Norrbotten. Del I

By Various

The Project Gutenberg eBook of Norrbotten. Del I

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Norrbotten. Del I

Author: Various

Release date: October 15, 2026 [eBook #79787]

Language: Swedish

Original publication: Luleå: Norrbottens läns jubileumsutställnings bestyrelse, 1921

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/79787

Credits: Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Tor Martin Kristiansen, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NORRBOTTEN. DEL I ***

NORRBOTTEN

AV
SKILDA FÖRFATTARE

UTGIVEN AV
NORRBOTTENS LÄNS JUBILEUMSUTSTÄLLNINGS
BESTYRELSE

FÖRSTA DELEN

WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
GÖTEBORG 1921

FÖRORD

Under arbetet på planerande av Norrbottens läns jubileumsutställning
sommaren 1921, vilken är avsedd att åskådliggöra länets nuvarande
ståndpunkt samt, i den mån det är möjligt, även gångna tiders utveckling
på skilda områden, väcktes också tanken att fullständiga bilden genom en
i bokform utgiven samling uppsatser, belysande i koncentrerad form
länets ursprungliga karaktär och förutsättningar samt dess
utvecklingshistoria.

Tillkomsten av en sådan bok var desto önskvärdare som litteraturen om
Norrbotten är fattig, kunskapen om länet med dess oerhört skiftande
förhållanden ringa, ej blott ibland svenskar i allmänhet utan även hos
många av länets egna inbyggare.

Sedan det program för boken, efter vilket den nu utgives, uppsatts av
konsistorienotarien A. Carlgren, Luleå, och undertecknad, beslöt
utställningsbestyrelsen bokens utgivande samt tillsatte en
redaktionskommitté, bestående av de två ovannämnde samt postmästaren H.
Lagergren, Luleå, med den sistnämnde som huvudredaktör. Och är det
främst hans energiska arbete samt osparda möda, som möjliggjort bokens
tillblivelse efter oförändrad plan.

I det redaktionella arbetet har även deltagit lektor Hulda Rutberg,
varjämte civilingenjören H. Wennerström bistått olika författare med
kulturhistoriska upplysningar och meddelanden, grundade på egna
källforskningar.

Bokens värde har i hög grad höjts därigenom, att framstående
vetenskapsmän och specialister både utanför och inom länet beredvilligt
ställt sina pennor till disposition för behandling av ämnesområden, å
vilka de drivit specialstudier. I särskilda hembygdskildringar ha
kännare av de olika älvdalarna och orterna accentuerat de lokala
särdragen.

För de sakliga uppgifterna svara givetvis vederbörande författare.

Då det var nödvändigt, med hänsyn till önskvärdheten att ge boken
så stor spridning som möjligt, att sätta priset lågt, har
redaktionskommittén tyvärr sett sig ur stånd att lämna några
författarearvoden. Det kännes därför som en bjudande plikt för
redaktionskommittén att ge det varmaste erkännande åt det uppoffrande
tillmötesgående, som samtliga författare visat, och känner sig
redaktionskommittén därvid kunna å hela länets vägnar särskilt rikta sig
till de utanför länet boende vetenskapsmännen.

Ett varmt tack framföres också till statsmakterna, som genom ett direkt
understöd tryggat företagets ekonomiska genomförande och möjliggjort
bokens tillhandahållande till sådant pris, att den bör kunna spridas
till alla folklager och till de flesta av länets bildningsanstalter.

Det må till slut tillåtas mig uttala den förhoppningen, att boken skall
kraftigt bidraga till att hos länsinbyggarne fördjupa kärleken till
hembygden och stärka tron på dess utvecklingsmöjligheter samt hos de
svenske i gemen utveckla kunskapen om deras stora koloni och dess
betydelse för fosterlandet.

Luleå i mars 1921

G. Malm

NORRBOTTEN
AV
ALBERT CARLGREN

Brottstycken ur Jubileumskantat år 1921

Vintrarna hölja i mörker de gråa husen,
Karlavagnen gnistrar över den vilande renens krona,
dunkelblå ligga vidderna utan gräns.

Byarna sova. Ett skall av en hund långt fjärran.
Skogen dignar under snön och ett skidspår – ett enda – slingrar
fram mellan träden miltals till närmsta by.

Norrbotten sover. Tiden står stilla. Ändlös
urtids tystnad, evig såsom de tigande stjärnors tystnad,
drömlös och utan bidan som dödens är.

Norrbotten sover som för att aldrig vakna,
kyld till märgen är naturen med alla dess dolda källsprång,
norrskenet tänder facklan vid livets bår.

* * * * *

Se trädet! Hur det lyfter
sin vridna stam och står
med knutna, glesa grenar,
som lövas varje vår.

Bak skrovlig bark det gömmer
en hård och vresig ved,
där saven stiger mäktig
i täta ringars led.

_Du Folk_ är trädet! Trotsigt
i köld och storm du står,
när bladen fallit, blommar
på nytt en mänskovår.

Och varje gång sig växer
din stam alltmera stark,
och djupare du sänker
din rot i hemmets mark.

* * * * *

Sverige talar till den yngste
sonen, han med jättelemmar
och med mörker omkring pannan.

– Lyft ditt anlete i dagen
från din plats i vrån,
du har varit länge borta
hemifrån, min yngste son! –

Sonen svarar, medan morgon
rodnar över landet, rymden fylls
av ljud och vidderna av liv.

– Det har varit långa vägar,
moder, för din yngste son,
skumt och kallt i ödemarken,
som du gav till arv och lån.

Din är gården, som jag vaktar,
all dess fattigdom är min,
allt dess vida ägor gömmer,
all dess rikedom är din!

Ljus och mörker skifta ständigt,
mest i mörker sitter jag.
Kom, din gård vid gränsen, moder,
bidar dig som sol och dag! –

* * * * *

Sagan begynt och festen, vildmarkens brudliga fest,
strålande lyser kring ännet nätternas soldiadem,
trastarna spela på flöjt, orgel är skummande fors,
skimrande svanor och fjäll speglas i sjöarnas blå.

Örter med sällsam glans bekläda den fattiga myr,
skogarna susa och bonden plöjer en ångande jord,
röster av lekande barn blandas med porlande bäck,
björkarnas lockiga hår böljar i smekande vind.

Landet som sov en evig sömn, vad är vordet av dig?
Lustgården ter du dig likt, den vänaste dröm som har drömts
sprang du ur vintrarnas famn, mognad och rosig och ljuv,
Norrbottens härliga vår, full av ett jublande liv!

I.
INLEDANDE DEL

1. DRAG UR NORRBOTTENS GEOGRAFI
AV
FREDR. SVENONIUS

På Gustaf Vasas tid, närmare bestämt 1539, utgav den landsflyktige
katolske ärkebiskopen _Olaus Magnus_ en karta över Norden, benämnd
_carta marina_. I jämförelse med äldre försök till sådana kartor anses
denna innebära ett stort framsteg i kännedomen om vårt fäderneslands
nordligaste delar, beroende på att den gode prelaten åtskilliga år före
sin landsflykt verkligen gjort omfattande resor här uppe, ända till ett
gott stycke uppåt Tornedalen. Bild 1 – en liten bit av hans karta i
förminskad skala – visar vilka föreställningar man på den tiden i de
lärdaste kretsar hade om våra norrbottniska trakters geografi m. m. På
Kvarkens is t. ex. galoppera muntra slädpartier med hästar (och renar) i
stiliga rankbågar och bjällerkransar. I själva Bottenviken finna vi dels
en stor mängd öar på nuvarande svenska sidan, dels en synnerligen livlig
tavla visande att redan på den tiden »skälskyttet» var en lika viktig
som djärv och farlig näring. Jägarna använda spjut, och båtarna äro ofta
angjorda vid de stora isflaken. Utom skälarna – simmande eller uppkrupna
på isen – se vi längst i norr en mängd väldiga fiskar, som torde antyda
laxfiskets stora betydelse. Vid kusten uppräknas från norr: _Tornia_,
_Chalis_, _Lula_, _Pita_ inom n. v. Norrbottens län. Varje ort har en
mer eller mindre ståtlig kyrka, som dock vid de tre sistnämnda råkat
förläggas på älvarnas södra sida. Vid »Chalis» (= Kalix) ses en mängd
tjärtunnor jämte den intressanta anteckningen att de representera
»_exportum maximum_». Således var tjärbränningen redan för 400 år sedan
en huvudnäring i denna trakt. – – – Om man sålunda i varjehanda
avseenden kan känna igen själva _kustlandets_ geografi, är detta dock
alldeles omöjligt då man betraktar det inre eller ungefär de nuvarande
lappmarkerna. Samtliga älvarna fr. o. m. Lule älv i norr komma från en
enda väldig sjö, som för övrigt har mycket både roligt och allvarligt
att bjuda på i ord och bild. I dess södra del idkas två ännu begagnade
metoder för vinterfiske, och strax öster om sjöns nordända antyda orden
»_minera avri_» en för oss nutidsnorrlänningar tyvärr alldeles okänd
guldgruva, möjligen en gammal fantasi om Ananasse. Invid sjöns sydända
visas den mycket både drastiska och praktiska laxationsmetod, som den
glupske järven använder efter en alltför riklig måltid! Men hela kartan
vimlar av märkvärdiga bilder. Väldiga strider utkämpas överallt mellan
trupper av olika slag, infanteri och kavalleri – både till häst och till
rens – samt skidlöparetrupper. Birkarlarna, dåtidens mäktiga och
hårdhänta handelskrå, spränga fram med sina av ystra renar dragna
ekipage tydligen oändligt mycket självsvåldigare än t. o. m. de mest
lagtrotsande nutida chaufförer! o. s. v., o. s. v.

[Illustration: Bild 1. Utdrag ur Olaus Magnus’ karta 1539]

Under de bägge följande århundradena gjorde Norrlandskartan stora
framsteg. På 1600-talet skedde detta isynnerhet genom norrlänningen
_Anders Buræus_, århundradets främste nordiske kartograf, som av _Gustaf
Adolf_ gjordes till chef för det nyinrättade svenska lantmäteriet. Hans
karta utkom 1611 och visar särskilt av landets inre delar och
flodsystemen en ojämförligt bättre bild än den förra. Vi finna här t. o.
m. _Tärendöbifurkationen_ – detta ytterst märkvärdiga hydrografiska
konststycke att Tärendöälven överger Torneälven för att övergå till
Kalix älv. Från 1700-talet ha vi att erinra om den från
_världsgeografisk_ synpunkt viktiga första stora gradmätningen, som
utfördes (1736) inom våra landamären, nära Torne älv. Mot århundradets
slut börjades det i sitt slag enastående storartade kartverk, som
föranstaltades och bekostades av vår store patriot _Sam. Gust.
Hermelin_.

Den fullständiga, i mycket lärorika titeln på kartan över våra
trakter lyder: »_Charta över Wästerbottn och Svenske
Lappmarcken_. På Bergs Rådet, Friherre _S. G. Hermelins_ anstalt
och omkostnad efter äldre och nyare Chartor samt observationer
vid en Resa år 1795. Författad af _Anton Swab_, Bergmästare vid
Stora Kopparberget och Ledamot af K. S. Vet. Acad., och _Clas
Wallman_, Markscheider vid K. Bergs-Colleg. Af den sistnämde
vidare tilökad år 1796.»

