaara och Kiirunavaara, brukspatron Ekström å Kengis bruk, att
få exportera malm från dessa berg till Norge samt frakta densamma med
hästar till Torneträsk 4 mil, längs detta med pråmar 8 mil och slutligen
åter med häst till norska kusten 4 mil. Denna framställning, som avsåg
att giva ekonomiskt stöd åt de i starkt betryck varande Torneåverken,
blev emellertid av principiella skäl avslagen av regeringen.

Riksgränsbanan och den stora malmexporten. Den gamla
järnförädlingens upphörande.

Oaktat alla svårigheter till följd av bristande kommunikationer fortgick
likväl den gamla norrbottniska järnförädlingen ända tills i slutet av
1880-talet, då järnvägen från Gällivare malmberg till Luleå blev så pass
färdig, att någon större trafik kunde börja. 1887 var det sista år,
under vilket tackjärnstillverkning ägde rum vid någon av de gamla
masugnarne, 1889 slutade valsverks- och gjutgodstillverkningen vid
Altappen, 1896 tystnade den sista stångjärnshammaren (vid Selets bruk)
och året förut slutade det sista manufakturverket (likaledes vid Selet)
sin verksamhet, om man undantar det obetydliga husbehovssmide, som ännu
utföres vid Kengis bruk. 1887 var järnmalmsbrytningen i Gällivare 2,200
ton, minskades sedan på grund av Gällivarejärnvägens otrafikabla skick
och pågående process om Gällivaregruvorna mellan det engelska
gruvbolaget och översten C. Bergman, så att den 1891 endast var 180 ton,
men steg 1892 efter processens avgörande till Bergmans och hans
medintressenters förmån samt sedan Svenska Staten av det engelska
bolaget övertagit järnvägen och iordningställt densamma, till 178,817
ton, 1893 till 306,594 ton, 1894 till 655,401 ton, 1900 till 954,020
ton. År 1903, sedan järnvägen mellan Kiruna och Narvik öppnats för
allmän trafik var länets järnmalmsproduktion 1,941,662 ton, 1908, då den
första uppgörelsen mellan staten och Kirunabolaget m. fl. av år 1907
trädde i kraft, ökades den till 2,793,448 ton, 1913, det sista året före
kriget och då den andra uppgörelsen om ökad export mellan staten och
bolagen ägde rum, till 4,880,935 ton. Genom krigets inverkan och allt
fortfarande genom dess efterverkningar på hela världens ekonomiska liv
har det icke varit möjligt för Kirunabolaget att på långt när utnyttja
de exportmöjligheter, som medgivits bolaget i överenskommelserna med
staten av åren 1907, 1908 och 1913. Malmbrytningen i länet nedgick
därför under kriget år för år, så att den 1917 var endast 2,819,472 ton,
steg visserligen 1918 med ungefär en miljon ton men gick 1919 under 1917
års produktion och var 1920 endast 2,215,978 ton, d. v. s. lägre än
någonsin efter 1903, då Kiruna kom med i produktionen.

Den egentliga malmexporten började samma år Gällivarejärnvägen blev
fullt i ordning eller 1893 med 139,193 ton, steg sedan i mån som
brytningen ökades, så att den utgjorde år 1900 1,054,575 ton, 1903, då
Kiruna kom med, 2,059,008 ton, år 1908 2,789,632 ton, år 1913 4,787,385
ton. Under kriget minskade exporten efter en del fluktuationer år 1918
till 3,142,921 ton, under 1919 till 1,060,953 ton och steg under 1920
till 2,335,709 ton. Såsom exporterad malm har uti här angivna siffror
icke inräknats å upplag i Narvik och naturligtvis ännu mindre i Luleå
lagrad malm. Inalles har under åren 1892-1920 enligt uppgift exporterats
från de fyra järnmalmsfält i Norrbotten, som äro föremål för egentlig
gruvbrytning, 61,871,665 ton järnmalm, medan malmproduktionen inom länet
från och med år 1833 till och med 1920 uppgått till 65,241,651 ton malm.
Är det antagandet riktigt att vad som brutits under åren 1834-1887, i
runt tal 54,700 ton, i sin helhet förädlats vid de då ännu i gång
varande masugnarne, och härtill lägges den Norrbottensmalm, som enligt
uppgift blivit förädlad dels genom tillverkning av 22,166 ton apatitslig
å Svartön åren 1899-1904 dels under åren 1905-1920 (häri dock ej
inräknad den i malmproduktionssiffrorna ej heller intagna
Gällivarevarpmalm, som förädlats vid Luleå järnverk och vid Höganäs
järnsvamptillverkning) eller 596,294 ton, så blir summan 62,490,125 ton,
vadan alltså vid 1920 års slut skulle finnas i förlag vid gruvfälten och
å upplagen i Luleå och Narvik eller andra upplagsplatser skillnaden
mellan den totala produktionen och sistnämnda kvantitet eller 2,751,526
ton, vilket icke torde vara osannolikt. Den från början av år 1906 till
och med 1920 vid nyssnämnda järnverk förädlade anrikningsmalmen från
Gällivare har uppgått till 948,248 ton, i slig motsvarande ungefär
569,400 ton. Lägges nu denna kvantitet till summorna av producerad
primamalm å ena sidan samt å andra sidan förädlad primamalm, så får man
en total produktion av ungefär 65,811,000 ton samt en förädlad
malmkvantitet av ungefär 1,188,000 ton eller 1,8 % av hela länets
malmproduktion.

Förädlingsföretag, startade efter malmexportens början.

Olika hava omdömena varit om förmågan att sköta de vidlyftiga
gruvaffärerna hos de män, som återbördade de stora norrbottniska
malmfälten åt Sverige och sedan ledde gruvföretagen genom de många
ekonomiska svårigheter, som mötte, tills det hela var färdigt i och med
Riksgränsbanans färdigbyggande och Kiirunavaaras färdigställande för
gruvdrift i stor skala, men i _ett_ avseende torde dessa män icke kunna
förvägras fullt erkännande, nämligen uti deras livliga intresse, att
låta en del av malmrikedomarnes avkastning komma det egna landet till
godo. Om ett sådant intresse vittna såväl överste Bergmans som konsul
Broms’ allvarliga strävanden att göra något för det norrbottniska
jordbruket, (den förres många utdiknings- och sjösänkningsföretag, den
senares stiftelse för bildande av egna hem i Tornedalen). Vad som här
särskilt bör påpekas är emellertid anläggningen av _Norrbottens
malmförädlingsverk å Svartön_. Härmed avsågs att för hela det svenska
jordbruket nyttiggöra de oerhörda mängder apatit (fosforsyrad kalk,
motsv. det vid superfosfatberedning vanligen använda råfosfatet), som
finnas i de norrbottniska malmerna, ensamt i Kiirunavaaramalmerna till
så stor mängd, att den Kiirunamalm, som exporterades året närmast före
kriget innehöll mångdubbelt den fosforsyrekvantitet, som årligen
konsumeras av det svenska jordbruket. Genom anrikning åtskildes järnmalm
och apatit, varpå den senare smältes tillsammans med soda till s. k.
Wiborghsfosfat, som således kom att innehålla både fosforsyra, kalk och
alkalier. Detta gödningsämne omtalas ännu i dag med förtjusning av dem
som kommo att pröva dess förträfflighet. Under de år verket drevs,
1899-1904, tillverkades 22,166,2 ton apatit och 324,033 ton
järnmalmsslig. Verket blev, sedan Grängesbergsbolaget övertagit konsul
Broms’ samtliga aktier i de norrbottniska gruv- och malmförädlingssamt
rederiföretagen, nedlagt och rivet.

[Illustration: Kiirunavaara Foto Borg-Mesch]

Samtidigt med detta nedläggande pågick uppbyggandet av ett annat
malmförädlingsverk, däri dock gruvbolagen icke torde ha ingått som
delägare, nämligen _Luleå järnverk vid Karlsvik_ som 1906 kunde påbörja
sin järntillverkning, baserad på kontrakterad leverans från Gällivare
malmfält av s. k. varpmalm med 45 à 46 % järnhalt, vilken malm ej kunnat
vinna avsättning för export, men genom finanrikning och brikettering
enligt d:r Gröndals förfarande nu befriades från det mesta av rågodsets
fosfor- och svavelhalt, så att ett prima, fosforrent exporttackjärn
kunde erhållas som produkt. Tillverkningen utgjorde från 1906 till och
med 1920 517,868,5 ton slig varav dels tillverkats 314,133,3 ton
tackjärn, dels översänts slig till Höganäs för järnsvampberedning med
användande av kolskiffer som bränsle.

Slutligen har Norrbotten från 1917 ett elektriskt _smältverk i Porjus_
som under åren 1917-1920 har producerat 27,036 ton tackjärn och
kiseljärn m. fl. legeringar, vartill använts slig från Gällivare
malmfält och malm från Kiruna och Tuollavaara.

Norrbottens produktion av vissa bergverksprodukter.

Med ledning till stor del av utav bergmästaren Abr. Trysén gjorda
anteckningar beträffande den tidigare tillverkningen av metaller inom
länet samt vad i övrigt funnits tillgängligt av produktionssiffror i
bergmästarearkivet, har efterföljande tabell över »Norrbottens kända
produktion av vissa bergverksprodukter åren 1635-1920» upprättats. För
att något begränsa tabellens omfång ha därvid de årliga
produktionssiffrorna, omräknade från de gamla vikterna i ton eller
kilogram (det senare endast beträffande silverproduktionen)
sammanslagits för varje tiotal år utom för de senaste åren, där
årssiffrorna antagits ha större intresse. I tabellerna ha de olika
bergverken ordnats på hävdvunnet sätt. Först de s. k. ädlare verkens
produktion, så kopparverkens och kopparmalmernas och sist järnverkens
och järngruvornas. Dessutom förekommer en rubrik Diverse malmförädling,
den från gruvdriften åtskilda anrikning, som verkställts dels vid
Norrbottens Malmförädlingsverk för vinnande av apatit och järnmalmsslig,
dels vid Luleå järnverk. Slutligen har i olika kolumner angivits den
årliga malmexporten från länet, jämte den årliga kvantiteten inom
Sverige förädlad järnmalm, dels prima malm, dels anrikningsmalm.

Det är givet att statistiken särskilt för föregående århundraden är
mycket bristfällig, ofta grundad på muntliga uppgifter o. dyl. Jag har
dock trott, att en sammanställning av tillgängliga siffror skulle vara
av stort intresse och trots sina många luckor, giva en ganska god bild
av bergshanteringens ståndpunkt inom länet under gångna tider. Några
ytterligare kommentarier torde näppeligen vara nödvändiga, än de som
gjorts å andra ställen i texten.

Tioårssammandrag ang. Norrbottens läns kända produktion av vissa
bergverksprodukter åren 1635-1920

Årtal A. Ädlare verk

Nasafjälls Silver- Alkavare, Svappavaara Voulosjoki Ericsbergs
verk Kedkevare kopparverk kopparverk kopparverk
(Piteå) (Luleå (Sjangeli) (Pahtavaara)
silververk)

Silver Bly Malm, Silber Bly Råkoppar Rå- Malm Rå- Malm
Bly-, koppar koppar
Zink-

kg. ton ton kg. ton ton ton ton ton ton

Upp- Upptäckt år Upptäckt år Upp-
täckt täckt
1635-40 191,0 62,0 år 1657 1654 — år — —
1641-50 385,0 71,6 1635 — — — — 1696 — —
1651-60 282,9 — — — — 53,9 — — — —
1661-70 — — — 19,6 — 810 à 1,080 — — — —
1671-80 — — — 6,6 13,3 — — — — —
1681-90 — — — — — 3,4 — — — —
1691-1700 — — — — — 2,9 1,7 — — —
1701-10 — — — — — 10,0 7 à 10 — — —
1711-20 — — — — — 1,4 — — — —
1721-30 — — — — — 0,9 à 1,0 — — — —
1731-40 — — — — — — — — — —
1741-50 — — — — — — — — — —
1751-60 — — — — — 8,5 0,9 — — —
1761-70 — — — — — 9,1 — — 0,3 —
1771-80 4,3 0,02 — — — 5,0 — — Hyttan —
1781-90 53,0 8,5 — — — 0,3 — — plundrad —
1791-1800 34,5 6,6 — — — Slut år 1785 — — år 1774 —
1801-10 30,4 7,3 — — — — — — — —
1811-20 — — — — — — — — — —
1821-30 — — — — — — — — — —
1831-40 — — — — — — — — — —
1841-50 — — — — — — — — — —
1851-60 — — — — — — — — — —
1861-70 — — — — — — — — — —
1871-80 — Pb 35,4 — — — — — — — —
1881-90 — Zn 45,0 — — — — — — — —
1891-1895 — Pb 60,0 — — — — — — — —
1896-1900 — — — — — — — — — —
1901 — — — — — — — — — —
1902 — — — — — — — — — —
1903 — — — — — 3,0 — — — —
1904 — — — — — — — — — —
1905 — — — — — — — — — —

Trpt 981,1 156,02 141,4 26,2 13,3 c:a 1,040,5 c:a 11,1 0,3 3,0

Årtal A. Ädlare verk

Diverse oförädlade malmer
Summa tillverkade
Nautanens kopparverk Merke- Rick- Ala Snål- Nietsa- Frid- produkter
nis mansgr. Pårro kok joki hemsgr.

Malmbrytning
Bly, Guld- Rå- Koppar-
Skär- Rå- Nauta- Liika- Arsenik, Kopparmalm malm Silver Bly koppar skär-
sten koppar nen vaara Koppar sten

ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton kg. ton ton ton

Upptäckt
1635-40 — — år 1898 — — — — — — — 191,0 62,0 — —
1641-50 — — — — — — — — — — 385,0 71,6 — —
1651-60 — — — — — — — — — — 282,9 — 53,9 —
1661-70 — — — — — — — — — — 19,6 — c:a 950 —
1671-80 — — — — — — — — — — 6,6 13,3 — —
1681-90 — — — — — — — — — — — — 3,4 —
1691-1700 — — — — — — — — — — — — 2,9 —
1701-10 — — — — — — — — — — — — 11,8 —
1711-20 — — — — — — — — — — — — c:a 10 —
1721-30 — — — — — — — — — — — — » 1 —
1731-40 — — — — — — — — — — — — — —
1741-50 — — — — — — — — — — — — — —
1751-60 — — — — — — — — — — — — 9,4 —
1761-70 — — — — — — — — — — — — 9,4 —
1771-80 — — — — — — — — — — 4,3 0,02 5,0 —
1781-90 — — — — — — — — — — 53,0 8,5 0,3 —
1791-1800 — — — — — — — — — — 34,5 6,6 — —
1801-10 — — — — — — — — — — 30,4 7,3 — —
1811-20 — — — — — — — — — — — — — —
1821-30 — — — — — — — — — — — — — —
1831-40 — — — — — — — — — — — — — —
1841-50 — — — — — — — — — — — — — —
1851-60 — — — — — — — — — — — — — —
1861-70 — — — — — — — — — — — — — —
1871-80 — — — — — — — — — — — — — —
1881-90 — — — — — — — — — — — — — —
1891-1895 — — — — 3,0 — — — — — — — — —
1896-1900 — — — — 13,8 — — — — — — — — —
1901 — — — — — — — — — — — — — —
1902 — — 6,558 — — — — — — — — — — —
1903 267,2 — 15,672,6 50,0 — — — — — — — — — 267,2
1904 365,1 — 16,336 — — 16,0 — 100,0 80,0 — — — — 365,1
1905 626,1 — 17,870,4 1,733 — — — — 50,0 7,0 — — — 626,1

Trpt 1,258,4 56,437,0 1,783,0 16,8 16,0 100,0 130,0 7,0 1,007,3 169,3 1,057,1 1,258,4

A. Ädlare verk

Nasafjälls silververk Alkavare, Svappavaara Voulosjoki Ericsbergs
(Piteå) Kedkevare kopparverk kopparverk kopparverk
(Luleå (Sjangeli) (Pathavaara)
Årtal silververk)

Silver Bly Malm, Silver Bly Råkoppar Rå- Malm Råkoppar Malm
Bly, koppar
Zink

kg. ton ton kg. ton ton ton ton ton ton

Trpt 981,1 156,0 141,4 26,2 13,3 c:a 1,040,5 c:a 11,1 — 0,3 3,0
1906 — — — — — — — — — —
1907 — — — — — — — — — —
1908 — — — — — — — — — —
1909 — — — — — — — 714 — —
1910 — — — — — — — — — —
1911 — — — — — — — — — —
1912 — — — — — — — — — —
1913 — — — — — — — — — —
1914 — — — — — — — — — —
1915 — — — — — — — 60,5 — —
1916 — — — — — — — — — —
1917 — — — — — — — — — —
1918 — — — — — — — 112,0 — —
1919 — — — — — — — — — —
1920 — — — — — — — — — —

Summa 981,1 156,0 141,4 26,2 13,3 c:a 1,040,5 c:a 11,1 886,5 0,3 3,0

Årtal A. Ädlare verk

Diverse oförädlade malmer
Summa tillverkade
Nautanens kopparverk Merke- Rick- Ala Snål- Nietsa- Frid- produkter
nis mansgr. Pårro kok joki hemsgr.

Malmbrytning
Bly, Guld- Rå- Koppar-
Skär- Rå- Nauta- Liika- Arsenik, Kopparmalm malm Silver Bly koppar skär-
sten koppar nen vaara Koppar sten

ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton kg. ton ton ton

Trpt 1258,4 — 56,437,0 1,783,0 16,8 16,0 — 100,0 130,0 7,0 1,007,3 169,3 1,057,1 1,258,4
1906 613,5 97,3 10,600 1,134,2 — — — 38,0 127,5 — — — 97,3 613,5
1907 247,3 — 4,678,4 112,0 — — — — 105,0 — — — — 247,3
1908 — — — — — — — — — — — — — —
1909 — — — — — — — — — — — — — —
1910 — — — — — — — — — — — — — —
1911 — — — — — — — — — — — — — —
1912 — — — — — — — — — — — — — —
1913 — — — — — — — — — — — — — —
1914 — — — — — — — — — — — — — —
1915 — — 320,0 — — — — — — — — — — —
1916 — — — — — — 7,0 — — — — — — —
1917 — — — — — — — 150,0 — — — — — —
1918 — — 35,0 — — — — 20,0 — — — — — —
1919 — — — — — — — — — — — — — —
1920 — — — — — — — — — — — — — —

Summa 2,119,2 97,3 72,070,4 3,029,2 16,8 16,0 7,0 138,0 532,5 7,0 1,007,3 169,3 1,154,4 2,119,2

Tioårssammandrag ang. Norrbottens läns kända produktion av vissa
bergverksprodukter åren 1635-1920

B. Järnverk

Kengisverken

Luleå Porjus
Masugnar Stångjärnsverk Manu- järnverk smältverk
fakturverk
Tackjärn,
Årtal Juno- Tornefors Kengis Svanstein Kengis Tackjärn Kiseljärn
suando (Palokorva) o. dyl.

Tackjärn Ämnes- o. stångjärn

Privilegierat år Uppfört år

1646 1742 1646 1754 1751 1905 1916
ton ton ton ton ton ton ton

1635-40 — — — — — — —
1641-50 — — — — — — —
1651-60 — — — — — — —
1661-70 — — — — — — —
1671-80 — — — — — — —
1681-90 28,2 — — — — — —
1691-1700 48,6 — 26,5 — — — —
1701-10 569,9 120,4 510,2 — — — —
1711-20 260,7 297,1 103,0 — — — —
1721-30 302,9 — 231,1 — — — —
1731-40 1,466,0 — 964,0 — — — —
1741-50 172,6 165,0 98,3 — — — —
1751-60 174,4 268,4 254,6 — — —
1761-70 — 147,8 53,0 — — —
1771-80 328,4 405,6 136,5 176,6 — — —
1781-90 154,5 558,3 186,9 226,3 — — —
1791-1800 351,6 571,9 — — — — —
1801-10 441,5 341,5 — 35,3 — — —
1811-20 — — — — — — —
1821-30 — 497,4 — — 74,9 — —
1831-40 — 291,0 244,6 — 62,1 — —
1841-50 — 203,0 237,7 — 62,3 — —
1851-60 — 618,8 404,2 — 116,0 — —
1861-70 — 169,7 191,2 — 40,9 — —
1871-80 — 73,3 92,7 — 43,3 — —
1881-90 — — Nedbrann — 23,6 — —
1891-1895 — — 1879 — 13,1 — —

Trpt 4,229,3 4,729,2 3,426,9 438,2 436,2 — —
gemens. 307,6

B. Järnverk

Kengisverken

Luleå Porjus
Masugnar Stångjärnsverk Manu- järnverk smältverk
fakturverk
Tackjärn,
Årtal Juno- Tornefors Kengis Svanstein Kengis Tackjärn Kiseljärn
suando (Palokorva) o. dyl.

Tackjärn Ämnes- o. stångjärn

ton ton ton ton Värde i ton ton
kr.

Trpt 4,229,3 4,729,2s 3426,9 438,2 436,2 ton — —
gemens. 307,6

1896-1900 — — — — 9,597 — —
1901 — — — — 2,029 — —
1902 — — — — 1,731 — —
1903 — — — — 1,879 — —
1904 — — — — 1,642 — —
1905 — — — — 1,626 — —
1906 — — — — 712 3,465,3 —
1907 — — — — 722 22,185,3 —
1908 — — — — 814 23,323,5 —
1909 — — — — 887 10,786,5 —
1910 — — — — 1,111 23,601,8 —
1911 — — — — 1,208 22,882,8 —
1912 — — — — 1,089 20,104,3 —
1913 — — — — 1,196 23,911,3 —
1914 — — — — 1,472 26,425,5 —
1915 — — — — 1,331 28,540,0 —
1916 — — — — 1,223 29,920,0 —
1917 — — — — 2,356 29,437 4,044
1918 — — — — 1,944 25,735 6,300
1919 — — — — 1,510 11,658 3,702
1920 — — — — 950 12,257 12,990

gemens. 307,6 436,2 ton
S:a 4,299,3 4,729,2 3,426,9 438,2 37,029 kr. 314,233,3 27,036

Tioårssammandrag ang. Norrbottens läns kända produktion av vissa
bergverksprodukter åren 1635-1920

B. Järnverk (forts.)

Meldersteinska bruksdistriktet

Masugnar Stångjärnsverk Manufakturverk
Tackjärn Ämnes- o. stångjärn

Årtal Strömsund Gyljen Afvafors Törefors Melderstein Törefors Hvitåfors Melderstein Törefors Hasafors

Privilegier år Anmälda år Privilegier år

1742 1801 1827 1875 1738 1801 1828 1742 1807 1782
ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton

1741-50 40,7 — — — 92,2 — — — — —
1751-60 808,0 — — — 477,7 — — 30,3 — —
1761-70 418,6 — — — 884,8 — — — — —
1771-80 263,8 — — — 473,2 — — — — —
1781-90 644,5 — — — 244,5 — — — — —
1791-1800 1,190,5 — — — — — — — — —
1801-10 710,6 — — — — — — — — —
1811-20 480,3 — — — — — — 44,7 7,6 —
1821-30 1,446,4 527,7 — — — — — 104,0 5,1 —
1831-40 — 2,853,6 1,968,1 — 1,339,5 709,7 407,3 23,8 112,5 10,0
1841-50 — 1,572,7 2,135,1 — 1,075,0 1,105,4 741,8 19,9 152,9 11,8
1851-60 — 1,263,9 3,247,8 — 1,821,1 895,2 1,048,5 98,8 148,9 —
1861-70 — — — — 126,3 15,8 26,0 40,7 18,5 10,3
1871-80 — — 4,545,7 8,503,6 2,994,6[1] 29,8 — 85,5 9,6 8,7
1881-90 — — 4,134,1 17,350,5 7,109,3[2] — — 30,9 — —
1891-1895 — — — — 62,0[3] — — 4,3 — —
1896-1900 — — — — — — — — — —
1901-1910 — — — — — — — — — —
1911-1920 — — — — — — — — — —

S:a 6,003,4 6,217,9 16,030,8 25,854,2 16,700,2 2,755,9 2,223,6 482,9 455,1 40,8

Särskilt redovisat stångjärn:

1871-80 — — — — [1]824,5 — — — — —
1881-90 — — — — [2]249,9 — — — — —
1891-95 — — — — [3]55,0 — — — — —
1896 — — — — — — — — — —

Årtal B. Järnverk (forts.)

Selets bruk Rosfors bruk Altersbruk Degerfors bruk Altappens valsverk

Masugn Stångjärnsverk Manufakturverk Masugn Gjuteri Stångjärnsverk Manufakturverk Stångjärnsverk Stångjärnsverk Manufakturverk Stångjärnsverk Manufakturverk Gjuteri

Tackjärn Ämnes- o. Tackjärn Gjutgods Ämnes- o. Ämnes- o. Ämnes- o. Ämnes- o. Gjutgods
stångjärn stångjärn stångjärn stångjärn stångjärn

Privilegier år

1798 1798 1800 1832 1840 1832 1801 1805 1797 1879
ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton

1741-50 — — — — — — — — — — — — —
1751-60 — — — — — — — — — — — — —
1761-70 — — — — — — — — — — — — —
1771-80 — — — — — — — — — — — — —
1781-90 — — — — — — — — — — — — —
1791-1800 73,4 — — — — — — — — — — — —
1801-10 1,357,6 — — — — — — — 99,4 — — — —
1811-20 259,3 — 14,1 — — — — — — 35,1 — — —
1821-30 1,621,8 — 1,5 — — — — — — 70,6 — — —
1831-40 2,970,8 892,1 — 547,5 — 12,0 — 743,7 518,4 149,3 — — —
1841-50 1,986,2 1,085,7 19,2 2,874,2 — 804,5 143,3 856,4 737,1 151,1 — — —
1851-60 3,178,9 408,7 139,5 1,174,0 — 1,070,3 453,0 1,339,0 778,4 160,8 — — —
1861-70 — 195,8 43,5 2,212,6 427,6 725,3 314,5 70,5 831,3 184,3 — — —
1871-80 2,738,7 1,717,1[4] 109,8 — 43,4 96,9 31,0 663,8[8] 1,489,7 514,7 1,358,2 1,276,6 49,7
1881-90 — 5,767,2[5] 132,9 — — — — 3,815,3[9] 373,0 38,3 11,383,4 6,136,7 407,3
1891-1895 — 127,5[6] 39,6 — — — — 36,2[10] — — — — —
1896-1900 — 4,0[7] — — — — — — — — — — —
1901-1910 — — — — — — — — — — — — —
1911-1920 — — — — — — — — — — — — —

S:a 14,186,7 10,198,1 500,1 6,808,3 471,0 2,709,0 941,8 7,524,9 4,827,3 1,304,2 12,741,6 7,413,3 457,0

Särskilt redovisat stångjärn: Särskilt redovisat stångjärn:

1871-80 — [4]636,0 — — — — — [8]1,167,6 — — — — —
1881-90 — [5]1,222,3 — — — — — [9]1,718,3 — — — — —
1891-95 — [6]108,5 — — — — — [10]33,5 — — — — —
1896 — [7]3,0 — — — — — — — — — — —

Tioårssammandrag ang. Norrbottens läns kända produktion av vissa
bergverksprodukter åren 1635-1920

Årtal B. Järnverk. Summa tillverkning C. Diverse malmförädl.

Svartöns
malmförädlingsverk Luleå
järnverk
Tackjärn Gjutgods Stång- o. Särskilt Manufaktur järnmalm-
ämnesjärn redovisat apatit järn- slig
stångjärn malmslig

ton ton ton ton ton ton ton ton

1641-50 — — — — — — — —
1651-60 — — — — — — — —
1661-70 — — — — — — — —
1671-80 — — — — — — — —
1681-90 28,2 — — — — — — —
1691-1700 48,6 — 26,5 — — — — —
1701-10 690,3 — 510,2 — — — — —
1711-20 557,8 — 103,0 — — — — —
1721-30 302,9 — 231,1 — — — — —
1731-40 1,466,0 — 964,0 — — — — —
1741-50 378,3 — 190,5 — — — — —
1751-60 1,250,8 — 732,3 — 30,3 — — —
1761-70 566,4 — 937,8 — — — — —
1771-80 997,8 — 786,3 — — — — —
1781-90 1,357,3 — 657,7 — — — — —
1791-1800 2,187,4 — — — — — — —
1801-10 2,851,2 — 134,7 — — — — —
1811-20 739,6 — — — 101,5 — — —
1821-30 4,093,3 — — — 256,1 — — —
1831-40 8,631,0 — 4,867,3 — 357,7 — — —
1841-50 8,771,2 — 6,643,6 — 560,5 — — —
1851-60 9,483,4 — 7,765,4 — 1,117,0 — — —
1861-70 2,382,3 427,6 2,182,2 — 652,7 — — —
1871-80 15,861,3 93,1 8,442,8 1,628,1 2,079,2 — — —
1881-87 21,484,6 353,6 24,005,3 3,041,0 5,873,1 — — —
1888 — 53,7 2,631,5 37,0 340,0 — — —
1889 — — 1,811,4 69,8 132,5 — — —
1890 — — — 42,7 16,8 — — —
1891 — — — — 24,8 — — —
1892 — — 155,7 138,5 9,0 — — —
1893 — — 30,0 25,5 6,3 — — —
1894 — — 30,0 25,0 11,7 — — —
1895 — — 10,0 8,0 5,2 — — —

Trpt 84,129,7 928,0 63,849,3 5,015,6 S:a 11,574,4 — — —

Årtal B. Järnverk. Summa tillverkning C. Diverse malmförädl.

Svartöns
malmförädlingsverk Luleå
järnverk
Tackjärn Gjutgods Stång- o. Särskilt Manufaktur järnmalm-
ämnesjärn redovisat apatit järn- slig
stångjärn malmslig

Värde i
ton ton ton ton Kronor ton ton ton

Trpt 84,129,7 928,0 63,849,3 5,015,6 — — — —
1896 — — 4,0 3,0 1,771 — — —
1897 — — — — 1,411 — — —
1898 — — — — 2,330 — — —
1899 — — — — 2,370 3,546,9 40,605 —
1900 — — — — 1,715 3,497,8 67,371 —
1901 — — — — 2,029 5,078,4 74,341 —
1902 — — — — 1,731 3,895,3 47,439 —
1903 — — — — 1,879 3,219,1 48,940 —
1904 — — — — 1,642 2,928,7 45,337 —
1905 — — — — 1,626 — — —
1906 3,465,3 — — — 712 — — 8,362,9
1907 22,185,3 — — — 722 — — 36,974,8
1908 23,323,5 — — — 814 — — 33,780,0
1909 10,786,5 — — — 887 — — 12,206,0
1910 23,601,8 — — — 1,111 — — 33,253,0
1911 22,882,8 — — — 1,208 — — 28,659,5
1912 20,104,3 — — — 1,089 — — 31,735,4
1913 23,911,3 — — — 1,196 — — 32,668,0
1914 26,425,5 — — — 1,472 — — 33,265,0
1915 28,540,0 — — — 1,331 — — 44,261,2
1916 29,920 — — — 1,223 — — 58,421,5
1917 33,481 — — — 2,356 — — 66,006,2
1918 32,035 — — — 1,944 — — 59,007
1919 15,360 — — — 1,510 — — 22,006
1920 25,247 — — — 950 — — 17,252

S:a 425,399,1 928,0 63,853,3 5,018,6 37,029 kr. 22,166,2 324,033 517,858,5
11,574,0 ton

Tioårssammandrag ang. Norrbottens läns kända produktion av vissa
bergverksprodukter åren 1635-1920

Årtal D. Järnmalmsbrytning

Rosfors Risttjäln Klöfverberget Hindersön Junosuando Svappavaara Luossavaara
myrmalm

Upptäcktes år

omkr.
1830 1831 1842 1644 1653 1700

ton ton ton ton ton ton ton

1641-50 — — — — — — —
1651-60 — — — — — — —
1661-70 — — — — — — —
1671-80 — — — — — — —
1681-90 — — — — — — —
1691-1700 — — — — — — —
1701-10 — — — — — — —
1711-20 — — — — — — —
1721-30 — — — — — — —
1731-40 — — — — — — —
1741-50 — — — — — — —
1751-60 — — — — — — —
1761-70 — — — — — — —
1771-80 — — — — — — —
1781-90 — — — — — — —
1791-1800 — — — — — — —
1801-10 — — — — — — —
1811-20 — — — — — — —
1821-30 — — — — — — —
1831-40 — 3,136,9 1,670,3 — — — —
1841-50 — 2,354,7 1,517,9 600,9 231,7 310,2 105,3
1851-60 7,8 1,855,9 — — — 368,4 398,2
1861-70 — 5,770,1 — — 48,6 118,8 104,5
1871-80 — — — 4,392,7 — 21,3 —
1881-87 — — — — — — —
1888 — — — — — — —
1889 — — — — — — 334
1890 — — — — — — —
1891 — — — — — — —
1892 — — — — — 45,0 —
1893 — — — — — — —
1894 — — — — — — —
1895 — — — — — — 445
1896 — — — — — — 475
1897 — — — — — — 1,118

Trpt 7,8 13,117,6 3,188,2 4,993,6 280,3 863,7 2,980,0

Årtal D. Järnmalmsbrytning Förädlad järnmalm

Kiirunavaara Gällivare Tuolluvaara Summa Järnmalms
järnmalm export
Upptäcktes år Gällivare, Prima Anrikningsmalm
Kiirunavaara malm
delvis
Tuolluvaara
omkr. omkr. 1897
1700 1700

ton ton ton ton ton ton ton

1641-50 — — — — — — —
1651-60 — — — — — — —
1661-70 — — — — — — —
1671-80 — — — — — — —
1681-90 — — — — — — —
1691-1700 — — — — — — —
1701-10 — — — } — — —
1711-20 — — — } — — —
1721-30 — — — } — — —
1731-40 — — — } — — —
1741-50 — — — } — — —
1751-60 — — — } — — —
1761-70 — — — } — — — —
1771-80 — — — } — — —
1781-90 — — — } — — —
1791-1800 — — — } — — —
1801-10 — — — } — — —
1811-20 — — — } — — —
1821-30 — — — } — — —
1831-40 — 12,218,0 — 17,025,2 } —
1841-50 — 7,269,5 — 12,390,2 } —
1851-60 — 7,446,2 — 10,070,5 } — 54,700 —
1861-70 39,1 943,1 — 7024,2 } —
1871-80 — 1,308,5 — 5,722,5 } —
1881-87 — 2,483,3 — 2,483,3 } —
1888 — 92,515,8 — 92,515,8 — — —
1889 2,452 67,063 — 69,849 — — —
1890 — 5,139 — 5,139 — — —
1891 — 180 — 180 — — —
1892 — 178,817 — 178,862 139,193 — —
1893 — 306,594 — 306,594 260,752 — —
1894 — 655,401 — 655,401 525,729 — —
1895 2,425 624,708 — 627,578 384,007 — —
1896 4,255 604,357 — 609,087 625,795 — —
1897 3,570 623,110 — 627,798 828,305 — —

Trpt 12,741,1 3,189,553,4 3,227,725,7 2,763,781,0 54,700

Årtal D. Järnmalmsbrytning

Rosfors Risttjäln Klöfverberget Hindersön Junosuando Svappavaara Luossavaara
myrmalm
Upptäcktes år
omkr.
1830 1831 1842 1644 1653 1700

ton ton ton ton ton ton ton

Trpt 7,8 13,117,6 3,188,2 4,993,6 280,3 863,7 2,980,0
1898 – – – – – – –
1899 – – – – – – –
1900 – – – – – – –
1901 – – – – – – –
1902 – – – – – – –
1903 – – – – – – –
1904 – – – – – – –
1905 – – – – – – –
1906 – – – – – – –
1907 – – – – – – 16,475
1908 – – – – – – –
1909 – – – – – – –
1910 – – – – – – –
1911 – – – – – – –
1912 – – – – – – –
1913 – – – – – – –
1914 – – – – – – –
1915 – – – – – – –
1916 – – – – – – –
1917 – – – – – – –
1918 – – – – – – –
1919 – – – – – – 2,017
1920 – – – – – – 9,580

S:a 7,8 13,117,6 3,188,2 4,993,6 280,3 863,7 31,052

Årtal D. Järnmalmsbrytning Förädlad järnmalm

Kiirunavaara Gällivare Tuolluvaara Summa Järnmalms
järnmalm export
Upptäcktes år Gällivare, Prima Anrikningsmalm
Kiirunavaara malm
delvis
Tuolluvaara

omkr. omkr. 1897
1700 1700

ton ton ton ton ton ton ton

Trpt 12,741,1 3,189,533,4 — 3,227,725,7 2,763,781,0 54,700 —
1898 3,840 863,810 — 867,650 823,369 — —
1899 1,138 956,162 — 957,300 1,022,492 — —
1900 90,000 954,020 — 1,044,020 1,054,575 — —
1901 119,620 1,076,564 — 1,196,184 1,090,108 — —
1902 232,327 1,090,286 6,000 1,328,613 1,074,434 — —
1903 871,315 1,069,711 636 1,941,662 2,059,008 — —
1904 1,175,709 1,114,632 24,513 2,314,854 2,317,060 — —
1905 1,391,403 1,081,199 41,652 2,514,254 2,521,104 37,367 —
1906 1,488,022 1,104,800 80,248 2,673,070 2,757,275 32,602 17,168
1907 1,417,929 1,141,304 87,977 2,663,685 2,544,143 28,058 50,997
1908 1,649,851 1,064,865 78,732 2,793,448 2,789,632 33,837 44,520
1909 1,383,687 920,577 61,265 2,365,529 2,407,112 17,654 24,926
1910 2,126,833 1,145,419 80,951 3,353,203 3,315,813 38,618 61,224
1911 2,501,997 1,367,016 100,000 3,969,013 3,965,478 35,822 50,037
1912 2,822,350 1,305,177 107,559 4,235,086 4,190,582 47,995 78,767
1913 3,320,162 1,458,515 102,258 4,880,935 4,787,385 52,431 89,677
1914 2,728,363 1,322,670 99,421 4,150,454 3,547,883 37,211 80,991
1915 2,076,513 1,442,865 82,547 3,601,925 3,998,252 25,863 67,206
1916 1,952,769 1,506,763 90,480 3,550,012 2,954,260 33,998 96,678
1917 1,253,855 1,474,620 90,997 2,819,472 3,348,336 35,939,4 110,966,5
1918 2,402,503 1,375,378 64,317 3,842,198 3,142,921 42,611,2 108,351,9
1919 1,383,730 1,253,085 96,548 2,735,380 1,060,953 11,087,0 37,352
1920 1,131,666 973,785 100,947 2,215,978 2,335,709 30,500,0 29,387

S:a 33,538,323,1 30,252,776,4 1,397,048 65,241,650,7 61,871,665 596,293,6 948,248,4

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FRAMTIDA JÄRNFÖRÄDLINGSVERK I NORRBOTTEN.

Järnmalmstillgångarne.

Då utrymmet icke tillåter någon närmare beskrivning av de olika
järnmalmsfyndigheterna, skall jag tillåta mig att till en början få
hänvisa till följande tabellariska, från 1913 års malmkommission benäget
meddelade uppgifter ang. järnmalmsfyndigheter i Norrbottens län som helt
eller delvis tillhöra svenska staten, d. v. s. de fyndigheter, som genom
uppgörelserna 1907 och 1908 antingen helt kommo att tillhöra Staten,
eller där Staten återvann sin jordägareandel och efter viss tid erhåller
rätt att inlösa även övriga andelar (se sid. 124 o. f.).

Från Aktiebolaget Nordsvenska malmfält ha erhållits följande uppgifter
rörande bolaget tillhöriga järnmalmsfyndigheter inom Norrbottens län:

_Kaunisvaara_ malmfält å Kaunisvaara bys mark inom Pajala socken:
Fältet, som är helt belagt med utmål, vari bolaget jämväl disponerar
jordägarerätten, är undersökt genom blottningar och ett flertal
diamantborrningar. Enligt vad dessa givit vid handen kan fältets totala
malmarea skattas till minst 90,000 m², i stort sett hälften utgöres av
fosforfattig styckmalm med c:a 60 % järn och 0,02 % fosfor och resten av
anrikningsmalm med c:a 40 % järn. Malmen är dock i väsentlig
utsträckning svavelhaltig.

_Masugnsbyfältet_ innefattar de gamla Junosuando järngruvor och deras
fortsättning norrut och ligger på Junosuando masugnsbys mark inom
Jukkasjärvi socken c:a 11 mil OSO om Kiruna. Fältet är belagt med 52
utmål, vari bolaget med få undantag innehar jordägarerätten. Av utförda
blottningar och borrningar att döma bör malmarean sammanlagt uppgå till
c:a 60,000 kvm., varav ungefär hälften representeras av mestadels
fosforfattig styckmalm, som till stor del är svavelhaltig, andra hälften
av lättanrikad c:a 35-procentig svartmalm.

_Vittangi järnmalmsfält_ inom Vittangi bys område samt å kronomark,
Jukkasjärvi socken. Inom detta komplex av järnmalmsfyndigheter äro de
flesta än ej fullständigt undersökta. Ett par av fälten äro emellertid
av betydande storleksordning, malmerna torde dock i stort sett vara
något fattigare än i Kaunisvaara- och Masugnsbyfälten. I flertalet
hittills lagda utmål innehar bolaget även huvudparten av
jordägarerätten.

Till ovanstående anser jag mig böra lägga ytterligare några
upplysningar. Å kronomark finnas fem st. utmål i norra _Vathanvaara_,
strax NV om gränsen för Vittangi byamark. Denna fyndighets malmarea har
ansetts möjligen kunna uppgå till 10,000 kvm.

Å Vittangi byamark finnes något söder om Vathanvaara 4 utmål i _Mänty
Vathanvaara_ med till 3,000 kvm. preliminärt uppskattad malmarea, dock
alltför få blottningar för att med någon säkerhet bedöma malmtillgången.

Övriga fyndigheter ligga i nära sammanhang med varandra, sträckande sig
från trakten av Soitolasuvantos nedra ända vid Torne älv över till
Vittangi älv. Å dessa äro hittills lagda 29 utmål å järnmalm och 9 utmål
å svavelkis. Här äro omfattande både jordrymningar och diamantborrningar
verkställda dock utan att lämna någon klarhet om malmtillgången och
malmens kvalitet på grund av dennas lösa beskaffenhet, som gjorde att så
gott som inga borrkärnor av malm kunde erhållas. Man torde kunna antaga
att åtminstone 15,000 kvm. malmarea skall vara förefintlig inom dessa
utmål, som äro fördelade i två komplexer, _Nunasjärvenmaa_ med 32 och
_Kuusinunasvaara_ med 7 utmål, vilka sinsemellan äro förbundna genom de
nio utmålen å svavelkis.

Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält har dessutom förvärvat sig
inmutarerätten till _Vietovare malmfält_, beläget ung. 2 mil fågelvägen
väster om Kiruna och 8 km. nordost om Ekströmsberg strax väster om
Aitijoki ung. 2 km. från dess utlopp i Adtjolahti, en vik i nordvästra
hörnet av Holmajärvi, en av de ovanför riksgränsbanan belägna, av
Kalixälven genomflutna sjöarne. Fältet belades 1919 med 8 utmål för
svavelkis, vilken förekommer i blandning med magnetisk järnmalm, i så
stor myckenhet, att svavelhalten uppgår till 4 à 6 %, ibland högre.
Fältet torde emellertid icke kunna ekonomiskt utnyttjas utan samtidigt
tillgodogörande av järnmalmen och till denna har staten såsom jordägare
enl. bestämmelserna i lagen den 31 maj 1918 ensamrätt. Malmarean är icke
känd, då högst få blottningar på grund av den starka jordtäckningen (2
till 10 meter) kunnat göras. Den torde få antagas ligga över 10,000 kvm.

Samtliga ovannämnda, Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält tillhöriga
fyndigheter, äro i stort sett genomgående starkt förorenade av svavel.
De böra därför även i fråga om de järnrikare kvaliteterna underkastas
finanrikning, varvid man torde få antaga att en fosforren slig skall
erhållas med betydligt nedsatt svavelhalt, som vid brikettering eller
sintring torde kunna nedbringas tillräckligt för att lämna ett
råmaterial för prima järn. Utfrakten blir för Vietovare att kombinera
med en bana till Ekströmsbergs malmfält, för Vittangi- och
Masugnsbyfälten till Kiruna över Svappavaara och Mertainen samt för
Kaunisvaara över Pajala till Övertorneå.

Från 1913 års Malmkommission erhållna uppgifter ang. järnmalms
fyndigheter i Norrbottens län som helt eller delvis tillhöra
Svenska staten

Fältets namn Läge Upptäcktes Kom i statens Geologiska förhållanden,
år ägo år malmens beskaffenhet etc.

Kiirunavaara 305 km. från Luleå. 1690-1727 1907 Malmen består av en finkornig
129 km. från Riksgränsens blandning av magnetit och apatit
station. Undersökningar i mycket växlande proportioner.
1736, 1875 Blodsten förekommer endast
15 km. från Kalix 1890-1891 i underordnad mängd. Fosforhalten
och Torne älvar. 1897-1918 mycket varierande, lägst
i fältets båda ändar.

Apatiten så fint insprängd, att
den icke med blotta ögat kan
iakttagas.

Gällivare 7 km. NO om Gällivare Början 1907 Lösa jordlager av delvis stor mäktighet.
station 100 1700-talet En mängd malmlinser av
km. S om Kiruna. växlande storlek bestående av
såväl svartmalm som blodsten,
men övervägande svartmalm.
Blodstenen är järn- och fosforfattigare
än svartmalmen.

Malmen utmärkes av hög järnhalt,
låg svavelhalt och mycket växlande
fosforhalt.

Luossavaara 305 km. från Luleå. 1690-1727 1907 Malmen består så gott som uteslutande
129 km. från Riksgränsens av magnetit. Endast undantagsvis
station. Undersökningar något blodsten. I allmänhet
1736, 1875 låg fosforhalt ⅔ = 5 mill.
15 km. från Kalix 1890-1891 ton användbara för lancashire
o. Torne älvar. 1897, 1907 samt sur och basisk martin, därav
500,000 ton för sur bessemer
eller sur martin (enl. Asplund).
Väggarna synas konvergera så,
att malmen möjligen utkilar i
sjöns nivå eller 60 à 70 meter
därunder.

Ekströmsberg 3 mil från Kalixfors, Omtalas 1818 1907 Långsträckta linsformiga partier
39 km. från Kiruna Nyupptäcktes av såväl svartmalm som blodsten.
efter en projekterad 1895 2 stora huvudmalmer 930 × 22 à
bana. 52 meter. 420 × 7 à 21 meter resp.
Undersökningar Fosforhalten varierande 0,79-2,33 %
1899-1903

Svappavaara 2,5 km. V om Svappavaara 1654 1908 Linser innehållande dels enbart
by. 4 mil blodsten dels enbart svartmalm,
OSO om Kiruna, Undersökningar dels en blandning av båda.
6,5 mil NNO om 1875, 1890
Malmberget. 1897-1898 2/5 svartmalm + 3/5 blodsten.
1900-1905
Flera större och mindre linser.
Fosforhalt 0,26-3,08 %

Fältets namn Malmanalys Malmarea Malm Malmkvantitet Anm.
konstaterad
Fe P S på djup
% % % m.

Kiirunavaara Numera: malmsort Malmlinserna Till 1910 Petersson 480,000,000 därav Djupundersökningar äro
3,000 × 70 à 200 548 m. 200 mill. ovan Luossaj. just avslutade, men
max. (5,000) under Lundbohm 1910: resultaten ännu icke
69-70 0,05 A 286,000 säkert känd bergets över Luossaj. 240 milj. ton offentliggjorda.
max. enl. Petersson. högsta under » 500 » »
67-68 0,3 C⁰ Lundbohm 1910: punkt -------------
66-67 0,3-0,6 Cᴵ säkert känd 329,000 740 milj. ton
64-66 0,6-1,0 Cᴵᴵ känd gen.
62-64 1,0-2,0 D mätning o.
< 62 >2,0 G diamantborrning
107,000
-------------
Summa 436,000

Gällivare Malm: max. 0,03- Lundbohm 1910: Lundbohm 1910: Djupundersökningar äro
A 69 0,025 0,07 181,240 226,341,500 ton just avslutade, men
max. mindre rika mindre resultaten ännu icke
Cᴵ 67 0,35 malmer 25,000 rika malmer: offentliggjorda.
max. ------------- 6,300,000 »
Cᴵᴵ 65 0,80 Summa 206,240 ---------------------
min. Summa 232,641,500 ton
D 63 0,80

Luossavaara 56,0 0,002 Låg Säkert känd area 100 Petersson: 22,500,000 ton. 6 diamantborrhål drivna.
-68 -6,0 S-halt 28,000 m² ovan Luossajärvis yta Fosforhalten mycket
-70 Kompassdrag motsvarande 25,000 m² area. växlande, dock äro de
Något 1300 × 58 meter. Lundbohm: 18,000,000 ton olika kvaliteternas
högre min. huvudmassor mera samlade.
än Asplund: 7,600,000 ton
Kiirunavaara till 98 m. under dagen.

Ekströmsberg Blodsten: 0,03 à Svenonius: 40 Petersson 10,000,000 ton Endast ett diamantborrhål
60,86 1,60 0,07 40,000 à 50,000 m² till 80 m. utfört. Fosforhalten
W. Petersson och 30,000,000 ton till 140 m. mycket varierande. Ingen
Svartmalm: H. Bäckström: D:o 1910: 50,000,000 ton. malm med låg
60,94 1,03 50,000 m². Bäckström: 100,000,000 fosforhalt.
ton. 200,000 ton pr meter.
Medeltal:
62,9 1,27

Svappavaara Blodsten: 0,02 à Petersson, Kjellberg, 168 Petersson, Asplund, Köhler Varierande fosforhalter
61,55 0,48 0,08 Asplund, Köhler, Nordqvist: blandade om varandra
Nordqvist: 15,000,000 ton till 88 m. över hela fältet. Ingen
Svartmalm: 50,000 m² 190,000 ton pr meter. fosforren malm. Malm
60,61 0,92 har anträffats på 62,6,
150,7, och 168,24 m.
djup. Ej tillräckliga
djupundersökningar.

Fältets namn Läge Upptäcktes Kom i statens Geologiska förhållanden,
år ägo år malmens beskaffenhet etc.

Leveäniemi 2 km. SSV om 1897 1908 Lösa jordlager av betydande mäktighet.
Svappavaara by. Undersökningar En stor del myrlänt. Torvdy
1898, 1899 och lera. Huvudsakligen svartmalm,
1900-1907 något blodstensblandad i
fältets norra del. Fosforfattiga
malmer tämligen väl skilda från
fosforrika ⅓ av arean < 0,05 %
fosfor i medeltal 0,014 %. Utom
den samlade malmen även
anrikningsmalm.

Mertainen 29 km. SO om 1897 1907 Malmen förekommer dels ss. lager
Kiruna. Undersökningar och klumpar, dels ss. bindemedel
14 km. NV om i breccia samt ss. fina ådror i
Svappavaara by. porfyr, magnetit och blodsten. I
dagen endast obetydligt blodsten.
Två större huvudlinser: 375 × 10
m. och 200 × 18 m.

Laukujärvi 5 km. N om Ekströmsberg. 1898 1907 Malmen består av en blandning
Undersökt 1901-02. av magnetit och blodsten.
Fosforhalten är ojämn. Ingen
kvalitetsmalm kan erhållas.

Rakkurijoki 7 km. S om 1898 1907 Fältet ligger i en myr. Dels samlad
»Statsrådet» å malm dels impregnerad bergart.
Kiirunavaara. Finkornig magnetit med svavelkis.

Tuollujärvi 5 km. Ö om 1898 1907 Större delen ligger i myr samt med
Luossavaara. djup jordbetäckning. Magnetitådror
i porfyr.

Tansari 3 km. VNV om 1908
Svappavaara malmberg.

Salmivaara 28 km. NNO om 1897 1908 Djupa jordlager 7-13 m.
Gällivare malmberg. Undersökt Förmodligen såväl samlad malm som
1904 magnetitrika bergarter.

Painirova 8 km. V om 1897 1907 Till största delen morängrustäckt.
Svappavaara by. Undersökt Breccieartad syenitporfyr med
1897 och 1902 malm som bindemedel av samma
natur som vid Mertainen. Malmen

Fältets namn Malmanalys Malmarea Malm konstaterad Malmkvantitet Anm.
på djup
Fe P S m.
% % %

Leveäniemi 60,73-70,39 0,005-1,000 0,011-0,030 32,000 m² någorlunda 166 Petersson: 73 st. diamantborrhål
Medeltal kända enl. Petersson. 15,000,000 t. till 100 m. tills. 1,700 m.
63,4 Kompassdraget 128,000 ton pr meter. Malm med högre än
1200 × 300 à Samlad malm konstaterad 1,0.
700. på 154 m. i ett hål, 166 m. Malm medelhög:
djupt med malm + leptit 0,044-0,79.
i botten. Malm med låg:
0,005-0,05 % fosforhalt
kan brytas var för
sig.

Mertainen 57-69 0,002-0,200-2,5 låg Kompassdrag 1400 246 Undersökningar pågå. Malmens fosforhalt i allmänhet
Breccian: × 300. låg, i breccian
35,0-45,0 Känd area avsamlad endast några tusendel
malm c:a 10,000 procent. Järnhalten
m². hög.
Breccian:
Petterson 75,000
m².
Eriksson 100,000
m².

Laukujärvi 57 à 0,012-0,336 0,016-0,018 Kompassdrag 800 à Ej tillräckligt undersökt
60,0 900 × 300 à 400. på djupet. Dock ingen
Malmen 2,500 m². stor fyndighet.

Rakkurijoki Endast ett prov Kompassdrag 700 × Diamantborrning har utförts med föga resultat på
100. grund av malmens vittrade beskaffenhet. Fältet
42,3 0,25 Kisig är för litet undersökt.

Tuollujärvi — — — Svagt kompassdrag Diamantborrningar utförda men ingen samlad malm
1000 × 400. har anträffats och antagligt är, att sådan icke finnes
här.

Tansari Endast 4 st. stuffprov Så litet undersökt att något uttalande om malmens
utsträckning, beskaffenhet och värde icke kan
69-71 0,03-0,7 — göras.

Salmivaara Svartmalm endast Kompassdrag 1,000 10,8 4 st. diamantborrhål drivna, som dock lämnat föga
konstaterad. m. regelbundet och hållpunkter för bedömande av fältets beskaffenhet.
jämnt i en konvex
båge.

Painirova NV delen: Svagt kompassdrag Icke mycket samlad malm Anrikningsmalm med
60-70 0,014-0,061 — Längd 1,000 m. och breccian är icke heller ojämn, delvis låg fosforhalt.
maximibredd 800 så rik som i Mertainen.
60-70 0,014-0,061 — m.
270,000 m²
SV och Ö delen:

50-66 0,24-1,58 —

Fältets namn Läge Upptäcktes Kom i statens Geologiska förhållanden,
år ägo år malmens beskaffenhet etc.

Haukivaara 2 km. NO om Kiruna 1759 1907 Med blodsten impregnerad porfyrskiffer,
station undersökt s. k. Haukivaaraskiffer.
1899 Malmen ligger i långsträckta
körtlar av i allmänhet ringa mäktighet
och består av fattig blodsten.

Nokutusvaara 3 km. NNO om Luossavaaras Inm. 1907 Malmen består av såväl blodsten
topp. 1888 som svartmalm. Blodstenarna äro
Undersökt fattiga. Impregnationsmalmområdets
1899 geologiska förhållanden
1917 och överensstämma med Haukivaaraområdets.
1918

Syväjärvi 4 km. NNO om Luossavaara. 1898 1907 Djup jordtäckning 5 à 6 meter.
Undersökt Kvartsrik blodsten ss. inlagring
1899 och i skiffer och dessutom magnetitimpregnationer
1900 i bergarten, som
förorsakar kompassdraget.

Toppi 30 km. NV om Kiruna. 1899 1907 Malmen förekommer förmodligen
1 km. från endast i form av körtlar. Delvis
järnvägen rik, tät svartmalm. Malmen täckes
av djupa jordavlagringar.

Fältets namn Malmanalys Malmarea Malm Malmkvantitet Anm.
Fe P S konstaterad
% % % på djup m.

Haukivaara 35,0 Förmodligen icke brytvärd under nuvarande förhållanden En del utmål äges av D:r
-40,0 på grund av låg järnhalt och ringa malmtillgång inom A. Ljunggrens sterbhus.
statens utmål.

Nokutusvaara Max. 0-3,0 Delvis 10,000 m² enl. Geijer. Inga djupundersökningar utförda. I regel fattig
55,0 -11,5 kisig Kompassdrag malm med delvis mycket hög fosforhalt. Torde
60,0 -(27,0) 1,000-125 icke vara brytvärd. Petersson.

Syväjärvi Ett generalprov taget Vidsträcktmensvagt Torde icke vara brytvärd. Petersson.
kompassdrag.
57,0 0,105 —

Toppi Apa- Kisig Kompassdrag 250 × På grund av sin ringa storlek samt sin beskaffenhet
tit- 25 m. i övrigt sannolikt av ringa värde.
halti

Sedan Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund numera förskaffat sig de
flesta aktierna även i Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält, innehar
Grängesbergsbolaget inmutareandelen i samtliga hittills omnämnda
järnmalmsfält med de undantag, som uppstått på grund av statens
uppgörelse med bolaget och dess underbolag år 1907 och 1908 samt på
grund av Svappavaaraköpet år 1908. Vad jordägareandelen beträffar, sa
innehas den till större delen av bolaget i fråga om Kaunisvaara,
Masugnsby- och Vittangifälten, men i övrigt av Staten, som även har
inlösningsrätt till inmutareandelen i de allra viktigaste fälten,
Kiirunavaara och Gällivare malmberg.

Utanför Grängesbergsbolagets och Statens innehav finnas inom länet
endast två av de under brytning varande malmfälten, nämligen
_Koskullskulle_ (geologiskt samhörande med Gällivare malmberg, men
tillhörande de österrikiska eller numera rättare tjecko-slovakiska
Witkowitz-verken, formellt Bergverksaktiebolaget Freja), samt
_Tuolluvaara_, beläget en halv mil öster om Kiruna och tillhörande ett
konsortium av större mellansvenska järnverk.

Produktions- och exportsiffror från Koskullskulle ingå i siffrorna för
Gällivare malmfält, Tuolluvaaras produktion däremot är särskilt angiven
i tabellen. Den har från brytningens början 1902 till 1920 års slut
uppgått till 1,397,048 ton prima malm, varav ung, 40 %, som utgjort
fosforren malm med ung. 0,010 % fosfor förädlats dels vid de aktieägande
bruken dels vid andra svenska järnverk, däribland de sista åren Porjus.
Ungefär 90 % av hela den i tabellen upptagna kvantiteten förädlad prima
järnmalm under tiden 1905-1920 har sålunda erhållits från Tuolluvaara,
vars övriga 60 % av brytningen exporterats, då fosforhalten varit för
stor för framställning av primajärn. Malmarean, som varierar rätt mycket
å olika nivåer, torde ligga mellan 10,000 och 15,000 kvm. Från
Koskullskulle har däremot all producerad järnmalm exporterats med
undantag endast av det, som brutits för vissa norrbottniska järnverk för
längre tid tillbaka långt innan järnvägens tillkomst. Denna malm har i
allmänhet hållit omkring 0,020 % fosfor, således en A-malm efter
exportskalan. Av icke brutna järnmalmsfyndigheter, i vilka
Grängesbergsbolaget icke förskaffat sig aktiemajoriteten, för så vitt
känt är, torde här böra nämnas _Ruotivare järnmalmsfält jämte Vallatj_,
1½ mil VNV om Kvikkjokks kyrkoby, undersöktes första gången av Cl.
Vallman 1795 samt av C. M. Robsahm för friherre Hermelins räkning
följande år och är omständligt beskrivet redan i Hermelins
mineralhistoria. Denne hade stora planer på Ruotivare och planerade en
kanalisering av Lilla Lule älvs sjösystem ned till Jokkmokk för
malmfrakten. Ruotivares malmarea uppskattades 1891 av statsgeologen Fr.
Svenonius och bergmästare J. Carleson var för sig samt av
bergsingeniören J. Jungner 1892 samstämmigt till 300,000 kvm., men
senare undersökningar i förening med visserligen ej slutförda
djupborrningar hava velat starkt reducera malmtillgångarne. Dessas
storlek måste f. n. betecknas såsom outredd. I varje fall är den dock
betydande, och malmens läge ger vid handen, att brytningskostnaderna vid
en drift i stort nödvändigtvis måste bliva mycket låga. Men själva
malmens beskaffenhet gör dess värde tvivelaktigt. Titansyrehalten i
malmen ligger nämligen uppe mellan 11,35 och 14,25 % och järnhalten är
så låg som mellan 47,91 och 52,16 %. Så länge frågan om starkt
titanhaltiga malmers ekonomiska tillgodogörande icke är löst, torde man
därför böra lämna dessa fält ur räkningen. Även avståndet till närmaste
järnvägsstation, Porjus (eller Luleluspen?) är väl stort, ung. 15 mil
och blir icke heller efter Inlandsbanans fullbordande till Jokkmokk
avsevärt förbättrat.

Uppgörelserna mellan staten och Grängesbergsbolaget, Kirunabolaget
m. fl.

Då med undantag av de relativt små malmfälten Koskullskulle och
Tuolluvaara inga andra »aktuella» järnmalmsfyndigheter, i vad frågan
gäller utvecklingsmöjligheterna för Norrbottens bergsbruk, f. n. äro
kända än de här förut omnämnda, som äges av staten eller i vilka
Grängesbergsbolaget är huvudaktionär, samt av dessa de, som tillhöra
Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält, på grund av sitt läge och sin
karaktär av huvudsakligen anrikningsmalmer, torde böra hänföras till
»reserven», synes det vara på sin plats, att här göra en kort antydan om
innebörden av de mellan staten och Grängesbergsbolaget m. fl. under åren
1907, 1908, 1913 och 1918 träffade malmavtalen.

_1907 års avtal. Staten_ hade på grund av bestämmelserna i 1884 års
gruvstadga förlorat sina jordägareandelar i de viktigaste utmålen i
Gällivare, Kiirunavaara, Luossavaara och Nokutusvaara malmfält, men
lyckades genom avtalet 1907 dels återvinna dessa andelar, dock ej till
full utsträckning förrän efter år 1937, dels erhålla betydelsefulla
medgivanden från bolagens sida till den svenska järnhanteringens förmån
därigenom, att staten dels medgav en betydligt ökad malmbrytning utöver
den, som i sammanhang med beslutet om riksgränsbanans byggande blivit
bestämd, dels avstod från sin rätt att lägga exporttull å den medgivna
exportkvantiteten såväl från Kiirunavaara och Gällivare som från
Grängesbergs malmfält, dels slutligen avstod från fullföljande av
rättegången angående förverkade utmål i Gällivare malmfält. De
bestämmelser, varigenom man sökte tillgodose järnhanteringens intressen,
voro, förutom rätten för staten att inlösa även inmutareandelen i de
lappländska malmfälten 1933 eller eventuellt 1943, begränsningen av
malmexporten från Grängesberg efter 1917 års utgång till högst 450,000
ton årligen, exportförbudet å fosforfattig s. k. A-malm från
Kiirunavaara utöver redan sålda 700,000 ton, förpliktelsen för bolagen
att till skäligt pris, vars bestämmande kunde av Kungl. Maj:t
underställas skiljemäns avgörande, av den medgivna malmproduktionen i
Kiirunavaara och Gällivare i främsta rummet leverera vad som av de
malmsorter bolaget bryter, åstundas för järn- eller ståltillverkning
inom Sverige (kontraktets § 15). Utöver dessa förbehåll angående de
redan under brytning varande malmfälten, överlämnades till staten _med
full äganderätt_ samtliga Mertainens gruvaktiebolag tillhöriga
malmfyndigheter av vilka de förnämsta voro _Ekströmsbergs och Mertainens
järnmalmsfält_, samt med _uteslutande dispositionsrätt_ intill år 1933
respektive 1938 _Luossavaara malmfält_, med rätt för staten att därefter
behålla malmfältet som sin egendom eller ock, i fall det visade sig
fördelaktigare, återlämna detsamma till Luossavaara–Kiirunavaara
aktiebolag med skyldighet för detta att ersätta staten värdet av
eventuellt för gruvdrift utförda anläggningar, »byggnader och annat,
liksom maskiner redskap och materiel» (kontraktets § 6, 4:0). För
utnyttjandet av samtliga dessa malmfält sattes dock det villkoret, _att
staten intill år 1933 respektive 1938 icke äger att inom desamma bryta
eller låta bryta järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning i
Sverige_.

_1908 års avtal._ Samma utfästelse, som senare visat sig så hinderlig
för ett rationellt tillgodogörande av dessa till staten överlämnade
malmfält, gjorde staten även beträffande Svappavaara och Leveäniemi m.
fl. malmfält, när dessa följande år under samma bolags medverkan
inköptes av staten för en summa av 8½ miljoner kronor, varav bolagen
tillsköto 3½ miljoner, dels mot nyssnämnda förbindelse från staten, dels
mot rätten att få ur Kiirunavaara och Gällivare malmfält uttaga av den
malm, som vid en blivande statsinlösen skulle tillfalla staten,
tillsammans nio miljoner ton utan avräkning å lösesumman för den vinst
bolagen härigenom skulle bereda sig. Enligt de beräkningar, som
verkställts för statens räkning före uppgörelsen med malmbolagen av år
1913, måste denna vinst anses uppgå till mellan 50 och 60 miljoner
kronor, vilket med avdrag av utlagda 3½ miljoner, och royalty till
staten under beräkning av 4 procent ränta, år 1933 motsvarar en samlad
nettovinst för bolagen å Svappavaaraaffären av ungefär 45 miljoner
kronor.

_1913 års avtal._ Innebörden av detta avtal är, att
Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag medgives bryta och exportera utav
den malm, som vid en statsinlösen skulle tillfalla staten, sammanlagt 31
miljoner ton mot det, att staten dels bekommer hela den på halva
malmmängden beräknade nettovinsten sex kronor per ton, (således vad
staten även utan inlösen efter år 1937 har rätt att få på sin då fullt
återvunna hälft av malmfyndigheterna Kiirunavaara och Gällivare) dels
erhåller avräkning å blivande lösesumma med halva vinsten eller tre
kronor per ton å den andra hälften av den brutna malmkvantiteten,
vilken, om inlösen ej kommer till stånd, skulle tillfalla bolaget, eller
tillsammans 46,500,000 kronor.

_1917 års avtal_ rörde endast brytningen i den av Grängesbergs
gruvaktiebolag innehavda delen av Grängesbergs malmfält och medgav
Grängesbergsbolaget att under åren 1917 och 1918 bryta och exportera
tillhopa 550,000 ton utöver de i 1907 års kontrakt medgivna 450,000 ton,
mot det att exporten under följande år till och med år 1937 nedsättes
till 435,000 ton.

_1918 års avtal._ Genom föregående avtal uppgår den samlade
malmkvantitet Luossavaara–Kiirunavaara Aktiebolag äger bortfrakta från
Malmberget och Kiirunavaara under åren 1908-1932 till 133,750,000 ton.
Genom krigsförhållandena hade emellertid bolagets utfrakt efter krigets
utbrott blivit så starkt hämmad, att underskottet vid 1918 års slut
beräknades till 9 à 10 miljoner ton.

Genom ett tilläggsavtal till de föregående avtalen beträffande dessa s.
k. »utfallna malmkvantiteter» bestämdes, att vare sig staten år 1932
begagnar sin rätt att inlösa stamaktierna i L. K. A.-B. eller detta ej
sker, varvid staten i stället från början av 1938 automatiskt erhåller
full rätt till hälften av L. K. A.-B.s egendom och dess avkastning,
skall L. K. A.-B till Grängesbergsbolaget leverera de under krigsåren
»utfallna kvantiteter», som vid resp. tillfällen ännu icke blivit
utfraktade utöver de av L. K. A.-B. för åren efter kriget avtalsenligt
exporterade kvantiteterna. I förra fallet skall leveransen ske under
åren 1933-1942, i senare fallet under åren 1938-1942, allt fob. Narvik
eller Luleå efter Grängesbergsbolagets val och till självkostnadspris,
vari må ingå dels royalty till G. E. Broms’ arvingar dels den royalty,
som enligt avtalen skulle utgått till staten, därest de ifrågavarande
kvantiteterna utfraktats det år de utfallit.

Dessutom träffade staten med Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund
och det nybildade Norrbottens Järnverks Aktiebolag, vars huvudaktionärer
utgjordes av flertalet mellansvenska järnverk jämte Grängesbergsbolaget
och som hade till syfte att starta elektriska järnsmältverk, i stor
skala i Norrbotten för tackjärnets vidare förädling i Bergslagen, år
1918 avtal angående malmbrytning inom Luossavaara och Grängesberg av i
huvudsak följande innehåll:

Staten överlåter nyttjanderätten till Luossavaara till
Grängesbergsbolaget och Norrbottens järnverks aktiebolag, vilka bolag
berättigas där bryta och bortfrakta 350,000 ton malm årligen. Härav
skall järnverksbolaget erhålla den malm, som håller högst 0,015 procent
fosfor och Grängesbergsbolaget den fosforrikare malmen. Den
fosforfattiga malmen må endast användas för järn- och ståltillverkning
inom landet, den fosforrikare må exporteras. För nyttjanderätten erlägga
bolagen årligen 350,000 kronor, oavsett om någon brytning äger rum eller
ej, samt dessutom två kronor, i vissa fall tre kronor per ton bruten och
bortfraktad malm.

Å andra sidan förbinder sig Grängesbergsbolaget att årligen ställa till
statens disposition 350,000 ton Grängesbergsmalm. Denna malm levereras
till självkostnadspris, men staten avstår å sin sida från avgift för
Luossavaaramalmen, dock högst intill tre kronor per ton levererad
Grängesbergsmalm. Denna överenskommelse innebär alltså, att
staten alltid kan disponera 350,000 ton Grängesbergsmalm till
självkostnadspris, oavsett om någon brytning skett i Luossavaara eller
ej, under det att Grängesbergsbolaget erhåller ersättning utöver
självkostnaden å angivna kvantitet Grängesbergsmalm, som till staten
levererats, endast och i den mån bolaget bryter och exporterar
Luossavaaramalm. I gengäld har dock Grängesbergsbolaget beretts den
förmånen att, om vid 1930 års utgång befinnes, att staten från
Grängesbergsfältet erhållit mera malm än som från och med det år, då
rätten till malmleveransen först begagnas, av bolagen brutits och
bortfraktats från Luossavaara, staten skall för överskottet betala ett
tillägg av 10 procent av självkostnadspriset, beräknat efter medeltalet
för hela nämnda brytningsperiod.

Staten äger icke begagna sin rätt till Grängesbergsmalm annat än för
tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för järn- eller
ståltillverkning eller för utvidgning av redan förefintligt sådant
företag.

I överensstämmelse med de skäl, som anförts för ett bibehållande av den
nuvarande exporten av Grängesbergsmalmen, har Grängesbergsbolaget i
avtalet berättigats att, i den mån staten icke begagnar sig av sin
dispositionsrätt, själv exportera ifrågavarande 350,000 ton. Exporten
från Grängesberg skulle då komma att uppgå till 775,000 ton eller
ungefär samma kvantitet som under de sista åren. Därjämte har bolaget
erhållit rätt att efter år 1918 utskeppa de kvantiteter, bolaget varit
berättigat skeppa intill 1918 års utgång men till dess icke hunnit
utskeppa.

Utöver den malm, som genom ovannämnda utbyte kan ställas till den
inhemska järnhanteringens disposition, hava bolagen utfäst sig att för
järn- och ståltillverkning i Sverige tillhandahålla staten intill
100,000 ton Luossavaaramalm till pris motsvarande självkostnaden ökad
med 10 procent. Härigenom kan staten för den inhemska järnförädlingens
räkning disponera över en avsevärd malmkvantitet. Denna kommer
visserligen att bliva av växlande kvalitet. Hurudan fördelningen mellan
olika malmsorter i avseende å fosforhalten kommer att bliva, låter sig
ej med full säkerhet nu bedöma.

Statens förfoganderätt över ifrågavarande malm skulle, såsom är antytt,
begränsas genom bestämmelse, att rätten till malm ej finge begagnas för
annat ändamål än för järn- eller ståltillverkning inom landet. Härvid är
att märka, att föreskriften härutinnan väl utgör hinder mot export av
den malm, staten erhåller, men däremot ej mot att staten eller den, till
vilken staten överlåter sin rätt, exporterar ur malmen framställt
tackjärn.

Med hänsyn till andra tackjärnstillverkare inom landet, bland vilka
särskilt må nämnas aktiebolaget Porjus smältverk, vilket, såsom förut
nämnts, för egen del ingivit ansökan om viss brytningsrätt i
Luossavaara, har Norrbottens järnverk utfäst sig att avstå en del av den
malm, som eljest skulle tillfalla bolaget. Malmen fördelas mellan olika
sökande i förhållande till deras produktion av tackjärn, avsett för
ståltillverkning inom landet. Den malm, som Norrbottens järnverk sålunda
avstått, må icke användas för annat ändamål än framställning av tackjärn
för ståltillverkning inom landet. Vederbörande avnämare äga alltså icke
rätt att exportera vare sig den erhållna malmen eller därav framställt
tackjärn. Rätt till export av den Norrbottens järnverk tillkommande
Luossavaaramalmen äger ej heller järnverket i fråga. Däremot kan
Norrbottens järnverk exportera ur sagda malm framställt tackjärn, dock
endast under den förutsättning, att efter tillgodoseende av hela det, på
sätt avtalet anger anmälda behovet av malm för tillverkning inom landet
av tackjärn, avsett för ståltillverkning, något överskott uppstår.

Beträffande inlösen av byggnader och dylikt är stadgat att, om avtalet
icke förlänges vid 1930 års utgång, skall staten till bolagen erlägga
lösen för anstalter, byggnader, (dock ej bostadsbyggnader) maskiner m.
m. Önskar staten icke själv fortsätta brytningen, är staten enligt
1907 års avtal berättigad att återlämna Luossavaara till
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, därvid detta bolag å sin sida skall
erlägga lösen till staten för anstalter, byggnader, maskiner m. m.

I överenskommelsen hava vidare intagits bestämmelser om rationell
malmbrytning, om statens rätt att verkställa undersökningar och att taga
del av utförda undersökningar, om upplåtelse av nödiga markområden, om
royalty till G. E. Broms’ rättsinnehavare om befrielse från exporttull
och dylikt, vilka bestämmelser ansluta sig till motsvarande föreskrifter
i avtalen angående brytning i Kiirunavaara och Gällivare, om viss
solidarisk ansvarighet för de båda avtalsslutande bolagen samt om
ställande av säkerhet för enligt avtalet åtagna förbindelser.

Järnvägsfrakterna hava reglerats i överensstämmelse med
järnvägsstyrelsens hemställan; dock med vissa på hemställan dels av
trafikaktiebolaget, dels av järnvägsstyrelsen vidtagna mindre ändringar.

Slutligen må nämnas, att till huvudavtalet är fogat ett godkännande av
detsamma från Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag, vilket bolag genom
1907 års kontrakt upplåtit till staten nyttjanderätten till Luossavaara
malmfält. I detta godkännande ingår jämväl sådan förklaring från
bolagets sida, att varje tilläventyrs förefintlig, ehuru redan utan
någon särskild förklaring osannolik möjlighet, att staten genom nu
föreliggande avtals slutande skulle komma i en oförmånligare ställning
än eljes varit fallet vid en framtida statsinlösen enligt § 9 i 1907 års
kontrakt, torde vara undanröjd.

Av förut lämnade upplysningar torde tydligt framgå, att om än
Grängesbergsbolaget i övrigt kan sägas intaga en monopolställning i
fråga om järnmalmstillgångarne i vårt land och i all synnerhet i
Norrbotten, så har dock Staten genom 1907 och 1908 års avtal fått i sin
hand så stora delar av de mest betydande malmfälten och rätt till
inlösen av resten, att den stora fara för bergshanteringen, som
Grängesbergsbolagets malmförvärv eljes skulle inneburit, i hög grad
neutraliseras. Det är redan och blir om några år i än större
utsträckning möjligt för Staten såväl att tillhandahålla enskilda
malmkonsumerande förädlingsverk deras behov av malm som att, där så
befinnes lämpligt, för egen del starta förädlingsverk. Med den starkt
försvårade ställning i konkurrensavseende med utlandet, som den svenska
järnhanteringen numera råkat in uti, är det förvisso oundvikligt, att
Staten med sina större resurser i fråga om nödiga naturtillgångar
understödjande griper in. Den vägen är tvivelsutan den enda i längden
framkomliga, när det gäller en sådan industri som järnhanteringen.

De naturtillgångar, som härvid måste tagas i bruk äro icke enbart
malmerna. Därtill behövs också kol. Då vårt land ifråga om
stenkolstillgångar är mindre lyckligt lottat än övriga större
järnproducerande länder och även möjligheterna för träkolsproduktionen
äro långt mera begränsade, än som svarar mot våra malmtillgångar, är det
tydligt, att vi måste söka begränsa kolåtgången per ton tackjärn
så mycket som möjligt. De nu fullt genomförda elektriska
järnframställningsmetoderna medgiva en kolbesparing av 60 % av åtgången
i en vanlig masugn.

Såsom framgår av artikeln »Norrbottens vattenkraft och elektrifiering»
äro vattenkrafttillgångarne inom länet mycket stora, men annan industri
än järntillverkning kan icke förväntas uppstå i så stor utsträckning,
att den kan konsumera någon större del av detta kraftöverflöd. Då vidare
Norrbotten i ojämförligt större grad beträffande malmen, men även i
fråga om kolvedstillgångar och, som jag längre fram skall söka visa, i
fråga om ett ämne grafit, som möjligen kan ersätta stenkolet eller
koksen såsom reduktionsmedel, är långt rikare försett, än vad fallet är
med Mellansverige, där även krafttillgången är mycket begränsad och
starkt efterfrågad för ändamål, som kunna betala mera för den, då synes
det verkligen självklart, att tackjärnstillverkningens förflyttning till
Norrland och grundande på elektrisk kraft samt på våra kol- och
malmtillgångar, är just räddningen för den svenska järnhanteringen ur de
nuvarande svåra förhållandena. Till belysande av denna fråga skall jag
här referera några beräkningar, som jag 1918 hade tillfälle att med stöd
av erfarna metallurger göra beträffande framställningskostnaderna för
tackjärn under olika träkols- och kokspriser, dels i vanliga
träkolsmasugnar och i koksmasugnar i södra Sverige, dels i elektrisk
masugn i övre Norrland, varvid räknats med Porjus såsom
förläggningsplats. Till jämförelse har gjorts en visserligen på
grund av felande detaljuppgifter mycket osäker beräkning av
framställningskostnaderna för kokstackjärn i Westphalen. Malmpriserna
hava antagits konstanta och satts i Westphalen enligt sista noteringarna
före kriget för svensk malm med 62 procent järn och 1 procent fosfor
till 21:80 mark och för minettmalm med 37 procent järn till 5 mark,
varjämte till 1 ton tackjärn beräknats åtgå 1 ton av vardera malmsorten.
Samma svenska malm har antagits vid Oxelösunds järnverk kosta 12 kronor
och vid Porjus 10 kronor 20 öre, motsvarande fritt banvagn i Grängesberg
8 kronor och i Kiruna 7 kronor. Vid träkolsmasugnarna har räknats med
ett malmpris för 63-procentig malm av 10 kronor 20 öre eller lika med
Porjus. Koksåtgången har antagits till 1,100 kilogram och
träkolsåtgången i hektoliter uppsatt mått i vanlig hytta till 59
hektoliter, motsvarande 1916 års medelåtgång, samt i elektrisk masugn 23
hektoliter (1916 års medelsiffra var 22 hektoliter). Som ekvivalent mot
halva denna träkolskvantitet har räknats 172,5 kilogram koks.
Kraftkostnaden i Porjus har satts till 42 kronor per kilowattår[1] och
produktionsförmågan till 4 ton per kilowattår. Kostnaden för elektroder
har antagits till 1 krona 75 öre och royaltyn till patentinnehavare till
1 krona 25 öre per ton tackjärn. Alla här förut angivna kostnader hava
vid beräkningarna, som utförts dels för år 1914 (före kriget), dels för
år 1918, antagits lika för båda åren. Däremot hava kostnaderna för
arbetslöner, diverse materialier, administration, annuiteter och räntor,
som för 1914 antagits för koksmasugnarna tillsammans till 11 kronor och
för träkols och elektriska masugnar till 13 kronor per ton tackjärn, för
år 1918 antagits jämnt fördubblade eller resp. 22 och 26 kronor. För
masugnsgas, som ej förbrukas för masugnens behov, har avdragits för de
tyska koksmasugnarna 14 öre, för de svenska koksmasugnarna 25 öre, för
träkolshyttorna 59 öre och för de elektriska masugnarna, som ge den
bästa gasen och ej förbruka någon själva, 4 kronor per ton tackjärn.
Träkolens pris har för år 1914 satts till 71 öre per hektoliter,
motsvarande detta års medelpris vid de svenska järnverken, och för 1918
till åsatt maximipris eller 2 kronor 50 öre per hektoliter. Uppsatta å
masugnen torde deras nuvarande pris vara ungefär 3 kronor, vadan
träkolstackjärnets pris rätteligen skulle höjas med ytterligare 29
kronor 50 öre. Koksen gick enligt sista noteringarna före kriget i
Westphalen till 15 kronor per ton, vilket antagits motsvara i Oxelösund
25 kronor och i Porjus 35 kronor. 1918 års priser äro mycket svåra att
få reda på. Gjuterikoks lär vara åsatt ett maximipris av 160 kronor i
sydsvensk hamn, masugnskoks borde då kosta minst 150 kronor å samma
ställe. Jag har emellertid för att vara riktigt säker, att ej räkna till
koksmasugnarnas nackdel, antagit ett pris av endast hälften eller 75
kronor per ton i Oxelösund och 90 kronor i Porjus. Vad den kostar vid de
Westphaliska järnverken, är omöjligt att utröna, då inga noteringar
sedan krigets början offentliggöras. Av andra skäl, som jag längre fram
skall beröra, spelar emellertid icke framställningskostnaden av
tyskt tackjärn den mest avgörande rollen vid bedömandet av
konkurrensmöjligheterna med utländskt järn. För att få någon jämförelse
har jag emellertid antagit ett 15 kronor lägre kokspris än i Oxelösund,
således 60 kronor år 1918.

[1] Detta pris motsvarar vad Porjus smältverk lär betala för sin redan
kontrakterade porjuskraft men torde med 6 à 10 kronor understiga
blivande kraftpris vid Harsprånget med dess dyrare byggnadskostnad.
Kraftkostnaden per ton elektrotackjärn, baserad på denna kraftkälla,
torde således genomgående bliva ett par eller tre kronor högre än vad
som längre fram i texten och å diagrammet angives.

Å vidstående diagram har jag nu sökt åskådliggöra, huru
framställningskostnaderna under olika kol- och kokspriser enligt de
olika framställningsmetoderna och orterna förhålla sig till varandra. I
horisontal led har avsatts priset per hektoliter träkol, och utmärker en
stor ruta 20 öre. I vertikal led, där en stor ruta utmärker tio kronor,
har därefter å de linjer, som motsvara 1914 och 1918 års träkolspriser
resp. 71 och 250 öre avsatts de beräknade tackjärnskostnaderna för resp.
år, varefter de till samma produktionsmetod hörande prislägena
sammanbundits med räta linjer. Dessa linjer angiva således de
tackjärnspriser, som motsvara olika kol- och kokspriser, under antagande
dels av konstanta malm- och kraftpriser, dels att arbetslöner, diverse
materialier och räntor m. m. åtfölja kolprisernas variationer mellan
1914 och 1918 års prislägen. Vi finna nu här, att den ojämförligt
dyraste framställningskostnaden, nämligen 70 kronor 50 öre år 1914 och
189 kronor 50 öre år 1918 eller efter 3 kronor per hektoliter träkol 219
kronor, uppstår i vanliga träkolsmasugnar, d. v. s. vid den för
Bergslagen vanligaste produktionsmetoden. Därnäst kommer kokstackjärn i
södra Sverige, resp. 58 kronor 50 öre och 124 kronor 50 öre år 1918.
Skulle man ha räknat med det ej alldeles osannolika kokspriset av 150
kronor för närvarande, så springer emellertid kokstackjärnet upp över
träkolsjärnet med 17 kronor 50 öre till 207 kronor. Kokstackjärnet i
Westphalen skulle enligt beräkningarna ha kostat 1914 52 kronor 50 öre
och 1918 113 kronor per ton. Med undantag av det näst sista prisläget,
52 kronor 50 öre, ligga samtliga här förut anförda pris betydligt över
dem, som beräknats för elektrotackjärn. Beträffande framställningen av
detta äro tre alternativ beräknade, det första med enbart träkol som
reduktionsmedel, med produktionskostnad av 55 kronor år 1914 och 109
kronor 50 öre år 1918, det andra med hälften koks och hälften träkol,
vilket numera i stor skala användes vid Domnarvet och går lika bra som
med enbart träkol, kostnad resp. 53 och 96 kronor, samt det tredje med
enbart koks, vilket ej ännu är tekniskt genomfört, men som upptagits för
att visa den lägsta kostnadsgräns för tackjärn, som det i framtiden
torde vara möjligt att uppnå, och utgör den för 1914 51 kronor och för
1918 83 kronor. Skulle man räkna med här förut antydda kokspris av 150
kronor för 1918, motsvarande i Porjus 165 kronor, så bleve kostnaderna
med enbart koks 109 kronor och med hälften koks och hälften träkol 109
kronor 50 öre eller lika med om enbart träkol användes. Då icke heller
vid de normala förhållandena före kriget prisskillnaden mellan de olika
alternativen skulle varit större än två kronor, synes det icke finnas
fog för påståendet, att man måste invänta den tekniska lösningen av koks
enbart som reduktionsmedel, innan den inhemska produktionen av billigare
järn kan taga ett betydande steg framåt. Redan genom möjligheten att
kunna ersätta hälften av träkolet med koks, har man fått ned
produktionskostnaden ganska nära gränsen för det möjliga.