Men trots dessa och många andra berömvärda framsteg, som småningom
gjordes, är det dock först från året 1859, som kunna datera början till
en fullt modern och pålitlig karta över vårt län. Då genomdrev nämligen
den lika energiska som entusiastiska »gamla» landshövding _Widmark_ (Per
Henr.) inrättandet av _Norrbottens Läns Ekonomiska Kartverk_, vilket
sedermera uppgick i rikets allmänna kartverk. Kartan har svällt ut vida
över de först avsedda gränserna och omfattar själva länet med ej mindre
än 41 kartblad i skalan 1:200000[1]. På grundvalen av dessa utmärkta
blad har den av generalstaben sammanfattade _Generalkartan över Sverige_
i skalan 1:1000000, Norra delen, utgivits 1902. En del av denna senare
karta, kompletterad i vissa avseenden, och särskilt i avseende på
språkgränserna av prof. _K. B. Wiklund_ samt i avseende på vägsystemet
av major _C. Tisell_, åtföljer vår skrift.

[1] Bladindelningen, som omfattar landet N om den 65:e breddgraden,
innehåller 45 kartblad, men av dessa ligga 4 helt och hållet utom länet.

* * * * *

Då det gamla, alltför stora _Västerbottens hövdingadöme_ år 1810
tudelades, lades norra och större delarna av _landskapen_ Västerbotten
och Lappland till det nya länet, Norrbottens län. Detta sträcker sig i
nordsydlig led från 65° 4´ N. Br. (Kinnbäcksudden 2½ mil S från Piteå)
upp till 69° 3½´ N. Br. (Riksröset n:o 294 vid Koltajaur) samt i W–O
från Nasafjällsröset n:o 227 på 2° 41´ V. L. fr. Sthlm till 6° 7½´ Ö. L.
fr. Sthlm. Sistnämda punkt, vårt läns och _hela vårt lands östligaste_,
ligger noga räknat ej invid Haparanda, utan rätt långt ut i skärgården,
vid den lilla holmen, _Inakari_, omkring 15 km. S om Haparanda.

Det är väldiga avstånd och vidder som dessa astronomiska
ortsbestämningar representera. Länets största längdaxel går upp till 45
mil och bredden till 40. Av hela länet ligger drygt hälften norr om
_polcirkeln_, något mera (0,7) av lappmarken, något mindre (0,4) av
kustlandsdelen. Hela arealen är 105,520 km.², d. v. s. något mer än
Nederländerna, Belgien och Schweiz tillsammantagna. På kustlandet, eller
landskapet Västerbotten, kommer 27,699 km.² och på lappmarksdelen 77,821
km.². Våra lappmarker äro således i det närmaste dubbelt så stora som
hela konungariket Danmark. I dessa arealer äro medräknade insjöarnas
ytor, som uppgå till 1,271 km.² för kustlandet och 5,589 km.² för
lappmarkerna, eller resp. 4,6 % och 7,2 % av vartdera området. Däremot
är naturligtvis _icke_ medräknad den stora areal, som till större eller
mindre djup – dock ytterst sällan mer än 100 m. – täckes av Bottenvikens
svenska del. Detta »dränkta» parti, som alltsedan istidens slut för
åtskilliga tusen år sedan minskats i följd av svenska vallen bekanta
höjning, torde ännu överstiga 5 à 6 tusen km.², men djupförhållandena
äro sådana, att redan 20 meters ytterligare höjning av havsbotten bör
vara tillräcklig att alldeles torrlägga omkring tredjedelen av denna
areal. Med nuvarande fart i arbetet skulle härför åtgå ett par
årtusenden, men det ser ut som om även på detta område arbetsfarten
numera vore stadd i starkt avtagande.

Betrakta vi landets _medelhöjd_ över havsytan, finna vi, att knappt
fjärdedelen av länet ligger mellan 0 och 200 m., omkring hälften mellan
200 och 600 m. samt drygt en fjärdedel (c:a 26 %) över 600 m. Av
sistnämnda ansenliga högland når 350 à 400 km.² över 1,200 m. eller – i
stort sett – _in i den »eviga» snöns region_, som räcker upp till vårt
lands allra högsta punkt, _Kebnekaises snöhätta_ (2,123 m. ö. h.) Det
kan påpekas såsom ett kuriöst sammanträffande, att arealen av den
_odlade jorden_ inom länet (380 km.²) är nästan alldeles lika med nyss
angivna areal inom »isens värld», ävensom att hela _den skogbärande_
arealen (28,4 %) blott är ett par procent större än landmassan ovanom
600 m. Då havet vid istidens slut nådde upp till de höjder, som nu ligga
på ungefär 200 m. höjd – högsta _»marina gränsen»_ varierar mellan 240
m. i S och 160 m. i W, varvid havsgränsen på det bekanta _Klusåberget_ i
Edefors s:n representerar medeltalet – så är det tydligen ej mindre än
c:a ¼ av länets fastland som genom landhöjningen vunnits på denna tid.

Över den nuvarande havsytan höjer sig av denna landmassa först
_skärgårdens_ låga övärld, som är synnerligen rikt utvecklad och inåt
begränsad av en i otaliga uddar och vikar söndernaggad kustkontur.
Härutinnan råder en ganska påfallande olikhet mot det sydligare länets i
allmänhet mera jämnskurna kuststräcka, som sannolikt uppstått genom
ansenliga förkastningar eller sättningar i själva berggrunden[1]. Från
kusten upp till norska gränsen har man av gammalt indelat fastlandet i
fyra stora geografiska områden: _kustlandet_, _skogslandet_, _sjö- och
myrlandet_ samt _fjäll-landet_. Landytans olika stigning inom dessa
märkes bäst, om man följer en av de typiska huvuddalgångarna, t. ex.
stora Lule älvs. Till kustlandet räknas c:a 12 mil med stigning från 0
till 45 meter. Därpå följer under c:a 9 mils sträcka brant stigning med
nästan idel forsar och vattenfall genom skogslandet upp till c:a 370 m.
Så vidtar ett brett område med många mil långa sjöytor och i dessas
närhet än isolerade lågfjäll och »fjällberg», än väldiga myrmarker, som,
betecknande nog, ofta på lapska kallas _ape_ eller hav. Inom detta
område är dalgångens stigning blott c:a 50-60 m. på 12 mils sträcka.
Härovanför vidtar det egentliga _högfjällsområdet_, inom vilket även de
större dalgångarna, ehuru vanligen djupt nedskurna i fjällmassan, åter
stiga mycket raskt, ofta till passpunkterna invid riksgränsen, på mellan
500 och 700 m. höjd. Fjäll-landets nedre del skjuter ofta såsom breda
flikar långt in i sjöområdet och utfyller flerstädes med de s. k.
_lågfjällen_ nästan hela mellanlandet mellan de stora, av kraftiga
sjökedjor intagna huvuddalarna. Inom länets norra del övergå de olika
områdena i varandra mera omärkligt, än inom dess södra och mellersta
delar.

[1] I följd av dylika sättningar märkas fortfarande jämförelsevis rätt
ofta små jordskalv på just denna sträcka av norrlandskusten.

För ögat och den direkta iakttagelsen är det ej medelhöjderna, utan de
geografiska särdragen, _bergen_, _dalarna_, _floderna_ och _sjöarna_,
som hava betydelse. I avseende på rikedomen och den oändliga skiftningen
i dessa särdrag står Norrbotten främst i vårt land. Utrymmet tillåter
oss blott att helt flyktigt beröra dem, men mycket kan på ett ganska
ingående sätt studeras å de lätt tillgängliga, rikt detaljerade
kartbladen.

Bland fjällvärldens förnämligare representanter må först nämnas vårt
gamla, ärevördiga _Sulitälma_ (1,877 m. ö. h.) som ända till slutet av
1870-talet räknades som vårt lands högsta fjäll, men då detroniserades
av våra käcka norrbottniska kartografer – _G. V. Bucht_ och _A. Lind_ –
först till förmån för _Sarektjåkko_ (2,091 m.) och ett par år senare för
_Kebnekaise_, vars snötopp enligt senaste mätningar[1] når 2,123,1 m.
och icke lärer riskera att bliva detroniserad. Var och en av dessa
bjässar är den högsta inom vissa större alp- eller fjällmassiv, som äro
rika på väldiga _jökelfält_. I avseende på harmonisk skönhet torde dock
Sulitälma fortfarande böra sättas allra främst, liksom dess jöklar – 31
km.² på svenska sidan om riksgränsen – med sina storartade isfall,
periodiska issörjesjöar m. m. i vidd överträffa de andra fjällmassivens.
Över 2,000 m. nå dessutom _Kaskasatjåkko_ (2,076 m.), _Akkavare_ (2,013
m.), _Pelloreppe_ (2,025 m.), _Skuorkas_ (2,019 m.) samt möjligen
ytterligare någon topp inom de synnerligen vilda Kvikkjokksfjällen. Rätt
många toppar överstiga 1,900 m. inom dessa och närmast angränsande
fjällmassiv, men icke längst i norr eller söder. – De bekanta
järnmalmbergen _Kiruna_ och _Luossavaara_, liksom _Gällivare Malmberg_
och _Dundret_ räknas till de s. k. _fjällbergen_ eller sådana berg, som
visserligen nå mer eller mindre högt över skogsgränserna, men ej upp
till de »eviga», större eller mindre snöfälten. – Ehuru i topografiskt
hänseende ej jämförliga med varken fjäll, »fjällberg» eller andra, mera
anspråkslösa berg, äro dock många kvartära höjdbildningar av stort
intresse och trycka en intressant prägel på vissa områden. Så är
förhållandet med åtskilliga mycket kraftiga _rullstensåsar_, såsom den
långa och höga, ur Hornavan småningom uppdykande Arjepluogsåsen m. fl.
Så ock med en mängd _moränhöjder_ av olika slag. Redan de _ändmoräner_
som med regelbundna mellanrum – motsvarande årsintervallerna för
inlandsisens avsmältning – i vackra bågar korsa Gällivarebanan något N
om Boden, äro väl värda vår uppmärksamhet, liksom otaliga andra. Av icke
ringa intresse äro även de ganska höga och vackra recenta
_dynbildningar_, som utmärka topografien på ett par stora Sandöar i Lule
och Pite skärgårdar.

[1] De först beräknade höjderna, resp. 2,130 och 2,136 m., rättades
sedermera genom precisionsmätningar av prof. P. G. Rosén till ovan
angivna tal.

Från jöklarna och fjällens snöfält såsom aldrig sinande källor stamma
våra stora _fjällälvar_, Torne-, Kalix-, Lule-, Pite- och
Skellefteälven, medan _skogsälvarna_ – Råne-, Åby- och Byskeälven – hava
sina källor inom sjö- och myrområdet. De tämligen små nederbördsområdena
mellan dessa älvar avvattnas genom _kuståarna_, Sangisälven, Hvitån,
Alterån, Lillpiteälven m. fl. Några av de förnämsta lappmarkssjöarnas
höjd över havet, storlek och djup må anföras:

Torneträsk 342,1 m. ö. h. 326 km.² 164 m. djup
Virijaure 580 » 104 » 138 » »
Stora Lulevatten 370 » 163 » 28 » »
Saggat 303 » 36 » 83 » »
Hornavan 425 » 244 » 221 » »
Storavan 418 » 201 » 21 » »

De långt utanför fjällområdena belägna Stora Lulejaur och Storavan hava,
såsom synes, ringa djup. Å andra sidan kan man på grund av topografien
med mycket hög grad av säkerhet våga antaga ett kolossalt djup t. ex.
uti den inre delen av Kajtomälvens vackra sjökedja, som likt en norsk
fjord sticker in mellan branta skyhöga fjäll. (Bild 2). – Här må ock
nämnas, att den nya dammsjön ovanför Lilla Sjöfallet kommer att bildas
genom sammanslagning av 8-9 mindre fjällsjöar och få en medelhöjd av
mellan 437 och 425 m. och c:a 180 km.² areal, då den är fylld, samt
sannolikt ett största djup av c:a 100 m.