En blick på följande diagram ger genast vid handen, att någon
_produktion av billigt järn icke är möjlig i de vanliga
träkolsmasugnarna_. Till följd av den stora träkolsåtgången är _icke
heller_ någon produktion i _större skala_, oavsett kostnaden, i längden
möjlig. Tanken att för närvarande lösa frågan genom utökning av den
produktion av skeppsjärn, som redan nu i viss utsträckning äger rum vid
vissa järnverk inom landet, synes således knappast realiserbar. Enligt
uppgifter, som lämnades vid det stora diskussionsmötet i tonnagefrågan å
Teknologföreningen, har för övrigt under förlidet år endast producerats
ungefär 2,000 ton av ifrågavarande material, vilket ju är en nästan
betydelselös kvantitet vid sidan av den i motionen såsom behövlig
angivna av 90,000 ton, motsvarande en årlig nybyggnad av 150,000
bruttoton. En så stor tillverkning bör givetvis komma till stånd genom
anläggande av ett stort modernt järnverk, om den ej skall bliva alltför
dyr; den får ej portioneras ut i småposter till en mängd järnverk, som
sakna förutsättningar för en billig produktion.

[Illustration: Kostnad per ton tackjärn vid olika kol- och
kokspriser i Koks-, träkols- och elektriska masugnar.]

1914 1918
11 kr. Löner, div. mater., annuit. m. m. per ton kokstackjärn 22 kr.
13 » » » » » » » » träkols- » 26 »
15 » Kokspris per ton i Westphalen (åtgång per ton 1,100 kg.) 60 »
25 » » » » i S:a Sverige ( » » » » » ) 75 »
35 » » » » i Porjus ( » » » 345 » ) 90 »
Kraftpris i Porjus 42 kr. per kw.-år, 4 tons produktion; med 4 kr.
ökning av kraftpriset stiger elektrotackjärnets kostnad med 1 kr. per ton.
Med enbart träkol, åtgång i vanlig masugn 59 hl., i elektrisk 23 hl.
Malmpris per ton tackjärn i Oxelösund 19 kr., Bergslagen och Porjus 16 kr.
» » » » i Westphalen 24 » (hälften minett à 4,50 kr.)

Närmast till hands torde då ligga att tänka sig detta järnverk förlagt
till södra Sverige, exempelvis till Oxelösund. Då kraftpriserna i dessa
trakter äro för höga för elektrisk malmsmältning, återstår att grunda
tillverkningen på _vanliga koksmasugnar_. Men även med sådana bleve
tillverkningskostnaden för hög, vartill kommer, att _tillverkningen ej
skulle kunna upprätthållas till något pris, om vi bleve avstängda från
att erhålla kol eller koks utifrån_.

Se vi däremot på elektrotackjärnets kostnadslinjer, så finna vi att de
äro de enda, som kunna mäta sig med och delvis överträffa den tyska
linjen. Med enbart träkol i elektrisk masugn var kostnaden år 1914
endast 2 kronor 50 öre högre och med hälften koks och hälften träkol
endast 50 öre högre än för det tyska tackjärnet, vilka båda siffror ju
endast äro bråkdelar av fraktkostnaden å järnet från Westphalen till
Sverige. Huru dessa förhållanden gestalta sig 1918 är ovissare på grund
av det okända tyska kokspriset. I varje fall _står dock
elektrotackjärnet långt framom alla andra i Sverige tänkbara
framställningar i prisbillighet_. Då man, när koks finnes att tillgå
till rimligt pris, kan med denna ersätta hälften av träkolen och
därigenom få ned kostnaderna ytterligare, men i motsatt fall kan utan
vidare återgå till enbart träkol, tills koksbristen är överstånden, så
synes även _genom en elektrisk malmsmältning kravet på en för alla
eventualiteter säkerställd produktion vara fullt uppfyllt_.

Är man väl ense om den elektriska smältningens bestämda företräde, så
har man vid bestämmande av platsen att taga hänsyn till, varifrån
snarast möjligt kraft kan erhållas till billigaste pris, avståndet till
kraftkällan, till de malmfält, varifrån _billig_ och så _järnrik_ malm
som möjligt kan erhållas, och till de kolfångstområdens läge, som kunna
disponeras för det blivande järnverket, ävensom till de
kommunikationsleder, som finnas till de blivande avnämarna av verkets
produkter. Någon tvekan om att järnverket bör med hänsyn till
kraftkostnaderna, men även för kolets och i viss mån för malmens skull
förläggas till Norrland, torde väl knappast förefinnas, ehuruväl en
olägenhet ligger däri, att sjöfarten är stängd under en längre tid av
året. Vill man snarast möjligt få en produktion till stånd, så torde man
vara hänvisad att taga kraften i första hand från Porjus och sedermera
från Harsprånget, när detta blir utbyggt. Vad kolvedtillgången
beträffar, torde rätt stora reserver för de första åren finnas inom
räckhåll för inlandsbanans norra del och dess närmaste fortsättning åt
söder. Efter färdigbyggandet av denna bana lärer tillräckligt med kol
kunna erhållas längs densamma och dess tvärbanor genom övre Norrland.
Man torde härvid böra taga i betraktande, att vid den fortgående
omläggningen av den svenska tackjärnstillverkningen till elektrisk, som
säkerligen blir nödvändig för näringens framtida bestånd, mera än 60
procent av kolåtgången inbesparas, och den meningen torde vara allmän
bland den svenska järnindustriens målsmän, att det är till tvivelaktig
nytta, om alla sålunda inbesparade träkol skulle användas till
framställning av kvalitetstackjärn, vilket dels möjligen skulle taga för
hårt på våra begränsade tillgångar av fosforrena malmer, dels bidraga
till en ytterligare ökad export av de halvfabrikat, som den inhemska
manufaktur- och maskinindustrien ej skulle hinna konsumera, och därmed
sätta vapen i händerna på denna industris utländska konkurrenter. Att
använda en viss del av dessa inbesparade kol såväl som avkastningen från
nyöppnade kolfångstområden under utdrygning med koks för tillverkning på
elektrisk väg även av billigare järnsorter, torde därför kunna anses
förenligt med en god hushållning.

Det är icke endast i fråga om skeppsbyggnadsmaterial, som vi behöva en
starkt ökad produktion av billigt järn för att bliva någorlunda
oberoende av utlandet. Av tabellen å följande sida framgår _importen_
åren 1913, 1914 och 1915.

Jag skall icke trötta med några kommentarier angående dessa siffror, som
jag anfört för att visa huru långt ifrån oberoende av utlandet vårt
gamla järnbäraland, oaktat sina väldiga malm- och krafttillgångar, ännu
är ifråga om tillgodoseendet såväl av vårt järnbehov som av vårt
jordbruks fosforsyrebehov. Var och en för saken intresserad kan med
dessa siffror för ögonen lätt avgöra, huruvida det talet är riktigt, att
med någon utvidgning av de stora järnverken i Oxelösund och Domnarvet
vårt behov av billiga järnsorter skulle vara i huvudsak fyllt.

1913 1914 1915
ton ton ton

_Import_ av olika järnsorter:
Skrot, tackjärn och dylikt 172,490 163,289 166,026
Oarbetat järn och stål 18 20 5
Delvis arbetat järn och stål 78,604 74,199 95,532
Färdigarbetat järn och stål:
Järn- och stålvaror 109,256 103,182 68,277
Fartyg[1], fordon, maskiner m. m. 106,319 66,524 58,099

Totalsumma, import av järn och stål 466,687 409,214 387,940

Samtidigt _exporterades_ i ton järnenheter, 4,015,100 2,982,500 3,733,160
malm
Med den fosforrika malmen från nedanstående
gruvor _exporterades råfosfat_
(_apatit_):
Från Kiruna: i E-malm apatit 164,374 140,376 87,456
» » i F- o. G-malm » 161,171 162,843 129,798
» Gällivare: i E-malm » 39,479 30,784 31,452
» Grängesberg » 39,726 41,705 49,253

Summa i ovannämnda malmsorter exporterad 404,750 375,708 297,959
apatit
Samtidigt _importerades_ råfosfat i ton 123,250 90,864 39,106
och tillverkades av inhemskt råfosfat 18,354 16,688 18,910
(apatitrik malm) tomasslagg i ton
varvid förbrukats halva vikten apatit 9,177 % 8,344 % 9,455 %
eller i procent av exporterad apatit 2,26 2,22 3,17
Exporterad fosforsyra (såsom apatit) i 428 397 315
procent av 1913 års förbrukning för
jordbruket

Kolbehovet.

_Träkolen._ Med de oerhörda tillgångar på såväl järnmalm som vattenkraft
vårt län besitter, är det klart, att dess skogar, även om de upptaga en
mycket stor areal, icke kunna räcka långt ifråga om träkolsleverans för
en tackjärnsproduktion, som står i rimligt förhållande till
malmtillgångarne. Man måste förutsätta att åtminstone de 4 nordligaste
länens förmåga att producera träkol reserveras för Norrbottensmalmernas
förädling, som ju kan tänkas åtminstone delvis förflyttad till sydligare
delar av Norrland, där vattenkraft- och skogstillgången är god. Hur
stora möjligheterna att öka träkolsproduktionen äro, torde man få en
föreställning om av nedanstående tabell, där det göres en jämförelse
mellan förbrukningen av skogskol inom hela riket och inom norra
bergmästaredistriktet (omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län) samt den enligt från statens järnvägar erhållna
uppgiften om inlastade träkol å olika norrländska järnvägsstationer.

[1] Från utlandet införda såväl äldre som nybyggda ång- och motorfartyg;
stålvikten antagen till ⅔ ton per bruttoton.

Beräknade skogskoltillverkningen inom nedannämnda distrikt åren
1913-1917

År Hela riket Norra bergmästare- Av hela riktes förbrukning
distriktet utgör norra
distriktets

Förbrukning Förbrukning Tillverkning Förbrukning Tillverkning
ton ton (beräknad) procent procent
ton

1913 483,036 12,082 65,383 2,48 13,5
1914 415,930 9,536 70,364 2,29 16,9
1915 539,773 11,778 75,379 2,19 14,o
1916 530,607 10,670 120,731 2,01 22,4
1917 588,593 18,123 206,546 3,08 35,1

Fördelade på de olika länen inom norra bergmästaredistriktet bliva
tillverkningssiffrorna följande:

Träkol i ton åren Produktion i %

1913 1914 1915 1916 1917 1916 1917

Norrbottens lån 6,464 6,070 8,796 20,615 39,505 319 611
Västerbottens län 6,708 8,486 10,241 22,025 46,129 328 688
Västernorrlands län 17,797 18,754 18,348 26,251 46,975 147 264
Jämtlands län 34,414 37,054 37,994 51,840 73,937 156 215

Summa för hela distriktet 65,383 70,364 75,379 120,731 206,546 185 316

Medan således träkolstillverkningen inom norra distriktet mer än
tredubblats från 1913 till 1917, har förbrukningen inom samma distrikt i
förhållande till förbrukningen inom hela riket endast ökat med ungefär
en fjärdedel. Den ökade träkolstillverkningen har till största delen
kommit den utom distriktet befintliga järnhanteringen till godo. Under
1917 har mer än en tredjedel av skogskolsförbrukningen inom hela riket
fyllts av i Norrland tillverkade träkol. Då därtill kommer att största
delen av övriga träkolssorter, i främsta rummet av sågverksavfall
tillverkade träkol, som förbrukats av den svenska järnhanteringen,
tillverkats inom Norrland, så är det klart, att denna industri numera
för sin utveckling, för att icke säga för sitt bestånd är beroende av en
kraftig träkolsproduktion i Norrland.

Den allmänna prisstegringen under världskriget har naturligt nog även
sträckt sig till träkolsmarknaden. Priset pr hektoliter träkol vid de
svenska järnverken, som år 1900 var i medeltal 61 öre, steg ända till år
1913 ej högre än till 66 öre. 1914 var priset 71 öre och 1915 ännu
endast 76 öre, men nådde 1916 till 123 öre och 1917 ända till 197 öre,
således tredubbla priset mot år 1913. För år 1918 har priset uppgivits
vara 250 à 300 öre pr hektoliter. Under sådana förhållanden är det lätt
förklarligt, att produktionen av skogskol ökats högst betydligt,
särskilt i de norrländska länen, medan på grund av det långa avståndet
till förbrukningsorterna under tiden före kriget med dess låga priser
produktionen icke kunnat bliva lönande.

Då nu efter krigets avslutande järnpriserna äro i starkt fallande och
osäkerheten är stor, huru desamma för de närmaste åren skola ställa sig,
men å andra sidan de höga frakterna icke visat någon tendens att sjunka,
har man redan kommit ned till den prisnivå för träkolen, under vilken en
tillverkning i Norrland med förbrukning vid bruken i Bergslagen icke
längre är möjlig. Att man i framtiden skall kunna ens närma sig de låga
produktionspriser, som voro gällande före kriget, är icke tänkbart.

Sveriges järnhantering synes under sådana förhållanden kräva en
omläggning av tackjärnstillverkningen till elektrisk, man bör förlägga
åtminstone en väsentlig del av densamma dit, där den billigaste malmen,
de största och billigaste kraft- och koltillgångarne finnas, d. v. s.
till Norrland. I och med bildandet av Norrbottens järnverks aktiebolag,
som är baserat på norrländska träkol, norrbottnisk malm och kraft från
Porjus och Harsprånget och bland vars huvudintressenter finnas de
förnämsta svenska stålverken, har denna uppfattning blivit hävdad.

_Grafiten._ Men med enbart träkol blir den norrländska
järntillverkningen endast en bråkdel av den, som borde uppnås med hänsyn
till den överflödande tillgången på vattenkraft och på fosforrika malmer
samt till nödvändigheten att för det svenska jordbruket säkerställa
tillgången på fosforsyra ur dessa inhemska råvarutillgångar, vilket åter
icke synes med ekonomisk fördel kunna ske på annan väg än genom
framställning av fosforrikt tackjärn, varur sedan tomasslagg kan
erhållas. Att bygga på utländska kol inger icke nödig trygghet, men nu
finnas inom Norrbottens län icke långt från ett av de stora
järnmalmfälten mycket stora tillgångar av grafit, som, visserligen ännu
endast genom försök i mindre skala, befunnits lämplig såsom
reduktionsmedel vid tackjärnsframställning. Inom Jukkasjärvi socken
finnas en hel serie och inom Tärendö åtminstone en grafitfyndighet.

Vid _Aijärova_ invid landsvägen Vittangi–Svappavaara, efter Vittangiälv
vid Airikurkkio å båda sidor om älven, och längre upp vid Maltosjoki
öster om älven ha ett par samverkande emissionsbolag grafitfyndigheter,
likaså öster om Nunasvaara. Men de mest betydande fyndigheterna tillhöra
ingenjör Gustaf Thisell i Stockholm och vill jag därför här lämna en
kort redogörelse för dessa senare.

Av dessa ligga Palo Pöviö, Merasjoki och Veikkavaara längst österut, de
två första något över 36 km. ostsydost och den sistnämnda ung. 44 km.
sydost om Nunasvaara. De hittills å desamma utförda arbetena äro icke
tillräckliga för bedömande av malmtillgången och då även läget är
sådant, att de icke förrän i andra hand kunna komma till användning
lämnas de här alldeles ur räkningen. Ej heller upptages den föga
blottade fyndigheten Ylisuannonmaa vid Torne älv, 7 km. ovanför Vittangi
kyrkoby.

De utan all jämförelse mest betydande grafitfyndigheterna ligga ung. 11
km. uppefter Torne älv ovanför Vittangi kyrkoby, där de börja omedelbart
å norra älvstranden vid _Jälketkurkkio fyra utmål å Vittangi byamark_.
Den 1916 här säkert konstaterade malmarean utgör 1,780 kvm.,
otvivelaktigt är den verkliga arean betydligt större. Efter ett
jordtäckt mellanrum av 800 à 900 meter, å vilket grafit ej ännu påvisats
uppträder, fortfarande å Vittangi bys mark grafiten ånyo inom de tre
utmålen _Nunasvaara N:ris 1 och 2 samt Erik_, och har arean av denna
1916 konstaterats vara _minst 3,400 kvm. Tillsammans finnas således inom
byns mark säkert kända minst 5,180 kvm_.

I fortsättningen av grafiten inom Nunasvaara N:o 2 ligger inne på ett
kronan tillhörigt, för murstenstägt avsatt område den största
grafitfyndighet, som är känd i vårt land, varå 1918 utlagts 15 utmål, i
vilka kronan under 1920 anmält sig till jordägareandelens begagnande
tillfullo. Här finnes på en _längd av 1,200 meter_ en genom talrika
övertvärningar _säkert känd malmarea_ av 26,000 kvm., vilken om man tar
hänsyn till de sannolika bredderna, där dessa ännu äro ofullständigt
blottade, troligen bör ökas med minst 2,000 kvm. För närmare kännedom om
de olika fyndigheternas geologiska förhållanden och grafitens
beskaffenhet får jag hänvisa till docenten Per Geijers avhandling, »Det
grafit- och järnmalmsförande området vid Vittangi», (Sveriges geologiska
undersökning, ser. C, N:o 284). Några analyser torde här böra anföras:

I II III IV V VI

Grafit 53,60 37,36 34,78 27,48 31,66 41,50
SiO₂ 22,18 34,07 39,48 41,92 37,10 32,69
Al₂O₃ 6,65 9,16 10,48 10,76 6,18 7,75
Fe₂O₃ (i V och VI FeO) 3,85 6,78 3,14 5,00 5,66 5,53
MnO 0,20 0,12 0,13 0,17 spår spår
CaO 5,37 2,96 2,23 2,76 4,44 2,04
MgO 1,89 3,11 3,12 4,50 6,17 4,14
Glödgningsförlust ej 2,61 1,73 2,45 ej –
best. best.
Hydratvatten – – – – – 1,12
Alkalier – – – – 4,11 –
Svavel – – – – 0,18 2,24
Fosforsyra – – – – – 0,048

I. Stuffprov av den renaste grafiten (utmålet Nunasvaara N:o 1) taget av
professor W. Petersson.

II. Större prov, »Jälketkurkkio–Nunasvaara» överlämnat av direktör A. G.
Thisell.

III och IV. Generalprov av hela bredden på nio ställen på grafiten å
Nunasvaara kronomark, taget av bergmästare C. I. Asplund. Provet
sorterat i en rikare och en fattigare sort, analys III och IV resp.

V. Generalprov över hela den blottade bredden i stora jordrymningen å
Nunas N:o 15 (i fortsättningen av det parti, varifrån proven III och IV
tagits).

VI. Grafitprov taget 11/8 1920 av B. Högbom å ett upplag av 10 ton
utskrädd prima grafitmalm.

Den sammanlagda säkert kända malmarean å hela komplexen
Jälketkurkkio–Nunasvaara utgör:

å fyndigheterna på Vittangi bys mark 5,180 kvm.
å » » kronans mark 26,000 à 28,000 »

Med endast 1½ meters årlig avsänkning å denna area skulle erhållas
_årligen 90,000 à 100,000 ton grafit av i genomsnitt 30 % grafithalt_.
Brytningskostnaderna torde även med de för tillfället högt uppdrivna
material- och arbetskostnaderna icke behöva överstiga _4 kronor per ton
brutet berg, räknat å gruvbacken_. Fraktkostnaderna ställa sig givetvis,
så länge icke järnväg finnes i närheten relativt höga och förhindra
varje utnyttjande i större skala av fyndigheterna.

Då den kommission, som tillsatts i slutet av år 1917 »för undersökning
och tillgodogörande av vissa mineralfyndigheter å kronojord» och som
även fått i uppdrag att bevaka kronans rätt såsom jordägare i de
fyndigheter å kronomark inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, som blivit eller bliva inmutade enligt lagen av den 31 maj 1918,
våren 1920 hade att taga ställning till frågan, huruvida några sålunda
inmutade fyndigheter borde bliva föremål för närmare undersökning från
kommissionens sida, beslöt sig kommissionen, efter erhållet meddelande
om av ingenjör Assar Grönwall för ingenjör Gustaf Thisells i Stockholm
räkning utförda smältförsök med Vittangigrafit såsom reduktionsmedel för
tackjärnsframställning i elektrisk ugn, vilka försök uppgåvos hava
utfallit gynnsamt, att med hänsyn till de synnerligt stora
grafittillgångarne speciellt inom de 15 utmål, som 1918 blivit beviljade
Thisell å kronomark i Nunasvaara, vilka under 1919 blivit
okulärbesiktigade genom kommissionen, samt i betraktande av den stora
betydelse dessa grafittillgångar skulle få för landet, om de kunde
åtminstone vid järnframställning på elektrisk väg ersätta stenkol, att
med begagnande av kronans jordägareandel uti ifrågavarande fyndigheter,
vilka vore de mest lovande av alla enligt 1918 års lag inmutade
fyndigheter å kronojord, söka medverka till en allsidig utredning om
dessa tillgångars beskaffenhet och grafitens användbarhet till olika
ändamål, i främsta rummet som reduktionsmedel. Under sommaren 1920
utfördes försöksbrytning å fyra olika avsnitt av fyndigheten, varvid
konstaterades, att grafitskifferns kolhalt varierar mellan 26 och 41 %
och i medeltal är ung. 30 %, samt svavelhalten, så snart man kommer
några meter ned under dagytan, i allmänhet är mycket för hög, för att
grafiten i sitt råa tillstånd skall kunna användas vid framställning av
ordinärt järn. Under vintern och våren ha därför ett flertal
laboratorieförsök gjorts hos Aktiebolaget Gröndals Patenter för att söka
utröna, huruvida genom anrikning enligt flotationsmetoden och rostning
av den erhållna grafitsligen så mycket svavel kan avlägsnas och
kolhalten samtidigt så pass höjas, att den erhållna produkten sedan kan
med fördel användas vid tackjärnsframställning. Som genomsnittligt
resultat av dessa laboratorieförsök framgår att rågrafit med en kolhalt
av ung. 30 % och 1,81 % svavel, vid nedkrossning till högst 0,1 mm:s
kornstorlek och dubbel flotering ger 39,6 delar prima koncentrat med
56,6 % kol och 0,34 % svavel, 15,3 delar sekunda konc. med 34,6 % kol
samt 45,1 delar avfall med 4,6 % kol. Kolutvinningen är i prima konc.
75,3 % och i sek. konc. 17,8 samt kolförlusten i avfallet 6,9 %. Då en
av prima konc. pressad brikett av 12 mm:s diameter upphettades i
luftström vid 525° C nedgick svavelhalten efter en halv timme från 0,34
% till 0,16 % och efter en timmes upphettning till 0,13 %, viktförlusten
var i förra fallet 1,37 %, i det senare 2,25 %. Brikettens kolhalt var
efter det senare försöket 56,6 % eller precis densamma, som före
rostningen, således en förlust av 2 %, motsv. viktförlusten. På grund av
dessa resultat beslöt kommissionen att vid Luleå järnverk låta utföra
anriknings- och briketteringsförsök, eventuellt även reduktionsförsök,
med en större kvantitet av den under föregående sommar lössprängda
grafiten, och dessa försök pågå för närvarande som bäst.

Det kan icke förnekas, att med den svavelhalt och den rätt stora
kiselsyrehalt, som torde komma att finnas kvar hos grafiten även efter
anrikning, ett gott tackjärn blir svårt att erhålla utan basisk slagg,
vilket åter har till given följd en stor slaggmängd i förhållande till
det producerade tackjärnet. Kommissionen har emellertid ansett, att vid
användande av de i grafitens utfraktsväg och på ganska nära avstånd
liggande fosfor- och kalkrika malmerna i Svappavaara, (avstånd till
grafiten ung. 17 km.) eller Kiirunavaara (avstånd ung. 65 km.) inga för
stora slaggmassor komma ifråga, enär dessa malmer på grund av sin stora
kalkhalt, dels i apatiten, dels vad Svappavaara angår även i form av
kolsyrad kalk, just behöva som beskickningsämnen på masugnen sådana
ämnen, som i större mängd finnas jämte kolet i grafiten, nämligen
kiselsyra, lerjord och magnesia.

Jag har förut påpekat, att med den normala malmexporten från Norrbotten
följer mångdubbelt mera fosforsyra i form av apatit än den årliga
förbrukningen av fosforsyra för det svenska jordbruket. Om vi nu skulle
tänka oss som en framtidsmöjlighet, att detta fosforsyrebehov skulle
komma att täckas genom tomasslagg, erhållen genom förädling av Kiruna
G-malm, så skulle först och främst krävas en miljon ton sådan malm
årligen, en leverans, som icke kan vålla några svårigheter vad
tillgången beträffar. För reduktionen av denna malmkvantitet skulle åtgå
ung. 500,000 ton rågrafit med 30 % kol, vilket utan någon svårighet kan
ernås ensamt från den å kronomarksområdet å Nunasvaara befintliga
grafitfyndigheten med en årlig avsänkning av 5 meter. För smältningen
skulle slutligen krävas ung. 200,000 kilowatt eller ung. vad Harsprånget
kan lämna vid full utbyggnad och fullständig vattenreglering.
Svårigheterna skulle däremot kanske börja, när det gällde att vinna
avsättning för den del av det producerade järnet, som ej kan avsättas
inom landet.

Trots den dystra ekonomiska situationen för tillfället i hela världen,
vågar jag dock säga, att framtiden ingalunda ter sig hopplös för den
norrbottniska järntillverkningen. Då man läser den dystra skildring
av förhållandena i Norrbotten, som lämnas i förut intagna
bergmästarerelation av J. J. Quensel, skriven år 1810, bör man komma i
håg, att likväl numera den tid synes vara inne, som redan året därefter,
1811, Sveriges unge skaldekung siade om, då han i stjärnljuset vandrade
bakom foran till Rämens bruk:

»Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
Led flodens böljor kring som tamda undersåter
Och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!»

8. NORRBOTTENS VATTENKRAFT OCH ELEKTRIFIERING
AV
G. MALM

Norrbottens vattenkrafts historia börjar med dess bergsbruks historia.
Naturligen har här såsom i andra delar av landet jordbrukaren genom
primitiva skvaltor och vattenhjul sökt tillgodogöra sig vattenkraften i
bäckar och lättbebyggda älvgrenar för sina behov, men detta är handslöjd
och ligger utanför ramen av denna artikel, som avser vattenkraftens
utnyttjande i större skala. Våra i Norrbotten kända gamla järnbruk (jfr.
artikel »Bergsbruk och gruvdrift») såsom Kengis, Svanstein, Gyljen,
Melderstein, Selet m. fl. ha alla tillkommit vid vattenkraftkällor,
efter den tidens sätt att bedöma lämpligt belägna i förhållande till
gruvor och utskeppningsplatser.

Med denna bergsindustriepoks bortdöende i början av 1800-talet
avstannade också i huvudsak vattenkraftsbyggandet inom länet för att
först återuppstå under elektricitetens tidevarv. Den industri, som under
den följande tiden dominerade, nämligen sågverksindustrien, var genom
sina förutsättningar knuten till kusten och kunde således icke
tillgodogöra sig den i regel i landets inre belägna vattenkraften, så
länge användningen därav var lokalt bunden vid vattenkraftstationen.

Genom den elektriska kraftöverföringsteknikens utveckling öppnades
emellertid möjligheter för tillgodogörande av de mäktiga
vattenkraftkällor, som Norrbottens inre rymmer. Riklig vattenkraft,
outtömliga förråd järnmalm, väldiga skogar, lämnande material för
sågning, för trämassefabrikation och för träkolning. Vad kunde ej göras
av detta? frågade sig de spekulativa sinnena både på det tekniska och
affärsområdet.

När vattenkrafts- och elektrifieringstekniken hunnit sa långt,
att överföringar på sådana avstånd, att Norrbottens stora
vattenkraftstillgångar kunde komma till större användning, voro möjliga,
hade den nya gruvdriftsepoken med malmbrytning i stor skala i Kiruna och
Malmberget brutit in och sågverksindustrien i kustbygden nått hög grad
av fulländning.

De första planerna på moderna vattenkraftsbyggnader i större skala torde
ha åsyftat apterande av vattenfall i Torneälven och Luleälven för
malmfältens räkning samt bebyggande av Edeforsen i Luleälven för något
av de industriella problem, som efter varandra voro föremål för doktor
de Lavals livliga ingenium. Den tiden stodo osäkerheten ifråga om
äganderätten jämte de tekniska svårigheterna, som då ännu ej med samma
säkerhet behärskades, hindrande i vägen. Först i ordningen bland utförda
verk kommer kraftstationen vid Holsvattnet, anlagd för att förse Boden
med kraft.

[Illustration: Fig. 1. Stora Sjöfallet Foto J. Hertzberg]

Den första vattenkraftsanläggningen i större skala, som verkligen kom
till stånd, var emellertid Sikfors kraftstation i Piteälven, vilken är
utbyggd för omkring 4.500 turbinhästkrafter och blev färdig år 1911.
Kraften avsättes till Luleå stad samt industrien i dess närhet, främst
till Luleå järnverk, med vars tillkomst järnförädlingsindustrien
pånyttfötts i Norrbotten. Det må i förbigående nämnas, att det torde
varit till ej ringa skada för utvecklingen av Pite älvs dalgång, att
denna kraftkälla så att säga kastades in på främmande spår.

Nästan samtidigt skymtade initiativ från statens sida i samband med
planerna att elektrifiera den s. k. Riksgränsbanan. Utredningen härom
resulterade i ett beslut att bygga ett statens vattenkraftverk vid
Porjus för producerande av den elektriska kraft, som erfordrades för
elektrisk drift av bandelen Kiruna–Riksgränsen samt för leverans till
malmfälten av den för gruvdriften behövliga kraften. Under 1909 fick
staten i Kungl. Vattenfallsstyrelsen ett eget organ för
vattenkraftsindustri. Det var denna styrelse, som lät utarbeta och
framlägga förslaget till vattenkraftsstation vid Porjus och som också
alltsedan med målmedvetenhet arbetat på utvecklande och utnyttjande av
de statliga resurserna ifråga om vattenkraft.

Byggnadsarbetena i Porjus börjades på hösten 1910 och i slutet av 1914
stod anläggningen färdig för kraftleverans. (Se fig. 1-2). Sedan dess
har utvidgning av kraftstationen ägt rum samt betydande arbeten nedlagts
på att genom reglering av sjösystemet ovanför höja lågvattenmängden.
Genom den ökade krafttillgången har beretts möjlighet till anläggande
vid Porjus av vissa industrier, varibland främst må nämnas Porjus
Smältverk, vid vilket malmen i elektriska masugnar med tillsättning av
träkol omvandlas till götjärn. Därmed var ett stort steg taget till
förverkligande av önskemålet att med tillhjälp av Norrbottens egna
resurser, vattenkraft och träkol, åt hemorten bevara åtminstone en del
av förädlingsprocessen för järnmalmen i Norrbotten. Huru försöket
ekonomiskt utfaller torde ej ännu kunna till fullo bedömas på grund av
den inträdda krisen. – En annan industri, som växt fram vid Porjus, går
ut på tillverkning av natron. Kraft från Porjus skall också användas
till elektrifiering av hela banan från Kiruna till Luleå, varjämte är
avsett att föra kraft för industriellt ändamål i särskild ledning efter
Lule älvs dalgång ända till Luleå. Där planerades 1918 ett nytt
järnverk, Norrbottens järnverk med Mellansveriges järnindustrier såsom
huvudsakliga intressenter, men är detta verks utförande på grund av de
inträdda förhållandena uppskjutet.

Under trycket av de stora svårigheter, som under krisåren uppstodo att
förse Sverige med erforderliga gödselmedel, framväxte även tanken på att
i Norrbotten anlägga en stor kväveindustri, baserad på Lule älvs kraft.
Då för detta ändamål krävdes högst betydande kraftbelopp, projekterades
av Vattenfallsstyrelsen en kraftanläggning på c:a 150.000
turbinhästkrafter i första utbyggnadsstadiet vid Harsprånget. Riksdagen
anslog 1919 medel för anläggningens påbörjande, men på grund av de efter
fredsslutet inträdda förhållandena, som föranlett de för
kväveindustriens tillkomst engagerade intressena att träda tillbaka, har
denna efter svenska förhållanden gigantiska anläggning uppskjutits till
oviss framtid.

[Illustration: Fig. 2. Kraftstationen vid Porjus]

Medan statens vattenkraftsproducerande verksamhet inom länet sålunda
undergått en mäktig utveckling, har ej heller det enskilda initiativet
vilat. I det föregående har nämnts om Bodens och Sikfors
kraftanläggningar. Det var emellertid egentligen den svåra bristen på
lyse under kristiden, som kom intresset att på allvar vakna till liv.
Särskilt under åren 1917 och 1918 blev sålunda ett flertal anläggningar
utfört och ännu flera projekterades. Byggandet fortsattes, fast något
dämpat, under 1919 och 1920. Det har ju i allmänhet varit
fråga om mindre anläggningar, en och annan dock av ganska
aktningsvärd storlek (Råneå, Ekfors, Roknäs, Lillpite). Den livliga
vattenkraftsbyggnadsverksamheten var helt visst i stort sett av godo,
men delvis även av ondo, enär det arbetades i stor utsträckning utan
plan och utan anlitande av fackkunskap, varå det för övrigt fanns mycket
liten tillgång inom länet. Varje större by ville gärna ha sin egen
anläggning och byggde kanske också en sådan utan att ha garanti för att
kraftkällan var tillräcklig ens för det närmaste behovet, än mindre för
framtida utveckling. Arbete och pengar blevo sålunda i allt för stor
utsträckning bortplottrade på små anläggningar av mindre
tillfredsställande beskaffenhet. Så fort man inom länsstyrelsen på
hösten 1917 fick uppfattning om vad som försiggick, bildades på dess
initiativ Norrbottens elektricitetsförening, som trädde i verksamhet i
början av 1918. Först med 1919 års början, sedan ekonomiskt understöd
utverkats från staten och landstinget, kunde dock föreningen erhålla en
fast organisation, svarande mot behovet, samt anställa fullt fackkunnig
kraft med uteslutande uppgift att omhändertaga arbetet att söka leda
länets landsbygds elektrifiering in på riktiga banor.

Föreningens uppgift är att verka för en planmässig utvidgning av redan
befintliga anläggningar samt en fackmässig drift av desamma och en
planmässig och ekonomiskt riktig elektrifiering av länets icke
elektrifierade delar. Det kan därvid ej hjälpas, att arbetet mången gång
måste gå ut på att söka förebygga tillkomsten av små företag, som ej äro
ekonomiskt motiverade, och att söka förmå olika orter att samarbeta för
att åstadkomma större, enhetliga företag, vilka i regel lämna billigare
driftkostnader och garanti för kraftbehovets tillgodoseende ej endast
för tillfället utan även för den utveckling, som tillgång på kraft
alltid föder.

Till ledning för en systematisk elektrifiering lät länsstyrelsen redan
under 1918 genom särskilda sakkunniga utarbeta en plan för hela länets
elektrifiering. Det är ej meningen att slaviskt söka följa denna plan,
men väl att ange, vad man om möjligt bör sträva efter. Visst är, att den
växande och snabbt sig utbredande insikten om den elektriska kraftens
välsignelser kommer att verka kraftigt stimulerande på utbyggandet av
vattenkraft. I första hand torde man nog såsom hittills ej sällan komma
att tillgripa närmast tillhands liggande bäckfall o. dyl. Men dessa
räcka endast för en tid; sedan kommer utvecklingen med styrka att
frampressa antingen sammanslagning till system efter mönster i
länsstyrelsens plan av 1918 eller och framdragande av stamlinier från de
stora, i regel staten tillhöriga kraftkällorna och då gäller att ha de
lokala nätena så enhetligt ordnade, att anknytning kan ske utan för
stora kostnader.

En av föreningens uppgifter är ock att tillhandahålla lån till billigast
möjliga ränta åt bygdeelektrifiering. I denna uppgift har föreningen
vunnit kraftigt stöd av Norrbottens läns landsting, som genom tecknande
av borgen berett föreningen möjlighet att för nyss angivna syfte
upplägga en lånefond, vilken tillsvidare uppgår till ½ million kronor.

För att giva en föreställning, om Norrbottens tillgång på vattenkraft,
ävensom i vad mån densamma för närvarande är utnyttjad, äro nedanstående
tablåer sammanställda:

TABLÅ

visande totala effekten och utbyggnaden vid 1917 års slut inom olika
huvudflodområden.

Norrbottens län Beräknad total effekt vid Installerad effekt vid 1917
oreglerade vattendrag års slut
Hkr
Procent av
9 månaders Utbyggnads- Hkr utbyggnads-
effekt effekt effekten

* Torne älv med Muonio och
Laino älvar 249,000 349,000 — —
* Kalix älv med Kajtum och
Lina älvar 222,000 311,000 — —
* Råne älv 20,100 28,000 300 1,07
* Stora Luleälv med Lilla
Luleälv 292,000 409,000 75,525 18,47
* Piteälv med Vargisån 108,000 151,000 5,000 3,31
** Åbyälv 6,500 — — —
** Byskeälv 2,700 — — —
** Skellefteälv 18,000 — — —

Summa 918,300 — 80,825 —

Uppgifterna för de med * utmärkta vattendragen äro hämtade ur
Kommerskollegii specialundersökning av den 20 febr. 1920 »Sveriges
monterade vattenkraft»; för de med ** betecknade vattendragen ha
uppgifterna erhållits av Svenska Vattenkraftsföreningen.

I vattendrag som ej äro medräknade i ovanstående, finnes dessutom en ej
oväsentlig krafttillgång, som delvis redan tillgodogjorts. Den
utnyttjade effekten framgår av följande:

FÖRTECKNING

över till början av år 1920 utförda kraftstationer i Norrbottens
län, deras effekt och kraftens användning.

Använd kraft

Kraftstationens namn Total Anmärkningar
effekt i för indus- för
turbin- tri och lands-
hkr järnvägs- bygdens
drift elektri-
fiering

Porjus kraftverk i Luleälven 75,000 75,000 Hela effektbeloppet dock ej f. n.
taget i anspråk. En mindre del
använd för bygdeelektrifiering.
Sikfors kraftverk i Piteälven 4,500 4,500 En obetydlig del till bygdeelek-
trifiering.
Bodens kraftstationer:
vid Holsvattnet 285 } En mindre del använd till bygde-
» Ljusån 600 } elektrifiering.
Meldersteins kraftverk i Bjurån 150 150 Sågverk.
Ekfors kraftstation vid Puostojärvi 240 240 Tornedalen.
Björkfors, Sangisån 170 60 110 Nederkalix.
Lappträsk, Linkaån 15 15 Byn med samma namn.
Kalix, Bymisträsk 25 25 Nederkalix.
Pålänge, Pålängeån 105 105 Nederkalix.
Töre, Töreälv 75 40 35 Töre socken.
Vitåfors 60 60
Råneå, Råne älv 500 500 Råneå och Nederluleå, delvis
industri.
Holmfors, Ljusån 60 60
Svartlå, Flarkån 150 150 Lule älvdal.
Harads, Bodträskån 120 120 Lule älvdal.
Jokkmokk, Appoälven 40 40 Jokkmokks kyrkplats m. omnejd.
Kvikkjokk Kyrkoherdebostället.
Hednoret, Vändträskån 100 100 Överluleå.
Selet, Aleån 90 90 Antnäs, Ersnäs m. fl. byar i
Nederluleå.
Rosfors, Rosån 15 15 Rosfors egendom.
Rosvik, Rosån 25 25 Rosviks by.
Norrfjärden, Alterån 100 100 Alteråns dalgång.
Älvsbyn, Korsträskån 45 45 Älvsby samhälle.
Lillpite, Lillpiteälven 300 } Byarna kring Lillpiteån och Rokån,
Roknäs, Rokån { 150 } ävensom Öjebyn m. fl.
2 kraftstationer { 350 } stora byar och Piteå stad.
} Större delen av kraften använd.
Blåsmark 75 75 Blåsmark m. fl. stora byar i
Hortlax.
Arvidsjaur, Svärdsälven 70 40 30 Arvidsjaurs kyrkoby.
Arjepluog, Kvarnströmmen 70 70 Arjepluogs kyrkoplats.
Glommersträsk, Petikeån 70 70 Glommersträsk med närliggande
byar.
Summa 83,555 — —

Det framgår, vilket ju utan vidare är uppenbart, att vi ännu äro endast
komna ett litet stycke på väg med vattenkraftens utnyttjande. Men märkas
bör, att det ej är stort mera än ett decennium, som fört oss dit, där vi
nu stå. Givetvis få vi ej vänta en marsch i samma takt under nästa 10
år. Varaktigheten av den ekonomiska depression, som nu brutit in över
världen, är omöjlig att bedöma, men det vore ej förvånande om bibelns 7
magra år blevo otillräckliga för att utjämna krigsvansinnets oerhörda
skadegörelser.

Av tablån över kraftens användning finna vi, att statens kraftproduktion
övervägande går till industriell drift, inklusive järnvägsdrift, medan
den enskilda vattenkraftsindustrien i huvudsak är inriktad på
bygdeelektrifiering. Det torde nog i fortsättningen bli på i huvudsak
samma sätt. Man frågar sig då gärna: till vilken industri kan den
norrbottniska vattenkraften fortsättningsvis komma att bli använd? Blir
det till industri, som kommer att hålla sig kvar i Norrbotten, eller
kommer kraften att sändas till i andra landsdelar förlagd industri? Det
finnes emellertid ingen tidpunkt vid vilken dessa frågor äro svårare att
besvara än den som nu är inne. För närvarande äro vi i Norrbotten
nämligen handikappade av de oerhört dyra fraktkostnaderna, vilka hindra
så gott som all industriell utveckling inom länet. Komma frakterna att
gå ned, så att vi komma i proportionsvis samma läge som före
kriget, blir förhållandet ett annat. Då torde allt framgent
järnförädlingsindustri ha sin givna plats, så långt träkolstillgången
medgiver – möjligen kan träkolet ersättas med grafit, varå tillgången är
god – då kan planen på gödningsämnesindustri komma upp igen och vår enda
under krigsåren nedlagda trämassefabrik komma att ersättas dubbelt upp.
Alltså, låtom oss arbeta på frakternas förbilligande – då kommer
vattenkraften att skjuta nya vackra skott på industriens träd!

Till synes tämligen och i viss mån oberoende härav kommer
bygdeelektrifieringen att följa sin egen utvecklingsbana. Och vad
betyder ej den? Det torde knappast finnas någon annan landsdel i
Sverige, där den elektriska kraften har så stor betydelse som här i
Norrbotten. Här är ont om folk. Bonden får genom den elektriska kraften
hjälp till tröskning, separering, malning, sågning, till vedhuggning m.
m. Här är vintern lång och mörk. Mörkret hindrar arbete och förleder
till lättja. Det elektriska ljuset gör arbete möjligt lika länge här som
var som helst annorstädes. Ljuset fördriver den mörka vinterns lättja
och dådlöshet. Den elektriska kraften skall bli en pånyttfödare både
andligt och materiellt för Norrbottens landsbygd. Låtom oss arbeta för
dess spridning över länet i största möjliga utsträckning!

9. SJÖFART
AV
H. FERNLUND

All varutransport till och från det avlägsna Norrbotten har ända tills
på senare tid försiggått uteslutande sjövägen. I äldre tider var
köpmannen vanligen sin egen redare. Hans fartyg, vars storlek givetvis
var rätt obetydlig, förde på försommaren ortens under vintern hopsamlade
överskottsprodukter ned till huvudstaden, den stora norrländska
marknadsplatsen, för att på hösten därifrån hämta de förnödenheter, som
bygden själv icke kunde framalstra men som voro oundgängliga för de
enkla levnadsbehovens tillfredsställande. Med städernas anläggning
uppväxte väl så småningom en särskild redareklass och fartygens storlek
tilltog. Så kunde man vid sidan av de enmastade sluparna få se en och
annan s. k. krejare, påminnande om nutidens galeaser men med trenne
master. Staten själv hade emellertid i betydande mån stäckt den
utveckling, som eljes stod i utsikt för den norrländska sjöfarten.

I storhetstidens merkantila system ingick nämligen att utrikeshandeln så
vitt möjligt skulle koncentreras till huvudstaden, och genom 1636 års
handelsordinantia lades de norrländska städerna med undantag av Gävle
såsom »uppstäder» under »stapelstaden» Stockholm. Det därmed införda
»bottniska handelstvånget», som även gällde de finska städerna vid
Bottenhavet och Bottenviken, innebar att städerna norr om Gävle och Åbo
utestängdes från all förbindelse med utlandet, såväl från att mottaga
utländska fartyg som från att utsända sådana. Därjämte voro de bottniska
städerna förbjudna att inom landet låta sina fartyg segla längre än till
Stockholm (resp. Åbo), ehuru alla andra svenska städer kunde sända sina
fartyg till dem.

Ehuru föremål för långvariga strider hela frihetstiden igenom blev det
bottniska handelstvånget upphävt först år 1766. Påföljande år blev
Ratans hamn privilegierad med stapelrätt för det dåvarande Västerbottens
fyra städer. Privilegiet blev genast taget i bruk, i det att de fyra
städerna gemensamt avsände ett fartyg till Medelhavet och tvenne andra
till Köpenhamn och Lübeck.

År 1794 utgjordes Luleå stads handelsflotta av ej mindre än 13 större
fartyg om tillsammans 962 läster, och Piteå stad ägde vid samma tid
12-15 fartyg, avsedda för seglation på Stockholm och avlägsnare orter.

Sjöfarten på utrikes ort var ej utan sina risker. Redan 1784 drabbades
borgarena i Piteå av det olycksödet, att ett dem tillhörigt större
fartyg förliste i Medelhavet. På 1820-talet kom oturen till Luleå, i det
att ett där hemmahörande fartyg gick under på Svarta havet. Sådana
olyckor kändes förvisso tungt i de små samhällena och man tvivlar ej på
riktigheten av anteckningen, att förlusterna lände till »handelns
verkliga avsaknad».

Den ekonomiska depressionen efter de Napoleonska krigen och Finlands
avskiljande från den svenska statskroppen blev starkt kännbar även för
de norrbottniska städernas sjöfart och räckte här synnerligen länge.
Visserligen omtalas det år 1827 att Luleå borgare ägde 12 fartyg om
tillsammans 680 läster, ehuru de under närmast föregående år sålt 7
fartyg, men blott fyra år därefter finner man uppgiften att antalet
fartyg i samma stad var begränsat till 4. Ungefär detsamma var
fartygsantalet i Piteå. Då stod man emellertid redan på tröskeln till
ett nytt uppsving. I sin femårsberättelse för åren 1832-1836 kan Kungl.
befhde förmäla att skeppsbyggerinäringen återupplivats av grosshandlaren
C. F. Liljewalch, som invid Luleå upprättat ett betydligt skeppsvarv,
där en mängd fartyg dels nybyggts, dels undergått reparation. Hans
exempel smittade och 1837 funnos i Luleå minst tre skeppsvarv. De flesta
där byggda fartygen försåldes emellertid till inrikes eller utrikes
orter, några i utländska hamnar, dit de anlänt med exportvaror, och den
livliga varvsrörelsen borttynade småningom under förändrade
konjunkturer. Dess sista livsyttring förmärktes i slutet av 1860- och
början av 1870-talet, då vid ett skeppsvarv å Bergnäset invid Luleå
byggdes ett skonertskepp och tvenne skonerter. Livligast synes rörelsen
ha varit åren 1851-1855, då inom länet byggdes ej mindre än 37 större
och mindre fartyg, jakter o. d. oberäknade.

Vid denna tid hade övergången från segel- till ångdrift tagit sin
början. Reguljär ångbåtsförbindelse mellan Stockholm och Luleå med
anlöpande av de norrländska kuststäderna hade igångsatts under förra
hälften av 1850-talet, och 1856 bildades i Haparanda Bottniska
ångfartygsaktiebolaget, efterföljt av Luleå Ångbåtsaktiebolag i Luleå,
Norrbottens Ångfartygsbolag i Piteå och Haparanda Ångfartygsaktiebolag i
Haparanda. Under decennier uppehöllo dessa bolag med sina för ändamålet
välinredda ångare passagerare- och godstrafiken mellan Stockholm och de
norrländska städerna i livlig konkurrens med de i Gävle, Sundsvall etc.
hemmahörande ångare, som trafikerade samma trade eller delar av
densamma. Med statsjärnvägarnas framdragning till övre Norrland övergick
emellertid passageraretrafiken och en god del av godsbefordringen till
detta bekvämare kommunikationsmedel, och åren 1910 och 1911 inköptes så
gott som hela den norrländska kustångareflottan, vars ekonomiska
bärighet undergrävts, av Stockholms Rederiaktiebolag Svea, vilket bolag
därigenom uppnått ett nästan oinskränkt monopol på sjötrafiken mellan
landets stora handelscentra – Stockholm och Göteborg – samt
Norrlandskustens huvudorter.

Länets segelflotta hade uppnått sitt maximum i mitten på 1850-talet,
tidpunkten för trävaruhanteringens första uppsving och samtidigt för
Krimkriget med den engelska blockaden av Rysslands och Finlands
östersjökuster. I sin femårsberättelse för perioden 1856-1860 redovisar
länsstyrelsen 23 för utrikes sjöfart avsedda fartyg om tillsammans 2,142
läster, därav å länets landsbygd 10 fartyg om tillsammans 820 läster.
Blott femton år därefter hade de för utrikes sjöfart avsedda fartygen
nedgått till 7, därav 3 hemmahörande i landsbygden, och länsstyrelsen
måste meddela att exporten av skogsprodukter dåmera huvudsakligast
ombesörjdes av norska fartyg. Antalet för inrikes sjöfart avsedda
segelfartyg hade samtidigt nedsjunkit från 41 till 22, varav blott en
tredjedel hörde hemma i städerna. Och under 1890-talets sista period
konstaterar samma källa, att »frånsett åtskilliga mindre s. k. jakter,
huvudsakligast avsedda för forsling av ved, finnes numera ej inom länet
några segelfartyg och ej heller något skeppsbyggeri».

Den dåmera ganska betydliga trävaruexporten hade som sagt redan under
1870-talet huvudsakligen ombesörjts av norska segelfartyg. I början av
1880-talet började lastångare uttränga segelfartygen men voro de förra
mestadels av engelsk nationalitet.

Den norrbottniska rederinäringens tillbakagång betecknade sålunda för
ingen del någon minskning i sjöfarten, som tvärtom samtidigt
uppblomstrat, ehuru den övergått på utländska kölar.

Gällivarebanans fullbordan och den stora malmexportens begynnelse
inledde i detta avseende en ny epok. De betydande lastutrymmen, som
denna export krävde, drog till Luleå trampfartyg från all världens håll,
många föga lämpade för ändamålet. Inom staden bildades ett rederibolag,
som med tvenne inköpta ångare om tillsammans c:a 2,500 tons deltog i
tävlingen om malmfrakterna. Bolagets båda ångare förolyckades emellertid
i början på 1900-talet och bolaget upplöstes. Malmtransporten har
sedermera ombesörjts dels av Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund
genom dess dotterbolag Luleå–Ofoten, vars säte dock varit Stockholm,
dels av de Broströmska rederibolagen och rederibolaget Nordstjärnan samt
dels av utländska, huvudsakligast tyska men även engelska bolag. Så
småningom har därvid framkonstruerats en för malmfrakten särskilt lämpad
typ av ångare.

Malmfältssamhällenas uppkomst och industriens uppblomstring inom länet
medförde bl. a. en rätt betydande ökning av livsmedelsimporten. Denna
hade förut varit begränsad till att tillgodose behovet av spannmål,
vilket behov bygdens egen produktion aldrig kunnat fylla, men kom nu att
omfatta även animaliska födoämnen. För import av sådana, varav behovet
lättast kunde fyllas från det finska Österbotten, insattes i slutet av
1890-talet av ett i Luleå bildat rederibolag ett mindre ångfartyg å
traden Luleå–Gamla Karleby. Sedan nämnda bolag nödgats upphöra med sin
verksamhet uppehölls samfärdseln några år av en finsk ångare men från
krigsutbrottet 1914 har denna trade varit nedlagd.

Riklig tillgång på goda hamnar, de flesta vid älvmynningarna, äger
Norrbottens län. År 1880 redovisades följande: Jävre med 13 fots djup,
Piteå med 14, Harrbäck med 16, Ersnäs med 13, Luleå (norra hamnen) med
15, Altappen med 22, Strapösund med 17, Råneå (Strömsund) med 14,
Jämtösund med 18, Töre med 12, Kalix (Karlsborg och Nyborg) med 21,
Sangis med 18 och Salmis (Haparanda uthamn) med 13 fots djup.

Vissa av hamnarna hava haft att kämpa mot följderna av den starka
bottniska landhöjningen. Piteå stad har vid upprepade tillfällen nödgats
uppmuddra och förbättra såväl sin hamn som farleden till densamma, och
Luleå stad har, i den mån dess sjöfart växt, nedlagt betydande kostnader
på sin hamn och på upptagandet av en sydligare farled genom
Tjuvholmssundet.

Lule älv har sitt egentliga avlopp i östlig riktning förbi Altappen och
Liggskär men sände dock sedan urminnes tid, små armar i genare riktning
mot havet mellan Sandön och Tjuvholmen samt mellan denna och Hamnholmen
(eller Handholmen). Länge voro planer å bane på att fördjupa endera av
dessa leder och så tidigt som år 1767 uppbar en av stadens borgare den
storartade summan av 13 daler kpmt för grävningsarbete. Först i senare
hälften av 1870-talet upptogos emellertid arbetena på allvar och fram på
1880-talet var den första genomgrävningen av Hamnholmsudden fullbordad
för en kostnad av 157,512 kr., varav staten bidragit med 10,000 kr. I
den mån större fartyg insattes i malmtrafiken krävdes emellertid större
djup i den sålunda åvägabragta farleden, och fördjupningsarbeten
påbörjades redan före år 1890. Sin nuvarande – efter vad det synes,
fullt tillfredsställande – gestaltning med en bottenbredd av 60 och en
ytbredd av 120 meter har Tjuvholmssundet, såsom farleden nu benämnes,
erhållit år 1909.

För en snabb och arbetsbesparande lastning av malmen ha statens
järnvägar utfört storartade anläggningar å Svartön. Under vintern
upplägges malmen i stora bankar invid järnvägsspåren på malmbangården
för att, när skeppningen börjar, med hjälp av dels en fast kran av
betydande dimensioner (tillhörig Frejabolaget) dels flyttbara ångkranar
inlastas i de med nedfällbar botten försedda malmvagnarna. Dessa
transporteras därefter upp på tvenne höga viadukter, utbyggda i hamnen
till segelbart djup, varpå vagnsbottnarna öppnas och malmen i stora
trärännor får åka ned i de nedanför liggande fartygens lastrum. Även
stora fartyg kunna på detta sätt lastas på 6-10 timmar.

Luleå stad har ock nedlagt stora kostnader på sin hamns modernisering. I
början på 1900-talet anlades södra hamnplanen med järnvägsspår och
lossningskran samt en från hamnplanen utskjutande pir för en sammanlagd
kostnad av 610,000 kr. Planer ha sedermera varit uppe på ytterligare
utsträckning av kaj- och upplagsutrymmet men av olika anledningar ha de
tills vidare skrinlagts.

Malmtrafiken i Luleå hamn nådde sitt maximum åren 1916 och 1917.
Tysklands behov av svensk malm var under dessa krigsår större än
någonsin, medan samtidigt transporten över Narvik var försvårad av den
engelska blockaden. Vid vissa tider under dessa båda år var södra hamnen
fylld av tyska fartyg, från Hapaglinjens stora kombinerade passagerare-
och lastångare ned till små, illa medfarna trampfartyg. Svenska fartyg
sågos samtidigt mera sällan – de hade funnit mera lönande trader.

Senast förflutna år (1920) ankommo till Luleå i utrikes fart 4 lastade
ångfartyg om tillsammans 2,124 tons, 407 ångare om tillsammans 548,606
tons i barlast, 8 segelfartyg om inalles 1,381 tons med last och 1
segelfartyg om 1,015 tons i barlast. Samtidigt avgingo i utrikes fart
445 ångfartyg om 612,389 tons med last, 4 ångfartyg av 2,484 tons i
barlast, 15 segelfartyg om 2,207 tons med last och 5 segelfartyg om 881
tons i barlast.

Under samma år ankommo i inrikes fart 132 ångfartyg om 57,116 tons med
last, 478 ångfartyg om 77,790 tons i barlast, 131 segelfartyg om 6,302
tons med last och 8 segelfartyg om 603 tons i barlast samt avgingo 349
ångfartyg om 38,922 tons med last, 222 ångfartyg om 31,811 tons i
barlast, 10 segelfartyg om 1,015 tons med last och 119 segelfartyg om
5,213 tons i barlast.

Hamnavgifterna för fartyg uppgingo till 117,884:82 kr. och för varor
till 14,250:74 kr.

Samma år ankommo till Piteå i utrikes fart 1 ångare om 287 tons med last
och 48 ångare om 67,956 tons i barlast samt 1 segelfartyg om 55 tons med
last och 6 segelfartyg om 2,512 tons i barlast. I utrikes fart avgingo
85 ångfartyg om 107,831 tons och 16 segelfartyg om 4,306 tons. med last
samt 1 segelfartyg om 55 tons i barlast. I inrikes fart ankommo 314
ångfartyg om 35,831 tons med last, 83 ångfartyg om 43,216 tons i
barlast, 10 segelfartyg om 960 tons med last och 63 segelfartyg om 8,440
tons i barlast, och i inrikes fart avgingo 361 ångfartyg om 39,459 tons
samt 62 segelfartyg om 7,520 tons med last ävensom 1 segelfartyg om 86
tons i barlast. Hamnavgifterna uppgingo för fartyg till 18,921:21 kr.
och för varor till 40,641:37 kr.

10. HANDEL
AV
H. FERNLUND

Redan under den senare medeltiden var Torneå en betydande marknadsplats,
besökt ej blott av birkarlar och landsköpmän från hela det dåvarande
Västerbotten och det övriga Norrland samt av borgare från svenska städer
utan ock av ryssar, bjarmer, lappar och finnar. Där utbyttes
nordanbygdernas produkter, fisk och pälsverk, mot salt, mjöl och kläden.

Antagligen var det väl det rika fisket samt möjligheterna för
boskapsskötsel vid älvmynningarna, som ungefär vid 1300-talets början
lockat de första norrbottniska kolonisatörerna av svensk stam. Men redan
tidigt synes man ha kommit på det klara med, vilka utsikter varuutbytet
med det stora inlandets ursprungliga bebyggare erbjöd. Så tidigt som år
1328 nämnas första gången i skrift birkarlarna såsom förmedlare av detta
varuutbyte. Namnets härledning är föremål för olika tolkningar liksom
ock deras äldre befogenhet och organisation. De voro på samma gång
köpmän och jordbrukare. Sina affärsresor i obygden utsträckte de stundom
ända till Ishavs- och Atlantkusterna och helt naturligt drevo de handel
ej blott med lapparna utan ock med den bottniska kustbefolkningen, i den
mån denna tillväxte. Kronan gynnade dem i begynnelsen såsom pioniärer
för det svenska väldets utbredning i ödebygderna och synes ha begagnat
dem såsom skatteupptagare. Aldrig synnerligen talrika till antalet,
synas de ha varit fördelade i vad man skulle kunna kalla tre särskilda
handelskompanier med hemvist i Torneå, Luleå och Piteå socknar.

Allt eftersom kronan kände sig ha fastare grepp över de nya landsändarna
förändrades birkarlarnas ställning. Kronan tillsatte sina fogdar, som ej
blott togo skatteuppbörden om hand utan ock småningom började å kronans
vägnar uppträda såsom privilegierade konkurrenter om handeln. År 1600
blevo sålunda birkarlarna förbjudna att handla med lapparna förrän
fogden dels upptagit skatten av lapparna, dels gjort nödiga inköp för
kronans räkning. Kort därefter förbjödos de att fara omkring i
lappmarken med köpenskap och slutligen utfärdades år 1614 Gustav II
Adolfs handelsordning med förbud mot s. k. landsköp.

Nödvändigheten bjöd då birkarlarna att (1620) begära anläggning av
städer även i övre Norrland. Påföljande år utfärdades ock privilegier
för Piteå, Torneå och Luleå städer och birkarlarna påbjödos att dit
inflytta.

De nyskapade städernas handelsrättigheter voro dock begränsade. Sålunda
hade varje stad sitt bestämda inland, vars gränser dess köpmän ej fingo
överskrida. Piteå stads borgare funno sitt handelsområde alltför snävt
tilltaget och begärde tvenne gånger, 1636 och 1641, ehuru utan påföljd,
att Luleå stad måtte nedläggas.

Därtill kom att all utrikeshandel var förbjuden för de norrländska
städerna norr om Gävle. Sina varor hade deras köpmän att hämta i
Stockholm, och dit fingo de ock föra ortens exportvaror: smör, fågel,
fisk, något trävirke, tjära, skinn etc. Tidtals på 1600-talet kunde
myndigheterna se genom fingrarna i fråga om överträdelser av detta
förbud, och de norrländska städernas små fartyg gjorde då vågsamma
seglatser till Östersjöprovinsernas hamnar, där köpmännen med bättre
förtjänst kunde avyttra sin tjära och sina bräder samt till billigare
priser överkomma spannmål, humle, hampa, lin och annat sådant. Vid andra
tidpunkter gjorde sig åter huvudstadsköpmännens inflytande gällande och
förbudets övervakning skärptes till ringa båtnad för de med så många
andra svårigheter kämpande små samhällenas utveckling.

Den rätt indräktiga lappmarkshandeln fingo de nya städernas borgare
visserligen bedriva, dock under det villkoret att kronan först skulle
göra sina uppköp genom sin befallningsman. Kronan var en svår konkurrent
men för köpmännen var det än harmligare att se, huru dess ombud ofta
förstodo att begagna sin okontrollerade ställning till att därjämte se
sig själva till godo. Om de förutvarande birkarlarna hoppats att genom
stadsbildandet återfå sina gamla privilegier, måste de sålunda känna sig
betydligt besvikna.

Norrlandsstädernas långvariga strid mot det stockholmska
handelsförmynderskapet ledde till seger först år 1765, då de medgåvos
rätt att under vissa villkor driva handel även på utlandet. Ännu senare
– år 1779 – upphävdes bestämmelsen om de bottniska städernas bestämda
handelsområden och medgavs borgerskapet rätt att handla inom alla
socknar.

Lappmarkshandeln bedrevs vid denna tid liksom länge därefter
huvudsakligen å marknader vid kyrkoplatserna. Där infunno sig lapparna
för att dels bevista de samtidiga tingen och betala sina umgälder till
kronan, dels tillbyta sig förnödenheter, såsom mjöl, hampa, salt, kläde
och vadmal, kopparkärl, brännvin (tidtals en förbjuden vara) samt tobak
och sedermera kaffe. I utbyte lämnade de renhudar och arbeten av
renskinn, renkött, fisk och framför allt pälsvaror av olika slag.

Handelstvångets upphävande medförde givetvis ett avsevärt uppsving för
bottniska vikens städer. Särskilt skogens produkter, bräder, tjära och
beck, erhöllo ökade avsättningsmöjligheter. Större handelsfirmor
uppkommo, som drevo livlig kommersiell verksamhet, riktad ej blott på
östersjökusterna och Danmark utan ock på England, ja t. o. m.
Medelhavets hamnar. Välståndet blev allmänt i de förr så fattiga små
städerna.

Ett svårt bakslag kom med de Napoleonska krigen och den ryska invasionen
år 1809. Hela världen led av en långvarig ekonomisk depression efter
1815 och i ett par årtionden höllos handel och näringar nere. Sågverken
och bruken i Norrbotten kommo så småningom åter i gång men det var ett
nytt krig, Krimkriget, förbehållet att åter skapa en högkonjunktur.
Fördelarna av denna tillföllo särskilt Haparanda stad, i vars uthamn
sommaren 1854 stundom kunde ligga ända till 70 fartyg. Köpmännen här
samlade vid denna tid betydande förmögenheter. Det var den
fransk-engelska blockaden av Rysslands och Finlands östersjökust, som
temporärt ledde en av handelns stora stråkvägar över den lilla
norrbottniska staden. Massor av varor av alla slag fördes över Haparanda
till det avspärrade Finland och finska handelsfartyg överlätos till
namnet på Haparanda köpmän.

Såsom huvudsakliga föremål för länets handel anges eljes vid denna tid
skogsprodukter, spannmål och mjöl, smör och lax, kläden, bomullsgarn och
tyger, kaffe och socker samt specerier, ävensom tjära, pottaska,
salpeter, fjäder, lim och renhudar.

Såsom en måttstock på utförselns storlek må nämnas att under åren
1856-1860 exporterades från länet 15,667 tunnor lax, 134,226 tunnor
tjära, 30,643 lispund pottaska, 11,905 lispund salpeter, 142 lispund
fjäder, 11,247 lispund lim och 22,107 renhudar.

Vid denna tid funnos i Luleå 8 och i Piteå 16 köpmän, som idkade både
minut- och grosshandel. Samtidigt funnos i Luleå 21 minuthandlare och på
landsbygden – dit Haparanda i denna statistik synes ha hänförts såsom
liggande under landsrätt – inalles 72 handlande. I sistnämnda tal
inbegripas brukens och sågverkens handelsbutiker.

Medan antalet handelsidkare i städerna under långa tider förblir
tämligen stationärt – undantagandes i Luleå vid tidpunkten för denna
stads forcerade utveckling – ökas det på landsbygden snabbt och
kontinuerligt. Särskilt i ögonen fallande är denna ökning under
1890-talets senare hälft. År 1895 funnos på länets landsbygd 220
handelsidkare, därav 28 kvinnor, men år 1900 ej mindre än 432, därav 76
kvinnor.

»Den ökning, dessa siffror utvisa, är» – skriver länsstyrelsen i sin
sistnämnda år utgivna femårsberättelse – »ingalunda resultatet av en
sund utveckling, utan innebär ett högst beklagligt missförhållande,
framkallat av den hart när oinskränkta kredit, som vederbörande
grosshandlare synas bevilja envar, som, utan att besitta ens de
nödvändigaste förutsättningarna för yrket, anmäler sig vilja öppna
butik. En vild konkurrens frestar den sålunda vordne handlanden att
genom att i sin tur bevilja den mest utsträckta konsumtionskredit till
sig locka kunder och få avsättning på varulagret. Efter en kort tid, i
bästa fall ett par år, blir ställningen ohållbar, och därest
handelsmannen ej genom ackord lyckas uppskjuta katastrofen, gör han
konkurs, drar med sig i fallet sina vänner, vilka lättsinnigt skrivit på
hans växlar och banklån, och sedan – börjar han affären omigen, denna
gång såsom ’prokurist’ för sin hustru eller någon annan anhörig,
varefter samma historia upprepas. Häri ligger till stor del
förklaringen, varför antalet kvinnliga handelsidkare å landsbygden under
femårsperioden nästan tredubblats. Ojämförligt största antalet av dessa
utgöres nämligen av gifta kvinnor, vilka tjänstgöra såsom ’bulvaner’ för
sina män, sedan dessa ’förbrukat’ sin egen firma. Det är lätt insett att
detta system verkar demoraliserande även på allmänheten, som genom
lättheten att erhålla varor på kredit vänjer sig att leva över sina
tillgångar.»

I de – förvisso ej för Norrbottens län säregna – omständigheter som här
anföras av länsstyrelsen, kan man finna förklaringen till den
norrbottniska handelsvärldens oförmåga att motstå de kriser, som åren
1901 och 1908 övergingo densamma. Konsumtionskrediten har emellertid här
som annorstädes avlysts i samband med de omstörtningar, som framkallades
av världskriget, och länets handelsförhållanden torde även i övrigt vila
på en sundare basis än för tjugo år sedan, då ovanstående ord
nedskrevos.

Det är självklart att järnvägslinjernas framdragning till och inom
Norrbottens län åstadkommo en fullständig omvälvning i dess kommersiella
förhållanden. Marknaderna i lappmarken förlorade sin gamla betydelse och
lappmarkshandeln gick över huvud taget bort från städerna sedan det ej
blott vid kommunikationernas knutpunkter utan ock i varje lappmarksby
uppstått handelsbodar, där såväl den bofasta befolkningen som lapparna
vid lägliga tidpunkter kunde med kontanter eller bytesvaror fylla sitt
varubehov. Lappmarkernas för export tillgängliga produktionsöverskott
hade samtidigt avsevärt decimerats, dels genom minskning i skinnfångsten
och dels genom den växande befolkningsstockens ökade konsumtion av de
animaliska produkterna, renkött och fisk.

Även kust- och skogsbygdernas förut ej oväsentliga produktion av
salpeter och pottaska upphörde på 1880-talet.

Den säregna prägel, de norrbottniska städernas handelshus förut haft,
hade därmed utplånats. Av de exportvaror, de omhänderhaft, återstod föga
mer än tjäran, vartill under ett antal år före världskrigets utbrott kom
en ej obetydlig lingonutförsel. Underskottet i länets handelsbalans
fylldes av trävaru- och malmutförseln, men denna omhänderhades av sina
egna målsmän.

Importen har med industribefolkningens ökning och de individuella
behovens stegring vuxit desto mer och omfattar nu varor av alla möjliga
slag. Till viss del hämta länets, engrossister sina varor direkt från
utlandet, men i fråga om mindre konsumtionsartiklar förmedlas importen
av huvudstads- och Göteborgsfirmor.

En säregen epok i länets handelsliv öppnades med världskriget.
Östersjöns avspärrning åstadkom liksom under Krimkriget att en av
världssamfärdselns stråkvägar ånyo fördes norr om Bottenviken. Varken
landet i dess helhet eller länet förmådde dock tillgodogöra sig de
fördelar, som härav skulle kunnat inhöstas. Våldsam spekulation i stort
som smått, förenad med smuggling och andra lagöverträdelser, gav sin
prägel åt gränshandeln, i all synnerhet efter varubristens inträdande
genom u-båtskriget och Nordsjöblockaden. De tillfälligt gyllene tiderna
skapade ej såsom 65 år tidigare några varaktiga förmögenheter, men det
bör ock nämnas att länets egna affärsmän blott i ringa mån läto sig
lockas av de vågsamma spekulationstillfällena.

Den svåra ekonomiska depression, som inträtt efter världskrigets
avslutande, har givetvis drabbat även länets affärsliv, men det har,
såsom förut nämnts, därvid trätt i dagen att detta numera är fotat på
över huvud taget sunda grunder, varför någon allmän kris icke uppstått.

Antalet handlande inom länet utgjorde år 1915 – det senaste år, för
vilket officiell statistik finnes – i Luleå 102 med 226 biträden och en
till 518,010 kr. uppgående bevillningstaxerad inkomst av
handelsrörelsen, i Piteå 34 med 37 biträden och 70,420 kr.
bevillningstaxerad inkomst, i Haparanda 36 med 35 biträden och 102,180
kr. bevillningstaxerad inkomst samt på landsbygden 651 med 517 biträden
och 1,338,394 kr. bevillningstaxerad inkomst.

11. VÄGVÄSENDE
AV
C. TISELL OCH C. SKARSTEDT

Sveriges vägars historia sträcker sig långt tillbaka i äldsta tider, i
det våra hävder omtala, huru redan den gamla Sveakungen Anund verksamt
befrämjande landets odling genom vägars anläggning i »allt Svithiod»
varför hans folk också hedrade honom med namnet »Braut Anund» (Braut
eller bröt betyder väg – jämför ordet bryta).

Av nuvarande Norrland hette allt landet norr om Dalälven ännu i 15:de
århundradet »Hälsingland» och i väster Härjedalen och Jämtland. Från
kustlandet som först av Svearne bebyggdes, sträckte sig odlingen så
småningom uppåt efter floddalarne. Där vägar funnos, gingo de på sina
håll genom så stora, obebyggda skogar att resande måste vila ut i
särskilda för ändamålet avsedda härbärgen s. k. sälohus.

De sparsamma meddelanden om landets natur och folk av historiskt värde,
vi äga kvar från dessa längesedan svunna tider, besanna, att inga
ordentliga vägar funnos i Sverige under hednatiden, och att för
samfärdseln mellan de skilda orterna båtfärder så vitt möjligt
begagnades. De sträckor över land, som måste överfaras, tillryggalades
till fots eller i bästa fall till häst. De flesta äldre vägar följa än i
dag dessa ridvägar. De gå upp och ned för höga berg, huvudsakligen för
att undvika de fordom vattendränkta och ofarbara lågmarkerna. Att bryta
väg i sidolutningar omkring bergen ansågs även säkerligen vara för dyrt.
Läget av de vägar, vi ärvt av våra förfäder, skulle utan denna
förklaring mångenstädes synas obegripligt för oss, som se dessa
lågmarker förvandlade till bördiga åkerfält och torrlagda marker.

Med kristendomens införande började i Sverige vägars anläggning anses
såsom en synnerligen viktig angelägenhet. Den nya trons förkunnare
lärde, att brytning och anläggning av väg var ett Gudi behagligt verk.
De voro vana vid bättre vägar i sitt eget land och sågo i samfärdselns
förbättring med rätta ett kraftigt medel till lärans rotfästande och
utbredning samt till folkets förkovring i flere avseenden. Från den
första kristna tiden bära våra runstenar talrika vittnesbörd härom. På
många ställen inom de flesta landskap i vårt land, både i odlad bygd och
i skogstrakter tala deras inskrifter om att »rödja bröt, göra bro»;
»vägen gjord till (vägbyggarens) faders, moders, hustrus, barns eller
egen själs bästa» o. s. v.

I landskapslagarne, som under 13:de och 14:de seklen samlades och
upptecknades i skrift, finna vi följande slags vägar omnämda, nämligen
karl- och kungsväg (allmän väg) köpstads- och tingsstadsväg samt väg
till kyrka och kvarn. Rörande anläggningen av dessa vägar gällde
följande stadganden: det ålåg »alla jordägare i häradet, präst och
kyrkans landbo lika med bonde att rödja för färderna nödiga vägar och
bygga broar», vägarnes bredd bestämdes till »4 och 10 alnar, allt efter
behov».

Om beskaffenheten av dessa vägar kunna vi göra oss en föreställning, då
vi erinra oss att bruket av vagn eller »karm», såsom detta fordon på den
tiden benämdes, var absolut obekant för våra förfäder ända till början
av 1200-talet, då Erik Knutssons (1210-1216) gemål Richissa först
införde detsamma. Detta transportmedel fortfor troligen att ännu i ett
eller annat århundrade vara mindre allmänt.

Förut omnämda lagstadganden angående anläggning och underhåll av vägar
undergingo till senaste tider inga väsentliga förändringar. I 1734 års
lag finna vi följande föreskrifter om vägars underhåll. Den stadgar att
»vägar skola fyllas och höjas upp med sand och grus och årligen
förbättras, så att vatten ej därå stadnar» att »vägdiken skola å båda
sidor om vägen göras». Enligt samma lag ålåg det med få undantag alla
hemman å landet att »rödja väg och bygga broar» ävensom att »staka och
ruska ut» vintervägar över sjöar och mossar.

Under nyare tiden (från Vasakonungarnes tid till mitten av 1800-talet)
som för Sverige innefattade nydaningens arbete, den inre utvecklingens
olika skeden samt stormaktsväldets uppkomst och fall, anlades efter hand
en stor del av de nuvarande vägarne i södra och mellersta Sverige.
Femton och sextonhundratalets vägar voro emellertid enligt våra
nuvarande begrepp i synnerligen ofullkomligt skick, varom i behåll
varande berättelser av utländingar, som företagit resor i Sverige, bära
vittne.

För att underlätta resorna inom landet utkom år 1561 en förordning om
gästgiverier, vari det heter: »och skola de, som till gästgivare satte
bliva, vara förpliktade att skaffa sig gott förråd både på mat och
dryck, desslikes hästfoder, så att vägfarande folk, som till dem lita,
måtte få deras välfordran och nödtorvt för vedergällning. De skola taga
för en måltid mat och öl därtill, sådan som bonden dagligen spisar 2
öre, men de som vilja hava väl tillrett och tillpyntat med flere rätter,
såsom är färsk oxe, kalv, får och lamkött gäss, höns, ägg, vete eller
skrätt rågbröd, då skall sådant vedergällas efter som det gäller i nästa
köpstad». I ersättning fick gästgivaren av Kronan ett års skattefrihet
samt frihet från gärder, körslor, dagsverken, utskrivningar och »annan
småhjälp».

Sedan konung Karl IX år 1602 företagit en resa från Finland omkring
Bottniska viken och förskaffat sig kännedom om förhållandena i rikets
nordliga delar, insåg han behovet av en ordentlig landsväg längs kusten.
Fördenskull fördelades vägsträckan mellan samtliga socknar, och brytning
av vägen påbörjades år 1607, men arbetet avstannades under dessa oroliga
tider intill 1620, då konung Gustaf Adolf ålade ståthållarne i länen att
»draga synnerlig omsorg om vägarnes iståndsättande» enär i de flesta
landsorter »vägarne voro så trånga och steniga att de snarare borde
kallas gångstigar än allmänna landsvägar». Först under senare hälften av
1600-talet hade kustlandsvägen hunnit upp till nuvarande Väster- och
Norrbottens län. Karl XI reste vägen år 1695, men fann det bl. a.
egendomligt, att den var så gräsbeväxt, varför den senare påfylldes
betydligt på långa sträckor.

Sedan under frihetstiden landet börjat återhämta krafter efter krigets
olyckor, och den inre utvecklingen främjats jämväl på lagstiftningens
område genom 1734 års lag, började kraftiga åtgärder vidtagas för
vägväsendets ordnande. På konungens befallning upprättades under
1730-talet en vägkarta över Sverige, upptagande för varje län alla de
befintliga allmänna vägar, å vilka skjuts och poststationer funnos
anordnade. Detta kartverk, som fullbordades 1742, utvisar för det
dåvarande Västerbotten (d. v. s. kustlandet ända upp till Torneå) endast
kustlandsvägen upp till Torneå.

Utom kustlandsvägen funnos på 1700-talet i det nuvarande Norrbottens län
så gott som endast vintervägar, vilka på sina ställen voro försedda med
långa kavelbroar över myrar. Roddleder i älvar och sjöar hade då stor
betydelse.

I samband med bergsbruket omtalas på 1660-talet en kortare kärrväg
mellan Junosuando Masugns by och Torne älv, och i adelsbrevet för
bröderna Momma (adlade Reenstjerna den ene 1669, den andre 1672) står:
»gjort med egen bekostnad Tornefors och många andra forsar däruti älven,
som icke utan största livsfara kunde brukas, så bekvämliga, att man nu
med båtar desto bättre där upp och neder komma kan; sammaledes
uppröjt och lagt allmänna vägar över träsk och myrar» (i
Juckasjärvi, Pajala och Över Torneå socknar). På 1660-talet
omnämnes även hållskjuts och väganläggning, åtminstone ridväg
Alkavare–Kiedkevare–Kvikkjokk–Storbacken för silververkets vid Alkavare
räkning. En annan vinterväg, som kallades Drottning Kristinas väg, kan
spåras från Nasafjällets silvergruva i Arjepluogs socken genom
Arvidsjaurs och Piteå socknar.

Från Haparanda till Övertorneå byggdes väg i slutet av 1700-talet.
Likaså byggdes en enkel väg Antnäs–Selet–Avan i slutet av 1700-talet
eller i början av 1800-talet, vilken väg sedermera blivit förbättrad och
delvis ombyggd.

Först under 1800-talets förra del återupptog man, fast blott i ringa
omfång, arbetet på allmänna vägars byggande. Sålunda omnämner
Länsstyrelsens femårsberättelse för 1822, att vägar blivit anlagda längs
Pite och Lule älvar från kustlandsvägen c:a 5 mil uppåt landet samt
längs Kalix och Torne älvar omkring 7 mil uppåt. Men ännu 1847 kunde
Konungens Befallningshavande i sin berättelse förtälja, att vägar
underhållas icke i lappmarken under sommartid, men väl vintertid. –
Sommartiden måste man färdas antingen ridande eller vanligast till fots.

Med undantag av sagda kortare vägsträckor inom kustlandet längs de
större vattendragen, blev alltså nästan ingenting gjort till
samfärdselns underlättande inom länet under förra hälften av 1800-talet.
Förhållandet var ännu år 1859 detsamma; landshövding Vidmark omtalar i
sin då tryckta berättelse, att inga andra vägar funnos än kustlandsvägen
och vägar längs floderna några få mil inåt landet. Då hade dock nyligen
anslag beviljats till en del av vägen Övertorneå–Svanstein.

Intill år 1841 voro landets vägbyggnader anförtrodda åt Länsstyrelsernas
omsorg och utfördes ofta utan några följdriktiga principer. Först under
Karl den XIV:s och Oskar den I:s regering har denna angelägenhet bragts
i ett mera ordnat skick och kan egentligen räkna sin pånyttfödelse från
1841, då Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen organiserades, under vars
kontroll blevo ställda bl. a. alla med allmänna medel understödda
vägföretag. Först sedan styrelsen 10 år senare i väg- och
vattenbyggnadskåren erhållit tekniskt utbildade och ständigt
tillgängliga organ för sin verksamhet, kan utvecklingen sägas hava
börjat på allvar för att därefter under slutet av förra århundradet hava
fortgått ganska raskt, sedan riksdagen så småningom höjt det årliga
anslaget för vägbyggnader, som styrelsen sedan år 1841 omhänderhaft.

Från Övertorneå fortsattes vägen över Korpilombolo, Pajala och
Junosuando till Vittangi kyrka i Jukkasjärvi lappmark, dit den hunnit år
1877. Från Över-Kalix, dit väg, som nämnt är, redan blivit anlagd,
fortsattes densamma till Gällivare. Denna väg fullbordades dock först
inom Lappmarken på sträckan Gällivare–Leipojärvi–Skröven och fortsattes
vid 1870-talets början ned mot kustlandet över Landsjärv, Landså och
Gyljen till Över-Kalix. Hela vägen Över-Kalix–Gällivare blev färdig vid
1870-talet slut. Således hade äntligen en sommarväg blivit byggd mellan
kusten och Gällivare, och dock hade man redan under 150 år bearbetat
Gällivare gruvor.

I Råneå älvdal, som dittills saknat väg, anlades en sådan under åren
1866-1870 upp till Överstbyn, 3,5 mil.

Längs Lule älv, där väg förut blivit byggd mellan kusten och Bredåker,
fortsattes densamma år 1681 först inom Jokkmokks lappmark från
Storbacken förbi Jokkmokks kyrka till sjön Vaikijaur, därefter inom
kustlandet från Bredåker över Edefors till Storsand med färja över Lule
älv. Emellertid fattades ännu vägsträckan Storsand–Storbacken för att
vägen skulle bliva fullständig upp till Vaikijaur, och denna återstående
del färdigbyggdes under åren 1890-1895, då även Edeforsbron byggdes.

I länets södra del anlades under 1880-talet väg från Älvsbyn vid Pite
älv till Finnäset vid Vidsel, icke såsom eljes längs älven, utan med en
krökning mot väster över Korsträsk och Muskus. Vidare byggdes från 1861
till 1877 en 13,5 mil lång väg från Böle vid kustlandsvägen över Roknäs
till Boksel inom Arvidsjaurs socken och därifrån vidare förbi
Arvidsjaurs kyrkoby till Avaviken vid sydöstligaste hörnet av sjön
Storavan.