Liksom den bekanta _Blackälven_ på Kvikkjokksleden äro många av de från
jökelområdena kommande älvarna långa sträckor mjölkvita av slam, som
först småningom avsätter sig och utfyller sjöarna eller alstrar mer
eller mindre storartade, alltjämt tillväxande _deltabildningar_. De
praktfullaste och längsta eller vidsträcktaste deltan träffas vid övre
ändan av följande lappmarkssjöar: _Pajttasjärvi_ – för Kebnetraktens
jökelälvar –, _Lajtaure_ – för en del av Sarekområdets –, _Saggat_ vid
Kvikkjokk och _Tarraure_ samt _Peuraure_ – för Lilla Lule älvs
källfloder – och slutligen _Pjeskejaur_ nedanför Sulitälmas storjökel.

[Illustration: Bild 2. »_Lapskt fjordparti_». Paijep Kajtomjaure
(582,5 m. ö. h.) med Sangartjåkko (1,576 m.) i fonden,
Lejpipirtjåkko (1,348 m.) t. h. och ett utsprång av Livamtjåkko
(1,497 m.) t. v. Fot. 23/7 99 av S–s.]

Som bekant är det egentligen endast i våra bägge nordligaste flodsystem
som det djärva och spännande »forsrännandet» blomstrar. Det är ock i
dessa älvar som vi hava de på samma gång längsta och mest fallfria
_forssträckorna_. Visserligen finner man mycket ofta, då man med
geologisk blick granskar klippstränderna, att även dessa älvar fordom
varit rika på klippbarriärer och vattenfall, men floderosionen har
genomsågat spärren och omvandlat vattenfallen till forsar. Sådana
floddalar anses vara i viss mån mera »_mogna_» än de på praktfulla
vattenfall rika älvarna. Dock äro vissa vattenfall inom
Kalix-Kajtomälvens flodsystem, särskilt _Jokkfallet_, _Linalinka_ och
_Killingelinka_ både branta och höga samt träda ej alltför mycket i
skuggan för de mera bekanta jättarna inom St. Luleälvens dalgång, _Stora
Sjöfallet_, _Porjusfallen_ och _Harsprånget_ m. fl. Men att även dessa
fall hårt om än långsamt angripas av erosionens krafter, har av förf.
påpekats redan för nära 50 år sedan och bevisas av deras hästskoform.
Förr eller senare skola de besegras och även de förvandlas till forsar –
såvida de ej av någon anledning övergå till _döda fall_. På de senare
årtiondena ha nämligen flera praktfulla sådana f. d. fall uppdagats.
Sålunda fann förf. 1899, att fjällsjön _Nakerjärvi_ fordom kastat sig
med några vilda språng om tillsammans 190 m. nästan direkt ned till
Torneträsk, i stället för att såsom nu taga en lång omväg öster om
fjället. Något år tidigare påpekades tillvaron av flera döda fall med
vacker hästskoform o. s. v. alldeles invid _Stora Sjöfallet_, och en mil
nedanför, vid Saltoluokta, befanns ett forntida sjösystem hava haft sitt
utlopp genom ett väldigt dött fall i _Ahoskårso_. Vidare funnos sådana
av imponerande höjd i kanten av berglandet mot den _forna havsfjorden_
några mil nedanför Harsprånget, där särskilt _Nietsa_ och _Turakårso_
äro synnerligen märkvärdiga med sina vilda och svåråtkomliga
»Olidehålor». Slutligen har man under det sista årtiondet funnit, att de
forna, ofta väldiga, alpina »issjöarna» – som mot istidens slut bildades
genom isdämning i _öster_ och nu förrådas genom kraftiga strandlinier
ända till ett par hundra meter över de nutida sjöytorna – vanligen
avtappades mot Atlanten genom präktiga döda fall och djupa canjons i
eller strax väster om riksgränsen. Sådana se vi t. ex. i Pålnopasset
nära Torneträsks västra ända eller i Tappakårso ett par mil SW om
Sitasjaure med avlopp från »Lule-issjön» inom St. Luleälvs flodsystem
...

* * * * *

Det ligger i sakens natur, att inom en stor landsdel med sådana
naturmotsatser som Norrbottens län en mängd geografiska frågor ännu
måste vara dunkla eller omstridda, så mycket mera som ämnets egna
gränser onekligen äro något osäkra och de svårigheter, med vilka
vetenskapens pioniärer ännu för några få årtionden sedan hade att kämpa
inom de avlägsnare arbetsfälten voro, enligt nu rådande begrepp,
oerhörda. Men då det allmänna intresset för dessa vittomfattande
forskningar tydligen är statt i livlig utveckling och de yttre
svårigheterna numera kunna anses vara undanröjda genom lättade
kommunikationer samt genom bostäder och väl utrustade naturforskarehem
m. m., synes man vara berättigad att med tillförsikt och de bästa
förhoppningar se den vetenskapliga forskningens framtid i vår kära
Nordanbygd.

2. FORNTIDEN
AV
GUSTAF HALLSTRÖM

Norrbottens fornhistoria har ännu icke blivit skriven. Det är ett oplöjt
område för vetenskapen, men ändå ett underbart område, där man ser sig
om med de rikaste förhoppningar. När man först söker gripa sig an med
uppgiften, förefaller den lätt därför att till synes är det man vet så
ringa, att det knappt lönar att skriva om. Börjar man emellertid att
syna sin kunskap litet närmare, finner man dock snart, att den ändå ej
är så ringa och torftig och man finner till sin förvåning, huru
materialet man behandlar formligt sväller under behandlingen.

Den största svårigheten vid utformandet av Norrbottens förhistoria är
dock icke materialets litenhet och torftighet, utan de väldiga luckorna
i detsamma. Luckor i tid, som spänna över mer än tusen år, luckor i
rummet, med många bygder alldeles eller nästan alldeles fyndlösa, d. v.
s. som det ser ut vid ett genomgående av det som gömmes i våra museer.
Men detta får icke anses vara något avgjort fastslaget, utan forskaren
måste räkna med, att alla dessa luckor i större eller mindre grad skola
fyllas. Hans vetskap om förhållandena i angränsande trakter, i norr,
söder, i öster, väster måste då hjälpa honom att bortse från dylika
brister i materialet, utan att han därför får helt glömma dem.

Vad är det som bildar detta material? Hur kan man konstruera fram en
historia, där inga skrivna dokument finnas, som ge klara upplysningar om
saker och ting? För att nå kunskap om dessa tider före dokumenten måste
man söka på marken, söka de spår, som där ännu kunna finnas kvar, om
också igengrodda och förstörda av århundradens åverkan, av de första
människorna. Även i sagor och sägner kan man finna en del av värde för
samma forskning, liksom i språket, dialekterna och ortnamnen, men alla
dessa fall egentligen bara för den allra sista delen av den
förhistoriska tiden. Jorden själv är den mest givande källan, dels de
där ännu synliga fasta fornlämningarna av skilda slag, dels de däri
eller löst i jorden anträffade fornfynden av sten, metall eller annat.

Vid bearbetningen av detta material har forskningen en oskattbar hjälp
av en hel del vetenskaper, t. ex. geologien, vilka återigen ha stort
behov av de resultat, vartill fornforskningen kommer. På så sätt uppstår
en växelverkan, som har den allra största betydelse för forskningen och
som bidrager till att en sund och nödvändig kritik och kontroll utövas
och hindrar allt för fantastiska utsvävningar, vilka tyvärr icke äro så
sällsynta i de skrifter, vari Norrlands förhistoria behandlats.

[Illustration: Typiska stenåldersfynd från Norrbotten]

De fasta fornlämningarna i Norrbottens län äro icke många. Utan allt
tvivel är länet det fattigaste i detta avseende i riket, vilket ännu mer
markeras, då man betänker dess ofantliga ytvidd. Av de viktigaste av
landets fornlämningar, forngravarna, finnas i länet endast ett
trettiotal och det bara längst nere i det sydligaste hörnet, i den gamla
Pite landsförsamling. Av den mångfald gravtyper landet f. ö. har att
uppvisa, finns inom nämnda lilla område endast en, röset. I det följande
kommer dock att vidröras även ett par andra gravar, men ej synliga ovan
jord. Dessa ha ej förr blivit uppmärksammade och nå något längre norrut
i kustlandet.

Nästa grupp fornlämningar i länet, som ådragit sig befolkningens
uppmärksamhet, om också ännu ej forskarnas, äro de s. k. labyrinterna,
eller som befolkningen kallar dem »jungfrudansar», »rundgårdar»,
»jättedanser», »jatunin tarhat» etc. Dessa träffas endast vid kusten
eller de nedersta älvloppen och utgöras av stenkretsar, lagda innanför
varandra i form av en irrgång. De kunna vara av betydande storlek. De
kunna finnas på skär längst ute i havet, t. ex. på Rödkallen utanför
Luleå eller Malörn fyra mil utanför Kalix älvs mynning, men även till
synes i det inre kustlandet, t. ex. vid Hietaniemi vid Torne älv.

En fornlämningstyp, som tidigare än andra ådragit sig såväl de lärdas
som menige mans intresse här uppe, är offerplatserna. Dessa förekomma
endast i lappmarkerna eller i den därtill närmast gränsande delen av
kustlandet. Deras utbredningsområde är tämligen jämt, till synes dock
tätare i översta fjällområdet. Dessa äro de enda fasta fornlämningar,
som varit föremål för vetenskapliga undersökningar inom länet och det
synnerligen givande resultatet av dessa undersökningar bådar gott även
för blivande undersökningar av andra fornminnen häruppe. Det gäller
tydligen att endast gripa sig an. Offerplatserna äro de talrikaste av de
hittills kända fasta fornlämningarna i länet. Jag har ett 50-tal
noterade, men antalet kan lätt mångdubblas. Deras utbredningsområde är
emellertid att hålla i minnet.

Till sist komma de s. k. boplatserna eller de platser, där man ännu idag
kan finna spår av den forntida människans bostäder, eldstäder,
tillverkning av redskap och – icke minst – måltider. Dylika ha först på
allra sista tiden upptäckts, men redan så pass många att grundad
förhoppning föreligger, att vetenskapliga undersökningar av endast dessa
skola föra vår kunskap om Norrbottens historia ett stort steg framåt och
vidare, att än fler snart skola komma i dagen. De flesta av dessa finnas
i kustlandets mellersta delar, Överkalix, Övertorneå, men en så långt
upp som vid Torneträskluspen, vilket är ett gott fingerpek. Hit räknar
jag nu icke alls alla de lapska boplatslämningarna, vilka så vitt man
ännu vet tillhöra senare, rent historiska tider, vilket icke hindrar,
att undersökning av ett antal av dem skulle vara till den största nytta
för den lapska etnografiska forskningen. Tecken finnas emellertid som
med stor bestämdhet peka på, att vi snart även skola träffa
förhistoriska lapska boplatser.