I sammanhang med denna sistnämda väg avslutades år 1876 en vinterväg
från Jäckvik vid Hornavan i närheten av Lövmokks kapell, till norska
gränsen med tre fjällstugor till resandes tjänst. Till denna vägs
förbättring beviljades anslag av 1899 års riksdag. En annan vinterväg
anlades under åren 1881-1885 i länets nordligaste lappmarker från
Vittangi till Karesuando och därifrån till norska gränsen. Fjällstugor
uppfördes här vid Sapisadsi och Kummavuopio.

Under åren 1890-1896 byggdes helt och hållet av statsmedel den s. k.
militärvägen från Boden över Älvsbyn och Glommersträsk. Dessutom byggdes
intill år 1900 med statsbidrag till ⅔ av den beräknade kostnaden några
kortare vägar samt följande större vägar:

Arvidsjaur–Arjepluog (1886-1900)
Gällivare–Svappavaara–Vittangi (1895-1899)
Nattavara–Purnu–Hakkas (1895-1899)
Pajala–Areavara (1895-1898)
Överkalix–Korpilombolo (1885-1890)
Överkalix–Övertorneå (1895-1899)
Vittangi–Soppero (1895-1903)
Hällberg–Aborrträsk (1891-1898)
Jokkmokk–Kåbdalis (1893-1899)

När slutligen påpekas, att vägar byggts från Korpilombolo över Tärendö
till Anttis vid Torne älv (1888-1892) med anknytning till vägen
Pajala–Vittangi och från Övertorneå uppåt längs Torne älv till
Svanstein, så torde de mest betydande vägbyggnadsarbetena inom länet
intill år 1900 hava blivit omnämda. Kortare utfartsvägar från större
byar till huvudväg hade före detta årtal även blivit byggda, dock mest i
länets yttersta kustbygd. Sådana utfartsvägar voro redan i kustlandets
övre del sällsynta och saknades i det närmaste inom lappmarken.

Efter år 1900 har byggandet av vägar och broar fortgått tämligen raskt,
såsom av följande tabell framgår:

Norrbottens läns längd av allmänna vägar utgjordes ungefärligen

år 1860 c:a 51 mil
» 1865 » 77 »
» 1870 » 95 »
» 1875 » 99 »
» 1880 » 134 »
» 1885 » 145 »
» 1890 » 176 »
» 1895 » 204 »
» 1910 » 271 »
» 1916 » 300 »
» 1921 minst 340 »

Av dessa uppgifter äro de 8 första hämtade ur en måhända mindre säker
statistik.

Därtill kommer enskilda vägar, byggda av byamännen med eller utan bidrag
av landstingsmedel och på allra sista tiden av statsmedel samt ofta med
bidrag från vägkassan i distriktet.

Härförutom har av staten enbart bekostats, förutom nyssnämda
militärvägen, även den norr och öster om Boden belägna militärvägen samt
vidare vägen Arvidsjaur–Muoskoselet, den närmast Karesuando belägna 4
mil långa sträckan av utfartsvägen från denna kyrka samt slutligen vägen
från Kihlangi upp mot Muonionalusta.

Numera lämnas statsbidrag för ej mindre än 4 olika typer av vägar,
nämligen dels vanliga vägar, dels enkla vägar, dels ödebygdsvägar och
dels utfartsvägar. Till de förstnämda utgår i regel tvåtredjedelar av
beräknade kostnaden såsom statsbidrag, för de enkla vägarna får
statsbidrag lämnas upp till 90 % och för ödebygdsvägarne torde 90 %
komma att utgöra regel för statsbidragets bestämmande, ehuruväl ett än
högre bidrag också ställts i utsikt, vartill kommer att för denna typ
tingslagen ej behöva ikläda sig någon risk för en eventuellt
överskjutande kostnadssumma. För utfartsvägarne kan i regel påräknas 33
% av statsmedel, 6 % av landstingsmedel samt 20 à 30 % av vägkassemedel.

Sedan numera för ett par år sedan inom varje väghållningsdistrikt en
ganska noggrann utredning om behovet av ytterligare vägar under den
närmaste framtiden blivit verkställd av landsfiskalerna, vägstyrelserna
och jägmästarne samt vägstämman yttrat sig om utredningarne har f.
landshövdingen numera statsrådet G. Malm gjort en utförlig framställning
i ärendet till regeringen, varför det är att hoppas, att, så snart
riksdagen finner landets ekonomiska läge medgiva det, ökade anslag till
vägbyggnader av alla 4 typerna må beviljas.

Av det sålunda sagda torde med all önskvärd tydlighet framgå, med vilken
hastighet vägbyggandet inom Norrbottens län utvecklats, och av allt att
döma torde också kunna sägas, att planläggningen av erforderliga
nyanläggningar i stort sett fyller alla rimliga fordringar.

* * * * *

Det ligger utan vidare i sakens natur, av vilken oerhörd betydelse en
utveckling av vägnätet måste vara för ett så vidsträckt län som
Norrbottens. Men tyvärr är med en aldrig så kraftig utveckling av
vägnätets omfång icke allt det vunnet, som kan och måste vinnas. Det är
icke nog med att de olika bygderna måste erhålla vägförbindelse med
varandra och med närmaste huvudort, det måste också kunna ordnas så, att
transportmöjligheterna bliva billigare än hittills eller så billiga som
det över huvud taget är möjligt.

Med klar blick för denna frågas betydelse ingav statsrådet Malm i
oktober månad 1919 till Kungl. Maj:t en skrivelse, där just denna
fråga närmare belyses. Efter att hava redogjort för de olika
järnvägssträckornas betydelse för länet övergår statsrådet Malm till att
framhålla den trängande nödvändigheten av, att man till lindrande av de
hårda levnadsvillkoren i de avlägsna bygderna snabbt måste söka komma
till någon rimlig lösning av transportproblemet för dessa bygder, och
påvisar hurusom denna uppgift numera genom utvecklande av
landsvägstrafikmedlen till synes betydligt närmat sig sin lösning, vadan
det börjar bli allt mer sannolikt att man genom en maskinellt ordnad
landsvägstrafik kan på lämpligaste sätt tillgodose trafikbehovet i
vidsträckta delar av Norrbottens glest befolkade län. Ifråga om en sådan
maskinell vägtrafik framhålles i fortsättningen, hurusom de anordningar
vilka redan vidtagits för lösandet av denna fråga i Bohuslän icke kunna
anses tillämpliga för Norrbotten, då den lösning som skall vara
genomförbar i Norrbotten måste inriktas på en helt annan standard. Vad
som hittills väckt betänkligheter vid diskussion om införande av
maskinell landsvägstrafik i Norrland torde vara dels svårigheten att få
fordon som lämpa sig för vintertrafik dels att finna en konstruktion på
fordon som tillåter stor lastförmåga, utan att samtidigt fordringarne på
vägarnes byggnad behöva sättas för höga. Statsrådets Malms skrivelse
utmynnar därefter i en underdånig ansökan om tillsättande av en kommitté
för vidare behövlig utredning, en kommitté, som också några månader
senare kom till stånd, och vars arbete ännu ej kunnit slutföras. Det är
emellertid att hoppas att frågan skall kunna få sin lösning, då härmed
säkerligen ekonomisk fördel skall kunna tillskyndas länet i stor
omfattning.

I detta sammanhang torde emellertid böra framhållas, hurusom den alltmer
utvecklade automobiltrafiken visserligen måste vara av stor betydelse
och medföra avsevärda fördelar, men att den också visat sig
nödvändiggöra starkt ökat underhållsarbete. Vid de noggranna
undersökningar som i detta hänseende verkställts på nyssnämda kommittés
föranstaltande har det visat sig att bilarnes inverkan på vägarne är i
synnerligen hög grad beroende på den hastighet varmed de framföras. Och
gäller detta om vanliga personautomobiler, så gäller det i ännu högre
grad om lastautomobiler. Särskilt för Norrbottens län måste det därför
utan tvivel anses synnerligen önskvärt att bilarnes hastighet hållas
inom tämligen snäva gränser och att särskilt lastbilarne icke medgivas
större hastighet än 10 à 15 kilometer i timmen.

Men även om detta önskemål kan nås är uppenbart att vägnätets kraftiga
utveckling redan medfört och givetvis kommer att för framtiden medföra
allt starkare krav på underhållet av såväl gamla som nya vägbyggnader.
Ett första villkor för att ett sådant underhåll skall kunna bliva
tillfredsställande är självklart att ett verkligt intresse för skapande
av goda vägar kan uppammas i så vidsträckta lager som möjligt bland
befolkningen. För ernående av detta önskemål har också på initiativ av
advokaten A. Berglund i Boden och schaktmästaren O. Sander i Luleå år
1918 bildats Norrbottens Vägförening, vars uppgift just är att höja
intresset för Norrbottens vägar och sprida kännedom om lämpligaste
sätten för vägarnes underhåll. Under den korta tid som denna förening
varit verksam har den vunnit betydande tillslutning och säkerligen i hög
grad bidragit att vidga och höja intresset för vägarnes skötsel. Ett
ytterligare önskemål vore likväl att föreningen ifråga kunde få en
starkare ekonomisk grundval, då först härigenom skulle möjliggöras ett
rationellare arbetande på införandet av lämpligare vägunderhållsmaskiner
m. m. Redan nu har emellertid införskaffats en del maskiner, vilka dock
i regel inköpts för pågående vägbyggnader.

12. JÄRNVÄGARNAS UPPKOMST OCH UTVECKLING I NORRBOTTENS LÄN
AV
HEMMING OLSSON

I andra häftet av Svensk Tidskrift för år 1872 återgives det bekanta
yttrandet av den store rikskansleren Axel Oxenstjerna: »Wi kunde också
komma till förmögenhet, om Gud gåfve vett och flit och idkesamhet, och
vi sloge oss från dryckenskap och rätt brukade det Indien, som Gud oss
gifvit i Sverige.» Dåvarande docenten Hans Forsell, som i samma
tidskrift lämnade åt allmänheten ett »försök till statistisk historik»
rörande Norrland för en tidrymd av tre sekler – 1571-1871 – uttalar
därvid i fortsättningen, att han under dåvarande förhållanden ansåge
Norrland vara »det Indien, som Gud oss gifvit i Sverige»; ty i våra
dagar har Norrland en _framtid_, kanske rikare än någon av Sveriges
övriga bygder kan bjuda, och i Norrland röra sig i detta ögonblick de
ungdomliga förhoppningarna livligare än på något annat ställe. Ja, det
torde kanske finnas få landskap i Sveriges rike, där framtidsutsikterna
hägrade så lockande, där så många och viktiga ekonomiska, ja t. o. m.
_politiska_ frågor kräva sin lösning, och där intresset för
»landskapets» framtid är så vaket som i Norrland. »Det begynner bliva
allt mer och mer klart, att Norrland är ett av naturen rikt begåvat
land, och att Sveriges rike här äger en förrådskammare, om vars ymnighet
vi ännu knappt kunna göra oss en föreställning, och det är likaledes
lätt att ådagalägga, det Norrland under de sista femtio åren med större
snabbhet än det övriga Sverige ökat sin folkmängd, sin produktion och
sin konsumtion. Det vill förädla sina egna trävirkesprodukter och
beräknar med säkerhet en lönande bruksrörelse, då en gång Dalarnes
malmer kunna förädlas vid Norrlands älvar, huru mycket mer då när
_Gällivare malmberg en gång kunna öppnas för världsmarknaden. Men
framför allt detta_», fortsätter Forsell, »_kräver Norrland vägar, vägar
framför allt av järn_, och i detta begär efter tidsenliga
kommunikationer koncentrera sig därför alla dess intressen.»

Såsom ett exempel på åtgärder, vilka i äldre tider vidtagits för att
ordna kommunikationsväsendet i Övre Norrland, meddelas här ett utdrag ur
en gammal urkund.

»_Undervisning om lappskattens utgörande_, given i November 1605. (ur
samling av författningar angående de s. k. Lappmarksfriheterna av E.
Poignant).

Undervisning och rättelse, varefter den stormäktige, högborne furste och
herre Herr Carl, Sveriges rikes utkorade konung och arvfurste, Hertig
till Södermanland, Närike och Värmland, vill att Hans Kungl. Maj:ts
utskickade tjenare ärlig och välbördig Bärendt von Kolen med Rasmus
Niellsen skola i Lappland beställa, både huru skatten av Lapparne skall
utgöras, och huru och på vad sätt de honom sedan av Lapparne uppbära
skola.

* * * * *

Till det åttonde skall kronans skatt utföras ifrån sjölapparna efter
detta sätt:

Ifrån Malangerfjord söderut in till Titisfjorden utaf alla lappbyar der
emellan skall föras fisken till Sven Larsson i Grundfjorden, som ligger
i Titisfjorden. Der skola _Luleå_ lappar möta med 132 kronans renar och
anamma fisken, och föra honom till Luleå Länsmansgård (den tiden i
Antnäs), det är femtio mil.

Till det nionde, skall han föras ifrån Longenäs, som ligger vester ifrån
Alten älv, söder åt, allt intill Malangerfjord, skall fisken anammas och
föras till Länsmannen Redhar Andersson i Arreby, som ligger i Lingen,
och derifrån skall han föras till Fjorbottnen, der som Rastejoke å
utlöper. Der skola _Ronalla_ och _Tingewara_ Lappar i Torneå Lappmark
möta med 100 renar och anamma fisken och föra honom till Seggewara
lappby, det är trettio mil vid pass ifrån sjösidan. Der skola Seggewara
lappar emot taga med kronans renar och föra honom in till Torneå
länsmansgård (då å Swensare, nuvarande Torne stad), det är fyratio mil.

Till det tionde skall han föras ifrån _Teuotecki_ vid Västerhavet
söderåt allt in till Lagnås by, skall fisken tagas och föras upp i
Altfjorden, som ligger öster ifrån Longnäs, elfven uppåt, der skola
Koutekeni, Lappjärvi och Afviovara Lappar möta med 60 renar och föra
fisken till Sundewara och sätta fisken ned hos länsmannen sammastädes
uti god förvaring, till dess den andra fisken ifrån Vårånger-by av de
Lappar, som bo i Usejoki och Teuoby, dit förd blifver med fyratio renar.
Der skola Sundewara Lappar taga emot dem med 100 renar och föra Kingenå
å nedåt till Torneå länsmansgård, det är vid pass fyrtiofyra mil; och
der icke finnes så många Lapparnes renar i samma by, skola de bruka
kronans renar å förbemälda lappmark.»

Innan jag går vidare för att komma till min redogörelse för järnvägarnas
uppkomst och utveckling i Norrbottens län torde vara lämpligt lämna en
kortfattad, orienterande redogörelse rörande de malmfyndigheter i länet,
vilka sedan långa tider tillbaka varit kända, och för vilkas
tillgodogörande goda kommunikationer med tvång måste påfordras.

[Illustration: Transport efter ren Foto Borg-Mesch]

Uti vår nordligaste landsdels historia spela gruvdriften samt verkliga
eller förmenta malmrikedomar en mycket stor roll. Redan under medeltiden
hade man någon föreställning om, att i Lappland funnos enorma
bergmassor, och man kunde då – lika litet som i våra dagar – fria sig
från den tron, att i ett bergland också måste finnas gott om malmer av
varjehanda slag. Under Vasakonungarna vidtogos åtskilliga åtgärder för
upptäckande av dylika och särskilt gjordes under konung Karl IX och
drottning Kristinas tid för det ändamålet ganska stora offer. I början
var det visserligen silver och ädlare metaller, som lekte vederbörande
allra mest i hågen, och redan före mitten av 1600-talet (1635)
uppdagades Nasafjälls silvergruvor i nuvarande Arjepluogs socken; något
litet senare hade man smält lapsk kopparmalm antagligen från Svappavaara
och järnmalm från Junosuando Masugnsby invid Torne-älv, den första i
Lappland kända järngruvan. Inom ett par årtionden följde upptäckten och
bearbetandet av silverfyndigheterna inom Kvikkjokks ogästvänliga,
snöhöljda högfjäll, och inom de första årtiondena av 1700-talet
upptäcktes de sedermera världsbekanta Gällivare och Kiirunavaara
järnmalmsfälten. Bland andra mer eller mindre omfattande järnmalmsfält
må här vidare nämnas Svappavaara, Mertainen, Ruotivara, Nokutusvara,
Syvijärvi, Rakkurvijokki, Salmijärvi m. fl. I början brytas malmerna
uteslutande för statens räkning, onekligen med beundransvärd ihärdighet
och stora uppoffringar, vilka kunna anas, då man besinnar, under vilka
klimatiska och tekniska svårigheter arbetena i dessa ödemarker måste
försiggå. Också var man redan från början angelägen att för
bergverksdriften befrämja nybyggarnas uppflyttning till lappmarken – ja,
någon gång försökte man helt enkelt att _beordra_ bönder att dit
inflytta. För bergverkens befrämjande anlades ock på den tiden de lapska
kyrkorna, och drottning Kristina påbjöd år 1640 icke mindre än fyra
kyrkors byggande i lappmarken. Synnerligen länge dröjde det dock ej,
innan statsverket ledsnat på de förluster, som, om än malmerna ibland
voro t. o. m. ovanligt rika, dock blevo oundvikliga i dessa
bekymmersamma kommunikationsförhållanden. Redan på 1600-talet se vi
sålunda, att gruvorna överlämnas till enskilda personer och bolag.
Särskilt laborerade den stora Västerbottniska Bergslagssocieteten vissa
tider med både Nasafjälls- och Kvikkjokksgruvorna, men tröttnade gång
efter annan då statsverket vanligen åter gjorde fruktlösa försök att
driva dem. Under större delen av 1700-talet befattar sig statsverket
icke alls med någon gruvbrytning, men ägnar på annat sätt en
obeskrivligen mycket öm om än icke synnerligen praktisk omtanke
åt bergverkens förkovran. Sålunda uppkommo dessa oerhörda
privilegii-områden, som i omfattning kunna tävla med verkliga
furstendömen – såsom t. ex. då professor Meldercreutz 1753 fick en
landsträcka på omkring 150 kvadratmil, eller då major Palmstruch 1775
fick frihetsbrev på ett annat område 10 mil i längd och 2 à 2½ mil i
bredd, – välgärningar, som i en senare tid länt statsmakterna till stort
bekymmer.

* * * * *

Man hade sålunda redan lång tid vetat att tillgodogöra sig de rika
malmfyndigheterna i Norrbotten, men transportsvårigheterna och avstånden
lade från första början kolossala svårigheter i vägen, då man som
dragkraft hade endast renar samt undantagsvis hästar att tillgå, då det
gällde att transportera malm t. ex. från Gällivare 16 mil till masugnar
i kustlandet. För att draga endast den malm, som vid malmfälten nu
lastas på ett enda av de många dagliga malmtågen, skulle erfordras
omkring 4,500 stycken renar.

Också insåg man ganska tidigt nödvändigheten av att ordna bättre
kommunikationer, och försök hava ingalunda saknats att även i äldre
tider lösa det svåra kommunikationsproblemet. Den kände patrioten Samuel
Gustaf Hermelin, född år 1744, död år 1820 och vilken nu har sin
bestående minnesvård i Luleå stadspark, vidtog energiska men tyvärr
fruktlösa ansträngningar.

Hermelin lät bearbeta flera gruvor och upptaga 2 à 3,000 skeppund malm,
som smältes vid de av honom uppförda Strömsunds och Selets masugnar,
anlade vägar av flera mils längd och 130 nybyggen samt anställa kunniga
bruksarbetare och masmästare från de sydliga landskapen. Men så
tillstötte ogynnsamma konjunkturer, eldsvådor, översvämningar och
ryssarnas härjningar under kriget 1809, och Hermelin måste sälja sina
stora egendomar bestående av 85 mantal, med gruvor, masugnar, sågverk,
kvarnar och nybyggen, vilka inköptes av konung Karl XIV Johan, som
fortsatte bruksdriften ehuru med ringa fördel.

Under denna tid fick Gällivare egendom t. o. m. namn, heder och
värdighet av _furstendömet Gällivare_, och därmed är följande pikanta
historia förenad.

Vid underhandlingarna om kronprins Oskars giftermål med prinsessan
Josefina av Leuchtenberg år 1822 gjorde hans helighet påven i Rom flera
svårigheter.

Bland annat fordrade han, att konung Karl Johan skulle skänka den unga
prinsessan som morgongåva ett svenskt furstendöme av samma omfång som
det furstendöme Galliera, vilket hon vid sitt dop i Milano år 1807
erhållit såsom faddergåva av kejsar Napoleon.

Karl Johan gick in härpå och skänkte henne furstendömet Gällivare,
varmed även påven lät sig nöja, alldenstund detta svenska furstendöme
var till areal flera gånger större än det italienska.

År 1817 företog enligt offentligt uppdrag en Kungl. kommission en
omfattande resa i Norrbotten _för att utröna möjligheterna att med
fördel tillgodogöra de rika järnmalmsberg, som därstädes finnas_. En bok
härom, tryckt år 1818, finnes utgiven av Abraham Roman. År 1819 erhöll
den skicklige kanal- och strömbyggmästaren överstelöjtnant C. P.
Hällström av Kungl. Maj:t i uppdrag att undersöka möjligheterna för
strömfart på Lina och Ängeså älvar samt att upprätta kostnadsförslag
härom.

Intet av de förslag, som därvid förebraktes, kunde dock bringas till
utförande.

Jag har forskat efter, när det först blev tal om att bygga järnväg inom
Norrbottens län, men jag har härom icke kommit till något bestämt
resultat.

I ett av herrar P. Öhrvall, C. P. Hällström och J. H. av Forselles år
1825 avgivet betänkande och förslag över bergshanteringens upphjälpande
i Norrbottens län och sättet att befrämja en lättad malmtransport från
Gällivare yttras rörande en eventuell järnväg från Gällivare till havet
»att detta annorstädes så ypperligt befunna transportmedel vore även här
möjligen användbart i stort. Det är dock likväl först bestämt givet, att
den råhet och folkbrist, vari landet ännu står, förenade med många
lokala svårigheter sätta oövervinneliga hinder mot detta förslag och
sedermera, om det ock kunde utföras, förutsätter detsamma en kostnad,
som överstiger möjligen befintliga eller åtkomliga penningetillgångar.
Men även antaget att ett kapital av millioner härpå vore använt, _huru
skulle de massor av järnmalm_, vilka på dessa vägar kunde och borde till
havet nedföras, _finna avsättning för att giva en mot den överdrivna
anläggningskostnaden svarande skälig avkastning och vinst_? En sådan
transportväg i bredd med de stundom till flera mils längd farbara
stycken av vattendragen och med åsidosättande av deras begagnande vore
_en lika överflödig och penningeödande inrättning, som den i allmänhet
är nyttig mellan älvarna_.»

Kommitterade hade vidare utarbetat ett förslag till kommunikationsled
mellan Gällivare och havet utgörande en kombination av malmtransporter
dels pr landsväg och båtledes och dels en järnväg 12,000 alnar lång från
södra ändan av Radnijaur till Ruodnakoski, _inrättad på stolpar vid
bankar med en enkel bana_, och skulle fordonen å denna järnväg dragas av
en häst.

Behovet av goda kommunikationer för malmtransporternas besörjande gjorde
sig sålunda tidigt gällande i Norrbotten, som egendomligt nog tyckes i
det fallet vara bland de allra _första_ landskap i Sverige, varest en
järnväg projekterats. Det andra i ordningen av de för Sverige kända
järnvägsprojekten var fyra år yngre eller från år 1829, då direktör
Gustaf af Uhr på riddarhuset framlade förslag om att anlägga en
»järnrailväg» mellan Vättern och Hjälmaren för att såmedelst sammanbinda
de båda vattenvägarna Göta och Hjälmaren kanaler; detta nya påfund vann
icke riksdagens bifall, det ansågs omöjligt utföra.

Den första bruksbanan i Sverige med hästar som dragkraft byggdes år 1849
mellan Fryksta lastageplats och Klarälven.

Bland i Bergmästare-arkivet i Luleå förefintliga handlingar omnämnes
bland annat att herr Steenstrup, som vistats å Selet, har framställt en
idé, som, om den kan realiseras, skulle häva alla svårigheter med
malmtransporten. För detta ändamål skulle en ångmaskin användas för att
sätta en starkt byggd släde i rörelse; släden skulle vara försedd med
två kälkar med vardera två eller flera parallella medar jämte en
ängmaskin, vilken skulle inrättas med två pistoner, vilka gå växelvis
upp och ned. Särskilda vältar skulle hindra släden att glida bakåt etc.
En trämodell till dylik ångsläde lärer även hava demonstrerats, men
längre tyckes man ej hava kommit med dessa spekulationer.

År 1834 yttrade den bekante patrioten Carl av Forsell: »I ett rikt land
med kapitaler och industri skulle sannolikt Gällivare ypperliga och
lättbrutna järnmalm icke länge vänta på en bana att med lätthet och
vinst kunna forslas ut till havet», och förmäler han vidare, att de
dåvarande ägarna av Gällivare bruks- och sågverksaktiebolag sökt att
verkliggöra denna vackra och storartade idé, i det de låtit anställa
noggranna undersökningar för utrönande av den förmånligaste lokalen av
en järnvägs anläggande mellan Gällivare malmberg och havet. Väglinjen
var utstakad i sydlig riktning från malmberget samt mellan Lina och
Råneå älvar, utefter Hvitåns vattendrag förbi Avafors och Hvitåfors
bruksegendomar ned till Strömsunds rymliga och välbelägna hamn vid
Bottniska viken. Banan mätte 17 mil i längd.

Det må här framhållas, att detta förslag till järnvägslinje såg dagen ej
så långt efter järnvägarnas första byggande i England, och redan innan
någon sådan blivit färdigbyggd å kontinenten.

Första gången som Kungl. Maj:t lärer hava medgivit anläggandet av en
järnväg mellan Gällivare malmberg och Bottniska viken torde hava varit
år 1847, och ägde detta rum enligt följande redogörelse härom, som
hämtats ur en bok om »Svenska millionärer».

Sedan konung Oskar I den 8 mars 1844 bestigit svenska tronen, blev hans
första omsorg för sin privata del att försälja alla de egendomar, som
hans höge fader hade inköpt inom olika delar av Sverige; men att få
någon köpare till Gällivare föll sig icke så lätt. Emellertid lyckades
det den på sin tid allbekante greve Nils Barck att för företaget
intressera ett konsortium engelsmän, vilka inköpte en del av egendomen
jämte själva malmberget. I planen för företaget ingick att förbinda
malmberget medelst järnväg med en hamn vid Bottniska viken. Ansökan om
koncession för denna järnvägs anläggande ingavs redan år 1846 och
meddelades av Kungl. Maj:t den 11 februari 1847.

Som denna koncession är den första för järnvägars anläggande inom
Sverige, kan det hava sitt stora intresse att erfara, huru man på den
tiden tänkte sig denna sak, varför koncessionen återgives in extenso:

»Uppå ansökan av underlöjtnanten vid Skånska dragonregementet greve Nils
Barck, såsom ombud för ett genom hans verksamhet bildat bolag av
engelsmän, har k. m:t meddelat nådig tillåtelse för detta bolag att
anlägga en järnväg från Gällivare malmberg inom Luleå lappmark i
Norrbottens län till Töre hamn vid Bottniska viken, med villkor likväl,
att, innan vederbörlig oktroj för järnvägsanläggningen eller förordnande
om jords avträdande meddelas, till k. m:ts nådiga prövning överlämnas
jämväl anmälan om blivande aktieteckningens belopp (i vilken teckning
såväl svenska som utländska män skola lämnas frihet att deltaga),
fullständigt kostnadsförslag m. m. och det inom slutet av år 1848, vid
påföljd om sådant underlåtes, att den medgivna rättigheten till
järnvägsanläggning kommer att förfalla, samt under förbehåll därjämte,
att bolaget ställer antaglig säkerhet för företagets verkställande inom
den tid, som kan varda av k. m:t stadgad och underkastar sig de
ordningsföreskrifter, vilka komma att meddelas.

Fullgöras dessa villkor, och järnvägen således anlägges, så har bolaget
full äganderätt till järnbanan och avkastningen därav samt vidare
följande rättigheter.

att till sig av enskilde lösa behövlig jord;

att av statens lägenheter erhålla upplåtelse av den mark, som kan
erfordras;

att under kontroller, som komma att föreskrivas, till riket tullfritt
införa de lokomotiver, maskiner och verktyg, vilka såsom modeller
behövas och icke till lika pris och godhet här i landet kunna bekommas;

att för järnvägsanläggningen erhålla arbetsbiträde av
kronoarbetscorpserna i mån av tillgång och uppå vanliga villkor;

att för enahanda ändamål få använda manskap av armén, såvitt avtal med
vederbörande rotehållare och manskap om frivilligt arbetsbiträde kan
träffas och trupperna icke äro av militärtjänstgöring eller för kronans
räkning upptagna.»

En av landets dåvarande största tidningar tillägger:

»Ändamålet med denna järnvägs anläggande är att till havet kunna med
lätthet transportera den järnmalm, som brakts ur Gällivare, vilket berg
bolaget (som redan inköpt Gyljens bruk m. m.) disponerar till så stor
del som behöves. Äntligen har då en mäktig besvärjelseformel blivit
funnen mot den drake, som sedan bergens bildande bevakat de i Gällivare
förvarade skatter. Huvudingredienserna i denna formel är väl engelska
penningar, men det är dock en annan beståndsdel, ej mindre
maktpåliggande, och det är svenskt arbete. Vi kunna ej inse någon våda
därav, att förlagskapitaler, som brista inomlands, för detta arbete
hämtas utifrån. Att förlagsmannen vill bliva rundligen ersatt, för vad
han förskjuter, är icke något nytt, allraminst i bergshanteringen, och
vad som med visshet kan antagas, är att fäderneslandet och dess
arbetande söner skola tillskyndas en oberäknelig båtnad därav, att dessa
järnskatter framdragas i ljuset.

Heder åt den unge man (född 1820), som i stället för att ligga overksam
hemma på roten under de långa årliga ferierna, vilka tjänstgöringen vid
ett indelat regemente erbjuder detsammas officerare, använder en
rastlös, av inga hinder dämpad verksamhet för befrämjande av ett
storartat företag, vars följder, där ej oförutsedda missöden skulle
hindra fullbordandet, utan tvivel komma att en gång tecknas med ljusa
färger i de svenska hävderna.»

Emellertid utbröt i England samtidigt, 1847, den våldsamma
järnvägskrisen, som skakade landet i dess fogningar, vilket gjorde, att
Barcks engelska konsortium drog sig tillbaka.

Jag har haft tillgång till en av greve Barck avlåten skrivelse rörande
hans järnvägsplaner, och vilken här återgives:

»Stockholm d. 20 Oct. 1846.

Wälborne Herr Bergmästare!

Som jag vet att Tit. lifligt interesserar sig för det vigtiga
företag, som föranledde mitt besök i Norrland, skyndar jag att
meddela det Regeringen numera bifallit min ansökning om tillstånd
till Järnvägens anläggning.

Det är visserligen ännu icke officielt tillkännagifvet, men har
jag underrättelsen från en med ställningar och förhållanden noga
bekant person. Det är ej heller numera någon hemlighet, och så
snart Ex: Ihre återkommer hit från sitt besök i Norrköping, samt
blir i tillfälle underskrifva Resolutionen, erhåller jag
densamma. Således äro mina saker här på redig fot; och hoppas jag
förhållandet är lika beskaffadt med mina angelägenheter i
Norrbotten. Dessa ligga mig icke mindre ömt om hjertat – men jag
tröstar mig vid de underrättelser Tit. behagat meddela mig, samt
vid Tit. godhetsfulla löfte att på allt sätt trygga min rätt.
Emellertid är det med en viss om jag afvaktar ytterligare
Norrländska nyheter. Således kommer jag snart nog att åter tåga
mot Norden, troligen i sällskap med flyttfåglarna. Det skall
blifva mig serdeles angenämt att då få uppsöka Tit., hvars
godhetsfulla beredvillighet att gå mig tillhanda med råd och dåd,
städse kommer att bevaras i tacksamt minne. Innan jag dock tågar
av tager jag mig friheten att derom avertera. Om en månad eller
deromkring styr jag kosan åt Albions Ö.

Att sakerna så väl utvecklats, är serdeles tillfredsställande,
och dertill bidrager icke obetydligt att, efter hvad jag med
visshet vet, H:s Maj: gynnar vårt företag, såsom för landet i
högsta grad gagneligt; derom de förståndige jämväl i allmänhet
äro ense.

Med största högaktning och vänskap framhärdar

Ödmjukast
Nils Barck.»

Greve Barck synes hava varit en mångfrestande man. Sålunda erhöll han å
1850-talet bland annat koncession för gaturenhållningen och
latrinhämtningen i Paris, men företaget blev ej i hans hand den
guldgruva han drömt om. Han sysslade även med andra vittgående planer
såsom en världsutställning i Escorial, Magelhaëns sund upplysande med
elektricitet till gagn för sjöfarten, järnvägsanläggningar och
gruvföretag å skilda håll o. s. v.

År 1857 lät köpmannen Pontus Kleman göra noggranna undersökningar för
anläggning av en cirka 20 mil lång järnväg från Gällivare till Luleå.

Landshövdingen P. H. Widmark föreslog år 1859 anläggandet av _en järnväg
för hästkraft_ förbi Hedens forsar – 28,100 fot lång.

År 1862 föreslogs av landshövding S. P. Bergman en kommunikationsled,
grundad på ett kanalsystem förbi Hedenfors och Edefors, kombinerat med
järnväg Gällivare–Norrhed. Arbetet igångsattes även och bedrevs till år
1867, då anslaget var förbrukat, och sedan bolaget år 1868 gjort
konkurs, nedlades allt arbete med detta företag. Ännu synas gravar kvar
från kanalarbetet mellan Hednoret och Boden samt vid Edefors.

Anläggande av järnväg från Gällivare till kustlandet medgavs av Kungl.
Maj:t för andra gången år 1860 och då mot finansminister Gripenstedts
avstyrkan, särskilt ifråga om en mängd önskade undantagsförmåner, men
efter riksdagens hörande och med dess gillande. Den svenska man, som
erhållit koncession, överlät den sedan till det första engelska
Gällivarebolaget, men som inga arbeten utfördes inom föreskriven tid, så
förföll denna koncession. Det var samma bolag, som sedermera under några
år gjorde ett misslyckat men för svenska staten dyrbart försök att
kanalisera vissa forsar i Lule-älv.

Behovet av järnvägsförbindelser i Norrbotten torde från första början
hava markerat sig efter två huvudriktningar, därav den ena såsom en
huvudsak parallellt med och på något kortare avstånd från ostkusten
förlagd stambana, och den andra såsom en tvärbana mellan Öster- och
Västerhaven. Sedermera hava tillkommit krav på även andra banor, vartill
jag skall återkomma i det följande. Att här inlåta sig på en fullständig
redogörelse för alla de med järnvägarnas i Norrbotten tillkomst
förknippade omständigheterna skulle bliva allt för omfattande, varför
jag nu måste inskränka mig till att lämna endast några spridda drag från
järnvägarnas första skede.

Norra stambanan Långsele–Boden.

Sedan 1881 års riksdag beviljat anslag för påbörjande av en från Bräcke
till Sollefteå utgående stambana, vidtogos redan på hösten samma år de
första åtgärderna for åstadkommande av en undersökning om lämpligaste
sträckningen av fortsatt järnväg från den punkt vid Ångermanälven, dit
norra stambanan på grund av samma års riksdagsbeslut komme att sträcka
sig eller från annan lämplig utgångspunkt vid samma bana. Sedan bemälde
undersökningar slutförts vad beträffar Västernorrlands- och
Västerbottens län, så igångsattes, efter sedan Konungens
Befallningshavande i Norrbottens län år 1884 hemställt om definitiv
undersökning för norra stambanans sträckning genom länet från gränsen
mot Västerbottens län till lämplig punkt vid riksgränsen mot Finland,
utstakning av järnvägslinjen även genom Norrbottens län. En av
Norrbottens läns landsting tillsatt järnvägskommitté lät även uppgöra en
karta över den del av länets kustland, där undersökningen skulle äga
rum, och å vilken karta den ungefärliga sträckningen av järnvägen
angivits, sådan den enligt kommitténs förmenande borde läggas för att
rätt tillgodose ortens krav.

[Illustration: »Sista skenan» spikas den 6 december 1893 I
mitten: Generaldirektör Cronstedt, Överste Roos och Landshövding
Crusebjörn Efter en pennt. av F. Zetterwall]

Med utgående från Uddfors invid länsgränsen utstakades linjen under
sommaren 1885 väster om Granträsk till det väster om Kalaträsket belägna
Kalamark, varifrån Rokåns dalgång följdes till Stormyrbodarna. Därifrån
drogs linjen från Ytterfors, där den skulle korsa Lill-Pite-älv. Vidare
i en betydlig krökning mot väster till Pite-älvs dalgång samt därefter i
nordlig riktning förbi Bergfors upp till Sikfors. Från Sikfors framgick
förslagslinjen i västlig riktning till Långträsket där Alterälven
passeras, vidare till Holmträsk och Vestmark förbi Rosfors upp till
Heden och Långforsen, där den övergick Lule-älv och sedan mot Boden, vid
vilken punkt anknytning skulle ske med Luleå–Ofotens järnväg.

Den av Kungl. Maj:t år 1885 tillsatta järnvägskommittén, som
ursprungligen fått sig förlagd utreda bl. a. omfattningen och
beskaffenheten av den trafik, som vore att påräkna för en stambana genom
övre Norrland mellan Sollefteå och Luleå, utgick ifrån att den ansåg sig
böra yttra sig endast om den linje, som genom kortare väglängd och andra
förhållanden visat sig kräva den minsta kostnaden, nämligen linjen
Hjelta–Aspeå–Gideå–Vännäs–Uddfors–Överluleå.

Den sedermera byggda banan erhöll dock delvis annan sträckning längre in
i landet.

I 1886 års statsverksproposition överlämnades för riksdagens beslut
förslag om anläggning av en stambana genom Norrland från Sollefteå eller
lämplig punkt i dess närhet över Uddfors till Överluleå, samt att
arbetena härmed skulle få påbörjas år 1887. Riksdagen lämnade sitt
bifall i första omgången till delen söder till Vännäs, och sedermera
medgav även 1890 års riksdag, att stambanan genom Övre Norrland skulle
fortsättas från Vännäs.

Arbetena å denna stambana bedrevos både från Långsele och Boden. Sista
skenparen sammanspikades den 6 december 1893 cirka 2 km. söder om Kolers
nuvarande station, och varest en minnessten är upprest.

* * * * *

Arbetena å stambanan genom Övre Norrland utfördes så skyndsamt, att
banan den 2 augusti 1894 blev av H. M. Konungen i närvaro av H. K. H.
Kronprinsen, deputerade från riksdagen m. fl. inbjudna högtidligen
invigd i Boden och den 6 samma månad i sin helhet öppnad för allmän
trafik.

Tvärbanan mellan Bottniska viken och Västerhavet.

Vidkommande behovet av en tvärbana genom översta Norrland så framlade
norrmannen O. T. Olsen den 10 april 1872 i Morgonbladet en plan för
anläggande av järnväg från köpingen Mo vid Ranenfjord i Norge, och
skulle den vid Haparanda sammanbindas med Finlands blivande järnvägsnät,
om detsamma, såsom herr Olsen förmodade, skulle utsträckas till Torneå.
Inom Norrland skulle banan enligt herr Olsens förslag följa Vindelälven,
förläggas på norra sidan av sjön Storvindeln i Sorsele socken, därifrån
sträckas till södra ändan av sjön Storavan och sedan fortsättas i
genaste riktning på Råneå samt vidare följa kusten till Haparanda.

Såsom skäl för anläggande av denna järnväg framhålles dels den stora
vikten för Sverige, Finland och Ryssland att kunna hämta sitt behov av
färsk fisk från Norges förnämsta fiskeplats – Ofoten, Norges Kalifornien
i hänseende till havets rikedom på fisk – dels ock den stora betydelsen
särskilt för Finland, vissa delar av Norrland och de norra trakterna av
Ryssland att sådan årstid, då deras hamnar under 6 à 8 månader äro
stängda av is, hava tillgång på en närbelägen isfri hamn. Om behovet av
järnvägsförbindelse för att kunna tillgodogöra sig Norrbottens sedan
länge kända malmfyndigheter synes då ej hava varit tal.

Under det nyss nämnda förslag till järnväg mellan Bottniska viken och
Västerhavet ventilerades i tidningspressen, framlades även det
förslaget, att anordna en kommunikationsled i form av ångbåtar å
sjöarna och sammanbinda dessa med vägar för att å dem begagna
landsvägslokomotiv.

Sedermera framställdes flera förslag till huvudsträckning för
transitobana mellan en blivande stambana genom Övre Norrland och
Västerhavet.

1) Från Tysfjord, genom Figgjokks dalgång och vidare utmed Sorkjaur,
Sidnajaur, Stora Lule-älv till Överluleå, varest norra stambanan torde
komma att framgå. Det framhölls bland annat, att denna linje mer än
någon annan skulle underlätta uppkomsten av en storartad järnindustri,
enär den skulle passera en mängd koppar- och järnmalmsfyndigheter t. ex.
Gällivare och Ruotevare.

2) Från Sörfjord, förbi Gukkisjaur och Vastenjaure samt vidare till
Sidnajaur varest den sammanträffar med linjen n:r 1 till Överluleå.

3) Från Saltenfjord, utmed Nedevad, Ovarvad, Longvad och Piskojaur och
Piteälv till Älvsbyn.

4) Från Ranfjorden efter den av herr Olsen föreslagna linje som dock
borde i rakaste sträckning förbindas med norra stambanan.

Redan samma år – 1872 – framträdde även dåvarande kaptenen i Kungl. Väg-
och Vattenbyggnadskåren, C. R. Schough, efter i terrängen verkställda
undersökningar med andra alternativ till transitobanans sträckning,
varvid han utgick från Ofotenfjord i Nordlanden, antingen över Schangeli
kopparmalmsfält eller ock längs Torneträsk över Gällivare till
Siknäshamn i Kalix socken, eventuellt med anslutning till norra
stambanan vid Överluleå.

På tal om svårigheterna för järnvägstrafikens bedrivande uttalades då
bland annat att, vad snöförhållandena angå, dessa ingalunda äro
ofördelaktiga. Det vore väl naturligt, att snön ofta uppröres av vinden,
men då den under hela vintern vanligen icke sammanpackas av blidväder
eller får tillfällen att hopa sig i skärningar, som på ovan sätt finnes
anmärkt, icke behöva förekomma tillfölje landets jämna beskaffenhet,
varföre ock herr Schough ansåg, att snön lätt bör kunna med snöplog
undanföras men tillråder jämväl att snögallerier byggas på vissa
platser, och uttalade han dessutom, att denna bana borde kunna
trafikeras under minst 8 månader av året.

Enligt herr Schoughs mening komme den största svårigheten att ligga
däruti, att landet är föga befolkat, isynnerhet norr om Gällivare,
varest efter järnvägslinjen bo kanske blott tjugu familjer; men då på
sidan av linjen finnas goda ängslägenheter, och det just är i denna
trakt, som de malmförande bergen förekomma, så ansågs, att denna
svårighet inom en ej alltför lång tid borde kunna avhjälpas, särdeles
som Jukkasjärvi kyrkplats ej låge mer än en mil från linjen.

Ifråga om vilken utsträckning befolkningen på sidan om linjen kan få, så
lärer kyrkoherden Stenberg i Vittangi hava meddelat, att dalgångarna
omkring Torneträsk, beläget 1,168 fot över havet, skulle vara särdeles
tjänliga till bosättning »för hundratals familjer», emedan en särdeles
frodig gräsväxt där vore för handen, och skog av flera slag där ej
heller saknades.

Det uppgavs även, att kalk funnes i jorden.

Malmen borde ej föras utom riket utan förädlas invid järnvägslinjen.

Herr Schough förordade varmt anläggningen av denna transitobana med
hänsyn till utsikten att genom densamma kunna tillgodogöra sig
malmfyndigheterna i angränsande trakter, och framhöll han, att vid
Torneälv borde kunna anläggas masugn och valsverk, varföre kraft stode
till buds från en mängd vattenfall utmed banan. Rik tillgång å kolskogar
förefunnes, varjämte stora torvmossar kunde tillgripas för bränsle, om
kolskogen i det övre landet bleve otillräcklig för järnindustrien.

Det på sin tid existerande »_Sällskapet för Norrlands väl_» arbetade
genom sitt tidningsorgan »Norrland och dess framtid» träget för
förbättrade kommunikationer icke minst i Norrbotten, men möttes av
mothugg från flera håll. Så t. ex. förklarade »Aftonbladet» i september
månad 1873 i anledning av det utav nyss nämnda sällskap dryftade
förslaget rörande en järnvägsförbindelse mellan Bottniska viken och
någon hamn i Nordlanden, att detta förslag icke vore tidsenligt, »hur
tilltalande det än må kunna förefalla dem, som framför allt fästa sig
vid det verkligt eller förment storartade, och som, då man för
närvarande ej ser sig i stånd att utföra måttliga och anspråkslösa
planer, söka en tillfredsställelse i att i fantasien utkasta sådana
efter en gigantisk måttstock och testamentera dem åt – en okänd och
oberäknelig framtid.» Särskilt ville Aftonbladet motsätta sig tanken på
att lämna koncession å utförande av järnvägsanläggningen till ett
utländskt affärsföretag, varå planer tyckas redan då hava förelegat.

Sällskapet replikerade dock anfallet, under framhållande av att
förslaget om järnvägen icke vore ett gigantiskt missfoster utan ett
förslag, som tillvunnit sig uppmärksamhet från håll, där man bör kunna
vara i tillfälle att bedöma nyttan av förslaget och de svårigheter, som
kunna möta för en verkställighet därav. Den om Norrlands utveckling
förtjänte landshövding P. H. Widmark hade nämligen såsom även här förut
angivits, hos Kungl. Maj:t anhållit om att få en grundlig undersökning
verkställd för ordnandet av en tidsenlig kommunikation mellan Bottniska
viken och norsk hamn och i samband därmed om utsträckningen och godheten
av ett flertal malmfält allt inom Norrbottens län.

Redan år 1867 hade »The New Gällivare Company Limited» på konkursauktion
efter det gamla engelska bolaget »The Gällivare Company Limited», vars
kanalbyggnader jag förut omnämnt, inköpt dettas egendomar, tagit
initiativet för åstadkommande av en järnväg från Malmberget till Luleå
hamn och lät genom svenska ingenjörer verkställa undersökningar dels av
järnvägslinjen med upprättande av planritningar och kostnadsförslag samt
dels om kostnaden för malmens brytning. Den 2 maj 1879 framlade bolaget
hos Kungl. Maj:t anhållan om visst understöd för järnvägens
tillvägabringande.

Även riksdagen hade dock så pass tidigt som år 1873 i försiktiga ordalag
men otvetydligt röjt sin farhåga rörande olämpligheten av att
Gällivareverken skulle innehavas av en främmande makts undersåte.

Vid riksdagen år 1878 väckte Curry Treffenberg, Claes Adelsköld m. fl.
motion om anslag till undersökningar för en järnvägsanläggning från
Bottniska viken till riksgränsen förbi malmfälten vid Gällivare,
Kiirunavaara och Luossavaara i avsikt erhålla en järnväg mellan
Bottniska viken och isfri hamn i Norge. Denna motion vann dock icke
riksdagens bifall.

Bandelen Luleå–Gällivare.

Den första koncessionen å en järnvägsanläggning i hela dess utsträckning
från norska gränsen i närheten av sjön Vassijaure till Luossavaara och
Kiirunavaara malmfält och därifrån genom Gällivare malmfält fram till
Luleå stad meddelades av Kungl. Maj:t i resolution den 8 december 1882
på herrar J. W. Arnbergs, C. G. Hiertas och A. Ljunggrens ansökning
härom med rätt för sökandena att å Ingenjörsfirman Wilkinsson & Jarvis i
London och de övriga in- och utländska män, med vilka firman kan komma
att förena sig, överlåta denna koncession. Till säkerhet för fullgörande
av vissa angivna villkor skulle koncessionsinnehavarne i statskontoret
nedsätta värden motsvarande 200,000 kronor före 1883 års utgång, och
skulle arbetet vara igångsatt senast 1 juli 1884 samt vara färdigt
senast vid utgången av år 1891. Svenska staten förbehöll sig även
inlösningsrätt. För byggande av nu ifrågavarande järnväg mellan Ofoten
och Luleå bildades sedermera »The North of Europe railway company»
vilket namn år 1885 ändrades till »The Swedish and Norwegian railway
company limited».

[Illustration: Malmtågslokomotiv]

Emellertid visade det sig så småningom, att järnvägsbolaget ej mäktade
fullgöra i koncessionen föreskrivna villkor om banans fullbordande inom
viss tid, varför svenska staten jämlikt beslut av 1890 års riksdag,
begagnande sig av sin inlösningsrätt, övertog den inom Sverige varande
delen av denna järnvägsanläggning, av vilken bandelen Luleå–Boden då var
i det närmaste fullbordad samt delen Boden–Gällivare så pass
färdigbyggd, att godstrafik kunde å densamma äga rum, under det att å
linjen Gällivare–Luossavaara endast mindre betydande arbeten blivit å en
kortare sträcka utförda, och å den övriga sträckan inga arbeten blivit
igångsatta. För inköpet av järnvägen mellan Luleå och riksgränsen mot
Norge anvisade 1890 års riksdag 7,000,000 kronor, och av 1891 års
riksdag anvisades 2,800,000 kronor för banans fullbordande
Luleå–Gällivare–Malmberget samt för inköp av rullande material. Vidare
medgav 1893 års riksdag, att av de för stambanan genom Övre Norrland
anslagna medel 500,000 kronor finge användas för inköp av malmvagnar för
linjen Luleå–Gällivare.

För malmtransporterna från Malmberget hade redan av det engelska bolaget
anlagts en bibana från Gällivare station. Ytterligare spår blevo
emellertid snart erforderliga. Den första tillökningen av spåren till
Malmberget utfördes till utmålet Tingvallskulle med användande av medel
för anslaget för Luleå–Gällivarebanans komplettering. Sedermera
beviljade 1895 års riksdag medel för bispår till utmålen Välkomman,
Baronerna, m. fl. och 1896 års riksdag för lastspår till utmålet
Hermelin. 1898 års riksdag lämnade slutligen anslag för anläggning av
grenspår från Gällivare station till utmålet Koskullskulle.

Bandelen Gällivare–Riksgränsen.

Såsom här förut anförts hade den år 1882 beviljade koncessionen å
järnväg från norska gränsen till Luleå blivit förverkad och statsverket
år 1891 inköpt järnvägsanläggningen, vilken då i endast ringa omfattning
blivit påbörjad norr om Gällivare.

Efter det enskilda svenska män sedermera i maj 1892 hos Kungl. Maj:t
anhållit om koncession å anläggning av järnväg mellan Luossavaara och
Vassijaure, avlät riksdagen den 8 april 1893 i anledning av väckta
motioner till Kungl. Maj:t en skrivelse, vari riksdagen med avseende å
den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende, som
varje järnväg av annat än rent lokal beskaffenhet i Norrbottens län
ansåges äga, anhöll att, innan koncession å järnväg inom sagda län av
annan än lokal betydelse meddelades, riksdagen måtte lämnas tillfälle
att yttra sig i frågan.

Sist omförmälda koncessionsansökan blev därefter av sökandena
återkallad, varpå andra enskilda personer i en den 17 augusti 1896 till
Kungl. Maj:t ingiven skrift anhöllo om tillstånd att i enlighet med
ansökningen bilagd plan få anlägga en för allmän trafik avsedd järnväg
från Gällivare över Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till
riksgränsen i närheten av Vassijaure. Denna anhållan vann dock icke
Kungl. Maj:ts bifall.

Denna järnvägsfrågas betydelse hade emellertid föranlett Kungl. Maj:t
att låta vederbörande myndigheter yttra sig om densamma. Sedan sålunda
infordrade yttrande avgivits, föreslog Kungl. Maj:t i proposition den 26
mars 1897 riksdagen att, till verkställande av undersökning och
upprättande av förslag till anläggning av statsbana från Gällivare till
norska gränsen i riktning mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja
ett belopp av 40,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan under
år 1897 av tillgängliga medel förskjuta beloppet.

På grunder, som av riksdagen närmare angavs med anledning av
ifrågavarande proposition till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse den 18 maj
1897, biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag med det villkor, att
undersökningen utsträcktes till att även omfatta, huru staten skulle
bereda sig garanti, för att icke malmbrytningen av en eller annan orsak
för mycket inskränktes eller till och med avstannade, utan att staten i
sådant fall kunde ingripa.

[Illustration: Vassijaure gamla stationshus i snö Amatörfoto]

Vid föredragning den 28 maj 1897 av denna riksdagens skrivelse
anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen att verkställa undersökning
samt upprätta och ingiva fullständigt, av kostnadsberäkningar åtföljt
förslag till anläggning av en statsbana från Gällivare förbi Luossavaara
och Kiirunavaara malmfält till norska gränsen med riktning mot Ofoten,
vilket uppdrag Kungl. Järnvägsstyrelsen fullgjorde genom överlämnande
till Kungl. Maj:t den 8 december 1897 av profil- och planritningar jämte
kostnadsförslag för den ifrågasatta järnvägen.

Med anledning av det ovannämnda, av riksdagen för bifall till nådiga
propositionen den 26 mars uppställda villkoret, uppdrog Kungl. Maj:t dem
28 maj 1897 åt chefen för civildepartementet att förhandla med
Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag såsom ägare till Luossavaara och
Kiirunavaara malmfält angående dels storleken av den malmtransport, som
kunde årligen från ifrågavarande malmfält beräknas, dels garanti mot
inskränkning i eller inställande av malmbrytningen. Resultatet av dessa
förhandlingar blev en mellan staten och sagda bolag träffad
överenskommelse, som bolagets styrelse enligt bolagsstämmas bemyndigande
för sin del godkände och underskrev, men vars undertecknande å statens
vägnar skulle vara beroende av riksdagens blivande beslut.

Även med norska regeringen hade omförmälda bolag träffat ett
förberedande avtal.

Efter vederbörliga förhandlingar mellan svenska och norska regeringarna
och sedan preliminär överenskommelse träffats rörande vissa tekniska
frågor träffats mellan Kungl. Järnvägsstyrelsen och styrelsen för Norges
statsbanor, varvid bland annat fastslagits, att anslutning mellan de
svenska och norska delarna av järnvägsanläggningen lämpligen kunde ske å
den punkt av riksgränsen i närheten av Vassijaure, som av
undersökningsförrättarna föreslagits, avlät Kungl. Maj:t den 4 februari
1898 till riksdagen proposition i ärendet.

[Illustration: Kiruna stationshus]

I skrivelse den 27 april 1898 anmälde riksdagen bland annat, att
riksdagen, under det förbehåll och den förutsättning, som av Kungl.
Maj:t i propositionen angivits, samt med villkor dessutom att vissa
angivna ändringar vidtoges i det upprättade förslaget till
överenskommelse mellan svenska staten och Luossavaara–Kiirunavaara
aktiebolag, beslutat anläggning av en statsbana från Gällivare förbi
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i riktning mot
Ofoten, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna om de orter,
järnvägen borde genomgå.

I särskild handling förband sig sedermera Luossavaara–Kiirunavaara
aktiebolag att såsom för egen skuld ansvara för det behöriga
fullgörandet av det av riksdagen uppställda villkoret rörande
kostnadsfri upplåtelse av mark m. m. Den ovan omnämnda överenskommelsen
mellan svenska staten och sagda bolag undertecknades den 2 juli 1898 å
Kungl. Maj:ts och kronans vägnar av chefen för civildepartementet enligt
nådigt bemyndigande.

[Illustration: Björklidens stationshus]

Den riktning banan erhöll överensstämde i huvudsak med den för
koncessionsansökningen år 1882 utstakade linjen, men väsentliga
förändringar hade dock gjorts vid de förnyade undersökningarna till
förbättrande av banans lutnings- och krökningsförhållanden.

Det var under mycket svåra betingelser för anläggningens utförande och
även sedermera för järnvägstrafikens upprätthållande som arbetena för
denna världens nordligaste järnväg på sin tid igångsattes. Naturen kan i
dessa trakter vara blid och leende såsom ingenstädes, men föga anar den,
som från kupéfönstret en högsommardag ser banans omgivningar glida sig
förbi eller en solljus sommarnatt, då allting blånar och glittrar,
fängslas av snöfjällens prakt, ana utseendet i samma nejder under
vinterns intensiva snöstormar med bitande köld.

Järnvägsanläggningen Gällivare–Riksgränsen invigdes högtidligen den 14
juli 1903, då Konungen i närvaro av Kronprinsen, Hertigen och
Hertiginnan av Västergötland, deputerade från riksdagen och norska
stortinget m. fl. vid Riksgränsens station förklarade statsbanan
Gällivare–Riksgränsen öppnad för allmänna samfärdseln.

[Illustration: Roterande snöplog i arbete]

Det är en betydande trafik – malm för export – som från första början
varit avsedd fortledas över Riksgränsbanan och som maximum har hittills
under ett år, nämligen år 1913, framförts å denna bana 4,994,104 ton
malm,[1] som utskeppats över dels Svartön dels Narvik, varest omfattande
anordningar äro vidtagna för malmens lagring och utlastning. Vid Svartön
har per dygn kunnat lossas i båtar cirka 32,000 ton malm. Den största
kvantitet malm, som under något år utskeppats över Svartön, var år 1917,
då exporten uppgick till 2,854,575,3 ton.

[1] Härav hava 53,565 ton transporterats till Karlsvik.

[Illustration: Snögalleri å Riksgränsens station Amatörfoto]

[Illustration: Abisko stationshus med transformatorstation]

För att bringa företaget på god ekonomisk fot och ersätta de dyrbara
utländska stenkolen med inhemsk vattenkraft, varå god tillgång finnes å
dessa trakter samt öka banans transportförmåga även å enkelspår, beslöto
sig statsmakterna därför år 1910 att anlägga en elektrisk kraftstation
vid Porjusfallen i Stora Lule-älv med kraftledningar samt övriga
erforderliga åtgärder för införande av elektrisk drift i första hand å
den 130 km. långa bandelen Kiruna–Riksgränsen och i sammanhang därmed
anläggning av järnväg mellan Gällivare och Porjus.

[Illustration: Snöskrapa i arbete]

[Illustration: Elektriskt tåg]

Kraften för den elektriska driften alstras i Porjus kraftverk, beläget
cirka 120 kilometer söder om Kiruna. I detta kraftverk äro för själva
bandriften installerade två turbinaggregat, direkt kopplade till var sin
enfasgenerator jämte reserv.

Generatorerna för bandriften alstra 15-periodig enfasström med 4,000
volts spänning. Medelst i ställverkshuset i Porjus befintliga
transformatorer höjes spänningen till 80,000 volt, med vilken spänning
den elektriska energien överföres till transformatorstationerna i
Kiruna, Torneträsk, Abisko och Vassijaure, där den åter nedtransformeras
till den för kontaktledningen bestämda spänningen 16,000 volt. Från
kontaktledningen, som är uppspänd över spåren, överföres strömmen till
de å banan gående lokomotiven medelst å lokomotiven anbrakta
strömavtagare.

[Illustration: Riksgränsens station]

Överföringsledningarna, vilkas uppgift är att överföra strömmen från
kraftverket till transformatorstationerna, utgöras av tvenne system av
ledningar, vardera bestående av en till- och en återledning. De båda
ledningssystemen utgöra således tillsammans 4 ledningar, vilka uppbäras
av en gemensam rad av vid sidan om banan uppställda järnstolpar. För
dessa ledningar, vilka äro avsedda att tjänstgöra samtidigt, finnas
omkopplingsanordningar i transformatorstationerna, medelst vilka vid
eventuellt fel å en ledningssträcka en mindre del kan urkopplas, under
det övriga delar bibehållas i tjänst. För detta ändamål finnas dessutom
mellan Porjus och Kiruna anordnade tre omkopplingsstationer, nämligen en
vid vardera stationerna Kuosakåbbo, Risbäck och Lappberg.

[Illustration: Parti av linjen Kiruna–Riksgränsen]

Kontaktledningen, som är uppspänd över järnvägsspåren, har med hänsyn
till sin uppgift att överföra strömmen till de å banan gående fordonen,
att uppfylla alldeles särskilda krav. Den måste i första hand gå så
parallellt med spåret som möjligt, och måste därför dess nedhängning
vara minsta möjliga. Vidare måste den hållas väl spänd vid alla
förekommande temperaturförhållanden och stagas väl i sidoled, enär den
annars lätt skulle råka i otillåten svängning, då den befaras av de
elektriska fordonens strömavtagare, varvid dessa skulle komma att spåra
ur och nedslita kontaktledningen. Slutligen böra de kontaktledningen
uppbärande stolparna anordnas så, att de i minsta möjliga mån skymma
utsikten, icke verka hindrande för snöröjning m. m.

[Illustration: Parti av linjen Gällivar–Kiruna]

Elektrifieringen Kiruna–Riksgränsen blev färdig att taga i bruk år 1915.

Sedermera har elektrifieringen utsträckts längre söderut med
transformatorstationer i Lappberg, Risbäck och Gällivare, så att
elektrisk drift kunde införas å bandelen Kiruna–Gällivare i början av år
1920 samt bandelen Gällivare–Ripats sistlidne februari månad. Anslag äro
även beviljade för fortsättningen söderut, och pågå för närvarande
arbetena för banans elektrifiering ända fram till Svartön vid Luleå, med
transformatorstationer vid Nuortikon, Polcirkeln, Gransjö, Boden och
Notviken.

Preliminära avtal äro även vid handen för elektriska bandriftens
utsträckande vid norska statsbanan från Riksgränsen till Narvik, för
vilket ändamål elektrisk kraft skall tillhandahållas genom
transformatorstationen vid Vassijaure, och äro en del förberedande
arbeten härför redan igångsatta.

För vinnande av tidsenliga kommunikationer för gods och passagerare i
samband med anläggningen av Porjus kraftverk hade 1910 års riksdag, som
här förut nämnts, beviljat medel även för anläggning av
järnvägsförbindelse mellan Gällivare och Porjus.

Utförandet av detta 54 kilometer långa järnvägsspår påbörjades redan
tidigt på våren år 1910 och bedrevs så raskt, att banan var rälslagd
före vinterns inbrott samma år på en sträcka av 35 kilometer från
Gällivare räknat, och fortsattes arbetet med spårläggningen under
påföljande vinter med de frusna myrarna såsom underlag till en punkt
cirka 8 kilometer från Porjus, från vilken plats provisorisk körväg
anordnades fram till kraftverksbygget. På våren 1911 framdrogs
järnvägsspåret fram till Porjus.

Sedermera har hela banlinjen Gällivare–Porjus kompletterats till ett
mera permanent skick. Det gällde nämligen först att under detta första
byggnadsår få till stånd en nödtorftig järnvägsförbindelse härstädes för
framforsling av den mängd byggnadsmaterial, tungt maskingods etc., som
behövdes för denna i sitt slag enastående nybyggnad i ödemarken.

Norra stambanans fortsättning Boden–Haparanda.

Såsom redan i det föregående angivits hava planer förelegat rätt tidigt
å en järnvägsförbindelse till Haparanda med fästat avseende att därvid
även få en anknytning till finska järnvägsnätet.

I proposition den 26 februari 1897 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
besluta anläggning av en statsbana från Boden till Morjärv vid Kalix
älv, vilket även vann riksdagens bifall, och öppnades denna del för
allmän trafik den 1 augusti 1902.

Sedermera har fortsättningen mot Haparanda byggts i flera repriser, med
längre eller kortare avbrott, så att banan i dess helhet kunde öppnas
för samtrafik med finska statsbanorna den 7 oktober 1919. Bandelen
Karungi–Haparanda hade då varit öppnad för provisorisk trafik redan
sedan år 1915, och det var en betydande trafik, både vad gods och
resande beträffar, som tillfölje det rådande världskriget sedan år 1914
fortleddes över Karungi, första tiden efter häst och per automobil,
tills järnvägsspåret år 1915 blev trafikabelt till Haparanda, varest
Haparanda stad lät anordna ett hamnspår, numera borttaget.

Särskilt torde här böra omnämnas även den del av den provisoriska
trafiken, som utgjorde transport av krigsinvalider. På begäran av de
krigförande makterna och genom Röda Korsets förmedling inrättades
särskilt för dessa transporter inredda järnvägståg mellan Trelleborg och
Haparanda. Transporterna pågingo från augusti 1915 till januari 1918,
och befordrades under denna tid 65,509 invalida eller sjuka krigsfångar
till sina hemorter.

[Illustration: Haparanda stationshus]

Även om denna här färdigställda järnvägsförbindelse mellan Sverige och
Finland under krigstiden kommit att tagas i anspråk till ett sådant
omfång, som väl näppeligen under nära liggande tid åter kan ifrågakomma,
så torde dock med säkerhet kunna förväntas, att även nu, sedan fredliga
förhållanden inträtt, denna järnvägsanläggning kraftigt skall komma att
bidraga till ett ökat närmande mellan Sverige och Finland, ävensom till
utvecklingen inom de vidsträckta, på kommunikationer ej längre så
vanlottade landsdelar i de bägge grannriken, som av desamma beröres.

Karungi–Övertorneå.

Denna bana, som kom till stånd jämlikt beslut vid 1911 års riksdag,
öppnades för allmän trafik den 15 december år 1914. Önskemål hava
uttalats, för att denna bana måtte i första hand utsträckas till Pajala
samt även vidare förbi malmfälten vid Svappavaara m. fl. till Kiruna
eller annan lämplig punkt å Riksgränsbanan. Emellertid saknar Haparanda
för malmexport möjlighet till lämplig hamn, varföre det i fall av
malmtransport skulle bliva nödvändigt utsträcka järnvägen till hamnplats
någonstädes längre söderut.

[Illustration: Transport av krigsinvalider Foto M. Green]

[Illustration: Överflyttning av invalider vid Haparanda från färja
till S. J:s vagnar Foto M. Green]

Älvsby–Piteå.

1911 års riksdag beviljade medel för byggandet av denna järnväg, som
öppnades för allmän trafik den 1 oktober 1915.

Inlandsbanan.

Behoven av en längdbana belägen längre in i landet har även länge gjort
sig gällande, och fattade 1907 års riksdag beslut om dess påbörjande
från Östersund norrut, och år 1918 öppnades denna bana söderifrån för
allmän trafik till Vilhelmina. Arbetet å dess fortsättning norrut mot
Norrbottens län fortgår, men har tillfölje det inträffade världskriget
ej kunnat bedrivas med någon större fart.

[Illustration: Piteå stationshus]

Arbetet med norra delen av Inlandsbanan från Gällivare till Porjus
igångsattes som förut i annat sammanhang angivits år 1910 och närmast då
med anledning av utbyggnaden av Porjus kraftverk; och öppnades denna
bandel, 54 kilometer lång, för provisorisk trafik i dess helhet år 1911.

Järnvägsspåret har från Porjus även utsträckts till Lule-älv till gagn
för Harsprångets kraftverksbyggnad, men söder om Lule-älv äro arbetena
med banans utsträckning mot Jokkmokk och vidare söderut tills vidare
avbrutna.

I samband med Inlandsbanans utsträckning genom Norrbottens län har i
planen även ingått anläggningen av tvärbanan Jörn–Gubblijaur, men har
med realiserandet härav måst tillsvidare anstå tillfölje den allmänna
depressionen.

Gammelstad–Karlsvik.

Av enskilda järnvägar med normal spårvidd finnes i Norrbottens län
endast en, nämligen den från Gammelstad å bandelen Luleå–Boden. Denna
bana, som är 5½ kilometer lång, byggdes under åren 1905-1906 och har
tillkommit för att besörja transport av malm, träkol och andra råvaror
jämte färdiga produkter för Karlsviks järnverk. Banan, som trafikeras av
Statens järnvägar, äges av Gammelstad–Karlsviks järnvägsaktiebolag.

Övriga i Norrbotten befintliga enskilda tillhöriga järnvägar.

utgöras av gruvspår vid malmfälten, särskilt må här ock nämnas den
elektriska spårvägen, cirka 6 kilometer lång mellan Luossavaara och
Kiirunavaara med en anslutande bergbana samt en del transportspår vid
sågverk.

Järnväg Kiruna–Kalix.

Vid 1917 års riksdag framlades av ortsrepresentanterna hrr Asplund,
Fagerlin och Bergqvist motion om beviljande av anslag för utredning
genom statens försorg rörande behovet av och förutsättningarna för en
järnvägsanläggning genom Kalix och Torneå älvdalar från Nederkalix eller
möjligen Övertorneå förbi Junosuando, Svappavaara, Mertainen m. fl.
malmfält till Kiruna eller annan lämplig punkt å Riksgränsbanan.

Förslaget vann dock icke denna gång riksdagens bifall.

Norrbottens kustbana.

Efter enskilt initiativ och med disponerande av medel, som för ändamålet
ställts till förfogande av härför intresserade kommuner, har under år
1920 utförts undersökningar för anläggning av en utmed kusten löpande
järnväg. Denna bana är föreslagen att i trakten av Kinnbäck nära
länsgränsen mot Västerbotten framdragas i huvudsakligen nordlig riktning
via Piteå och Norrfjärden samt sedan österut mot Rosvik och i båge
norrut över Antnäs, vidare över Sandudden vid Lule-älv, korsar
statsbanan vid Gammelstad, med bilinje till Notviken, från Gammelstad
till Råneå, Jämtön, Töre, ned utefter Pålängefjärden, passerar
Nederkalix, Sangis, Säivits-viken, Salmis och ansluter vid Haparanda
till statsbanan.

Kostnaderna äro, inbegripet rullande materiel, uppskattade till cirka 32
millioner kronor.

För välvilligt bistånd vid utarbetandet av denna uppsats stannar
jag i förbindelse till ingeniör H. Wennerström i Luleå, som
tillhandagått med litteratur och upplysningar.

Luleå i Mars 1921.

Hemming Olsson.

13. TELEGRAF OCH TELEFON
AV
N. HEDÉN

Sveriges första telegrafförbindelse, Stockholm–Uppsala, öppnades för
trafik i september år 1853. Följande år fortsattes byggandet av linjer
väster- och söderut. År 1855 anordnades telegrafförbindelse längs
landets sydöstra kust, och på hösten samma år erhöll Gävle sin
telegrafstation. Därefter kom ordningen till det övriga Norrland. Till
Härnösand nådde linjen i oktober därpå och slutligen hade i september
1857 förbindelsen utsträckts ända till Haparanda. Samtidigt öppnades
stationerna i Luleå och Piteå. Nederkalix station blev färdig först i
oktober. Den redan från början planerade stationen i Råneå måste i
avvaktan på anordnandet av lämplig lokal anstå och öppnades först i
augusti 1858 för trafik.

Härmed var telegrafnätet inom Norrbottens kustland i huvudsak färdigt
och förblev under hela 1860-talet oförändrat, om man undantager att år
1867 ytterligare en ledningstråd upplades mellan Skellefteå och
Haparanda. Denna ledning var huvudsakligen avsedd att mottaga den
alltmera ökade trafiken mellan Sverige och Ryssland. Förbindelse mellan
dessa länders telegrafnät hade redan den 1 november 1860 anordnats.
Mellanriksledningen korsade att börja med gränsen vid Kukkola fors, men
förbindelsen flyttades redan år 1865 till Mattila.

Haparanda telegrafstation hade vid denna tid och särskilt under
dansktyska kriget stor betydelse i egenskap av gränskontrollstation, men
sedan år 1869 en telegrafkabel blivit utlagd från Grisslehamn till
Nystad, minskades hastigt den utländska trafik, som förmedlades av
Haparanda. Det blev nu Luleå och Piteå, som tävlade om äran att vara
länets största telegrafstation, och Piteå var under 10-års perioden
1866-75 ett gott stycke framför Luleå. Från och med år 1876, och
särskilt sedan Luleå blivit rangeringsstation för telegraftrafiken, har
stationen alltjämt varit den största inom länet.

1870-talet ägnades inom telegrafverket mindre åt telegrafnätets
utvidgning än åt dess tekniska utveckling. En hel del undersökningar och
förbättringar å såväl ledningar som apparater vidtogos, s. k.
duplextelegrafering och senare snabbtelegrafering enligt wheatstones
system infördes. Båda hava, när Luleå telegrafkorrespondens så kräft,
där funnit användning.

Den enda utvidgning telegrafnätet nu på en lång tid erhöll var, att år
1873 en station öppnades i Törefors. Hela nästa decennium var antalet
stationer oförändrat. Trafiken steg dock avsevärt. Blott åren 1874-79
beteckna stillestånd och delvis tillbakagång. Först med malmfältens
tillgodogörande yppades behov av nya telegrafstationer. Gällivare, som
tidigare haft järnvägstelegraf, fick fullständig telegrafstation 1894.
Boden, förut telefonstation under Luleå, erhöll statstelegraf i slutet
av år 1900 och året efter kom Kiruna, vars telegrafkorrespondens så gott
som omedelbart steg upp i jämnhöjd med Piteås och Haparandas – de forna
storstationernas. Därmed var utvecklingen, vad beträffar
telegrafstationerna, tillsvidare fullbordad. Det enda mera
anmärkningsvärda är Haparandas nya storhetstid under senare krigsåren
1916-18. Under dessa år steg antalet telegram vid Haparanda station så
att det år 1917 var femdubblat i jämförelse med år 1914. Nedgången blev
lika snabb och trafiken år 1919 var endast dubbelt så stor som under
1914.

Även övriga stationers telegraftrafik steg under krigsåren, men här
kunde telefonen i högre grad än i Haparanda upptaga trafikökningen.

Det under senare årtionden allt större behovet av trådförbindelser har
huvudsakligen tillgodosetts genom telefonledningar, och i jämförelse med
telefonens utbredning har telegrafens utveckling gått sakta. Anordnandet
av rikstelefon har därför haft till följd, att telegrafstationerna i
Törefors och i Råneå kunnat indragas den förra år 1907 den senare år
1911. För vissa meddelanden och för trafik med platser utomlands, dit
telefonen icke når, eller där språket lägger hinder i vägen, bibehåller
likväl telegrafen sin av ålder givna betydelse. »Talet flyger bort, men
skriften stannar» yttrar också telegrafstyrelsen i sin årsberättelse år
1877, då telefonen första gången nämnes. Telefonen betraktades också
från början endast som ett medel att överföra nedskrivna meddelanden,
och möttes av telegrafmyndigheterna med ganska stor misstro. Särskilt
blev telefonapparatens stora känslighet – just dess dominerande egenskap
– av dem kritiserad. Det blev också det privata initiativet förbehållet
att upprätta de större telefonnäten i Sverige, ett förhållande som
otvivelaktigt varit till telefonväsendets fördel. Telefonen blev
härigenom från början billig och populär, och när förarbetet i de
privata näten var gjort, fanns det ett relativt stort antal abonnenter
att bygga på, när staten så småningom inköpte näten och upprättade
interurbannätet. Detta ingrepp i den privata verksamheten kom dock först
vid en tid, då denna verksamhet, för att nå nödig likformighet, i alla
händelser måst övergå till stordrift.

I Norrbotten blev det emellertid staten, som från början tog hand om
telefonväsendet. De första telefonerna byggdes visserligen av sågverk
och andra större privata affärsföretag, som därigenom skaffade sig
förbindelse till närmaste telegrafstation för att ernå snabbare
befordran av telegrammen, men telefontrafiken sköttes redan från första
början genom telegrafverkets försorg.

Piteå har härvid äran att vara främst och länets första telefonledning
byggdes mellan Piteå och Öjebyn år 1882.

Nästa år erhöll Munksunds sågverk telefon och samtidigt indrogo
Altappens sågverk och 2 abonnenter i Luleå telefonledningar till Luleå
telegrafstation. Året därpå ökades antalet abonnenter i Luleå med 4,
varibland Karlsvik och Karlshäll.

Länets första landsledning upprättades år 1885 mellan Piteå och Älvsbyn
och denna följdes 1886 av ledningar Törefors–Bränna och
Haparanda–Matarengi. På den sistnämnda ledningen voro även intagna
stationer i Kukkola och Niemis. Året efter byggdes av telegrafverket en
ledning Piteå–Öjebyn samt av privata intressenter en ledning
Kalix–Yttermorjärv–Gyljen. Under slutet av detta decennium fick
Vitsaniemi telefon, varjämte förbindelse anordnades från Piteå till
Skuthamn och Lövholmen, från Haparanda till Salmis, från Matarengi till
Svanstein och från Älvsbyn till Stockfors.

Samtliga dessa ledningar voro enkeltrådiga och tjänade sågverk och annan
industri för deras telegramförmedling och övriga affärsangelägenheter.
Den huvudsakliga trafiken vilade fortfarande på telegrafstationerna, och
det blev nästa årtionde, som betecknar den egentliga begynnelsen av
rikstelefontrafiken inom länet. År 1891 påbörjades den dubbeltrådiga
rikstelefonledningen Piteå–Haparanda, som, färdig 1892, samband
kustorterna. Telefonnäten ombyggdes nu till dubbeltrådiga, ehuru
enkeltrådiga privata ledningar ännu funnos kvar. Luleå-nätet blev
fördubblat år 1891, Piteå och Haparanda året därefter. Samtidigt med
anordnandet av telegrafstation i Gällivare år 1894 uppsattes även ett
telefonväxelbord till vilket 7 enkeltrådsabonnenter ingingo. Nätet
fördubblades 3 år senare, då även Malmberget fick sin växelstation.

Av Luleås grannorter fick Gammelstad telefon år 1895, Persön och Ersnäs
under decenniets sista år. Boden hörde – som förut nämnts – till en
början under Luleå. Växel med 20 abonnenter och ledning till Luleå
byggdes år 1895 och ytterligare en förbindelseledning måste snart
anordnas. Vid samma tid, år 1896, fick Arvidsjaur telefonledning över
Myrheden till Byske och 2 år senare förbands länet telefoniskt med
Byske-området genom en ledning Piteå–Byske och med rikets sydliga delar
genom en ny riksledning Härnösand–Örnsköldsvik–Umeå–Skellefteå–Piteå.

Denna ledning var visserligen utförd av koppartråd, men av för liten
diameter för att tillåta samtal på längre håll än cirka 800 kilometer.
För att landets nordligaste del skulle beredas god telefonförbindelse
med mellersta och södra Sverige beviljade då 1899 års riksdag medel till
en kopparledning av 4½ mm:s tråd Stockholm–Luleå, en ledning för vilken
kostnaden uppgick till ungefär en million kronor, ett för denna tid
högst betydande belopp. Arbetet med denna stamledning påbörjades år 1901
och ledningen blev färdig för trafik året därpå. En avsevärd fördel hade
härigenom beretts länets telefontrafikanter.

Bland andra mera betydande telefonanläggningar under denna tid märkes
kopparledningen Haparanda–Pajala, som blev färdig 1901, varvid samtidigt
de viktigare orterna längs nedre Tornedalen erhöllo dubbeltrådig
telefonförbindelse. Detta år fick även Lule älvdal sina förbindelser
ordnade upp till Jokkmokk med stationer i Bredåker, Svartlå,
Harads, Vuollerim, Koskats och Jokkmokk, varjämte förbindelsen
Murjek–Kirtik–Vuollerim anordnades.

Sedan Kiruna samma år fått telegrafstation, erhöll det nya gruvsamhället
år 1902 telefonförbindelse med Narvik. Denna telefonledning användes
även för telegrafering. År 1903 anordnades kopparledning mellan
Gällivare och Kiruna, och därmed öppnades möjlighet för Sveriges
nordligaste centralstation att samtala med orter långt söder om
Stockholm.

Under åren 1901-1906 blevo kustorternas telefonnät utvidgade med ett
flertal nya växelstationer. Av dem som byggdes då må nämnas Roknäs,
Håkansö, Rosvik, Antnäs, Långnäs, Gäddvik, Smedsbyn, Orrbyn, Niemisel,
Nikkala, Karungi och Korpikylä.

Inåt landet anordnades ledningar från Jörn till Glommersträsk från
Älvsbyn till Bredsel samt från Törefors till Morjärv och Överkalix,
varigenom denna plats erhöll dubbeltrådigt telefonnät. År 1905 utfördes
blott en större anläggning nämligen ledningen Gällivare–Överkalix, i
huvudsak med av statsmakterna särskilt anvisade medel. Då denna ledning
inkopplades, tillämpades en i viss mån ny princip, i det att ledningen
indrogs till ett flertal mellanstationer, vilka utgjorde så kallade
fristående samtalsstationer. Förut hade alltid fordrats, förutom
avsevärda penningebidrag, ett visst – om också ibland helt ringa – antal
abonnenter. Försöket med samtalsstationer, där endast samtalen men inga
årsavgifter behövde betalas, visade sig ekonomiskt bättre än man väntat,
och under senare delen av decenniet blev det huvudsakligen dylika
stationer som anlades. Allt efter som mindre betydande platser kommit i
åtnjutande av dylika stationer, har dock medelavkastningen nedgått, och
sedan garantien för viss samtalsinkomst slopats, är bärigheten numera i
regel mycket dålig.

Bland viktigare förbindelser märkas den år 1908 färdiga ledningen
Överkalix–Korpilombolo–Tärendö, varvid samtidigt eller året efter de
flesta mera betydande orter inom Kalix älvdal fingo telefon.

Omkring år 1910 hade sålunda de flesta större byar i kusttrakterna och
längs vägarne efter de större älvarne fått telefonstationer.

Byggnadsverksamheten har under sistförflutna decennium koncentrerat sig
på, dels att anordna nya samtalsstationer å mindre platser vid sidan av
älvdalarne, där stamledningar redan funnits, dels ock att framdraga
ledningar för att förbinda till olika centralstationer ingående
stationer med varandra. Därtill komma några s. k. ödemarksanläggningar.

Under denna tidrymd har sålunda telefonnätet vunnit spridning till de
flesta byar inom Piteå landsförsamling, Överluleå, Nederluleå och
Överkalix socknar.

Bland viktigare längre byggda förbindelseledningar må nämnas ledningen
Pajala–Junosuando färdig år 1912 och år 1914 fortsatt längs Torneälvens
övre lopp från Junosuando till Vittangi, Svappavaara och till
Jukkasjärvi, vilken senare station förbundits med Kiruna. Likaså har
Älvsbyn förbundits med Siksjön på vägen Myrheden–Arvidsjaur, Kåbdalis
med Älvsbyn och Överkalix över Hirvijärvi med Övertorneå. Längs den nya
vägen Vitvattnet–Kalix är även telefonförbindelse ordnad.

Efter banan Boden–Haparanda hava samtliga stationssamhällen erhållit
förbindelse med varandra. Med en dubbelledning Haparanda–Torneå ernåddes
år 1920 telefonförbindelse med Finland, vilken emellertid först sedan
riksledningar blivit anordnade på finska sidan kan bli av större
betydelse.

Till ovanberörda ödemarksanläggningar äro att räkna enkelledningen
Jokkmokk–Kvikkjokk färdig 1916, den likaledes enkeltrådiga ledningen
från Arjepluog till Jäkkvik färdig 1917 och till sist dubbelledningen
Vittangi–Soppero–Karesuando, vilken var fullt färdig år 1918.

Detta år utsände Telegrafstyrelsen erbjudande att på synnerligen billiga
villkor anordna samtalsstationer i länets övriga ödebygder, med villkor
dock att anläggningarne kunde ordnas kommunvis och att kommunerna
förbundo sig ansvara för stolpanskaffning m. m.

På grund av brist på anslagsmedel och då under krigsåren den stora
tillströmningen av abonnenter vid förutvarande stationer tog tillgänglig
personal och beviljade medel i anspråk, måste de anläggningar, som
hunnit planeras, tillsvidare uppskjutas. Under år 1919 uppgjordes ett
sammandrag av de önskemål, som framställts, och befanns att
telegrafverkets kostnader för ödemarkernas telefoner inom länet skulle
uppgå till närmare en million kronor. Det var då meningen att utföra de
i förslaget upptagna förbindelserna under en tid av c:a 10 år. Några
mindre anläggningar beviljades år 1920, men den under detta års senare
del och år 1921 inträdda ekonomiska depressionen har medfört att
önskemålen om telefoner i ödemarkerna troligen icke kunna realiseras
under närmaste tioårsperiod. Indragandet av linjeförvaltningen i Luleå
år 1920 har givetvis gjort, att arbetet för detta länets livsintresse
blivit förenat med mera omgång och tidsutdräkt, och då numera förslagen
ingivas gemensamt för största delen av Norrland, hava de speciellt
norrbottniska synpunkterna mindre utsikt att vinna gehör.

Även på det rent tekniska området har en svårighet under senare år
uppstått för telefontrafiken, nämligen störningar av telefoneringen å de
ledningar, som följa den elektrifierade delen av statsbanan
Luleå–Riksgränsen. En särskild kommitté som avslutade sitt arbete år
1918 föreslog som skydd mot livsfarliga spänningar och ljudstörningar på
telefonledningarne vissa anordningar att vidtagas särskilt å Statens
Järnvägars elektriska ledningar. I den mån dessa anordningar blivit av
Statens Järnvägar utförda hava de avlägsnat faran av att beröra
telefonledningarne, men de störande ljuden fortfara om ock numera något
dämpade. Det är att hoppas att den nya kommitté, som nu arbetar i
frågan, skall kunna anvisa effektivare anordningar mot ljudstörningarne.

För att minska dessa komma emellertid ledningarne att mellan Gällivare
och Boden utflyttas till 50 meters avstånd från järnvägsspåret eller
till landsväg, där sådan finnes att tillgå. Mellan Luleå och Boden pågår
för samma ändamål arbete med flyttning av telegrafverkets ledningar till
landsvägen söder om Lule älv över Gäddvik, Avan och Unbyn. För inledning
över Luleälven vid Bergnäset av de samlade ledningarne är nedlagd en
rikskabel, som innehåller 96 trådar, därav 56 av grövre tråd, vilken
till sin vikt och diameter torde vara den största vattenkabel för
riksledningar, som finnes nedlagd inom landet.

De nyare konstruktioner på telefonens område, som praktiskt prövats och
kunna inom en icke allt för avlägsen framtid väntas medföra förbättring
av länets telefonförbindelser söderut, äro dels multiplexsystemet,
varigenom 3-5 samtal samtidigt kunna framföras på en ledning, dels det
nu fullt utexperimenterade telefonöverdraget, genom vilket talet högst
avsevärt förstärkes. En sådan anordning har varit uppsatt på prov å en
ledning Luleå–Stockholm och visat mycket gott resultat.

Återstår så blott att nämna, att länet med öppnandet av
radiotelegrafstationen i Boden för allmän trafik fått en ytterligare
möjlighet till förbindelse med yttervärlden. Det är huvudsakligen för
sjöfartens behov denna station kommit till användning. Dessutom har
Vattenfallsstyrelsen för eget bruk inrättat radiostationer i Porjus och
Suorva. Förutom tjänstemeddelanden mottaga dessa stationer också de
pressnyheter som trådlöst utsändas varje dag och dessa avlägsna platser
äro därför de inom länet, som först få del av vad som händer och sker i
stora världen.

14. POST
AV
HELMER LAGERGREN

Redan tidigt hade statsmakterna sina blickar fästade på inrättande av
post genom Norrland, likväl ej i annan måtto än som ett led i
förbindelsen mellan huvudstaden och grannen i öster, vilkens myndigheter
krävde en regelbunden och säker postgång. År 1638 hade man dock ej
kommit längre än till Gävle och 1640 upp genom »södra prosteriet» i
Västerbotten. År 1642 eller 1643 nåddes Piteå och kort därefter
utsträcktes postens »gång och kurs än vidare och alldeles norr omkring»
till Uleåborg, varifrån utgingo särskilda postlinjer till det övriga
Finland.

Norrlandsposten avgick från Stockholm en gång i veckan eller varje
måndags afton kl. 6 till Uppsala, Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Umeå,
Piteå, Luleå och Torneå, i vilka städer postmästare med kunglig fullmakt
tillsatts. Ett ännu bevarat postpass av år 1648 utvisar den tid, posten
behövde för denna sträcka samt till linjens ändpunkt Uleåborg. Den post,
som den 11 aug. 1648 kl. 8 e. m. avfärdades från Stockholm, ankom till
Sundsvall den 16 aug. kl. 8 f. m. till Härnösand den 17 kl. 1 e. m.,
till Umeå den 21 kl. 2 e. m., till _Piteå_ den 25 kl. 12 midd., till
_Luleå_ den 26 kl. 6 e. m., till _Torneå_ den 29 aug. och den 1 sept.
kl. 8 f. m. till Uleåborg, sålunda en tid å 21½ dygn. Återfärden drog
24½ dygn. År 1705 behövde posten endast 10 dygn på sträckan
Gävle–Uleåborg.

Postföringen ombesörjdes i äldre tider såväl av postförvaltarna själva –
till närmaste skjutshåll – som av de s. k. postbönderna. De förra
åtnjöto lön, men de senare endast »frihet för allehanda gästning och
skjutsning samt dagsverken och utskrivning».

Postmästarna i Piteå, Luleå och Torneå lydde fordom under postmästaren i
Umeå, vilken var en sorts distriktschef och innehade titeln
postinspektor. Uppbörden vid de tre nämnda postkontoren i Norrbotten var
på 1600-talet så obetydlig, att den ej ens förslog till postmästarnas
avlöning. Portot då var icke som nu likformigt utan anpassat efter
avstånden. Ett brev av en portosats (1 lod) betingade i slutet av
1600-talet och åtskilliga decennier framåt följande avgifter: till Piteå
1, Torneå 2, Umeå 3, Sundsvall och övriga städer i Västernorrland 3,
Gävle 4, Stockholm 5, Göteborg 8, Sörmland och Närke 5, Värmland 6,
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän 8, Hamburg och Stralsund 17 etc.,
allt öre silvermynt.

Omsorgen om postens »snabba och obehindrade lopp» vållade
postmyndigheterna stora bekymmer och svårigheter, särskilt vidkommande
sträckan Stockholm–Torneå–Åbo, som räknades till minst 250 mil med ej
mindre än 113 ombyten. Att bland en sådan mängd personer, däribland unga
flickor och drängpojkar, vilka fortskaffade posten, en och annan
försumlighet, som bringade oreda i det hela, lätt skulle förekomma, är
uppenbart. Rubbningar förekommo också då och då, trots en månads
fängelse vid vatten och bröd samt höga penningböter voro stipulerade för
förseningar och andra oregelbundenheter.

På 1600-talet och under förra hälften av 1700-talet verkställdes
postbefordringen inom länet uteslutande med _ridande_ bud, vilka,
utrustade med postvapen på bröstet, posthorn varuti han skulle blåsa vid
möten på vägen eller då han nalkades ombytesstationerna samt ett »spiut
eller spiss», skulle i fullt trav eller makligt galopp fortskaffa posten
genom »natt eller dag, godt wäder eller elackt, en tijma på mijlen, när
wägarne äro gode, och en och en fierdedels tijma, när dhe äre elacke».
För varje försenad timme var postbonden förfallen till en daler silv:mts
böter. Först från medlet av 1700-talet användes åtminstone vintertid
fordon för posttransporterna inom länet.

Vägarnes dåliga beskaffenhet bidrogo ofta till inträffade förseningar, i
synnerhet höst och vår vid passerandet av de många älvarna. Vidkommande
vägarne närmast Luleå stad får man en inblick i deras dåvarande skick i
följande den 15 jan. 1686 daterade klagoskrift till kanslikollegium från
postmästarinnan i nämnda stad Anna Giärdzdotter.

»Skall desslijkest Eders etc. witterligit wara, att jag måste
hafwa så stort beswär såsom Påstbönderne i det att föra Påsten,
och ifrån denne staden, när som Påsten går Noruth, så ähr een
mijll landsvägen, men Söderuth igen från staden, så ähr een half
mijhl Siöwägen belägen. Och nähr som menfören ähro både om Wåre-
som och om Höstetijdher, så man kan hwarken komma Siöwägen, icke
med båth eller annorledes resa, uthan man moste resa Noruth
landswägen, intill dess man kommer till den byn, som ligger
Söderuth, hwilkedt ligger af wägen mera ähn som een och een half
mijll och icke ähr någon Strått wägh utan trång skoug och moraas,
som hwar och een rättsinnig mann här i staden kunna wetta och
well kunigdt ähr. Och nähr som man kommer till samma by söderuth
och man nalkas Färgekarlen och man kan intedt komma öfwer samma
Elf med båth till Påstbonden utan medh största lijfzfaara resa på
Isen och fruckta, om man kan komma med lijfwedt till rätta igen
öfwer samma Elf». – –

Att detta klagomål icke varit utan fog beträffande livsfaran vid postens
befordran, framgår därav, att klagandens son, postmästare Anders
Fordhell vintern 1696, »då han på isen, som svag var, skulle gå med bref
emellan nye och gamle Luleå städerna», drunknade.

Myndigheternas krav på »posternas fortskyndande» gick huvudsakligen ut
över postbönderna, vilka som sagt buro ansvaret för en regelbunden
befordran, och missnöjet hos dessa här i Norrbotten var därför mycket
stort och måhända jämväl berättigat. Den 28 dec. 1698 skriver sålunda
postinspektoren i Umeå Anders Gersson till generalpostdirektören.

»Jagh drijstar migh icke förr att reesa till dem för deras undsegelse,
hoot och swåre ord skull, dee ähre eensinthe, harmgiruge, wårdzlöse och
öfwerdådige och kunna wähl sine fälde ord i wärket ställa med
öfwerfallande».

Tack vare den kraft, varmed man förfor, var det emellertid möjligt att
övervinna de värsta svårigheterna och få till stånd en förhållandevis
både snabb och säker postförbindelse landsvägen norrut mellan Stockholm
och Åbo.

Postbönder med skyldighet att befordra posten 1 à 2 mil såväl norrsom
söderut funnos år 1700 i byarna Jäfreå, Öjebyn, Rosvik, Ersnäs, Luleå
gammelstad, Persön, Råneå by, Hvitån, Töre, Månsbyn, Grötnäs och Sangis.

År 1696 anbefallde landshövdingen greve Gustav Douglas, att »förpostens
skyndsamma lopp Posthuusen skulle blifwa utj de _gamle_ Pijtheå och
Luhleå städerna» varigenom förutom vunnen tidsvinst tvenne postbönder
kunde indragas. Posten till nystäderna befordrades istället av gående
bud, en anordning som ägde bestånd till den 8 mars 1722.

Den 6 januari 1701 gjordes ett första försök att med två slädar, den ena
medförande bräder m. m. transportera posten över Kvarkens is från Umeå
till Vasa i Finland. Frånsett en del motighet gick färden lyckligt och
upprepades s. å. åtminstone fem gånger.

Postbefordringen norrut hade hittills ägt rum endast en gång i veckan i
vardera riktningen. Sommaren 1717 utkom emellertid en förordning
angående »Postens inrättande 2:ne gånger om weckan mellan Gefle och
Wästerbottn» (då omfattande jämväl Norrbotten), men anordningen blev ej
länge gällande. År 1741 den 3 dec. under det s. å. utbrutna kriget med
Ryssland anbefalldes »dubbel Postgångs inrättning på den wanliga Winter
Postwägen härifrån (Umeå) norr omkring genom Wästerbottn öfwer Torneå
till Österbottn och andra Finska orter, så länge Winterföret nyttjas».
Denna postgång indrogs den 30 mars 1745. Posten, som förut omhänderhafts
ensamt av vederbörande postbonde, åtföljdes från medlet av 1700-talet av
en beväpnad postiljon, som övervakade postgodset och skjutsbönderna. I
början av 1860-talet utsträcktes posten till Norrland till tre turer i
veckan vintertiden under månaderna november-maj.

Vid sidan av denna å stora stråkvägen förekommande postgång fanns inom
länet ingen annan postbefordran än enskild sådan samt kronobrevbäringen,
som bestod i allmogens hävdvunna skyldighet att utan kontant ersättning
fortskaffa tjänstebrev, länsstyrelsens och kyrkornas. Posthemmanens
skyldighet att transportera post indrogs med utgången av år 1870 och
kronobrevbäringen år 1873, den senare ersatt av gångpost och
lantbrevbäring.

Först på 1800-talet inträdde en del förbättringar. Sålunda anordnades år
1837 med anlitande av gästgivareskjuts, s. k. _snällposter_, som gingo
fram med en hastighet av 1 mil i timmen – dessa befordrade allenast brev
av högst 8 lods vikt men ej tidningar – och år 1830 begynte
posthemmansskjutsarna utbytas mot betingad lega, eller gästgivareskjuts.

Postförbindelse mellan orter i länet, vilka ej lågo invid den gamla
stråkleden söder- och österut kom till stånd 1831, då Kungl. Maj:t den 6
sept. biföll följande anstalter till beredande av bättre
kommunikationer, näml. »att Post skall färdas emellan Luleå Gammelstad
och Bodens By en gång hwarje wecka samt emellan Boden och Jokkmokk hvar
14:de dag, att denna Post altid skall åtfölja den emellan Stockholm och
Haparanda gående Posten från Luleå stad till Luleå Gammelstad och
tillbaka, att en ny enkel Postgång skall inrättas emellan Neder Calix
kyrka, förbi hvilken den emellan Haparanda och Stockholm 2:ne gånger i
weckan fram och återgående Posten passerar, och Öfwer Calix kyrka, samt
att en Post skall var 14:de dag gå emellan Öfwer Calix och Gällivare
Kyrka». I anledning av berörda postgång inrättades poststationer i
_Boden_, _Jokkmokk_, _Gällivare_, _Överkalix_ och _Nederkalix_. År 1845
utsträcktes denna postgång att omfatta jämväl Kvikkjokk, som då erhöll
post en gång i månaden via Jokkmokk. Kungl. Maj:ts Befallningshavande i
länet uppgjorde kontrakt med vederbörande postförare liksom densamma
även förordnade föreståndare för poststationerna, från vilket bestyr
nämnda myndighet befriades år 1860.

Liksom förut var det fortfarande endast brevförsändelser samt tidningar,
som befordrades med allmänna posten, de senare i början portofritt, men
sedermera mot avgift, som år 1820 nedsattes något.

Postbefordran _sjöledes_, inskränkt till allenast vanliga
brevförsändelser, tog sin början inom länet i slutet av 1830-talet
medelst ångfartygen »Norrland» och »Örnsköld» vilka under sina reseturer
från Stockholm till Haparanda anlöpte samtliga kuststäder. År 1874
utgjordes de postförande båtarna av ångfartygen »Njord», »Thule»,
»Berzelius», »Piteå», »Luleå» och »Haparanda», det sistnämnda år 1876
utbytt mot ångf. »S. G. Hermelin».

Poststationernas i länet antal ökades år 1860 med Älvsbyn, Arjepluog,
Arvidsjaur, Mannu, Vittangi och Kvikkjokk samt senare med Karesuando,
varigenom samtliga större kyrksamhällen inom länet åtminstone en gång i
månaden kommo i åtnjutande av post.

År 1874 är ett märkesår så till vida, att daglig postgång under
månaderna december-maj anordnades å landsvägslinjen Härnösand–Haparanda,
varförutom särskilda paketposter 2 gånger i veckan avgingo å sträckan
Umeå–Luleå, för vilka förmåner länet säkerligen hade att tacka
generalpostdirektören Wilh. Roos, som åren 1874-89 var ledamot av
riksdagens 1:sta kammare för Norrbottens län.

I och med järnvägarnas öppnande för trafik överflyttades, i den mån
detta kunde ske, postbefordringen på dem, varigenom denna befordran
erhöll ett ej förut anat uppsving. De förmåner, som därmed voro
förknippade, kom förhållandevis sent detta avlägsna län till godo. Norra
stambanan nådde nämligen Vännäs 1891, Boden 1894, Niemisel 1900 och
Morjärv, dåvarande slutstationen å nämnda bana, år 1902. Luleå erhöll
järnvägsförbindelse med Boden 1891, med Gällivare 1892 och med
Riksgränsen 1902. Piteå fick järnväg först år 1915, Haparanda 1919 och
Övertorneå via Karungi 1914.

I och med kommunikationernas förbättrande utvidgades postruterna även
vid sidan av järnvägarna och numera kunna de mest avlägsna platser inom
länet sägas ha goda postförbindelser. Antalet postkontor uppgår f. n.
till 10 st. och poststationer till c:a 180.

De statistiska uppgifter, som röra denna utveckling, behandlas i annat
sammanhang i detta arbete.

15. OBYGDERNAS SAMFÄRDSMEDEL
AV
GEORG BERGFORS

Till obygdernas befolkning måste man i första rummet räkna våra lappar,
de väglösa skogarnes och fjällens rörliga innevånare. Lappen reagerar
dock aldrig för den sortens medömkan, som han kan få höra av välvilliga
men för lapplivet rätt oförstående människor, och som består i ett
beklagande, att han under hela sitt liv måste taga sig fram utan vägar.
»Jag har vägar överallt, vilken tid av året som helst», invänder lappen
frimodigt. Och han har rätt. Stå inga bekvämare medel honom till buds,
så har han alltid sina ben och vintertiden sina skidor, som aldrig känna
till begreppet motorstopp. »Men landsvägar», kanske den välvillige
tillägger för att förtydliga, vad han menar. »Vi ha landsvägar också»,
svarar lappen, och därmed menar han de flyttningsstråk, som han och hans
stam följt med sina renar från urgammal tid på flyttningarne mellan
sommarvistena i fjällen eller i havriket och skogsbygderna, där han
vinterbetar sin hjord.

Ja, lappen är i visst avseende lyckligare än många andra dödliga. Ty
knappt kommen till världen nedbäddas han bekvämt i sitt första »fordon»,
d. ä. lappbarnets vagga (l. kietka, kierkan, fi. komsio), vilken utgör
lika mycket ett transportmedel som en säng. Kietkan består som bekant av
en urhålkad granstam – man väljer granvirke, emedan detta är lättare än
andra åtkomliga träslag – försedd med en på böjda björkspjälor spänd
läderhuv vid huvudändan. Stommen är något böjd och avsmalnar nedåt.
Utvändigt är vaggan överdragen med hembarkat renskinn.

I kåtan hänges vaggan opp i en tältstång. På vinterresorna bäddas den
ned i en ackja; på sommarflyttningarne hänges den på renens sadelknapp;
och vid promenader bäres den i en rem över moderns axel. Barnet tas icke
opp i onödan, utan kan intaga »modernäringen» när som helst, där det
ligger, även under klövjning.

Ingen svensk torde ha större användning för _skidan_ än lappen. Han
skall dagligen »skidra renarna», d. v. s. gå ett varv runt hjorden samt
med hundens ovärderliga hjälp dit återföra de djur, som skingrats. När
han skall hämta hem en ren, besöka en grannby, hämta ved bara ett
stenkast från kåtan, behöver han skidan. Och då man ser en lapp komma
med lätta glid på sina skidor, kan man ej annat än beundra den naturliga
skicklighet, varmed han sköter dessa så att säga medfödda
fortkomstmedel.

Lappens skidor voro i de södra lappmarkerna i gamla tider stundom olika
långa. Detta kom sig därav, att han stödde sig på den vänstra skidan som
glidskida; med den högra, »annaren», gav han farten. Denna måste därför
vara kortare. För att den icke skulle glida tillbaka, var den på
undersidan försedd med renhud, bellingar e. d. med håret riktat bakåt.
Detta har förmodligen varit en skandinavisk uppfinning, medan lapparne
ursprungligen liksom nu för tiden haft båda skidorna konstruerade på
samma sätt. Bl. a. peka de första beskrivningar och bilder vi äga av dem
(t. ex. Olai Magni norrländska resa 1555) häråt. De torde ha varit
breda, framtill spetsiga, tämligen korta snöskor, i första hand avsedda
att bära människan ovanpå snötäcket. Det lapska namnet i södra Lappland
på skidor i allmänhet, _träukah_, hänger ihop med det norrländska
_trygor_, (Ångermanl.), vilket betyder snöskor för människor eller
hästar, avsedda att bära dessa på snön.

[Illustration: På flyttning Foto Hj. Westesson]

Det lapska _åk-_ och _fordonet_, ackjan (pulkan eller keris) är också en
egendomlig lapsk uppfinning. Upprinnelsen till densamma torde vara att
söka i den jägarsläde, vari lappen på sina jakter forslade sina jaktdon,
och som drogs av honom själv eller möjligen hans hund, alltså under en
tid, innan han ännu övergivet sitt ursprungliga jägarestadium och
antagit renskötseln såsom sitt huvudsakliga modus vivendi.[1]

[1] K. B. Wiklund. Om renskötselns uppkomst. Ymer 1918. Sid. 267.

Den lapska släden, ackjan, pulkan eller vad man vill kalla den, är byggd
som en båt med spetsig stäv. Baktill är den liksom avsågad. Under har
den en flat köl ungefär 10 cm. bred. På spant är därefter botten- och
sidobräderna uppbyggda, så att den får en höjd av ungefär 25 cm. och en
bredd längst bak av omkring 50 cm. Kölen skjuter ut bakom de övriga
bräderna och bildar en ganska lång klack. Från undersidan av framstäven
utgår dragremmen, som är fäst vid ett tvärs under renens buk gående
»bukträ». Detta är i var sin ända förenat med lokorna. Så se de numera i
Torne lappmark använda seldonen ut, men i själva verket torde detta vara
en av finnbönderna gjord uppfinning, som från dem spritt sig till
lapparna. Förr har selen varit enklare och bestått av en ring av
renskinn, som lagts omkring renens hals. Från dess undre sida har en rem
utgått mellan renens ben till ackjan. Denna enklare men ur dragsynpunkt
ofördelaktigare anordning begagnas ännu i de sydligare lappmarkerna.

[Illustration: Raid Foto Hj. Westesson]

Ackjorna skifta något i utseende och byggnad – även namn – allt efter
det ändamål, vartill de äro avsedda. De flesta begagnas som
transportslädar. Dessa äro i Torneå lappmark oftast helt och hållet
öppna baktill. De som användas till ambulatoriska matbodar – för fruset
kött, smör, ost, blod m. m. – ha ett buktigt däck, å vilket en med
gångjärn och lås försedd lucka är anbragt. Mesta omsorgen i fråga om
elegans och utsmyckning nedlägges på de ackjor, som lappen använder till
åkdon för sig själv och sin familj. Bakstammen på dessa, vilken höjer
sig över sidorna och bildar ett bekvämt ryggstöd, är försedd med vackra
inskärningar och smakfullt formade järnbeslag.

[Illustration: Klövjning med ren Foto Hj. Westesson]

Vid flyttning och lasskörning bindes den efterföljande dragrenen fast i
den föregående renens pulka. Härigenom bildas en lång rad av dragare,
_raid_. Antalet renar i en sådan raid varierar vid flyttning mellan 5
och 8, vid lasskörning kan man dock få se flera. För varje raid svarar
en körkarl eller en kvinna.

Anmärkningsvärt är att lapparnes pulkor förfärdigas av fastboende
nybyggare. Men de repareras och underhållas av lapparne själva.

Till lapparnas samfärdsmedel bör också räknas _klövjningen_. Denna sker
naturligtvis med renen som bärare. Klövjesadeln består av två tunna,
böjda björkbräder, som genom en knopp i den ena och ett hål i den andra
kopplas ihop över renens rygg så långt fram på skulderpartiet som
möjligt. Under buken dragas de ihop ganska hårt, så att det tjocka
lagret av renhudar, pälsar e. d., som lägges under sadeln för att hindra
skavning, hålles fast. Bördorna packas mestadels in i s. k. _kisor_,
stora ovala björkaskar med vridna och korsvis bundna björkvidjor som
botten. Dessa upphängas i de tillspetsade ändarne av klövjeträna och
fastbindas därefter väl med remmar som gå över bröstet och bak under
svansen på renen. I »sadelknappen» upphänges även vaggan (se ovan), för
så vitt barnet icke är i den åldern, att det varken rymmas där eller
orkar gå till fots. I sådant fall rider det på renryggen och håller sig
fast i klövjeträna.

[Illustration: Lappkvinnor som bärare och vägvisare åt sin predikant
(Lundberg i Lannavaara) Foto H. Lundborg]

Klövjning företages naturligtvis, endast sedan snön tagit slut och
körning med ren omöjliggjorts. Pulkorna och den övriga vinterredskapen
lämnas då på något ställe i fjällen, och flyttningen fortsättes med
renarne såsom bärare. Även nu har man raider. Sist i någon av dessa går
den ren, som bär kåtaduken och tältstängerna. Dessa fastbindas med ena
ändan i klövjesadeln, den andra släpar på marken. För detta ändamål och
till »barn-ren» väljer man ut de tamaste och snällaste djuren. Renarne
bli nämligen aldrig så väl tämjda och lydiga som exempelvis en häst. Och
det är mången gång rätt kinkigt att hålla de mer än halvskygga djuren i
styr.

Lapparnes fortkomstmedel till sjöss utgöres av samma sorts _båtar_, som
användas av den fastboende befolkning, med vilken de komma i beröring.

Övergå vi sedan till den _bofasta befolkningen_ i Norrbottens ödebygder,
påträffa vi där, om vi undantaga »apostlahästarne» och »skibenen», helt
andra fortskaffningsmedel än hos lapparne.

Skidorna komma också bland den bofasta befolkningen ofta till
användning. Dem måste man ibland tillgripa för att »slippa» mellan
boningshuset och ladugården för att ej tala om folkvandringen pörtena
emellan. Jag har bott i en by, där vid min ankomst en snöplog var ett
för dess befolkning fullkomligt okänt ting. På jakt, vid arbete i
skogarne o. s. v. är skidan för obygdernas innevånare helt enkelt
oumbärlig.

[Illustration: Renen som dragare åt nybyggarne Foto H. Lundborg]

Många av ödemarkernas inbyggare äro under långa tider av året i saknad
av varje slags samfärdsmedel. Endast en gångstig, som i bästa fall är
»bläckad» genom skogarne och spångad över blötmyrarne, slingrar sig fram
till den liksom bortglömda byn. Det är klart, att de människor, som där
bo, skola känna saknaden efter bättre förbindelsemedel med yttervärlden
tung, och underligt är det ej, om de genom slik isolering släktled efter
släktled tagit menliga intryck till kropp och själ.

Sina livsförnödenheter måste de sommartid bära miltals på ryggen. Det
enda bärredskap de ha, är _ränseln_, (fi. laukku), som knappt kan kallas
bekväm. Över högra axeln går en läderrem, som upptill och nedtill är
fäst vid ränseln. Den andra remmen går över vänstra axeln, trädes genom
den förra på bröstet och spännes rätt hårt genom en ögla i ränselns
nedre hörn. Det blir ett ohyggligt tryck över bröstet, vilket får kännas
vid bördans hela tyngd, då just inte mycket fördelas på axlar och
höfter. Samma slags ränsel begagnas även av lapparna.

I lappmarken börjar man emellertid alltmera använda »mesen», en efter
ryggens form lämpad träställning, som fördelar belastningen och medger
påläggandet av förvånansvärt stora bördor.

[Illustration: Norrbottensrissla i sin rätta omgivning Foto Hj.
Westesson]

Så snart marken om hösten fryser till, så att sjöar och myrar bära häst
och lass, är den under sommarmånaderna fångne ödemarksbon åter fri och
kan bege sig vart han vill. Höstens körslor måste raskas undan. Innan
renhjorden kommer, böra höstackarne vara borta från myrslåttrarne. Och
då kölden börjar knäppa i knutarna, skall vedhögen på gården vara i
jämnhöjd med fähustaket. För sådana körslor användes en _långsläde_ på
breda oskodda medar, vilka framtill äro mycket uppåtsvängda och något
bakåtböjda för att icke borra in sig i snömassorna. Brättena hållas i
sin ställning av vridna björkvidjor eller något annat stag. Släden är på
grund av sin konstruktion mycket böjlig och medgörlig, vilket också
kräves, då den är utsatt för hård påfrestning i tuvig och stenig
terräng. Så äro tvärträna genom en särskild uppvärmningsprocedur böjda
och virade omkring de korta stolparne på medarne, ty spikar och tappar
skulle här ej hälla länge.

Vid timmerkörning användes mestadels stöttingar, ej olika dem som brukas
för samma ändamål längre söderut i vårt land.

Skall husbonden ensam eller med sitt husfolk åka någonstans – till
kyrkbyn eller handelsplatsen – spänner han hästen för sin _rissla_.
Denna bekanta och rättvisligen högt uppskattade åksläde är väl den
bekvämaste och ändamålsenligaste, man kan finna i den vägen.

[Illustration: Brudpar, som lämnar Vittangi prästgård. »Bara 12 mil»
till det nya hemmet (Hästens sadling framgår rätt tydligt av
denna bild) Foto G. Bergfors]

Underredet liknar den ovan beskrivna »långsläden» men är mera bastant
och har en skärm av trä eller plåt framtill. Själva risslan, överredet,
liknar i formen något en ackja, men är mera svängd och högre baktill.
Den är också byggd på bågar. De smala, tunna björkbräderna äro
emellertid skilda från varandra. Baksidan utgöres oftast av korslagda
träribbor i en ram. Sniderier och utsmyckningar förekomma, och
järnbeslagen äro ej sällan konstnärligt förfärdigade. För den åkandes
räkning finns ingen sittbräda, utan han bäddas ned på hö och renhudar
och erhåller fäll, »rana» och kuddar som i en säng. Han får alltså under
sin resa ligga och drömma, om han ej föredrager att beskåda och beundra
firmamentets varierande ljuseffekter eller lappmarksnaturens övriga
storslagna sevärdheter. Om inte körkarlen ligger bredvid, har denne en
litet upphöjd bräda tvärs över risslan framtill att sitta på.
Järnskenorna under medarna kunna förmedelst vingmuttrar lätt påskruvas
eller borttagas, beroende på föret.

Finnbygdshästen sadlas i regel med båge, som är spänd över dess manke.
Från lokorna utgå starka dubbelremmar, som läggas runt de långa och
böjliga fimmelstängerna. Därefter inträdas den starka, elastiska bågens
ändar genom remmarne, och lokorna dras ihop på hästens bringa. Denna
anordning är mycket säker. Hästen drar liksom mot en _fjädrande ram_,
ett slags »hästskyddare» som kommer väl till pass vid risslans ojämna
glidning på de allt annat än prima skogsvägarne.

[Illustration: Forsbåt i Karesuando Foto Hj. Westesson]

Lika förstklassiga i fråga om elegans och ändamålsenlighet som dessa
norrbottensrisslor äro även _flodbåtarna_ längst norrut i Sverige.
Tornedalsbåten, som man kan taga som typ, liknar en i fruktkanten
uppsprättad och utböjd ärtbalja, med rätt hög för- och akterstäv.
Båtbyggarna säga, att de giva båten lakens form, emedan denna fisk
lättare än andra kan glida fram på mycket grunt vatten. Till köl väljes
en rak tallstam med lämpligt böjd rot, vilken går ända opp i förens
spets. Akterut fästes också en liknande bågformigt växt rot. Tvärs över
den tämligen platta kölen spännas bågar, och på dessa fastspikas två à
tre breda sidobord å vardera sidan. Dessa ha med handkraft på höga
bockar utsågats ur kvistrena furustockar och sedan hyvlats rätt tunna. I
fogarna stoppas renhår och tjära, så att båten blir »tät som en flaska».
Sist tjäras den väl in- och utvändigt. Roddplatserna äro belägna längst
fram och bak i båten. Roddarne måste sitta endast några få tum från
botten, något som för den ovane känns obekvämt, men som snart visar sig
medgiva den bästa kraftbesparingen.

[Illustration: Huru man färdas i övre Lappland i medio av juni
(Talojärvi) Foto H. Lundborg]

I dessa båtar företagas resor till slåtterängar vid älv- eller
sjöstränder, till fiskeplatser, timmerflottning o. s. v. Mest ha de,
synnerligast förr i tiden, använts för transport av livsförnödenheter,
som uppköpts på handelsplatser vid älvmynningarne, ända till 30 à 40 mil
från hemmet. Det är alltså mest på älvarne som dessa båtar komma till
användning. Härför äro de också såsom enkom skapade. Mot strömmen ros de
sällan, utan de stakas fram längs strändernas kroklinjer. En man står
förut, en annan akterut, båda försedda med starka störar, som de
samtidigt och med jämn takt stöta mot botten på båtens strandsida. På så
sätt föres båten fram mil efter mil av seniga armar. Få äro de forsar,
som härvidlag få bli till hinder för finnens seghet; men stakning av
båtar i forsar är nog ändå det tyngsta arbete, som kommit på människors
lott att utföra. Det är egentligen endast verkliga vattenfall, som kunna
hejda båtkarlarna. Men dessa vända icke fördenskull, utan lägga ut
»kavelbroar» på landet förbi forsen (»mårkan») och släpa så upp båten
över dessa.

Nedresan går med raskare fart. Då ha båtsmännen god hjälp av strömmen.
Nu locka forsarna, mer än de avskräcka. En styrkarl står på huk bak i
aktern och håller en kortskaftad bred styråra på den sida av båten, som
vetter mot närmaste land. Roddarne ro för brinnande livet under
aktgivande på styrårans rörelser. Båten flyger med hisnande fart genom
de skummande böljorna och förbi de etterspottande stenskravlen i forsens
kokande gryta. Träden på stranden susa förbi som telefonstolparne vid
järnvägsspåret, och man vet ej ordet av, förrän man behagligt gungar på
mjuka svallvågor nedanför forsen. Sådana forsfärder, som för
sörlänningarne äro en sensation av rang, äro för ortsbefolkningen
någonting högst vardagligt och ingå i dess »allmänbildning». Att »ränna»
en fors är emellertid inte en så liten konst, som främlingen tror, då
han sitter och betraktar de små handrörelserna med styråran. Styrmannen
måste tidigt börja att öva sig, och det krävs rådighet och sinnesnärvaro
i hög grad.[1] Men ödemarken har många hjältar, som kämpat livslånga
strider mot »vattnens väldigheter» i de lappländska älvarne, utan att
deras namn stå att läsa i tideböckerna.

[1] Jfr förf:s utförligare skildring »Om forsfärder i Torne lappmark» i
Julia Svedelius’ hembygdsbok »I våra bygder».

* * * * *

För sommartrafiken på ödebygdernas landsvägar, vilka år för år utskjuta
nya grenskott till allt flera och avlägsnare platser, användes i
allmänhet samma slags fordon som på sydligare håll inom vårt land. Vissa
mera livligt trafikerade sträckor ha under de senare åren erhållit t. o.
m. ordnad biltrafik, varigenom början kan sägas vara gjord till de
otaliga milens övervinnande.

16. HÄLSO- OCH SJUKVÅRD
AV
PER GUSTAV OLSSON

I. PROVINSIALLÄKARE.

Första gången man finner en »provincial medicus» anställd i Norrland är
år 1583. I de ordinarie riksstaterna upptages nämligen för detta år en
»landtmedicus» för Västernorrland med en avlöning av 27 daler s. m.
Titeln landtmedicus eller provincial medicus motsvarades dock ännu icke
av någon tjänst på stat, utan utdelades till läkare, som antingen
innehade annan tjänst eller voro utan sådan, men vilka med titeln
erhöllo rätt till visst arvode för tjänsteförrättningen.

Emellertid var denna »landtmedicus» under en följd av år den ende
provinsialläkaren för hela det stora område, som utgöres av
Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten.

Behovet av läkare för landsorten började emellertid att
alltmera uppmärksammas. Så framställde redan år 1738 den s. k.
sundhetskommissionen ett förslag, gående ut på att varje provins i
riket, som ej hade sin medicus, skulle med sådan förses. Och år 1744
utfärdades den första »instructionen för provincialdoktorer, som av
kronan eller på städernas stater åtnjuta någon viss och ständig lön».

Bristande medel hindrade dock en tid framåt genomförandet av nyssnämnda
och andra förslag rörande regleringen av den allmänna hälso- och
sjukvården. Det var först år 1773, som statsmyndigheterna fastställde en
fullständig medicinalstat, upptagande löner å 600 daler s. m. för 1 à 2
provincialmedici i vart och ett av rikets dåvarande tjuguett län.
Dessutom beviljades arvoden å 200 d. s. m. till medhjälpare åt dessa
provinsialläkare.

Av de sålunda å stat upptagna provincialmedici, inalles trettiotvå för
hela riket, kom på Norrlands lott endast tre, placerade med stationer i
Gävle, Söderhamn och Sundsvall.

Det stora och vidsträckta område, som utgöres av Norrbotten, erhöll
sålunda icke genom 1773 års beslut någon egen provincialmedicus,
placerad inom dess egna landamären. Detta förhållande fortfor till 1781.
_Sistnämnda år förordnades nämligen för nordligaste delen av dåvarande
Västerbottens län en särskild provincialmedicus med station i Torneå. År
1781 kan alltså sägas beteckna tidpunkten för den första
provincialläkaretjänstens inrättande i det egentliga Norrbotten._ Torneå
fortfor sedan en tid framåt att vara station för Norrbottens enda
provinsialläkare. _I och med att detta landskap år 1810 utbröts från
Västerbotten och bildade ett eget län, flyttades emellertid stationen
till Luleå._

Landsbygdens behov av läkare för sjukvårdens bestridande var dock ännu
långt ifrån tillfredsställt och krav restes från skilda håll på
anställande av flera provinsialläkare för de olika länen.
Statsmyndigheterna ställde sig i stort sett ej avvisande gentemot dessa
önskemål, om ock ej alla av sundhetscollegium framställda förslag
lyckades vinna deras gillande.

Vad särskilt Norrbotten beträffar, så indelades detta län genom kungl.
brevet 3 dec. 1823 i två provinsialläkaredistrikt, Piteå och Haparanda.
Efter ett tiotal år, eller närmare bestämt år 1835, genom kungl. brevet
27 febr. s. å., fastställdes en indelning av tre distrikt.

1) _Luleå distrikt_, omfattande Piteå och Luleå lappmark samt Jokkmokks
lappmark, _station i Luleå_.

2) _Kalix distrikt_, omfattande Råneå, Neder- och Överkalix socknar samt
Gällivare lappmark, _station i Nederkalix_, samt

3) _Torneå distrikt_, omfattande Karl Gustafs, Neder- och Övertorneå
socknar samt Jukkasjärvi och Enontekis eller Karesuando lappmark,
_station i Haparanda köping_. Denna distriktsindelning fortfor sedan att
vara beståndande till 1858, då ett nytt, fjärde distrikt tillkom,
nämligen Råneå distrikt. Efter några år tillkommo Piteå distrikt (år
1861) och Pajala distrikt (år 1864).

År 1871 var Norrbotten indelat i sex provinsialläkaredistrikt: Överluleå
(station Boden), Piteå (station Piteå), Nederkalix (station Nederkalix),
Haparanda (station Haparanda), Råneå (station Rånbyn) och Pajala
(station Pajala), vartill kom distriktsläkaredistrikt med station i
Nederluleå.

Av dessa omfattade Överluleå distrikt: Neder- och Överluleå samt
Jokkmokks socknar; Piteå distrikt: Piteå landsförsamling, Älvsby,
Arvidsjaur och Arjepluogs socknar; Nederkalix distrikt: Nederkalix och
Överkalix socknar; Haparanda distrikt: Karl Gustafs, Neder- och
Övertorneå socknar; Råneå distrikt: Råneå och Gällivare socknar; Pajala
distrikt: Pajala med Muonionalusta och Tärendö kapellag, samt
Jukkasjärvi och Enontekis socknar.

Någon provinsialläkare fanns vid denna tidpunkt icke placerad i länets
residensstad, Luleå, ett förhållande som fortfor att äga rum ända till
1891.

När förste provinsialläkarinstitutionen vid denna tidpunkt inrättades,
stationerades en förste provinsialläkare i varje residensstad och
således även en sådan i Luleå. Samtidigt tillkom Nederluleå
provinsialläkardistrikt. Provinsialläkartjänsten i detta distrikt var
förenad med förste provinsialläkartjänsten inom länet. När förste
provinsialläkartjänsten i Norrbottens län fr. o. m. år 1912 skildes från
provinsialläkartjänsten i Nederluleå distrikt, förenades
Nederluleå socken med Överluleå och Edefors socknar till Bodens
provinsialläkardistrikt (station i Boden). Genom Kungl. Brev den 24/1
1914 bildade Nederluleå socken Nederluleå provinsialläkardistrikt med
läkarstation i Gammelstad. Genom Kungl. Brev den 31/12 1918 ombildades
sistnämnda distrikt till ordinarie under namn av Gammelstads.

I den mån kraven på en förbättrad sjukvård gjort sig gällande, har
provinsialläkartjänsternas antal alltjämt ökats, antingen så att en
socken avskilts från ett visst distrikt och direkt bildat nytt ordinarie
eller också tillåtits bilda extra provinsialläkardistrikt, som sedan
ombildats till ordinarie provinsialläkardistrikt. Den successiva
bildningen av nya extra resp. ordinarie provinsialläkardistrikt framgår
av nedanstående tablå:

Extra provinsialläkardistrikt:

Arjepluogs e. prov.-läk. distrikt gm. C. Dt. 24/1 1902
Arvidsjaurs » » » K. Br. 4/12 1891
Edefors » » » K. Br. 22/1 1898
Gällivare » » » K. Br. 30/11 1888
Jockmocks » » » K. Br. 4/12 1891
Kiruna » » » C. Dt. 23/1 1903
Malmbergets » » » K. Br. 4/11 1904
Nederluleå » » » K. Br. 24/1 1914
Älvsbyns » » » K. Br. 31/1 1896
Övertorneå » » » K. Br. 4/12 1891

Provinsialläkardistrikt:

Arjepluogs prov.-läk. distrikt gm. K. Br. 15/12 1911
Arvidsjaurs » » » K. Br. 15/12 1911
Gammelstads » » » K. Br. 31/12 1918
Gällivare » » » K. Br. 15/12 1911
Jockmocks » » » K. Br. 15/12 1911
Wittangi » » » K. Br. 1/6 1900
Älvsbyns » » » K. Br. 15/12 1911
Överkalix » » » K. Br. 25/4 1873
Övertorneå » » » K. Br. 15/12 1911

Ombildningen skulle i fråga om Arjepluogs, Arvidsjaurs, Bodens,
Gällivare, Jockmocks och Övertorneå distrikt gälla fr. o. m. den 1
januari 1912, ifråga om Gammelstads och Wittangi distrikt fr. o. m. den
1 januari 1919 resp. den 1 januari 1901.

Beträffande Älvsbyns distrikt föreskrevs i K. Br., att Älvsby socken
skulle tillhöra Öjebyns provinsialläkardistrikt till utgången av år
1915, då den extra provinsialläkaren i Älvsbyns distrikt tillkommande
rätten till statsbidrag och tjänsteårsberäkning upphörde. Fr. o. m. den
1 januari 1916 skulle Älvsby extra distrikt vara ordinarie. Genom K. Br.
den 31 december 1920 överfördes den s. k. Markbygden i Piteå socken från
Öjebyns till Älvsbyns distrikt.

Från år 1861, då Piteå provinsialläkardistrikt bildades, skulle
provinsialläkaren hava sin station i Öjebyn, men bifölls genom K. Br.
den 24 maj 1867 läkarens framställning om att få bo i Piteå stad, »dock
utan rubbning i den enligt nåd. brev den 20 juli 1861 Piteå sockenmän
åliggande skyldigheten att åt distriktets provinsialläkare upplåta
bostad antingen i Piteå stad eller i Öjebyn». K. Br. den 15 december
1912 fastställde stationen definitivt till Öjeby och ändrades
distriktets namn till Öjebyns provinsialläkardistrikt.

Vid 1921 års ingång fanns i Norrbotten 15 ordinarie och 3 extra
provinsialläkardistrikt.

II. OM LANTFÄLTSKÄRER.

Redan från äldre tider fanns en lantfältskär anställd i Västerbottens
län, vilket såsom känt är ända till 1810 omfattade även Norrbotten.
Avlöningen till denna lantfältskär bestreds genom sammanskott av fyra
öre för varje rök och utgjorde årligen omkring 450 daler kopparmynt.
Till förbättrande av sin lön erhöll lantfältskären genom kungl. brevet
av den 6 december 1680 rättighet att tullfritt införskriva medikamenter
årligen för 200 daler silvermynt.

Bristen på läkare i nordligare delarna av riket gjorde, att allmogen i
särskilda socknar förenade sig om avlönandet av fältskärer. År 1793
anmälde landshövdingen i Västerbottens län, att allmogen i Piteå, Luleå
och Råneå socknar förbundit sig att betala 2 sk. av varje hemmansrök i
årlig lön åt en fältskär. Över- och Nederkalix, Neder-Torneå,
Karl-Gustafs och Över-Torneå socknar hade redan 1790 förenat sig om en
särskild fältskärs avlönande. Genom kungl. brevet av den 12 november
1793 stadfäste Kungl. Maj:t den av allmogen åt lantfältskärerna
beviljade lönen, ävensom en för dem föreslagen instruktion.
»Inrättningen var», säger en dåtida provinsialläkare, »god om det är
uppå mängden man skall hava avseende».

Uti lantfältskärernas åliggande ingick bl. a., att åtminstone två gånger
om året, den ena gången sommartid, den andra gången vintertid, resa
genom sitt distrikt; varken på dessa resor eller på resa på grund av
utbruten farsot ägde han fordra ersättning för skjuts. Innan fältskären
anträdde en sådan årligt återkommande resa, ålåg det honom att i god tid
behörigen låta kungöra de dagar och ställen, helst vid kyrkorna, där han
kunde träffas och ville allmogen med råd och medikamenter betjäna.

III a. Uppgifter för Norrbottens län den 31 dec. 1920 angående
läkare och civila läkarbefattningar med tjänstårsrätt.

Kolumnrubrikerna:

A: Civila läkare med tjänstårsrätt
B: Enskilt praktiserande
C: Summa
D: Förste provinsialläkare
E: Provinsial- och extra provinsialläkare
F: Stadsläkare
G: Municipalläkare
H: tuberkulossjuka
I: lasarett
J: sinnessjuka
K: Fängelseläkare
L: Järnvägsläkare

Antal leg. läkare Antal civila läkarbefattningar med tjänstårsrätt

I. Provinsialläkardistrikt
= prld Läkare vid
II. E. provinsialläkardistrikt anstalt för
= exprld
III. Städer och municipalsam- A B C D E F G H I J K L
hällen

Arjepluogs prld — — — — 1 — — — — — — —
Arvidsjaurs »[1] — — — — 1 — — — — — — —
Bodens » 1 3 4 — 1 — — — — — — 2
Gammelstads »[2] — — — — 1 — — — — — — —
Gällivare » 2 — 2 — 1 — — — 1 — — 1
Haparanda » 1 — 1 — 1 — — — — — — 1
Jockmocks » 1 1 2 — 1 — — — — — — —
Nederkalix » 1 — 1 — 1 — — — — — — —
Pajala » — — — — 1 — — — — — — —
Råneå » 1 — 1 — 1 — — — — — — —
Wittangi » 1 — 1 — 1 — — — — — — —
Älvsbyns » 1 — 1 — 1 — — — — — — 1
Öjebyns » 3 — 3 — 1 — — — — 2 — —
Överkalix » — — — — 1 — — — — — — —
Övertorneå » — — — — 1 — — — — — — —
Edefors exprld 1 — 1 — 1 — — 1 — — — —
Kiruna » 2 — 2 — 1 — — — — — — 2
Malmbergets » 2 — 2 — 1 — — 1 — — — 1
Luleå stad 4 — 4 1 — 2 — 1 1 — 1 1
Piteå » 2 — 2 — — 1 — — 1 — — 1
Haparanda stad 2 — 2 — 1 1 — — 1 — 1 1
Kalix municipalsamhälle 1 — 1 — — — 1 — — — — —

Summa 26 4 30 1 19 4 1 3 4 2 2 11

[1] Under våren 1921 blev provinsialläkartjänsten i Arvidsjaurs distrikt
besatt med ordinarie innehavare.

[2] Under våren 1921 blev provinsialläkartjänsten i Gammelstads distrikt
besatt med ordinarie innehavare.

III b. Uppgifter för Norrbottens län den 31 dec. 1920 angående
tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster och
apotekspersonal.

Kolumnrubrikerna:

A: Av kommun anställda
B: Enskilt praktiserande
C: dispensärnämnd
D: kommun med el. utan landstingsbidrag
E: I enskild sjukvårdstjänst
F: Apoteksinnehavare
G: Arrendatorer
H: Andra apoteksföreståndare
I: Övriga legitimerade apotekare
J: Farmacie kandidater
K: Elever
L: Tekniska biträden å apotek

I. Provinsialläkar- Tand- Barn- Sjuk- Sjukgym- Å apotek anställd
distrikt = prld läkare, morskor sköterskor naster, personal
II. E. provinsialläkar- prakti- legiti-
distrikt = exprld serande anst. av merade
III. Städer och munici-
palsamhällen m. kv. A B C D E m. kv. F G H I J K L

Arjepluogs prld — — 4 — — — — — — — — — — — — —
Arvidsjaurs » — — 3 — — — — — — 1 — — — — — 1
Bodens » 2 — 4 2 1 3 — 1 — 1 1 — 1 1 1 1
Gammelstads »[1] — — 4 — 1 1 — — — — — — — — — —
Gällivare » — — 5 — 1 2 — — — 1 — — — — 1 1
Haparanda » — — 3 1 1 — 1 — — — — — — — — —
Jockmocks » — — 5 1 1 1 — — — 1 — — — — — —
Nederkalix » — — 8 2 1 2 — — — — — — — — — —
Pajala » — — 2 — 1 — — — — — — 1 — — — 1
Råneå » — — 4 — 1 1 — — — 1 — — — — — 2
Wittangi » — — 2 — 1 — — — — — — — — — — —
Älvsbyns » — — 3 — 1 1 — — — 1 — — — — 1 1
Öjebyns » — — 10 — 3 2 1 — — — — — — — — —
Överkalix » — — 3 — 1 1 — — — 1 — — — 1 — 1
Övertorneå » — — 3 — 1 — — — — 1 — — — 1 — 1
Edefors exprld — — 1 — 1 — — — — — — — — — — —
Kiruna » — — 3 5 1 — 2 — 1 1 — — — — — 1
Malmbergets » 1 — 2 3 — — 2 — — 1 — — — — — 2
Luleå stad 3 — 2 4 1 1 — 3 3 1 — 1 1 1 1 2
Piteå » 2 1 1 — 1 1 — — 1 1 — — 1 — — 3
Haparanda stad 2 — 1 3 — 1 1 — 1 1 — — — — — 3
Kalix municipalsamh 1 — — — — — — — — 1 — — 1 — 1 2

Summa 11 1 73 21 19 17 7 4 6 14 1 2 4 4 5 22

[1] I juni månad 1921 öppnades det nyinrättade apoteket i Gammelstad efter av
Kungl. Medicinalstyrelsen godkänd avsyning av apoteket.

IV. APOTEK.

Väster- och Norrbottens första självständiga apotek upprättades i Umeå
år 1726 av Anders Benedict Hagstedt, som erhöll kungl. privilegium därå,
med åläggande tillika att under marknadstider tillhandahålla
medikamenter i Västerbottens övriga städer samt å vissa marknadsplatser
i Lappmarken.

Redan innan denna tid hade emellertid år 1690 regementskirurgen Johan
Henric Schönheit erhållit tillstånd att i Umeå hålla ett
medikamentsförråd med skyldighet att förse hela länet (= Väster- och
Norrbotten) med nödiga läkemedel. Schönheit tillförsäkrades även
tullfrihet för medicinalier till ett visst belopp, vilken förmån
sedermera i enahanda syfte beviljades åt flera honom efterträdande
fältskärer.

Sedan apoteket i Umeå sålunda blivit anlagt, dröjde det en längre tid,
eller närmare fyrtio år innan nästa apotek anlades inom dessa
landamären. Detta kom att ske i Piteå, där år 1765 upprättades ett
självständigt apotek, som därmed blev det första apoteket inom det
egentliga Norrbotten.

Efter ytterligare ett trettiotal år tillkom därefter apoteket i Luleå
(1800), följt med längre tiders mellanrum av apoteken i Haparanda
(1829), i Råneå (1862) och i Överluleå och Nederkalix (år 1864).

År 1871 ägde Norrbotten sex apoteksinrättningar, nämligen i Piteå,
Luleå, Haparanda, Råneå, Överluleå och Nederkalix.

Så småningom ha apoteksinrättningarnas antal utökats genom inrättande av
dels medikamentsförråd dels självständiga apotek på tider, som här nedan
angivas.

Medikamentsförråd:

Gällivare m. f. inrättades genom K. Br. 4/12 1891
Jockmocks » » » K. Br. 4/12 1891
Pajala » » » K. Br. 19/3 1875
Överkalix » » » K. Br. 25/4 1873
Övertorneå » » » K. Br. 4/12 1891

Självständiga apotek:

Arvidsjaur genom K. Br. 12/5 1892
Gammelstad » K. Br. 6/8 1920
Gällivare » K. Br. 13/12 1895
Jockmock » K. Br. 29/8 1902
Kiruna » K. Br. 4/12 1903
Malmberget » K. Br. 3/3 1905
Älvsbyn » K. Br. 11/9 1896
Överkalix » K. Br. 25/8 1916
Övertorneå » K. Br. 3/8 1899

Apoteksinrättningarna i Arvidsjaur, Gammelstad och Älvsbyn hava från
början inrättats som självständiga apotek, medan de självständiga
apoteken i Gällivare, Jockmock, Överkalix och Övertorneå tillkommit
genom ombildning av förutvarande medikamentsförråd.

V. LASARETT.

Under långliga tider saknade Norrbotten tillgång till eget lasarett.
Först år 1785 erhöll det ett sådant, som emellertid uppfördes i Umeå.
Att lasarettet förlades just till denna stad, kan till en början vara
ägnat att väcka en viss förvåning. Det bör emellertid erinras om, att
det område, som bildar Norrbotten, ända till den 21 maj 1810 icke
bildade eget län, utan tillsammans med Västerbotten utgjorde
Västerbottens län. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att
lasarettet inrättades just i Umeå. Denna stad var ju det gemensamma
länets residensstad.

Svårigheterna att kunna transportera de sjuka från länets nordligare
delar till det avlägset belägna länslasarettet i Umeå gjorde emellertid,
att redan år 1789 fullmäktige från Luleå, Piteå och Torneå städer
ingingo till Kungl. Maj:t med ansökan att få ett särskilt lasarett
inrättat i Luleå för norra delarna av länet. För sådant ändamål
hemställde vederbörande, att alla inflytande lasarettsmedel från
församlingarna i norra delarne, ävensom från Piteå socken upp till
Torneå och Lappmarkerna jämte existerande besparingar från lediga
prästämbeten i samma församlingar måtte få tagas i användning.

Över denna ansökning yttrade sig Serafimerordensgillet, som emellertid
avstyrkte förslaget, delvis på den grund att, »om ock utväg vore till
flere lasaretts inrättande i Västerbotten, skulle de dock alltid, ehuru
många de blevo, finnas avlägsna för någon ort i detta vidsträckta län;
och då de inkomster, som i många år varit samlade över hela länet till
Umeå lasarett icke en gång varit för detta tillräckliga, till vars
byggnad och underhållande allmänna fonden till det mesta fått bidraga,
varav följer, att de föreslagna dylika inkomster från socknarna omkring
Luleå ännu mindre skulle förslå för en lasarettsinrättning», fann sig
ordensgillet icke kunna understödja den underdåniga ansökningen. Kungl.
Maj:t hade ju dessutom, framhöll Serafimerordensgillet, i sitt yttrande
förordnat, att icke mer än ett lasarett för varje län skulle av fonden
underhållas.

Genom beslut av den 12 april 1792 avslog Kungl. Maj:t den gjorda
framställningen. Samma öde rönte en ansökan, som i enahanda syfte
ingivits till Kungl. Maj:t från Torneå stad ensamt.

Behovet av ytterligare ett lasarett i denna nordliga del av landet
gjorde sig emellertid mer och mer gällande. Kort efter det att
Norrbotten år 1810 blivit eget län med residensstad i Piteå, ingick
därför landshövding Ekorn till Kungl. Maj:t med anhållan om tillstånd
att få insamla frivilliga sammanskott för inrättande av ett eget
lasarett för Norrbotten. Denna anhållan beviljades genom kungl. brevet
av den 2 september 1812. Samtidigt anmodades landshövdingen att snarast
möjligt inkomma med vidare förslag rörande lasarettets inrättande,
särskilt huruvida i eller omkring Luleå stad funnes någon statens
byggnad, som kunde för ändamålet begagnas. Sedan därefter en del
sammanskott skett inom länet, inkom i slutet av år 1814 en ytterligare
hemställan till Kungl. Maj:t, att det utlovade lasarettet i Luleå skulle
få inrättas. Efter åtskilliga förhandlingar och sedan Norrbottens län
dels på vissa år åtagit sig att göra sammanskott för erhållande av medel
till underhåll av ett lasarett, dels genom länsdeputerade förbundit sig
att med 1,000 Rdr b:ko för en gång ytterligare bidraga till ändamålet,
förordnade Kungl. Maj:t den 10 september 1817, att ett särskilt lasarett
för Norrbottens län skulle inrättas i Luleå stad ävensom att direktion
för detsamma skulle utses. Intill dess detta nya lasarett bleve färdigt,
skulle dock länets patienter fortfarande vårdas å Umeå lasarett mot viss
ersättning för varje intagen sjuk.

Det gick emellertid ytterst långsamt med insamlande av medel för det
påtänkta lasarettet och till sist frångick man beslutet att förlägga
sjukhuset till denna stad och ändrades planen till förmån för Piteå,
huvudsakligast på grund därav, att därstädes kostnadsfritt upplåtits en
kronan tillhörig tullhustomt till plats för sjukhuset. Oaktat tomt
sålunda erhölls kostnadsfritt, dröjde det emellertid till år 1827, innan
lasarettet i Piteå var färdigt att tagas i bruk. Sängantalet var
ursprungligen bestämt till tio frisängar, men dessutom fanns ett lika
stort antal sjuksängar disponibelt för sådana sjuka, som själva
bekostade sitt underhåll vid lasarettet. Såsom en för Norrbottens län
säregen åtgärd för underlättande av långväga sjuklingars transport till
lasarettet må nämnas, att ända till början av 1840-talet ägde det
förhållandet rum att denna transport ävensom den sjukes kost under resan
besörjdes av den socken, genom vilken han färdades.

Lasarettet i Piteå fortfor att vara Norrbottens enda sjukhus ända till
år 1858, då det nedbrann den 3 juli. Vid sammanträde med länets
deputerade samma år beslöts då, att hemställan skulle göras hos Kungl.
Maj:t om lasarettets förflyttning till Luleå, dit landshövdingens
residens ett par år förut blivit förlagt. Piteå lands- och
stadsförsamling anhöll emellertid å sin sida hos Kungl. Maj:t att på
egen bekostnad få uppföra ett särskilt, mindre lasarett i Piteå stad.
Båda dessa förslag biföllos så tillvida, att Kungl. Maj:t den 1 april
1859 på förslag av Serafimerordensgillet beslöt att återuppföra Piteå
lasarett och anlägga ett nytt lasarett i Luleå. Landshövdingen
bemyndigades därjämte att »på lämpligaste sätt ordna och bestämma
distrikt för dessa två lasarett och, efter vederbörandes hörande, avgiva
yttrande angående fördelning dem emellan av förra lasarettets i Piteå
tillgångar». Under utredningen härom ingick emellertid landshövding
Widmark på begäran av länets deputerade med hemställan, att utom de två
nämnda lasaretten ännu ett tredje med särskilt sjukvårdsdistrikt måtte
få inrättas i Haparanda. Genom beslut den 20 januari 1860 biföll Kungl.
Maj:t ävenledes denna hemställan.

Norrbottens län indelades därigenom i tre sjukvårdsdistrikt, nämligen
för Piteå lasarett: Piteå stads- och landsförsamlingar, Älvsby
kapellförsamling samt Arvidsjaurs och Arjepluogs lappmarksförsamlingar;
för Luleå lasarett: Luleå stad, Nederluleå, Överluleå och Råneå socknar
samt Jokkmokks, Kvikkjokks och Gällivare lappmarksförsamlingar; samt för
Haparanda lasarett: Haparanda stad, Nederkalix, Överkalix, Nedertorneå,
Karl Gustafs, Övertorneå med Hietaniemi och Pajala socknar samt
Jukkasjärvi och Enontekis eller Karesuando lappförsamlingar. Kort efter
att denna indelning i sjukvårdsdistrikt blivit fastställt gjorde
visserligen Över- och Nederkalix sockenmän framställning om Haparanda
sjukvårdsdistrikts uppdelning i två distrikt och inrättande av ett
särskilt lasarett i Nederkalix kyrkby för sjuka från Överkalix och
Nederkalix socknar samt från Gällivare lappmark; men denna framställning
blev emellertid av Kungl. Maj:t avslagen då genom en sådan delning varje
distrikt skulle bliva »för svagt att upprätthålla en god sjukvård».

De sålunda beslutade tre lasaretten anordnades därefter under de närmast
följande åren. Först det i Haparanda med 10-14 sängar år 1861, därefter
det i Luleå med 8 sängar år 1862 och sist det i Piteå med 12 sängar år
1868.[1] Å sistnämnda plats hade dock, omedelbart efter branden
därstädes, anordnats ett tillfälligt sjukhus för 12 sängar, vilket
användes till dess det nya lasarettet blev färdigt. I Haparanda måste
redan efter några år ett nytt lasarett med 20 sängar uppföras och
öppnades detsamma år 1867.

[1] Även år 1862 har uppgivits.

Vid 1871 års ingång ägde alltså Norrbottens län tre länslasarett med ett
sammanlagt sängantal av fyrtio. Länets indelning i sjukvårdsdistrikt var
vid denna tidpunkt densamma som, såsom ovan nämnts, fastställdes år
1860. Denna indelning fortfor för övrigt att vara gällande ända till år
1906.

I det följande skall givas en kort resumé av lasarettsväsendets
utveckling.

Luleå lasarett.

Det år 1862 öppnade lasarettet inrymdes i det s. k. »Sundvallska huset»,
ett i närheten av södra hamnen belägat mindre tvåvåningshus, vars tomt
sträckte sig delvis in på den nuvarande Smedjegatan. Detta sjukhus
befanns emellertid skäligen olämpligt för sitt ändamål och för behovet
alldeles otillräckligt.

Med anledning härav inköptes en privat fastighet, som ombyggdes till
lasarett. Detta numera benämnt »gamla lasarettet», rymmer 16 sängar.

År 1899 inkom direktionen med fullständiga ritningar och kostnadsförslag
till nytt lasarett och beslöt nu landstinget att för en beräknad kostnad
av 200,000 kronor låta uppföra ett nytt lasarett i Luleå om 56 sängar.

Den nya lasarettsbyggnaden i komplett skick jämte läkarbostad betingade
en kostnad av 305,000 kronor.

Piteå lasarett.

Sedan länets första lasarett, såsom ovan nämnts, 1858 nedbrunnit,
uppläts det länets hushållningssällskap tillhöriga gamla länshäktet till
provisoriskt sjukhus. Länshäktet hade nämligen samma år, i samband med
residensets förflyttning till Luleå, blivit utrymt.

Å den tomt, där det gamla lasarettet stått, uppfördes ett nytt lasarett
för 12 sängar. För att möta ökade krav blev detta sjukhus under tidernas
lopp upprepade gånger om- och tillbyggt. Så småningom stegrades
emellertid behovet av ökat utrymme.

Efter förebrakt utredning beslöt därför 1912 års landsting att uppföra
ett nytt lasarett. Arbetet påbörjades hösten 1912. Den 17 mars 1915
överflyttades patienterna från det gamla lasarettet till det nya.

Hela anläggningskostnaden, d. v. s. kostnaderna för tomt,
lasarettsbyggnad med ångpanne- och värmeledningar, likbod, uthusbyggnad
jämte inventarier uppgick till 428,000 kronor.

1920 års landsting beslöt att för uppförande av bostad för
lasarettsläkaren anslå 77,000 kronor.

Gällivare lasarett.

Detta sjukhus som avsågs för 70 sängar, uppfördes under åren 1913-1914,
och utökades i början av år 1921 enligt 1920 års landstings beslut med
12 sängar till ett sammanlagt antal av 82. Utvidgningen ifråga
föranleddes av landstingets år 1920 fattade beslut att till lasarettet
ifråga förlägga utbildningskurser för distriktssjuksköterskor.

Totalkostnaden uppgick till c:a 500,000 kronor, inkl. läkarebostad.

Haparanda lasarett.

Som ovan anförts öppnades det första lasarettet i Haparanda år 1861. Det
uppfördes å en tomt belägen omedelbart intill Haparanda stad. Till
storlek och beskaffenhet synes det i stort sett hava motsvarat det något
senare färdigbyggda lasarettet i Piteå. Sjukhuset synes med hänsyn till
utrymmet hava motsvarat behovet.

Emellertid drabbades lasarettet den 6 juni 1914 av samma olycksöde, som
56 år tidigare övergått det äldsta lasarettet i Piteå.

Påföljande dag, den 7 juni, sammanträdde lasarettsdirektionen för
vidtagande av åtgärder för ett provisoriskt ordnande av sjukvården och
inom kort kunde ett privathus vid Köpmangatan efter nödiga ändringar
tagas i bruk som provisoriskt lasarett. Detta provisoriska sjukhus hade
plats för 29 sängar.

Direktionen ingav sedan till 1914 års landsting framställning om
uppförande i Haparanda av ett nytt sjukhus av sten av samma storlek som
lasarettet i Gällivare.

1916 års landsting beslöt emellertid, att ett nytt lasarett för 40
sängar skulle uppföras.

Vid 1921 års ingång hade på grund av rådande kristidsförhållanden för
uppförande av det nya lasarettet i Haparanda av landstinget sammanlagt
beviljats en summa av 668,154:–kronor.

Den 5 juni 1921 invigdes lasarettet.

1920 års landsting beviljade för uppförande av bostad för
lasarettsläkaren i Haparanda en summa av 68,000 kronor. Arbetet med
denna byggnads uppförande pågår, då detta nedskrives.

Garnisonssjukhuset i Boden.

Kungl. Maj:t har på framställning av Norrbottens läns landsting 1920
medgivit, att Garnisonssjukhuset i Boden i mån av tillgång på platser
får beläggas med civila sjuka. På likaledes av 1920 års landsting hos
Kungl. Maj:t gjord framställning har innevarande års riksdag på vissa
närmare fastställda villkor beslutat att utöka sjukhuset ifråga med 40
sängar för civila sjuka, på sätt som nedan närmare avhandlas.

Sjukhuset, som är byggt av sten i tre våningar, uppfördes åren 1908-1910
och togs i bruk den 1 juli 1911. Det består av 2 sjukpaviljonger och en
mellan dessa liggande administrationsbyggnad. Samtliga dessa byggnader
äro sinsemellan förenade medels förbindelsegångar. Västra paviljongen
har plats för 63, den östra för 52 sjuksängar, sammanlagt 115
vårdplatser.

VI. SINNESSJUKVÅRD.

Piteå hospital.

Piteå hospital och asyl, som tillhör staten, anlades under åren 1889-93.
Den 19 oktober 1893 kunde de första patienterna mottagas. Hospitalet är
avsett för 370 patienter men vårdas, då detta nedskrives, över 400.

Hospitalet är synnerligen vackert beläget på västra stranden av
Pitholmen, cirka 3 km. från Piteå stad. I den stora, i borggårdsstil
uppförda huvudbyggnaden är inrymda administrations- och de flesta
sjukavdelningarna. Dessutom finnes en särskild byggnad, den s. k.
kolonivillan, för lugna patienter och konvalecenter, samt en sjukstuga.
Den förra har plats för 20 och den senare för 10 patienter.

Då, som av den starka överbeläggningen tydligen framgår, platsantalet
för patienter är långt ifrån tillräckligt, är frågan om utvidgning av
hospitalet under utredning.

VII. TUBERKULOSEN I NORRBOTTEN OCH DESS BEKÄMPANDE.

_Norrbottens tuberkulosfråga_

Tuberkulosen har av ålder härjat fruktansvärt i Norrbottens bygder, och
allt fortfarande är Norrbottens län svårare hemsökt av denna sjukdom än
någon annan del av vårt land. Så avledo år 1918 i länet 3,503 personer;
av dessa dödsfall voro 576 eller 16,4 % orsakade av tuberkulos, eller
med andra ord: tuberkulosen vållade ungefär vart sjätte dödsfall. För
riket i dess helhet utgjorde tuberkulosens andel av dödligheten samma år
omkring 10 %, alltså vart tionde dödsfall.

Den förbättrade dödlighetsstatistik, varöver vi från och med år 1911
förfoga, ger oss en möjlighet att för tiden 1911-1918 få en något så när
klar uppfattning över lägets fruktansvärda allvar. I det följande
meddelas för vart och ett av nämnda år dels tuberkulosdödligheten för
hela riket, beräknat per tusen invånare, dels samma tal för Norrbottens
län, dels slutligen Norrbottens »överdödlighet» uttryckt i procent av
talet för hela rikets tuberkulosdödlighet.

År Hela rikets Norrbottens Norrbottens
tuberkulosdödlighet tuberkulosdödlighet tuberkulosdödlighet
på 1,000 på 1,000 överstiger rikets
invånare invånare med

1911 1,91 3,19 67 %
1912 1,95 3,04 56 %
1913 1,84 3,15 71 %
1914 1,91 3,12 63 %
1915 2,03 3,86 91 %
1916 2,03 4,11 102 %
1917 1,93 3,80 97 %
1918 1,75 3,24 85 %

Några närmare kommentarer till dessa siffror torde icke vara av nöden;
de tala själva ett nog så tydligt språk.

Det första ledet i en ordnad kamp mot tuberkulosen i Norrbotten utgöres
av Svenska Nationalföreningens mot tuberkulos social-hygieniska försök
vid anstalten Hälsan i Antnäs by i Neder-Luleå socken, vilket pågick
under tiden 1 mars 1906-1 mars 1914, varefter anstalten övertogs av
landstinget såsom en tuberkulossjukstuga med 18 platser. Norrbottens
landsting inköpte år 1907 egendomen Sandträsk i Edefors socken, där
slutligen efter åtskilliga ändringar i den ursprungliga planen länets
tuberkulossjukhus med 80 platser öppnades den 14 september 1913.
Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag inrättade för sina arbetare ett
sanatorium, Kaptensgården vid Malmberget, med 25 platser, vilket togs i
bruk i början av år 1911. Slutligen hava vid några kommuners
kommunalhem, t. ex. Gällivare och Öjebyns, inrättats särskilda
avdelningar för vård av tuberkulösa. Hela antalet vårdplatser inom länet
utgör f. n. 143. Länets behov av vårdplatser har beräknats till omkring
600.

Sedan år 1913 finnas inom de flesta socknar inom länet dispensärer
anordnade. Dispensärverksamheten var till en början kombinerad med
epidemivården, men har efter hand helt och hållet skilts från denna.

Trots dessa åtgärder kan ännu ingen nedgång i tuberkulosdödligheten
förmärkas. Har därför allt arbete hittills varit förgäves? Säkerligen
icke. Det kräver lång tid, innan dessa åtgärder kunna bära frukt i
minskad dödlighet. Man torde dock äga rätt att hoppas, att det
upplysningsarbete, som särskilt genom dispensärerna bedrivits bland
ungdomen, efter hand skall föra detta med sig. Men det är nog alldeles
påtagligt, att kraftigare och mera omfattande åtgärder mot tuberkulosen
äro av nöden. Vederbörande hava också klart insett detta, och
landstinget tillsatte år 1919 en kommitté med uppdrag att åstadkomma en
utredning och plan för ordnandet av tuberkulosvården inom länet, vilken
kommitté redan framlagt en omfattande plan rörande anstaltsvården. Såsom
närmaste resultat av denna utredning må nämnas 1920 års landstings
beslut att uppföra ett s. k. bygdesanatorium i Övertorneå samt att
anordna tuberkulosavdelningar vid de flesta distriktssjukstugor.
Utredningen inriktas f. n. på inrättande av en större central
tuberkulossjukvårdsanstalt för hela länet.

Närmast framträder sålunda behovet av ökat antal vårdplatser för de
tuberkulösa. Norrbottens säregna förhållanden, dess oändliga avstånd och
flerstädes bristfälliga kommunikationer göra det nödvändigt, att andra
typer för vårdanstalter komma till användning än vad hittills varit
brukliga. Tuberkulosavdelningar vid sjukstugor, upptagningsanstalter och
härbergen, smärre sanatorier m. m. äro planerade, med ett ord man vill
bereda tillgång till från hemorten ej alltför avlägsen vårdmöjlighet för
_alla_ länets tuberkulösa i syfte dels att isolera smittokällor dels att
i mänsklig barmhärtighets namn möjliggöra vård åt de sjukaste.
Landstinget har med storslagen offervillighet förklarat sig redo att
bära tunga bördor för nående av detta mål. Men det är också
ofrånkomligt, att staten tillmäter sitt bidrag till Norrbottens
tuberkulosvård efter andra och större mått än vad gällande bestämmelser
för närvarande medgiva. Det är helt enkelt ett livsvillkor för
Norrbotten, att tuberkulosen besegras. Alla drömmar om blomstrande liv
och kraftig utveckling för de stora viddernas land äro dödsdömda, innan
denna fråga fått sin lösning.

För nående av detta mål är det emellertid icke nog med att vårdplatser
för de sjuka inrättas. Den måhända ännu viktigare delen – det
förebyggande arbetet – måste bedrivas med största iver.
Dispensärverksamheten måste utvecklas och förstärkas, Norrbottens
läkarfråga och distriktssköterskefråga ordnas, alla strävanden till ökad
folkupplysning och hygienisk uppryckning på det kraftigaste befrämjas.
De innersta orsakerna till den oerhörda tuberkulosdödligheten bland
Norrbottens befolkning äro säkerligen flerahanda, och möjligt är, att
vissa av dem äro av den art, att de knappast kunna påverkas av några
åtgärder. Men säkerligen äro de _flesta_ av den natur, att de kunna, om
ej helt undanrödjas, så dock avsevärt minskas.

Här föreligger ett arbetsfält, oändligt stort och oändligt svårarbetat,
där, för att framgång skall nås, en enig samverkan är av högsta nöden
mellan alla goda krafter, som intressera sig för framtidslandets
framtid.

VIII. SJUKSTUGOR OCH EPIDEMISJUKSTUGOR.

Sjukstugor för allmän sjukvård finnas i Arvidsjaur, Jokkmokk, Kalix,
Kiruna och Porjus. Endast sjukstugan i Kiruna kan anses i någon mån
motsvara nutida fordringar på en modern sjukstuga.

Epidemisjukstugor finnas i Luleå, Piteå, Haparanda, Boden, Gällivare,
Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Älvsbyn, Öjebyn och Överkalix. Undantagandes
epidemisjukstugorna i Luleå, Gällivare, Kiruna och Öjebyn äro samtliga
av provisorisk natur.

IX. TILL NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING ÅR 1920 FRAMLAGDA FÖRSLAG OCH
AV TINGET MED ANLEDNING HÄRAV FATTADE BESLUT RÖRANDE ENHETLIGT
ORDNANDE AV SJUKVÅRDEN INOM LÄNET.

På landshövding Malms initiativ utarbetade en kommitté, sammansatt av
landstingets ledamöter i epideminämnden, barnmorskestyrelsen,
dispensärnämnden, kommitterade för avgivande av yttrande i frågan
angående anställande av distriktssköterskor, sjukvårdsnämnden samt
representanter för Svenska Röda korsets 15:de distrikt, en enhetlig plan
till sjukvårdens ordnande inom Norrbottens län, vilken plan förelades
1920 års landsting.

De olika områden, som därvid blevo föremål för kommitténs utredning,
voro frågor rörande: provinsialläkardistriktens inom länet omreglering,
sjukhus och sjukstugor för allmän sjukvård samt epidemivårdanstalter,
ordnande av distriktssköterskevården samt utbildningskurser för
ifrågasatta distriktssjuksköterskor.

De frågor, som varit föremål för utredning avhandlas här nedan var för
sig.

A. Provinsialläkardistrikten.

I sin utredning hemställde kommitterade bl. a., att landstinget ville
ingå till Kungl. Maj:t med framställning om nuvarande Kiruna extra
provinsialläkardistrikts ombildning till ordinarie, därvid detta borde
komma att omfatta Kiruna municipalsamhälle och den västra av de vid den
föreslagna delningen av Jukkasjärvi socken uppkommande kommunerna.
Kommitterade betraktade därjämte utbrytning av ett ordinarie Tärendö
distrikt, omfattande Tärendö och Korpilombolo socknar, som ett önskemål,
men med vars realiserande borde anstå tills redan befintliga distrikt
erhållit ordinarie innehavare. En uppdelning av Öjebyns distrikt ville
kommitterade ävenledes ställa på framtiden. Frågan om Edefors extra
distrikts ombildning till ordinarie upptogs ävenledes av kommitterade,
som dock icke ansågo nödigt att framlägga något definitivt förslag, enär
1916 års provinsialläkardistriktskommitté upptagit frågan till
behandling.

B. Lasarett.

Beträffande lasarettsvården framhölls önskvärdheten av att vid en
centralt belägen sjukvårdsanstalt inom länet erhålla en särskild
avdelning för öron, näsa och svalgsjukdomar dels ock en
barnbördsavdelning för svårare förlossningsfall. Härjämte ansågs
önskvärt att för könssjukdomar erhålla en centralt belägen anstalt.

Efter förhandlingar med vederbörande statsmyndigheter, föreslog
kommittén vissa grunder för överenskommelse mellan kronan och
Norrbottens läns landsting angående vård av civila sjuka å
garnisonssjukhuset i Boden. Denna överenskommelse innefattade bl. a.
följande bestämmelser:

1. För beredande av vård åt sådana civila sjuka – även kvinnor
och barn – från Norrbottens län, vilka enligt lasarettsstadgans
bestämmelser må intagas å länslasarett, upplåter kronan å
garnisonssjukhuset 40 sängplatser, varav minst 10 platser för
förlossningsfall.

2. Såsom bidrag till engångsutgifterna för garnisonssjukhusets
utvidgning erlägger landstinget till kronan i ett för allt för
varje sängplats, över vilken landstinget äger disponera, ett
belopp 8,100 kronor, därav såsom bidrag till byggnadskostnaderna
7,500 kronor och till kostnaderna för sängutredning m. m. 600
kronor.

C. Distriktssjukstugor.

I avseende å _sjukstugor för allmän sjukvård_, i det följande kallade
_distriktssjukstugor_, ansågo kommitterade, att dylika borde anläggas på
alla de orter, där provinsialläkare äro stationerade, såframt ej
närheten av ett lasarett gjorde sjukstugan överflödig.

I vilka provinsialläkardistrikt kommitterade ansett sig böra föreslå
anläggande av sjukstugor, dessa distrikts folkmängd för närvarande och
efter föreslagen omreglering, förslag till antal vårdplatser för allmän
sjukvård och för tuberkulosvård samt beräknade kostnader för uppförande
av sjukstugorna med tillhörande likbodar jämte fullständig utredning
framgår av tab. A.

När provinsialläkardistrikt inrättades i Tärendö, vilket då komme att ha
en befolkning av c:a 5,000 personer, skulle även här anläggas en
sjukstuga för 12 sängplatser.

Dessutom borde s. k. sjukhärbergen utan omedelbar läkartillsyn anordnas
i Karesuando och Muonionalusta.

Med hänsyn till det stora behovet av tuberkulosvårdanstalter inom länet
föreslogo kommitterade, att på de flesta distriktssjukstugorna även
borde anordnas tuberkulosavdelningar, förlagda i en övre våning med från
den övriga sjukavdelningen avskilt läge.

För frågans lösning hade kommitterade uppställt bl. a. följande
principer:

1) För sjukstugans förseende med läkare- och operationsrum borde staten
lämna ett bidrag, som beräknades täcka den av dessa lokaler härflytande
delen av byggnadskostnaderna. Dessutom hade kommitterade ansett, att
staten borde bekosta operationsutrustningen i alla dessa sjukstugor.

TABELL A.

_Förslag till inrättande av sjukstugor med eller utan
tuberkulosavdelning utöver redan befintliga användbara
sjukstugor._

Kolumnrubrikerna:

A: vid nuvarande distriktsindelning
B: efter föreslagen ny distriktsindelning
C: för allmän sjukvård
D: för tuberkulosvård
E: husbyggnad med tuberkulosavdelning
F: husbyggnad utan tuberkulosavdelning
G: sängutredning m. m.
H: köks- och rumsutredning samt elektrisk utrustning
I: operationsutrustning
J: likbod

Folkmängd Antal
vårdplatser Kostnader för

Provinsialläkardistrikt

A B C D E F G H I J Summa

Arjepluog 3,200 3,200 8 8 135,000 97,000 9,000 13,000 12,000 5,000 174,000
Arvidsjaur 7,000 7,000 12 12 190,000 115,000 15,000 16,000 12,000 5,000 238,000
Jokkmokk 7,300 7,300 12 12 190,000 115,000 15,000 16,000 12,000 5,000 238,000
Kiruna 7,400 8,700 12 12 190,000 115,000 15,000 16,000 12,000 5,000 238,000
Pajala 6,900 4,100 12 12 190,000 115,000 15,000 16,000 12,000 5,000 238,000
Råneå 8,700 8,700 12 12 190,000 115,000 15,000 16,000 12,000 5,000 238,000
Vittangi 7,600 6,300 8 8 135,000 97,000 9,000 13,000 12,000 5,000 174,000
Överkalix 8,600 6,300 12 12 190,000 115,000 15,000 16,000 12,000 5,000 238,000
Övertorneå 6,500 6,500 12 — 110,000[1] 110,000[1] 7,800 12,000 12,000 5,000 146,000

[1] Förslaget uppgjort med tanke på kombination med särskilt sanatorium.

2) För den händelse sjukstugan uppfördes på sådan tid och på sådant
sätt, att den av landstinget bekostade epidemivårdanstalten å samma ort
kunde utnyttja sjukstugans köksavdelning och tvättinrättning, betalade
landstinget ett visst belopp till anläggning av köksavdelning m. m. i
sjukstugan.

3) För de tuberkulosavdelningar, som inrättats, betalade staten och
landstinget vardera ett bidrag, som utginge med halva det belopp, som
återstode, sedan de under 1) och 2) förutsatta bidragen frånräknats.

_Driftskostnaderna_ hade kommitterade beräknat till 2,000 kronor per år
och sängplats.

Driftskostnaderna för samtliga sjukstugor, inklusive sjukstationer,
uppginge efter denna beräkning till 284,000 kronor.

För samtliga tuberkulosavdelningar hade driftskostnaden beräknats till
176,000 kronor per år.

Sammanlagt gjorde detta en driftskostnad av 460,000 kronor.

D. Epidemisjukstugor.

Kommitterade hade för de platser, där distriktssjukstugor föreslagits
till uppförande uppgjort tvenne alternativa förslag, det ena – nedan
benämnt alternativ I – under förutsättning, att man kunde använda resp.
distriktssjukstugors kök- och tvättlokaler även för epidemisjukstugorna,
det andra under förutsättning, att dessa senare skulle förses med egna
ekonomiavdelningar, vilket sistnämnda förslag nedan benämnes alternativ
II.

I avseende å kommitterades förslag hänvisas till tab. B.

Efter avdrag av beräknat statsbidrag till nybyggnader och inlösen av
äldre epidemisjukhus, kr. 913,000, skulle totalkostnaden enligt
alternativ I uppgå till 2,390,000 kronor och enligt alternativ II till
2,412,000 kronor.

Landstingets egna driftskostnader för epidemivården enligt den framlagda
planen skulle uppgå till 275,000 kronor per år.

I avseende å det föreslagna

Epidemisjukhuset i Boden.

må följande anföras.

I samband med garnisonssjukhusets utvidgning stod även frågan om
ordnandet av epidemisjukvården för Boden jämte omnejd.

TABELL B

_Epidemidistrikt, deras omfattning, beräknad folkmängd, beräknat
antal sjuksängar, samt anläggningskostnader enl. alternativ I och
II, m. m._

Anläggningskostnader för

Epidemidistrikt Beräknad Motsvarande sjukvårds- sjukvårds-
(a. sjukhus, Omfattande folkmängd. beräknat inrättningar inrättningar
b. sjukstuga) Antal personer antal sängar enl. altern. I enl. altern. II

a. Luleå Luleå stad och Nederluleå s:n 24,000 60 498,000 498,000
» Piteå Piteå stad och Piteå tingslag utom Markbygden 21,600 54 178,000 178,000
» Bodens Bodens stad och Överluleå s:n, Älvsby s:n och Piteå
Markbygd, Edefors s:n samt delar av Jokkmokks,
Nederkalix och Råneå s:r 32,350 80 600,000 600,000
» Gällivare Gällivare lappmarks tingslag samt Porjus 20,000 50 245,000 245,000
b. Arjepluogs Arjepluogs s:n 3,200 10 (+1)[1] 58,000 69,000
» Arvidsjaurs Arvidsjaurs s:n 6,885 14 (+2) 97,000 114,000
» Haparanda Haparanda stad, Nedertorneå och Karl Gustavs s:r 10,400 24 (+5) 179,000 179,000
» Jokkmokks Jokkmokks s:n (delvis) 4,000 10 (+1) 58,000 69,000
» Kalix Nederkalix s:n (delvis) 14,300 24 (+5) 155,000 205,000
» Kiruna Kiruna municipalsamhälle och Jukkasjärvi s:n (delvis) 11,000 24 (+5) 60,000 60,000
» Pajala Pajala, Junosuando och Tärendö s:r 4,000 10 (+1) 58,000 69,000
» Råneå Råneå s:n (delvis) 5,000 10 (+1) 58,000 69,000
» Vittangi Vittangi kapellförsamling 2,800 10 (+1) 58,000 69,000
» Överkalix Överkalix s:n 6,300 14 (+2) 97,000 114,000
» Övertorneå Övertorneå och Hietaniemi s:r 6,250 14[1] (+2) 97,000 114,000

Summa 172,085 408 (+ 26) 2,496,000 2,652,000

[1] Den senare siffran, som anföres för varje särskilt distrikt inom
parentes, avser antal observations- och isoleringssängar.