Utöver nu uppräknade fornlämningar finnas några andra, som antingen äro
av så osäker art, att de ej kunna upptagas i en så kort översikt, eller
tillhöra en tid, som är helt inne i vad vi i Sverige f. ö. kalla
historisk. Jag menar då lämningar av hus på gamla kyrkplatser, t. ex.
vid Kyrkbyn i Pite landsförsamling (kanske också där lämningar av en
gammal handelsplats kunna komma i dagen), liksom kanske vid Hietaniemi
kyrka. Alla dylika lämningar måste jag här nedan av utrymmesskäl lämna
åsido.

Vår viktigaste källa för kunskapen om de äldre tiderna utgöres av
fornfynden. Av ovanstående framgår, att endast några offerplatser blivit
vetenskapligt undersökta av där beskrivna fornlämningar. Forskningen har
alltså att framför allt lita till de s. k. lösa fornfynden, som genom
tillfälliga grävningar eller andra arbeten i jorden komma i dagen.
Dylika fynd äro hittills mest av sten. Den vanligaste bergart, som
använts för dessa redskap i Norrbotten, är skiffer, men även
grönstensarter träffas samt någon gång kvarts och kvartsit, i ett par
fall även flinta. På statens samlingar i Stockholm förvaras omkring 150
norrbottniska stenredskap och, om man medräknar de föremål, som finnas i
Norrbottens museiförenings ägo eller hos enskilda ägare, torde hela
antalet kända stenredskap från Norrbotten bli omkring 200. Det finns
emellertid även fornfynd i annat material än sten från området. Så några
föremål av ben och horn. Vidare vapen av järn samt smycken av brons.
Från de undersökta offerplatserna finnas även smycken och mynt av silver
och tenn.

Innan jag nu går vidare, finner jag mig av flera skäl föranlåten att
framhålla, att alla fasta fornlämningar stå under skydd av svensk lag
och få icke av enskild man, ej ens av jordägaren själv, undersökas,
rubbas eller på något sätt förstöras, utan är sådant belagt med böter.
De i bygderna intresserade, och sådana finnas i mängd bland såväl
allmogemän och andra, göra däremot forskningen den största tjänst genom
att anmäla till t. ex. länsstyrelsen, då något anmärkningsvärt
anträffas. Var och en förstår av huru stor vikt det är, att i ett för
fornforskningen så föga känt område _allt_ får komma forskningen till
godo.

* * * * *

Behandlar man nu detta ovan angivna material, klassifierar det efter
beprövade system och överblickar resultatet, så finner man, att vi kunna
i någon mån överblicka början och slutet av den förhistoriska tiden.
Däremellan ligger en väldig klyfta, som vi ännu ej kunna fylla, ej ens
genom att draga fram, vad vi veta från granntrakterna. Vidare finna vi,
att vi ha det absolut bästa och mångsidigaste materialet från forntidens
början, alltså den äldsta tiden, vilket ju onekligen verkar något
förbluffande. Skulle inte offerplatsfynden vara kända, så skulle vårt
vetande om forntidens slut vara till den grad torftig, att det skulle
vara mer än allt annat gåtfullt. Vidare finna vi vid ett dylikt hastigt
överblickande, att vissa trakter äro så absolut överlägsna vad fynd och
föremål beträffar, att det för en med förhållandena obekant skulle kunna
leda till de svåraste felslut. Dessa ojämnheter i fyndens fördelning
bero i främsta rummet på att under de sista åren vissa trakter varit
föremål för systematiskt genomforskande. Jag syftar härvid på
författaren Sigurd Dahlbäcks utmärkta femåriga arbete i länet öster om
Lule älv. Tydligt är särskilt, hur hans centrum, Överkalix, även
framträder i fyndkartan. Naturligtvis komma även efter de noggranna och
systematiska vetenskapliga undersökningar, vilka vi få hoppas snart
skola företagas över hela länet, vissa trakter att framstå som
överlägsna framför andra. Jag tvivlar ej heller på att även då
Överkalixtrakten, liksom även Övertorneå, komma att stå bland de främsta
och rikaste trakterna i länet. Men det gäller att nu hålla klart för
sig, att vissa trakter äro så gott som okända för den förhistoriska
forskningen och att många överraskningar alltså kunna vara att vänta.

Troligen kom människan mycket tidigt till Norrbotten, kanske ej så
mycket senare hit än till andra delar av landet som man tidigare
föreställt sig. Mycket av det nuvarande egentliga kustlandet fanns då ej
ovan vattnet, utan skar Bottenhavet långt in med en rik skärgård och med
stora fjärdar och vikar. Kanske t. o. m. det nuvarande Lappland då hade
en liten havskust på ett eller annat ställe. De största och bredaste
vikarna funnos under denna tidsperiod, vilken vi kalla stenåldern, där
nu de nedre loppen av älvarna rinna fram, främst då upp genom nuvarande
Övertorneå och Överkalix socknar. Här är det också som vi genom fynden
spåra en förmodligen talrik befolkning, som levat av jakt och fiske. Den
tidigaste bosättningen ha vi alltså i dessa eller därmed jämförliga
socknar och icke i de bygder, som vi nu räkna för de förnämsta eller
lika förnämliga. Liksom överallt i norra och mellersta delarna av
Sverige strövade människan från dessa sina bästa marker omkring åt
skilda håll, utåt skärgården, uppåt fjälltrakterna. Överallt träffa vi
fynd av stenåldersmänniskans redskap.

De äldsta typerna av dessa redskap träffas på en höjd över havet av i
stort sett hundra meter eller över, ungefär där man synes kunna utpeka
de inre vikarna av de stora nyss nämnda havsfjärdarna eller kanske från
dem av den pågående landhöjningen redan avsöndrade sjöar, helt säkert
utomordentliga marker för jakt och fiske. De yngsta typerna träffas ej
sällan i socknar, som senare höjt sig ur havet, t. ex. Råneå,
Nederkalix. Även i dessa yttre kusttrakter finnas ju punkter, som även
under ganska tidig del av stenåldern reste sig över vattnet, men på
nuvarande berg (lika med dessa forntidens öar) hittas sällan eller
aldrig fornfynden, utan på de ännu idag befolkade lägre liggande delarna
av socknarna, eller efter vattendragen.

[Illustration: Plantasjaurie. Vy över sjön vid offerplatsen (t. h. å
bilden)]

Den största massan av stenåldersfynden utgöras av ett slags stora hackor
av skiffer, grovt tillhuggna och med ena ändan tillslipad till en spets
eller egg. Denna typ synes ha sitt centrum i dessa trakter av landet
samt i angränsande delar av det nuvarande Finland. Forntiden kände inte
till landgränser i den mening vi nu ha. Gränser voro av naturlig art,
hav t. ex., men ej alltid var heller naturen ett hinder. En stark gräns
var i dessa tider endast den som grundade sig på en gradskillnad i
kultur, den på ett lägre kulturstadium stående var vilden, vilken nog
betraktades som ett slags djurform. Så som skett och sker än i dag i
vissa delar av världen. – För att återgå till stenhackorna, så synes
visserligen deras centrum ligga från Kemi fram mot Pite älv, men de
anträffas även långt utanför detta område i Sverige, över hela Norrland
ända ned i Dalarna. Det finnes ingen anledning att anse typen som ett
bevis på en utpräglad främmande kultur, kanske främmande ras här längst
i norr vid bottniska viken, utan torde den än så länge vara att betrakta
som en specialform som uppstått inom området på grund av säregna
omständigheter, varom vi ännu icke ha klarhet.

Som det är att vänta, ha vi inom Norrbottens stenålder spår av
inflytande, både från det nuvarande övriga Sverige och från Finland.
Ungefär i samma grad, kanske något mer från Sverige. Det senare
avspeglar sig i t. ex. fyndet av en flintkniv av skånsk flinta funnen i
trakten av Kiruna eller i några stridsyxor av eleganta former (s. k.
båtformiga yxor) från Pite, Nederluleå och Överkalix socknar och en
dylik (»rombisk») från Pajala. Även kunna i en hel rad stenyxors former
märkas ett avgjort sydsvenskt inflytande. Likaså synes ett alldeles
säkert nordsvenskt sådant, framför allt i ett ganska stort antal
skifferspetsar, spjut- och pilspetsar samt knivar och dolkar. Därav
finnas rena importstycken från dylika föremåls klassiska landskap,
Ångermanland, så t. ex. en av de allra största tveeggade dolkar av
skiffer vi känna, dels former, som påtagligen utförts inom Norrbotten.
Bland dessa föremål är också ett, som till sin form sammanhänger med
norska typer, men som genom sitt material pekar på Ångermanland som
förmedlare av formen. Även det svenska fjällområdet har skapat sina egna
former, i sitt eget material, kvartsen, ofta alldeles vit och
genomskinlig. Av dylika former ha vi också några inom länet, från
Arjepluog, Tärendö och Nederkalix.

Av inflytande från den för det nuvarande Finland typiska stenåldern
synes något i en del redskapsformer, dock ej så mycket som det
sydsvenska inflytandet. Vidare i några importstycken, t. ex. ett platt i
båda ändarna spetsat redskap med skafthål på mitten, funnet i
Övertorneå, samt ett snarlikt, dock ej platt och f. ö. betydligt större
redskap med stora utsprång på var sida om skafthålet. Detta redskap är
funnet i Arjepluog och båda torde vara att betrakta som stridsvapen. I
Pite landsförsamling är vidare funnet ett fiskesänke av horn av en typ
som man endast känner från Finland. Jämte detta föremål anträffades även
en vacker pilspets av horn, av en typ, som vi eljest träffa endast i
skiffer i Norrland eller mellersta Sverige.

I allmänhet torde kunna sägas, att Norrbottens stenålder bildar en
direkt fortsättning på den västerbottniska, om också där inflytandet
från det övriga Sverige är än mer handgripligt, särskilt beträffande
förekomsten av flintredskap och skifferspetsar. Även detta landskap är i
avsaknad av en förhistorisk behandling, men då den en gång sker, kommer
den med säkerhet att bidraga till klarläggandet även av en del
norrbottniska frågor, som ännu ej kunna besvaras.

Självständigheten i den norrbottniska stenåldern har redan vidrörts (med
ett område som går fram mot Kemi älv.) Jag kan icke underlåta att här
också peka på ett negativt bevis för denna självständighet gentemot den
sydöstra kulturen. Där har man så långt upp som till Ule älv anträffat
många boplatser, varå det kanske mest utmärkande fyndet är
lerkruksskärvan, i vanliga fall rikt utsmyckad med diverse ornament. Se
vi på norrländska förhållanden, så finna vi att hittills endast en enda
dylik boplats är anträffad, nämligen i Helsingland, och den ansluter sig
obetingat till snarlika dylika i mellersta Sverige. Övriga
boplatser i Norrland ge endast fynd av redskap eller avfall från
redskapstillverkningen eller ben och andra rester från måltiderna. Vad
de norrbottniska boplatserna beträffar, äro de ännu ej undersökta, men
av vad man känner om dem synes framgå, att de ansluta sig till den sist
beskrivna typen.

Av läget att döma tyckas de norrbottniska boplatserna, som så gott som
alla dylika boplatser från stenåldern, ha legat vid stränderna av något
vattendrag, vare sig havsvik eller insjö.