Då nämligen i Boden redan fanns ett epidemisjukhus av betydande storlek
för militärt ändamål, hölle kommitterade före, att man genom utvidgning
av detta skulle på det mest ekonomiska sätt kunna tillgodose både det
civila och det militära behovet av epidemisjukhus.

Sedan landstinget uppdragit åt en särskild kommitté att i samband med
frågan rörande garnisonssjukhusets utvidgning inleda underhandlingar
även rörande garnisonens epidemisjukhus enades man om ett förslag till
avtal, upptagande bl. a. följande:

1. Epidemisjukhuset utbygges i enlighet med uppgjorda ritningar
och kostnadsförslag och upplåtes till Norrbottens läns landsting
för epidemivård 50 sängar, varjämte landstinget äger att belägga
de av garnisonens sängar, som eventuellt icke äro tagna i
anspråk, liksom garnisonen ock må belägga ledigvarande
landstingets sängar.

2. Landstinget erlägger i engångsavgift 676,000 kronor.

3. Landstinget betalar för driften av epidemisjukhuset en avgift
per underhållsdag, utgörande medelkostnaden för sådan under
nästförflutna år, beräknad efter de grunder, som äro gällande
beträffande utgifterna å civila sjukhus.

Förslaget till kontrakt har, då detta nedskrives, behandlats av alla
myndigheter och har av Kungl. Maj:t godtagits till proposition till
innevarande års riksdag dock med en ökning för landstingets del av
73,000 kronor.

E. Distriktssjukvården.

Kommitterade föreslogo inrättande av sammanlagt 57
distriktsskötersketjänster inom länet.

De sammanlagda kontanta avlöningarna för 57 sköterskor, skulle åsamka
landstinget en årlig kostnad av omkring 162,000 kronor.

F. Sjuksköterskeutbildning.

På grund av den starkt ökade efterfrågan på sjuksköterskor, som
sjukvårdsfrågans lösning medförde, föreslogo kommitterade särskilda
åtgärder för utbildning inom länet av flera sköterskor.

De egentliga kostnaderna skulle bliva vissa engångskostnader, som
beräknades till 12,100 kronor samt driftskostnader till 1,400 kronor,
eller sammanlagt 13,500 kronor.

G. De anläggningskostnader,

som landstinget skulle behöva offra för genomförande av den i
utredningen ingående sjukvårdsplanen skulle enligt alternativ I uppgå
till Summa kr. 3,059,250.

Landstingets driftkostnader

för vårdanstalterna enligt denna plan vid fullt utvecklad drift skulle
uppgå till 890,952 kronor, bidrag till driftskostnader för
tuberkulosavdelningar vid distriktssjukstugor däri ej inberäknade.

_Landstinget beslöt i princip godkänna kommitterades förslag._

H. 1921 års lagtima riksdags beslut angående garnisonssjukhuset i
Boden och garnisonens epidemisjukhus därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition, som utöver kommitterades förslag upptog en
ökning för landstingets del av 73,000 kronor, bifölls av riksdagen den 1
juni 1921.

Under förutsättning att landstinget godtager detta riksdagens beslut,
vilket på goda skäl torde kunna antagas, skulle landstingets samtliga
engångskostnader för 40 vårdplatser vid garnisonssjukhuset i Boden och
_minst_ 50 vårdplatser vid garnisonens epidemisjukhus härsammastädes
uppgå till 1,073,000 kronor.

X. FÖRSLAG OCH BESLUT RÖRANDE BYGDESANATORIUM I ÖVERTORNEÅ.

Till 1920 års landsting avlämnades av Norrbottens läns landstings
tuberkuloskommitté förslag till uppförande av bygdesanatorium i
Övertorneå.

Sanatoriet skulle bereda plats för 32 patienter och således ej vara
större än att provinsialläkaren å platsen skulle medhinna sanatoriets
skötsel. Kostnadsförslaget uppgick till 420,000 kronor. Driftskostnaden
beräknades till 7 kronor pr dag och patient.

Landstinget beslöt att bifalla kommitterades förslag.

XI. 1916 ÅRS PROVINSIALLÄKARDISTRIKTSKOMMITTÉS UTREDNING OCH
FÖRSLAG RÖRANDE BL. A. SPECIELLA ÅTGÄRDER TILL LÄKARBRISTENS
AVHJÄLPANDE INOM DE NORRLÄNDSKA LÄNEN.

I sitt betänkande den 16 december 1920 har nämnda kommitté framkommit
med ett flertal förslag till underlättande av provinsialläkarkårens i
allmänhet rekrytering men därjämte speciella förslag för avhjälpande av
bristen inom de norrländska länen. Sistnämnda förslag kunna i korthet
sammanfattas sålunda.

1) Höjning av löneförmånerna inom distrikten i landets nordligare
delar dels i form av _ortstillägg_ lika för alla, vilket borde
sättas till 1,000 kr., dels ock i form av kallortstillägg i
ödemarksdistrikt att utgå med 2,500 kr. i 2 distrikt (Arjepluogs
och Wittangi), med 2,000 i 2 distrikt (Arvidsjaurs och Pajala),
med 1,500 i 3 distrikt (Jokkmokks, Överkalix och Övertorneå), med
1,000 i 3 distrikt (Bodens, Haparanda och Råneå) samt med 500 kr.
i 2 distrikt (Gällivare och föreslagna Harads distrikt). I de
distrikt, där kallortstillägget skulle utgå med 2,500 resp. 2,000
kr., skulle första ålderstillägget åtnjutas redan efter 3 år, det
andra efter 8 år.

2) Flyttningsbidrag till samtliga provinsialläkare, som enligt
förestående förslag vore berättigade till kallortstillägg.
Bidraget skulle utgå endast för flyttning _till_ distriktet men
icke _från_ detsamma samt endast en gång till samma läkare.
Ersättningen borde utgå: _å järnväg_ med verkliga kostnaden i
andra klass för läkaren och hans familj samt i tredje klass för
medföljande tjänare; _å ångfartyg_ med verkliga kostnaden för
hyttplats till läkaren och medlemmar av hans familj, samt i
tredje klass för medföljande tjänare. Landsvägsskjuts borde utgå
för läkare, hans familj och tjänare med utgivet belopp högst
intill gällande skjutstaxa i orten. För transport av flyttsaker
(högst intill 10 ton) borde gälla, att ersättning lämnades för
järnvägs- och ångbåtstransport med verkliga kostnaden, för
landsvägstransport 4/5 av verkliga kostnaden.

3) Som provisorisk åtgärd en förhöjd tjänsteårsberäkning _för
befordran_ i så måtto att läkare, som tillerkännes
kallortstillägg av 2,500 resp. 2,000 kronor, finge räkna dubbel
tjänstetid vid väl vitsordad tjänstgöring för de första 5 åren
men för endast en förflyttning till annat distrikt än de nyss
nämnda och under villkor av minst ett års sammanhängande
tjänstgöring i dylikt distrikt.

4) Ökad semestertid för provinsialläkarna i de distrikt, inom
vilka kallortstillägg för läkaren, enligt vad ovan relaterats,
borde utgå. Semestern skulle bliva 6 veckor årligen eller 3
månader vartannat år.

5) Apoteksinrättning (eller undantagsvis läkemedelsförråd) vid
varje provinsial- eller extra provinsialläkarstation.

6) Att bereda understöd till drift och underhåll av läkarbil i
ödemarksdistrikt mot förpliktelser för vederbörande läkare eller
event. kommun att under minst 2 år hålla dylik bil och bruka
densamma enligt av Kungl. Medicinalstyrelsen utfärdade närmare
bestämmelser.

Särskilt i avseende å Norrbottens läkardistrikt har 1916 års
provinsialläkardistriktskommitté föreslagit, att Edefors extra distrikt
måtte ombildas till ordinarie med läkarstation i Harads och med
benämning Harads provinsialläkardistrikt.

Slutligen bör nämnas, att kommitterade föreslagit en tillfällig
löneförbättring för samtliga förste provinsialläkare och
provinsialläkare inom riket, en löneökning, som således skulle komma
även läkarna i Norrbotten tillgodo utöver föreslagna lönetillskott, som
ovan anförts.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ärenden rörande ovan av
kommitterade föreslagna åtgärder beslöt 1920 års riksdag bl. a.:

_dels_ till provisoriska lönetillägg åt förste provinsialläkare
och provinsialläkare, på extra stat för år 1922 anvisa ett
förslagsanslag, högst 220,000 kronor, att användas på sätt Kungl.
Maj:t bestämmer;

_dels_ till provisoriska lönetillägg åt förste provinsialläkare
och provinsialläkare, på tilläggsstat för år 1921 anvisa ett
förslagsanslag, högst, 100,000 kronor, att användas på sätt
Kungl. Maj:t bestämmer;

_dels_ till beredande av flyttningsbidrag åt vissa
provinsialläkare, på extra stat för år 1922 anvisa ett
förslagsanslag å 10,000 kronor att användas i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden den 14 mars 1921 angivna grunder, ävensom
medgiva, att även det för år 1921 för samma ändamål beviljade
förslagsanslaget å 4,000 kronor må från och med den 1 juli
användas enligt samma grunder;

_dels ock_ för åstadkommande av ett omedelbart provisoriskt
avhjälpande av läkarbristen särskilt i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands lån, på extra stat för år 1922 anvisa ett
förslagsanslag, högst 50,000 kronor, att för ändamålet användas
på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.

XII. KUNGL. MEDICINALSTYRELSENS OCH SVENSKA RÖDA KORSETS
SAMARBETSKOMMITTÉS UTREDNING OCH FÖRSLAG TILL FÖRBÄTTRAD SJUKVÅRD
INOM RIKETS ÖDEMARKSDISTRIKT.

Närmast med anledning av influensaepidemien inom länet 1918 och 1920
avlät 1920 års riksdag en underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning och förslag angående en förbättrad sjukvård i
rikets ödemarksområden och samtidigt en särskild skrivelse med anhållan
om utredning rörande sjuktransportväsendets ordnande i hela riket.

På grund härav anmodade Kungl. Maj:t Medicinalstyrelsen och Svenska Röda
Korset att gemensamt utreda och framlägga förslag till dessa bägge
frågors lösning. Detta resulterade i att för ändamålet ifråga en
kommitté tillsattes med Prins Carl som ordförande.

Här nedan skall lämnas ett kortfattat utdrag av kommitténs utredning och
förslag i vad dessa beröra Norrbottens län.

A. SJUKVÅRDSANSTALTER.

a) Sjukstugor och sjukhärbärgen.

Det syntes lämpligt, framhålla kommitterade att _distriktssjukstugor_
anlades inom ödemarksområden i huvudsaklig överensstämmelse med det
under avd. IX skisserade »Norrbottensförslaget». Förhållandena påkallade
emellertid en ännu längre driven decentralisation av sjukvårdsanstalter.
I från läkarnas stationer mera avlägsna trakter borde sålunda
sjukvårdsanstalter i miniatyr – i förslaget benämnda _sjukhärbärgen_ –
anordnas, som skulle tjänstgöra som upptagningsanstalter för sjuka under
sköterskas vård antingen tillfälligt i avvaktan på den sjukes transport
till sjukvårdsinrättning eller för undvikande av en i hemmet alltför
bristfällig vård.

Kommittén föreslår med huvudsaklig hänsyn till de _ekonomiska
konsekvenserna_ att begränsa vårdplatsernas antal pr sjukstuga _utan_
tuberkulosavdelning till högst 10 och _med_ sådan till högst 16,
kommuner eller landsting obetaget att i mån av behov och på egen
bekostnad utöka vårdanstalternas platsantal. Nya sjukstugor föreslås i
Arjepluog, Pajala, Vittangi, Överkalix och Övertorneå.

Sjukstugorna i Arvidsjaur och Jokkmokk ansågs tillsvidare kunna
nödtorftigt fylla sin uppgift i sitt nuvarande skick.

Vidare förorda kommitterade sammanlagt 13 sjukhärbärgen inom länet, –
däri inberäknat de redan anordnade eller planerade sjukhärbärgena i
Muonionalusta, Tärendö och Karesuando, – nämligen 4 i Pajala, 2 i vart
och ett av distrikten Arvidsjaur, Gällivare och Jokkmokk samt 1 i vart
och ett av distrikten Arjepluog, Vittangi och Överkalix, varigenom
samtliga vårdplatser inom Norrbottens ödebygd skulle bliva 135, däri
inberäknat Gällivare lasarett och Statens Järnvägars sjukstuga i Porjus
inom Jokkmokks distrikt.

b) Tuberkulosanstalter.

Under framhållande av tuberkulosens härjningar inom vissa av landets
ödemarksdistrikt uttala kommitterade sin principiella anslutning
till »Norrbottensförslaget», i vad detta avser byggande av
tuberkulosavdelningar vid de planerade distriktssjukstugorna i
Norrbotten och föreslå i enlighet härmed tuberkulosavdelningar om 6
vårdplatser vardera vid de föreslagna sjukstugorna i Pajala och
Överkalix.

B. PERSONALEN.

a) Sjuksköterskor.

Med betonande av att distriktssköterskevården vore i särskilt hög grad
lämpad för ödemarksområden, föreslå kommitterade anställande av
sammanlagt 13 sköterskor i Norrbottens ödemarksdistrikt, därav 9 under
en viss provisorietid, och ytterligare 4 efter denna tid.

Det hade framträtt för kommittén som oeftergivligt att påpeka, det
statsbidraget för sjuksköterska i ödemarksområde ökades till minst 1,000
kronor genom ortstillägg å 500 kronor samt att det måtte tillses, att
sköterskan måtte erhålla till sitt förfogande ett större eller två
mindre rum (möblerade) jämte kök med inventarier.

b) Samariter.

Dels för att inom ödemarksområdens mera avlägsna byar och bygder kunna
bereda de sjuka tillfälle till kvinnlig omvårdnad, intill dess skolad
sköterska hinner ingripa, dels ock för att bereda å sjukhärbärge intagna
sjuka nödig tillsyn under distriktssköterskas frånvaro och i övrigt för
att på annat sätt biträda sjuksköterskan i hemmen, har kommittén
föreslagit, att vid vissa platser inom ödemarkerna anställa samariter
med en efter ändamålet avpassad kortare utbildning i enklare sjukvård.

Omkostnaderna för utbildningen hade Svenska Röda Korset åtagit sig.

Enligt kommitténs förslag skulle inom Norrbottens län en samarit
anställas å varje ort, där sjukhärbärge föreslagits.

C. SJUKTRANSPORTVÄSENDETS ORDNANDE INOM ÖDEMARKSOMRÅDENA.

För sjuktransport förordas härför apterad läkarbil vid läkarstationerna
inom ödebygderna såsom ett provisorium och oberoende av att utredningen
av sjuktransportfrågan för riket i sin helhet ännu ej hunnit slutföras
och föreslå kommitterade, att för vart och ett av åren 1923-1925
beviljas ett förslagsanslag å 35,000 kronor att ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande, att, på sätt Kungl. Maj:t finner lämpligt och i den
utsträckning anslaget räcker, utnyttjas såsom ett bidrag till
tjänsteläkare eller, om detta visar sig fördelaktigare, till kommun av
2,000-3,500 kronor för år räknat till »drift och underhåll av läkarbil»
mot förpliktelser för vederbörande att under minst 2 år hålla dylik bil
och utnyttja densamma enligt av Kungl. Medicinalstyrelsen utfärdade
närmare bestämmelser.

De norrländska älvarna och långsträckta sjöarna kompletterade flerstädes
den fullständiga bristen på vägförbindelser. Här syntes motorbåtar vara
ett lämpligt sjuktransportmedel och föreslå kommitterade i avseende å
Norrbotten, att en motorbåt för sjuktransport, ävenledes såsom ett
provisorium, måtte stationeras i Arjepluog och att ett anslag av 750
kronor beviljas härför.

På förenämnda sätt hade man tänkt sig ordnandet av _fjärrtrafiken_ inom
ödemarksområdena. För den _lokala_ trafiken åter föreslå kommitterade
för Norrbottens vidkommande varje sjukhärbärges förseende med s. k.
hjulbår.

Vintertid måste nämnda transportmedel ersättas med _hästfordon_,
avpassat för sjuktransport.

D. SVENSKA RÖDA KORSETS UTFÄSTELSER.

Under förutsättning att statsmakterna i huvudsak besluta i
överensstämmelse med vad kommittén hemställt, hade Svenska Röda Korset
förbundit sig till följande åtgärder:

1) Sjukhärbärgenas utrustning;

2) Ödemarkssamariternas anskaffning, utbildning och förseende med viss
utrustning;

3) Utlämning av sjukvårdsmateriel till distriktssköterskornas,
samariternas och barnmorskornas disposition i sjukas hem;

4) Utprövande och utplacering inom ödemarkerna av viss
sjuktransportmateriel samt

5) Inrättande vid epidemier av provisoriska epidemisjukstugor och
vidtagande även av andra, redan förberedda personella och materiella
anstalter till farsoters bekämpande och befolkningens bistånd.

Utfästelser i avseende å åtgärder, som vore beroende av kontanta
tillgångar, hade föreningen tillsvidare måst begränsa till de närmaste
två åren.

I egenskap av ledamot av kommittén har Herr Carlgren anfört reservation
i tvenne avseenden mot kommitténs förslag.

Sålunda yrkar han, att åt Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner till
förbättring av deras sjukstugor beredes statsbidrag av enahanda storlek,
som enligt samarbetskommitténs förslag ifrågasatts skall utgå för
nyuppförande av distriktssjukstuga.

Vidare yrkar han, att frågan om inrättande av en provinsialläkartjänst i
Tärendö med Tärendö, Junosuando och Korpilombolo socknar som distrikt
måtte snarast upptagas till omprövning.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande det av kommitterade
framlagda förslaget beviljade riksdagen bl. a. 20,000 kronor för år 1922
och 10,000 kronor för år 1921 för bidrag till läkarbilar ävensom 3,000
kronor att utgå för år 1922 som bidrag till 4 motorbåtar, därav för
Norrbottens vidkommande 750 kronor för en båt i Arjepluog.

IV.
DEN ANDLIGA KULTUREN

[Illustration: Biskop O. Bergqvist]

1. DEN ANDLIGA ODLINGEN I NORRBOTTEN OCH DESS UTVECKLING
AV
O. BERGQVIST

I. KYRKAN.

Sedan Olov Skötkonung omkring år 1000 hade mottagit det kristna dopet,
fick kristendomen tämligen snart allmänt insteg i Götaland och Svealand,
även om det icke skedde utan strider och motstånd från deras sida som
hängde fast vid den gamla Asatron. År 1164 blev Uppsala ärkebiskopssäte.
Från denna tid kan man säga, att övergången till kristendomen var fullt
genomförd i de södra och mellersta delarna av Sverige.

Vad Norrland åter angår dröjde det ännu länge, innan kristendomen där
vann allmän utbredning och stadga. I synnerhet gäller detta de
nordligare delarna därav. Orsakerna härtill lågo naturligtvis i denna
landsdels avlägsna läge och bristande kommunikationer. Befolkningen i
övre Norrland utgjordes för övrigt på denna tid nästan uteslutande av
nomadlappar, vilka strövade omkring med sina renhjordar i de vidsträckta
ödemarkerna. Såväl på grund av sitt nomadiserande levnadssätt som ock
därför, att de talade ett annat språk än svenskarna, voro de
svåråtkomliga för de kristna omvändelseförsöken.

Inom de delar av övre Norrland, som utgöras av det nuvarande Norrbottens
län, torde med säkerhet ingen nämnvärd bebyggelse av bofasta funnits
före Magnus Ladulås tid. Om denne konung förmäler sägnen, att han skall
hava tillsatt de första s. k. birkarlarna, vilka kommo att spela en stor
roll för kolonisationen vid Bottniska viken. Birkarlarna, som fingo i
uppdrag att för kronans räkning uppbära skatt av lapparna, drevo även en
omfattande köpenskap med dessa. De gjorde för den skull årligen långa
resor inåt lappmarkerna. Men på samma gång de fungerade som
kronouppbördsmän och drevo handel, voro de även nybyggare, som bröto
bygd och grundade samhällen i kustlandet, där de hade sitt egentliga
tillhåll. Birkarlarna blevo pioniärer för bebyggelsen och kolonisationen
i övre Norrland. Efter hand kommo flere nybyggare till och odlingen
tilltog. Till en början höll den sig utefter kusten och särskilt kring
älvmynningarna, men så småningom började den även draga sig inåt landet
i älvdalarna.

De som började bryta bygd i det norrbottniska kustlandet kommo dels från
sydligare orter i Sverige, dels från Finland. De flesta torde redan före
sin ankomst hit hava stått i beröring med kristendomen och omfattat den
kristna tron. När nu odlingen fortskred och en bofast befolkning började
utbreda sig i de förut obebyggda trakterna, uppkom även behovet av en
borgerlig och kyrklig organisation. Att följa denna från dess första
upprinnelse är icke möjligt, emedan nödiga källor saknas. Så mycket är
emellertid visst, att ett flertal socknar eller kyrkoförsamlingar redan
under medeltiden bildades i det övre norrländska kustlandet.

Vad Norrbotten angår voro Luleå, Piteå och Torneå de första pastorat,
som grundades därstädes. Vilket av dessa, som är att betrakta som det
äldsta, är svårt att avgöra. Enligt en uppgift av Hülphers i hans
beskrivning över Västerbotten, skulle Piteå församling från början varit
kapellförsamling under Luleå (nuv. Nederluleå). Samma uppgift lämnas
även av Biberg i »Härnösands stifts historia och herdaminne». Såsom
självständigt pastorat skulle alltså Luleå varit äldre än Piteå.

Emellertid betecknar J. A. Englund i sin »Norrbottens läns historia»
denna uppgift såsom »påtagligen oriktig». Det skall enligt honom tvärtom
ha förhållit sig så, att Luleå en tid varit kapellförsamling under
Piteå, ehuru det icke dröjde länge, innan det blev eget gäll.

Vad Torneå angår uppgives även detta till en början ha varit
kapellförsamling, möjligen under Kemi, innan det konstituerades som
självständigt pastorat. De kolonister, som upptogo odlingen vid Torne
älv, synas ha kommit österifrån, under det att bebyggelsen kring Pite
och Lule älvar torde ha skett söderifrån.

Någon exakt uppgift om den tidpunkt, då de nämnda tre äldsta pastoraten
i Norrbotten bildades, finnes icke. Emellertid synes det vara styrkt,
att de funnits redan under 1300-talet. Piteå nämnes såsom eget pastorat
år 1339, och vid en visitation, som ärkebiskop Birger Gregorius höll i
Luleå år 1374, ansågs detta vara en stor församling.

I Torneå fanns 1345 ett kapell. Ärkebiskopen i Uppsala Hemming Laurentii
besökte nämnda år på en visitationsresa Torneå, där han invigde
kyrkogården samt »döpte finnar och lappar i ett kar vid kapellet». Såsom
självständigt pastorat omtalas Torneå emellertid först år 1403.

Under den katolska tiden synas icke flera pastorat ha bildats i
Norrbotten. Visserligen uppräknas i ett förläningsbrev till ärkebiskopen
i Uppsala, Jakob Ulfsson, vilket år 1482 utfärdades av rikets råd i
Kalmar och år 1501 bekräftades av konung Hans, vid sidan av Lula, Pita
och Torne även _Särkilax_, men detta sistnämnda, som sedermera benämndes
Övertorneå, var vid denna tid sannolikt endast kapellförsamling under
Torneå, inrättad till tjänst för de borgare och nybyggare, som slagit
sig ned i Matarengi. Denna sistnämnda plats, som torde ha varit ett
slags marknadsplats, där lappar och birkarlar möttes, blev nämligen
redan tidigt bebygd och hör till de äldre i Norrbotten.

Den areal, som innefattades av vart och ett av de tre pastoraten, var
ofantligt stor. De omfattade tillsammans hela Norrbotten och sträckte
sig från Bottniska viken tvärs över landet till norska gränsen. De
omfattade sålunda även hela den norrbottniska lappmarken, inom vilken än
i dag särskiljes tre huvuddelar med benämning efter de tre äldsta
pastoraten i Norrbotten, nämligen Pite, Lule och Torne lappmarker.

Den bofasta befolkningen i Norrbotten uppnådde under den katolska tiden
ingen hög numerär. Störst synes den ha varit i Luleå älvdal. År 1413
funnos nämligen, enligt vad av tillgängliga källor framgår, i Luleå
pastorat 120 rökar. Samtidigt funnos i Piteå endast 30 och i Torneå 30
rökar.

Genom reformationens införande i Sverige fick intresset för den kyrkliga
utvecklingen i Norrbotten ny fart. Vasakonungarna lade i dagen mycken
nitälskan för denna avlägsna landsdels andliga vård. Särskilt låg
lapparnas kristnande dem varmt om hjärtat. Många svårigheter mötte dock
vid den andliga nydaningen och den kyrkliga utvecklingen gick sakta. I
kustlandet tillkom _Kalix_ som nytt pastorat. Den huvudsakligaste delen
därav torde förut ha tillhört Luleå, men även från Torneå pastorat
tillades vissa delar. En kapellkyrka uppgives hava funnits i Kalix redan
på 1400-talet, men något självständigt pastorat synes icke ha uppstått
här förr än efter reformationen. Angående året för dess tillkomst finnas
inga tillförlitliga uppgifter. Från Kalix utbröts sedermera Överkalix,
som efter att någon tid ha varit kapellförsamling blev eget pastorat år
1644. Tio år senare bildades _Råneå_ pastorat genom utbrytning från
Luleå. Redan år 1676 uppfördes ett kapell därstädes och 1654 avskildes
kapellförsamlingen till självständig socken. Beträffande Torneå pastorat
är förut nämnt, att där redan under den katolska tiden fanns förutom
moderförsamlingen en kapellförsamling, benämnd Särkilax. Denna blev 1618
egen socken och har sedan dess bildat _Övertorneå_ pastorat.

Den kyrkliga organisationen och indelningen har sedermera fortskridit
allt efter som befolkningen tilltagit och behov av nya kyrkliga
församlingsbildningar inträtt. Redan i början av 1600-talet vidtogos
åtgärder för åstadkommande av en ordnad vård även i lappmarkerna.
Härtill skola vi sedermera återkomma. Vi skola dessförinnan följa
utvecklingen av kyrkoväsendet i kustlandet.

Från Torneå pastorat, som efter tillkomsten av Övertorneå pastorat
kallades _Nedertorneå_, utbröts _Karl Gustavs_ församling, vilken
tidigare under namn av Karungi utgjort kapellförsamling, till eget gäll
genom kungl. brev den 18 december 1782. Även Övertorneå pastorat, som på
sin tid var ett av de största i Norrbotten, har under tidernas lopp
undergått delning, varigenom av dess ursprungliga område numera bildats
fem pastorat nämligen Övertorneå, Pajala, Tärendö, Hietaniemi och
Korpilombolo. Genom kungl. brev den 6 februari 1828 utbröts den övre
delen av Övertorneå, där en kapellförsamling förut varit inrättad under
benämning _Pajala_ församling, till ett självständigt pastorat. Från
Pajala har sedermera avskilts _Tärendö_ kapellförsamling, vilken numera
fr. o. m. den 1 maj 1916 bildar eget gäll. Inom Pajala pastorat finnas
två kapellförsamlingar, nämligen _Muonionalusta_, som bildades år 1857
och _Junosuando_, som tillkom år 1914. Även _Hietaniemi_ pastorat har
uppkommit genom utbrytning från Övertorneå. Efter att en tid hava
utgjort kapellförsamling avskildes nämligen denna socken till eget
pastorat genom kungl. brev den 25 juli 1869. Slutligen har
_Korpilombolo_ församling, som utgjort annex till Övertorneå, fr. o. m.
den 1 maj 1920 avskilts därifrån och konstituerats som eget pastorat.

Beträffande den kyrkliga organisationens utveckling i Lule älvdal är att
anteckna, att Luleå pastorat på grund av kungl. brev den 17 september
1823 delats i _Överluleå_ och _Nederluleå_ pastorat. Sedermera har från
Överluleå pastorat utbrutits _Edefors_ församling på grund av kungl.
brev den 13 april 1881, och utgör sedan dess självständigt pastorat.
Från Nederluleå har vidare avskilts _Luleå stad_, som tidigare utgjort
kapellförsamling. Genom nådigt brev den 24 april 1868 bestämdes
nämligen, att Nederluleå landsförsamling och Luleå stadsförsamling efter
dåvarande komministern i Luleå stad _O. Burmans_ avgång skulle var för
sig utgöra ett särskilt gäll. Sedan Burman år 1885 avlidit, blev alltså
Luleå stad självständigt pastorat. Dess förste kyrkoherde blev _Otto
August Wester_, vilken utnämndes till befattningen den 22 jan. 1887 och
tillträdde densamma den 1 maj 1888. Vid Luleå stifts tillkomst år 1904
blev kyrkoherdebefattningen i Luleå stadsförsamling förenad med
domprostbefattningen i stiftet. Även Piteå pastorat är numera uppdelat i
flera självständiga kyrkoförsamlingar. Sålunda blev genom kungl. brev
den 20 april 1894 _Älvsby_ församling, som dittills utgjort annex till
Piteå landsförsamling, utbrutet till eget gäll. Vidare avskildes _Piteå
stadsförsamling_, vilken likaledes utgjort annex till Piteå
landsförsamling, år 1901 till eget pastorat. Sedermera har från Piteå
landsförsamling ytterligare utbrutits två nya pastorat, nämligen
_Norrfjärden_ och _Hortlax_, om vilkas avskiljande förordnats genom
nådigt brev den 31 mars 1905.

Slutligen må i detta sammanhang även antecknas, att från Nederkalix
pastorat i senare tid utbrutits ett pastorat med benämning _Töre_
församlings pastorat. Förordnande härom gavs genom nådigt brev den 7
april 1899. Den nya pastoratsbildningen trädde dock icke i kraft förr än
den 1 maj 1909.

Såsom förut antytts tog sig den kyrkliga utvecklingen redan i början på
1600-talet väg även åt de inre delarna av Norrbotten till de vidsträckta
lappmarkerna. _Gustav Vasa_ nitälskade för lapparnas omvändelse och
uppsände missionärer, bland vilka omnämnes en västerbottenspräst, vid
namn Michael, vilken 1559 förordnades till präst i Torne lappmarker. De
tillfällen till gudstjänster för lapparna, som dittills förekommit,
bestodo huvudsakligen däri, att prästerna i kustlandsförsamlingarna
infunno sig vid de årliga uppbördsstämmorna, då lapparna samlades för
att betala sin skatt, för att utföra kyrkliga förrättningar, såsom
barndop och vigslar m. m. samt för att undervisa de äldre i kristendom
och hålla gudstjänster. Detta skedde i regeln endast en gång om året.
Emellertid hade denna prästerliga verksamhet föga effekt, då prästerna
icke förstodo eller kunde tala det lapska språket. _Johan III_ befallde,
att präster, som kunde predika på lapparnas eget språk, skulle förordnas
att vissa tider på året resa upp till Kemi lappmark för att undervisa
lapparna i den kristna läran. Härigenom visade denne konung blick för
vad missionen bland lapparna krävde. Emellertid blev hans betydelse för
den lapska missionen i själva verket ganska ringa.

_Carl IX_, som i motsats till sin broder Johan var den evangeliska läran
varmt tillgiven ehuru han lutade åt den kalvinistiska uppfattningen,
ådagalade en synnerlig iver för kristendomens utbredande bland de
svenska nomaderna. Han förordnade, att kyrkor och prästgårdar skulle
uppföras på vissa orter i lappmarkerna, och tillsatte särskilda ombud
för att ombesörja verkställigheten därav. En följd härav blev, att
kyrkor uppfördes i _Gråträsk_ och _Arvidsjaur_ inom Piteå lappmark, i
_Jokkmokk_ inom Lule lappmark samt i _Jukkasjärvi_ och _Enontekis_ inom
Torne lappmark. Den huvudsakliga kostnaden härför synes hava bestritts
med allmänna medel. Några avsevärda bidrag från lapparnas sida torde
icke hava lämnats. Dock förekommer vid denna tid ett hedrande exempel på
enskild offervillighet, i det tre lapska bröder år 1606 på egen
bekostnad uppförde ett kapell vid _Raunala_ inom Enontekis och försåg
det med klocka.

Intill början av 1600-talet hade ingen präst varit bosatt i lappmarken.
Carl IX lät nu förordna präster till de nyuppförda kyrkorna och
fordrade, att de skulle bo där året om. Han ansåg nämligen, och detta
med rätta, att det för missionsverkets framgång var nödvändigt, att
prästerna stodo i ständig beröring med lapparna och icke blott träffade
dem en gång om året. Emellertid visade det sig möta stora svårigheter
att få präster, som ständigt ville bo i lappmarken. De yrkade tvärtom,
att de, såsom förut varit brukligt, skulle få bo i kustlandet och göra
årliga resor upp till lappmarken. Konungen lyckades icke heller
genomdriva sin vilja utan prästerna bodde fortfarande på långa avstånd
från sina församlingar och inskränkte sig till att vid jultiden göra
predikoresor dit. För att avhjälpa den förut antydda bristen på präster,
som voro förtrogna med lapska språket, lät Carl IX föra lappynglingar
till Uppsala för att de där skulle utbildas till präster och lärare.
Emellertid slog detta försök icke väl ut. Somliga ynglingar togo
nämligen av det tvära ombytet på klimat och levnadssätt skada till sin
hälsa, andra blevo mer eller mindre moraliskt fördärvade.

Carl IX:s store son _Gustaf II Adolf_ fullföljde sin faders strävanden
för lapparnas omvändelse. Under sin resa kring Bottenhavet år 1614 hade
han inhämtat närmare underrättelser om det andliga mörker, som rådde
bland dem. Av de erfarenheter, som gjorts av Carl IX, hämtade Gustaf
Adolf lärdomar. Då det visat sig, att man icke hade någon utsikt att
genom nedförande av lapska ynglingar till Uppsala kunna vinna präster,
som voro förtrogna med lapparnas språk och levnadsförhållanden, beslöt
Gustaf Adolf att inrätta en skola i Piteå, där de kunde inhämta bokliga
kunskaper, och anslog medel till deras underhåll där. Denna skola
anlades år 1619. Den kom dock icke länge att vara kvar i Piteå, ity att
den redan 1631 förflyttades till Lycksele för att inom Ume lappmark
utgöra »en begynnelse till lapparnas undervisning».

[Illustration: Luleå domkyrka Foto Tegström]

Ett nytt steg i den kyrkliga nybildningen inom lappmarkerna togs under
_Drottning Kristinas förmyndareregering_. Denna förordnade nämligen år
1640, att fyra nya självständiga församlingar skulle bildas i Pite
lappmark, nämligen _Arvidsjaur_, _Arjepluog_, _Silbojokk_ och
_Nasafjäll_. Den närmaste anledningen till detta förordnande var den då
nyligen upptagna gruvdriften vid Nasafjäll och anläggande av silververk
vid Silbojokk. Ur regeringens brev härom den 26 september 1640 må
anföras följande: »Nu alldenstund uti Pite lappmark sig för några år
sedan ett skönt och ömnogt silverbruk yppat hafver – thy hafve Vi för
godt ansett och högnödigt befunnit den förordning och stadga göra
förmedelst Vårt däröfver af trycket utgångna öppna bref, att några
kyrkor på tjenliga orter uti Våra lappmarker med forderligaste uppbyggas
skola, där Våra undersåtare och lapparne kunna med annat folk komma
tillsammans och sig öfva uti en sann gudstjänst». I samband härmed
förnyades det påbud, som Carl IX utfärdat, att prästerna skulle bo vid
sina kyrkor. Under Gustaf Adolfs tid hade det av Carl IX utfärdade
påbudet på grund av prästernas motstånd blivit verkningslöst. Men
förmyndareregeringen ansåg med rätta, att den gamla ordningen med
prästernas besök i lappmarkerna endast en gång om året ej kunde få
fortfara. Till de nybildade lappmarksförsamlingarna förordnade
ärkebiskopen år 1640 särskilda prästman, nämligen till Arvidsjaur Anders
Petrus Lundius, till Arjepluog Johan Hapstadius, till Silbojokk Abraham
Burelius och till Nasafjäll Petrus Turdinus.

_Carl XI_, som visade en synnerlig omvårdnad om de kyrkliga
förhållandena i hela landet och särskilt på den kyrkliga lagstiftningens
område lämnat efter sig ett varaktigt monument i 1686 års kyrkolag,
omfattade med varmt intresse även lappmarkerna och lapparnas kyrkliga
vård. Han förnyade sålunda det förut upprepade påbudet, att prästerna
skulle bo vid sina kyrkor i lappmarken. I anledning av till honom
ingångna underrättelser, att det religiösa tillståndet bland
lapparna till en stor del vore mycket mörkt, avlät han till
Härnösands konsistorium ett ampert brev, vari han infordrade dess
förklaring i ämnet. Han lät ock år 1687 hålla lagmansting i alla
lappmarksförsamlingar för rannsakning om avgudaväsendet, varvid
utröntes, att lapparna fortforo att offra till sina seitar och till sina
avlidna anhöriga för att dessa ej skulle rycka dem ned i graven. Under
dessa lagmansting utröntes även, att kristendomen vunnit mindre insteg i
Pite och Lule lappmarker än i Torne och Kemi. Under påföljande år, 1688,
företogos av superintendenten Mathias Steuchius och landshövdingen i
Västerbottens län Abraham Kruse visitationer i lappmarkerna för
inhämtande av närmare kännedom om lapparnas religiösa tillstånd. Vid
dessa visitationer utröntes, att många lappar voro så gott som utan all
kristendomskunskap. I Lule lappmark fanns ingen mer än klockaren som
kunde läsa i bok, och de flesta hade intet eller ringa begrepp om Gud.
Visitatorerna förrättade sitt värv med eftertryck och stränghet.
Prästerna tillhöllos vid äventyr av ämbetets förlust att med allvar
driva chatechismi lära och besöka lapparna i deras kåtor. Även förmådde
de lapparna att utlämna sina trolltrummor och läto dem avgiva löfte att
upphöra med sin avgudatjänst.

De medel, man vid denna tid använde för att förmå lapparna att övergiva
sina hedniska bruk, voro ingalunda milda. En lapp, som avgivit löfte att
avstå från allt hedniskt väsende men som sedermera överbevisades om
avfall till sin forna tro och gudsdyrkan, blev av häradsrätten dömd till
döden och brändes på bål. Genom sådana stränga åtgärder lyckades man
visserligen injaga skräck hos lapparna, så att de i yttre avseende
iakttogo kristliga bruk och seder, men i hjärtat hängde nog de flesta
länge kvar vid sina fäders tro. Vid storhetstidens slut var visserligen
en kyrklig organisation genomförd i lappmarkerna, men det inre religiösa
tillståndet hos lapparna hade icke undergått den genomgripande
förändring man väntat. Att missionsverket gick sakta berodde på många
orsaker. Först och främst utgjorde lapparnas kringströvande levnadssätt
ett stort hinder för sakens framgång. Vidare hade lapparna sedan gammalt
insupit misstroende emot de bofasta på grund av den mindre goda
behandling, de sedan gammalt rönt av birkarlarna. Denna inrotade ovilja
och misstänksamhet stärktes ytterligare av den hårda behandling, de
rönte ifrån ledningen vid de silververk, som på 1600-talet anlades i
Pite och Lule lappmarker (Silbojokk och Kvikkjokk). Därtill kom även,
att många präster visade sig vårdslösa och försumliga i utövningen av
sitt ämbete samt oviljan hos prästerskapet att bosätta sig i
lappmarkerna.

Med _frihetstiden_ började en ny epok för den lapska missionen.
Pietismen framkallade i början av 1700-talet en stor andlig livaktighet
även i vårt land. Denna livaktighet blev befruktande jämväl för
missionsverket i Lappland. Två riksdagar under förra hälften av
1700-talet fingo stor betydelse för omvändelseverket bland lapparna. Det
var riksdagarna 1732 och 1738, vid vilka en hel rad av beslut fattades,
som blevo betydelsefulla för kristendomens befästande bland våra
nomader. En styrelse för missionsverket i Lappland tillsattes år 1739
med benämningen _Kungl_. _Direktionen över ecklesiastikverket i
Lappland_. Denna styrelse bestod av tre riksråd samt ärkebiskopen,
justitiekanslären och justitieborgmästaren i Stockholm. Ifrågavarande
direktion började nu ett planmässigt arbete på lapparnas höjande i
kristligt och sedligt avseende. Genom dess försorg anskaffades nödigt
ekonomiskt underlag för arbetet, och de åtgärder, som av direktionen
vidtogos, voro kloka och verksamma.

I Lule lappmark uppkom vid denna tid ett nytt pastorat, nämligen
_Gällivare_. Detta bildades av de norra delarna av nyssnämnda lappmark,
vilka innefattade lappbyarna Kaitum och Sjokksjokk. Kaitumlapparna voro
särskilt beryktade för sin vildhet och sitt hedniska väsende. Egentligen
tillhörde de Jokkmokks församling, men ofta höllo de sig till
Jukkasjärvi, emedan de fruktade att infinna sig i Jokkmokk, där många
hade att vänta straff för av dem begångna försyndelser. För att nu få en
säkrare basis för det kyrkliga arbetet bland Kaitumlapparna inrättades
år 1742 ett pastorat i Kaitum, med kyrka förlagd till Gällivare. Samma
år förordnades ock särskild kyrkoherde dit.

I övrigt vidtogos inga större förändringar i den kyrkliga indelningen
inom lappmarkerna. Silbojokks pastorat blev emellertid indraget och
lades till Arjepluog. Orsaken härtill var, att gruvdriften vid Nasafjäll
upphört och Silbojokks hytta nedlagts. Av samma anledning hade även
bruksförsamlingen vid Nasafjäll upphört att existera, sedan norrmännen
år 1659 under krigsoroligheterna uppbränt alla byggnader och förstört
silververket, som därefter råkade i ödesmål. Arvidsjaurs församling, som
enligt kungl. förordnande år 1696 lades under Arjepluog som annex, blev
nu åter avskilt till eget gäll år 1733. Inom Jokkmokks pastorat har
platsen för kyrkoherdens stationering under denna tid växlat. Före 1696
bodde kyrkoherden vid Jokkmokks kyrkplats. Under den tid Kedkevara
silververk bearbetades och hyttan i Kvikkjokk, vilken uppbyggdes 1661,
var i verksamhet, var särskild gruvpredikant därstädes anställd, men då
driften började avtaga och brukspredikantsbefattningen upphörde,
förordnade Carl XI den 15 januari 1696, att Jokkmokk skulle bliva annex
och komministern vara bosatt därstädes samt Kvikkjokk moderförsamling
och kyrkoherden där hava sin boplats. Denna anordning fortfor i ett
hundra år eller till 1796, då komministern förflyttades till Kvikkjokk
och Jokkmokk åter blev moderförsamling.

I huvudsak består fortfarande samma kyrkliga indelning inom de
norrbottniska lappmarkerna som under frihetstiden. Att anteckna är
endast att inom Jukkasjärvi pastorat vissa förändringar skett.
Huvudorten inom denna församling var av gammalt Jukkasjärvi kyrkby, där
kyrkoherden ända från församlingens upphöjande till pastorat år 1675
intill mitten av 1850-talet var bosatt. Sedermera flyttade kyrkoherden
till Vittangi by, där en kyrka uppförts. Vittangi blev nu en tid
församlingens centrum. Sedan emellertid gruvdriften vid Kiruna upptagits
och en ansenlig folkmängd samlats därstädes, befanns det olämpligt att
bibehålla församlingens kyrkliga centrum i det från Kiruna åtta mil
avlägsna Vittangi. Genom nådigt brev den 8 november 1912 angående
ordnande av de kyrkliga förhållandena i Jukkasjärvi pastorat bestämdes
bland annat, att kyrkoherden skulle hava sin bostad i Kiruna. I samband
härmed inrättades en kapellförsamling omkring Vittangi och förordnades
om anställande av en komminister därstädes.

Vad de prästerliga krafterna angår, hava de under tidernas lopp
betydligt ökats i antal. Inom de flesta lappmarksförsamlingar äro
sålunda numera förutom kyrkoherde en eller flera komministrar anställda.
Dessutom verkar sedan ett par årtionden tillbaka inom lappmarken ett
slags ambulerande präster som benämnas kontraktsadjunkter. Dessa hava
till uppgift att resa omkring i församlingarna och hålla gudstjänster
samt utföra kyrkliga förrättningar m. m. i församlingarnas avlägsnare
delar. Även inom kustlandsförsamlingarna ha prästernas antal efter hand
rätt väsentligt ökats, därigenom att komministertjänster inrättats i de
flesta församlingar. Prästerskapet i länet utgöres f. n. av 26
kyrkoherdar (därav 4 kontraktsprostar), 30 komministrar, 2 ständiga
adjunkter och 6 kontraktsadjunkter.

Ifråga om kyrkostyrelsen hörde Norrbotten i äldre tider till ärkestiftet
och lydde sålunda under ärkebiskopen i Uppsala. Flera av ärkebiskoparna
hava ock såsom förut omnämnts besökt dessa nordliga trakter för
visitationsförrättningar m. m. Under 1300-talet, då ännu gränserna
mellan Uppsala ärkestift och Åbo stift voro svävande, gjorde
ärkebiskoparna resor upp till Torneå pastorat för rannsakning och
överenskommelse angående gränserna mellan de båda stiften. Men även för
rent kyrkliga förrättningar företogo ärkebiskoparna en och annan gång
resor till Norrbotten. Emellertid var det på grund av de långa avstånden
och de dåliga kommunikationerna orimligt och omöjligt att i längden
bibehålla det vidsträckta Norrland under ärkebiskopens tillsyn och
domvärjo. Till följd härav förordnade Drottning Kristina år 1647, att
Uppsala stift skulle delas och en särskild stiftsstyresman med
benämningen superintendent tillsättas för Norrland. Denne fick sin
bostad i Härnösand och skulle hava till uppgift att öva tillsyn över
kyrkoväsendet i Norrland. Genom denna anordning kunde den kyrkliga
tillsynen över Norrbotten utövas på ett verksammare sätt än förut. Flera
av superintendenterna voro ock synnerligen nitiska och dugande i sitt
ämbete och hade särskild uppmärksamhet på förhållandena i de övre
delarna av sitt stift. I synnerhet förtjänar en av dem att omnämnas för
sin varma nitälskan för det norrbottniska kyrkoväsendet, nämligen
superintendenten _Olof Kiörning_, född 1704, död 1778. Kiörning blev
superintendent år 1746 vid 42 års ålder. Under upprepade resor, som han
företog ända upp till de längst avlägsna lappmarksförsamlingarna,
visiterade han flitigt och grundligt. Protokollen från hans
förrättningar bära vittnesbörd om att han med synnerlig noggrannhet
satte sig in i alla förhållanden och sökte råda bot, där han påträffade
brister och missförhållanden. Kiörning var den siste i raden av
Härnösands stifts superintendenter. Då stiftet år 1772 förklarades för
biskopsstift, blev han dess förste biskop. Även åtskilliga andra av
Härnösands stift styresmän ha gjort sig mycket förtjänta om
församlingsvården inom Norrbotten och befrämjat dess utveckling. I detta
avseende kunna nämnas sådana namn som _Frans Michael Franzén_ och
_Israel Bergman_ m. fl. En särskilt kraftig och verksam stiftsstyresman
var _Lars Landgren_. Ehuru han först vid 66 års ålder kom till
biskopsämbetet, utövade han en synnerligen livaktig och energisk
verksamhet såsom stiftschef samt företog resor till de mest avlägsna
trakter i sitt vidsträckta stift. Landgren var en kraftnatur, som icke
skydde några strapatser och som hade en öppen blick för vad
församlingarnas väl krävde. Han innehade biskopsstolen i Härnösand från
1876 till sin död 1888.

Hans efterträdare _Martin Johansson_, som till sin personliga läggning
visserligen i mångt och mycket var en motsats till Landgren, fullföljde
dock dennes arbete och intentioner på ett om sällsynt energi och varmt
intresse vittnande sätt. Båda hade de det gemensamt, att de särskilt
vårdade sig om de övre bygderna av sitt stift. Synnerhet lade de i dagen
mycken omsorg om den finsktalande befolkningens andliga vård och vidtogo
många verksamma åtgärder till höjande av den andliga nivån och
befrämjande av svensk kultur bland våra norrbottensfinnar. Vad biskop
Johansson angår bör särskilt ihågkommas den stora insats han gjorde
ifråga om Härnösands stifts delning. Själv hade han fått en stark
förnimmelse av att det stift, som blivit honom anförtrott, var alldeles
för vidsträckt för att han skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
sköta detsamma. Därför blev det en livsuppgift för honom att arbeta för
stiftets delning. Detta arbete fullföljde han med en okuvlig energi och
lät sig icke avskräcka av de många motigheter och svårigheter, som
uppreste sig mot frågans lösning. Omsider fick han ock glädjen att se
sina bemödanden krönta med framgång, i det riksdagen år 1903 beslöt att
Västerbottens och Norrbottens län skulle fr. o. m. år 1904 avskiljas
ifrån Härnösands stift och utgöra ett eget stift med biskopssäte i Luleå
under benämningen _Luleå stift_. Från och med år 1904 finnes alltså
särskilt stiftsstyrelse i Luleå, varigenom tillsynen och övervakandet av
de kyrkliga förhållandena i Norrbotten i hög grad underlättats.

Ehuru de nordligaste trakterna i Sverige på grund av sitt avlägsna läge
och de ogynnsamma levnadsförhållandena under äldre tider icke kunnat
påräkna att erhålla de allra bästa prästerliga krafter, har dock kyrkan
i Norrbotten att uppvisa många namn, som gjort heder åt prästerståndet
samt utfört en plikttrogen och fruktbärande ämbetsgärning. Bland dessa
kan från äldre tider nämnas _Johannes Jonae Tornaeus_, kyrkoherde i
Nedertorneå 1640-1671. Tornaeus ådagalade ett livligt intresse för
kristendomens utbredande och befästande i Torne lappmark. Hans
verksamhet var i själva verket av grundläggande betydelse för
Tornelapparnas omvändelse. Han utarbetade ock till lapparnas tjänst ett
s. k. _Manuale lapponicum_ (kyrkohandbok) på tornelapsk dialekt.
Dessutom författade han en _beskrivning över Torne och Kemi lappmarker_,
vilken utgör en viktig källa för kännedomen om förhållandena därstädes
på denna tid.

En annan bemärkt prästman vid samma tid var _Samuel Rhen_, kyrkoherde i
Jokkmokk 1664-1671 samt sedermera kyrkoherde i Råneå till sin död år
1680. Denne gjorde sig mycket förtjänt om lapparnas kristnande i Lule
lappmark. Han har också författat en beskrivning över lappmarken och
lapparna med titeln: »_En kort Relation om Lapparnes Lefverne och
Sedher_».

En man som ävenledes gjorde en stor insats i det kyrkliga arbetet inom
lappmarkerna var magistern _Pehr Högström_. Denne hade av direktionen
över ecklesiastikverket i Lappland år 1741 mottagit kallelse såsom
missionär i Lappland. När sedermera Gällivare pastorat år 1742
grundades, blev han utnämnd till dess förste kyrkoherde. Här verkade han
visserligen blott under 6 års tid, ity att han år 1748 befordrades till
kyrkoherde i Skellefteå. Emellertid hann han under den korta tid han
tjänstgjorde som lappmarkspräst utföra ett betydelsefullt verk i sin
församling. Någon kyrka fanns på den tiden ännu icke i Gällivare. Men
Högström samlade lapparna till gudstjänst på en skogshed, som därav fick
namnet Mässheden, vilket namn den bibehåller än idag. En stor sten
utgjorde Högströms predikstol och från denna utsådde han kristendomens
frön i lapparnas hjärtan. Det var visserligen under vintertiden en sval
gudstjänstlokal men Högström förstod att värma sina åhörare med livets
ord. Såsom inspektor över de intill Gällivare angränsande församlingar
gjorde han även flitiga visitationsresor och bidrog därvid kraftigt till
att sprida kristlig upplysning bland lappallmogen.

Högström har utgivit en _Beskrivning över de till Sveriges krona
lydande_ _lappmarker_, som är av stort värde och blivit översatt till
flera språk. Dessutom utgav han flera andra skrifter, såsom »_Förnuftiga
tankar om Gud_», _en kateketisk frågebok_ samt en _postilla_ m. m.

Den prästman, som lämnat de djupaste spåren efter sig i norrbottniskt
kyrkoliv, är utan gensägelse _Lars Levi Laestadius_. Denne märklige man
föddes i Arjepluog den 10 januari 1800. Efter fullbordade studier blev
han 1825 vice pastor i Arjepluog och missionär i Pite lappmark. Året
därpå befordrades han till kyrkoherde i vår nordligaste församling,
Karesuando. I denna egenskap kvarstod han till år 1848, då han
transporterades till Pajala som kyrkoherde. Här avled han den 21
februari 1861. Laestadius var en mycket begåvad och rikt utrustad natur,
ehuru icke så litet bisarr till sitt väsende. Han hade rika
vetenskapliga intressen och sysslade mycket med biologiska studier. På
sin tid var han utan tvivel den förnämsta kännaren av Lapplands flora.
Såsom religiös personlighet i strängare mening framträdde han först vid
mitten av 1840-talet. Visserligen hade han även därförut med nit och
allvar verkat i sitt kall och nedlagt mycken möda på att höja sin
församling, vilken till stor del var försänkt i dryckenskap och andra
laster, såsom rentjuvnad m. m. Men det var först efter en år 1843
genomgången inre kris som han började inlägga hela sin själ i sin
ämbetsgärning och sin predikan och detta på ett sådant sätt, att han
framkallade en vittgående väckelse icke blott i sin egen församling, som
på den tiden utgjordes mest av nomadlappar, utan även i närgränsande
lappmarker och bland finnarna i Tornedalen. Den laestadianska väckelsen
spred sig snart även till Finland och norra Norge. Laestadii predikosätt
blev efter hans egen väckelse ett annat än förut. Han började nämligen
använda ett synnerligen realistiskt och grovkornigt språk med drastiska
bilder, hämtade från naturen och livet. Genom detta predikosätt, som i
början väckte mycken anstöt, lyckades han fängsla sina åhörares
uppmärksamhet, och allt eftersom han i bjärta färger och med delvis
cyniska bilder skildrade syndens vederstygglighet, började många få ett
styng i hjärtat. Den eld, som på detta sätt tändes hos de enkla åhörarna
i Karesuando lilla mörka träkyrka, spred sig med hast över vidderna till
de spridda människoboningarna och till nomadernas kåtor i skog och på
fjäll. Den andliga rörelse, som utgick från prosten Laestadius, har
efter honom fått namnet laestadianism. Denna fortlever ännu i dag inom
alla de finsktalande församlingarna i Norrbotten samt i några
angränsande trakter av de svensktalande församlingarna.

Laestadianerna utgöra icke en sekt i vanlig mening, enär de icke skilt
sig från svenska kyrkan. Men i sin lärouppfattning avvika de i flera
punkter från kyrkoläran. Bikten spelar bland dem en framstående roll.
Ingen kan enligt deras uppfattning erhålla syndernas förlåtelse direkt
av Gud utan det måste ske genom församlingens bemedling och vittnesbörd.
Icke heller kan någon endast genom att läsa Guds ord komma till tro på
Gud och vinna frälsning, utan detta måste ske genom det muntligen
predikade ordet. De anse vidare att icke någon pånyttfödelse sker i
dopet, och bönen får ingen djupgående betydelse, enär möjlighet till
direkt förbindelse mellan Gud och den enskilda själen i själva verket
förnekas.

[Illustration: Jukkasjärvi kyrka Foto Borg-Mesch]

Inom den laestadianska riktningen har de två senaste årtiondena en
schism varit rådande, i det en del de s. k. _västlaestadianerna_ intagit
en strängt lagisk ståndpunkt under det att andra de s. k.
_östlaestadianerna_ hylla en mera evangelisk åskådning. Gemensamt för
båda riktningarna är att de i avseende på utvärtes ting kräva stor
enkelhet samt uppträda med stränghet mot all lyx i avseende på kläder
och bostäder m. m. Laestadianerna hava såsom förut nämnts icke övergivit
sin gemenskap med svenska kyrkan, av vilkens sakramentsförvaltning de
begagna sig och i vilkens gudstjänster de även deltaga. Men de hava
likväl sina egna predikanter, som hålla gudstjänster i byarna och utöva
den intimare själavården bland riktningens anhängare. Dessa predikanter
äro oskolade lekmän, som i det borgerliga livet gemenligen äro bönder,
nybyggare eller arbetare. Karaktäristiska för den laestadianska
riktningen äro de s. k. »_liikutuksia_», vilka yttra sig i märkliga
utrop och ljud av olika nyanser, uttryckande skilda själsstämningar, och
utgöra ett slags exstas. Liikutuksia betyder på svenska »rörelser».

I anslutning till omnämnandet av laestadianismen torde även några andra
religiösa riktningar, som uppträtt i Norrbotten, böra vidröras. Under
det gemensamma namnet _Norrlandsläseriet_ framträdde redan på 1700-talet
i Hälsingland och Härjedalen samt andra orter i Norrland vissa religiösa
riktningar med stark evangelisk betoning och varm religiositet. Dessa
voro utan tvivel frukter utav herrnhutismens inflytande. Såsom en
avläggare av Norrlandsläseriet är det s. k. _nyläseriet_ i Norrbotten
att betrakta. Detta ledde icke sitt upphov från prästerligt håll såsom
fallet var med laestadianismen utan utgick från lekmannahåll. I Piteå
socken framträdde omkring år 1805 en avskedad soldat _Erik Ståhlberg_
och gjorde sig till anförare och ledare av ett sällskap s. k. Nya
läsare. Det utmärkande för dessa var att de hyllade en hyperevangelisk
uppfattning, varigenom kristendomens etiska innehåll tillbakasattes och
Kristi försoning gjordes till en frälsande makt oberoende av människans
inre sinnesförändring. Åtskilliga andra religiösa lekmannaledare följde
i Ståhlbergs fotspår. En sådan var inhysesmannen _Lars Andersson_ från
Sjulsmarks by i Piteå församling. Denne utfärdade år 1808 till
ovannämnda läsaresällskap ett sändebrev med titel: _Allvarlig förmaning
till alla rättsinniga kristna att vakta sig för all falsk lärdom men i
synnerhet för Per Tollessons skrifter_[1]. I detta sändebrev drog Lars
Andersson i härnad mot en enligt hans förmenande allt för lagisk
lärouppfattning, som skulle gjort sig gällande i åtskilliga av kyrkans
lärare utgivna uppbyggelseskrifter och i synnerhet i nyssnämnde Per
Tollessons skrifter. Denne tadlas därför att han ville påbörda de
kristna en ny skuld genom lagen och föra dem ifrån Kristus, ifrån nåden
och välsignelsen till lagen, till gärningarna, till döden och
förbannelsen etc. Hela andan i Lars Anderssons sändebrev är
antinomistisk och förnekar nödvändigheten av trons frukter och ett
helgat leverne.

[1] Per Tollesson var kyrkoherde i ärkestiftet, död 1821. Han utgav från
trycket _Christeliga predikningar_ samt _Jesu Christi lefverne och
lära_.

I Ståhlbergs och Anderssons verksamhet låg ett frö till separation från
kyrkan. Detta erhöll ny näring, när de s. k. nya böckerna i början av
1800-talet utkommo, nämligen 1811 års kyrkohandbok och 1819 års
psalmbok, ävensom Lindbloms katekes. Nyläsarna trodde sig i dessa böcker
spåra en neologisk surdeg. I själva verket förhöll det sig också så, att
kristendomens etiska sida starkt betonades i de nya böckerna, varemot
den evangeliska läran om rättfärdiggörelsen av tron allena icke kom till
sin fulla rätt eller åtminstone icke starkare betonades. Det var därför
lätt förklarligt, att nyläsarna med sin ensidigt evangeliska uppfattning
skulle hysa misstro mot dessa böcker. Oppositionen mot desamma blev
också en samlingspunkt, omkring vilken de fast och ihärdigt slöto sig
samman. I Ersnäs by inom Nederluleå socken levde i förra hälften av
1800-talet en bonde vid namn _Per Ersson_. Denna utgav 1842 från trycket
s. k. »_Kristeliga anmärkningar över de huvudsakligaste falska
lärosatser, som finnas i den nya katekesen, psalmboken och
kyrkohandboken_». Denna skrift, som var avfattad med för en bondeman
osedvanlig skicklighet, förfelade icke att göra sin verkan. Det dröjde
icke länge, förr än författaren och en annan bonde _Johan Riström_ i
Persön, Nederluleå socken, av sina anhängare utsågos att å högsta ort
anmäla nyläsarnas klagomål. I följd härav ingingo de 1844 till Konungen
med en ansökan att återfå de gamla böckerna eller ock att tillåtelse
måtte lämnas de missnöjde att få avsöndra sig från svenska statskyrkan.
Det är att märka, att vid denna tid konventikelplakatet var gällande och
att det icke stod vederbörande lika fritt som i våra dagar att bilda nya
religiösa sammanslutningar. Ansökningen blev ock efter vederbörandes
hörande av Kungl. Maj:t lämnad utan avseende. Samma öde rönte en ny
ansökan i samma riktning, vilken var underskriven av mer än 800
personer.

Motsättningen mellan nyläsarna och kyrkan tillspetsade sig efter hand
mer och mer. Läsarna visade allt tydligare tendenser till separation och
började att i sina kretsar införa egen sakramentsförvaltning samt
vägrade att låta sina barn konfirmeras i kyrkan.

Det dröjde emellertid icke länge, innan osämja och söndringar yppade sig
inom separatisternas egna led. Den egentliga upphovsmannen till tvisten
var en vid denna tid i Luleå bosatt handlande vid namn _Jonas Bodell_.
Till börden östgöte hade han i ungdomen erhållit någon undervisning i
Söderköpings apologistskola och var för övrigt av naturen väl utrustad å
huvudets vägnar. Till Luleå kom han år 1836 och gjorde sig där snart
bemärkt för god begåvning och praktisk duglighet. Vid 1859-1860 års
riksdag åtnjöt han förtroendet att vara ombud för Luleå stads
borgarstånd. Bodell ådagalade ett stort nit för nykterhetens sak och
hade även ett varmt religiöst intresse. Från början intog han en avgjort
kyrklig ståndpunkt. Men så småningom började han i likhet med nyläsarna
fatta misstro till de nya böckerna. Han skilde sig nu från statskyrkan
och började verka i samförstånd med Per Ersson och Johan Riström.
Endräkten blev dock icke beståndande. År 1860 uppkom nämligen emellan
Bodell och hans båda förenämnda medarbetare en skarp tvist, som ledde
till söndring dem emellan. Orsakerna härtill voro flere. Bodell yrkade
bland annat på att separatisternas predikanter borde enligt augsburgiska
bekännelsens 14 artikel vara ordentligen kallade. Riström och hans
anhängare åter ansågo, att ordet borde få fritt förkunnas av den som
därtill ägde förmåga. Vidare höllo Riström och hans anhängare före, att
dans och allt deltagande i världsligt sällskapsliv vore att anse såsom
köttsligt väsen. Bodell åter hade härutinnan en friare uppfattning och
förklarade sig icke kunna tåla de sura pösmunkarnas spel att uppdikta
ett elfte bud: Du skall icke dansa. Slutligen gingo uppfattningarna isär
ifråga om dopet. Bodell ansåg, att den egentliga nyfödelsen skedde i
dopet och att ingen annan nyfödelse var behövlig. Riström och Per Ersson
förklarade emellertid, att den nyfödelse, som skedde i dopet, icke var
tillräcklig, utan att det för människans frälsning krävdes en ny
personlig pånyttfödelse. På grund av dessa och några andra
skiljaktigheter inträdde en söndring i separatisternas led. De som slöto
sig till Bodell ha sedermera benämnts bodellister.

Av de nämnda riktningarnas anhängare, vilka numera särskiljas i
»separatister», (gammalseparatister) och »bodellister», finnas i våra
dagar endast ett relativt fåtal kvar, nämligen i Piteå landsförsamling,
Älvsby församling och Norrfjärden. De vidhålla fortfarande sin
opposition mot de »nya böckerna» och använda vid sina sammankomster den
gamla kyrkohandboken och 1695 års psalmbok. För sina barns undervisning
ha de anordnat särskilda skolor, i vilka kristendomsundervisningen
bedrives efter Svebilii katekes. Dessa skolor förorsaka emellertid
vederbörande skolmyndigheter stora bekymmer, enär de lärare, som där äro
anställda, icke äga kompetens för sin läraregärning, och den
undervisning, som meddelas i skolorna, är mycket underhaltig.

Av nyare frikyrkliga riktningar såsom metodister, baptister,
Waldenströmare, adventister samt frälsningsarmén m. fl. äro de flesta
mer eller mindre representerade även inom Norrbottens län. Då emellertid
dessa äro för var man kända, torde ingen redogörelse för deras åskådning
och verksamhet behöva här lämnas.

Vad det kyrkliga församlingslivet i egentlig mening angår har detta
under skilda tider framträtt med olika styrka allt eftersom en större
livaktighet på det andliga området eller tröghet och indifferentism
gjort sig gällande. I stort sett har en sund kristlig uppfattning varit
rådande i folkmedvetandet och djup vördnad för kyrka och kristendom
fortlevat generation efter generation, om också den personligt innerliga
religiositeten icke alltid varit mera allmänt framträdande. Beträffande
det närvarande kyrkliga läget i Norrbotten torde som allmänt omdöme
kunna uttalas, att den evangelisk-lutherska kristendomen och fädernas
kyrka ha djupa rötter särskilt i allmogebefolkningens hjärtan. Vad
återigen angår den del av länets befolkning, som är knuten vid den
industriella verksamheten, synes denna till stor del ha kommit bort
ifrån gammaldags kyrklig fromhet.

Till befrämjande av större andlig livaktighet och fördjupande av det
kyrkliga församlingslivet ha i senare tider bildats fria föreningar i de
flesta församlingar, såsom missionsföreningar, ungdomsföreningar m. m.

Ett särskilt organ för en livaktigare kyrklig verksamhet i stiftet har
också skapats, i det efter beslut av 1915 års prästmöte s. k.
_stiftsmöte_ och _stiftsråd_ inrättats. Stiftsmötet utgör en frivillig
sammanslutning av präster och församlingsmedlemmar med gemensam uppgift
att tjäna kyrkligt församlingsliv och kyrklig kärleksverksamhet inom
stiftet. Stiftsrådet, som utses av stiftsmötet, har att såsom organ för
detta verkställa dess beslut och i övrigt under tiderna mellan
stiftsmöten fullgöra stiftsmötets uppgifter. I stiftsrådet är biskopen
självskriven ordförande.

II. SKOLAN.

Samma svårigheter, som i dessa nordliga trakter under lång tid hämmade
den kyrkliga utvecklingen, ha givetvis även gjort sig gällande ifråga om
undervisningen och detta i ännu högre grad än beträffande den rent
kyrkliga verksamheten. Länge dröjde det, innan någon skola inrättades i
Norrbotten. Ända till på 1600-talet torde de flesta människor här uppe
ha saknat färdighet att läsa i bok. Förut är omnämnt, att vid företagna
visitationer i Lule lappmark ingen kunde läsa innantill förutom
klockaren. Något bättre var väl förhållandet i kustlandet, men även där
torde läskunnigheten vid denna tid ha varit föga utbredd. Då husförhören
började införas, blevo dessa ett medel att befrämja läsfärdigheten och
kristendomskunskapen hos befolkningen. Så småningom började man väl ock
att anställa särskilda personer, som själva förvärvat sig någon liten
boklig kunskap, att undervisa barnen. Denna uppgift anförtroddes
vanligen åt sådana personer, som av en eller annan orsak voro oförmögna
till kroppsarbete. Efter hand som läskunnigheten spred sig, torde även
föräldrarna själva hava bemödat sig om att lämna sina barn någon
undervisning i hemmen.

Den första skolan i Norrbotten inrättades i _Piteå_ av Gustaf II Adolf
år 1619. Denna skola var emellertid företrädesvis avsedd för lapska
ynglingar, vilka man ville förbereda för fortsatta studier i avsikt att
utbilda dem till präster och lärare i lappmarkerna. Piteå befanns dock
snart vara en för detta ändamål olämplig plats för skolans förläggande.
Den flyttades fördenskull såsom förut är nämnt redan år 1631 till Ume
lappmark, där den sedermera verkat först i Lycksele och sedan i Tärna,
under namn av Skytteanska skolan.

Sedan Piteå stad år 1621 fått privilegier, inrättades därstädes en
trivialskola år 1632 med rektor, con-rektor samt fyra kolleger. Denna
skola var förlagd till gamla staden eller Öjebyn, men sedan denna plats
år 1666 härjats av eldsvåda, flyttades skolan till den nya staden, det
nuvarande Piteå. Skolan har under tidernas lopp undergått åtskilliga
förändringar. Efter att från början ha varit organiserad som en högre
trivialskola förvandlades den omkring 1810 till en lägre sådan.
Sedermera blev den på 1850-talet förvandlad till ett s. k. lägre
elementarläroverk med 5 klasser. Vid den nya läroverksreformens
genomförande år 1905 förändrades den till samskola.

I _Luleå_ stad inrättades år 1632, alltså samtidigt med Piteå
trivialskolas tillkomst, en mindre skola eller pedagogi. Huruvida
därförut någon skola funnits i Luleå är ej med säkerhet känt. År 1650
undergick skolan någon förändring och läraren, som dittills kallats
pedagog, fick nu titeln skolmästare. Så vitt av tillgängliga källor
framgår undergick skolan sedermera ingen förvandling förr än den år 1810
omorganiserades till en lägre apologistskola. I samband därmed
anställdes förutom skolans föreståndare eller rektor en andre lärare
eller kollega. Längre fram förändrades skolan på 1850-talet till ett
lägre elementarläroverk men utvidgades år 1864 till ett högre
elementarläroverk. Från början var detta fullständigt endast på
reallinjen. År 1871 kompletterades det emellertid med latinlinje, och en
lektor i latin och grekiska tillsattes, sedan landstinget utfäst sig att
bestrida dennes avlöning för en tid av 5 år. Sedermera skedde
inskränkningar i läroverkets reallinie, så att den bibehölls endast till
och med sjätte klassen. Orsaken härtill var det ringa antalet elever på
reallinien. Sedan förhållandena emellertid härutinnan ändrat sig, anslog
riksdagen år 1898 medel till utsträckning av undervisningen å
reallinien. Läroverket har sedan dess varit fullständigt på båda
linierna.

Även i _Torneå_ anlades på Gustaf Adolfs tid en skola, till vars
underhåll genom kungl. brev den 13 februari 1630 anslogs djäknepengar av
Torneå socken till skolmästarnas löner samt sedermera jämväl 30 tunnor
spannmål av kronotionde från Lövånger. Angående skolans vidare historia
ha inga källor varit författaren tillgängliga. Hülphers uppgiver
emellertid i sin beskrivning över Västerbotten, att skolungdomen sedan
1770-talet mera till- än avtagit och under vissa tider uppgått till 50.
Då efter finska kriget Torneå stad avskildes från Norrbotten och lades
till Finland, följde även denna skola med.

I _Haparanda_, som anlades 1812 med köpingsrättigheter och 1842 erhöll
stadsprivilegier, inrättades ett treklassigt läroverk med rektor och två
lärare. I förra hälften av 1840-talet tillkom vid skolan ytterligare en
lärare. Längre fram utvidgades läroverket efter hand, så att det mot
slutet av 1800-talet blev femklassigt. Vid den nya läroverksreformens
genomförande år 1905 förändrades skolan till samskola. På grund av
Haparanda stads belägenhet vid gränsen åtog sig staten alla kostnader
för samskolans upprätthållande. Skolhuset är emellertid uppfört av
staden med vissa bidrag av statsmedel ävensom något bidrag av
landstinget.

[Illustration: Luleå folkskoleseminarium Foto Tegström & Co.]

I detta sammanhang må antecknas, att såväl Luleå högre allmänna läroverk
som samskolorna i Piteå och Haparanda för någon tid sedan erhållit nya
tidsenliga lärohus nämligen Piteå år 1894, Luleå år 1905 och Haparanda
år 1917.

På senare tider ha inom länet även en del andra undervisningsanstalter
inrättats, vilkas uppgift är att meddela realskolebildning. Från början
ha flere av dessa varit inrättade som privata samskolor men numera
förvandlats till kommunala mellanskolor. Sådana mellanskolor finnas i
Nederkalix, Boden, Malmberget och Kiruna.

Vad den _högra kvinnliga undervisningen_ angår dröjde det länge, innan
några anstalter inrättades i länet till förmån för densamma. Först år
1875 grundades i Luleå ett elementarläroverk för flickor. Från början
hade detta att kämpa med stora ekonomiska svårigheter och saknade egna
lokaler. Genom enskild offervillighet samt understöd från stadens sida,
ävensom genom åtnjutande av sedvanligt statsbidrag för undervisningens
bedrivande, har emellertid läroverket så småningom vunnit ekonomisk
stadga och genomgått en glädjande utveckling. Under senare hälften av
1890-talet uppfördes ett särskilt lärohus för läroverket. Detta, som
från början kunde anses tidsenligt och till utrymmet tillräckligt, är
dock numera med den utveckling läroverket på senare tiden undergått för
trångt och i behov av utvidgning. En brist är ock, att gymnastiksal
saknas. Läroverket, som från första början var endast 2-klassigt, har
efter hand utvidgats, så att det nu omfattar 8 klasser.

Även i Piteå och Haparanda ha under någon tid läroverk för flickor varit
i verksamhet. Dessa inrättades något senare än elementarläroverket för
flickor i Luleå. Sedan emellertid de nya samskolorna efter
läroverksreformens genomförande inrättats i dessa städer, blevo
flickskolorna därstädes indragna.

Efter denna korta redogörelse för sådana läroanstalter, som haft och
hava till uppgift att meddela en högre undervisning, komma vi nu till
_den egentliga folkundervisningen_. Denna erhöll, som bekant, i vårt
land sin organisation först genom 1842 års folkskolestadga, varigenom
förordnades, att folkskola skulle finnas i varje församling. Före denna
tid var den undervisning, som meddelades åt folkets barn i hela vårt
land, synnerligen otillfredsställande. Men särskilt var detta fallet i
Norrbottens län. Någon folkskola fanns icke inom hela länet, utan
undervisningen skedde, såsom redan förut är antytt, så gott sig göra lät
i hemmen eller genom invalider och arbetsodugliga personer, som själva
ägde någon läsfärdighet och därför kunde anlitas att undervisa barn. En
mycket stor procent av länets befolkning saknade förmåga att läsa i bok.
Med skrivkunnigheten var det ännu sämre beställt. Få voro de personer,
som ens kunde skriva sitt namn. Allmänt begagnade man sig därför av s.
k. bomärken, när man skulle underteckna handlingar och dylikt.

Men även efter folkskolestadgans tillkomst dröjde det en god tid, innan
något ordnat folkskoleväsen kom till stånd i länet. I konungens
befallningshavandes 5-årsberättelse för åren 1842-1846 finnes följande
uttalande av landshövding Hedenberg om folkskoleväsendet i Norrbotten:
»Efter ofta, under den tid varom fråga är, inom församlingarna hållna
sockenstämmor, och sedan de hinder, vilka jag tid efter annan uti
underdåniga skrivelser inför Eders Kungl. Maj:t haft nåden framställa,
till en del blivit undanröjda, har med folkundervisningen kommit så
långt, att alla församlingar utom en enda dels beslutat, dels och i mer
eller mindre mån påbörjat byggnad av hus för fasta skolor invid
kyrkorna. Allmogens övertygelse om nyttan och nödvändigheten av dessa
skolor börjar nu att bliva allt mer utbildad.»

Emellertid meddelas i samma berättelse, att folkundervisningen icke ens
i Luleå stad år 1846 var kommen i verksamhet, och i fråga om
skolväsendet i Lappmarksförsamlingarna heter det i berättelsen:
»Folkundervisningen är inom Arvidsjaur med statens biträde uti en
ambulatorisk skola börjad men i övriga Lappmarker har någon sådan av
bristande tillgångar icke kunnat åstadkommas.»

Vid slutet av 1860-talet hade utvecklingen kommit så långt, att fasta
skolor voro inrättade vid de flesta församlingskyrkor inom länet. På
grund av församlingarnas vidsträckthet var det dock endast en ringa del
av barnen, som kunde deltaga i undervisningen vid dessa skolor. För de
barn, som bodde på längre avstånd från kyrkoplatsen, inrättades så
småningom ambulatoriska skolor. Dessa flyttade dock på ett flertal
stationer varje år, varför den tid, under vilken barnen undervisades på
varje plats, blev mycket kort. År 1869 beslöt landstinget anslå medel
för att i någon mån avhjälpa bristerna i skolväsendet. På lämpliga
ställen inom kommunerna skulle inrättas småskolor, vari de barn, som
icke voro i tillfälle att besöka den ordinarie fasta skolan, skulle
erhålla undervisning i alla de ämnen, som tillhörde folkskolan eller
åtminstone dess minimum. Enligt landstingets beslut skulle skolornas
antal ökas, så att förutom den folkskola med examinerad lärare, som
enligt folkskolestadgan skulle finnas i varje församling, en skola bleve
tillgänglig för varje 1,000-tal av länets befolkning, varvid skulle
iakttagas, att kommun, vars folkmängd överstege t. ex. 1,500 invånare,
skulle anses erfordra två småskolor men kommun med folkmängd under 1,500
blott en. I länet funnos för det dåvarande 35 småskolor jämte 8
flyttande folkskolor. För att genomföra den av landstinget beslutade
planen krävdes ytterligare 32 småskolor. Lönen till lärarne vid dessa
skolor bestämdes till minst 200 riksdaler om året i ett för allt. Till
denna lön skulle landstinget bidraga med 100 kronor för varje lärare.

År 1880 funnos i länet 43 folkskolor och 146 småskolor. Huru
folkskoleväsendet sedermera utvecklat sig framgår i någon mån av
efterföljande tabell:

Skolor och lärare m. m. i Norrbottens län:

Kolumnrubrikerna:

A: Fasta
B: Flyttande
C: Summa
D: Fasta
E: Flyttande
F: Summa
G: Folkskolor
H: Småskolor
I: Ordinarie
J: Icke ordinarie
K: Biträdande lärare samt småskollärare och lärarinnor
L: Antal skolhus

År Antal folkskolor Antal mindre folkskolor Högsta antal ro- Folkskollärare
och småskolor tar för flyttande och lärarinnor
skolor

A B C D E F G H I J K L

1890 45 8 53 61 121 182 4 4 42 10 195 152
1900 79 11 90 151 168 319 3 4 66 24 335 200
1910 138 6 144 347 172 519 2 4 177 34 637 702
1920 192 3 195 493 142 635 2 2 286 29 805 878

Då i denna uppsats endast avses att ge en bild i breda drag av
folkskoleväsendets utveckling, torde någon närmare analysering av de
meddelade siffrorna icke vara av behovet påkallad. Som man finner har
folkundervisningsväsendet inom länet gått framåt med stora steg. I
städerna och industrisamhällena ävensom på flera platser på själva
landsbygden äro också folkskolorna numera organiserade efter den bästa
typen. Men å andra sidan återstår ännu mycket att önska ifråga om
folkskoleväsendets utveckling. Antalet mindre folkskolor är fortfarande
oproportionerligt stort och ett starkt behov av skolformernas
förbättring förefinnes i stor utsträckning inom de flesta församlingar.
Åtgärder i sådant syfte ha också börjat vidtagas. Beträffande länets
lappmarksförsamlingar och Överkalix socken, har riksdagen anvisat bidrag
av statsmedel härtill.

Ifråga om länets _finsktalande församlingar_ har staten sedan några
årtionden tillbaka lämnat särskilda bidrag för skolväsendets
upphjälpande. Jämte de av församlingarna själva inrättade skolorna ha
därstädes inrättats _statsskolor_, vilkas bekostande helt och hållet
bestrides med statsmedel endast med några mindre prestationer från
församlingarnas sida. De första statsskolorna i finnbygden inrättades år
1888, nämligen en i Lappträsk av Karl Gustavs församling, en i
Teurajärvi av Korpilombolo församling, en i Nikkala av Nedertorneå
församling och en i Turtola av Övertorneå församling. Sedermera ha efter
hand dylika statsskolor grundats, så att de i närvarande stund utgöra i
den egentliga finnbygden 88 till antalet. Av dessa äro 50 mindre
folkskolor och 6 småskolor. De övriga äro folkskolor. Dessutom finnas i
Jokkmokk 2 och i Överkalix 3 statsskolor. Statsskolorna stå under
domkapitlets i Luleå omedelbara omvårdnad. Domkapitlet tillsätter och
entledigar lärare vid dessa skolor samt utövar i stort sett beträffande
dem de funktioner, som ifråga om andra skolor tillkomma skolråden, dock
att skolråden vid uppkomna vakanser ombesörja tjänsternas
ledigförklarande och med egna yttranden insända ansökningshandlingarna
till domkapitlet.

I alla skolor inom de finsktalande församlingarna är
undervisningsspråket numera svenska. Erfarenheten har visat, att ehuru
barnen från de finsktalande hemmen vid skoltidens början icke förstå det
svenska språket, de likväl snart nog lära sig att följa med
undervisningen på detta språk och att inhämta god färdighet i dess
skriftliga och muntliga behandling, så att de efter genomgången
folkskolekurs obehindrat kunna röra sig med detta språk. Genom de
svenska skolorna i finnbygden har ett verksamt skydd skapats mot
finskans framträngande på svenskans bekostnad.

Vad _fortsättningsskolan_ angår, har denna påbyggnad på folkskolan icke
vunnit någon vidare utveckling i länet. År 1919 funnos inalles 13
fortsättningsskolor. Sedan det numera emellertid blivit påbjudet, att
fortsättningsskola skall finnas för varje folkskola, och skolplikt
införts jämväl för fortsättningsskolan, kommer denna skolform utan
tvivel att gå en rask utveckling till mötes. På flera platser i
länet, särskilt i städerna och industrisamhällena, äro redan
fortsättningsskolor av 1918 års typ inrättade och de flesta av dessa äro
yrkesbestämda.

Ett särskilt kapitel beträffande folkundervisningen i länet utgör frågan
om undervisningen av _nomadlapparnas barn_. Förut är omnämnt, att en
skola år 1619 anlades i Piteå för undervisning av lapska ynglingar,
vilken dock snart flyttades till Umeå lappmark. Sedermera vidtogos inga
särskilda anordningar för undervisningsväsendet bland lapparna förr än
under frihetstiden. Den första _lappskolan_ anlades i Jokkmokk år 1732.
I Arjepluog inrättades en liknande skola år 1743, i Jukkasjärvi 1744, i
Karesuando 1750 och i Gällivare 1756. Skolkursen var vid dessa skolor
tvåårig och barnen vistades vid skolan året om. Till lärare vid desamma
kunde endast präst antagas.

Vid sidan av de fasta lappfolkskolorna inrättades på 1740-talet även s.
k. _kateketskolor_, som ambulerade mellan lapparnas visten och kåtor.
Lärarne vid dessa skolor kallades _kateketer_ och hade till uppgift att
meddela barnen undervisning i kåtorna. Därjämte skulle de förrätta
morgon- och aftonbön i lappbyarna och på söndagarna uppläsa en predikan
ur postillan, då lapparna lågo avlägset från kyrkan. De voro avlönade av
lappmarks ecklesiastikverk, men lapparna själva skulle bestå dem med mat
och kläder. Kateketernas antal uppgick i början 1760-talet till 12 i
samtliga lappmarker inom Norrbotten och Västerbotten.

Genom kungl. brev den 9 september 1818 skedde en förändring i
lappskoleväsendets organisation. Lappskolorna i Jukkasjärvi, Karesuando
och Arjepluog indrogos. Såsom orsak till denna indragning uppgives i
kungabrevet »själva skolans otillräckliga och föga gagnande
beskaffenhet» ävensom »att i betraktande av det nomadiska levnadssätt
lapparna föra de nuvarande permanenta skolor bliva föga gagneliga i
jämförelse mot den större nytta, som bör väntas av ambulatoriska lärare,
vilka åtföljande lapparna under deras flyttningar äro i tillfälle att
alltid uti kåtalagen meddela nödig undervisning så för barnen som äldre
personer».