På sista tiden ha några fynd kommit i dagen, som ge anledning till att
betrakta dem som gravfynd från stenåldern, av en typ som kommer i dagen
allt mer och mer i det övriga Sverige, nämligen den s. k. enmansgraven.
Denna är alltid nedsänkt under flata marken, i grusåsar mest, och
ingenting ovan jord anger platsen som fornlämning. Det är alltså den
rena tillfälligheten som bringar graven i dagen, t. ex. just grustäkt.
Vid ett vägbygge i Råneå kom sålunda i dagen på ett ganska stort djup en
bred skifferspets och likaså ett par stenhackor på en halv meters djup
vid banbygget i Morjärv. Det är typiskt för den sortens gravar, att
ingenting anträffas av själva skelettet. Det är under årtusendenas lopp
alldeles förtärt. Vid de få tillfällen, då en vetenskapsman fått
tillfälle att bese en dylik plats, ha emellertid observationer gjorts,
som på det bestämdaste stöda teorien om fyndens karaktär av gravfynd.

* * * * *

Om man på grundval av det material från stenåldern, som nu i korthet
berörts, skulle söka att uttala sig rörande den ras, dessa första
norrbottningar tillhörde, så torde man inte komma synnerligen långt. Det
finnes en avgjort egenartad karaktär över den större delen av de häruppe
gjorda fynden; den är dock icke så märkvärdigt avvikande från vad man
ser i närmast liggande trakter i Sverige, att man därför skulle vilja
beteckna dem såsom tillhörande en annan ras än den där boende.
Olikheterna äro knappast större än vad man kan vänta i den yttersta
ändan av ett större och så långsträckt kulturområde som det svenska
under stenåldern. Man får heller inte glömma att detta svenska
kulturområde sträckte sig över Åland, en rent svensk stenåldersprovins,
över till sydvästra Finland och följde kusten norrut till långt upp i
Österbotten. Kanske den rent av nådde den ovan antydda norrbottniska
stenåldersprovinsen även från sydost och att alltså det sydsvenska
inflytandet nådde dit från två håll. Det finns mycket som talar för den
hypotesen och den skulle då nog också kunna bidraga till att förklara en
del av egendomligheterna i den norrbottniska stenåldern. Ty en dylik
kultur vandrar icke så långa vägar, därtill i olika riktningar, utan att
få sin egen lilla självständiga färgning, särskilt om under vägen
främmande kulturer beröras.

Nästa kulturperiod av forntiden är den begynnande metalltiden. Långt ute
i världen lär man sig att utvinna metaller för redskapstillverkning och
konsten når snart även Norden. Först kommer koppar, så en legering av
koppar och tenn, som vi kalla brons, varav också hela tiden fått sitt
namn, bronsåldern. Man förlägger dess början i Sverige till omkring 1800
år före Kristi födelse och den anses räcka omkring 1300 år. Denna korta
tid, kort i förhållande till de långa vägarna och de andra stora
svårigheterna kulturen haft att kämpa med för att nå till Norrbotten,
synes inte varit tillräcklig för att denna tidsperiod skulle kunnat
avsätta några djupare spår inom länet. Metallen var dyrbar, under hela
bronsåldern synes man ej heller i södra Sverige lärt sig att skaffa
råmaterialet på annat sätt än genom import, alltså varje bit skulle
införas eller också metalltackor för den inhemska industrien, som snart
växte sig kraftig. Genom dylika transporter blevo naturligtvis de längst
bort liggande landsdelarna satta i ett särskilt ogynnsamt läge utöver
vad de voro förut och man har all anledning att antaga, att det
huvudsakliga redskapsmaterialet i Norrbotten även under bronsåldern
fortfarande var stenen. Men vi se på vissa av dessa stenformer att de i
alla fall rönt inflytande från den nya tiden. Vissa av de enklare
skafthålsyxorna tillhöra helt säkert bronsåldern. Sådana ha vi, om också
i obetydligt antal, träffat här och var, i Älvsbyn, i Råneå, i övre
Gällivare etc.

Genom vad vi veta från angränsande trakter kunna vi dock med rätt stor
sannolikhet förutsäga, att man inom kort torde kunna påräkna ett och
annat fynd av mer ren bronsålderskaraktär. På finska stranden av Torne
älv, vid Alkkula, har gjorts ett dylikt fynd, nämligen en gjutform av
täljsten för bronsåldersyxa. Som vi se ligger fyndorten alldeles inpå
det nuvarande Norrbottens knutar, men inom det större Norrbotten, som
antyddes här ovan som en sammanhängande stenåldersprovins. Vidare ha vi
längre ned i Österbotten en hel rad fynd av rena bronsålderssaker, t. o.
m. gravfynd och även den finska lappmarken ståtar med ett mycket vackert
fynd av fyra stycken bronssvärd från Sodankylä. Likaså har norra Norge
ett par vackra fynd, betydligt längre mot norr än vad Sverige når, så
att icke är det bara den nordligaste breddgraden, som gör, att vi ej
ännu känna fynd från denna tid inom vårt län.

Se vi på Norrland f. ö., så är det märkbart, hur fyndfattigt det är från
den tidsperiod vi nu äro inne på. Det är egentligen bara Medelpad, som
har något större fyndantal. Det nordligaste fyndet i Sverige är gjort
vid Lycksele och består av en bronsyxa från bronsålderns slut.

[Illustration: Lill-Sajvets offerplatsfynd]

Skålspännen av brons, vågskålar med vikter, fingerringar av silver och
brons, fragmentarisk halsring av silver m. m.

Av fasta fornlämningar känna vi ännu ej några från bronsåldern i hela
Norrland, om man undantar några hällristningar vid Ångermanälven. Man
har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de många och stora
gravrösena utefter norrlandskusten, emedan dessa till sin byggnad och
sitt läge alldeles överensstämma med bronsåldersrösen i det södra
Sverige, men än så länge har intet av dessa rösen gett så säkra fynd,
att man av dem kunnat yttra sig med bestämdhet om dessa vackra och
karaktäristiska fornlämningar. Några av dem ha lämnat fynd från nästa
tidsperiod, järnåldern, varför man med den största försiktighet än så
länge bör behandla denna grupp, varav även ett trettiotal finnas i
sydligaste delen av länets kustland.

Vi ha sett, hur människan lämnat så gott som inga direkt påvisbara spår
efter sig under bronsåldern. Det är endast genom att studera angränsande
trakter och ta i betraktande vissa omständigheter, som vi ändå våga oss
på att anta, att en befolkning funnits här även under nämnda tid. Värre
blir förhållandet, när vi nu vända oss till den begynnande järnåldern.
Från dess början, som man i södra delarna av landet sätter till omkr.
500 år före Kristi födelse, till mitten av årtusendet efter har man i
Norrbotten ännu inga som helst spår. Och vad värre är, för förra hälften
av den tid, alltså till fram mot Kr. föd. och något längre har man inga
spår i hela Norrland efter någon befolkning. Här hjälper ej heller att
ta de angränsande trakterna till hjälp, ty vi se samma förhållande råda
såväl i hela Finland som i hela norra Norge. Först efter Kristi födelse
se vi, hur fynden börja att komma igen, först efter kusterna, sedan
uppför älvarna, till dess mot slutet av hednatiden såväl Norrland, norra
Norge som Finland synas blivit befolkade liksom för andra gången.

Denna underliga företeelse kan icke tills vidare få någon bättre
förklaring, än att landet av någon orsak blivit avfolkat. Genom
naturvetenskapliga undersökningar av våra torvmossar har getts en
naturlig förklaring till detta. Det har nämligen visat sig att
temperaturen på en tidpunkt, som just motsvarar de fem århundradena före
Kristus, sjönk med ett par grader och detta har medfört så svåra
förhållanden, kyla och för stor fuktighet, att det torde ha så gott som
omöjliggjort allt fastboende, kanske allt vistande här uppe i norra
Skandinavien för människor. Först när temperaturen åter börjar att
stiga, återkommer möjligheten till bosättning igen och människan återtar
de förlorade markerna.

Emellertid äro även för senare delen av järnåldern fynden från såväl
Västerbotten som Norrbotten så fåtaliga och så torftiga, att de på intet
sätt kunna jämföras med fynden från den årtusenden tidigare stenåldern.
Jämför man dessa två enda tidsperioder av forntiden, som gett några fynd
från länet, så synes den förra en rik och blomstrande tid med en talrik
över hela området spridd befolkning, då däremot den senare, den närmast
den historiska tiden liggande, ge några få, glesa fynd, liksom efter en
befolkning, som ännu ej tagit upp tanken på bosättning på allvar. Dock
tror jag icke att man får döma bara av de nu kända fåtaliga fynden, det
är nämligen påtagligt, att vår tids befolkning icke haft den ringaste
förståelse för fynd av t. ex. järn, utan dessa ha fått förfaras. När
intresset en gång vaknar, komma kanske fynden att strömma in i hastigare
tempo.

Den äldsta pjäsen från Norrbottens järnålder, som vi känna till, är en
kraftig yxa, avsedd att skaftas medelst ett vinkelböjt skaft, som stacks
in i en hålk i ena ändan. Den är funnen i jorden vid Moskusselet i
Arvidsjaur. Samtidigt ungefär torde en s. k. eldslagningssten av
kvartsit vara, funnen i Gällivaretrakten. Båda torde härröra från s. k.
folkvandringstid eller tiden 400-600 e. Kr. Från närmast efterföljande
århundraden torde ett par på vanligt sätt skaftade yxor vara, som
anträffats i Överkalix och Gällivare. De äro långsträckta och smala med
rak överdel, men med eggpartiet långt neddraget. Från den därpå följande
tiden eller den s. k. vikingatiden äro även några lösa fynd att
anteckna, såsom en vacker spjutspets, tyvärr utan fynduppgift (Luleå
mus.), en spjutspets och en pilspets från ett fjäll uppe vid Silbojocks
kyrka, ett par pilspetsar från andra ställen i Arjepluog, ett större
ringspänne av brons från samma socken och ett annat från Överkalix.

Från vikingatiden härrör även ett fynd, som av de uppgifter, som
framkommit, måste tydas som ett gravfynd, nämligen från Laisälven från
vägbygget fram mot Båtsjaur i Arjepluog. Här hittades, utan att efter
vad som uppgivits något var synligt ovan mark, ett mycket vackert
spänne, kupigt, ovalt. Typen är mycket vanlig i svenska samtida fynd och
kallas oval spännbuckla. Den är av brons, försedd med ett yttre, i rikt
mönster genombrutet skal. Fyndet låg i en grop, fylld med »jord och
sandgrus», och bland förmultnade benbitar. Förmodligen av samma art har
det fynd varit, som tidigare anträffats ett stycke längre söderut, också
vid Laisälven. Där hittades ej mindre än två ovala spännbucklor, ett
stort ringspänne av brons, ett mindre dylikt och en liten kniv av järn.

Av så fåtaliga fynd, som de nu uppräknade, torde man knappast vara
berättigad att döma något. Av en viss betydelse torde dock kanske vara
att notera sig till minnes, att utom Överkalix det endast varit
lappmarkssocknar, som gett några fynd. Emellertid måste även ihågkommas,
att den lilla grupp gravrösen vid kusten i söder, varom talats härovan,
med rätt stor sannolikhet tillhöra järnåldern, om också deras innehåll
genom en systematisk utplundring från befolkningens sida gått alldeles
förlorad för forskningen, utan att därför några större rikedomar
tillförts gravplundrarna. I Västerbotten ha några sådana, som ej
alldeles tömts på sitt innehåll av skattsökare, blivit vetenskapligt
undersökta samt ha gett fynd från folkvandringstid, alltså senare
järnåldern, just den tid, från vilken alla de kända järnåldersfynden i
Norrbotten härröra. Kanske kan något enda orört gravröse anträffas även
här i länet och en noggrann undersökning därav öka våra möjligheter att
förstå dessa gåtfulla tider.