Undervisningen skulle nu ske endast genom ambulerande kateketskolor. Då
emellertid de dittills »nyttjade och illa lönte kateketers mindre
skicklighet gjort att kateketundervisningen ej motsvarat sitt ändamål,
skulle kateketerna undergå en särskild utbildningskurs hos vederbörande
församlings pastor eller annan därtill skicklig prästman. För
undergående av sådan utbildning skulle bland de förmögnare och mest
ansedda lappar utses stadgade och till seder godkända ynglingar eller
äldre personer eller, därest dugliga ämnen ej voro bland lapparna att
tillgå, de mest kunniga ynglingar i skolorna och ibland nybyggarna de,
vilka därtill kunde finnas tjänliga». Det antal kateketer, som ansågs
behövas för Norrbottens och Västerbottens lappmarker beräknades till 24.

För utövande av tillsyn över kateketskolorna tillsattes två s. k.
_missionärer_, vilka skulle vara prästmän och hava var och en sitt
distrikt, inom vilket de hade att besöka lapparna i deras vistelseorter
och inspektera kateketskolorna samt medverka vid undervisningen. Vid den
nu nämnda omorganisationen av lappskoleväsendet bibehöllos i Norrbotten
endast två fasta lappfolkskolor, nämligen uti Jokkmokk och Gällivare.
Även dessa voro avsedda att indragas, men indragningen blev ej
verkställd.

Den sålunda införda nya ordningen blev gällande t. o. m. år 1846. Nämnda
år utfärdades ett »Nådigt reglemente för ecklesiastikverket i
lappmarken». Genom detta återinfördes de fasta lappskolorna, och de
ambulerande kateketskolorna avskaffades. Skolmästarna vid de fasta
skolorna skulle nu var och en ombesörja undervisningen i hela sitt
distrikt och ägde för detta ändamål att antaga tjänliga biträden, till
vilkas avlönande de åtnjöto ett visst anslag årligen mot
redovisningsskyldighet inför biskop och domkapitel.

År 1877 vidtogos åtskilliga förändringar i reglementet för lappmarks
ecklesiastikverk. Den viktigaste förändringen bestod däruti, att
kateketskolorna återinfördes till tjänst för de barn, som icke kunde få
undervisning i fast lapp- eller folkskola.

Sedermera skedde ingen viktigare förändring i det lapska skolväsendet
förr än år 1913. Nämnda år utkom nämligen en nådig kungörelse angående
ändring av de delar utav reglementet för lappmarks ecklesiastikverk,
vilka angingo skolväsendet. En fullständig omorganisation av
lappskoleväsendet skedde nu. Enligt nyssnämnda nådiga kungörelse skulle
alla fasta lappfolkskolor indragas, enär de visat sig otjänliga för sitt
ändamål med hänsyn till lapparnas nomadiserande levnadssätt. I stället
inrättades dels s. k. _fasta nomadskolor_, dels _flyttande nomadskolan_.
I de flyttande nomadskolorna erhålla barnen undervisning under de tre
första åren av sin skolplikt. Därefter intagas de i de fasta
nomadskolorna, där de ävenledes under tre år skola undervisas. Dessa
senare skolor äro inrättade efter mönstret av s. k. _vinterkurser_ för
flyttlappars barn inom Karesuando och Jukkasjärvi församlingar, varom
förordnades genom nådigt brev den 1 februari 1895. Den årliga
undervisningstiden i de fasta nomadskolorna omfattar i regel 3 månader
men kan i vissa fall utsträckas till fyra månader. Under den övriga
tiden av läsåret skall läraren vid den fasta nomadskolan verka såsom
vandrande nomadlärare. Den årliga tjänstgöringstiden för vandrande
nomadlärare omfattar 168 läsdagar men kan, där sådant med hänsyn till
lapparnes flyttningar synes erforderligt, av vederbörande domkapitel
något inskränkas, dock att tjänstgöringstiden i intet fall må understiga
156 läsdagar. De fasta nomadskolornas antal är i Norrbotten 7 med lika
många lärare. De vandrande nomadskolorna utgöra 19 med en lärare i varje
skola.

Det lapska skolväsendet står från och med år 1917 under tillsyn av en s.
k. _nomadskoleinspektör_, vilkens befattning inrättades i samband med
vissa förändringar i reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk år 1916.

Alla kostnader för det lapska undervisningsväsendet bestridas av
statsmedel. För folkbildningsändamål bland lapparna utgår nämligen ett
årligt förslagsanslag, vilket för närvarande utgör 205,000 kronor.

För _utbildning av lärare_ vid länets skolor funnos inga anstalter
inrättade i Norrbotten förrän på 1870-talet. Till folkskolorna erhöllos
lärare från folkskoleseminariet i Härnösand. Utbildningen av
småskollärare åter, skedde på det sätt, att vissa folkskollärare fingo i
uppdrag att lämna därtill hågade och lämpliga ynglingar och flickor
undervisning och handledning för att göra dem dugliga att nödtorftigt
sköta undervisningen i småskolorna. Härför erhöllo vederbörande
folkskollärare lämplig ersättning av landstinget. Denna ordning fortgick
till i senare hälften av 1870-talet. Vid 1876 års landsting förelåg
förslag om inrättande av ett flyttande småskoleseminarium. Frågan föll
visserligan vid detta landsting, men någon tid därefter blev förslaget
antaget. Kursen blev till en början 1-årig, och seminariet flyttade
mellan de olika älvdalarna i länet. Vid 1898 års landsting beslöts, att
seminariet skulle bliva fast och förläggas till _Öjebyn_, dit det
fortfarande är förlagt. Någon tid senare beslöt landstinget inrätta
ytterligare ett småskoleseminarium i länet. Detta var från början
förlagt till _Töre_, men flyttades efter några år till _Råneå_. På grund
av inträdande överproduktion på småskollärarinnor, indrogs emellertid
detta seminarium efter ungefär tioårig verksamhet.

I länet finnas även 2 _av staten inrättade småskoleseminarier_, nämligen
i Haparanda och Murjek. Lärokursen i dessa seminarier är treårig.

[Illustration: Statens småskoleseminarium i Murjek]

_Haparanda seminarium_, som är avsett för utbildande av lärare och
lärarinnor för småskolorna och de mindre folkskolorna i de finsktalande
församlingarna, inrättades på grund av nådigt brev den 25 september
1874, sedan riksdagen samma år beviljat å ordinarie stat ett
förslagsanslag av 12,000 riksdaler att användas till befrämjande av
folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar.
I denna summa ingick även kostnaderna för seminariets drift. Detta
anslag har sedermera allt eftersom statsskolor inrättats och kostnaderna
för seminariet stigit gång efter annan höjts och utgår numera med
300,000 kronor.

_Murjeks seminarium_, som från början var förlagt till _Mattisuddens_
by, i Jokkmokks församling, anlades år 1875 och flyttades år 1904 till
Murjek inom samma församling, dit det fortfarande är förlagt. Detta
seminarium har till uppgift att utbilda lärare och lärarinnor i
lappmarksförsamlingarna. Såsom en särskild uppgift tillkommer detsamma
att utbilda nomadlärare. Elever, som förbinda sig att efter avlagd
examen antaga anställning vid nomadskolorna, äga att uppbära större
stipendier än övriga elever vid seminariet.

I samband härmed må omnämnas, att en _kurs för utbildande av vandrande
nomadlärare_ varit anordnad år 1917 i Vittangi i överensstämmelse med i
reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk givna bestämmelser, varjämte
repititionskurser för eleverna i förenämnda kurs sedermera hållits.

Något seminarium för utbildande av folkskollärare har icke funnits i
länet förrän år 1907. Sedan riksdagen år 1906 på Kungl. Maj:ts förslag
efter framställning av domkapitlet beslutat inrätta ett
_folkskoleseminarium i Luleå_, trädde detta i verksamhet höstterminen
1907. Från början var det inrymt i av staden upplåtna provisoriska
lokaler, men fick år 1911 inflytta i ett eget av staten uppfört
tidsenligt lärohus. Sedan 1916 är denna läroanstalt utvidgad till
dubbelseminarium. Egentligen är det ett manligt seminarium, men på
senare åren ha även kvinnliga elever där intagits. I samband med
utvidgningen till dubbelseminarium har en större flygelbyggnad blivit
vid detsamma uppförd och fr. o. m. 1921 tagits i bruk.

Vad _folkskoleinspektionen_ beträffar, har även denna undergått en
motsvarande utveckling som folkskoleväsendet. Ursprungligen sköttes
inspektionen såsom en bisyssla, vanligen av någon prästman. Detta
fortgick ända till den nya folkskolinspektörsorganisationens införande
år 1915. Visserligen hade därförut den inspektör, som anställd i länets
svensktalande delar under ett tjugotal år haft denna befattning såsom
huvudsyssla, men i de finsktalande delarna av länet var
inspektörssysslan fortfarande en bisyssla. Fr. o. m. 1916 indelades
länet i 3 inspektionsdistrikt med var sin självständiga
inspektör. Sedermera, efter det riksdagen år 1919 beslutat utöka
folkskoleinspektörernas antal i riket, har länet indelats i 4
inspektionsdistrikt, av vilka två till huvudsakligaste delen, utgöras av
de finsktalande församlingarna.

Slutligen torde i samband med folkundervisningen böra erinras om att
inom länet finnas två _folkhögskolor_, nämligen en i _Sunderbyn_ av
Nederluleå församling och en i _Matarengi_ av Övertorneå församling. Den
förra grundades år 1896 och var från början under omkring 10 år förlagd
till Boden, varefter den flyttades till Älvsbyn, där den verkade två år,
och sedan till Sunderbyn. Den andra, som benämnes _Tornedalens
folkhögskola_ och huvudsakligen är avsedd för den finsktalande ungdomen,
grundades år 1900 och har under hela tiden varit förlagd till Matarengi.

En del andra skolor, avseende folkundervisningen finnas även, såsom t.
ex. en högre folkskola i Luleå stad samt en del lärlings- och
yrkesskolor på åtskilliga platser i länet, men då särskilt de
stadganden, som angå yrkesundervisningen äro helt nya och organisationen
av hithörande skolor nyss är påbörjad, finnes intet material för en
närmare redogörelse i fråga om de åtgärder, som vidtagits i de
särskilda skoldistrikten för inrättande av dylika skolor. Till
folkundervisningsanstalterna kunna även räknas de _arbetsstugor_, som
inrättats i länets lappmarker och finnbygd. Dessa torde emellertid komma
att behandlas särskilt i detta arbete, varför de här lämnas åsido.

Den redogörelse, som härovan lämnats för den andliga odlingens
utveckling i Norrbotten har på grund av ämnets stora omfattning och av
hänsyn till utrymmet, måst bliva mycket ofullständig och summarisk. Den
torde dock vara tillräcklig för att giva ett intryck av att andliga
krafter varit och äro i verksamhet för att befrämja den norrbottniska
befolkningens religiösa, sedliga och intellektuella utveckling. Denna
utveckling är ingalunda mindre viktig än den materiella. Det är ock att
hoppas, att den andliga odlingen allt framgent skall göra säkra
framsteg, så att vid sidan av de materiella värden, som framskapas inom
detta vårt lands nordligaste län, vilket hedrats med benämningen
»Sveriges framtidsland», må finnas en rik fond av andliga skatter, som
utgöra en bestående egendom för länets befolkning.

2. NORRBOTTENS FOLKHÖGSKOLOR OCH LANTMANNASKOLOR
AV
JOHANNES HALLBÄCK

I nära 30 år hade folkhögskolan vuxit inom Sveriges gränser, innan en
planta av det unga trädet också sattes i Norrbottens jord. Och liksom
man vore frestad att säga, att det blott var en händelse, som gjorde,
att de ungdomsskolor, som efter representationsreformens genomförande
planerades i flera trakter i vårt land, blevo folkhögskolor och ej högre
folkskolor, kan man frestas att säga, att det var en tillfällighet, som
gjorde, att tanken föddes att upprätta en folkhögskola i Norrbotten.
Dock – vi människor »se blott endels»; och vad som synes oss
tillfälligt, kan för kommande släkten klart framträda såsom en nödvändig
länk i utvecklingens kedja.

För 34 år sedan blev en ung löjtnant kommenderad att tillsammans med sin
chef företaga en »militär upptäcktsfärd» genom Norrbotten. Denna färd
följdes med få års mellanrum av flera dylika och vad den unge löjtnanten
därunder såg gjorde ett djupt intryck på honom. Norrbottens oerhörda
naturrikedomar, dess storartade odlingsmöjligheter – åh! vilka fält för
mänsklig företagsamhet! Vilka skatter lågo ej här och väntade på att
bliva tagna i bruk! Men den befolkning, som var närmast till att
utnyttja dessa skatter, både sig själv och landet till fromma, gjorde
det icke. Ekonomiskt understöd från det övriga landet kunde väl behövas,
men, vad som först av allt behövdes, det var andlig väckelse och
upplysning. Folkmaterialet var gott. Den unge mannen hade lärt sig hålla
av detta folk och tro på folksjälens möjligheter. Väckelse och
upplysning – det var de krafter, som skulle sätta utvecklingen i gång,
och bäggedera ville folkhögskolan meddela. Alltså borde en folkhögskola
upprättas i Norrbotten.

Hur klart denne entusiastiske upplysningsvän – alla norrbottningar, »som
voro med då», torde veta, att han är samme person som numera överste E.
Melander – fattat folkhögskolans mål, framgår av ett uttalande i den
förträffliga programskrift »_En folkhögskola för Norrbotten_» som av
honom utsändes för att förbereda saken, och söka väcka anslutning till
den och vari det bl. a. heter: »Ett ädelt, nyttigt och verksamt _liv_ är
det ideal som framhålles för de unga, och kunskaperna få de lära känna
såsom bundsförvanter vid strävandet efter att leva ett sådant liv.
Kärleken till detta ideal skall väcka kärlek till medlen, verka behov
efter vetande, och en dylik _väckande_ verksamhet är folkhögskolans
första och förnämsta. – Men skall den kunskap efter vilken begäret
väckes bliva av verkligt gagn både för den enskilda och det allmänna
måste kärleken väckas till hembygd och land samt sist men icke minst
till arbetet, icke tankearbetet blott utan i all synnerhet
kroppsarbetet. Men det målet vill hon tillika söka nå, att den, som går
_efter_ plogen, arbetar av högre bevekelsegrunder än den som går _före_,
och att den, som svänger lien över gräset, ser lönen för sin möda i
högre ljus än den, som skall äta det.»

Norrbotten, Sveriges framtidsland, det var för skaparen av den första
folkhögskolan i Norrbotten mera än en vacker fras. Han hade insett den
djupa innebörden i dessa ord, och nu skulle folkhögskolan hjälpa till
att förverkliga den tanke, som i dem låg innesluten. Men Norrbotten är
ej blott »framtidslandet». Det är ock gränslandet. Och de problem, som
alltid möta i ett gränsland, de finnas ock här. Så skulle folkhögskolan
hjälpa till att lösa även de problemen – ty folkhögskolan bör gå främst
i utvecklingen – och så kom det sig, att den första norrbottniska
folkhögskolans uppgift blev vidare än övriga svenska folkhögskolors.

I överensstämmelse därmed upptogos naturligen de grundläggande
folkhögskoleämnena historia, geografi, karaktärsteckningar, modersmålet
samt även sådana praktiska ämnen som slöjd, manlig och kvinnlig, ritning
med huvudvikt lagd på byggnadsritningar samt skolköksundervisning, och
torde denna folkhögskola vara den första som upptog denna viktiga och ej
minst för de norrbottniska hemmen så behövliga undervisning. Men
därutöver meddelades en särskild undervisning i svenska för de
finsktalande eleverna. Norrbotten hyser inom sina gränser minst 25,000
finsktalande personer, dels av finskt, dels av svenskt ursprung. I den
första folkhögskolekursen voro över fjärdedelen av eleverna finsktalande
– namn sådana som Matinlassi och Nikkalavainio vittna nogsamt om
elevernas ursprung – och det gällde att göra dessa ungdomar så förtrogna
med svenskt språk, att de med utbyte skulle kunna tillägna sig
folkhögskolans övriga undervisning och såmedelst föras in i svenskt
kulturliv. Man förstår, att uppgiften var krävande nog. Marken var
obruten och saken oprövad häruppe. Många funnos också, som med misstro
åsågo förberedelserna till skolans start och spådde mycket ringa
anslutning. Dess bättre blevo dessa spåmän ej sannspådda. När
folkhögskolan, som man efter någon tvekan beslutat förlägga till
_Boden_, hösten 1896 under högtidliga former och i närvaro av länets
främste män invigdes, hade ej mindre än 36 ungdomar infunnit sig som
elever. Föreståndare var överste Melanders broder, agronom Yngve
Melander, dittills lärare vid folkhögskolan Hvilan i Skåne. Ekonomiskt
understöd hade lämnats och utlovats av ett flertal bildningsvänner både
i Norrbotten och söderut. Främst bland dessa märkes konung Oscar, vilken
ådagalade sitt stora intresse för bildningsarbetet i högan nord genom
att till underhåll av en frielev vid folkhögskolan lämna ett årligt
bidrag om 250 kr. Av landstinget erhölls också anslag, ehuru blygsamt,
samt anslag av staten. Med en viss tillförsikt kunde alltså framtiden
ses i möte. Under växande anslutning av elever utvidgades skolan i Boden
med flera avdelningar. Några data ur dess utveckling må anföras. 1897
upprättades en andra årskurs med övervägande undervisning i
lantbruksämnen, vilken avdelning följande år blev erkänd som
statsunderstödd lantmannaskola och blev den första av detta
slag i Norrbotten. 1902 togo kurserna i husdjursskötsel och
hemmamejerihantering sin början vid skolan, år 1905 följda av kurser för
utbildande av kontrollassistenter. För upphjälpande av trädgårdsodlingen
inom länet anordnades fr. o. m. år 1905 särskilda trädgårdskurser,
liksom ock initiativet till de sedermera så populära »lantmannaveckorna»
togs vid skolan i Boden, där den första lantmannaveckan anordnades år
1903.

[Illustration: Bodens folkhögskola sedd från järnvägen]

Den lovande utveckling, som skolan uppnådde i Boden blev emellertid
avbruten. Bodens utveckling till stadssamhälle och militärort voro de
förnämsta skälen för skolans förflyttning därifrån till Älvsbyn, varest
den under 2 år hade ett tillfälligt ehuru gott hem, varefter den
definitivt förlades till _Sunderbyn_ i Neder-Luleå socken i omedelbar
närhet av järnvägen Luleå–Boden. Här har dess arbete alltmera samlats om
det egentliga folkhögskolearbetet – de kurser, som avsågo fackutbildning
på lantbrukets område ha flyttats till _Grans lantmannaskola_ – liksom
elevantalet, vilket de första åren efter förflyttningen nedgick, sedan
sakta men säkert ökats. Skolan har fått allt starkare fäste inom det
svensktalande Norrbotten.

[Illustration: Sunderby folkhögskola, huvudbyggnaden uppförd
1920-1921 Ritn. av V. Segerstedt]

Under skolans Boden-tid voro ett avsevärt antal elever, 50 % och
däröver, från andra norrländska län. Nu består så gott som hela
elevskaran av elever hemmahörande i Norrbotten.

Ovan antyddes, att en av den första norrbottniska folkhögskolans
viktigaste uppgifter vore att bidraga till utbredande av svenskt språk
och svensk kultur i det finsktalande Norrbotten.

[Illustration: Sunderby folkhögskola. Lektion i stora skolsalen
Foto J. E. Harneck]

Så maktpåliggande syntes detta arbete, att entusiastiska
fosterlandsvänner menade det vara nödvändigt att en särskild
folkhögskola med denna uppgift såsom det centrala anlades uppe i
finnbygden i den finsktalande befolkningens mitt. Häradshövding G.
Kronlund och dåvarande folkhögskoleläraren Ludv. De Vylder togo
initiativet. Upprop utsändes och den vädjan man riktade till landsmän
söderut förklingade ej ohörd. Avsevärda bidrag inflöto och den 15 okt.
1899 kunde Sveriges nordligaste folkhögskola öppnas i _Matarengi_ by av
Över-Torneå socken i egna lokaler och på egen grund. De som satte verket
i gång, hade ej ställt sina anspråk så högt. Man hade beslutat att börja
kursen, om blott 12 elever voro anmälda. Antalet översteg emellertid 30
och däromkring höll det sig under det första tio-talet år för att sedan
sakta ökas. Givet är att undervisningen i denna folkhögskola, där ⅓-½ av
eleverna voro finsktalande måste läggas något annorlunda an vid landets
övriga folkhögskolor. så inrättades för de finsktalande elever, som ej
alls förstodo svenska, en särskild språkkurs, som pågick under c:a 14
dagar innan folkhögskolekursen började och med 5-6 timmars daglig
undervisning, för att sedan fortsätta med 1-2 timmars undervisning pr
dag. Men icke blott närvaron av sa många finsktalande elever ha gjort
svenskan till det viktigaste ämnet vid denna skola. Även de utpräglade
landsmål, som förekomma i det svensktalande Norrbotten – mera
egendomliga, ju längre norrut man kommer, såsom t. ex. Över-Kalixmålet –
gjorde det nödvändigt att giva svenska språket ett mycket framstående
rum på timplanen, ifall den unge lärjungen på den korta tid, som
folkhögskolekursen omfattar, eller 6 månader, skulle något sa när hinna
lära sig att nöjaktigt behandla riksspråket i tal och skrift.

[Illustration: Sunderby folkhögskola. En lektion i ritning Foto
J. E. Harnesk]

F. ö. förekomma samma ämnen som vid våra övriga folkhögskolor. Dock
betonas måhända undervisningen i de s. k. praktiska ämnena (träslöjd och
kvinnlig slöjd) något mera, liksom ock eleverna få deltaga i rent
kroppsarbete, flickorna t. ex. i mjölkning o. s. v. Karaktäristiskt för
uppfattningen i de bygder inom vilka Matarengi-skolan företrädesvis
verkar är ett yttrande av en nykommen elev till en av skolans
tjänarinnor. Då han hörde, att denna föregående år varit elev på skolan,
sade han: »Hur kan du tjäna, _sedan_ du gått igenom folkhögskolan?» Är
den uppfattningen allmän, att förvärvande av teoretiskt vetande gör en
»för fin» till kroppsarbete, då gör skolan givetvis rätt uti att i
handling visa, att andligt och kroppsligt arbete kunna gå hand i hand
och värderas lika högt.

Länets båda folkhögskolor äro organiserade som samskolor och voro bland
de första av detta slag i Sverige. Likaså har ända från skolornas
tillkomst internatsystemet varit genomfört. Eleverna äta och bo på
skolan. De skola känna, att de på skolan ha ett hem. Lärare och elever
intaga gemensamt sina måltider. Söndagseftermiddagarna äro i allmänhet
ägnade åt sällskaplig och otvungen samvaro lärare och elever emellan,
liksom ock aftnarna esomoftast ägnas åt högläsning, sång, musicerande,
diskussioner el. dyl.

[Illustration: Sunderby folkhögskola. Lektion i hemslöjd]

Folkhögskolornas insats i det kulturella arbetet utöver det egentliga
skolarbetet kan endast antydas. Genom de årligen återkommande stora
vinterfesterna med deras starka nationella inslag ha de förvisso
bidragit till fosterlandskänslans väckande och fördjupande. Vid skolorna
anordnade föreläsningskurser och läraremöten ha haft sin betydelse för
samkänslans stärkande och varit eggande till fortsatt bildningsarbete.
Slutligen ha flera av folkhögskolornas lärare utövat en livlig
föreläsningsverksamhet, dels i nykterhetsföreningar, dels i
föreläsningsföreningar.

I detta sammanhang även några ord om varifrån folkhögskolornas elever
kommit. De flesta ha varit söner och döttrar ur jordbrukarehem, men en
ganska avsevärd del – vid Sunderby folkhögskola över 30 % – ha kommit
från arbetarehem. Efter slutad skolkurs ha ej lika många återgått till
jordbruk som kommit därifrån, och detta gäller även länets
lantmannaskolor. Saken förklaras därav, att en del jordbrukareungdom,
som söker sig till dessa skolor, utgöres av sådana, som ej se sig
möjlighet till att framdeles kunna förvärva eget jordbruk och vilka
därför genomgå en skolkurs för att såmedelst kunna vinna sin utkomst i
andra förvärv. Av dem som genomgått folkhögskolorna ha mycket få
emigrerat och ännu färre lämnat Norrbotten för att flytta till andra
delar av landet. Man kan sålunda med fullt fog påstå, att frukterna av
de norrbottniska folkhögskolornas arbete också kommer Norrbotten till
godo. Om dessa frukter tillkommer det icke mig att döma. De äro ock av
sådan art, att de måhända först efter åratal bliva fullt skönjbara.
Detta kommer att ske i samma mån som folkhögskolan fyllt sin främsta
uppgift: att vara en skola _för livet_.

[Illustration: Lantmannaskolan i Matarengi Foto Norrgård]

Lantmannaskolan är ett barn av den svenska folkhögskolan. Den första
lantmannaskolan upprättades på Hvilans folkhögskola i Skåne, och avsåg
att åt de unga, som först i folkhögskolan fått en grundläggande,
väckande och allmänbildande upplysning, giva de för en nutida
jordbrukare behövliga fackkunskaperna. Lantmannaskolan i denna form
förutsatte alltså, att folkhögskolans väckande upplysning gått förut.
Först skulle hos den unge hågen väckas att leva ett gott, ädelt och
nyttigt liv, var än hans plats blev i samhället, och därefter skulle den
fackliga utbildningen följa, i detta fall på jordbrukets område. Då
skulle de meddelade kunskaperna lättare upptagas, bli mera levande och
fruktbärande. Erfarenheten har visat, att denna åskådning var riktig.

De lantmannaskolor, som först upprättades i Norrbotten voro av ovan
skisserade art och voro att betrakta som en slags andra årskurs till
folkhögskolorna med huvudsaklig undervisning i jordbruksämnen.
Undervisningen, som övervägande var teoretisk, pågick samtidigt med
folkhögskolan och var i några ämnen gemensam med folkhögskolans, t. ex.
i stats- och kommunalkunskap samt sång. Emellertid kombinerades denna
undervisning med undervisning i praktiskt jordbruksarbete, vilket med
fördel lät sig göra, då till båda skolorna, såväl Bodens som Matarengi,
hörde eget jordbruk. Denna praktiska undervisning var så mycket mera
nödvändig häruppe som vid tiden för lantmannaskolornas upprättande de
väl och ändamålsenligt skötta hemmanen voro ganska tunnsådda i
Norrbotten, och det ej – som söderut – var vanligt att taga emot s. k.
jordbrukselever. Lantbruksundervisningen vid läroanstalten i Boden
utvidgades som ovan nämnts, genom inrättande av kurser i husdjursskötsel
och hemmamejeri (1902), kontrollassistentkurser (1905) samt kurser i
trädgårdsskötsel samma år. Ovan är också nämnt om det initiativ, som
togs genom den på rektor Y. Melanders initiativ hållna s. k.
lantmannaveckan år 1903.

Den år 1912 beslutade omorganisationen av rikets lantmannaskolor
medförde väsentliga ändringar även för de norrbottniska
lantmannaskolorna. Lantmannaskolan i Sunderbyn nedlades samma år,
övertogs av hushållningssällskapet och förlades till den för detta
ändamål inköpta egendomen Gran i Öjebyn, Piteå socken, varest den tog
sin början hösten 1914. Hit förlades ock de i Boden och sedan till
Sunderbyn flyttade hemmamejerikurserna, liksom här också sommaren 1914
öppnades en lanthushållsskola för unga kvinnor. Lantmannaskolan på Gran
är en s. k. B-skola och till en sådan omändrades också lantmannaskolan i
Matarengi. Läroämnena äro i huvudsak de samma som vid de förutvarande
lantmannaskolorna med huvudvikten lagd på jordbrukslära och
husdjurslära, men för inträde i en B-skola fordras endast genomgången
folkskola eller motsvarande kunskaper. Lantmannaskolan skall, även om
den, som fallet är i Matarengi, är förlagd till samma plats som en
folkhögskola, ha särskild föreståndare och särskild styrelse och i
övrigt från folkhögskolan skild organisation.

Hela elevantalet vid Matarengi lantmannaskola under 21 år utgör 179,
varav 108 från den s. k. finnbygden, hela elevantalet vid Grans
lantmannaskola under 7 år utgör 112 st.

Lantmannaskolans uppgift i vårt vidsträckta och på odlingsmöjligheter så
rika län är mycket stor. Huru de kunnat fylla den uppgiften, därom må
jordbrukets målsmän uttala sig. Men det torde vara otvivelaktigt, att
utvecklingsmöjligheterna på jordbruksområdet, trots det nordliga läget,
äro ofantliga.

Visserligen förbinder sydsvensken med uttrycket »Norrbotten – Sveriges
framtidsland» begreppet av de stora skogarna, de rika malmfälten, de
brusande vattenfallen med sina tusentals obrukade hästkrafter. Men jag
är viss om, att Norrbottens största rikedom ligger i de till synes
karga, väldiga vidder, som blott vänta på dikarens spade, på rödjarens
yxa, på brukarens plog och på – vägar, för att giva bröd åt tusenden,
nej, åt hundratusenden. Vilket storartat perspektiv! Men för att detta
en gång skall bliva verklighet fordras främst väckelse och upplysning av
Norrbottens ungdom.

Jag böjer mig i vördnad och beundran för alla dem, som med små resurser,
i avsides bygder röjt mark och brutit bygd och under möda och
försakelser lagt teg efter teg till Sveriges odlade jord. Men jag ser
med hoppets ögon emot den dag då av ödebygden blivit en folkrik trakt,
bebodd av en upplyst, kunnig jordbrukarestam, då det blivit sanning vad
det gamla ordet säger, »att ödemarken skall blomstra såsom en lilja.»

Att den dagen må rycka allt närmare – därför vilja de norrbottniska
folkhögskolorna och lantmannaskolorna arbeta.

3. NORRBOTTENS ARBETSSTUGOR
AV
ALBERT CARLGREN

I arbetsstugornas 10-årsberättelse, utgiven år 1913, lämnar rektorn Carl
Svedelius, som år 1903 organiserade de första arbetsstugorna på länets
landsbygd, en livlig skildring av huru därvid tillgick.

Till länsstyrelsen inströmmade under vinterns lopp ideliga rapporter om
hotande nöd på grund av felslagen skörd, särskilt i lappmarken och
finnbygden.

Det artade sig till en svältvinter, svårare än i mannaminne, för den
jordbrukande befolkningen.

Foderskörden hade för många nästan helt förolyckats; kreaturen måste
nedslaktas. Och vad skulle man taga sig till utan mjölk – näringsämnet
framför alla andra! Ställningen i många och åter många hem, där även
under ett normalt år födan var knapp, närmade sig förtvivlan.

Statsmakterna trädde nu hjälpande emellan. Tidningspressen sörjde för
att hela vårt folk dag efter dag fick följa det organiserade
nödhjälpsarbete för Norrbotten, som av landshövding Karl J. Bergström
med stor kraft igångsattes. Aldrig hade våra nordligaste bygder och
deras hittills undangömda befolkning varit föremål för ett så varmt och
så allmänt intresse tillförne.

Ej minst ömmade man för barnen, vilka nöden och försakelserna skulle
drabba tyngst. Litet varstädes i kyrkbyarna och i andra större byar
anordnades fri barnbespisning. Men huru skulle man nå barnen i de mest
isolerade och följaktligen mest hjälplösa hemmen, kringspridda över
lapp- och finnsocknarnas väldiga arealer med väglösa mil mellan
boplatserna?

Då, när vintermörkret lägrade sig som tätast över den nödställda
landsdelen, framkastades förslaget att på kyrkplatserna anordna
tillfälliga anstalter, liknande de i ett stort antal städer i riket på
initiativ av professorskan Anna Retzius grundade arbetsstugorna. Till
sådana anstalter, vilka emellertid måste anordnas såsom fullständiga
internat, borde man hämta barnen från ödemarkernas hem.

Sagt och gjort. Annandag jul anträdde rektor Svedelius färden genom de
mest hemsökta orterna. Det var en färd i rissla under veckor, fyllda av
ett rastlöst organisationsarbete. Frukten av ansträngningarna visade sig
snart. Redan i början av februari voro 8 stugor öppnade under ledning av
dugliga och varmhjärtade föreståndarinnor. Provisoriska lokaler hade i
hast anskaffats och försetts med för det stora hemmet oundgängliga
inventarier. Efter hand mottogos i dessa _arbetsstugor_ – så blev redan
från början deras namn – omkring 400 barn, gossar och flickor i ålder
7-16 år, vilka således funno en tryggad fristad undan brist och vanvård.
Många lånade hjälpsamma händer till företaget. Järnspislar, kokkärl,
servis, filtar och täcken, husgeråd och andra förnödenheter, verktyg och
slöjdredskap av olika slag uppsändes till kommittén i Luleå från de mest
skilda trakter av landet. Vid anskaffningen av matvarorna hade
arbetsstugorna en särskilt nitisk och varmhjärtad vän i dåvarande
underinspektoren vid Stockholms norra station, Alfr. Eriksson. Tack vare
den ledareställning han intog ifråga om nödhjälpstransporterna till de
hemsökta bygderna kunde han med framgång bevaka arbetsstugornas
intressen att få del av de rikliga håvorna från huvudstaden och orter
söder därom. Och ifrån Luleå dirigerades sändningarna till respektive
järnvägsstationer för att därifrån på foror forslas den långa vägen till
de vitt skilda bestämmelseorterna. Givetvis insamlades även penningar.
Så överlämnades genom centrala nödhjälpskommittén i Stockholm ett
totalbelopp av 32,000 kronor till arbetsstugorna. Konung Oscar själv
skänkte med varm hand 5,000 kronor. Vad som icke åtgick för stundens
behov insattes i bank.

Så lades grunden till Norrbottens arbetsstugor.

* * * * *

Sedan dess ha 18 vintrar höljt de norrbottniska ödebygderna i snö och
mörker.

Utvecklingen har nu fortskridit därhän, att ett nödår, liknande det som
år 1902-1903 övergick Norrbotten, näppeligen vidare behöver befaras.

Men de »arbetsstugor», som en gång anordnades såsom ett led i ett
tillfälligt nödhjälpsarbete, finnas ännu kvar, ja de ha vuxit i
betydelse och även i antal. De ha gjort sitt namn och sin gärning kända
över hela Sverige. Ty för den länge vanlottade landsända, som en gång
såg dem födas, ha de blivit till bestående allmänt gagn av den
banbrytande beskaffenhet, att arbetsstugorna befunnits innebära
lösningen av en av de svåraste sociala och nationella problem, som
»Norrland» i rikt och alltjämt växande mått erbjuder.

Nöden är en god läromästare.

* * * * *

Utvecklingen är lätt att följa.

Redan från början höllos barnen i arbetsstugorna till skolundervisning,
och användes tiden i övrigt till deras handledning i slöjd efter ortens
behov och särskilt för egen beklädnad, varjämte såväl gossar som flickor
fingo flitigt deltaga i hushållsbestyren: matlagning, diskning,
rengöring, vedhuggning, snöskottning, ved- och vattenbärning. Det
anbefalldes även, att föreståndarinnorna vid arbetsstugorna i finnbygden
skulle söka lära sina skyddslingar tala svenska.

[Illustration: Det egna hemmet Foto Borg-Mesch]

I »stugorna» förvandlade den sunda närande födan snart nödårets bleka
barn till en stark, frisk och hurtig ungdom. Arbetet gick med liv och
lust. Arbetsstugornas barn blevo tack vare den bättre näringen även mera
mottagliga för skolundervisningen. De många praktiska göromålen,
ordningen och snyggheten satte också snart sin prägel på dem, och de i
hemmen sysslolösa händerna visste snart att både rappt och väl handskas
med nål, strumpstickor, kniv och hyvel. Snart nog kunde en och annan
äldre pojke tillverka sitt första par bandskor. Och i arbetsstugorna
började vardagssvenskan (till skillnad från den s. k. skolsvenskan) göra
sitt inträde.

Befolkningen var ännu tveksam, där den ej var direkt misstänksam, såsom
mot allt nytt. Det flitiga arbetet och de stränga ordningsreglerna
tyckte man icke om. Den föda som bjöds – gröt och välling, ärter och
bönor mest, men föga renkött, knappast något kaffe och framförallt ingen
tobak – var också märkvärdig. Många ansågo maten alltför fin, andra för
dålig. Det hela hade tycke av något slags arbetsinrättning, menade man,
och i ett par församlingar kallades arbetsstugorna »grötskolor» med en
smått föraktfull betoning. Men prästerskapet, folkskolinspektörerna och
kulturens målsmän i allmänhet aktgåvo med växande glädje resultatet av
barnens vistelse i arbetsstugorna. Man upptäckte, att man nu fått
möjlighet att bereda skolundervisning för de många småbyarnas och
enstaka lägenheternas skolpliktiga barn, och man varsnade allt gott
inflytande, som vistelsen i arbetsstugorna utövade på barnen, fysiskt
och psykiskt.

[Illustration: Arbetsstugan i Korpilombolo Foto Borg-Mesch]

* * * * *

Allt mera utbredde sig den mening, att verksamheten måste göras
permanent. Den allmänna barmhärtighetens intresse för Norrbottens
arbetsstugor upphörde icke heller med nödåret och syntes ingiva
förhoppningar även för framtiden. Gåvor fortforo att inkomma, om än
ojämt. Åtminstone så länge någon ändring härutinnan icke skedde, ansåg
sig styrelsen i Luleå givetvis böra fortfarande uppehålla de åtta
anstalterna. År efter år förgick, icke sällan under stora ekonomiska
svårigheter, men verksamheten hölls dock flytande, och snart var det
icke längre fråga om annat än att söka säkerställa den allt framgent.

Rätt snart klarlades alltså den väg, arbetsstugorna hade att gå, och de
uppgifter, de hade att fylla. Sedan verkningarna av nödåret upphört och
barnantalet i arbetsstugorna kunnat minskas till högst 30 i varje
anstalt, hämtades systematiskt barnen till arbetsstugan från sådana
fattiga hem, där möjlighet till normal skolgång eljest var utesluten.
Barnen fingo härigenom helårsundervisning i folkskola. Så blev varken
mer eller mindre än en ny skolform given en vanlottad landsända.

Ytterligare spirade i arbetsstugorna svenskt språk, svensk sed och
svenskt tänkesätt i den mest löftesrika brodd. Ett nationellt
nyodlingsarbete sålunda av den allra största betydelse. Föräldrarna
blevo också förtjusta över att barnen lärde sig så bra svenska. Önskan
att bliva svenskar även i språket har länge besjälat vår finnbygds
befolkning. Icke minst av denna anledning övervanns befolkningens
misstrogenhet mot arbetsstugorna så småningom för att helt försvinna och
bytas i det mest oinskränkta förtroende. Allt flera församlingar gåvo
tillkänna sin önskan att även de erhålla en arbetsstuga, och där man
redan hade en sådan anstalt ville man ha ytterligare en eller flera.

Men mest i förgrunden trädde likväl arbetsstugornas utomordentligt
betydelsefulla sociala uppgift. De blevo satta att verka bland en
befolkning, vars oföretagsamhet och resignation säkerligen i väsentlig
mån härrör sig eller förstärkes av den långa, mörka vinterns och köldens
beklämmande intryck på människan, och vars fattigdom på grund av den
nästan fullständiga isoleringen är mera hjälplös än i andra delar av
vårt land. En uppryckning måste givetvis begynna med ungdomen. En
klarare belysning härav kan ej lämnas än i den skildring, jag här nedan
inrycker av den nyligen avlidne folkskolinspektören Vitalis Karnell.
Knappast någon annan skildring, som jag läst, ger en så åskådlig bild av
norrbottnisk ödebygd. Och som en dylik bild icke förekommer i annat
sammanhang i denna bok, synes skildringen förtjäna att här insättas
tämligen obeskuren.

Låt mig draga fram några bilder från ödemarkshemmen, både mörka
och ljusa.

För några år sedan måste jag till en liten by, tre rökar, i
nordvästra Jukkasjärvi, ungefär två mil från järnvägslinjen.
Skolrådets ordförande hade meddelat, att där skulle vara skola,
men vid framkomsten fick jag veta, att läraren ännu ej kunnat
taga sig dit. Med häst kunde man inte komma fram för snömassornas
skull, och ren stod icke att få. Alltså fanns ingen annan råd än
att spänna på skidorna, och de buro mig fram, när dagen
svalkades. Från en bergås kunde jag se gårdarna och alltså vända
skidorna på den, som såg präktigast ut. Inkommen hälsar jag, men
ingen svarar. Husfadern ligger med mössan på i en trälåda i ett
hörn, dåsar och röker. Husmodern satt vid spiseln, där några sura
pinnar pyrde, med den minste vid bröstet. Fem, sex ungar krälade
på golvet i smuts och boss men kilade hastigt bakom pörtmuren,
och det dröjde länge, innan jag kunde locka dem fram. Tre voro i
skolåldern. Men när de äntligen kröpo fram – huru de sågo ut!
Trasiga utan all gräns, blåbleka, raggiga och osnutna. Ingen
lampa fanns och intet ljus, endast från de pyrande pinnarna i
spiseln spreds ett ytterst vemodigt sken över rummet. Vid en vägg
stodo ännu ett par trälådor, sängplatser för så många barn, som
kunde rymmas; resten fick ligga på golvet på en renhud med någon
mattrasa till täcke. På bordet lågo resterna efter middagen kvar,
illaluktande skinn och ben av sursik och utspilld surmjölk.

Och människornas sinnen voro, i enlighet med omgivningen, dystra
och tunga. Ingenting tog man sig för, och huru skulle man väl
kunna se att göra något i den skymning, som rådde. Husmodern
måste ju ut för att mjölka och ge nattfoder åt de två korna och
husfadern för att sköta hästen, men det var allt. Och så går
tiden, kväll efter kväll, vintern igenom, och kvällen är lång, ty
den börjar kl. 3.

Man får vara ytterst försiktig vid inledandet av samtal. Gubben
får man snart några ord av genom att stillatigande bjuda honom
sin tobakspung. Jag gick alltså fram till sängen och räckte honom
min pung, varvid han långsamt förde benen över lådkanten, tog
emot pungen, stoppade sin pipa och sa’ tack. För tobak tackar man
alltid på svenska. Och så ville han utförligen ha reda på vem jag
var och vad jag hade där att göra, ehuru jag presenterat mig vid
inkomsten i pörtet. Hustrun mutar man med kaffe på så sätt, att
man undrar, om hon inte skulle vara så snäll och koka lite’
kaffe. Tobak och kaffe öppnade våra hjärtan och löste våra
tungors band. Fadern och modern hade aldrig gått i någon skola,
men Iiskon Olli hade lärt dem att stava så pass, att de fingo »gå
fram». Tidigt hade de gift sig, och så hade barnskaran kommit,
och hur de hade det såg jag ju. Tro icke, att de klagade eller
beklagade sig – bara ripfångsten slog till, var det ingen nöd.
Slår den fel något år, så vet nog Gud råd. Glädjeämnen hade de
inga. »Åhjo, barnen.» Tietenki. Javisst!

»Men tro Ni inte, att barnen skulle bli till ännu större
glädjeämne, om de finge komma ut och lära sig något? Ni har ju
både söner och döttrar, alla kunna icke i framtiden få rum på
nybygget, några kunde få arbete ute i världen och komma sig upp,
de som övertaga nybygget kunde genom arbete och flit göra det
trevligare och trivsammare för Er på gamla da’r och för sig
själva.»

En skygg liksom skrämd blick från modern. »Jag släpper icke mina
barn ifrån mig.»

»Ja, men någon varaktig skola kan aldrig komma till stånd här, du
måste vara förståndig och tänka på dina barns bästa. Tänk på, att
kristna människor skulle vilja ge dem vård, fostran och göra dem
till kunniga och nyttiga människor.

»Vaikka» (= fastän) var det enda svaret.

Här var ju kärlek till barnen, ehuru missriktad. Men här var ock
en viss stolthet mitt i all fattigdom.

Med fäderna går det rätt bra att komma till rätta i fråga om
barnen, men mödrarna äro ofta omöjliga. De försvara sina barn
hemma vid boet lika tappert som lejoninnan sina ungar vid kulan.

Jag var mycket i beråd, huruvida jag skulle våga be hustrun sopa
golvet, innan vi gingo till sängs, men det var ju omöjligt lägga
sig på golvet såsom det såg ut. Jag bad alltså mycket försiktigt.

»Hade jag vetat, att någon skulle komma, hade jag väl ändå
sopat.» I vardagslag brukades tydligen inte det. Där fanns inte
heller någon kvast, utan en flicka måste ut i ladan och hämta en
lövkärve. Så totalt likgiltig för all snygghet var hustrun,
liksom för övrigt för allt.

Med en och annan variation äro de alla lika, dessa ensliga
nybyggen, och livet förflyter som i det nu beskrivna. Men i många
har jag dock funnit att på djupet rör sig svagt en längtan efter
något bättre. De klaga sällan eller aldrig, dessa människor, men
de äro med om att förhjälpa sina barn ur efterblivenheten.

I en enstaka gård, som jag ofta besökt, var hustrun ännu mera slö
än på de flesta andra ställen, och därför såg det också ut i
huset om möjligt värre än annorstädes. Men mannen var pigg och
medveten om eländet, smutsen och trasorna, och han led tydligen.
Han fick också råda, när det för ett par år se’n var fråga om att
sända äldsta dottern till arbetsstugan. Jag skall nedan tala om,
vad detta hade för verkan.

Dessa voro nu de mörka bilderna. Men det finns ljusa också.

Jag har några synnerligen goda vänner å ett enstaka nybygge här
uppe, 4 mils väg från andra människoboningar. För många år sedan
drevs jag in där av snöstorm. Och vad mötte mig. Man, hustru, två
döttrar, 15 och 16 år gamla, och en son, 14 år, alla glada,
förnöjsamma, vakna och duktiga människor. Alla voro snygga och
rena. En munter brasa sprakade i spiseln, en lampa brann i taket.
Fadern och sonen höllo på med en säng till avsalu, mor satt i
vävstolen, flickorna spunno och spolade. Golvet var renskurat,
husgerådet hade sin bestämda plats. Vadan nu allt detta!
Föräldrarna voro båda fattigmans barn, men de voro från en större
by och hade båda i ungdomen fått lära sig både det ena och det
andra, läsa, räkna, skriva och arbeta. Kärleken till varandra och
den inneboende arbetslusten voro starka nog för att de skulle
våga trotsa ensamheten och besvärligheterna – och så byggde de
sin stuga här i marken. Det var för långt och kostsamt att sända
barnen till skolan, när de blevo i den åldern, men far och mor
hade lärt dem vad de kunde, och det var tydligen nog. Ensamheten,
kölden och mörkret hade icke förmått bryta ned dessa människor.
Varför? Genom den inbördes kärleken, genom den fond av kunskaper,
färdighet och arbetslust, de fått med sig ut i livet, hade det
ensamma hemmet blivit en ljus och lycklig liten värld. Och fastän
detta hem i yttre måtto från början var lika utfattigt som de
förut beskrivna, ökades dock under sådana förhållanden välståndet
år efter år.

Därför upprepar jag, vad jag förut sagt, _låtom oss genom barnen
bära solsken, kunskaper och arbetslust till ödemarkshemmen_, så
skola de i sinom tid komma att likna det sist beskrivna.

Jag känner människor, högt bildade och utmärkta människor, som
säga så här: »Men varför taga det där avsides boende folket ur
dess omedvetenhet? De äro vana vid sin ställning och äro kanske
(de tillägga dock kanske) lika lyckliga i denna som vi i vår.»

Om du, käre läsare, möjligen skulle ha sådana tankar, så frågar
jag dig, vilken bild du tycker vara vackrast av ovanstående. Inte
tror jag, att du skulle vilja förflyttas till den tid, då våra
förfäder gingo omkring och bölade i vildmarken. Visst har
kulturen med sig många förbannelser, men vi kultivera icke med
förbannelserna utan med välsignelserna som mål – välsignelser för
individen, samhället, fosterlandet.

Det är, så vitt jag förstår, just till detta mål arbetsstugorna
sträva.

Det är synd, min käre läsare, att du inte med egna ögon får se,
huru arbetsstugorna här uppe arbeta. Om du vill vara så god och
följa med mig, vill jag med några rader ge dig åtminstone en hum
därom.

En februarimorgon kl. 7 ger jag mig iväg från Nattavaara by till
arbetsstugan vid Råneå älv. Jag vill komma tidigt för att få vara
med om arbetsdagen från början. Alla äro uppe, städningen är
undanstökad, alla barnen äro klädda varmt och snyggt, äro
morgonfriska och glada. Ett långt bord är dukat, med stora
porslinsskålar och skedar, och vid varje skål ligger ett stort
stycke gott, hårt bröd. På föreståndarinnans kallelse komma
barnen till bordet, knäppa sina händer och läsa högt bordsbönen.
Så fyllas skålarna med varm mjölk – voj, voj, med vilken aptit
barnen äta. Det gick som en varm våg genom mig, och jag hade
mycket svårt att hejda glädjetårarna. Samma barn, som jag sett i
deras avlägsna hem, försummade, undernärda och skygga, hade jag
nu framför mig, omhuldade, rosenkindade och frimodiga.

Så skulle vi ner till skolan vid stationen. »Få vi åka med?» »Ja
visst, opp med er bara!» Och de klängde sig upp i släden, framme
och bak och på mig. Aldrig i livet skulle de vågat närma sig
släden där hemma vid nybygget, men här voro de genast
tilltagsnare.

De äldsta ha redan hunnit ganska långt i svensk kunskap såväl
genom den ständiga övningen hemma i arbetsstugan som genom
undervisningen här i skolan. Dagen går, skolarbetet upphör,
middagen är undanstökad, barnen få vila sig en stund eller leka,
varefter läxläsningen börjar. När den är klar, börjar arbetet i
slöjdrummen. Gossarna snickra, göra skor, binda borstar m. m.
Flickorna sy allehanda nyttiga saker och lappa och stoppa. I
stugan är arbete, glädje och sång, liv och lust. Och
föreståndarinnan går som en intresserad och god mor, leder och
övervakar det hela. Efter en duktig portion gröt sover snart hela
skaran i enkla men rena och varma bäddar.

Så var det i Nattavaara arbetsstuga, och skulle du våga dig ända
upp till Vittangi, kära läsare, och vara med om en arbetsdag där,
skulle du få bevittna precis detsamma. Jag skall blott tillägga,
att i Nattavaara liksom i Vittangi få barnen naturligtvis även
hjälpa till med allting i huset, såsom laga mat, städa, diska,
bära ved och vatten. De skola lära sig att bli kunniga i allt och
nyttiga på många sätt.

Jag nämnde ovan, att jag skulle berätta, vad verkan det hade, att
flickan i ett enstaka hem fick komma till arbetsstugan. I hemmet
hade hon nästan verkat idiot, så att jag inte haft stor
förhoppning om henne. _Efter bara ett år_ i Vittangi arbetsstuga
såg jag henne där. Men var det väl samma flicka. Hon hade blivit
klarögd, vacker och vaken, hon kunde le och leka och var mycket
beskäftig. Men jag skulle bli ännu mera överraskad. Sedan flickan
varit i arbetsstugan _två år_ och var hemkommen, kom jag än en
gång till hennes hem. _Men det var inte alls samma hem!_ Modern
svarade på min hälsning och log, hon var hel och ren, fars byxor
voro hela, fast lappade, syskonen, som stultade omkring på
golvet, voro ansade och snutna, och i huset hade tydligen funnits
både kvast och skurvatten. I taket hängde t. o. m. en lampa. Far
hade börjat taga sig för med arbete om kvällarna. Jag frågade mig
själv, vadan denna förändring, jag frågade hustrun, huru det
kunde komma sig, att de voro så glada och hade så trevligt.
»Dottern har kommit hem.» _Flickan hade omsatt i hemmet, vad hon
sett och lärt i arbetsstugan._ Det hade tydligen hos henne
funnits ett frö, som i rätt jordmån och med rätt skötsel kunde
gro, bli planta, bära blomma och frukt. Det hade förresten redan
burit frukt.

_Vi ska’ inte misströsta._ Med lite’ kärlek, intresse och med
tålmodigt arbete kunna vi omskapa den kargaste natur – skulle vi
då inte också kunna omskapa de kargaste hem och förkrympta
människobarn?

Vi bygga upp bildstoder och härliga palats. Det måste ett
kulturfolk göra. Men ni, som bo i solskenet och kulturens sköte,
och vi, som satts här uppe i Ultima Thule att verka för kulturens
spridning, _låtom oss gemensamt bygga upp de levande människorna
efter den förmåga, vår människokärlek och känslan av vårt ansvar
giver_.

Av de åtta första arbetsstugorna blevo fyra förlagda till finnbygden,
nämligen i _Övertorneå_, _Korpilombolo_, _Tärendö_ och _Pajala_ socknar,
samt fyra i lappmarken, nämligen i _Arvidsjaurs_, _Arjepluogs_,
_Jokkmokks_ och _Gällivare_ socknar, av vilka den sistnämnda emellertid
även är att hänföra till de finsktalande socknarna. Alla arbetsstugorna
förlades till kyrkbyarna, utom den i Övertorneå, vilken inrättades i
Pello by invid Torne älv. År 1907 förflyttades emellertid arbetsstugan i
Pajala till _Vittangi_ och år 1910 arbetsstugan i Gällivare kyrkoby till
_Nattavaara_, fem mil söder om Gällivare kyrkby.

När arbetsstuguverksamheten artade sig att bliva permanent,
koncentrerades intresset på möjligheten att ersätta de provisoriska
lokalerna, vid flera stugor mycket otillfredsställande, med egna
lämpliga byggnader. Under årens lopp har detta även i stor utsträckning
lyckats, tack vare en storartad offervillighet från allmänhetens sida. I
insamlingsarbetet för åstadkommande av dessa nya lokaler har fru Julia
Svedelius i Stockholm tagit en särskilt verksam del. Först av alla
erhöll arbetsstugan i Jokkmokk sitt egna hem, en gåva av bröderna Per
och Carl Wikström. I Arjepluog och Vittangi uppförde vederbörande
kommuner på egen bekostnad präktiga hus för arbetsstugorna därstädes.
Något tidigare hade centralstyrelsen själv uppfört sin första, låt vara
anspråkslösa nybyggnad, nämligen för arbetsstugan i Pello. Sedermera
hava nybyggnader verkställts av centralstyrelsen år 1913 i Korpilombolo
samt år 1917 i Tärendö och i Nattavaara.

Den allmänna givmildheten lämnade emellertid tillfälle till
verksamhetens utvidgning med icke mindre än tre nya arbetsstugor,
förlagda, en till Korpilombolo (_Teurajärvi_ by), vilken socken därmed
fick sin andra arbetsstuga, en till _Junosuando_ och en till
_Karesuando_, rikets nordligaste socken. För dessa tre arbetsstugor
uppfördes under åren 1914 och 1915 av centralstyrelsen nya,
ändamålsenliga lokaler. Under senvintern 1916 nedbrann genom vådeld
arbetsstugan i Karesuando, men redan nästa höst reste sig ur askan en ny
byggnad i den brunnas ställe. Slutligen bör nämnas, att arbetsstugan i
Pello under år 1920 undergått en fullständig ombyggnad, samt att
stiftelsen nu har under uppförande en ny arbetsstuga i _Pajala_, vilken
socken därmed återfår den anstalt, som den på sin tid fått avstå till
Vittangi.

Arbetsstugan i Vittangi har däremot under fjolåret övertagits av
Jukkasjärvi kommun.

* * * * *

Arbetsstugornas _organisation_ var redan från början synnerligen enkel
och genomförd med hänsyn till intresset av att verksamheten leddes efter
de lokala förhållandenas krav i de särskilda orterna. Centralstyrelsen,
tillsatt av länsstyrelsen och med landshövdingen såsom ordförande, var
förlagd till Luleå, och dess funktioner utövades huvudsakligen av en
verkställande ledamot, tillika sekreterare och kassaförvaltare. Vid
varje arbetsstuga förordnades en särskild lokalstyrelse med uppdrag att
handhava den närmaste vården och tillsynen över anstalten. Genom
initiativ av dåvarande landshövdingen i länet Oscar von Sydow erhöll
verksamheten år 1913 en fastare organisation och ombildades till en
_stiftelse_.

[Illustration: Gossarna slöjda Amatörfoto]

Enligt urkunden avse arbetsstugorna att i främsta rummet bereda fattiga
barn i länets mest glesbebyggda trakter skolundervisning och färdighet i
handaslöjder efter ortens behov samt att därförutom genom deras
uppfostran till arbetsamhet och rena seder bidraga till skapandet av
goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare. I arbetsstugorna
skola fördenskull intagas sådana skolpliktiga barn från fattiga hem,
vilkas skolundervisning eljest komme att försummas eller vilka lida av
kroppslig eller andlig vanvård. Vistelsen vid arbetsstugan varar i
regel, tills barnet fullbordat sin skolgång eller blivit konfirmerat,
blott att barnet under sommarmånaderna, då arbetsstugan hålles stängd,
samt även, då så ske kan, under julferierna bör vistas i sitt hem. Vid
barns avgång från arbetsstugorna bör åt detsamma så vitt möjligt beredas
tillfälle till självförsörjning och ett gott hem.

Organisationen i övrigt är enligt reglementet fastställd i huvudsaklig
överensstämmelse med de regler, som gällt från början.

* * * * *

Utan att vilja trötta med någon _statistik_ ber jag att här få lämna
några uppgifter i avrundade siffror rörande arbetsstuguverksamheten
under de 18 år, den pågått.

Under dessa år ha över 1,000 norrbottniska barn genomgått fullständig
arbetsstugukurs, vart och ett av dem under 4 till 5 år i medeltal.

Alla de tusen barnen skulle, så framt de icke tagits om hand av
arbetsstugan, ha gått miste om skolundervisning eller fått åtnöja sig
med allenast en synnerligen underhaltig sådan under kortare tider.

Av barnen ha över 700 varit finsktalande, d. v. s. vid sin intagning
endast talat finska. När de lämnat arbetsstugan, ha de lärt sig använda
svenska såsom vardagsspråk.

Utspisningens omfattning framgår av uppgiften, att antalet portioner
under sista arbetsåret varit 231,000 med en genomsnittlig kostnad av 26
öre för portion.

Driftkostnaden har, per barn och år räknat, under krisåren uppgått till
omkring 400 kronor, men beräknas nu kunna nedbringas.

Beträffande arbetsstugornas _ekonomi_ kan nämnas, att omkostnaderna för
driften under årens lopp vuxit från, exempelvis, 22,500 kronor för åtta
anstalter med 200 barn under arbetsåret 1906-1907 till Kr. 135,000 för
elva anstalter med 313 barn under arbetsåret 1919-1920.

Härtill komma de betydande utgifterna för nybyggnader och större
reparationer.

Att verksamheten med dessa oerhört växande utgifter kunnat hållas vid
makt och även utvidgas, får uteslutande tillskrivas den allmänna
givmildheten och statens mellankomst. De bidrag, som kunnat lämnas av
kommunerna själva, ha nämligen varit jämförelsevis mycket obetydliga.

Det första statsbidraget erhölls år 1908 och utgick med 50 kronor för
läsår för varje i arbetsstuga intaget barn av finsk- eller lapsktalande
föräldrar, dock med högst ett belopp för alla barnen tillsammans av
6,000 kronor. Statsbidraget har sedermera successivt och särskilt under
krigsåren ökats samt utgår för närvarande med 220 kronor för varje
finsk- eller lapsktalande barn. För helsvenska barn i arbetsstugorna –
inemot ett 90-tal – utgår icke något statsbidrag. Även till nybyggnader
ha större eller mindre statsbidrag beviljats. Summan av åtnjutna
statsbidrag uppgick vid slutet av det sista arbetsåret till 214,187
kronor 83 öre.

[Illustration: Flickslöjd Amatörfoto]

[Illustration: »Vårt dagliga bröd giv oss i dag» Foto L.
Wästfelt]

Ett vida större belopp har emellertid influtit på enskild väg, genom
gåvor, kollekter och andra understöd. Den 1 juli 1920 utgjorde summan av
dylika bidrag icke mindre än 1,169,470 kronor 80 öre. Härav utgöra
289,679 kronor 42 öre genom donationer arbetsstugorna tillfallna medel
av beskaffenhet att böra fonderas.

Utom kontanta understöd ha år efter år inkommit stora naturasändningar,
särskilt av kläder. Man förstår, huru svårt det skulle vara för
stiftelsen att utan sådan hjälp bekläda alla dessa 300 slitvargar.

Gåvorna ha kommit från de mest skilda delar av vårt land, icke minst
från de sydligaste. Man kan utan överdrift säga, att den gärning, som av
Norrbottens arbetsstugor utföres till fromma för det uppväxande släktet
i de nordligaste ödebygderna, omfattats såsom en nationell uppgift, värd
att föras framåt av hela vårt folk.

Arbetsstugorna äro också fortfarande för sin existens beroende av
offervilligheten.

* * * * *

När fråga förevarit om statens mellankomst för att bereda möjlighet för
de vidsträckta skoldistrikten i lappmarken och finnbygden att upphjälpa
sitt efterblivna skolväsen och särskilt att möjliggöra skolgång för de
många barnen i avlägsna fattiga hem i ödebygderna, ha Norrbottens
arbetsstugor av alla sakkunniga ansetts utvisa den enda väg, som synes
framkomlig. Även i Västerbottens län hava sålunda inrättats
arbetsstugor, för närvarande fyra, och statsmakterna hava nyligen
anvisat betydande, om än icke tillräckliga anslag att utgå såsom bidrag
till uppförande inom Luleå stifts lappmarker av s. k. skolhem, anordnade
i huvudsaklig överensstämmelse med de norrbottniska arbetsstugorna. Även
de särskilda sakkunniga, som tillsatts för utredning av
skolförhållandena i finnbygden, komma, har det upplysts, att i sitt ännu
icke framlagda betänkande bygga sina reformförslag på skolhemsidén.

När de förhoppningar, som härigenom väckts, en gång blivit
förverkligade, kommer i sanning en rik välsignelse att spira ur allt
armod och elände, som följde på nödåret i Norrbotten 1902-1903.

4. NORRBOTTNISKA MÄRKESMÄN
AV
WILH. CARLGREN

Norrland har varit koloni. Om Norrbotten gäller det längst. De
norrbottniska märkesmännen ha som regel icke sett dagen i den bygd, där
deras liv satt märke. Stundom är det blott en del av deras gärning, ett
skede av deras levnad, som omfattat landet kring polcirkeln. Men
gemensam för dem alla har varit nybyggarandan, den vägrödjande kraften.
Omvänt finner man ock den kraften hos vissa norrbottniska emigranter,
som berett sig själva och sin fosterbygd ett hedrat namn i hela den
svenska odlingens historia. Det har varit en avbetalning av
kolonisternas skuld till moderlandet.

Men »många hjältar ha levt före Agamemnon». Det märkligaste i Agamemnons
hjältesaga blir kanske till sist, att han besjungits av en stor skald,
Homeros. I den mån forskningen över vår nordligaste landsända
fortskrider, torde mer än ett hittills undanskymt livsöde grävas fram,
vars bärare spelat roll av banbrytare. För en organisk värdesättning av
de norrbottniska stormännen och deras verk skulle tillika fordras
sakkunniga jämförelser med icke blott sydligare svenska bygder utan även
utmarker i andra länder, vilket ännu saknas. Fast viktiga förarbeten
blivit gjorda, faller alltjämt belysningen ojämn över Norrbottens
historia, både den materiella och den ideella. Det är spridda, mestadels
kända uppgifter, som här sammanställts.

* * * * *

Den första högre sociala typ, som de jagande, fiskande och odlande
nybyggarne avsatt längst i norr, är köpmännen, »birkarlarna». Dessa
birkarlar bildade i kustsocknarna, ej minst de norrbottniska, djärva,
vittbefarna handelskompanier, som kronan privilegierat mot skyldighet
att för dess räkning indriva skatt i den väldiga, glesbebodda
Lappmarken. I deras mitt skymtar redan under Magnus Ladulås en av de
första norrbottniska märkesmännen, _Mattias Kurk_, vars samhörighet med
den senare svensk-finländska adelssläkten av samma namn är oviss. Den
betydelse, han troligen ägt, sammanhänger med en teori, som nyligen
framlagts av en känd, yngre norrlandsforskare. Svenskar och kareler
(finnar) skulle steg för steg och i skarp inbördes tävlan framträngt
_från öster mot väster_ i lapparnes land, från kolonier i Satakunda och
Tavastland, genom Österbotten till de nuvarande gränsälvarna i norr och
bygden därbakom. Mattias Kurk uppges ha varit den sägenomspunne hövding,
som med vapen i hand bragt Torne- och Lulelapparne under svenskt välde,
varpå kung Magnus’ privilegier följt (1277). Traditionen förtäljer ännu
vid mitten av 1600-talet om »brev och avtal», tillhöriga denne
Norrbottens Engelbrekt, vilka bevarats hos en namngiven bonde i Ersnäs,
Luleå socken. Men Gustav Vasas fogde skulle där lagt beslag på dem.

Det var i själva verket de kungliga fogdarne, som, i den mån Sveaväldet
stadgades häruppe, ersatte och slutligen utträngde birkarlarna. Men det
kan med exempel visas, att många styresmän av förstnämnda kategori,
liksom också kyrkoherdar i Norr- och Västerbottens ofantliga pastorat –
stundom även underlagmän och andra överhetspersoner – stamma från
kraftfulla, högtbegåvade birkarlasläkter. Som en sammansatt typ av
ämbetsman och birkarl framstår i de våldsamma brytningarna längst mot
norr under 1500-talets senare hälft den tre gånger till- och avsatte
lappfogden _Nils Nilsson Oravainen_ (d. 1597) i Vojkala, Torneå socken.
Känd lika mycket av andras klagoskrifter som egna räkenskaper, sniken
och färdig till »hugg och slag», illa beryktad, där han färdades, för
sina »två lappekoner», som han rikt utstyrde, var icke dess mindre denne
fogde en nitisk förfäktare av svenska intressen mot ryska och danska
under de oupphörliga gränstvisterna efter och kring Stettin- och
Teusinafrederna (1570, 1595). Den nyaste forskningen synes lämna öppet,
huruvida Nils Nilsson och hans kolleger lika mycket eggat kung Jan och
hertig Karl i deras Finnmarkspolitik, som de verkställt de senares
intentioner mot norska fogdar på förment svenskt skatteområde, »där det
her effter icke skall blifwa de Norske tillstadd att opbere någon
schatt». Härskares och tjänares dröm den tiden var att med vårt svenska
Norrbotten införliva de ljumma, isfria fjordarnes land i det nordligaste
Norge.

Men hertig Karl har, uppslagsrik som alltid, också häruppe infört ett
nytt element, som han på skilda områden visat sig högt skatta och
livligt utnyttja. Det var holländska kapitalister, med vilka han på en
gång kontrollerade fogdarna och förstärkte deras ekonomiska insikt. Dock
ha dessa holländare – efter inledande gästroller som gräns- och
skattekommissarier under Karl XI och hans son – först vid sjuttonde
århundradets mitt nått höjden av sitt inflytande i Norrbotten med den
ryktbare _Abraham Momma-Reenstjerna_, Axel Oxenstjernas korrespondent
och utsände. Hur speglas ej samtidens beundran för denne man i en av
Ehrenstrahl målad tavla från hans hundramilafärd genom Norrbotten, som
ännu förvaras bland Hedvig Eleonoras konstskatter på Drottningholm!
Abrahams resa (1654) i akja och päls, ur vilken ett intelligent ansikte
sticker fram, gjordes för att »recognoscera», längs älvarna över
fjället, till »Västerhavet». Och hur stegras ej eftervärldens förvåning,
då den erfar, att samme man, som dock endast var den främste i en stor
släkt- och brödrakrets, till sina tiotal bruks-, handels-, rederi- och
arrendeföretag i mellersta och södra Sverige fogat stångjärnshammare vid
Kengis, masugn vid Junosuando och malmbrytning vid Svappavaara! Mommorna
äro, enligt sitt svenska adelsbrev (1669), upptäckare av kopparstrecket
på sistnämnda ort.

Torne lappmark, av vars jord ännu i våra dagar endast 2 % säges lagda
under plogen, räknade i slutet av 1600-talet blott sju nybyggen. Ur
dessas primitiva svedjebruk högt uppå skogssluttningarna, där byanamnen
på -vaare alltjämt beteckna odlingens gång, hämtade då kolonisterna
knappt mer än fjärde kornet för sin barkblandade brödsäd. Vilken
väckelse nådde icke denna orörda skogs- och myrmark kring strömmar och
fall genom de rastlösa storfinansiärer, som lockats hit av ett par
maktlösa Torne- och Stockholmsborgare! Meningen var ju att kanta
Torneälven i hela dess tjugumila längd med ett myllrande liv, likt Rhens
och Maas’. Besinningen tycks varit svagare än rastlösheten, ehuru
kritiken ännu icke klargjort, i vad mån Mommornas överspekulation i
Norrbottens tillgångar – särskilt i Svappavaaramalmen – dragit ned deras
allmänna affärsställning eller omvänt. Efter avflyttning från Kengis på
1670-talet dog Abraham Reenstjerna som ruinerad 1690. Hans anläggningar
förde sedan länge en tynande tillvaro, tidvis i ödesmål. Men ännu vittna
några bevarade norrbottniska koppardalrar med de holländska
bruksherrarnes märke (AIR) – liksom även den gamla bruksgatan från
älvkröken vid Kengisfors till den forna platsen för kyrka, stapel och
prästgård ett stycke uppför floden – om den storslagna nyskapelsen, om
»Mommas tid». –

Nästa stora materiella initiativ gällde Luleå och Piteå »zoner» och
lappmarker. Den halvnomadiska allmogekulturen hade där, åtminstone från
Vasatiden, gjort än långsammare framsteg än i Tornedalen. Liksom för att
gottgöra efterblivenheten ingrepo då vid 1700-talets mitt på
dessa jungfruliga marker tvenne norrbottniska märkesmän med
kolonisationsplaner i största stil. Den ene var fortifikationskaptenen
och matematikprofessorn _Jonas Meldercreutz_ (1715-85), den andre
majoren vid Västerbottens regemente _Georg Vilhelm Palmstruch_
(1723-82). Den förres kolonisation förbands med det första försöket att
föra den avlägsna Gällivaremalmen ut i världen. Den senare ville
utnyttja vildmarkens resurser för storindustriella företag vid Piteå,
särskilt ett porslinsverk.

Såväl Meldercreutz som Palmstruch voro barn av en generation med
stormaktsdrömmar. Dessa drömmar beteckna återslaget mot rikets
kraftuttömning och förödmjukelse under Karl XII:s sista år. Man törstade
efter revanche på Ryssland, arvfienden. Men det vaknade då också en
brinnande strävan att framlocka landets slumrande ekonomiska möjligheter
som skulle göra den pånyttfödda, drömda storheten bärkraftigare än Karl
XII:s. Och man finner ej blott i Norrbotten, att militärer, med krutrök
bland sina erfarenheter, gått i spetsen för dessa fredliga
erövringsplaner. Det nya intresset för matematisk-naturvetenskaplig
forskning, malmförädlingens tekniska framsteg, den tyngande importen av
hushållsvaror för ett småningom förfinat vardagsliv eggade, vart för
sig, i lika mån sinnena. Särskilt järnexportens uppblomstring i vårt
land på 1720-talet samlade skilda, stundom stridiga krafter kring
förhoppningen om en ny Bergslag i Nordsverige, där bränsle, vattenfall
och – till sist – nya gruvförekomster mötte de välkända malmsorterna
från söder. Meldercreutz och Palmstruch räknade bland sina äldre samtida
en borgmästare i Luleå och en löjtnant vid Västerbottningarna, som
inbördes tvistade om den första inmutningsrätten på Gällivare. Till den
förstnämndes vänner hörde den berömde lappmissionären och etnografen
doktor _Per Högström_ (1714-84), förste kyrkoherde vid Malmberget. Bland
Meldercreutz’ naturvetenskapliga kolleger – och deltagare som han i den
första stora gradmätningsexpeditionen till Lappland under fransk ledning
(1736) – framstår, vid sidan av flera här nämnvärda, den driftige
astronomen, häradshövdingen och ekonomidirektören _Anders Hellant_
(1717-89), bosatt i Torneå och verksam vid gränsreglering, avvittring
samt sockenindelning. Ja, det kännetecknar tiden, att nyssnämnda
vetenskapliga bragd, gradmätningsexpeditionen, icke blott till året men
delvis också till personalen sammanfaller med det första besöket av en
framsynt (väster- och) norrbottnisk landshövding, _Gabriel Gyllengrijp_
vid det nyupptäckta Kiruna. Vid Kengis verkade samtidigt den
mångfrestande _Abraham Steinholtz_. Det blev nu en lidelse hos dem, som
första gången skådade midnattssolens majestät, sågo den korta sommaren
hålla sitt intåg vid polcirkeln och fingo bestiga de efterlängtade
fjällen, att ideelt och materielt betvinga Norrbottens vita fläckar.
Linné, den första lappturisten, säger sig ej veta, om han häruppe var i
»Asia, Africa eller Magellanica». Och hans berusning delades av många.

Så tog upplysningstidens svenska entusiasm arvet efter de holländska
vägröjarna. Och man kunde trott, att så många patriotiska intressens
sammanstötning i nybyggarlandet skulle mäktat föra verket vidare. Med
häpnad hörde snart samtiden berättas, hur lappar med ren och ackja körde
direkt in i Kaptensgruvans dagbrott vid Gällivare, som torde uppkallats
efter Meldercreutz, och hämtade malmen från dess famnsbreda väggar.
Längs frusna vattendrag, på ofta igenyrda stigar, mellan nybyggen, som –
spridda och växlande till betydenhet – slutligen uppgingo till nära ett
70-tal, fördes lasterna till brukets faktorer vid Göljen och Spiken, där
allmoge tog vid. Dessa farleder utgjorde pulsådror i ett
»uppodlingsdistrikt» med skog, bete och äng av 20 mils längd och 8-12
mils bredd mellan Råneå och Luleå älvar, en av kronan upplåten domän
utan motstycke bland de nutida trävarubolagens kungariken. »Distriktets»
utfallsportar voro förädlingsverk och varv vid hav, älv och sjö:
Strömsunds masugn, Meldersteins hammare och gevärsfaktori, Fredricasfors
manufaktursmide. Man ser i andanom Meldercreutz på ständig färd genom
sitt herradöme, »i kjöld och urväder, i rägn och slask, i stormar och
islossning», eller vilande någon vecka sommartid i en liten stuga på
Malmberget, där bord och väggar buro spår av hans matematiska
funderingar. Han ger visionen av andlig bergssprängare, teoretiker och
praktiker av yttersta konsekvens. Men naturs och folks tröghet att foga
sig efter denna järnhårda vilja bragte honom de sista åren nära
tiggarstaven. Palmstruch, som saknade Meldercreutz’ både följdriktighet
och kapital, hade, trots utverkade privilegier (1758), redan tidigare
(1775), efter skilda motgångar uppgivit staten.

[Illustration: Frih. S. G. Hermelin]

Ur de hopade svårigheter, som dessa företagare lämnat efter sig, skapade
icke dess mindre _Samuel Gustaf Hermelin_ (1744-1820) inom ett par
årtionden sin norrbottniska livsgärning. Minns man, hur det var, när han
började? Lappar, omöjliga för regelbundet arbete, nybyggen ur stånd att
lämna dragare, kustallmogen tredskande med kolning och dagsverken!
Sommarvägar inga, älvarna flottbara blott på kortare sträckor! Till
smältverken vid och nära havet framskaffades enligt bergmästarens
beräkningar under 1800-talets första år endast 2,000 skeppund
Gällivaremalm. Men dessa verk skulle _kunnat_ förädla 10,000 skeppund
årligen. Och Malmbergets förråd voro ur synpunkten av dåtida tillgång
och efterfrågan outtömliga. I dessa fakta inrymmes vad som på en gång
framdrev och återhöll upplysningstidens störste och siste nybyggare i
Norrbotten.

Hermelin var på visst sätt Momma, Meldercreutz och Palmstruch i en
person. Med erfarenhet från utlandet, särskilt Nordamerika, förenade han
en överlägsen teoretisk insikt – såväl juridisk som bergsteknisk och
kartografisk – samt en uppslagsrikedom, som kanske icke alldeles saknar
sin oro. Hermelins bruksdrift utvidgades också efter hand till alla
föregångarnes områden, från Kalixälvens övre lopp längs kust och inland
till Piteälven, ehuru hans huvudintresse samlades kring utfartslederna
vid Råneå och Luleå. Den svenska järnexporten, som redan tidigare haft
vissa höjdkurvor, inträdde under amerikanska och revolutionskrigen samt
vid övergången från 18- till 19-seklet, i en högkonjunktur utan like i
längd och intensitet. Och Hermelin, som levt sina genombrottsår i
Bergslagens centrum och haft ett världsrikes, Förenta Staternas,
födslovåndor för ögonen, när hans mannaålder inbröt, synes i sin eldsjäl
uppfångat tidens alla inre och yttre möjligheter. Tre nya förädlingsverk
vid eller nära flodmynningarna, tre till fyra nya gruvor vid Malmberget
och flera påtänkta, tre inmutningar å kopparmalm högt uppe i Kalix, ett
antal nybyggen av dubbelt högre siffra än Meldercreutz och bättre
utrustade än dennes, ett flertal vägar från kusten längs flodlinjerna –
sådant och mer fogade »herr baronen och bergsrådet» som nytt till det
gamla, han övertagit. De malmanledningar, han icke själv utnyttjade,
förtecknade och beskrev han. De bruk, han icke själv förvaltade – t. ex.
Kengisverken – smittade han till ansträngningar, på vilka, enligt en
sakkunnig myndighet 1804, »knappast någon (annan) landsort lärer kunna
visa exempel».

En kommande kritisk historieskrivning, vartill ansatser redan spåras,
får, när det gäller Hermelin, mer än vanligt svårt att avväga, i vad mån
bristande förutseende och sans eller världshändelsernas oberäkneliga
växling, en olycksdiger valutapolitik och tillstötande yttre hemsökelser
kommit honom att dela de stora nydanarnes vanliga öde häruppe, att
åldras som cessionant. Kring hans minne stå som osynliga vakter en
samtida, sällsynt allmän uppskattning av hans duglighet, där andras
varit omstridd, och hos eftervärlden en auktoritet, som stärkts av hans
vetenskapliga storverk, Sveriges första moderna karta (1797-1807). Genom
bredden i detta verks plan, dess upphovsmans personliga förtrogenhet med
landets olika delar och samarbetet mellan honom och de lärjungar, han
utskickade, utgör Hermelin som kulturapostel ett slags norrbottnisk
motsvarighet till Linné, bland vars lärjungar han också räknats eller
kunnat räknas.

Det sista århundradets näringsliv i Norrbotten har mindre än de
föregåendes berott av enskilda märkesmän, mera däremot av de nutida
millionbolagen, först – och banbrytande – de engelska, sedan – långsamt
men växande – de svenska. Myndigheternas understöd åt Momma och
Meldercreutz, allmänhetens förtroende för Hermelin har avlösts av den
tredje utvecklingsfas, som framgått ur organiserat samarbete och teknisk
specialisering inom bankväsen och kommunikationer, jordens drift,
malmens brytning och lastning, dess anrikning och smältning. En
ämbetsmannahövding som _P. H. Widmark_ (1800-61) har uppmuntrat,
utstakat och förebådat denna utveckling i ångans, elektriciteten och
folkökningens tid. Men han har icke lett den i samma mening som de stora
pioniärerna. Om betydande personliga insatser från än senare skeden får
framtiden döma.

* * * * *

Det första storhetsnamn, med vilket Norrbotten ingriper i hela Sveriges
öde, tillhör 1500-talet och en rent ideell rörelse. Dess bärare hette
_Nicolaus Olai Bothniensis_ (d. 1600); den strävan, som lyfte honom, var
reformationen; den bedrift, som burit hans verk genom tiderna, blev
ordförandeskapet vid Uppsala möte 1593. De bondehem häruppe, som
arbetade i jorden med primitiva redskap och metoder, hade å andra sidan
under kamp med obygden vunnit en andlig fasthet, som tillika heller
ingen starkare katolsk tradition uppmjukat och tyglat. Ur dessa
oförfärade hem utgingo Nils Olsson Bottnekarl från Piteå och hans
kolleger i akademi och kyrka. De icke blott svängde, vid det stora
mötet, lärdomens klubba, som ortodoxa lutherska fäder vid de tyska
universiteten satt i deras hand, utan de förmådde också, några år
senare, i spetsen för Upplandsallmogen med det lekamliga svärdet
tillbakakasta Sigismunds truppstyrkor i Roslagsskären. Det är, enligt
vår främste nu levande historiker, i första hand de norrländska
nybyggarna, som stålsatt sina landsmän för den väldiga brytning, vilken
i ett århundrade, ja, till den dag, som är, avgjort vårt folks ställning
i världen.

De två yppersta norrbottniska prästsläkterna på 16, 17 och 1800-talen,
_Benzelierna_ och _Læstadierna_, byggde, var i sin mån, på
reformationens grund. Skillnaden blev, att de förra, med vilka Hermelin
var befryndad, verkade i bildningens brännpunkter, de senare i
ödebygderna. Fyra medlemmar – far och tre söner – av släkten Benzelius,
från Bentsebyn i Luleå socken, stego till värdigheten av ärkebiskopar,
andra till biskopar eller högre förvaltningsmän. Læstadierna, som bl. a.
i hundra år varit kyrkoherdar i Arjepluog, stannade, trots möjligheter i
annan riktning, vid enklare prästerliga beställningar, där deras
betydelse dock varit genomgripande.

Hos den förra av dessa släkter har den handlingslust, som ärvts från en
bondefamilj med birkarlablod, omsatts i ett nästan encyklopediskt,
protestantiskt studie- och reseintresse, vilket dock ingalunda uteslöt
en synnerlig användbarhet för praktiska bestyr. Ärkebiskop Erik
Benzelius d. ä. (1632-1709) ådagalade under enväldet ett typiskt
byråkratiskt tjänstenit, hans söner däremot, Erik, Jacob och Henrik
under frihetstiden en partipolitisk både smidighet och kampduglighet,
som gång på gång sköt dem i förgrunden av riksdagskriserna. En utpräglad
renlärighetsiver, en berömd verksamhet som stiftschefer sammanhöll
Benzelierna med varandra och med en vittförgrenad skara av moder- och
hustrufränder inom den kyrkliga ämbetsmannaaristokratien. Men släktens
ärorikaste målsman _Erik Benzelius d. y._ (1675-1743), vars insats minst
lika mycket varit den grundlärde bibliotekariens, handsskriftssamlarens
och samfundsstiftarens som den höge prelatens, intog med sin empiriska
metod och sitt matematisk-naturvetenskapliga intresse en mellanställning
mellan ortodoxi och upplysning. Nederluleå kyrka förvarar den kulturella
biskops-seriens porträtt.

Av de tre bröder Læstadius, som under 1800-talets förra hälft och mitt
gjorde sitt namn vida känt, har den äldste, Carl Erik (1775-1817)
komminister i Kvikkjokk, trots märkliga ansatser, knappast hunnit mer än
sörja för sina två yngre bröders fostran. Den ene av dessa, _Lars Levi_
(1800-61), kyrkoherde först i Karesuando, sedan i Pajala, vann på sin
tid världsrykte som botaniker men hågkommes av eftervärlden som
praktisk-kyrklig reformator.

Uppvuxen i det torftigaste av Arjepluogs nybyggarhem förenade han med
stolthet över egen kraft en livlig avsmak för den dåtida dryckenskapen i
Lappmarkerna, som i själva verket endast var det yttersta, nästan
groteska uttrycket för den sedliga förflackning, upplysningstidens
utåtvända tidsanda ofta förde med sig. Men tuktad av sorg och sjukdom,
utsträckande föraktet till sig själv, greps han av ett dåtida,
västerbottniskt läseri och blev banbrytare för en liknande folklig
reaktion längst i norr (1843). Lik en fjällstorm, mot vilken
den samtidige Peter Wieselgrens straffpredikningar tyckas
vara västanfläktar, slog han ned på människodjuren i sin
församling, skoningslös mot sitt förra jag, kämpande på kniven med
krögaren-klockaren, hotande honom och hans likar med Guds dom i denna
värld och en tillkommande. Det var språk och väckelse för de grövsta
nerver. Det var extas och stridslystnad, som satte märke för årtionden,
långt sedan Lars Levi, utsträckt på en björnhud i ett av Pajalas pörten,
uppgivit sin anda (1861). Den dubbla verkan av hans arbete blev dels det
andliga rus, liikutuksia, som ersatt brännvinstörsten, dels den asketism
i levnadsvanor, klädedräkt o. s. v., som ännu skiljer tiotusenden av
læstadianer från världens barn.