I dessa rösen och i dessa lösa fynd ha vi ingenting, som vi icke kan
finna igen i samtidig svensk kultur, en kultur, om vilken vi veta att
den fortsätter rakt ned i vår egen nu levande svenska. Det var våra
svenska förfäder, som lämnat dessa spår efter sig och inga främlingar.
Kanske dock att en och annan av de där omnämnda pilarna kunna ha
tillhört lapparna, det är inte bara möjligt, utan troligt. Vi veta av
skriftliga källor redan, att lapparna sedan århundraden strövat omkring
i våra fjälltrakter och att såväl vi som norrmännen stodo i en livlig
förbindelse med dem. Att lapparna spelat en betydande roll under slutet
av vikingatiden, skola vi nu se. De fornfynd inom länet, som måste
hänföras till dem, äro nämligen oändligt mycket rikare och mångsidigare
än de, som tillhöra den svenska kulturen.

De lapska offerplatserna ha sedan länge varit uppmärksammade och till en
viss grad ha de också varit förtecknade redan under missionstiden,
slutet av 1600-talet och förra hälften av 1700-talet. Sedan har varenda
resenär i lappområdena gjort sina notiser om dem och helt säkert har det
varit många också, som gjort en och annan nyfikenhetsgrävning för att ej
tala om dem, som grävt, lockade av de sägner om här nedlagda
silveroffer, som ännu i dag äro gängse. Men underligt nog ha ytterst få
fynd blivit gjorda, i alla händelser inga omtalade av det värde att de
kunna tjäna till att vidga vår kunskap om lappmarkernas forntid, förrän
i de allra sista decennierna. Då har dels på förut kända, dels på
»nyupptäckta» platser gjorts det ena stora rika fyndet efter det andra,
så att nu kunna ett par tusen föremål av olika art ge oss en
föreställning om den kultur, som nådde fjälltrakterna vid övergången
från forntid till historisk tid – enligt sydsvenska begrepp. För
lappmarken liksom för länet i sin helhet räckte forntiden betydligt
längre.

Dessa platser ligga såväl i fjällen, t. ex. Rautasjaure i Jukkasjärvi,
som nere i skogslandet mellan kust och fjäll, t. ex. Gråträsk i Pite
landsförsamling och Lill-Sajvets i Gällivare, alltså från Torne älvs
ända ned till Byske älvs vattensystem.

Alla ligga de inom lapparnas nuvarande rörelseområde och om alla synas
lapparna ha traditioner, ja de flesta ha t. o. m. använts av lapparna
som offerplatser ända in i mannaminne. Fyndens hela karaktär ge även för
handen, att det ej kunnat vara annat folk än lapparna, som från början
också begynt offra på dessa platser, och vi kunna alltså i dem se de
tidigaste spåren, som vi hittills känna i Norrbotten, arkeologiskt sett,
av detta lilla folk.

På eller vid den plats, som utsetts till offerplats, en underligt formad
sten t. ex., har nu släktled efter släktled offer hemburits till den ena
eller andra gudomen. Mest kanske har man kommit med kött, kanske blod,
men även massor av horn eller delar av horn (dock ej alltid). Däremellan
mynt, smycken av olika slag och av olika metall, från silver till tenn,
men även oansenliga små plåtbitar av koppar eller järn m. m. Och på de
flesta platser även vapen, järnpilar, samt redskap eller redskapsskaft
av horn och ben.

Liksom man av de ännu kvarliggande benen kan se, vad slags mat man bjöd
sina gudar på, fisk och fågel av olika slag, kött av ren, nötkreatur,
får, get etc., så kan man också av de anträffade fynden av redskap,
mynt, smycken o. s. v. draga sina slutsatser rörande ett och annat.
Främst om kulturvägarna, de vägar på vilka lapparna uppehöllo sina
förbindelser. Det var några huvudvägar. En kom söderifrån, under senare
tid otvivelaktigt från Norge och förde med sig stora mängder av
vikingatidens små silvermynt, vilka lapparna borrade hål i och prydde
sin dräkt med. Där finns mynt från England, från södra Nordsjöns kust,
från nordvästra Tyskland, från Danmark, från Norge. En annan väg ledde
från det nuvarande Rysslands västra huvuddistrikt (trakterna innanför
Petersburg) genom Finland eller utefter Finlands och Sveriges kuster och
på den fördes framför allt smycken av alla de slag, som lapparna lärt
sig att tycka om. Alltså prydnader i form av små djurbilder,
fyrfotadjur, fåglar, prydnader i form av kors i alla möjliga
variationer, runda medaljliknande hängprydnader av många storlekar och
utsirningar, små bjällror, små fyrkantiga, runda eller hjärtformade
bronsprydnader att fästa på läderremmar, söljor m. m. Under beröring med
finsk kultur ha också kommit med runda och ovala spännen, ringspännen m.
m., likaså har svensk kultur gett sitt i en del andra ringspännen, i
fingerringar och armringar.

Förvånansvärd är till en början otvivelaktigt den intima förbindelsen
med Ryssland av detta lilla folk, som så att säga ännu ej framträtt i
historien. Men redan tidigt måste det ha stått i kontakt med nuvarande
ryska områden, ty dels finna vi lappar tidigt (800-talet) uppe vid Vita
havets kuster, dels synas dessa ännu i historisk tid ha uppträtt ända
nere vid Onegasjöns stränder och även långt ner i Finland.

Det är nu detta folk, som vid dessa tider, kanske också tidigare, varom
vi intet veta, börjar att exploateras av sina grannar. Vi finna norrmän,
svenskar, karelare, och det mystiska folket kvänerna på allt livligare
farvägar däruppe och troligt är, att förbittrade strider utkämpats
mellan konkurrenterna, innan runt Bottenhavets stränder och dess
uppland, lappmarkerna, de svenska »birkarlarna» fingo all lapphandel i
sin hand inom åtminstone historiskt svenskt område. Men onekligen har
det sitt intresse att se, hur ända in i nyare tiden ryska köpmän synas
haft för vana att komma upp till marknaderna vid bottniska viken. Jag
tror nu för min del, att dessa ryska köpmän fått denna vana i arv efter
sina förfäder, vilka voro svenska köpmän i Novgorod och trakten
däromkring, och vilka kanske voro de, som just inledde dessa »ryska»
förbindelser. Redan när det svenska inflytandet börjar att göra sig
gällande i slavernas land, hade svenskarna haft sina vägar mot norr och
de »birkarlar», som flyttade över havet till Novgorod förde nog med sig
dit kunskapen om vad möjligheter, som fanns i den höga norden.

Ännu i början på 1300-talet synas birkarlarna ha varit bosatta i
Mälardalen, där ju tidigare Birkas handel dominerade. Vi ha också i de
trakterna under slutet av vikingatiden och början av medeltiden ett
starkt inflytande från det stora landet i öster. Det är helt naturligt,
att detta inflytande framför allt underlättades genom den stora mängd
svenskar, som från mälartrakterna flyttat dit över och som där grundat
den ryska enhetsstaten. Det kan då också tänkas, att en stor del av de
på offerplatserna funna föremålen från öster kommit dit via
Mälarlandskapen.

Av förut omnämnda fornlämningar är det nu endast de s. k. labyrinterna,
»rundgårdarna» eller allt vad de kallas, som inte blivit behandlade.
Deras tidsställning är emellertid så oviss, att det än så länge icke går
att hänföra dem till bestämda tidsperioder. Till någon bestämd sådan går
inte alls, ty så mycket vet man, att de tillhöra dels forntiden och dels
nutiden. Ännu i denna generation läggas på lek dylika kretsar såväl
efter svenska som norska kusterna, kanske även andra. Men å andra sidan
har man tydliga bevis för, att samma sed förekommit även under
medeltiden, under järnåldern och i södra Europa t. o. m. än tidigare.

3. RASFÖRHÅLLANDEN OCH FOLKSAMMANSÄTTNING INOM LÄNET
AV
H. LUNDBORG

Befolkningen i Norrbotten är mer varierande i yttre och inre avseenden
än i något annat län i Sverige. Orsaken härtill är den, att tre olika
raser: den nordiska (eller germanska), den finska och den lapska sedan
långliga tider tillbaka haft sin hemvist i dessa delar av vårt land.
Talrika rasblandningar ha under tidernas lopp ingåtts, vilket
åstadkommit så stor olikhet, att vi nu på vissa områden utan svårighet
kunna påvisa folk- och rastyper i alla möjliga nyanser. Mångenstädes
gives det ej någon skarp gräns dem emellan.

Nyare tiders ärftlighetsforskning lär oss, att anlagstypen (genotypen)
hos olika folk och raser, utformad under århundraden och årtusenden, är
det väsentliga, och att den hos olika individer aldrig helt upprepar sig
själv, om man undantager sådana tvillingar, som uppkommit ur en och
samma äggcell från början. De flesta tvillingar äro emellertid
utvecklade ur två olika äggceller och ha på den grund mer eller mindre
olika arvsubstans. I viss mån olika arvskombinationer ligga sålunda i
regel till grund för varje ny individ, som avlas. Inom vissa gränser gör
sig sedan miljön gällande, åstadkommande ytterligare olikheter, men
dessa under livet förvärvade förskjutningar i den ena eller andra
riktningen (modifikationer) förändra ej arvslagen.

Människan är, liksom alla högre organiserade varelser, att likna vid ett
stycke mosaik. De många smådelarna, som motsvaras av de olika
arvsenheterna (eller generna), bilda tillsammans en helhetsbild. Dessa
kunna kombineras i varierande mönster. På sådant sätt uppstå olika
anlagstyper, olika individer och under tidernas lopp olika raser och
folk.

Vad menas då med en ras och vad menas med ett folk?

Med en människoras förstå vi en mer eller mindre talrik grupp människor,
med likartade kroppsliga och andliga egenskaper av ärftlig natur. Man
talar sålunda om vissa utmärkande rasdrag, om en viss raskaraktär, ett
specifikt raspsyke o. s. v., egenskaper som fortleva tiderna igenom, så
länge rasen i fråga ej uppblandas.

Med ett folk (eller nation) åter menar man en större grupp människor,
vilka bilda en enhet genom likartad kultur. Denna senare i sin tur
bestämmes av miljö- och samfundsförhållanden, t. ex. ett enhetligt
språk, överensstämmande religion, gemensamma lagar m. m. Folkkaraktären
förändras undan för undan, beroende å ena sidan på de olika raselement,
av vilka ett folk är sammansatt – de kunna ju växla betydligt på grund
av in- och utflyttningar – å andra sidan på de skiftande
kulturinflytanden, som påverka folkets massa under olika tider.

Personer, tillhörande samma ras, ha många likartade arvsenheter. Deras
summa utgör det karaktäristiska för rasen i fråga. De komma åter och
åter, led efter led under århundraden och ännu längre, om rasen håller
sig ren. Sker rasblandning, tillkomma nya arvsenheter. Det uppstår nya
färger och mönster i mosaikbilden.

Säkert är, att arvsmassan eller anlagstypen hos olika individer, folk
och raser är ganska olikartad. Vi ha många talesätt, som ådagalägga, att
människorna halvt omedvetet erkänna detta, t. ex. »Det är god ras i
honom eller henne», »Det är ett rasdugligt folk», »Rasen förnekar sig
ej» o. s. v.

Ett folk av god rasbeskaffenhet skapar åt sig goda samfundsförhållanden,
om det fritt får utveckla sig, ett folk av dålig ras åter förmår ej
detta. –

Om vi efter denna lilla avvikelse återgå till förhållandena i
Norrbotten, så veta vi genom professor Montelius och andra fornforskare,
att för c:a fyra tusen år sedan hade den nordiska rasen ännu ej nått så
långt mot norden som till Norrbotten. Omstående kartskiss, hämtad ur ett
av Montelius’ arbeten, visar, att nordbornas (eller germanernas)
egentliga hem den tiden utgjordes av större delen av Skandinavien (med
undantag av dess nordligaste delar) samt av en liten del av
Nordtyskland. Från detta område utbredde de sig efter hand mer och mer
åt olika håll: mot söder, öster och norr, varest de påträffade andra
folkslag. I Norrbotten mötte de finnar och lappar, vilka närmast kommit
dit från nuvarande Finland. Lapparna utbredde sig i Lappland alltmer mot
söder. Finnarna och våra svenska förfäder föredrogo de för odling och
bofast liv mera lämpade kusttrakterna.

Under den långa period, som förflutit sedan dess, har befolkningen
långsamt tillväxt. Talrika omlagringar ha ägt rum tid efter annan. Det
är alldeles omöjligt att nu steg för steg följa denna rasprocess, utan
vi måste nöja oss med att draga upp några grova konturer och låta
framtida forskning – i den mån det är görligt – utfylla tomrummen.

[Illustration: Fig. 15. Lärare och skolbarn (olika blandtyper) i en
by nära Krokviks station]

[Illustration: Fig. 16. Lapska seminarister från olika svenska
lappmarker]

[Illustration: KARTOGRAM I Kartskiss av Skandinavien och
närliggande länder (efter Montelius). Den avser att visa den
nordiska rasens (»germanernas») utbredning omkring 2000 år
f. Kr. (= de prickade partierna). De områden i Finland,
Östersjöländerna, nuvarande Estland och Lettland och landet
kring Weichsel m. m., dit nordbor utvandrat redan under
stenåldern äro ej angivna på kartan.]

I Norrbotten skiljer man på svenskbygden i kusttrakterna uppemot
Haparanda och på finnmarkerna i norr och lappmarkerna i väster. Nekas
kan ej, att befolkningsstrukturen i det stora hela är betydligt olika
inom dessa områden med olika språk och olika kultur i övrigt. Skarpa
gränser dem emellan gives det visserligen ej. I nästa kapitel redogöres
närmare för dessa olika språkområden.

* * * * *

Man behöver ej vistas länge i Norrbotten i våra dagar för att märka att
en helt ny tid där håller på att bryta in. Det gäller numera att söka i
största möjliga mån tillvarataga och omsätta landets stora
naturrikedomar i form av malmer, vattenkraft, skogar, odlingsbar jord o.
s. v. Utvidgade och förbättrade kommunikationer äro härför en nödvändig
betingelse. Åtskilligt har redan gjorts och mera kommer att göras i den
vägen under de närmaste årtiondena. Inlandsbanan är bl. a. ett led i
dessa strävanden. Längs landsvägar och järnvägslinjer uppstå rätt snart
nya livskraftiga samhällen, mestadels genom inflyttning av folk från
andra trakter av landet. Nedanstående tabell ger oss en fingervisning om
befolkningsrörelsen i Norrbotten från 1870 till 1910 enligt Sveriges
officiella statistik.

TABELL 1

1870 1890 1910 Ökning på 40 år

Svenskar 57,782 81,172 132,047 74,265
»Finnar» 14,015 19,345 24,755 10,740
Lappar 4,260 4,266 4,330 70

Summa 76,057 104,783 161,132 94,075

Det framgår av tabellen, att folkmängden mer än fördubblats på 40 år
(från 1870 till 1910); att svenskarna ökats relativt mest med 74,265,
finnarna därnäst med 10,740, lapparna åter förete statistiskt en högst
obetydlig ökning. Den är dock i själva verket något större än tabellen
ger vid handen, ty en del lappavkomlingar, särskilt de rasblandade,
räknas efter en eller annan generation som finnar eller svenskar.

Tabell 2 ger oss en mera detaljerad översikt över svenskars, finnars och
lappars fördelning i de olika församlingarna, resp. städerna i
Norrbotten, under åren 1900 till 1910.

Tabellen är hämtad ur ett litet arbete av Arosenius om finnar och lappar
(i Statistisk Tidskrift för 1913). Jag följer hans redogörelse i stora
drag.

TABELL 2
Folkmängdens fördelning efter nationalitet i Norrbotten åren 1900
och 1910

Församlingar Svenskar Finnar Lappar Summa
år 1900 år 1910 år 1900 år 1910 år 1900 år 1910 år 1900 år 1910

Piteå landsförs. 17,928 19,623 6 7 17 10 17,951 19,640
Älvsby 4,991 5,803 2 5 2 2 4,995 5,810
Arvidsjaur 4,479 5,505 1 2 740 842 5,220 6,349
Arjepluog 1,749 2,211 17 35 559 603 2,325 2,849
Nederluleå 12,139 12,231 25 46 2 1 12,166 12,278
Överluleå 10,506 13,866 47 91 2 4 10,555 13,961
Edefors 2,364 2,539 15 – 36 30 2,415 2,569
Jokkmokk 3,619 4,610 57 63 211 209 3,887 4,882
Kvikkjokks Kapell 186 217 – 6 299 311 485 534
Råneå 7,694 8,066 23 18 60 53 7,777 8,137
Nederkalix } 12,694 {10,575 } 241 { 365 } 11 { 12 }12,946 {10,952
Töre } { 4,407 } { 6 } { – } { 4,413
Överkalix 5,456 5,928 41 54 42 31 5,539 6,013
Gällivare 8,778 12,659 2,500 3,049 467 537 11,745 16,245
Nedertorneå 1,222 1,690 1,826 2,273 8 9 3,056 3,972
Karl Gustaf 365 512 2,032 2,024 6 – 2,403 2,536
Övertorneå 371 432 3,016 3,230 19 21 3,406 3,683
Hietaniemi 353 354 1,592 1,772 23 24 1,968 2,150
Korpilombolo 264 298 1,694 1,678 32 29 1,990 2,005
Tärendö kapell 29 22 1,280 1,468 26 27 1,335 1,517
Pajala 192 272 3,778 3,871 55 41 4,025 4,184
Muonionalusta kapell 20 14 478 628 61 69 559 711
Jukkasjärvi 351 7,745 1,964 3,038 733 747 3,048 11,530
Karesuando 31 39 415 442 820 717 1,266 1,198

Luleå stad 9,385 8,874 97 85 2 – 9,484 8,959
Piteå » 2,639 2,621 16 11 – – 2,655 2,632
Haparanda stad 790 934 777 488 1 1 1,568 1,423

S:a i Norrbottens län 108,595 132,047 21,940 24,755 4,234 4,330 134,769 161,132

Fästa vi oss först vid lappbefolkningens antal i olika trakter inom
länet, så faller måhända mest i ögonen den stora minskningen inom
Karesuando, den har nedgått från 820 år 1900 till 717 tio år senare.
Karesuando är den enda socken i Sverige, där lapparna äro i majoritet.

Finnarnas antal har under ifrågavarande årtionde (1900-1910) ökats med
12,83 %. En absolut tillbakagång i finnarnas numerär förekommer endast i
de tre städerna, företrädesvis Haparanda, vidare i Korpilombolo och ett
par kustlandssocknar med så gott som uteslutande svensk befolkning
(Edefors, Råneå). Eljest hava finnarna ökats överallt i länet, men
tillväxten har ej hållit jämna steg med folkökningen i dess helhet.
Särskilt gör sig detta märkbart i de båda gruvsocknarna, Gällivare och
Jukkasjärvi. I Gällivare, där finnarna år 1890 voro i absolut majoritet
hade dess andel av hela befolkningen år 1900 gått ned till mindre än
fjärdedelen och år 1910 till 18,8 % eller mindre än femtedelen. Inom
Jukkasjärvi socken var den svenska stammen år 1890 företrädd endast av
ett femtiotal individer. År 1910 utgjorde svenskarna drygt två
tredjedelar, eller 67,2 % av hela socknens folkmängd, finnarna 26,3 %
och lapparna 6,5 %. I Karesuando socken utgjorde år 1910 svenskarna
omkring 3 %, finnarna 37 % och lapparna 60 %. Uti återstoden av länets
lappmarker (d. v. s. Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare socknar
undantagna) var vid samma tidpunkt det finska elementet föga
representerat.

Torneå fögderis kustland är den trakt, där det finska elementet är
starkast företrätt (se tabellen). Till härkomsten är otvivelaktigt en
god del av denna befolkning svensk, men ättlingarna av de tidigare
generationerna, som under århundradenas lopp blivit förfinskade, kunna
numera statistiskt ej skiljas från dem, som äro av mera ren finsk
härstamning.

Den söder om Torneå fögderi belägna delen av Norrbottens läns kustland,
eller nedre delarna av Kalix’, Luleå och Piteå fögderier jämte städerna
Luleå och Piteå är sedan urminnes tider en svensktalande bygd, dit
emellertid under de sista årtiondena åtskilliga personer av finsk stam
inflyttat, företrädesvis till de där belägna sågverken. Finnarnas andel
av hela befolkningen stiger dock ej högre än till 0,7 %.

En sammanfattning av svenskars, finnars och lappars antal år 1910 lämnas
i tabell 3.

Under decenniet 1901-1910 har svenskarnas procentiska andel av
folkmängden visat sig vara i tillväxt i alla huvuddelar av länet förutom
i södra kustlandet, varest inflyttning av finnar åstadkommit en
obetydlig förskjutning.

Finnarnas relativa andel har ökats i Karesuando – på lapparnas bekostnad
– och vidare i ringa mån i de landsdelar, där det finska elementet
representeras endast av inflyttade individer, nämligen i södra delen av
länets lappmarker och södra delen av kustlandet. Lapparna ha relativt
minskats inom samtliga huvuddelar av länet.

TABELL 3

Område Svenskar Finnar Lappar Summa

Karesuando socken 39 442 717 1,198
Gruvsocknarna (Gällivare och 20,404 6,087 1,284 27,775
Jukkasjärvi)
Länets lappmarker i övrigt 12,543 106 1,965 14,614
Torneå fögderis kustland 4,528 17,432 221 22,181
Södra delen av kustlandet 94,533 688 143 95,374

Hela länet 1910 132,047 24,755 4,330 161,132

Detta utgör i procent:

Område Svenskar Finnar Lappar Summa

Karesuando 3,3 % 36,9 % 59,8 % 100,0 %
Gruvsocknarna 73,5 % 21,9 % 4,6 % 100,0 %
Länets lappmarker i övrigt 85,8 % 0,7 % 13,5 % 100,0 %
Torneå fögderis kustland 20,4 % 78,6 % 1,0 % 100,0 %
Södra delen av kustlandet 99,1 % 0,7 % 0,2 % 100,0 %

Hela länet 1910 81,9 % 15,4 % 2,7 % 100,0 %
» » 1900 80,6 % 16,3 % 3,1 % 100,0 %

[Illustration: KARTOGRAM II Antropologisk karta över Sverige]

Antalet lappar i hela Sverige utgjorde 1870 (enligt den officiella
statistiken) 6,711, år 1910 uppgick antalet till 7,138, sålunda en
förökning under en 40-årsperiod på några hundra personer. Under denna
tidsperiod ha de nomadiserande lapparnas antal gått tillbaka från 4,884
till 3,641. Det utgör en förminskning på inemot 25 %. Lapparna ha
sålunda allt fortfarande ett s. k. nativitetsöverskott (det födes flera
än det dör årligen), ehuru antalet nomader minskas. På grund härav måste
ett allt större antal lappar undan för undan söka sig utkomst på annat
sätt än genom renskötsel. De lappar som övergå till bofast liv, gå på
jämförelsevis kort tid upp i det svenska folket. Man kan utan svårighet
konstatera, att det bland lapparna i Norrbotten sedan lång tid skett en
befolkningsrörelse sådan, att en hel del lappar i vissa delar av länet
(t. ex. i Kalix älvdal) successivt övergått till bofast liv. De ha
bosatt sig vid kusterna eller i skogslandet väster- eller österut (i
Norge och Sverige) där de lägga grunden till byar, som snart överlagrats
av finnar och svenskar. Lapparna denationaliseras då. Tomrummen, som på
sådant vis uppstå i fjällen, fyllas genom inflyttning av lappar
norrifrån, och så går det förr eller senare på samma sätt med dem. Denna
process kan pågå, så länge det finnes tillräckliga reserver av
renskötande lappar i nordligaste Skandinavien. Vi ha emellertid sett,
att lappstammen i Karesuando håller på att gå tillbaka.