Ett ljusare lynne, en djupare bildning, ett brokigt reseliv som
missionär i Pite lappmark och frändskap med vissa Stockholmska
kulturkretsar lyfte _Petrus Læstadius_ (1802-41) över broderns
förgrämdhet och cynism. Han blev organisator, där Lars Levi mognat till
enstöring. Det första utkastet till den grundliga omreglering av det
väldiga inlandets kyrko- och skolförhållanden, som heter Lappmarks nya
ecklesiastikverk (1846), härrör från honom. Petrus vart också diktare,
där brodern blivit botpredikant. Han skapade i sina »Journaler» (1831,
33) från missionsresorna ett malmfullt litteraturverk, som en av vårt
lands främste kritiker nyligen jämfört med Runebergs Paavo och
Elgskyttarne. Från början mera präst till yrke än läggning delade Petrus
Læstadius en Hermelins äregirighet och dådlust men kände tillika i
försakelsens och livsfarans högspänning närvaron av en »osynlig
ledsagare». Utomordentligt förtrogen med landets art och folkets lyten,
kärv och ändå hoppfull i sin framtidssyn på ödebygden bröts han i
förtid. Norrbotten sörjer hans bråda död.

[Illustration: Lars Levi Læstadius]

Befryndad på en sidogren med Læstadierna och jämnårig till dessa levde
samtidigt i Uppsala filosofie professorn _Christoffer Jacob Boström_
(1797-1866) en tänkares stilla liv under trogen pliktutövning. Ytterst
en lärjunge av Kant, den tyska filosofins omskapare, men tillika infogad
i de svenska tänkarnes »klassiska linje» med Swedenborg och Geijer som
föregångare var även Boström, med sin berömda personlighetsfilosofi, en
av »upplysningens» bekämpare i vårt land. From i sin vandel men myndig i
sin lära blev denne systematiker, som utgått från ett arbetarhem i
Piteå, själv lärofader för ett flertal av den dåtida svenska odlingens
ledande män. Han står i sin art som en av andens nybyggare. – – –

Det är märkesmännens uppgift att vara förebilder. Den svenska landsända,
som i yngre historisk tid mer än någon annan varit de djärva men ofta
brutna nydanarnas, får icke upphöra att fostra deras arvtagare, om
utvecklingen ock sent och sällan skall skåda deras motstycken. När
Runeberg, Petrus Læstadii andliga frände, den skald, som skönare än
någon på svensk tunga besjungit ödemarkens tjusning, i sin diktning vill
mana fram en typisk son av sitt »torftiga, kulna, heliga fädernesland»,
så finner han honom ej bland stormännen. Ur skogstorpets undangömdhet
stapplar på träben den avskedade soldaten Pistol att fira julkväll hos
vapenbrodern, den välbemedlade majoren på herrgåln. Och där, i vimlet av
gestalter och händelser, fängslar oss intet som åsynen av den prövade
men oböjlige invaliden, »flärdlös, trumpen och lugn med en jämfast ära i
djupet».

Pistol har i gången tid haft många namnlösa likar bland dem, som flyttat
sina visten allt närmare fjällen. Må hans och deras ära gro hos släkten,
som komma! Må den gömda fosterbygden stå helig för oss alla!

5. MARJANPÄIVÄ.
Några intryck från en lapphälg i Vittangi kyrkoby
AV
GEORG BERGFORS

Man brukar säga, att alla vägar gå till Rom, men det är fullkomligt
misstag – beträffande Lappland – vid kyrkhälger. Ty då gå alla och allas
vägar till kyrkbyn. Och den som det ringaste tvivlar härpå, kan vid
första bästa lappmässa i en riktig lappförsamling övertyga sig om
sanningen i det sagda. Vid sista Marjanpäivä (= Marie bebådelsedag)
kunde undertecknad konstatera, att Vittangi by var som navet i ett
jättestort hjul, där körvägar, pulka- och skidspår voro som ekrar; alla
sammanlöpte i kyrkbyn.[1]

[1] Skrivet år 1916.

Dagen före hälgen började de små karavanerna röra sig mot och genom byn.
Dels kom folk i risslor från utbyarne för att vid kyrkplatsen uträtta en
del andliga och världsliga bestyr, dels och framför allt kom lappfolk i
pulkor och på skidor, så många som kunde lämna kåtorna och hjorden, män,
kvinnor och barn i bästa hälgdagsstass. Dragrenarna släppas på bete
utanför närmaste hage och lappfamiljen tar in i sitt »kvarter», kallat
käymäpaikka (= ställe där man alltid tar in). – Alldeles som man under
klassisk tid hade sina »hospites» (värdar), ha såväl lappar som finnar i
varje by eller kåtaviste ett bestämt värdfolk, hos vilket de i regel bo,
då de komma till platsen. För rättvisans skull ta dessa skadan igen, när
de besöka sina nuvarande gästers boplats, genom att i sin tur ta in hos
dem; ett ömsesidigt gästgiveri således. En husbonde som reser mycket,
kan därför, när det är stor folksamling i byn, påräkna en massa gäster i
sin stuga. Därför myllrar det av folk i samtliga pörten under dessa
dagar. Och kommer man in, sedan alla gått till vila, kan man knappt ta
ett steg i stugan utan att trampa på djupt inslumrade människor, mest
lappar, av alla åldrar och kön, som, då alla husets sängar snart äro
fyllda, bäddat åt sig på renhudar, slädbäddar och ranor på pörtgolvet.
Där inte folk rymts, där kan man vara säker på att en av lapparnas
fyrfotade lurviga tjänsteandar rullat ihop sig.

I dessa »kvarter» är gästvänskapen mycket stor. Och så är för övrigt
fallet i hela byn och hela trakten. Vart man än tittar in, undfägnas man
hjärtligt med det bästa huset förmår: det är i bondgården kaffe med
brynt ost, och i lappkåtan samma fluidum med torkad eller frusen
renmjölk, och om man ger sig tid att vänta, lappkok, bestående av
härligt renkött, märgben och renlever i världens mest välsmakande
buljong.

Men vi återvända till kyrkhälgen.

Aftonen före »Marjadagen» konfirmeras församlingens nattvardsungdom, av
vilka de, som icke ha sitt hem i byn, varit där inackorderade i någon
gård under 3-4 veckor.

Det medför alltid en underlig stämning med soliga, varma minnen från ens
egen ungdomsvår att bevittna denna akt i en liten kyrka på landet. De
närvarande, präst, barn och föräldrar gå syn- och hörbarligen helt upp i
ansvarskännande andakt, gripna av stundens allvarliga betydelse. Men den
frammanar också ett eller annat styng där djupast inne, en erinran om,
att en gång var jag också lika omedveten om världens ondska som dessa
pojkar, som nu sitta där längst framme iklädda sin bästa vadmalsdräkt
eller lappkolt, eller som dessa unga flickor i svart klädning och svart
silkeshalsduk, den sista ofta ett plagg, som begagnats av både mor och
de äldre syskonen vid samma högtidsstund i deras liv.

Här och där är en lappungdom instucken bland nattvardsbarnen och bryter
med sina glada färger bjärt av mot den finska ungdomens mörkare
klädbonad.

I år förekom emellertid endast ett fåtal lappar bland nattvardsungdomen.
Detta gjorde, att alla, ett femtiotal barn, med undantag av en à två
lappojkar, kunde förstå de enkla, bevekande maningsord, som prästen
riktade till dem på svenska, likasom förhöret också kunde ske på detta
språk.

Med låg röst och en viss märkbar skygghet avgåvo barnen sina svar. Det
hela syntes förefalla dem något bävsamt, ty där de stodo i koret, sökte
de ty sig så tätt intill varandra som möjligt för att ej känna sig
alltför hjälplösa i den svåra examen, de förberett sig på. Någon sådan
blev dock inte utav, utan frågorna voro av den mest enkla och okonstlade
beskaffenhet. Att svarslöshet ändock ibland inträdde och gjorde pastorn
en smula förlägen, fick väl den välvillige åhöraren skriva upp på
barnens ovana vid att offentligen uppträda, något som kan komma mera
världsvana personer än nattvardsbarn i finnbygden att tappa talförmågan.
Allt förlopp dock under stillhet och andakt, och ungdomens »ja» vid
altarrunden kunde icke undgå att väcka någon självrannsakande eftertanke
hos de närvarande.

Folket strömmade ut ur den upplysta kyrkan, och var och en gick stilla
och tyst hem till sitt i vårdagjämningens aftondunkel.

[Illustration: Kyrkfolk vid Marjanpäivä Foto G. Bergfors]

Men under tiden och den sena kvällen och den tidiga hälgdagsmorgonen
ökas skaran av kyrkobesökare, mest lappfolk. Hela tiden före
gudstjänsten är köket och expeditionen i »pappila» (prästgården) fylld
av lappar, som anmäla sig till skrift. De slå sig ned i osökt behagliga
rörliga grupper på golvet, där det bäst faller sig. Kravlande barn i
pälsar likt bylten av renkalvskinn, små dibarn i komsio,[1] raggiga
svarta, grå och smutsvita hundar med brinnande eldkol till ögon fylla ut
alla tomrum i högen. Piprök och lapska hoppar behagligt om vart annat ur
munnen på de godmodigt plirande männen, och kvinnorna koncentrera mest
sina omsorger omkring de pälsklädda parvlarna, att de skola hälsa med
»andra handen», men inte sträcka sin nyfikenhet allt för långt in i de
höga rummen, som av kåtafolkets barn tas i beskådande med sagoblandad
beundran.

[1] Ett med renskinn klätt urhålkat trästycke, vari barnen bäras.

Efter dessa anteckningar, som ur lapparnas synpunkt väl äro mera att
betrakta som en hälsningsceremoni, flytta sig grupperna till kyrkan, dit
kyrkobesökarne gå i en lång rad med ansenligt avstånd mellan varje
familjemedlem. Lapparna äro så vana att gå bakom varandra på stigar, i
skidspår samt under färderna med pulka, att även om de någon gång komma
på den bredaste landsväg, intaga de samma marschordning.

I kyrkan bänka sig »lantalaiset» (de bofasta) och »lappalaiset»
(lapparne) om varandra. De senare lägra sig högst gärna på golvet i
gången med de små byltena lindrigt stillsamma i närheten och komsion
invid modern. Kommer ett kvidande ur denna skinnvagga, bultas den till
en början ganska hårdhänt mot kyrkgolvet. Skakas inte barngråten ned på
detta sätt, får lillen en tuss med renost eller annat att suga på. Sista
resursen är modernäringen. Man kan understundom få se en hel rad av
mödrar utan minsta spår till förvirring i kyrkan – eller var som helst –
ge bröstet åt sitt lilla barn, med en moderslycka, som kan tävla med
Jungfru Marias på mången mästares duk.

Det är klart, att stillheten i kyrkan en sådan dag inte är den allra
djupaste. Men tro därför inte, att andakt och uppmärksamhet saknas.

Ingen bryr sig om vad barnen företaga sig. Ett par lägga in hela sin
barnasjäl i en spännande hinderlöpning mellan kyrkdörren och
altarringen. En gladlynt lapphund har trots den vaksamme hundvakten på
kyrkotrappan smitit in mellan benen på någon, som varit senfärdig att
sparka’n tillbaka i dörren, och deltar nu med illa dold glädje i
tävlingen. Mellan de små klotliknande kämparna på rännarbanan uppstår av
okänd anledning ett stilla slagsmål – utan ett ord – mitt i gången. De
rulla emot varandra men nå knappt fram med de vredgade nävarna, förrän
de studsa ifrån varandra, då de yviga pälsarna hindra dem i deras onda
avsikter. Ingen störes emellertid av slika småsaker, allra minst
prästen.

En lapsk kvinna, som blivit moder sedan sista hälgen hon var i kyrkan,
skall kyrkotagas och skrider behagligt och lätt vaggande fram till
altarringen. Men hennes två- treåriga lilla flicka kan omöjligen förmås
att stanna ensam i bänken utan följer med dit fram och ställer sig med
gapande ögon och mun bredvid modern, under det man i hennes förvånade
anlete kan läsa en icke alldeles skräckfri fråga, vad allt detta skall
betyda. Prästen tar modern i den vantbeprydda handen, reser henne upp,
och så går mor före och den lilla rultar efter tillbaka till bänken.

Gudstjänsten sker på finska, som förstås ej blott av finnbefolkningen
utan även av lappar. Ja, för de senare har finskan blivit nära nog ett
lingua sacra, heligt tungomål, varpå de gärna resonnera i andliga ting.
Detta torde komma sig därav, att präster och predikanter här nordligast
i Sverige högst sällan om ens någonsin behärskat tornelapsk dialekt,
varpå ej heller någon nämnvärd litteratur finnes, vadan lapparna vant
sig vid finsk terminologi för alla religiösa begrepp.

[Illustration: Nattvardsgång i Vittangi kyrka vid Marjanpäivä
Foto Emilia Hansson]

Prästen får höja sin röst och bemöda sig om att flyta över de vågor av
barnajoller och gråt, som höjer och sänker sig bland menigheten. Ibland
märker man granneligen, att denna hans strävan icke är alldeles utan
ansträngning. Men mitt ibland alla dessa de smås bidrag till
gudstjänstlivets höjande, mitt ibland detta gående, kommande och
tassande sitta de vuxna i andäktigt lyssnande stillhet, oberörda av allt
annat på jorden, rikta sina ögon och, jag är frestad att säga, även öron
mot predikstolen liksom för att suga åt sig varje ord, som ljuder
därifrån.

Predikans längd tröttar dem icke. Det är så länge sedan de flesta sist
sutto i kyrkan, somliga för ett år sedan eller mera. De begära därför,
att en längre uppbyggelsestund nu utmätes åt dem än vid vanliga
gudstjänster.

Psalmsången ljuder kraftigt och fylligt genom kyrkan. Här och där från
bänkarna på vänster hand kan man lyssna till riktigt klangfulla,
dominerande röster från enkla allmogekvinnor, ättlingar från gamla
»uppsjungna» klockaresläkten i gångna tider.

[Illustration: En andaktsstund vid sjukbädden i pörtet Foto G.
Bergfors]

Så kommer nattvardsgången och det ena duklaget avlöser det andra; först
de stillsamma, unga, späda konfirmanderna, sen de vuxna lapparna och
fastboende, allt medan det ena bladet efter det andra i psalmboken
sjunges och vändes. Lappmödrarna åtföljas av sina småbarn ända fram till
altaret, och en späd röst frågar tämligen högljutt: »Vad ger prästen?»
Den stackarn fick intet svar.

Solen lyser in genom de höga kyrkfönstren och sänder välsignande
strålknippen över männen och kvinnorna där framme, vilka knäböjande luta
ned sitt huvud över altarringen. Strålarna leka i deras glänsande
djurpälsar och i de brokiga halsdukarna av silke, som ligga över
varandra omkring hals och axlar. Ögat fägnas av det vackra och
urkonstnärligt sammansatta färgspelet särskilt i kvinnodräkterna. Dit
hör de rödbrokiga huvudbonaderna i form av små runda hättor, utsirade
med färgstarka band samt en vit utstående spets, som överskygger pannan
och inramar det brunbrända ansiktet. Till hälgdagsstassen räknas också
de ripvita skorna och de brokiga vantarna, som dock kunna ersättas av
stora renskinnshandskar, även de om möjligt vita.

Lapparna kalla sina vackraste kläder för kyrkkläder och pryda sig ock
som mest vid kyrkobesök. Och en lappmarkskyrka kan icke bli
konstnärligare smyckad, ej ens av den berömdaste mästares hand, än genom
de levande bilder, som lappfolk i hälgdagsskrud och andaktsfull
tillbedjan genom sin blotta närvaro pryda det heliga rummet med.

[Illustration: Raiden utrustas i kyrkbyn Foto Hj. Westesson]

När man betraktar dessa människor i templet, där de vördnadsfullt krypa
ned i stoftet för sakramentets gåvor med en vördnad, som kan avläsas
även i deras yttre framträdande, måste man fråga sig, vem lärde dessa
skogens och fjällets barn allt detta savoir vivre i ordets djupaste och
vackraste bemärkelse, varuti de ställa oss, s. k. kulturmänniskor, långt
bakom sig. Det finns hos lappfolket en medfödd grandessa, som aldrig
framträder mera storslaget, än där de äro samlade till nattvardsfirande.
Månne där ligger något atavistiskt nedärvt, något av vördnaden och
fruktan för seiterna i för länge se’n svunna sekel, vilka man nalkades
med underdånigt och höviskt uppträdande.

Kanske ligger lösningen däri, att de hårda snöstormarne på fjällen, som
lappen i århundranden fått kämpa med, slipat bort en hel mängd
kantigheter och ojämnheter, som vi gå och bära på, därför att vi aldrig
varit utsatta för samma sorts nötning.

Medan vi fundera över dessa ting, har gudstjänsten nalkats sitt slut.
Lapparne gå under ständigt hälsande på prästfolket och andra vänner och
bekanta sakta ut ur kyrkan, stannar länge samspråkande på kyrktrappan
och skingras så småningom.

I byn möter man sedan överallt lappfamiljerna i rader, då de äro på väg
till eller från aftonsången i kyrkan eller bönemötena i byn, vilka
senare anordnats av de tvenne laestadianska fraktionernas anhängare och
predikanter, och mellan vilka ett stort svalg är befäst. De som nyss i
kyrkan sida vid sida lyssnade till Guds ord och mottogo sakramentet, de
få där var på sitt håll veta att »de andra» äro utanför, äro utestängda.
Salighetsvägen utprickas mycket noggrant på dessa möten. Och ve den, som
ser åt sidan!

Men efter mötena träffas lapparna i pörtena, hos handelsmännen, hos
guldsmederna och överallt, och nu framträder åter lapparnas medfödda
godlynthet. All teologisk vrede är som bortblåst. Och de lägga armarna
så vackert och kärvänligt omkring livet på varandra, att den som icke
vet, att detta är deras gängse hälsningssätt, skulle tro, att alla vore
syskon eller anhöriga, som möttes efter långa, långa resor.

Då en eller ett par dagar gått, sökas dragrenarna från skogen, och
lapparne bege sig i långa rajder från kyrkbyn och skingras bland milarna
i skogen.

Snart stundar uppbrottet till havriket, och lappen, som vanligtvis synes
sävlig och långsam, får med ens en iver och fart på sig, så att han blir
som en ung vildren.

V.
NORRBOTTEN – FRAMTIDSLANDET

EN STATISTISK-EKONOMISK REDOGÖRELSE
AV
ALBIN NEANDER

INLEDNING.

Det huvudsakliga syftet med denna redogörelse är att ge en uppfattning
om den betydelse, Norrbotten äger för svenska staten.

Man tänker då i första hand på den ekonomiska betydelsen, proportionen
mellan de inkomster till statsverket, som komma från Norrbotten, och de
utgifter, till vilka länet ger anledning. Kapitel IV, benämnt
»Norrbottens betydelse för statens finanser», har till uppgift att ge en
ungefärlig uppfattning om denna proportion under normala förhållanden.
Resultatet synes visa, att Norrbotten under vanliga år bör kunna
betraktas som en mycket givande inkomstkälla för statsverket, och att de
uppoffringar, som nedläggas på Norrbotten, äro jämförelsevis små vid
sidan av intäkterna. Anledningen härtill är givetvis de stora
naturrikedomar, landsändan gömmer.

En överblick över det relativa värdet av dessa rikedomar, jämförda med
rikets hela förmögenhet, ger kapitel III, »Nationalförmögenhet inom
Norrbotten». De absoluta talen i detta kapitel äro visserligen numera ej
av större värde, då den nationalinventering, varur de härletts, är så
gammal som från år 1908. De relativa talen kunna dock tillerkännas
betydelse, och dessa utvisa, att nationalförmögenheten, fördelad per
capita på befolkningen, är omkring dubbelt så stor inom Norrbotten som
inom landet i dess helhet. De visa också, att staten är ägare till mer
än en tredjedel av Norrbottens tillgångar samt att omkring hälften av
statens naturtillgångar äro belägna inom Norrbotten.

Norrbottens huvudnäringar äro bergsbruk, skogsbruk och trävaruindustri
samt ett rätt betydande jordbruk. Den ekonomiska betydelse, Norrbotten
har för staten, är beroende av, huru dessa näringar drivas fram till en
intensivare blomstring. Kapitel V, »Statistiska uppgifter till belysande
av Norrbottens näringsliv», ger en summarisk överblick över
näringslivets tillstånd och utveckling under den närmast förflutna
tiden, och det visar, att det kapital, som nedlagts i järnvägar och
andra kommunikationer, medfört ett storartat uppsving.

Men det måste betonas, att Norrbotten icke blott är en skattkammare för
ekonomiska värden, utan också ett svenskt län, bebott av en befolkning,
som vill räknas som svensk. Kapitel I, »Befolkningen», visar, att
Norrbottens folk är livsdugligt. Det har ett nativitetsöverskott, som
betydligt överstiger det normala inom riket. Folkmängden förökar sig
mera än dubbelt så fort inom Norrbotten, som inom riket i dess helhet. I
en tid, då sjunkande nativitet och emigration äro faktorer, som inge
bekymmer för folkens framtid, är denna Norrbottens särställning en
företeelse, värd att uppmärksammas.

Norrbottens befolkning, dess levnadsförhållanden och kulturella
utveckling, äro i behov av särskild omvårdnad. Ett skäl härtill är
befolkningens heterogena sammansättning. Norrbotten är det enda av
Sveriges län, där annat språk än svenska talas i någon större
utsträckning och där befolkningen till någon avsevärd del är av
främmande ras. Norrbottens finsk- och lapsktalande befolkningsgrupper,
deras antal och församlingarna, där de äro kyrkobokförda, behandlas i
senare delen av Kap. I.

I Kap. II lämnas en redogörelse för länets administrativa indelning.
Denna har sitt särskilda intresse på grund av den glesa bosättningens
och socknarnas abnormt stora arealer, vilka försvåra administrationen
och försätta största delen av befolkningen i avsaknad av den uppfostran
till samhällelig ansvarskänsla, som eljes brukar vinnas genom deltagande
i den kyrkliga och kommunala förvaltningen.

Slutkapitlet, »Norrbottens framtida utveckling», är en översikt över
Norrbottens möjligheter till utveckling och dess behov av statsmakternas
förståelse. Av detta kapitel såväl som av redogörelsen i dess helhet
torde framgå, att Norrbotten har stora möjligheter till utveckling och
att tillvaratagandet av dessa möjligheter är av intresse icke blott för
Norrbotten, utan är tillika ett viktigt statsintresse.

I. BEFOLKNINGEN.

Folkmängdens tillväxt inom Norrbotten sedan 1840 framgår av följande
tabell, där såväl den totala folkmängden som ock den procentuella del,
som Norrbottens befolkning vid slutet av resp. år utgjort av hela rikets
befolkning, angivas.

År Folkmängd vid % av rikets hela
årets slut folkmängd

1840 49,328 1,57
1860 69,225 1,78
1865 74,576 1,81
1890 104,783 2,19
1900 134,769 2,62
1910 161,132 2,92
1911 163,130 2,93
1912 166,641 2,97
1913 168,870 2,99
1914 171,759 3,02
1915 174,227 3,05
1916 175,963 3,06
1917 177,285 3,06
1918 178,702 3,07

Denna tabell visar, att folkökningen inom Norrbotten varit avsevärt
större än inom landet i dess helhet.

Ännu tydligare framgår den proportionsvis stora folkökningen inom
Norrbotten av följande tablå:

Medeltal år Folkökning pr år på 1,000 inv.

inom Norrbotten inom hela riket

1841-1860 16,8 10,3
1861-1865 14,9 12,8
1866-1890 22,4 10,1
1891-1900 22,2 7,1
1901-1910 17,7 7,2
1911 12,3 7,1
1912 21,3 7,6
1913 13,3 6,1
1914 17,0 7,3
1915 14,3 5,9
1916 9,9 7,8
1917 7,5 7,5
1918 8,0 2,2

Överdirektör L. Widell skriver i Nordisk Familjebok, artikeln
_Norrbottens län_: »Folkökningen i länet har varit vida starkare än i
det övriga riket, en följd av ett mycket högt nativitetsöverskott, och
en ej ringa inflyttning, vilken sistnämnda under de senare åren till
stor del uppvägts av en betydlig emigration. Under de sista 20 åren har
folkmängden vuxit med nära 54 %, emot ej fullt 17 % i riket över huvud.»

Folkmängdens förändringar åren 1901-1918, (absoluta tal)

Norrbotten.

År Medelfolk- Giftermål Levande Döda Nativitets- Folkökning
mängd födda överskott

1901-1910 149,109 960 5,547 2,455 3,092 +2,636
1911 162,131 984 5,302 2,287 3,015 +1,998
1912 164,886 952 5,460 2,848 2,612 +3,511
1913 167,756 1,059 5,466 2,463 3,003 +2,229
1914 170,314 1,006 5,565 2,619 2,946 +2,889
1915 172,993 996 5,367 2,777 2,590 +2,468
1916 175,095 1,093 5,277 2,808 2,469 +1,736
1917 176,624 1,058 5,102 2,768 2,334 +1,322
1918 177,994 1,167 5,245 3,503 1,742 +1,417

Hela riket

År Medelfolk- Giftermål Levande Döda Nativitets- Folkökning
mängd födda överskott

1901-1910 5,310,120 31,846 136,841 79,053 57,788 +38,596
1911 5,542,101 32,614 132,977 76,462 56,515 +39,396
1912 5,582,996 32,993 132,150 79,251 52,899 +42,393
1913 5,621,388 33,329 130,200 76,724 53,476 +34,391
1914 5,659,095 32,932 129,458 78,311 51,147 +41,024
1915 5,696,174 33,148 123,049 83,422 39,627 +33,133
1916 5,735,153 35,156 121,214 77,683 43,531 +44,826
1917 5,779,207 35,589 120,461 77,157 43,304 +43,281
1918 5,807,349 38,626 117,739 104,183 13,556 +13,003

Emigration och immigration åren 1881-1918, (absoluta tal)

Norrbotten Hela riket
År Medelfolkmängd Emigration Immigration Medelfolkmängd Emigration Immigration
1891-1900 118,346 2,278 1,466 4,959,517 246,772 78,810
1901-1910 149,109 8,357 1,820 5,310,120 257,667 84,424
1911-1915 167,616 544 365 5,620,351 15,786 7,890
1914 170,314 315 324 5,659,095 12,960 8,636
1915 172,993 142 231 5,696,174 7,512 6,357
1916 175,095 196 213 5,735,153 10,571 6,713
1917 176,624 189 134 5,779,207 6,440 5,811
1918 177,994 91 141 5,807,349 4,853 4,932

Folkmängdens förändringar och förhållandet mellan desamma inom
Norrbotten och inom hela riket framgå överskådligare ur nedanstående
tabeller, innehållande relativa tal.

Norrbotten

År På 1,000 av medelfolkmängden

Giftermål Levande Döda Nativitets- Folkökning
födda överskott

1901-1910 6,4 37,2 16,5 20,7 17,7
1911 6,1 32,7 14,1 18,6 12,3
1912 5,8 33,1 17,3 15,8 21,3
1913 6,3 32,6 14,7 17,9 13,3
1914 5,9 32,7 15,4 17,3 17,0
1915 5,8 31,0 16,0 15,0 14,3
1916 6,2 30,1 16,0 14,1 9,9
1917 6,0 28,9 15,7 13,2 7,5
1918 6,6 29,5 19,7 9,8 8,0

Medeltal 6,26 34,59 16,33 18,26 15,59

Hela riket

År På 1,000 av medelfolkmängden

Giftermål Levande Döda Nativitet- Folkökning
födda söverskott

1901-1910 6,0 25,8 14,9 10,9 7,3
1911 5,9 24,0 13,8 10,2 7,1
1912 5,9 23,7 14,2 9,5 7,6
1913 5,9 23,2 13,7 9,5 6,1
1914 5,8 22,9 13,8 9,1 7,2
1915 5,8 21,6 14,6 7,0 5,8
1916 6,1 21,1 13,5 7,6 7,8
1917 6,2 20,9 13,4 7,5 7,5
1918 6,7 20,3 18,0 2,3 2,2

Medeltal 6,02 24,21 14,67 9,54 6,91

Som ett medeltal för tiden 1901-1918 kan man säga, att

på 100,000 invånare inom Norrbotten ingås 626 äktenskap årligen,
» 100,000 » » hela riket » 602 » »

_Äktenskapsfrekvensen_ är alltså 0,00024 eller 4 % större inom
Norrbotten än inom riket i dess helhet.

Beträffande _nativiteten_ kan sägas, att

på 100,000 invånare inom Norrbotten födas 3,459 levande barn årligen,
» 100,000 » » hela riket » 2,421 » » »

_Nativiteten_ är alltså 0,01038 eller 43 % större inom Norrbotten än
inom riket i dess helhet.

Om _mortaliteten_ kan uttalas, att

av 100,000 invånare inom Norrbotten avlida 1,633 personer årligen.
» 100,000 » » hela riket » 1,467 » »

_Mortaliteten_ är alltså 0,00166 eller 11 % större inom Norrbotten än
inom riket i dess helhet.

Beträffande årliga _nativitetsöverskottet_ kan sägas, att

på 100,000 invånare inom Norrbotten är antalet levande födda barn 1,826
enheter större än antalet döda,

på 100,000 invånare inom hela riket är antalet levande födda barn 954
enheter större än antalet döda.

_Nativitetsöverskottet_ är alltså 0,00872 eller 91 % större inom
Norrbotten än inom riket i dess helhet.

Om inga andra faktorer än nativitet och mortalitet inverkade på
folkmängdens förändringar, skulle Norrbottens befolkning fördubblas på
39 år, medan en fördubbling av hela rikets folkmängd skulle kräva 73 år.
För varje 100,000-tal skulle Norrbottens folkmängd ökas med 1,826, medan
hela rikets folkmängd ökades med 954 personer.

Nu är emellertid folkökningen icke så stor, som dessa tal ange. _Utrikes
omflyttningen_, varmed menas skillnaden mellan antalen emigranter och
immigranter, samt _inrikes omflyttningen_, varmed förstås skillnaden
mellan antalen inflyttade från och utflyttade till andra län, påverka
också folkökningen. Det framgår av nyss anförda tabeller, att
_folkökningen_ inom Norrbotten är 1,559 på 100,000 invånare, medan
motsvarande tal för hela riket är 691. Folkökningen inom Norrbotten är
alltså 0,00868 enheter större än folkökningen inom hela riket.
Norrbottens befolkning fördubblas med en sådan årlig folkökning under
loppet av 45 år, medan fördubblingen av hela rikets folkmängd skulle
kräva 101 år.

Norrbottens särställning i avseende på folkökning förtjänar att
uppmärksammas. Den värdefullaste nationalförmögenheten är dock
människomaterialet. Detta kan betraktas som ett kapital, och årliga
folkökningen är dess ränteavkastning. Medan detta kapital för riket i
dess helhet ger en årlig ränteavkastning av 0,691 %, avkastar Norrbotten
1,559 % eller ungefär 126 % mer än landet i dess helhet. Proportionen
mellan födelse- och dödstalen inom Norrbotten är 212 %. G. Sundbärg
anför särskilt Västerbottens län som exempel på en utomordentligt sund
och livskraftig befolkning. I medeltal för nittio år (1811-1900) har
proportionen mellan födelse- och dödstalen där varit 202 %. Norrbottens
folk synes i livskraft kunna tävla med dem, som räknas som världens
främsta i detta hänseende.

En total överblick över de faktorer, som inverka på befolkningens
förändringar, erhålles genom följande tabeller, av vilka också framgår
förhållandet mellan dessa faktorers inverkan på Norrbottens och på hela
landets folkmängder.

Folkökningen och dess faktorer åren 1901-1916

Norrbotten

År Nativitets- Utrikes om- Inrikes om- Total ökning ‰
överskott flyttning flyttning
‰ ‰ ‰

1901-1910 20,74 -4,38 +1,32 +17,68
1911 18,59 +4,29 -1,98 +12,32
1912 16,85 +0,79 +3,65 +21,29
1913 17,90 -2,54 -2,07 +13,29
1914 17,29 +0,05 -0,38 +16,96
1915 14,73 +0,52 -0,98 +14,27
1916 14,50 +0,10 -4,69 +9,91

19,20 -3,07 +0,42 +16,55

Hela riket

År Nativitets- Utrikes om- Inrikes om- Total ökning ‰
överskott flyttning flyttning
‰ ‰ ‰[1]

1901-1910 10,88 -3,26 -0,35 +7,27
1911 10,19 -2,21 -0,87 +7,11
1912 9,61 -1,76 -0,26 +7,59
1913 9,51 -2,12 -1,27 +6,12
1914 9,04 -0,76 -1,03 +7,25
1915 6,92 -0,20 -0,90 +5,82
1916 7,66 -0,67 +0,83 +7,82

10,11 -2,52 -0,44 +7,15

[1] Borde vara ± 0. De smärre avvikelserna bero på ofullkomligheten i
kyrkobokföringen.

Bland de faktorer, som inverka minskande på folkmängden, är givetvis
_dödligheten_ den mest betydande. Den utgör i Norrbotten 16,33 ‰ mot
14,67 ‰ i hela landet. G. Sundbärg säger, att dödstalet är den bästa
kulturmätaren på ett folk, som vetenskapen kan åstadkomma. Då det visar
sig, att Norrbottens dödstal är ungefär 11 % högre än dödstalet för hela
riket, antyder detta, att åtskilligt är att göra för befolkningens
höjande, särskilt i hygieniskt hänseende. Härvid bör dock bemärkas, att
ett högt dödstal i regeln står i samband med ett högt födelsetal. Det är
samma faktorer, som inverka höjande på båda dessa tal. En lägre nivå
medför ringare anspråk, varav följer tidigare och talrikare giften, samt
större nativitet, men även större mortalitet. En jämförelse mellan
nativitet och mortalitet visar emellertid, som förut påpekats, att
Norrbottens folk står i jämnbredd med jordens livskraftigaste
befolkningsgrupper.

En andra befolkningsminskande faktor är _emigrationen_. Dess överskott
utöver immigrationen framgår ur nyss anförda tabeller, kol. »Utrikes
omflyttning.» Under 16-årsperioden 1901-1916 har folkmängden inom
Norrbotten genom utrikes omflyttning minskats med i medeltal 307
personer på 100,000 inv. årligen. Motsvarande tal för hela riket var 252
personer. En ej oväsentlig del av denna emigration har utgjorts av
utvandringen till Brasilien och Kanada den närmaste tiden efter
storstrejken 1909. _Inrikes omflyttningen_ spelar som synes
jämförelsevis ringa roll.

Lungsotsdödligheten.

Genom specialundersökningar över lungsoten är det känt, att denna
folksjukdom härjar särskilt svårt inom Norrbotten, i synnerhet inom
kustsocknarna. Följande tabell ger en uppfattning om överdödligheten i
lungsot inom Norrbotten under åren 1901-1915.

Lungsotsdödligheten i Norrbotten och i hela riket åren 1901-1915

På 1,000 av medelfolkmängden 1 % av samtliga döda

År Norrbotten Hela riket Norrbotten Hela riket

1901-1910 2,80 1,78 17,0 12,0
1911 2,60 1,55 18,4 11,3
1912 2,49 1,58 14,9 11,1
1913 2,56 1,50 17,4 11,0
1914 2,72 1,57 17,7 11,4
1915 3,13 1,66 19,5 11,3

2,77 1,71 17,9 11,7

Det framgår härav, att lungsotsdödligheten på 1,000 av medelfolkmängden
är 62 %, och i % av samtliga döda 53 % högre inom Norrbotten än inom
riket i övrigt.

Skälet till denna överdödlighet i lungsot inom Norrbotten är ej fullt
utrett. Man gissar, att en väsentligt medverkande orsak är bristande
näring inom kustsocknarna. Undernäringen beror i stort sett dock icke så
mycket på bristande tillgång på näringsmedel som fastmer på okunnighet i
huslig ekonomi. Medan mjölken fordom var folkets huvudsakliga näring,
förvandlas denna nu genom mejeriernas hjälp till kontanter. Man har icke
förstått att i tillräcklig grad ersätta den med andra näringsämnen och
blir genom försvagad motståndskraft mottagligare för sjukdomen.
Bristande hygien gör utan tvivel sitt till.

Man har därför ansett behövligt att genom dispensärer undervisa folket
om hygienens betydelse. En kraftigare upplysningsverksamhet även i
huslig ekonomi vore helt visst av nöden.

Folkmängdstätheten.

är mindre än i något annat av Sveriges län. Medan riket i dess helhet
har 14,2 inv. på varje kvkm. land, har Norrbotten endast 1,8.
Folkmängdstätheten inom de båda delarna av Norrbotten är följande:

Folkmängd Areal land kvkm. Invånare på
den 1 kvkm.
jan. land
1919

Kustbygden 128,178 26,438 4,8
Lappmarken 50,524 72,222 0,7

Hela Norrbotten 178,702 98,660 1,8

Folkmängd efter kön.

Ett anmärkningsvärt förhållande, som gäller de tre nordligaste länen, är
att männens antal är proportionsvis större än kvinnornas. Som regel
gäller annars, att kvinnornas antal är större än männens. Följande
tabell belyser detta förhållande beträffande Norrbotten.

År Antal kvinnor på 1,000 män

i Norrbotten i hela riket

1912 957 1,045
1913 962 1,045
1914 961 1,045
1915 960 1,044
1916 960 1,043
1917 959 1,041
1918 958 1,041

Medeltal 960 1,043

Som ett medeltal för 7-årsperioden 1912-1918 kan alltså sägas, att

inom Norrbotten finnas 960 kvinnor mot 1,000 män, medan
» hela riket » 1,043 » » 1,000 ».

Befolkningens fördelning i svenskar, finnar och lappar.

Norrbotten utgör det väsentligaste undantaget från den för Sverige i
allmänhet gällande regeln, att landet åtnjuter förmånen av att inom sina
gränser hysa en med avseende på nationalitet homogen befolkning. Detta
utgör ett synnerligen vägande skäl för statsmakterna, att med
uppmärksamhet följa utvecklingen inom Norrbotten och genom
kommunikationer, upplysning och andra medel knyta de båda folken av
främmande språk och delvis främmande ras allt fastare samman med riket i
övrigt.

Folkräkningarna, som utföras av Statistiska centralbyrån, innefatta bl.
a. en utredning rörande personer av främmande stam. Den sista
folkräkning, som hittills offentliggjorts, avser förhållandena den 31
dec. 1910.

Beträffande _lapparna_ säges:

Hela antalet _lappar_ har vid de fem sista folkräkningarna fördelat sig
sålunda:

Län 1870 1880 1890 1900 1910

Norrbottens 4,260 3,899 4,266 4,234 4,330
Västerbottens 1,492 1,547 1,656 1,712 1,780
Jämtlands 800 844 907 915 904
Övriga län 159 114 17 122 124

Summa 6,711 6,404 6,846 6,983 7,138

Norrbottens län i % av samtliga 63,5 60,9 62,3 60,6 60,7

I sin helhet giva siffrorna knappast stöd åt den åtminstone en tid
ganska spridda föreställningen, att lapparna skulle vara en utdöende
stam. Möjligen kunna de sägas bilda en stationär befolkning. _Relativt
taget_ har däremot lapparnas andel av befolkningen gått tillbaka
överallt. Inom Norrbotten utgjorde de år 1910 endast 2,7 % mot 3,1 % år
1900.

Beträffande _finnarna_ säges:

Hela antalet _finnar_ i Sverige enligt 1910 års folkräkning uppgick till
25,290. Det betonas, att ordet här tages i betydelsen av _personer av
finsk stam_, sålunda icke finska undersåtar eller personer, födda i
Finland. Likaledes påpekas, att _finsk stam_ och _finskt språk_ icke
ovillkorligen sammanfalla. I själva verket har likväl ofta nog språket
kommit att ligga till grund för kyrkoböckernas (och därmed för
folkräkningarnas) uppgifter om stamskillnad. Kyrkobokföringsförordningen
av år 1894 – vilken ännu gällde vid 1910 års slut eller den tidpunkt,
som folkräkningen avser – giver på det ställe, där den föreskriver, att
i församlingsboken skall göras anteckning om främmande stam, följande
anvisning: I brist på annan bestämningsgrund må stammens namn angivas
med ledning av det inom hushållet använda talspråket. – På grund av
denna anvisning hava exempelvis _åtskilliga personer av rent svensk
härkomst_, vilka antagit det finska språket, blivit i kyrkoböckerna och
följaktligen även vid folkräkningarna upptagna som finnar. Mera
konsekvent synas personer av lapsk stam hava blivit betecknade som
lappar, vare sig de i dagligt tal använt lapska, svenska eller finska
språket.

Länsvis fördela sig finnarna med 24,755 eller 97,9 % på Norrbotten och
535 eller 2,1 % på de övriga länen och Stockholms stad. År 1900 voro
motsvarande siffror resp. 21,940 eller 99,1 % och 198 eller 0,9 %. Under
årtiondet har således det finska elementet i Norrbotten vuxit med 12,8
%, medan hela länets befolkning ökats med 17,7 %.

Svenskar, finnar och lappar i Norrbotten d. 31 dec. 1910

Församlingar Hela Svenskar Finnar Lappar
folkmängden

Piteå landsförsamling 19,640 19,623 7 10
Älvsby 5,810 5,803 5 2
Arvidsjaur 6,349 5,505 2 842
Arjepluog 2,849 2,211 35 603
Nederluleå 12,278 12,231 46 1
Överluleå 13,961 13,866 91 4
Edefors 2,569 2,539 – 30
Jockmock 4,882 4,610 63 209
Kvickjocks kapell 534 217 6 311
Råneå 8,137 8,066 18 53
Nederkalix 10,952 10,575 365 12
Töre 4,413 4,407 6 –
Överkalix 6,013 5,928 54 31
Nedertorneå 3,972 1,690 2,273 9
Karl Gustav 2,536 512 2,024 –
Övertorneå 3,683 432 3,230 21
Hietaniemi 2,150 354 1,772 24
Korpilombolo 2,005 298 1,678 29
Tärendö 1,517 22 1,468 27
Pajala 4,184 272 3,871 41
Muonionalusta kapell 711 14 628 69
Gällivare 16,245 12,659 3,049 537
Juckasjärvi 11,530 7,745 3,038 747
Karesuando 1,198 39 442 717
Luleå stad 8,959 8,874 85 –
Piteå stad 2,632 2,621 11 –
Haparanda stad 1,423 934 488 1

Summa 161,132 132,047 24,755 4,330

% 100,0 81,9 15,4 2,7

Av hela Norrbottens befolkning är sålunda:

81,9 % svenskar
15,4 % finnar
2,7 % lappar.

_Finsk befolkning_ förekommer i särskilt stort antal i följande
församlingar:

Församlingar Finnar % Lappar % Svenskar %

Nedertorneå 57,2 0,2 42,6
Karl Gustav 79,8 – 20,2
Övertorneå 87,7 0,6 11,7
Hietaniemi 82,4 1,1 16,5
Korpilombolo 83,8 1,2 15,0
Tärendö 96,7 1,8 1,5
Pajala 92,5 1,0 6,5
Muonionalusta kapell 88,3 9,7[1] 2,0

[1] Enligt procenttalet synes Muonionalusta böra räknas bland de
församlingar, där lappbefolkningen är särskilt stor. Lapparna där äro
emellertid av föga betydelse vid bedömandet av lappstammen. De äro till
största delen bofasta, vilkas härkomst är tvivelaktig på grund av
rasblandning.

Både _finsk och lapsk befolkning_ förekommer särskilt i följande
församlingar:

Församlingar Finnar % Lappar % Svenskar %

Gällivare 18,8 3,3 77,9
Juckasjärvi 26,3 6,5 67,2
Karesuando 36,9 59,8 3,3

Särskilt stor _lapsk befolkning_ förekommer dessutom i följande
församlingar:

Församlingar Lappar % Finnar % Svenskar %

Arvidsjaur 13,3 – 86,7
Arjepluog 21,2 1,2 77,6
Jockmock 4,3 1,3 94,4
Kvickjock 58,3 1,1 40,6

II. ADMINISTRATIV INDELNING.

Landskommunernas ytvidder.

En svårighet vid administrationen, särskilt så länge kommunikationerna
äro föga utvecklade, ligger i de administrativa enheternas stora
arealer. En föreställning härom får man genom nedanstående
sammanställning av landskommunernas landarealer inom Norrbotten och inom
övriga län enligt indelningen den 1 jan. 1918. (Städers och köpingars
landarealer äro fråndragna från länens totala arealer).

Län Areal land i kvkm. Antal egentl. Medelareal land pr
landskommuner landskommun
kvkm.

Norrbottens 98,574[1] 24 4,107
Västerbottens 55,552 27 2,057
Jämtlands 47,575 59 806
Västernorrlands 24,057 63 382
Gävleborgs 18,074 47 385
Kopparbergs 28,192 47 600
Västmanlands 6,266 66 95
Örebro 8,293 58 143
Värmlands 17,474 87 201
Skaraborgs 7,968 259 31
Älvsborgs 11,599 219 53
Göteborgs- och 4,827 88 55
Bohus
Hallands 4,726 86 55
Malmöhus 4,585 236 19
Kristianstads 6,211 143 43
Blekinge 2,870 35 82
Gottlands 3,094 92 34
Kalmar 10,896 101 108
Kronobergs 8,893 84 106
Jönköpings 10,525 126 84
Östergötlands 9,779 146 67
Södermanlands 6,083 89 68
Uppsala 5,094 85 60
Stockholm 7,283 108 67

[1] Minskades den 1 jan. 1920 med 8 kvkm., då Boden avskildes till
stadskommun.

Medelarealen land per landskommun är mindre än 1 kvmil inom 14 av de 24
länen, större än 1, men mindre än 10 kvmil inom 8 län, något över 20
kvmil inom Västerbottens län, samt 41 kvmil inom Norrbottens län. En
landskommun inom Norrbotten är alltså i medeltal större än vartdera av
rikets två minsta län, Blekinge och Gottlands.

Översikt över landskommunerna m. m., deras ytvidder i kvkm., och
folkmängder den 31 dec. 1919

Kommuner m. m. Landskommunernas Folkmängd den
landareal i 31 dec.
kvkm. 1919

Piteå domsaga:
Piteå tingslag:
Piteå landskommun 2,241 12,751
Hortlax 292 3,550
Norrfjärden 482 4,772
3,015 21,073
Älvsby tingslag:
Älvsby 1,726 6,904
Arvidsjaurs lappmarks tingslag:
Arvidsjaur 5,678 7,037
därav i Arvidsjaurs kyrkostads – 450
m:e
_Arjepluogs lappmarks tingslag_:
Arjepluog 12,967 3,225

Piteå domsaga 23,386 38,239

Luleå domsaga:
Nederluleå tingslag:
Nederluleå 1,106 12,662
därav i Svartöstadens m:e – 878
Överluleå tingslag:
Överluleå[1] 1,246 9,621
(Bodens stad)[1] (8) (6,241)
Edefors 1,584 3,154
2,830 12,775
Jokkmokks lappmarks tingslag:
Jokkmokk 18,144 7,317
därav i Kvikkjokks kapell – 460

Luleå domsaga 22,080 32,754

Kalix domsaga:
Råneå tingslag:
Råneå 2,022 8,676
Nederkalix tingslag:
Nederkalix 1,717 16,222
därav i Töre församling – 4,379
Nederkalix församling – 11,843
varav i Kalix m:e – 883
1,717 16,222
Överkalix tingslag:
Överkalix 2,779 6,396

Kalix domsaga 6,518 31,294

[1] Överluleå församling omfattar Överluleå kommun och Bodens stad. I
judiciellt hänseende lyder staden under landsrätt, Luleå domsaga,
Överluleå tingslag.

Kommuner m. m. Landskommunernas Folkmängd den 31
landareal i dec. 1919
kvkm.

Torneå domsaga:
_Torneå tingslag_:
Nedertorneå[1] 416 3,743
(Haparanda stad)[1][2] (14) (2,645)
Karl Gustav 448 2,968
Övertorneå 1,675 4,098
Hietaniemi 703 2,417
3,242 13,226
_Korpilombolo
tingslag_:
Korpilombolo 1,499 2,218
Tärendö 1,665 1,687
3,164 3,905
_Pajala tingslag_:
Pajala – 4,080
därav i Muonionalusta 4,733 773
kapell
Junosuando – 1,134
4,733 5,214

Torneå domsaga 11,139 22,345

Gällivare domsaga:
_Gällivare lappmarks
tingslag_:
Gällivare 15,996 18,645
därav i Gällivare – 1,606
kyrkostads m:e
Malmbergets m:e – 4,936
15,996 18,645
_Jukkasjärvi lappmarks
tingslag_:
Jukkasjärvi 13,181 13,810
därav i Kiruna m:e – 7,392
Vittangi kapell[3] – 2,412
13,181 13,810
_Karesuando lappmarks
tingslag_:
Karesuando 6,266 1,186

Gällivare domsaga 35,443 33,641

Norrbottens landskommuner 98,566 158,273

[1] I folkmängden för Haparanda stad ingå 1,042 pers., utgörande
folkmängden å ett område av Nedertorneå socken, som den 1 jan. 1920
införlivades med staden.

[2] Staden Haparanda lyder i judiciellt hänseende under landsrätt.
Torneå domsaga, Torneå tingslag.

[3] Från Vittangi kapellförs. till Jukkasjärvi förs. äro den 1 maj 1919
överförda 475 pers.

Som ovanstående tabell utvisar, finnas inom Norrbotten icke mindre än 4
kommuner med en landareal, överstigande 100 kvmil. Dessa Sveriges
största landskommuner äro:

Jokkmokk 181 kvmil
Gällivare 160 »
Jukkasjärvi 132 »
Arjepluog 130 »

Av Sveriges 24 län äro 17 mindre än var och en av dessa 4 kommuner.

I judiciellt avseende är Norrbotten (1921) delat i 5 _domsagor_ under
Svea hovrätt.

_Piteå domsaga_, 38,239 inv., omfattar 4 tingslag: Piteå, Älvsby,
Arvidsjaur sockens, Arvidsjaurs lappmarks.

_Luleå domsaga_, 38,995 inv., omf. 3 tingslag: Överluleå, Nederluleå,
Jokkmokks lappmarks.

_Kalix domsaga_, 31,294 inv., omf. 3 tingslag: Råneå, Överkalix,
Nederkalix.

_Torneå domsaga_: 24,990 inv., omf. 3 tingslag: Torneå, Korpilombolo,
Pajala.

_Gällivare domsaga_, 33,641 inv., omf. 3 tingslag: Gällivare lappmarks,
Jukkasjärvi lappmarks, Karesuando lappmarks.

_Fögderiernas antal är 5_, omfattande 22 landsfiskalsdistrikt:

_Piteå fögderi_: Piteå s:a, Piteå n:a, Nederluleå landsfiskalsdistrikt.

_Luleå fögderi_: Edefors, Överluleå, Älvsby, Arvidsjaurs, Arjepluogs
landsfiskalsdistrikt.

_Gällivare fögderi_: Jokkmokks, Hakkas, Gällivare, Råneå
landsfiskalsdistr.

_Kalix fögderi_: Nederkalix, Töre, Överkalix, Nedertorneå
landsfiskalsdistr.

_Torneå fögderi_: Övertorneå, Korpilombolo, Pajala, Vittangi, Kiruna,
Karesuando landsfiskalsdistrikt,

vartill kommer ett extra landsfiskalsdistrikt: Malmberget inom Gällivare
fögderi.

_Städerna_ äro 4: _Luleå_ (länsstyrelsens säte) och _Piteå_, med var sin
rådhusrätt och magistrat, _Boden_, som tillhör Luleå domsaga och fögderi
och _Haparanda_, som tillhör Torneå domsaga och fögderi.

Stadskommunernas landareal i kvkm. och folkmängd den 31 dec. 1919.

kvkm. folkmängd

Luleå 36 10,281
Piteå 36 2,902
Boden 8 6,241
Haparanda 14 2,645

Summa 94 22,069

Stadskommuner och landskommuner den 31 dec. 1919.

antal kvkm. folkmängd

Stadskommuner 4 94 22,069
Landskommuner 24 98,566 158,273

Summa 28 98,660 180,342

_Municipalsamhällena_ (1921) äro 6: Arvidsjaurs kyrkostads,
Svartöstadens, Kalix, Gällivare kyrkostads, Malmbergets och Kiruna.

I _ecklesiastiskt hänseende_ hör Norrbotten till _Luleå stift_, i vilket
det ingår med 3 kontrakt, Norrbottens södra, Norrbottens norra och
Lappmarkens tredje kontrakt, varjämte till länet höra 2 pastorat inom
Lappmarkens andra kontrakt.

De olika pastoraten äro:

_Norrbottens södra kontrakt_, 12 pastorat: Piteå landsförsamling,
Norrfjärden, Hortlax, Piteå stad, Älvsby, Nederluleå, Luleå, Nederkalix,
Töre, Överluleå, Edefors, Råneå.

_Norrbottens norra kontrakt_, 8 pastorat: Överkalix, Övertorneå,
Korpilombolo, Hietaniemi, Nedertorneå och Haparanda, Pajala med
Junosuando och Muonionalusta, Tärendö, Karl Gustav.

_Av Lappmarkens andra kontrakt_, 2 pastorat: Arvidsjaur, Arjepluog.

_Lappmarkens tredje kontrakt_, 4 pastorat: Jokkmokk och Kvikkjokk,
Gällivare, Jukkasjärvi och Vittangi, Karesuando.

I _militäriskt hänseende_ tillhör Norrbotten sjätte
arméfördelningsområdet med rullföringsområdena: Piteå n:r 72, Bodens n:r
73 och Kalix n:r 74. Följande truppförband äro förlagda till Bodens
fästning inom Norrbotten: Norrbottens infanteriregemente (I. 19), en
division av Norrlands artilleriregemente (A. 4), Bodens
artilleriregemente (A. 8) och Bodens ingenjörkår (Ing. 4).

I _hälsovårds- och sjukvårdshänseende_ är Norrbotten delat i 15
provinsialläkaredistrikt: Vittangi, Pajala, Övertorneå, Haparanda,
Gällivare, Överkalix, Kalix, Råneå, Jokkmokks, Bodens, Arjepluogs,
Arvidsjaurs, Öjebyns, Älvsby, Gammelstads, vartill komma 3 extra
provinsialläkaredistrikt: Edefors, Kiruna och Malmbergets. I Piteå
finnes hospital och asyl för sinnessjuka. Länslasarett finnas i Luleå,
Piteå, Haparanda och Gällivare och ett länets tuberkulossjukhus vid
Sandträsk.

Länet tillhör _nionde yrkesinspektionsdistriktet_ och _nionde
fattigvårdsinspektionsdistriktet_.

Länet ingår i _norra postdistriktet_, _sjätte telegrafdistriktet_,
_femte järnvägsdistriktet_, utgör _Norrbottens väg- och
vattenbyggnadsdistrikt_, _tullkammare_ finnas i Luleå, Piteå, Haparanda
och Riksgränsen; _högre allmänt_ _läroverk_ i Luleå, samskolor i
Piteå och Haparanda samt _folkskoleseminarium_ i Luleå;
_folkskoleinspektionen_ utövas genom 4 statens inspektörer, vartill
kommer nomadskolinspektör för samtliga nomadskolor inom riket; länet
omfattar övre Norrbottens och nedre Norrbottens _överjägmästaredistrikt_
och ingår med 2 revir i Skellefteå distrikt. För Norrbottens läns norra
del finnes en _statens lantbruksingenjör_, södra Norrbotten ingår i
Skellefteå lantbruksingenjörsdistrikt. Statens fiskeriadministration
hänför Norrbotten till övre norra distriktet. _Lantmannaskolor_ finnas i
Matarengi och Öjebyn, _kemisk-växtbiologisk anstalt_ för länet är
stationerad i Luleå. För _veterinärväsendet_ finnas 2 länsveterinärer
och 7 veterinärdistrikt. _Lantmäteriet_ omhänderhaves av en
överlantmätare och 14 distriktslantmätare. Norrbotten ingår i _norra
bergmästaredistriktet_, _övre norra lotsdistriktet_, och Sundsvalls
_fartygsinspektionsdistrikt_. _Handelskammare_ för Norrbottens och
Västerbottens län finnes i Luleå.

III. NATIONALFÖRMÖGENHET INOM NORRBOTTEN.

Med nationalförmögenhet menas (enl. P. E. Fahlbeck) _samman av de
materiella värdeting samt fordringar av utlandet, som befinna sig i ett
folks och dess medlemmars ägo samt utgöra bådaderas existensmedel_.
Avser man den del av landets nationalförmögenhet, som faller inom
Norrbotten, bör man givetvis ej inskränka sig till de naturtillgångar,
som befinna sig i ägo hos invånare inom Norrbotten. Samtliga de
materiella värdeting inom Norrbotten, som tillhöra svenska staten eller
svenska medborgare, ingå självfallet i nationalförmögenheten.

Varje beräkning av nationalförmögenheten är mer eller mindre en
uppskattning av ett sannolikt värde. Det vållar nästan oöverstigliga
svårigheter att få ett material, som är fullt tillförlitligt som
grundval.

Den senaste uppskattningen av Sveriges nationalförmögenhet avser
förhållandena år 1908. Den återfinnes i »Finansstatistiska utredningar,
utgivna av K. Finansdepartementet». V. »Sveriges nationalförmögenhet
omkring år 1908 och dess utveckling sedan mitten av 1880-talet» (av I.
Flodström). Enligt denna utredning var Sveriges sammanlagda förmögenhet
(1908) 14,007 mill. kr. Då folkmängden i Sverige utgjordes av 5,429,600
inv., var förmögenheten på varje invånare sålunda i medeltal 2,580 kr.

De absoluta tal, som angivas i nämnda utredning, äga numera ringa
motsvarighet i verkligheten. De äro nu alldeles för låga. Förutom
verklig tillväxt i nationalförmögenhet bidrar härtill den omvälvning i
penningvärdet, som kriget medfört, samt en noggrannare kännedom om
naturtillgångarnas verkliga värde.

Men om sålunda de absoluta talen äro alltför låga, kunna de dock äga ett
värde vid relativ uppskattning. Om det vore möjligt att något så när
tillförlitligt från ovanstående summor avskilja de belopp, som avse
Norrbotten, skulle man härigenom kunna utvinna relationstal, som
ungefärligen visade, hur stor del av landets nationalförmögenhet av
olika slag, som kan anses ligga inom Norrbotten.

Resultatet av 1908 års uppskattning av Sveriges nationalförmögenhet
sammanfattas sålunda:

Hela riket

Fast Lös Utförda
egendom egendom summor
mill. mill. mill.
kr. kr. kr.

a) Jordbruksegendom: inägojord med 2,420 –
byggn.
kreatursstock – 660
döda inventarier – 322
förråd och lager – 475 3,877
b) Fisken under äganderätt: 31 –
fiskevatten
båtar o. redskap – 25 56
c) Skogsmark och skog 1,557 –
skogsbrukets lagerbehållning – 39 1,596
d) Torvmossar och ljungmarker 29,1 – 29
e) Outbyggda vattenfall 77,7 – 78
f) Gruvor och fyndigheter: 480 –
järngruvor
andra malmgruv. 10 –
stenkolsgruvor 8 –
stenbrott m. m. 20 – 518
g) Industriell egendom: 881 –
fastigheter
maskiner m. m. – 406
förråd o. lager – 627 1,914
h) Kommunikations- och 650 516 1,166
transportegendom
i) Förvaltnings- m. m. -egendom 444 135 579
j) Övrig egendom (huvudsakligen 3,401 1,750 5,151
för konsumtionsändamål) utom
mynt o. metall
k) Mynt och metall – 94 94
l) Fordringar i utlandet – 256 256

Summa tillgångar 10,009 5,305 15,314
Avgår l) skulder i utlandet – – 1,307

Behållning mill. kr. 14,007

I det följande har gjorts ett försök att ur uppskattningen av Sveriges
nationalförmögenhet år 1908 avskilja de värden, som falla inom
Norrbotten. Resultatet blir:

A. Jordbruksegendom.

Inägor och byggnader för jordbruket inom hela landet äro uppskattade
till 2,420 mill.

Enligt samma grunder blir uppskattningen för Norrbotten:

Åker och annan odlad jord 26,0 mill.
Naturlig äng 34,0 »

Summa 60,0 mill.

Kreatursstock.

Hästar, nötkreatur, får, getter och svin i hela landet äro uppskattade
till 644 mill., därav inom Övre Norrland (Norrbotten och Västerbotten)
25,7 mill. Av dessa 25,7 mill. kunna omkring 40 % eller 10 mill. anses
falla inom Norrbotten.

Till detta belopp skall läggas värdet av renar inom Norrbotten, ävensom
hundar, fjäderfä, kaniner m. m. Samtliga renar äro uppskattade till ett
antal av 237,000 och värderade till 4,7 mill. Av dessa finnas 190,000
inom Norrbotten med ett värde av 3,8 mill. Inalles kan kreatursstocken
inom Norrbotten värderas till _14 mill._

Jordbrukets döda inventarier.

inom hela landet äro värderade till 322 mill. Vid denna värdering har
man indelat jordbruken i 4 grupper: 1) om högst 2 hektar, 2) om 2-20
hektar, 3) om 20-100 hektar och 4) över 100 hektar. För de olika
grupperna har man antagit värdet per hektar av döda inventarier utgöra
resp. ungefär 200, 100, 75 och 60 kr. Man har funnit

Antal Areal hektar Inventariekapital mill.

Gr. 1 92,596 87,674 18
» 2 229,336 1,845,431 186
» 3 33,887 1,192,036 86
» 4 3,298 515,896 32

359,117 3,641,037 322

Tillämpande samma metod beträffande _Norrbottens_ jordbruk, finner man
uppskattningsvis:

Antal Areal hektar Inventariekapital mill.

Gr. 1 3,600 3,400 0,7
» 2 6,200 49,900 5,0
» 3 75 2,600 0,2
» 4 3 500 0,0

9,878 56,400 5,9

Jordbrukets döda inventarier värderas alltså till _5,9 mill._

Förråd och lager.

Det antages, att värdet av hela landets skörd år 1908 fördelar sig på
följande sätt:

vete och råg 100,8 mill.
korn, havre, blandsäd, ärter, bönor och vicker 189,4 »
halm och hö 350,2 »
potatis 49,6 »
sockerbetor 20,0 »
rovor, rötter o. dyl. samt övriga växtslag 24,8 »

Efter avdrag för höstutsäde, havreexport, potatisförbrukning vid
brännerierna och sockerförbrukning vid sockerfabrikerna under hösten
återstår 695 mill., varav 133 mill. brödsäd och potatis samt 562 mill.
foder och strö. Av det förra anses vid årsskiftet återstå 75 % och av
det senare 67 %. Härigenom får man kvarvarande värdet 475 mill.

Genom tillämpning av samma beräkningsgrunder beträffande Norrbotten,
finner man följande ungefärliga tal:

korn, havre etc. 1,2 mill.
halm och hö 12,5 »
potatis 1,1 »

Summa 14,8 mill.

och kvarvarande värdet _10,2 mill._

Jordbruksegendomen i dess helhet.

Hela landet:

inägojord (med byggnader) 2,420 mill.
kreatur 660 »
döda inventarier 322 »
förråd och lager 475 »

Summa 3,877 mill.

Norrbotten:

inägojord (med byggnader) 60,0 mill.
kreatur 14,0 »
döda inventarier 5,9 »
förråd och lager 10,2 »

Summa 90,1 mill.

B. Fisken under äganderätt.

Flodström (loc. cit.) beräknar värdet av Sveriges fisken under enskild
äganderätt till 56 mill., varav fiskenas kapitalvärde 31 mill., och
värdet av båtar och fiskredskap 25 mill. Ett överslag över det relativa
värdet av Norrbottens fisken torde man kunna anses få genom att jämföra
fiskets bruttoavkastning inom Norrbotten med motsvarande tal för hela
landet. Enligt Statistisk årsbok 1920 utgjorde inkomsten (1917) av
fisket i Norrbotten 2,9 % av hela landets bruttoavkastning. Tillämpas
detta relationstal på värdet av såväl fast som lös fiskeriegendom, får
man för Norrbotten:

Fiskevatten 0,9 mill.
Båtar och redskap 0,7 »

Summa 1,6 mill.

C. Skogsmark och skog.

Arealen produktiv skogsmark år 1908 angives i meranämnda uppskattning av
Sveriges nationalförmögenhet på följande sätt:

Norrbotten
Hela riket
areal, areal, i % av hela arealen
hektar hektar
Norrbotten Hela riket

Statens skogar 3,743,851 2,022,754 69,2 54,0
Andra allmänna skogar 837,319 228,325 7,8 27,3
Enskilda skogar 16,864,836 673,064 23,0 4,0

Totalareal skogbärande mark 21,446,006 2,924,143 100,0 13,6

Areal duglig skogsmark inom Norrbotten är 13,6 % av hela rikets
skogsareal. Av hela arealen statsskogar ligger 54 % inom Norrbotten,
utgörande kronoparker, överloppsmarker och oavvittrad mark. Av
Norrbottens hela skogsareal är 69,2 % i statens ägo.

Den årliga bruttoproduktionsförmågan hos en hektar duglig skogsmark
beräknas för Norrbotten till 0,95 kr. mot 2,23 kr. för hela riket.
Utgifterna för skötseln av Norrbottens statsskogar beräknas till 19 % av
bruttoinkomsten. Kapitalvärdet per hektar skogsmark skattas till 30 kr.
för statens och enskildas skogar och 36 kr. för andra allmänna skogar än
statens.

Med stöd av dessa antaganden beräknas kapitalvärdet av Norrbottens
skogar till:

Statens skogar 60,683,000
Andra allmänna skogar 8,220,000
Enskildas skogar 20,192,000

Värdet av Norrbottens skogar 89,095,000

Medelvärdet per hektar skogsmark i hela riket har uppskattats till 62
kr. för statsskogar, 95 kr. för andra allmänna skogar och 74 kr. för
enskildas skogar. Härigenom ha följande kapitalvärden beräknats:

Statens skogar 230,439,000
Andra allmänna skogar 79,104,000
Enskildas skogar 1,247,651,000

Värdet av hela rikets skogar 1,557,194,000

Värdet av samtliga skogar i Norrbotten är alltså 5,7 % av värdet av alla
rikets skogar, och statens skogar i Norrbotten äro i värde 26,3 % av
samtliga statsskogar.

Skogsbrukets lagerbehållning för hela riket beräknas på följande sätt:
värdet på rot av ett års avverkning antages vara 7,7 % av skogens värde
eller 120 mill. Härtill lägges 30 % för värdeökning genom huggning,
utdrivning och flottning. Fjärdedelen av den så uppkomna summan antages
vara lagerbehållning vid årsskiftet d. v. s. för hela riket 39 mill. På
samma sätt beräknas för Norrbotten rotvärdet av ett års avverkning till
4,6 % av skogsvärdet eller 4,1 mill. Härtill lägges 30 %. Fjärdedelen av
det erhållna beloppet antages vara _skogsbrukets lagerbehållning_, som
alltså uppskattats till _1,3 mill._

Sammandrag för Norrbotten

Skogsmark och skog 89,1
Skogsbrukets lagerbehållning 1,3

Summa 90,4

D. Torvmossar och ljungmarker.

_Torvmossarna_ i hela landet äro uppskattade till en areal av 5,1 mill.
hektar med ett sammanlagt värde av 15,3 mill. Av dessa beräknas 2,5
mill. hektar ligga inom Västerbottens och Norrbottens län med ett värde
av 1,25 mill. Antar man nu, att fördelningen mellan Västerbotten och
Norrbotten är proportionell mot resp. läns landarealer, kommer 64 % av
detta belopp eller _0,8 mill._ på Norrbottens del.

_Ljungmarker_, som för hela riket värderats till 13,8 mill. ligga i
andra delar av landet.

E. Vattenfall.

Enligt en av M. Serrander utförd specialutredning, vilken ingår som
bilaga i Flodströms »Sveriges nationalförmögenhet 1908», är totala
vattenkrafttillgången 6,205,000 turbinhästkrafter, varav staten
tillhöriga 1,040,330. Av hela denna vattenkrafttillgång utgör den under
år 1908 utbyggda eller under utbyggnad varande 518,570 hkr. (nämligen
statens 96,000 och enskild 422,570) samt övrig »utbyggnadsvärdig», som
kan väntas bliva utbyggd inom 50 år från nyssnämnda tidpunkt, 2,992,970
hkr., (varav statens 596,300 och enskild 2,396,670).

För övre Norrland (Norrbotten och Västerbotten), äro motsvarande tal:

Total vattenkrafttillgång 2,410,000 hkr.
Därav:
utbyggd, statens –
enskild 8,690
övrig utbyggnadsvärdig, statens 310,140
enskild 584,010

Genom approximativ uppskattning[1] med ledning dels av
Vattenfallskommitténs av år 1899 betänkande, dels av Serranders
sammandrag över vattenkraft i enskild ägo fås för

[1] Härvid har statens och den enskilda vattenkraften antagits utgöra
resp. 70 och 40 % av motsvarande vattenkrafttillgång inom hela Övre
Norrland.

Norrbotten

Total vattenkrafttillgång, statens 452,000 hkr.
enskild 705,000 hkr. 1,157,000 hkr.
Därav:
utbyggd, statens –
enskild –
övrig utbyggnadsvärdig, statens 217,000 hkr.
enskild 239,600 »

För beräknande av dessa vattenkrafttillgångars värde har antagits ett
medelvärde per turbinhästkraft, lika för enskilda och för statens, av 75
kr. i norra Sverige, och 90 kr. i sydligare delar. Med hänsyn till den
tid, som kan väntas förflyta, innan vattenkraften tages i anspråk och
blir utbyggd har skiljts på de vattentillgångar, som 1) kunna erhållas
vid fullständig utbyggnad av redan delvis utbyggda vattenfall och som
antagas bliva tillgodogjorda successive inom 10 år, 2) i övrigt antagas
kunna bliva utbyggda inom närmaste 20-årsperiod, 3) kunna antagas bliva
utbyggda efter denna period men innan 50 år förflutit, samt 4) icke
kunna antagas bliva utbyggda förr än möjligen efter förloppet av 50 år.
Värdet av den vattenkraft, som tillhör sistnämnda grupp, lämnas ur
räkningen såsom ovisst och ringa. Övriga värden av ej utbyggd
vattenkraft hava diskonterats till nutidsvärden under antagande av en
räntefot av 6 % för enskilda tillhörig och 4,5 % för staten tillhörig
sådan kraft.

Efter dessa beräkningsgrunder hava erhållits följande nutidsvärden å
vattenkraft i vårt land.

Statens Kr. Enskild Kr. Summa Kr.

Gr. 1. Utbyggd eller under 8,640,000 35,629,000 44,269,000
utbyggnad varande
Gr. 2. Vunnen genom – 16,609,000 16,609,000
fullständig utbyggnad av
ovanstående
Gr. 3. Outbyggd, som väntas 14,583,000 43,802,000 58,385,000
bliva utbyggd inom 0-20 år
Gr. 4. Outbyggd, som väntas 5,928,000 13,411,000 19,339,000
bliva utbyggd inom 20-50
år

Summa 29,151,000 109,451,000 138,602,000

Motsvarande tal för övre Norrland (Norrbotten och Västerbotten) ävensom
kraftbeloppet i turbinhästkrafter angivas till:

Statens Enskild Summa

Kraftbelopp Förmögen- Kraftbelopp Förmögen- Kraftbelopp Förmögen-
i turbinhkr. hetsvärde i turbinhkr. hetsvärde i turbinhkr. hetsvärde
i kr. i kr. i kr.

Grupp 1 — — 8,690 652,000 8,690 652,000
» 2 — — 24,010 1,366,000 24,010 1,366,000
» 3 79,140 3,947,000 193,300 8,563,000 272,440 12,510,000
» 4 231,000 3,988,000 366,700 4,034,000 597,700 8,022,000

Summa 310,140 7,935,000 592,700 14,615,000 902,840 22,550,000

Härur beräknas Norrbottens andel så, att statens andel inom Norrbotten
antages vara 70 % av de tal som avse hela övre Norrland inom samtliga
grupper, samt enskildas andel inom Norrbotten antages till resp. 0 %, 0
%, 31 % och 49 % av motsvarande tal för hela övre Norrland. Man erhåller
sålunda.

Statens Enskild Summa

Kraftbelopp Förmögen- Kraftbelopp Förmögen- Kraftbelopp Förmögen-
i turbinhkr. hetsvärde i turbinhkr. hetsvärde i turbinhkr. hetsvärde
i kr. i kr. i kr.

Grupp 1 — — — — — —
» 2 — — — — — —
» 3 55,400 2,763,000 59,900 2,655,000 115,300 5,418,000
» 4 161,700 2,792,000 179,700 1,977,000 341,400 4,769,000

Summa 217,100 5,555,000 239,600 4,632,000 456,700 10,187,000

Ovanstående tabeller ge bl. a. följande upplysningar om
vattenkrafttillgången i Sverige enligt uppskattningen år 1908:

Av _totala vattenkrafttillgången i riket_, som är 6,205,000
turbinhästkrafter, finnes 18,6 % eller 1,157,000 turbinhkr. inom
Norrbotten.

Av _statens totala vattenkrafttillgång i riket_, som är 1,040,300
turbinhkr., finnes 43,4 % eller 452,000 turbinhkr. inom Norrbotten.

Av _utbyggd eller under utbyggnad varande vattenkrafttillgång_, vilken
för 1908 uppgives till 518,770 hkr., därav statens 96,000 hkr., befann
sig vid samma tid ingen utbyggnad inom Norrbotten.[1]

[1] Uppgifterna synas här ej vara fullt riktiga. Ljuså kvarnfall med 700
hkr. byggdes 1904, och Stockforsen med 90 hkr. 1896-97. Möjligen ingå
dessa kraftbelopp bland uppgifterna om smärre, icke specificerade
vattendrag. För denna utredning spelar denna fråga ingen nämnvärd roll.

Av _övrig utbyggnadsvärdig vattenkrafttillgång_, som kan väntas bliva
utbyggd inom 50 år, för hela riket uppskattad till 2,992,970 hkr.,
befann sig 15,3 % eller 456,600 hkr. inom Norrbotten. Därav utgjorde
statens andel 217,000 hkr. eller 36,4 % av statens samtliga
vattenkrafttillgång, 596,000 hkr., tillhörande denna grupp. Enskild
andel, 239,600 hkr., utgjorde 10 % av samtlig enskild vattenkraft,
2,396,670 hkr., tillhörande denna grupp.

_Nutidsvärden å vattenkraften i vårt land_ framgå ur följande tabeller,
av vilken relationen mellan Norrbotten och hela riket också framgår
genom procenttal:

Värdet av statens vattenkraft

Hela riket Därav Norrbotten Norrbotten i % av
hela riket

Grupp 1 8,640,000 – –
» 2 – – –
» 3 14,583,000 2,763,000 18,9
» 4 5,928,000 2,792,000 47,1

Summa 29,151,000 5,555,000 19,1

Värdet av enskild vattenkraft

Hela riket Därav Norrbotten Norrbotten i % av
hela riket

Grupp 1 35,629,000 – –
» 2 16,609,000 – –
» 3 43,802,000 2,655,000 6,1
» 4 13,411,000 1,977,000 14,7

Summa 109,451,000 4,632,000 4,2

Värdet av samtlig vattenkraft

Hela riket Därav Norrbotten Norrbotten i % av
hela riket

Grupp 1 44,269,000 – –
» 2 16,609,000 – –
» 3 58,385,000 5,418,000 10,0
» 4 19,339,000 4,769,000 24,7

Summa 138,602,000 10,187,000 7,3

De båda första grupperna upptagas ej under denna avdelning i Flodströms
uppskattning av nationalförmögenheten. Skälet är, att de ingå under
andra avdelningar.

De båda sista grupperna, »outbyggda vattenfall», skattas i enlighet med
ovanstående tablåer till 77,7 mill., varav 26,4 % eller 20,5 mill. komma
på statens andel.

För Norrbotten bliva motsvarande tal: värdet av outbyggda vattenfall
_10,2 mill._, varav 54,5 % eller 5,6 mill. komma på statens andel.

F. Gruvor och fyndigheter.

Sveriges järngruvor äro värderade till 480 mill., varav inom Norrbotten
_441,3 mill._ Statens andel i Norrbottens gruvor beräknas till 121 mill.
Ehuru värderingen av Norrbottens malmfält synes låg, antyder dock denna
utredning, vilka oerhörda värden, som ligga förborgade i Norrbottens
fyndigheter. Alla statens verkliga kapitalplaceringar inom Norrbotten
till järnvägar, telefon och telegraf, uppvägas mer än väl av de
naturtillgångar, som enligt denna uppskattning kommit staten till godo
blott genom dess delägareandelar i Norrbottens gruvor.

G. Industriell egendom.

Samtlig industriell egendom för hela riket är värderad till 1,914 mill.,
fördelad på följande sätt:

fastigheter 881 mill.
maskiner m. m. 406 »
förråd och lager 627 »

Utredningen innehåller intet annat material för bedömandet av industrien
inom olika delar av landet än en fördelning av antalet arbetare på olika
län. Denna visar, att Norrbottens industriarbetare år 1908 utgjorde 1,9
% av landets alla industriarbetare. Jämför man med officiella
statistikens uppgifter för 1917 (statistisk årsbok 1920) finner man
beträffande Norrbotten:

antal arbetsställen 1,45 % av landets samtliga
antal arbetare 1,78 » »
drivkraft i effektiva hkr. 5,25 » »
salutillverkningens värde 1,66 » »

Med stöd av dessa relationstal har såsom en visserligen grov
approximation den industriella egendomen i Norrbotten uppskattats till
följande delar av industriella egendomen i hela landet:

fastigheter 1,6 %
maskiner 5,25 %
förråd och lager 1,66 %

Värderingen av Norrbottens industriella egendom blir alltså:

fastigheter 14,1 mill.
maskiner 21,3 »
förråd och lager 10,4 »

Summa 45,8 mill.

H. Kommunikations- och transportegendom.

_Flottleder_: De _allmänna_ flottlederna, vilkas sammanlagda längd
beräknas utgöra 19,440 km. och värde 55 mill., äro av allmännings natur,
och deras värde ingår till huvudsaklig del i de skogars värde, vilkas
tillgodogörande de möjliggöra. De _enskilda_ flottningslederna beräknas
till 5,882 km. med ett värde av 12 mill. Härav ligga omkring 16 % inom
Norrbotten. Deras värde kan uppskattas till _1,9 mill._

_Hamnar_: Samtliga hamnar i riket äro uppskattade till 56 mill.
Anläggningskostnaderna för hamnarna i Piteå, Luleå och Haparanda utgöra
1,43 % av anläggningskostnaderna för alla stadshamnar i riket. Under
antagande, att värdet av Norrbottens hamnar kan sättas till 1,43 % av
värdet av alla hamnar i riket, finner man för hamnarna i Norrbotten
värdet _0,8 mill._

_Handelsflottan_ 1908 beräknades vara värd 163 mill. I Norrbotten
hemmahörande fartyg äro ytterst få. Enligt 1917 års statistik ägde
Norrbotten endast 12 fartyg om 734 nettoton, därav 9 ångfartyg och 3
segelfartyg. Samtidigt utgjordes hela landets handelsflotta av 2,544
fartyg om 756,459 nettoton. Antalet för Norrbotten är således endast
0,047 % och tontalet _0,097_ % av motsvarande tal för hela landet.
Norrbottens handelsflotta 1908 kan icke skattas väsentligt högre i värde
än _0,1 mill._

_Statens järnvägar_: Om byggnadskostnaden vid värderingen av statens
järnvägar finner man

_Avkomstberättigad byggnadskostnad i medeltal 1910_:

Boden–Lappträsk 77 km. Kr. 5,520,000
Boden–Myrheden 107 » » 7,863,000
Luleå–Gällivare 220 » » 20,367,000
Gällivare–Riksgränsen 229 km. » 35,808,000

Summa Kr. 69,558,000

Alla Sveriges statsjärnvägar 4,380 km. Kr. 511,655,000.

Men Flodström uppskattar i sin utredning förmögenhetsvärdet efter
avkastningen. Utgående från avkastningen år 1910, som han underkastar
vissa korrektioner, kapitaliserar han efter 4 % och kommer så till
värdet 270 mill. Efter jämförelse med driftresultatet 1911, som visar en
stegring i nettoinkomsten, värderar han alla statsjärnvägarna till 368
mill.

För att i huvudsak tillämpa samma grunder beträffande Norrbotten beräkna
vi nedan statsjärnvägarnas inkomster och utgifter å de bandelar, som
falla inom Norrbottens län år 1910:

Bandel Trafikerad Inkomster Utgifter
medellängd
km.

Boden–Lappträsk 77 99,169 285,167
Boden–Myrheden 107 481,273 693,810
Luleå–Gällivare 220 4,391,310 2,900,193
Gällivare–Riksgränsen 229 5,969,863 2,154,750

Summa 633 10,941,615 6,033,920

Nettoöverskottet är 4,907,695 kr. eller Kr. 7,753 per km. För hela riket
med dess 4,380 km. järnväg är nettoöverskottet samtidigt 15,899,531
eller 3,630 per km.

Förmögenhetsvärdet av Norrbottens statsjärnvägar kan alltså uppskattas
till 30,867 % av alla Sveriges statsjärnvägars värde. Då detta av
Flodström uppskattats till 368 mill., äro alltså Norrbottens järnvägar
värda _113,6 mill._ Det är tack vare malmtransporterna, som Norrbottens
järnvägar kommit i ett 63 % högre värde än anläggningskostnaden. Under
kriget har detta lyckliga förhållande sedermera följts av ett bakslag.
Dock torde ingen anledning finnas, att vid bedömandet av värdet fästa
avseende vid en så tillfällig och oberäknelig faktor som krigsrisken är.
Sannolikt torde väl vara, att den tillfälliga depressionen under kriget,
kommer att kompenseras genom en framtida stegring i malmtransporterna.

_Enskilda järnvägar_: Inom Norrbotten finnes endast en, 5 km. lång,
enskild järnväg, Gammelstad–Karlsvik. Dess värde kan uppskattas efter
anläggningskostnaden till _0,3 mill_.

_Statens telegraf- och telefonanläggningar_ inom hela riket äro
värderade till 90 mill.

För att finna förhållandet mellan värdet av dessa anläggningar inom
Norrbotten och inom hela riket, har här liksom beträffande järnvägarna
beräknats avkastningen.

I medeltal under åren 1912-1916 har avkastningen varit

inom Norrbotten 171,600 kr.
» hela riket 8,730,000 »

Norrbottens telefon- och telegrafanläggningar kunna sålunda sägas
bidraga till årsavkastningen med 1,965 %. Om förmögenhetsvärdet antages
vara proportionellt mot avkastningen, blir värdet av Norrbottens
telefon- och telegrafanläggningar år 1908 omkring 1,8 mill.

Sammanfattning av kommunikations- och transportegendom

Hela riket Norrbotten
mill. mill.
kr. kr.

Enskilda flottleder 12,0 1,9
Kanaler och slussar 5,2 –
Hamnar 56,0 0,8
Handelsflottan 163,0 0,1
Statens järnvägar 368,0 113,6
Enskilda järnvägar 370,0 0,3
Spårvägar 52,1 –
Smärre transportinrättningar och fordon 25,0 –
Statens telegraf- och telefonanläggningar 90,9 1,8
Enskilda telefonanläggningar 23,9 –

1,166,1 118,5

På ett ungefär kan man säga, att av dessa värden 55,7 % utgöra fast, och
44,3 % lös egendom, alltså:

Hela riket Norrbotten
mill. mill.
kr. kr.

Fast egendom 650 66,0
Lös egendom 516 52,5

1,166 118,5

I. Egendom direkt tjänande förvaltnings- och andra samhälleliga
ändamål.

Den inom Norrbotten belägna delen av värden under denna rubrik har
uppskattats enligt samma grunder, som använts i Flodströms utredning.
Den fasta egendomen, som för hela riket skattats till 444 mill., blir
sålunda för Norrbotten 8,0 mill., och lösegendomen resp. 135 mill. och
1,4 mill. Inalles beräknas alltså värdet av tillgångar under denna
rubrik inom Norrbotten till _9,4 mill._

J. Övrig sakegendom (huvudsakligen för konsumtionsändamål) utom mynt
och myntmetall.

_Fastigheter_, som falla under denna rubrik, äro för hela riket
värderade till 3,401 mill. Till grund för uppskattningen ligga
taxeringsvärdena för »annan fastighet». Denna taxeringssumma har under
femårsperioden 1913-1917 stigit från 1,146 till 1,268 % av motsvarande
summa för hela riket. I medeltal under denna tid har på Norrbotten
fallit 1,215 %. Förmögenhetsvärdet kan i enlighet med detta relationstal
uppskattas till _41,3 mill._

_Lös egendom_ inom hela riket har värderats till 1,750 mill. Den har
uppskattats med hjälp av brandförsäkringsvärdet. Då ingen fördelning på
län finnes, måste ett bedömande av Norrbottens andel bli ganska osäkert.
Fördelad per inv. i hela riket, är lösegendomens värde 322 kr. Men
förmögenhet är rätt olika fördelad i olika delar av landet. Enligt en
utredning om bouppteckningsbehållningar äro dessa per inv. inom
Norrbotten endast 41 % av motsvarande tal för hela landet. Tillämpas
detta relationstal för lösegendom i allmänhet, skulle på varje inv. inom
Norrbotten komma 132 kr. eller inalles _20,6 mill._

Övrig sakegendom har alltså uppskattats till följande värden:

Fastigheter 41,3 mill.
Lös egendom 20,6 »

Summa 61,9 mill.

K. Mynt och myntmetall.

Då det endast är fråga om förmögenhet, som befinner sig inom Norrbotten,
kan ej här medräknas annat än värdet av i enskild ägo befintliga mynt.
För hela riket uppskattas dessas värde till c:a 12 mill. Man kan
knappast antaga, att mera än 1 % befinner sig inom Norrbotten, alltså
omkring _0,1 mill._

L. Fordringar och skulder i utlandet.

Skulder utöver fordringar äro för hela riket upptagna till 1,051 mill.
Någon hållpunkt för bedömande av Norrbottens andel häri finnes ej. Men
då t. ex. det i utländsk ägo befintliga malmfältet Koskullskulle,
tillsammans med det svenska Tuolluvaara upptagits till 10 mill. och en
del aktier i andra bolag, som äga och bearbeta Norrbottens
naturtillgångar, befinna sig i utländsk besittning, måste något avdrag
göras under denna rubrik. Utländska skulder utöver tillgångar för rikets
järn- och träindustri samt järngruveaktiebolag uppgivas till c:a 38
mill. För Norrbotten sättes beloppet försöksvis till _20 mill._

Sveriges nationalförmögenhet inom Norrbotten enligt 1908 års
uppskattning

Fast Lös Utförda
egendom egendom summor
mill. mill. mill.
kr. kr. kr.

a) Jordbruksegendom: inägojord med 60,0 –
byggnader
kreatursstock – 14,0
döda inventarier – 5,9
förråd och lager – 10,2 90,1
b) Fisken under äganderätt: 0,9 –
fiskevatten
båtar o. redskap – 0,7 1,6
c) Skogsmark och skog 89,1 –
skogsbrukets lagerbehållning – 1,3 90,4
d) Torvmossar och ljungmarker 0,8 – 0,8
e) Outbyggda vattenfall 10,2 – 10,2
f) Gruvor och fyndigheter: 441,3 – 441,3
järnvägsgruvor
g) Industriell egendom: 14,1 –
fastigheter
maskiner m. m. – 21,3
förråd och lager – 10,4 45,8
h) Kommunikations- och 66,0 52,5 118,5
transportegendom
i) Förvaltnings- m. m. egendom 8,0 1,4 9,4
j) Övrig egendom (huvudsakligen 41,3 20,6 61,9
för konsumtionsändamål) utom
mynt och metall
k) Mynt och metall – 0,1 0,1

Summa tillgångar: 731,7 138,4 870,1
Avgår: Skulder utöver fordringar i – – 20,0
utlandet

Behållning mill. kr. – – 850,1

Sammanfattning.

Den svenska nationalförmögenheten år 1908 inom Norrbotten utgjorde 6 %
av rikets hela förmögenhet, medan folkmängden endast uppgick till 2,87
%. Sedermera har folkmängden, relativt sett, stigit till 3,07 %,
varigenom man väl får antaga, att posten »övrig egendom» något ökats
till förmån för Norrbotten. I det stora hela torde man ännu vara
berättigad att säga, att åtminstone 6 % av landets förmögenhet är
belägen inom Norrbotten.

Om denna förmögenhet tillhörde enbart Norrbottens invånare, skulle den
för länet per individ vara mer än dubbelt så stor som motsvarande
medeltal för hela Sverige. Rikets nationalförmögenhet 1908, fördelad
på dess invånare, skulle för var och en utgöra 2,580 kr.
Nationalförmögenheten inom Norrbotten, fördelad på Norrbottens invånare,
skulle för var och en utgöra 5,381 kr.

Men Norrbottens eget folk är endast till ringa del ägare av den rikedom,
dess land hyser. Staten och aktiebolag äro huvudintressenter. Huru
mycket, som faller på var och en av dessa ägare, staten, aktiebolag och
enskilda, är svårt att säga med större noggrannhet. Ett försök till
uppskattning kan dock tjäna till belysande av frågan.

Statsegendom:

Skogar 60,7 mill.
Vattenfall 5,6 »
Gruvor 121,0 »

187,3 mill. eller 22,0 % av hela förmögenheten.

Tillkommer:

Järnvägar 113,6 mill.
telef. o. telegr. 1,8 »

115,4 mill. eller 13,6 % av hela förmögenheten.
Summa statsegendom 302,7 mill. eller 35,6 % av hela förmögenheten.

_Bolagsegendom_:

Jordbruk och skog 35 mill.
Gruvor 333 »
Industriell egendom 46 »
Övrig egendom 18 »

432 mill.
Avgår: skuld till utlandet 20 »

Återstår 412 mill. eller 48 % av hela
förmögenheten.

_Enskildas egendom_: 135,3 mill. eller 16,0 % av hela förmögenheten.

Den del av förmögenheten inom Norrbotten, som verkligen tillhör landets
eget folk, skattas ej högre än 867 kr. per inv., och utgör 0,97 % av
hela nationalförmögenheten. Men för att vinna full jämförlighet borde
man härtill lägga den andel av statens samfällda egendom, som kan anses
tillhöra Norrbottens befolkning. För detta ändamål uträknas här den
andel av skatter till staten, som beräknats utgå från Norrbotten d. v.
s. förhållandet mellan bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt,
uträknad för Norrbotten och för hela landet, den förra summan i % av den
senare. Resultatet blir:

1915 1,14 %
1916 1,00 %
1917 0,79 %
1918 1,16 %
1919 0,99 %

Med. 1,02 %

Överskottet av statens tillgångar 1908 utgjorde enligt »Sveriges
officiella statistik i sammandrag» (Årg. 1912) Kr. 918,1 mill.
Norrbottens andel häri bör utgöra 9,2 mill. kr. och då den övervägande
delen av bolagens kronoskatt erlägges utom länet, kan detta belopp till
största delen anses böra öka de enskildas förmögenhet inom Norrbotten.
Tänkes denna sålunda ökad till 144 mill., så utgör den 1,02 % av landets
hela nationalförmögenhet. Resultatets värde ökas i ej oväsentlig grad
genom den exakta överensstämmelse, som föreligger mellan å ena sidan
Norrbottens enskilda andel i nationalförmögenheten, å andra sidan
Norrbottens enskilda andel i skatten till staten. Man torde sålunda som
en jämförelsevis god approximation kunna säga, att av hela Norrbotten
äger

Staten 36 %
Bolag 48 %
Enskilda 16 %

Det förtjänar påpekas, att av samtliga naturtillgångar, som staten äger
(värderade 1908 till 380,5 mill.) nära hälften ligga inom Norrbotten
(värderade 1908 till 187,3 mill.). För dessa värden har staten ej
nedlagt annat kapital än sådant, som kan hänföras till driftkostnader,
men skördar där årligen en nettovinst av 4 à 5 mill. Stora värden ligga
ännu outnyttjade eller föga räntegivande av brist på kommunikationer och
rationell omvårdnad. Dessa fakta förtjäna att uppmärksammas vid
statsmakternas behandling av norrbottensfrågor.

IV. NORRBOTTENS BETYDELSE FÖR STATENS FINANSER.

I Kap. 1 har visats, att Norrbotten i ett hänseende är mera givande än
landet i allmänhet. Det är i fråga om avkastningen av människomaterial,
befolkningstillväxten, vilken här är synnerligt stor.

Av större praktiskt intresse torde dock vara att få veta, hur
statsverkets avkastning från Norrbotten ställer sig i ekonomiskt
hänseende. Man vet, att staten har stora utgifter för Norrbotten.
Skolväsendet, vägarna, understöd till jordbruket m. m. kräva stora
belopp, som ej uppvägas genom motsvarande inkomster. Stora summor äro
nedlagda i järnvägar och andra anläggningar för statens affärsrörelse
och affärernas driftkostnader kräva betydliga summor.

Å andra sidan har staten vissa inkomster från Norrbotten, som ej äga
motsvarighet inom andra delar av landet. Det är förnämligast gruvorna
och skogarna, som äro upphovet till dessa merinkomster. Gruvdriften
medför under normala år en särskilt god avkastning från järnvägarna. Här
invändes givetvis, att Norrbottens järnvägar under de senare krigsåren
gått med stor förlust. Det är riktigt, men om det nu här är fråga om att
söka statsverkets normala debet och kredit i dess ekonomiska förhållande
till Norrbotten, har man ej rätt att grunda beräkningen på resultatet
från sådana år, då alla ekonomiska förhållanden varit ur jämnvikt.

Det gäller sålunda att utvälja några år, vilkas medeltal kan anses vara
ett riktigt uttryck för Norrbottens normala betydelse för statens
finanser. Ett sådant val kan givetvis kritiseras, hur det än göres. I
det följande har femårsperioden 1912-1916 lagts till grund för
beräkningarna. Valet skall här i korthet motiveras. Åren hava tagits i
följd för undvikande av en eventuell beskyllning, att de utplockats i
syfte att komma fram till ett visst på förhand önskat resultat. Vidare
äro åren valda med hänsyn till den kris, som tog sin början med
krigsutbrottet hösten 1914. De båda första åren äro således oberörda av
krisen, det tredje intager en mellanställning, de båda sista äro krisår,
om ock av lindrigare art. Då det här gäller att få ett uttryck för
normala förhållanden, torde man ej med fog kunna säga, att åren
utplockats i syfte att advocera fram ett bättre resultat för Norrbotten
än man har fog till.

Det är självfallet, att en undersökning av denna art ej utan alltför
tidskrävande förarbeten i och för materialsamling kan bli exakt i samma
mening som ett konto i ett bokslut. En del av statens inkomster och
utgifter för Norrbotten kunna visserligen hämtas ur länsstyrelsens
räkenskaper. Men dessutom inflyta och utbetalas medel i stor
utsträckning även genom andra myndigheter. Länsstyrelsens räkenskaper
för åren 1912-1916 hava genomgåtts med noggrannhet, varvid länsassessor
H. Glimstedt lämnat värdefull hjälp. Övriga myndigheter hava dels direkt
lämnat upplysningar, dels har behövligt material hämtats ur resp.
styrelsers officiella statistik. Då denna statistik endast undantagsvis
är så uppställd, att uppgifter rörande Norrbotten direkt kunnat hämtas
ur densamma, har förf. måst tillgripa approximativa metoder för att
härleda ungefärliga tal rörande Norrbotten. Några mindre inkomst- och
utgiftsposter, som skulle hava fordrat större arbete än som motsvaras av
resultatets värde, hava måst lämnas ur räkningen.

I stort sett torde utredningen kunna anses fylla den uppgift, som
ställes på densamma: Att lämna en överblick över, hur statsverkets debet
och kredit i dess förhållande till Norrbotten gå ihop under normala år.

Den följande redogörelsen delas i fem avdelningar:

A. Statens affärsverksamhet.
B. Statens aktier.
C. Egentliga statsinkomster.
D. Statens utgifter.
E. Översikt.

A. Statens affärsverksamhet.

1. Postverket.

Ur K. Postverkets statistik härledas följande approximativa tal:

Norrbotten

År Inkomster Driftkostnader Överskott +
Brist -

1912 473,057 593,709 -120,652
1913 501,146 612,634 -111,488
1914 544,999 633,789 -88,790
1915 605,133 883,274 -278,141
1916 694,682 819,062 -124,381

Medeltal 563,803 708,493 -144,690

Postverket har gått med en årlig förlust av kr. 144,690:–.

Till jämförelse meddelas här motsvarande tal för hela riket.

Hela riket

År Inkomster Driftkostnader Överskott

1912 24,664,104 20,917,042 3,747,062
1913 25,705,057 21,474,096 4,230,961
1914 26,671,189 22,761,331 3,909,858
1915 29,614,040 24,572,257 5,041,783
1916 32,315,313 25,667,890 6,647,423

Medeltal 27,793,940 22,078,523 4,715,417

Postverkets inkomster och driftkostnader inom Norrbotten i % av
motsvarande tal för hela riket

År Inkomster % Driftkostnader %

1912 1,92 2,84
1913 1,95 2,85
1914 2,04 2,78
1915 2,10 3,59
1916 2,15 3,19

Medeltal 2,03 3,21

Postverkets disponerade kapital Hela riket

1912 10,918,126
1913 11,783,583
1914 12,499,306
1915 12,956,182
1916 14,499,931

Medeltal 12,531,426

Av dessa 12,531,426 kr. falla en mycket ringa del på Norrbotten.
Postverket äger en fastighet i Haparanda, värderad 1916 till 21,000 kr.
Tillsammans med inventarierna torde det disponerade kapitalet ej kunna
skattas högre än till kr. 50,000. Årsräntan efter 4 % belöper sig till
kr. 2,000.

2. Telegrafverket.

Enligt uppgifter angående inkomsterna, som meddelats av linjeingenjör N.
Hedén i Luleå samt approximativ beräkning av utgifterna ur K.
Telegrafverkets statistik, hava följande driftresultat beräknats för
åren 1912-1916:

Norrbotten

År Inkomster Driftkostnader Överskott +

1912 420,257 286,358 +133,899
1913 440,188 321,065 +119,123
1914 520,220 363,650 +156,570
1915 637,436 401,317 +236,119
1916 711,423 400,907 +310,516

Medeltal 545,905 354,659 +191,246

Hela riket

År Inkomster Driftkostnader Överskott +

1912 17,267,005 10,828,034 +6,438,971
1913 18,358,005 12,065,563 +6,292,442
1914 20,863,571 12,976,362 +7,887,209
1915 24,765,674 14,057,629 +10,708,045
1916 29,038,938 16,714,205 +12,324,733

Medeltal 22,058,639 13,328,359 +8,730,280

Telegrafverkets inkomster, driftkostnader och överskott i % av
motsvarande tal för hela riket

År Inkomster % Driftkostnader % Överskott %

1912 2,43 2,64 2,08
1913 2,40 2,66 1,89
1914 2,49 2,80 1,98
1915 2,57 2,85 2,20
1916 2,45 2,30 2,52

Medeltal 2,48 2,66 2,19

För härledningen av _telegrafverkets inom Norrbotten disponerade
kapital_ äro en del beräkningar utförda, varvid linjeingenjör N. Hedén
varit förf. behjälplig.

Lokalnätet.

Sedan uppgifter erhållits, varur nätets värde per apparat vid inom
Norrbotten belägna telefonstationer kunnat beräknas, samt antalet
apparater vid varje station meddelats, har nätets värde för varje
station beräknats genom en enkel multiplikation. Sammanlagda värdet för
samtliga stationer inom Norrbotten är:

År Värde

1912 812,447
1913 847,139
1914 906,297
1915 984,321
1916 811,103

Medeltal 872,261

Interurbannätet.

Vid beräkningen av dess värde inom Norrbotten gäller det först att finna
ett värde per km. ledning. Härvid är att bemärka, att olika ledningar
äro av väsentligt olika värde beroende på metall (koppar eller järn)
samt på ledningens diameter. Det är ej sannolikt, att ledningar av olika
slag förekomma inom Norrbotten i samma proportion som inom riket i
övrigt.

För att göra beräkningen oberoende av ledningens värde per km.,
reduceras därför all ledning till järntrådsledning som enhet.

Det antages följande relationstal:

Relationstal

Järn 3,0 mm. 1,00
Diverse – » 2,00
Koppar 3,0 » 3,23
» 4,5 » 6,92

Värdet per km. järnledning (3,0 mm.) beräknas på följande sätt:

Hela riket

År Interurbannätets Längd i värde reducerad Värde pr km.
värde till järn. km. järnledning

1912 21,772,987 225,195 96,68
1913 23,023,144 239,303 96,21
1914 25,028,724 255,254 98,05
1915 26,101,746 264,247 98,78
1916 28,482,666 307,283 92,69

Norrbotten

År Längd i värde Interurbannätets
reducerad till värde
järn. km.

1912 5,132 496,162
1913 5,399 519,438
1914 5,540 543,197
1915 6,640 656,196
1916 8,724 808,628

Telegrafnätet

År Värdet av Längden av Längden av Norrbottens Värdet av
hela Norrbottens hela ledningar Norrbottens
rikets ledningar rikets i % av ledningar
ledningar km. ledningar hela km.
kr. km. rikets

1912 4,361,431 1,033 32,466 3,182 138,781
1913 4,550,111 1,033 34,030 3,036 154,840
1914 4,570,565 1,221 34,015 3,590 164,083
1915 4,705,259 1,302 35,000 3,720 175,036
1916 5,672,112 1,404 37,153 3,779 214,349

Telegrafverkets i Norrbotten disponerade kapital

År Lokalnätet Kr. Interurbannätet Kr. Telegrafnätet Kr. Fastigheter Kr. Summa Kr.

1912 812,447 496,162 138,781 14,700 1,462,090
1913 847,139 519,438 154,840 14,700 1,536,117
1914 906,297 543,197 164,083 14,700 1,628,277
1915 984,321 656,196 175,036 26,000 1,841,553
1916 811,103 808,628 214,349 26,000 1,860,080

Medeltal 872,261 604,724 169,418 19,220 1,665,623

Telegrafverkets disponerade kapital

År Norrbotten Hela riket

1912 1,462,090 76,187,919
1913 1,536,117 81,872,228
1914 1,628,277 87,761,043
1915 1,841,553 91,753,283
1916 1,860,080 99,644,770

Medeltal 1,665,623 87,443,849

Av telegrafverkets hela disponerade kapital har under femårsperioden i
medeltal 1,90 % varit placerad inom Norrbotten.[1]

[1] Resultatet förefaller onekligen något lågt, men måste dock i det
följande användas i brist på annan beräkningsgrund.

Driftresultat i medeltal under åren 1912-1916

Inkomster Utgifter

Inkomster 545,905 Driftkostnader 354,659
4 % ränta å disponerade 66,625
kapitalet Kr. 1,665,623
Nettovinst 124,621

545,905 545,905

3. Statens järnvägar.

Enligt K. Järnvägsstyrelsens statistik finner man för åren 1912-1916
följande driftresultat:

Norrbotten

År Inkomster Driftkostnader Överskott +
Brist -

1912 14,187,898 7,598,959 +6,588,939
1913 16,285,410 8,279,588 +8,005,822
1914 14,478,615 8,517,526 +5,961,089
1915 15,204,028 10,969,490 +4,234,538
1916 18,117,884 14,645,679 +3,472,205

Medeltal 15,654,767 10,002,248 +5,652,519

Hela riket

År Inkomster Driftkostnader Överskott +
Brist -

1912 83,203,657 62,908,716 +20,294,941
1913 88,693,266 66,867,363 +21,825,903
1914 93,288,795 69,860,068 +23,428,727
1915 118,114,329 90,574,654 +27,539,675
1916 150,174,381 125,553,632 +24,620,749

Medeltal 106,694,886 83,152,887 +23,541,999

Statens järnvägars inkomster, driftkostnader och överskott inom
Norrbotten i % av motsvarande tal för hela riket

År Inkomster % Driftkostnader % Överskott %

1912 17,1 12,1 32,5
1913 18,4 12,4 36,7
1914 15,5 12,2 25,4
1915 12,9 12,1 15,4
1916 12,1 11,7 14,1

Medeltal 14,7 12,0 24,0

Denna tabell visar, vilken ofantlig betydelse Norrbottens järnvägar haft
för Statens järnvägars ekonomi under femårsperioden. Ehuru inkomsterna
endast utgjort 14,7 % och driftkostnaderna endast 12,0 % av motsvarande
tal för hela landet, har överskottet från järnvägarna inom Norrbotten
dock uppgått till 24,0 % av järnvägarnas totala överskott. Tabellen
visar också, huru kristiden inverkat minskande på överskottet. En
fortsättning av denna studie intill nu, skulle leda till ett nedslående
resultat, i det Norrbottens järnvägar, som bekant under de senare
krisåren gått med stor förlust. Under hänvisning till vad förut sagts,
att denna utredning avser normala ekonomiska förhållanden, ingå vi här
ej närmare på resultatet från de mest kritiska åren.

Statens järnvägars disponerade kapital

År Norrbotten Hela riket

1912 80,196,212 569,499,210
1913 83,777,268 589,096,609
1914 86,976,592 611,791,141
1915 93,238,920 643,047,950
1916 97,747,560 682,637,891

Medeltal 88,387,310 619,214,560

Avkastningen i % av disponerade kapitalet

År Norrbotten Hela riket

1912 8,22 3,56
1913 9,56 3,70
1914 6,85 3,83
1915 4,54 4,28
1916 3,55 3,61

Medeltal 6,39 3,80

Under femårsperioden hava Norrbottens järnvägar avkastat 6,39 %, medan
rikets övriga järnvägar endast givit 3,80 %.

Som resultat framgår alltså som medeltal beträffande Norrbottens
järnvägar under åren 1912-1916.

Driftresultat i medeltal under åren 1912-1916

Inkomster Utgifter

Inkomster 15,654,767 Driftkostnader 10,002,248
4 % ränta å disponerade 3,535,492
kapital 88,387,310
Nettovinst 2,117,027

15,654,767 15,654,767

4. Porjus kraftverk.

Enligt »Meddelanden från K. Vattenfallsstyrelsen» äro driftresultaten
för åren 1915-1916 följande:

År Inkomster Driftkostnader Överskott

1915 832,946 283,082 549,864
1916 952,902 289,943 662,959

Medeltal 892,924 286,513 606,411

Disponerat kapital

1915 13,670,188
1916 14,970,188

Medeltal 14,320,188

Driftresultat i medeltal under åren 1915-1916

Inkomster Utgifter

Inkomster 892,924 Driftkostnader 286,513
4 % ränta å disponerade 572,808
kapitalet Kr. 14,320,188
Nettovinst 33,603

892,924 892,924

5. Statens domäner.

Inkomster och utgifter äro hämtade ur länsstyrelsens räkenskaper. Bland
inkomsterna saknas en del mindre poster, som de senare åren insatts
av jägmästarna direkt på K. Domänstyrelsens giroräkning.
Förvaltningskostnaderna för år 1916 äro upptagna i enlighet med den
uppgjorda staten.

Norrbotten

År Inkomster Utgifter Överskott +

1912 2,920,809 988,729 +1,932,080
1913 3,031,670 1,235,651 +1,796,019
1914 3,010,211 1,424,955 +1,585,256
1915 4,579,216 1,829,798 +2,749,418
1916 5,835,665 1,779,820 +4,055,845

Medeltal 3,875,514 1,451,791 +2,423,723

Hela riket

Ar Inkomster Utgifter Överskott +

1912 15,437,691 5,476,651 +9,961,040
1913 16,788,853 6,472,509 +10,316,344
1914 19,075,004 7,399,766 +11,675,238
1915 24,641,395 8,152,513 +16,488,882
1916 31,996,255 12,608,312 +19,387,943

Medeltal 21,587,840 8,021,950 +13,565,890

Statens domäners inkomster, utgifter och överskott inom Norrbotten i
% av motsvarande tal för hela riket

År Inkomster % Utgifter % Överskott %

1912 18,9 18,1 19,4
1913 18,1 19,1 17,4
1914 15,8 19,3 13,6
1915 18,6 22,4 16,7
1916 18,2 14,1 20,9

Medeltal 17,9 18,1 17,9

Mer än sjättedelen av statens vinst på dess domäner kommer från
Norrbotten.

Någon ränta på disponerat kapital beräknas ej, då staten ej gjort några
inköp av domäner av betydenhet inom Norrbotten.

Driftresultat i medeltal under åren 1912-1915

Inkomster Utgifter

Inkomster 3,875,514 Driftkostnader 1,451,791
Nettovinst 2,423,723

3,875,514 3,875,514

6. Sammanfattning av statens affärsverksamhet. Medeltal för åren
1912-1916.

Överskott + 4 % ränta Nettovinst Disponerat
Brist - å + kapital
disponerat -förlust
kapital -

1. Postverket -144,690 -2,000 -146,690 50,000
2. Telegrafverket +191,246 -66,625 +124,621 1,665,623
3. Statens +5,652,519 -3,535,492 +2,117,027 88,387,310
järnvägar
4. Porjus +606,411 -572,808 +33,603 14,320,188
kraftverk
5. Statens domäner +2,423,723 – +2,423,723 –

+8,729,209 -4,176,925 +4,552,284 104,423,121

B. Statens aktier.

Enligt överenskommelsen 1907 mellan staten och trafikaktiebolaget
Grängesberg–Oxelösund har staten som vederlag för sina jordägareandelar
i Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare malmfält bl. a. blivit
hälftenägare i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Staten erhöll
nämligen vid denna uppgörelse preferensaktier till nominellt belopp av
40 mill. kr.

Utdelningen skulle bestå däri, att staten erhölle en viss royalty per
ton på hälften av den malm, som brytes i Kiirunavaara och Gällivare.
Under de första 20 åren skulle royaltyn utgöra 1 kr. för malm från
Kiirunavaara samt 50 öre för malm från Gällivare. Under de fem nästa
resp. 1,50 kr. och 75 öre samt för sista 5-årsperioden 2 kr. och 1 kr.
Efter 1937 skulle staten och övriga aktieägare ha samma rätt till
utdelning.

Till denna ursprungliga överenskommelse har man senare gjort vissa
tillägg, varvid bolaget förbundit sig till ytterligare utdelning till
staten som vederlag för ökad brytningsrätt.

Royaltyn eller statens utdelning å dess preferensaktier i
Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag utgjorde under åren 1912-1916.

År Utdelning

1912 1,528,848
1913 1,668,291
1914 1,970,850
1915 1,644,421
1916 1,294,155

Medeltal 1,621,313

C. Egentliga statsinkomster från Norrbotten åren 1912-1916.

De egentliga statsinkomsterna indelas här som i riksstaten i:

I. Skatter; II. Uppbörd i statens verksamhet; III. Diverse inkomster.
Uppgifterna äro hämtade ur länsstyrelsens räkenskaper, där annorlunda ej
angives.

I. Skatter.

1912 1913 1914 1915 1916 Medeltal

Mantalspenningar 24,169 24,722 25,244 25,607 26,109 25,170
Inkomst- o. förmögenhetsskatt, influten inom länet 372,086 399,729 452,462 466,166 637,387 465,566
» » _utom_ »[1] 868,830 975,968 1,317,221 638,555 435,166 847,144
Krigskonjunkturskatt, influten _inom_ länet – – – – 548,310 109,662
» » _utom_ »[1] – – – 3,891 3,891 1,556
Värnskatt » _inom_ » – – – 538,867 565 107,886
» » _utom_ »[1] – – – 1,144,632 1,144,701 457,867
Bevillning av fast egendom samt av inkomst 45,456 47,723 55,291 46,830 50,289 49,119
Bevillningsavgifter för särskilda förmåner 2,235 3,018 2,291 1,002 1,036 1,916
Stämpelmedel[2] 178,529 150,505 198,924 129,979 191,239 169,835
Tullmedel[3] 361,087 425,682 376,163 523,940 546,188 446,612
Maltskatt 34,017 32,768 39,926 38,051 45,866 38,126
Spirituosaaccis[4] – – – – 10,259 2,052

Summa 1,886,409 2,060,095 2,467,522 3,557,520 3,641,006 2,722,511

_Anmärkningar till sid. 381_

[1] Inkomst- och förmögenhetsskatt, krigskonjunkturskatt och värnskatt,
influten _utom_ länet:

Bolag betala som bekant kronoskatter av nämnda slag till
uppbördsmyndigheten i det område, där styrelsen har sitt säte. En
undersökning rörande bolag av någon större betydelse inom Norrbotten,
vilkas styrelser ha sitt säte i andra län, visar, att under åren
1912-1916 följande större bolag betalt inkomst- och förmögenhetsskatt m.
m. i Stockholm:

_Aktiebolaget Norrlandsbanken_, som drivit rörelse i Norrbotten under
tiden 1912-1916.

_Bankaktiebolaget Norra Sverige_, som drivit rörelse i Norrbotten under
tiden 1912-1913.

_Aktiebolaget Stockholms Handelsbank_, som drivit rörelse i Norrbotten
under åren 1914-1916.

Samtliga dessa banker hava nu uppgått i Aktiebolaget Stockholms
Handelsbank.

Bland gruvbolag hava vidare Luossavaara-Kiirunavaara samt Tuolluvaara
aktiebolag betalt sina kronoskatter i Stockholm. Trävarubolagen erlade
under dessa år sina kronoskatter inom Norrbotten.

Från Överståthållareämbetet för uppbördsärenden hava följande uppgifter
erhållits:

Inkomst- och förmögenhetsskatt

1912 1913 1914 1915 1916

Aktiebolaget 58,723 79,333 77,570 69,476 77,189
Norrlandsbanken
Bankaktiebolaget Norra 75,491 60,729 68,995 – –
Sverige
Aktiebol. Stockholms – – 136,606 218,777 231,044
Handelsb.

Summa 134,214 140,062 283,171 288,253 308,233

Krigskonjunkturskatt

1912 1913 1914 1915 1916

Aktiebolaget Norrlandsbanken – – – – –
Bankaktiebolaget Norra Sverige – – – – –
Aktiebol. Stockholms Handelsb. – – – 67,806 51,607

Summa – – – 67,806 51,607

Värnskatt

1912 1913 1914 1915 1916

Aktiebolaget Norrlandsbanken – – – 29,678 29,678
Bankaktiebolaget Norra Sverige – – – – –
Aktiebol. Stockholms Handelsb. – – – 51,606 51,606

Summa – – – 81,284 81,284

Genom tillmötesgående från A.-B. Stockholms Handelsbanks kontor i Luleå
har det varit möjligt att härleda följande relativtal, vilka ange, huru
stor andel av bankernas vinst under åren 1912-1916, som belöpt sig på
deras kontor inom Norrbotten.

1912 10,762 %
1913 10,077 %
1914 5,681 %
1915 5,738 %
1916 5,823 %

Medeltal 6,745 %

Med stöd härav härledas följande andelar av i Stockholm erlagda
kronoskatter, som grunda sig på bankernas rörelse inom Norrbotten.

Bankaktiebolagen Norrlandsbanken, Norra Sverige och Stockholms
Handelsbank

1912 1913 1914 1915 1916

Inkomst- o. förmögenhetsskatt 14,444 14,114 16,087 16,540 17,948
Krigskonjunkturskatt – – – 3,891 3,005
Värnskatt – – – 4,664 4,733

Summa 14,444 14,114 16,087 25,095 25,686

Övriga bolag, för vilka kronoskatter betalts i Stockholm, äro:
(Uppgifterna äro lämnade av Överståthållareämbetet för uppbördsärenden).

Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag

1912 1913 1914 1915 1916

Inkomst- och förmögenhetsskatt 837,505 940,292 1,276,846 614,619 408,300
Krigskonjunkturskatt – – – – –
Värnskatt – – – 1,121,547 1,121,547

Summa 837,505 940,292 1,276,846 1,736,166 1,529,847

Tuolluvaara Gruvaktiebolag

1912 1913 1914 1915 1916

Inkomst- och förmögenhetsskatt 17,181 21,562 24,288 7,396 8,918
Krigskonjunkturskatt – – – – –
Värnskatt – – – 18,421 18,421

Summa 17,181 21,562 24,288 25,817 27,339

Man finner alltså:

Inkomst- och förmögenhetsskatt, influten utom länet

1912 1913 1914 1915 1916

Bankerna 14,144 14,114 16,087 16,540 17,948
L. K. A.-B. 837,505 940,292 1,276,846 614,619 408,300
Tuolluvaara A.-B. 17,181 21,562 24,288 7,396 8,918

Summa 868,830 975,968 1,317,221 638,555 435,166

Krigskonjunkturskatt, influten utom länet

. 1912 1913 1914 1915 1916

Bankerna – – – 3,891 3,005
L. K. A.-B. – – – – –
Tuolluvaara A.-B. – – – – –

Summa – – – 3,891 3,005

Värnskatt, influten utom länet

1912 1913 1914 1915 1916

Bankerna – – – 4,664 4,733
L. K. A.-B. – – – 1,121,547 1,121,547
Tuolluvaara A.-B. – – – 18,421 18,421

Summa – – – 1,144,632 1,144,701

[2] Uppgifterna om stämpelmedel hava erhållits från K.
Generalpoststyrelsen.

[3] Uppgifterna om tullmedel äro hämtade ur K. Tullverkets matriklar.

[4] Om spirituosaaccisen har uppgift lämnats från K. Kontrollstyrelsen.

II. Uppbörd i statens verksamhet.

1912 1913 1914 1915 1916 Medeltal

Fyr- och båkmedel[1] 185,558 224,439 219,080 407,790 357,924 278,938
Bidrag till bankinspektionen – – 42 43 58 29
Registreringsavgifter – – – – 1,489 298
Terminsavgifter från 7,755 7,575 6,655 6,180 7,035 7,060
läroverken
Bötesmedel 13,494 19,180 15,189 13,689 15,814 15,473
Särskilda uppbördsmedel för 12,100 17,416 13,044 47,847 23,220 22,725
riksstatens utgiftstitlar
Inkomster för K. 5,451 6,714 5,356 6,650 4,198 5,674
Fångvårdsstyrelsen
Beväringsmanskapets invalid- 3,805 5,910 5,585 4,785 3,910 4,799
och pensionsmedel

Summa 228,163 281,234 264,951 486,984 413,648 334,996

III. Diverse inkomster[2].

40,545 52,778 45,768 59,456 37,691 47,248

[1] Beräknade med stöd av K. Tullverkets matriklar.

[2] Arrendeavgifter för andel i gruvor, anmärkningsmedel,
skatterättsmedel, överåriga depositioner, gruvförvaltningsavgifter,
städers bidrag till statens samskolor, expeditionsavgifter, lappskatt,
tilläggsbevillning, extra inkomstskatt, diverse.

Sammandrag av statens inkomster från Norrbotten i medeltal under
åren 1912-1916

A. Egentliga statsinkomster:
I. Skatter 2,722,511
II. Uppbörd i statens verksamhet 334,996
III. Diverse inkomster 47,248 3,104,755

B. Inkomster av statens produktiva fonder:
I. Nettovinst å statens affärsverksamhet 4,552,284
II. Statens aktier 1,621,313 6,173,597

Summa 9,278,352

D. Statens utgifter för Norrbotten åren 1912-1916.

Där ej annorlunda angives, äro uppgifterna hämtade från länsstyrelsens
räkenskaper.

Riksstatens utgiftstitlar 1912 1913 1914 1915 1916 Medeltal

Justitiedepartementet:
Rättsväsendet[1] 57,082 55,667 62,786 53,029 56,911
Fångvården 57,481 56,768 57,578 54,639 61,641

Summa 114,563 112,435 120,364 107,668 118,552 114,716

Lantförsvarsdepartementet:
Ersättning för rustning och rotering 16,705 16,017 14,755 13,412 12,675 14,713

Civildepartementet:
Landsstaten 166,602 169,117 181,358 186,436 190,608
Lappväsendet[2] 11,523 11,628 11,363 12,790 12,190
Väg- och vattenbyggnadsväsendet[3a] 22,525 11,700 2,800 3,061 3,099
Väg- och vattenbyggnadsväsendet[3b] 176,185 199,500 350,800 386,500 518,737
Medicinalstaten samt hälso- och sjukvård 62,904 75,274 72,438 78,818 82,257
Sociala verk och inrättningar[4] 29,416 31,701 37,150 41,717 25,632
Övriga utgifter[5] 26,644 32,398 32,509 30,764 32,788

Summa 495,799 531,318 688,418 740,086 865,311 664,186

Transport 793,615

[1] Justitiestaten, medikolegala besiktningar, resor och traktamenten m.
m.

[2] Lappfogdar, lappförmän, juridiskt biträde åt lapparna i Norge.

[3a] Fjällstugor, bidrag till vägar enligt länsstyrelsens räkenskaper.

[3b] Statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, till enklare
vägar samt till broar enl. K. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
statistik.

[4] Fattigvården i allmänhet, sjukkasseväsendet, medling i
arbetstvister, folkpensioneringen.

[5] Resor och traktamenten, expenser, ved, tryckningskostnader m. m.

Riksstatens utgiftstitlar 1912 1913 1914 1915 1916 Medeltal

Transport 793,615

Finansdepartementet:
Bergsbruket[1] 6,323 7,650 7,650 7,500 7,500
Fartygsinspektionen – – – 4,632 4,825
Skatteomkostnader[2] 27,862 34,835 34,418 34,232 34,931
Bidrag till landsting – 36,534 38,917 44,194 39,722
Övriga utgifter[3] 4,334 6,641 10,670 12,523 5,612

Summa 38,519 85,660 91,655 103,081 92,590 82,301

Ecklesiastikdepartementet:
Kyrkliga ändamål[4] 65,628 47,197 59,350 85,682 93,307
Lappmarks ecklesiastikverk
kyrkliga ändamål } 66,249 } 60,576 16,218 9,115 3,588
folkbildningsändamål } } 45,105 74,175 73,754
Allmänna läroverken 122,594 125,878 128,940 128,272 131,580
Enskilda läroanstalter 7,244 7,246 7,781 8,506 8,746
Kommunala mellanskolor 7,564 7,052 5,177 7,757 9,317
Folkundervisningen[5] 531,966 598,674 654,240 884,180 915,402
De tekniska läroverken – 2,700 2,700 2,950 3,000
Uppfostringsanstalter[6] 6,864 9,170 8,833 4,750 2,004
Övriga utgifter 1,280 1,200 2,223 1,018 3,566

Summa 809,389 859,693 930,567 1,206,405 1,244,264 1,010,064

Transport 1,885,980

[1] Bergsstaten.

[2] Kostnader för taxering, kontroll m. m.

[3] Restitutioner, resor och traktamenten, expenser, registrering och
anmälning, städersfriheter m. m. (Restitution av skatt för malt. se
rubr. »Övriga utgifter» utom huvudtitlarna.)

[4] Kleresistaten, prästerskapets löner (löneregleringsfonden),
järnvägspastorer, kontraktsadjunkter och deras resor, stipendier för
utbildande av prästmän.

[5] Luleå seminarium, folkskolinspektörer och deras resor, befrämjande
av folkundervisningen bland de i rikets nordliga trakter bosatta finnar;
lärare vid folk- och småskolor; folkhögskolor, populärvetenskapliga
föreläsningar; folkbibliotek.

[6] Uppfostringsanstalter för sinnesslöa samt för vanartade och i
sedligt avseende försummade barn.

Riksstatens utgiftstitlar 1912 1913 1914 1915 1916 Medeltal

Transport 1,885,980

Jordbruksdepartementet:
Lantbruksingenjörer 4,340 4,006 3,380 3,500 3,500
Undervisning i lanthushållning – 1,600 1,600 1,600 1,600
Vattenavtappningar m. m.[1] 190,220 150,220 303,640 387,320 411,060
Hushållningssällskapets anslag[2] 50,539 66,938 79,433 68,483 37,004
Fiskeriväsendet – 3,912 3,085 4,000 4,000
Lantmäteriväsendet 53,537 30,713 36,304 37,103 38,187
Veterinärväsendet 5,255 7,694 8,415 8,390 8,498
Vägunderhållet och skjutsväsendet 89,323 90,535 88,170 97,467 90,181
Anslag till synnerligen betungade 70,000 72,000 81,500 71,500 71,500
väghållningsdistrikt
Övriga utgifter[3] 15,334 20,902 27,465 18,034 15,114

Summa 478,548 448,520 632,992 697,397 680,644 587,620

Pensionsväsendet 48,241 54,593 52,419 44,229 34,852 46,867

Förskott, att av statskontoret hos K. 28,639 47,861 11,032 29,616 43,761 32,182
Maj:t anmälas till ersättande

Övriga utgifter:
Restitutioner av skatt för malt m. m. 1,735 3,383 4,957 7,822 7,183 5,016

Statens utgifter för Norrbotten 2,557,665

[1] Norrländska avdikningsanslaget. Uppgifterna äro hämtade ur K. Väg-
och Vattenbyggnadsstyrelsens statistik åren 1912-1914 samt ur K.
Lantbruksstyrelsens årsberättelser för åren 1915-1916.

[2] Häri ingå en del anslag för fiskeriväsendet. Uppgifterna äro lämnade
av hushållningssällskapets sekreterare.

[3] Belöningar för rovdjurs dödande m. m.

E. Översikt över statens inkomster från och utgifter för Norrbotten
i medeltal under åren 1912-1916.

A. Egentliga statsinkomster

I. Skatter:
Mantalspenningar 25,170
Inkomst- och förmögenhetsskatt, influten _inom_ länet 465,566
» » _utom_ » 847,144
Krigskonjunkturskatt, influten _inom_ länet 109,662
» » _utom_ » 1,556
Värnskatt, influten _inom_ länet 107,886
» » _utom_ » 457,867
Bevillning av fast egendom samt av inkomst 49,119
Bevillningsavgifter för särskilda förmåner 1,916
Stämpelmedel 169,835
Tullmedel 446,612
Maltskatt 38,126
Spirituosaaccis 2,052 2,722,511

II. Uppbörd i statens verksamhet:
Fyr- och båkmedel 278,938
Bidrag till bankinspektionen 29
Registreringsavgifter 298
Terminsavgifter från läroverken 7,060
Bötesmedel 15,473
Särskilda uppbördsmedel för riksstatens utgiftstitlar 22,725
Inkomster för K. Fångvårdsstyrelsen 5,674
Beväringsmanskapets invalid- och pensionsmedel 4,799 334,996

III. Diverse inkomster 47,248

B. Inkomster av statens produktiva fonder:

I. Nettovinst å statens affärsverksamhet:
Postverket -146,690
Telegrafverket +124,621
Statens järnvägar +2,117,027
Porjus kraftverk +33,603
Statens domäner +2,423,723 4,552,284

II. Statens aktier 1,621,313

Statens inkomster från Norrbotten 9,278,352

Statens utgifter för Norrbotten:
Se tabellerna sid. 386-388. 2,557,665

Statens överskott från Norrbotten 6,720,687

Enligt tab. sid. 389 har staten från Norrbotten ett överskott av kr.
6,720,687, medan statsutgifterna för Norrbotten endast belöpa sig till
kr. 2,557,665.

Härvid är dock att bemärka, att de utgifter som här ingå, endast äro
sådana, som avse enbart Norrbotten. Staten har emellertid en hel del
allmänna utgifter, i vilka Norrbotten i sin mån bör taga del. De
viktigaste av sådana allmänna statsutgifter anföras i följande tabell:

Allmänna statsutgifter enligt riksstaterna för åren 1912-1916

Huvudtitel 1912 1913 1914 1915 1916 Medeltal

K. Hov- och slottsstaterna 1,593,000 1,617,000 1,593,000 1,373,000 1,345,000
Utrikesdepartementet 1,755,500 1,956,700 2,335,900 2,588,400 2,037,600
Lantförsvaret 56,716,900 55,125,100 55,234,100 59,156,400 104,123,700
Sjöförsvaret 26,853,900 26,046,400 27,942,800 31,783,700 40,470,600
Riksdags- och revisionskostnader m. m. 1,417,000 1,450,000 1,500,000 1,518,000 1,586,000
Ränta å statsskulden 22,106,900 23,981,000 25,540,800 28,612,300 33,075,300

Summa 110,443,200 110,176,200 114,146,600 125,031,800 182,638,200 128,487,200

Förutom ovan anförda belopp kunna till allmänna statsutgifter också
räknas:

_Utgifter för_: Departementen, lagberedningen, justitiekanslärsämbetet,
regeringsrätten, centrala ämbetsverken, kronans publika hus, arkiv,
bibliotek och muséer, akademier, universitet, militära pensioner och
allmänna indragningsstaten. Hit kan också räknas den kapitalökning, som
uppkommer genom avbetalningar å statsskulden. En uppskattning av dessa
belopp med stöd av 1914 års riksstat ger till resultat 23,3 mill. kr.

Tillsammans med ovan anförda summa bli de allmänna statsutgifterna
årligen omkring 152 mill. kr.

Då Norrbottens befolkning under femårsperioden 1912-1916 utgjort
knappast 3 % av rikets hela folkmängd, kan Norrbotten på sin höjd anses
böra deltaga i gäldandet av dessa 152 mill. kr. med 3 %, om man vill
räkna Norrbottens folk såsom likvärdigt med det övriga landets i sitt
ekonomiska förhållande till staten.

Norrbottens andel i de allmänna statsutgifterna skulle i enlighet härmed
belöpa sig till högst kr. 4,560,000.[1]

[1] Det bör bemärkas, att Norrbottens andel här är högt uppskattad. Om
man i stället för folkmängdsförhållandet, som utgör omkring 3 %, till
grundval för beräkningen av Norrbottens andel i de allmänna
statsutgifterna lade förhållandet mellan skatter till staten i
Norrbotten och i hela riket under åren 1912-1916, bleve denna andel
endast 1,07 % eller Kr. 1,626,400. Nettoöverskottet från Norrbotten vore
då icke mindre än Kr. 5,094,287.

Man finner alltså följande översikt över Norrbottens betydelse för
statens finanser:

Inkomster Utgifter

_A. Egentliga statsinkomster_ _A. Statens utgifter enbart 2,557,665
för Norrbotten_
I. Skatter 2,722,511
II. Uppbörd i statens 334,996
verksamhet
III. Diverse inkomster 47,248 3,104,755 _B. Norrbottens andel i de 4,560,000
allmänna statsutgifterna_

_B. Inkomster av statens _C. Statens nettoöverskott 2,160,687
produktiva fonder:_ från Norrbotten_
I. Nettovinst å statens 4,552,284
affärsverksamhet
II. Statens aktier 1,621,313 6,173,597

Summa 9,278,352 9,278,352

Detta slutresultat torde vara överraskande för mången. Det är en icke
ovanlig föreställning, att Norrbotten i ekonomiskt hänseende är en
parasit på den svenska statskroppen. Ovanstående slutfacit av denna
studie tyder i stället med rätt stor sannolikhet på, att Norrbotten
under normala år mer än väl gäldar statens omkostnader för länet genom
de kronoskatter, som härflyta därifrån, att statens affärsverksamhet
under liknande år ger god ränta och dessutom ett överskott, som kan
uppskattas till 4,36 % å det disponerade kapitalet, att statens
utdelning å aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag kan
uppskattas till 63,4 % av statens utgifter enbart för Norrbotten samt
att Norrbotten betalar sin andel i de allmänna statsutgifterna. Förutom
allt detta lämnar Norrbotten ett överskott, som här uppskattats till mer
än 2,1 mill. kr.

Det tyckes alltså vara en fördom, att Norrbotten drar ned statens
ekonomi. Fördomen har troligen sin grund dels i nöd bland befolkningen
under missväxtår, varigenom Norrbotten i den allmänna föreställningen
kommit att få en ställning som ett nödland par préférence, dels i
omvälvningen av alla ekonomiska förhållanden på grund av kriget, vilken
särskilt ofördelaktigt berört Norrbotten med dess av förhållandena till
utlandet starkt beroende malmexport och som följd därav också
järnvägsdrift. Rätta förhållandet under normala år synes vara, att
Norrbotten gör fullt rätt för sig och till och med hjälper det övriga
landet att bära dess statsutgifter.

V. STATISTISKA UPPGIFTER TILL BELYSANDE AV NORRBOTTENS
NÄRINGSLIV.

1. Jordbruket.

Trots det nordliga läget och de korta somrarna är jordbruket av stor
betydelse. Jordmånen är i allmänhet god och de varma sommardagarna, då
solen hela eller nästan hela dygnet står över horisonten, driva fram
växtligheten på mycket kort tid.

Arealen odlad jord är jämförelsevis ringa. Den uppskattades år 1917 till
46,606 hektar eller omkring 0,47 % av hela landarealen. Men därtill
kommer en betydande areal naturlig äng, enligt beräkningen år 1917
uppgående till 196,949 hektar eller 2,00 % av hela landarealen.

_Fördelningen av arealen i odlad jord, naturlig äng, skogbärande
mark och övrig mark_ under åren 1913-1917 framgår av följande
tabell.

Norrbotten

År Odlad jord % Naturlig äng % Skogbärande mark % Övrig mark % Hela landarealen %

1913 0,4 1,9 34,5 63,2 100
1914 0,4 1,9 34,5 63,2 100
1915 0,4 1,9 34,5 63,1 100
1916 0,5 1,9 35,0 62,6 100
1917 0,5 2,0 36,0 61,5 100

Under samma år voro motsvarande tal för hela riket:

Hela riket

År Odlad jord % Naturlig äng % Skogbärande mark % Övrig mark % Hela landarealen %

1913 9,1 3,1 54,2 33,6 100
1914 9,1 3,3 54,6 33,0 100
1915 9,2 3,2 54,8 32,8 100
1916 9,3 3,0 56,4 31,3 100
1917 9,4 2,9 57,3 30,4 100

_Skörden._ Av _sädesslagen_ är kornet det viktigaste. Därjämte odlas
havre, som dock till största delen skördas som grönfoder, samt något
råg. Bland _rotfrukter_ odlas potatis samt rovor. Den viktigaste skörden
är dock _höskörden_, som ligger till grund för länets betydande
boskapsskötsel.

Vad _Norrbottens skörd årligen_ kan anses ge _i ton av varje växtslag_
kan bedömas ur följande tabell, som avser åren 1913-1919:

Växtslag 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919

Vete – – – 2 2 4 3
Råg, höst- 728 1,205 1,340 1,235 971 578 857
vår- – 3 14 17 89 120 112
Korn 19,000 17,831 19,057 15,393 14,443 8,942 12,114
Havre 1,800 1,693 2,512 1,689 1,335 880 1,431
Blandsäd 150 150 436 164 875 866 884
Ärter – – – – – 58 12
Vicker – – – – 2 1 3
Potatis 17,469 21,281 25,647 21,524 19,181 18,866 34,516
Foderrotfrukter 7,308 4,943 7,123 7,319 9,641 4,083 4,287
Hö från odlad jord 57,570 56,726 94,279 66,618 89,371 92,039 84,739
» naturlig äng 237,850 188,418 135,100 118,600 94,900 122,403 128,654
Halm av höstsäd 1,320 1,866 1,960 2,336 1,482 981 1,229
» vårstråsäd 31,150 18,478 25,154 23,559 17,863 18,081 17,945
» baljväxter – – – – 8 110 39

Värdet av Norrbottens skörd åren 1913-1919

Växtslag 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919

Vete – – – 1,000 1,000 1,000 1,000
Råg. höst- } 122,000 239,000 330,000 288,000 318,000 272,000 368,000
vår- }
Korn 2,856,000 3,217,000 4,485,000 3,309,000 3,611,000 2,951,000 4,583,000
Havre 192,000 266,000 377,000 304,000 294,000 264,000 360,000
Blandsäd 15,000 25,000 75,000 29,000 206,000 273,000 261,000
Ärter – – – – – 32,000 6,000
Vicker – – – – 1,000 1,000 1,000
Potatis 914,000 1,505,000 1,958,000 1,843,000 1,630,000 3,302,000 3,590,000
Foderrotfrukter 119,000 100,000 157,000 77,000 217,000 133,000 208,000
Hö från odlad jord 3,650,000 4,964,000 6,517,000 7,574,000 13,406,000 27,612,000 13,804,000
» naturlig äng 10,394,000 10,533,000 10,002,000 15,044,000 14,231,000 6,721,000 13,380,000
Halm av höstsäd 42,000 69,000 72,000 110,000 }
» vårstråsäd 906,000 774,000 923,000 1,012,000 } 1,504,000 2,443,000 1,219,000
» baljväxter – – – – }

Summa 19,210,000 21,692,000 24,896,000 29,591,000 35,419,000 44,005,000 37,781,000

En medelskörd inom Norrbotten kan anses äga ett värde av omkring 38
mill. kr. fördelat på olika växtslag på följande sätt:

Råg 0,3 mill. Kr.
Korn 3,9 » »
Havre 0,3 » »
Blandsäd 0,3 » »
Potatis 3,5 » »
Foderrotfrukter 0,2 » »
Hö från odlad jord 14,0 » »
» naturlig 14,0 » »
äng
Halm 1,5 » »

Summa 38,0 mill. Kr.

2. Boskapsskötseln.

Höskördens dominerande betydelse för det norrbottniska jordbruket
utvisar, att jordbruket till väsentlig del bedrives såsom grundval för
boskapsskötseln. Det visar sig också, att kreatursstocken är
jämförelsevis stor. Under det att år 1919 det totala värdet av skörden
inom Norrbotten uppskattades till 1,76 % av motsvarande tal för hela
riket, hade Norrbotten en kreatursstock av:

Hästar 12,522
Nötkreatur 64,924
Får 73,817
Getter 2,328
Renar 190,970
Svin 2,699

Motsvarande tal för hela riket voro:

Hästar 715,681
Nötkreatur 2,550,828
Får 1,563,654
Getter 133,150
Renar 276,084
Svin 716,783

och således Norrbottens kreatursstock i % av hela rikets:

Hästar 1,75 %
Nötkreatur 2,55 %
Får 4,72 %
Getter 1,75 %
Renar 69,17 %
Svin 0,38 %

3. Skogsbruket.

Skogsbruket är en av landets huvudnäringar. Enligt Kungl.
Domänstyrelsens årsberättelse år 1915 utgjorde den skogbärande marken i
Norrbotten 3,412,416 hektar, fördelad på följande sätt:

Hektar %

Allmänna skogar 2,416,044 71
Enskilda skogar 996,372 29

Summa 3,412,416 100

I kap. IV har statens årliga nettoinkomst av Norrbottens skogar i
medeltal under åren 1912-1916 uppskattats till omkring 2,4 mill. kr.,
vilket alltså utgör omkring 1 kr. per hektar. Antar man, att de enskilda
skogarna ge samma avkastning per hektar, så är:

Årliga nettoavkastningen av statens skogar i Norrbotten 2,4 mill. Kr.
» » » enskildas » » » 1,0 » »
» » » samtliga » » » 3,4 mill. Kr.

Fördelningen av arealen produktiv skogsmark inom Norrbotten mellan
lappmark och kustland, såväl beträffande allmänna som enskilda skogar,
uppges år 1915 på följande sätt:

Areal produktiv skogsmark i Norrbotten

Norrbottens % Norrbottens % Summa %
lappmark kustland
hektar hektar

Allmänna skogar 1,637,758 79 778,286 58 2,416,044 71
Enskilda » 430,728 21 565,644 42 996,372 29

Summa 2,068,486 100 1,343,930 100 3,412,416 100

4. Fisket.

Enligt »Statistisk årsbok» år 1920 har fisket i Norrbotten under åren
1914-1918 lämnat följande bruttoavkastning. (Uppgifterna för år 1918 äro
preliminära).

År Saltsjöfisket Kr. Sötvattenfisket Kr.

1914 327,000 312,000
1915 323,000 362,000
1916 484,000 584,000
1917 838,000 837,000
1918 1,152,000 1,165,000

5. Bergshanteringen.

De rika malmfyndigheterna i Norrbotten göra bergshanteringen till en av
länets huvudnäringar. Bergsbruket består för närvarande nästan
uteslutande i brytning och förädling av järnmalm, men även kopparmalms-,
magnesit-, grafit- och andra fyndigheter förekomma.

Malmbrytningen inom Norrbotten var praktiskt taget betydelselös ända
fram till 1880-talets slut. Orsaken härtill låg förnämligast i de svåra
transportförhållandena. Efter öppnandet av järnvägslinjerna
Luleå–Gällivare år 1891 och Gällivare–Riksgränsen år 1902 har brytningen
ökats i sådan grad, att den på senare år utgjort omkring 60 % av rikets
hela järnmalmsproduktion.

En uppfattning om Norrbottens betydelse i fråga om järnmalmsproduktion
får man ur följande tabeller:

Produktion av järnmalm i ton åren 1881-1919

År Norrbotten Hela riket

1881-85 40 874,423
1886-90 39,957 930,037
1891-95 354,275 1,517,434
1896-00 821,171 2,293,858
1901-05 1,859,077 3,563,214
1906-10 2,807,679 4,625,620
1911-15 4,239,522 6,759,091
1914 4,243,516 6,586,630
1915 3,775,996 6,883,308
1916 3,766,985 6,986,298
1917 3,063,324 6,217,172
1918 3,976,495 6,623,661
1919 2,901,982 4,981,110

Norrbottens relativa andel i järnmalmsproduktionen åren 1891-1919

År Procent av
produktionen i
hela riket

1891-1900 30,84
1901-1910 56,99
1911 64,99
1912 63,69
1913 65,73
1914 64,43
1915 54,86
1916 53,92
1917 49,27
1918 60,04
1919 58,26

Malmfångst, malmens hela värde och malmens medelvärde per ton inom
Norrbotten och inom hela riket åren 1911-1919

År Norrbotten Hela riket

Malmfångst Malmens Malmens Malmfångst Malmens Malmens
hela medelvärde hela medelvärde
värde per värde per
ton ton

1911 3,997,675 28,756,018 7,19 6,150,718 44,188,568 7,18
1912 4,266,821 31,821,414 7,46 6,699,226 49,626,284 7,41
1913 4,913,603 39,559,628 8,05 7,475,571 60,003,715 8,03
1914 4,243,516 34,591,872 8,15 6,586,630 53,019,337 8,05
1915 3,775,996 25,511,090 6,76 6,883,308 52,916,987 7,69
1916 3,766,985 34,366,424 9,12 6,986,298 69,306,204 9,92
1917 3,063,324 34,544,160 11,28 6,217,172 83,993,322 13,51
1918 3,976,495 45,149,202 11,35 6,623,661 90,772,652 13,70
1919 2,901,982 36,871,625 12,71 4,981,110 71,585,036 14,37

De malmfält, som bearbetats under år 1919 äro:

Kiirunavaara, Luossavaara och Tuolluvaara inom Jukkasjärvi socken samt

Gällivare och Koskullskulle inom Gällivare socken.

Produktion av järnmalmsslig och briketter inom Norrbotten och inom
hela riket åren 1914-1919

År Norrbotten ton Hela riket ton Norrbotten i % av
hela riket

1914 93,062 620,591 15,0
1915 174,072 1,020,495 17,0
1916 216,973 1,124,647 19,2
1917 243,852 1,101,444 22,1
1918 134,297 884,670 15,2
1919 166,602 690,786 24,1

Anriknings- och briketteringsverk finnas vid Karlsvik och Vitåfors inom
Norrbotten. Malmen hämtas från Gällivare malmfält.

Tillverkning av tackjärn inom Norrbotten och inom hela riket åren
1906-1919

År Norrbotten ton Hela riket ton Norrbotten i % av
hela riket

1906-10 16,672 567,418 2,9
1911-13 24,373 692,977 3,5
1914 26,426 639,718 4,13
1915 28,540 760,701 3,75
1916 29,920 732,734 4,08
1917 33,277 828,969 4,01
1918 32,035 761,822 4,20
1919 3,702 493,701 0,75

Tackjärn har sedan 1906 tillverkats vid Luleå järnverk samt sedan 1917
vid Porjus smältverk, vid det senare på elektrisk väg.

Smidbart järn och stål framställas ej numera inom Norrbotten.

6. Trävaruindustrien.

Trävaruindustrien är ganska stor på grund av den rikliga tillgången på
skog. Följande tabell över värdet av tillverkningarna ger en uppfattning
om dess betydelse.

Värdet av trävaror, tillverkade inom Norrbotten åren 1912-1918

År Sågverkens och Pappersmassa
Sågverkens Kr.
tillverkningar
Kr.

1912 11,484,670 149,400
1913 12,798,272 568,133
1914 12,673,322 751,395
1915 15,850,180 1,689,665
1916 19,454,312 2,350,794
1917 17,191,406 3,431,455
1918 17,319,334 3,001,714

Antal arbetsställen, arbetare och använd drivkraft vid
trävaruindustrien inom Norrbotten år 1918

Antal Antal Använd
arbetsställen arbetare drivkraft
hkr.

Sågverk och hyvlerier 46 2,527 7,676
Snickeri- och möbelfabriker 3 38 60
Pappersmassefabriker 2 312 3,530

7. Översikt över Norrbottens industri.

Antal industriarbetare samt bevillningstaxerad inkomst av industri
år 1918 inom Norrbotten och inom hela riket

Norrbotten Hela riket

Antal industriarbetare 7,149 385,280
Bevillningstaxerad inkomst av industri 20,067,250 611,530,239
Antal industriarbetare på 1,000 inv. 40 66
Inkomst av industri i % av hela den taxerade 23,25 15,96
inkomsten av kapital och arbete

Antal arbetsställen och arbetare samt använd drivkraft inom olika
industrier år 1918

Norrbotten Hela riket

Antal Antal Använd Antal Antal Använd
arbetsställen arbetare drivkraft arbetsställen arbetare drivkraft
hkr. hkr.

Malmbrytning och metallindustri 20 3,667 24,477 1,995 139,750 434,125
Jord- och stenindustri 6 121 366 991 39,911 68,203
Träindustri 49 2,565 7,736 2,037 56,542 168,964
Pappersindustri (incl. pappersmassefabr.) 10 398 3,589 788 42,550 323,848
Livsmedelsindustri 50 173 923 2,852 33,398 106,577
Textil- och beklädnadsindustri – – – 537 35,216 68,106
Läder- och gummivaruindustri 14 100 35 372 13,406 15,260
Kemisk-teknisk industri 1 18 8 426 18,147 33,911
Kraft-, belysnings- och vattenverk 12 107 838 520 6,360 21,955

Summa 162 7,149 37,972 10,518 385,280 1,240,949

8. Kommunikationer.

Av _järnvägar_, samtliga normalspåriga, falla inom länet 880 km., varav
875 km. statsbanor och 5 km. enskild järnväg (Gammelstad–Karlsvik).

Statsbanorna äro:

Nordligaste delen av statsbanelinjen Bräcke–Boden 107 km.
Statsbanelinjen Älvsby–Piteå 52 »
» Boden–Luleå 36 »
» Boden–Haparanda 167 »
» Övertorneå–Karungi 46 »
» Boden–Riksgränsen 398 »
» Gällivare–Malmberget 6 »
» Gällivare–Koskullskulle 9 »
» Gällivare–Porjus 54 »

Summa 875 km.

Järnvägarnas längd på 100 kv.-km., inom Norrbotten 0,8 km., inom hela
riket 3,4 km.

Järnvägarnas längd på 10,000 inv., inom Norrbotten 46,4 km., inom hela
riket 26,0 km.

Allmänna vägarnas längd i Norrbotten åren 1911-1917

År Landsvägar km. Bygdevägar km. Summa km.

1911 583 2,079 2,662
1912 588 2,133 2,721
1913 580 2,215 2,795
1914 580 2,235 2,815
1915 580 2,235 2,815
1916 597 2,296 2,893
1917 597 2,319 2,916

Längden av allmänna vägar inom Norrbotten år 1921 uppskattas av Tisell
och Skarstedt till minst 3,400 km.

Allmänna vägarnas längd på 100 kv.-km., inom Norrbotten 3,2 km., inom
hela riket 14,6 km.

Allmänna vägarnas längd på 10,000 inv., inom Norrbotten 190,0 km., inom
hela riket 116,4 km.

VI. NORRBOTTENS FRAMTIDA UTVECKLING.

Norrbottens möjligheter till framtida utveckling hava blivit mycket
olika bedömda. Vissa tider har man med ljus optimism sjungit lovsånger
till ära för »framtidslandet», »de slumrande millionernas land». Andra
tider har hoppet förmörkats, blicken har skärpts för svårigheterna,
medan möjligheterna trängts i bakgrunden. Ett exempel på detta erbjuda
de båda sista årtiondena. Då riksgränsbanan väckt de norrbottniska
malmfälten till liv, och statskassan såväl som enskilda började räkna
med dessa malmfält såsom en givande inkomstkälla, växte uppskattningen
av Norrbotten. Man började drömma om ett svenskt Ruhrdistrikt i den
trakt, där malm och vattenkraft funnos sida vid sida, omgivna av skogar,
som kunde lämna träkol och virke, samt ett icke föraktligt jordbruk, som
hade outtömliga tillgångar i areal till förfogande för sin utveckling.
Denna optimistiska uppfattning stimulerade näringslivet.
Tackjärnstillverkningen, som alldeles avsomnat vid de gamla bruken under
1880-talet, togs åter upp på annat håll i något större skala.
Sågverksindustrien koncentrerades, trämassefabriker anlades. Man började
göra allvar av planerna på vattenkraftens utnyttjande. En kraftstation
anlades vid Piteå älv och riksdagen beslöt sig för att utbygga
Porjusfallen. Samtidigt utvecklades jordbruk och boskapsskötsel med
mejerihantering på ett glädjande sätt. Under tiden vidgades också
kännedomen om Norrbotten. De hägrande luftslott, man fordom byggt,
krympte visserligen samman, men kvar stod i stället en mera fast
verklighet, en visshet om att Norrbotten äger stora möjligheter och att
svårigheterna ej äro oövervinnliga.

Så kom då krigstiden. Malmexporten, som är beroende av förhållandena
till utlandet, sjönk ned. Järnvägarna, som bero av malmfrakterna,
började gå med förlust. En hel del industrier, som kommit i gång, måste
läggas ned, och planer på nya industrier fingo skrinläggas till en oviss
framtid. Visserligen uppväxte en del s. k. krigsindustrier, men dessa
dogo, så snart kriget avstannat, och bidrogo därigenom till att än mer
öka den allmänna depressionen. För närvarande tyckas Norrbottens
utsikter vara rätt mörka. Alla ekonomiska förhållanden äro ur jämnvikt.
Frakttaxorna hava stigit oerhört och verka nu förlamande på näringslivet
särskilt i Norrbotten, som på grund av sitt läge är starkt beroende av
fraktpriserna. Den allmänna kapitalbristen har minskat utsikterna till
uppdrivande av industrien och utvecklingen av kommunikationerna, som är
grundvillkoret för upphjälpandet av Norrbottens näringsliv.

Man kan ej förvänta annat än att den undervärdering av Norrbotten, som
tiden fört med sig, under åratal framåt skall binda utvecklingen. Men
man vet av erfarenhet, att sådant har sin övergång. Det ekonomiska livet
tillfrisknar så småningom, liksom annat liv i regel gör efter en
sjukdomsprocess. Och man vet, att de värden, Norrbotten äger, åter en
gång skola locka företagsamheten hit för att bringa länet till den
utveckling, varpå det har rätt att göra anspråk. Man vet också av
erfarenheterna från tiden före eller i början av kriget, att Norrbotten
har rätt till anspråk på statsmakternas intresse. Norrbotten är icke
under normala år en parasit på den svenska statskroppen. Det är en
landsända, som gör fullt rätt för sig och därtill hjälper det övriga
landet att bära dess statsutgifter.

Men det är icke rätt att betrakta Norrbotten blott och bart som en
inkomstkälla för staten och enskilda. Norrbotten är icke en koloni, som
Sverige erövrat eller fått för att med dess tillgångar försörja
moderlandet. Norrbotten är och vill vara en del av Sverige självt. Det
får aldrig förglömmas, att Norrbotten äger en befolkning, och därtill en
livsduglig och lojal befolkning, som kämpar med stora svårigheter och
som har särskilda behov av statens omvårdnad och hjälp. I ett hänseende
har krigstiden bidragit till att rikta landets uppmärksamhet på
Norrbottens folk. Det har varit, då man från grannlandet i öster velat
göra troligt, att Norrbottens finsktalande befolkning icke skulle äga
ett svenskt sinne och samhörighetskänsla med riket. Det finns intet skäl
till en sådan tanke. Norrbottensfinnen är lika god svensk som någon. Men
hela Norrbottens befolkning har behov av att knytas närmare samman med
det övriga Sverige så väl i avseende på materiell som andlig kultur.

Man bör ej heller glömma Norrbottens befolkning, då man söker uppdraga
riktlinjer för utvecklingen av länets materiella kultur. Redan långt
innan Norrbotten ägde någon industri, fanns där en befolkning, som
livnärde sig av ett åkerbruk, vilket mest var inriktat på
boskapsskötsel, samt av jakt och fiske. Den jordbrukande befolkning, som
nu finnes, har svårt att reda sig enbart på modernäringen. Särskilt är
detta fallet i skogstrakterna, där bonden för sitt uppehälle är beroende
av den förtjänst, han kan förskaffa sig genom skogsarbete vintertid. Å
andra sidan äro industrisamhällena beroende av den jordbrukande
befolkningen för tillförseln av livsmedel, liksom industrien själv får
en stor del av sin arbetskraft och en del behövliga produkter från den
jordbruksidkande befolkningen. Det naturliga förhållandet mellan
industri och jordbruk i Norrbotten är ett symbiosförhållande, ett
förhållande av inbördes hjälp. En utveckling i sådan riktning kan
särskilt tänkas i kusttrakterna och älvdalarna, där de egentliga
möjligheterna för jordbruket förefinnas. Industrien borde därför i regel
förläggas till kusten, vilket även med hänsyn till utförseln av
produkterna är det lämpligaste. Sedan vattenkraften numera i form av
elektrisk energi kan föras från vattenfallen ned till kusten, är en av
de största svårigheterna i detta hänseende undanröjd.

_Jordbrukets_ utveckling blir sålunda ett grundvillkor för Norrbottens
framtida blomstring. Förr bestod jordbruket till huvudsaklig del i
utnyttjande av de naturliga ängarna. Sedermera hava statsanslag till
utdikning av frostförande marker möjliggjort en uppodling av de förut
värdelösa myrmarkerna, som alltmera förvandlats till frodiga vallar. Vi
citera W. L. Wanhainen: »Det Norrbottniska jordbrukets framtid måste
sökas i foderodling på myrmarker. Vårt på mil och myrmarker så rikt
begåvade län erbjuder praktiskt taget obegränsade möjligheter på
jordbrukets område. Förutsättningarna för en kraftig utvidgning av
jordbruket äro kunskaper, kapital samt först och sist kommunikationer.»

_Skogsbruket_ måste bedrivas på ett sätt, som mer än hittills tar hänsyn
till skogarnas framtida avkastning. Det är nu huvudsakligen timret, som
skördas. Virke av mindre dimensioner, lämpligt till kolved och trämassa,
får stå kvar på grund av bristande avsättningsmöjligheter och
arbetskraftens svårtillgänglighet. Därigenom hindras återväxten. A.
Holmgren skriver om skogsbruket: »Sålunda fordra Norrbottens skogar en
rationell och målmedveten vård ej blott med hänsyn till avverkning, utan
även genom vidtagande av åtgärder för markförbättringar, kulturer,
gallringar, dikningar, och genom anläggande av vägar, uppförande av
bostäder för lösa och fasta skogsarbetare m. m.

_Trävaruindustriens_ utveckling sammanhänger med skogsbrukets. Medan
sågverksindustrien är tillräckligt utvecklad för att förädla det förråd
av timmer, som årligen flottas ned för älvarna, saknas ännu möjligheter
att ekonomiskt utnyttja det mindre virket, varigenom skogsbrukets
rationella utveckling hämmas. Det är därför en nödvändighet, att
trämassefabrikationen åter kommer igång och ytterligare utvecklas, och
det är vidare av nöden, att Norrbottens järnindustri växer till och ger
möjligheter till avsättning för träkolstillgången.

_Gruvdriftens_ storartade möjligheter inom Norrbotten äro välkända.
Enbart Kiirunavaara hyser en malmkvantitet, som lärer kunna uppskattas
till bortåt 1,000 mill. ton. De gruvor, som nu bearbetas, äro Gällivare
malmfält och Koskullskulle inom Gällivare socken samt Kiirunavaara,
Luossavaara och Tuolluvaara inom Jukkasjärvi socken. Utom dessa finnes
en mängd rika fyndigheter, av vilka här blott må nämnas: Ekströmsberg
inom Gällivare församling, Mertainen, Svappavaara och Leveäniemi inom
Vittangi kapellförsamling samt Kaunisvaara inom Pajala socken. Här ligga
slumrande millioner och vänta på järnvägarna, som skola väcka dem till
liv.

Men malmen växer icke på nytt som skogen gör. Det är därför av särskild
vikt, att den utnyttjas med bästa möjliga resultat. Norrbottens
gruvdrift har till övervägande del grundats på export av råvaran. Man
frågar sig givetvis då, om det ej möjligen vore klokare att spara
malmen, tills man kunde bli i stånd att själv förädla den. Här torde man
nog böra tillämpa den satsen, att även sparsamhet bör bedrivas med en
viss måtta. Norrbottens malmtillgångar äro så stora, att det skulle
dröja en oberäknelig tidrymd, innan en svensk järnindustri skulle hava
kunnat tillgodogöra sig desamma helt och hållet. Att spara för en så
vitt avlägsen framtid torde vara oklokt, då kapital är behövligt och
ingen känner vart den tekniska utvecklingen kan komma att leda.

Om man sålunda ej anser sig böra hysa betänkligheter inför en
järnmalmsexport inom rimliga gränser, vore det dock en stor
nationalekonomisk vinst, om en _järnindustri_ blomstrade upp i
Norrbotten. Möjligheterna därför äro så stora, att naturen rent av synes
hava danat landsändan därtill. Malm och vattenkraft finnas i överflöd.
Träkolstillgången skulle kunna fylla rätt stora behov, och träkolet
skulle möjligen kunna ersättas med grafit, varå tillgången är god. En
början till järnindustri gjordes år 1906, då Luleå järnverk kom till. År
1917 började Porjus elektriska smältverk. Kristiden har visserligen
tvingat järnverken att inställa driften, men helt visst måste den komma
att återupptagas och utvecklas vidare. Porjus smältverk är på grund av
sitt läge mest lämpat för halvfabrikat till export, medan industrier för
vidare förädling böra läggas nere vid kusten.

_Vattenkraften_ har under sista årtiondet börjat utnyttjas i någon
större utsträckning. Staten har byggt ut Porjusfallen och levererar
elektrisk energi till gruvindustrien samt till järnvägsdrift. Staten har
vidare påbörjat utbyggande av Harsprånget. Ett flertal enskilda
kraftstationer har anlagts för bygdeelektrifiering. Men kristiden lägger
sin förlamande hand även över denna för Norrbottens framtida utveckling
betydelsefulla verksamhet. Bland för tillfället grusade förhoppningar är
tanken på en norrbottnisk gödningsämnesindustri, tillverkning av
kalksalpeter efter den i Norge utexperimenterade Birkeland-Eydeska
metoden. Här finnes en möjlighet att tillvarataga. Metoden kräver som
råämne egentligen blott elektrisk ström, och därav kan Norrbotten
förskaffa sig en storartad rikedom genom montering av sina vattenfall.

Från näringslivets alla områden klagas över bristen på
_kommunikationer_. Denna brist håller jordbruket nere i saknad av
avsättningsmöjligheter. Den hindrar ett rationellt skogsbruk, i det att
den tvingar markägaren att låta en stor del av skogens avkastning
förfaras och kväva återväxten. Den binder gruvdriften och hämmar
industriens utveckling. Kommunikationernas förbättrande är
grundbetingelsen för Norrbottens framtid. Nya järnvägslinjer behövas.
Kalixbanan, Inlandsbanans fullbordan med tvärbanor samt en linje
Övertorneå–Pajala stå främst på önskelistan. Men av lika stor vikt är,
att de stora vidderna genomkorsas av ett landsvägsnät och få en
ersättning för behovet av järnvägsdrift i en ordnad trafik med last- och
personbilar eller något annat slag av maskinella fordon.

Bättre kommunikationer äro nödvändiga icke blott för den materiella
kulturens uppsving, utan även för höjande av befolkningens kulturnivå i
allmänhet. För de vidsträckta lappmarks-socknarna är ensligheten och
ödemarksstämningen ett deprimerande moment, som binder viljan och hämmar
handlingslusten. Föreställningslivet blir snävt och outvecklat.
Finnbygden hindras genom isoleringen att tillägna sig svensk kultur och
knytas närmare samman med riket i övrigt. Kommunikationer äro ett
utmärkt medel i folkupplysningens tjänst.

Det fordras vidare ett mera utvecklat _skolväsen_. Dess organisation
inom Norrbottens vidsträckta skoldistrikt vållar svårigheter, om vilka
man i sydligare delar av landet ej har någon erfarenhet. Som ett
visserligen något extremt, men belysande exempel kan man betrakta
Jokkmokk. Skoldistriktet har en befolkning av knappt 8,000 människor,
spridda på en ytvidd av 181 kvmils landareal eller ungefär samma storlek
som Värmland. En stor del av inbyggarna bor visserligen i sammanträngda
byar, där ett tidsenligt skolväsen kan anordnas. Men därtill finnes en
mångfald enstaka bosättningar vid sjöar och vattendrag. Miltal från
varandra och från närmaste by ligga dessa hundratals hem, de flesta med
några få skolpliktiga barn i varje. Ett tidsenligt skolväsen kan ej
ordnas för dessa barn på annat sätt än genom inackordering i byar eller
hellre genom inrättande av skolhem, dit barnen kunna samlas och där de
få vård under skoltiden. Skolhemsverksamheten, som påbörjats och drivits
fram i Norrbotten av en enskild stiftelse, »Norrbottens läns
arbetsstugor», måste nu ytterligare utvecklas genom det allmännas
försorg.

Ett viktigt objekt för folkbildningsarbetet i Norrbotten är
_finnbygden_. Folket vill självt och behöver lära sig svenskt språk och
bli delaktigt av svensk kultur. Kommunikationer äro i detta hänseende en
hjälp av betydelse, men det grundläggande arbetet måste dock utföras av
skolan. Finnbygdens skolväsen är därför i behov av all den särskilda
omvårdnad från statsmakternas sida, som hittills kommit och framdeles
kan komma detsamma till del.

Det har talats om, att _de hygieniska förhållandena_ i Norrbotten kräva
uppmärksamhet. Lungsotens härjningar äro vida större här än inom landet
i övrigt. Det är nödvändigt att skaffa bättre möjligheter till vård för
de sjuka och framförallt att genom upplysningsverksamhet och andra
åtgärder i möjligaste mån söka förebygga denna folksjukdom. Behovet av
läkare, barnmorskor, medicinförråd och sjukvårdsanstalter är stort inom
hela Norrbotten och pockar på det allmännas villighet att hjälpa.

_Den kyrkliga och kommunala administrationen_ inom Norrbotten försvåras
genom socknarnas abnorma arealer. Det förtjänar omnämnas, att var och en
av de fyra största socknarna, Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och
Arjepluog är större än vart och ett av 17 bland Sveriges 24 län. I
medeltal är en landskommun inom Norrbotten större än vart och ett av
rikets två minsta län, Blekinge och Gottlands. Det är lätt att inse, att
administrationen av sådana vidder måste erbjuda stora svårigheter. Om vi
än en gång hålla oss till Jokkmokk som exempel, så måste vi för att få
en jämförelse med ytvidderna i sydligare delar av landet tänka oss en
socken av samma storlek som Värmland. Man föreställe sig ett skolråd
eller en fattigvårdsstyrelse i Karlstad, som skulle omhänderhava
detaljerna vid administrationen av hela länet, ombesörja reparationer
och anskaffningar för alla skolor, ordna om understöd och vård till
fattiga i länets alla delar. Nu är folkmängden inom Värmland visserligen
36 gånger så stor som inom Jokkmokk, men ytvidden är densamma, och
Jokkmokk har det ofantligt mycket sämre ställt med kommunikationer än
Värmland. Om än förhållandena icke äro alldeles jämförliga, så ger dock
exemplet en inblick i de svårigheter, som ställa sig hindrande i vägen
för den kyrkliga och kommunala administrationen inom Norrbotten.
Församlingsvården lider, skolråd, kommunala nämnder och styrelser äga ej
den ingående kännedom om person- och lokalförhållanden som är behövlig
för deras arbete. Härtill kommer, och detta är icke den minsta
olägenheten, att distanserna avstänga en stor del av befolkningen från
deltagande i allt kyrkligt och kommunalt samhällsliv, till hinder för
utvecklingen av befolkningens sociala självkänsla och ansvarskänsla, och
i strid mot all demokratisk åskådning. Det är en nödvändighet, att
administrationen inom Norrbotten uppdelas i mindre enheter, utan att
likväl de nya mindre enheternas ekonomiska bärkraft äventyras.

Det framgår av allt vad här sagts, att Norrbottens framtid är ett
problem, vars lösning kräver både kapital och förstånd. Det kan som ett
slutomdöme om Norrbottens land och folk sägas, att de äro att likna vid
en odlingsmark, som väntar att komma under rationell kultur. Marken är
stenbunden och frostländ, och odlandet kräver möda, tillgångar, insikter
och förståelse. Men jordmånen är god, och den både kan och vill lämna
rika skördar.

Norrbotten kan icke utan hjälp driva utvecklingen framåt. Det måste lita
till staten och hysa förhoppning, att från denna sin husbonde röna
förståelse för sina möjligheter och sina behov. Visst är, att vad som
lägges ned på Norrbottens utveckling, är väl placerat och ger god ränta
och avkastning. Visst är ock att Norrbotten skall möta statsmakternas
förståelse med en uppriktig strävan att på ett värdigt sätt fylla sin
plats som en del av det svenska samhället.

Sid.
III. NÄRINGAR – KOMMUNIKATIONER
Jordbruk av agronom W. L. Wanhainen 9
Boskapsskötsel av agronom Yngve Anjou 24
Mejerihantering av länsmejerskan Anna Gustafsson 34
Fiske av fiskeriintendenten fil. d:r Ossian Olofsson 39
Skogsbruk av överjägmästare A. Holmgren 47
Trävaruindustrien av jägmästare Wilhelm Strandberg 65
Norrbottens bergsbruk av bergmästare C. I. Asplund 77
Norrbottens vattenkraft och elektrifiering av statsrådet G. Malm 151
Sjöfart av redaktör H. Fernlund 159
Handel av redaktör H. Fernlund 165
Vägväsende av major C. Tisell och kapten C. Skarstedt 170
Järnvägarnas uppkomst och utveckling i Norrbottens län av 178
distriktschef, major Hemming Olsson
Telegraf och telefon av förste linjeingenjör N. Hedén 209
Post av postmästare Helmer Lagergren 216
Obygdernas samfärdsmedel av pastor Georg Bergfors 221
Hälso- och sjukvård av provinsialläkare d:r Per Gustav Olsson 232
IV. DEN ANDLIGA KULTUREN
Den andliga odlingen i Norrbotten och dess utveckling av biskopO. 261
Bergqvist
Norrbottens folkhögskolor och lantmannaskolor av rektor J. 291
Hallbäck
Norrbottens arbetsstugor av konsistorienotarie Albert Carlgren 301
Norrbottniska märkesmän av lektor Wilh. Carlgren 314
Marjanpäivä, några intryck från en lapphälg i Vittangi kyrkoby av 324
pastor Georg Bergfors
V. NORRBOTTEN – FRAMTIDSLANDET
En statistisk-ekonomisk redogörelse av folkskoleinspektör fil. d:r 335
Albin Neander

Noteringar:

Originalets varierande grammatik, stavning och interpunktion har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.
Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter):

[s. 53]:
... relativt sen tid. Landet torde först tagits i besittning av
nomadiserade ...
... relativt sen tid. Landet torde först tagits i besittning av
nomadiserande ...

[s. 65]:
... hölls vid presiidi nedläggande i vetenskaps akademien den 1
maj 1765: ...
... hölls vid presidii nedläggande i vetenskaps akademien den 1
maj 1765: ...

[s. 179]:
... och Teuoby, dit förd blifver med fyratio renar. Der skola
Sondewara ...
... och Teuoby, dit förd blifver med fyratio renar. Der skola
Sundewara ...

[s. 193]:
... Ofoten och Luleå bildades sedermera »The Northern av Europe
railway ...
... Ofoten och Luleå bildades sedermera »The North of Europe
railway ...

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NORRBOTTEN. DEL II ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you
are not located in the United States, you will have to check the laws
of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg electronic works
provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
within 60 days following each date on which you prepare (or are
legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation.”

• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
License. You must require such a user to return or destroy all
copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
works.

• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.

• You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg

Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.