* * * * *

Det har i det föregående flera gånger framhållits, att Norrbottens
befolkning är mycket uppblandad. Kartogrammet här bredvid åskådliggör
detta. Den visar oss den rena nordiska typens förekomst i olika svenska
landskap. De mörkast markerade delarna, Lappland och Västerbotten, ha
endast mellan 5 och 6 % dylika.[1]

[1] Den rena nordiska typens förekomst i olika svenska landskap efter
Anthropologia suecia. De ljusa delarna på kartan omfatta de landskap, i
vilka mer än 10 % av befolkningen företer ren nordisk typ (= 1 äkta
långskallighet; 2 reslig kroppsbyggnad, 170 cm. eller mer; 3 blont hår
och 4 ljusa ögon). Undersökningarna som ligga till grund för kartan, äro
gjorda på inemot 45,000 man beväring i slutet på 1800-talet. Det svenska
medeltalet utgör 10,7 %. Maximum kan Dalsland uppvisa med 18,3 %.
Lappland och Västerbotten förete de lägsta siffrorna, nämligen endast
5,5 och 5,1 %.

[Illustration: Fig. 1]

[Illustration: Fig. 2]

[Illustration: Fig. 3]

SVENSKA NORRBOTTENSTYPER

_Svensken av ren nordisk ras_ är högväxt, med långsmalt huvud och
ansikte, hyn är ljus, rödlett, håret blont, ögonen ljusa, näsan
jämförelsevis kort med rak profil. Fullt rena typer av detta slag äro
sällsynta i Norrbotten. Figg. 1-3 visa oss tre personer av jämförelsevis
ren svensk ras.

[Illustration: Fig. 4. Ren finne (tavastlänning efter Retzius)]

_Den renrasige finnen_ är tämligen kortväxt, satt och grovt byggd.
Huvudet är ganska kort och brett, liksom ansiktet, det senare får ett
nästan fyrkantigt utseende på grund av den stora bredden över
underkäksvinklarna (se fig. 4, som återger en tavastlänning i Finland
enligt G. Retzius). Finnens hår är blont, strävt, ögonen ljusa, näsan
klumpig med något konkav näsrygg (uppnäsa). Det gives emellertid i
nutiden åtskilliga finska stammar, t. ex. karelare, ester o. a., vilka
avvika ganska mycket från den nyss skildrade typen. En stor mängd
varianter förekomma i Norrbotten. Figg. 5-7 återge tre personer i
Norrbotten av rätt olika typer.

_Lappen av ren ras_ är lågväxt med kort och brett huvud. Ansiktet kort
med utstående okbågspartier och liten avsmalnande underkäke, håret
mörkt, stripigt, skäggväxten klen, hyn med gulaktig anstrykning. Näsan
ofta något konkav. Figg. 8-10 återge de karaktäristiska dragen av mera
renrasiga lappar.

[Illustration: Fig. 5]

[Illustration: Fig. 6]

[Illustration: Fig. 7]

FINSKA NORRBOTTENSTYPER

Figg. 11-14 visa oss blandtyper mellan lapskt och svenskt, lapskt och
finskt och finskt och svenskt.

Nedanstående diagram I och II åskådliggöra olikheterna i fråga om
ögonfärger och huvudets form (dess längd–breddindex), två viktiga
rasmärken, för svenskar, »finnar» och lappar inom landet. Svenskar och
finnar äro, som vi finna (diagram I) övervägande ljusögda, lapparna åter
i stort antal brunögda.

Huvudets längd–breddindex beräknas på följande sätt:

(största bredden gånger 100)/(största längden) = huvudets
längd–breddindex.

[Illustration: Fig. 8]

[Illustration: Fig. 9]

[Illustration: Fig. 10]

LAPSKA TYPER FRÅN NORRBOTTEN

[Illustration: Fig. 11]

[Illustration: Fig. 12]

[Illustration: Fig. 13]

BLANDTYPER

[Illustration: Fig. 14 Lapsk-finsk blandtyp]

De tal, som man får vid en dylik uppmätning och uträkning, variera
oftast mellan 70-75-80-85-90 och siffror däremellan. Det var den svenske
forskaren Anders Retzius, som först började med dylik indexberäkning.

Man brukar indela de olika huvudena efter indextalen sålunda:

1. _Äkta långskallar_ (_dolichocephaler_) med indextal lägre än 75.

2. _Mellanskallar_ (_mesocephaler_) med indextal mellan 75-80.

3. _Kortskallar_ (_brachycephaler_) med indextal över 80.

Gränstalet mellan kortskallar och de övriga utgör sålunda 80.

Av diagrammet härovan se vi, att lapparna äro i stort antal höggradigt
kortskalliga, med index över 85 (markerat med svart); »finnarna» äro i
mer än 75 % kortskalliga men mestadels ej i så hög grad (de streckade
partierna); svenskarna åter ha oftast lägre indextal, sålunda mera
långlagda huvuden, som redan nämnts.

Det återstår för antropologer och rasbiologer mycket tidsödande
forskningar innan vi kunna säga oss i detalj känna den norrbottniska
befolkningens rasbeskaffenhet. Fortsatta undersökningar äro sålunda här
av nöden.

DIAGRAM I
Ögonfärgen bland svenskar, finnar och lappar enligt förf:s
undersökningar. De omfatta alla personer av båda könen och i samtliga
åldrar boende på ett visst område

1. Svenskar (558 2. Nomadiserande lappar 3. »Finnar» (660
individer) i (463 individer) i individer) i
mellersta Sverige Norrbotten Norrbotten

[ILLUSTRATION] [ILLUSTRATION] [ILLUSTRATION]

[ILLUSTRATION: Brun, Melerad, Ljus]

DIAGRAM II
Huvudets längd-bredd index enligt förf:s undersökningar. De svarta
och streckade partierna angiva kortskallighet i mer eller mindre hög
grad

1. Svenskar (553 2. Nomadiserande lappar 3. »Finnar» (617
individer) i (437 individer) i individer) i
mellersta Sverige Norrbotten Norrbotten

[ILLUSTRATION] [ILLUSTRATION] [ILLUSTRATION]

[ILLUSTRATION: Index 85 eller mera, Index 80 intill 85, Index intill 80]

4. DIALEKTER, FOLKSEDER OCH HEMKULTUR
AV
HULDA RUTBERG

De norrbottniska dialekternas egentliga utbredningsområde är låglandet
vid Bottenhavet, dock med förskjutningar, som nå ända upp i Lappmarken,
längs älvarna. Sålunda vet man, att lulemålet har utlöpare i Jokkmokks
socken. När kolonisationen har skridit framåt från kustbygden mot
inlandet, tydligen därvid närmast följande de stora vattendragen, ha
resp. folkmål givetvis samtidigt gjort landvinningar. I varje större
älvdal har särskild dialekt utpräglats hos befolkningen i de stora
socknarna där. Under tidernas lopp ha dock variationer uppstått i de
olika socknarnas mål. Ibland kunna dessa variationer vara mycket stora,
såsom fallet är i fråga om överkalixmålet och nederkalixmålet, vilka
båda folkmål för övrigt äro mer avvikande från vanlig svenska än kanske
några andra bygdemål, med undantag blott för älvdalsmålet i Dalarna och
det gottländska fårömålet. Gränserna för de olika norrbottniska
dialektområdena, resp. överkalix-, nederkalix-, råne-, lule- och
pitemålets område, äro ännu ej fullt kända. Åtminstone gäller detta om
de tre sydligaste dialekttyperna och deras varianter. Emellertid
förefaller det, som om sockengränsen vanligen också blivit den
ungefärliga språkgränsen. Undantag måste givetvis göras för fall, där
relativt sen delning av en socken kommit att »utvidga» dialektens
område, så att detta omfattar två socknar, såsom fallet är med
nederkalixmålet, vilket ju talas i Nederkalix’ och Töre socknar.

Trots de norrbottniska folkmålens stora märklighet i språkvetenskapligt
avseende, trots deras utomordentliga intresse ur kulturhistorisk
synpunkt och deras oskattbara betydelse, när det gäller strävan att få
ljus över dessa nordsvenska bygders kolonisationshistoria, ha de dock
hittills endast i mycket ringa omfattning blivit genom av trycket
utgivna arbeten bekantgjorda och bevarade. Det finnes intet svenskt
dialektområde som i det avseendet är så illa tillgodosett som just
Norrbotten. Anledningarna härtill äro lätta att skönja. Det var vårt
lands mest avlägsna svenskspråkiga trakter, som det för utforskande av
dialekterna gällde att besöka, och undersökningarna ställde sig i
allmänhet dyrare och besvärligare än på andra håll, vartill kom, att
dialekterna i och för sig måste förefalla svåra att komma till rätta
med.

De äldsta källor, ur vilka men kan vinna någon upplysning om
norrbottensdialekterna äro Stockholms stads tänkeböcker (från slutet av
medeltiden), saköreslängder och fogderäkenskaper samt jordeböcker (från
1500-talet). Det är emellertid endast personnamnens och ortnamnens
skick, man ur de nämnda källorna får kunskap om.

Bland de ännu otryckta samlingar, som uppkommo på initiativ av
professorn, sedermera ärkebiskopen, Erik Benzelius d. y., är att nämna
kyrkoherden Jon. Nordwalls »Anmärckningar wid Öfwer Calix Dialect»
(1754). Några obetydliga notiser finnas om målet i Luleåbygden och i
Kalix uti N. Hackzells dissertation »De urbe Lula» (tryckt 1731).
Vidare må nämnas, att bland Johan Ihres manuskript i Uppsala
universitetsbibliotek finnes en mindre samling dialektord från
Norrbotten, det mesta härrörande från Överkalix.

I Hülphers »Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland»[1] ingå en del
angivanden rörande även de norrbottniska dialekterna. De av Hülphers
lämnade upplysningarna äro emellertid ytterst knapphändiga, men ändock
givetvis av intresse. Nära ett sekel senare eller år 1863 tryckes en
akademisk avhandling med titeln »Bidrag till kännedomen om Vesterbottens
landskapsmål», vars författare, Fredrik Widmark, lyckats att i sitt
kortfattade arbete – avhandlingen omfattar endast 16 sidor i tryck –
lämna ett förvånande klart och exakt besked om en hel del viktiga
företeelser inom särskilt resp. dialekters ljudlära. Bland norrbottniska
mål avhandlar den företrädesvis överkalixmålet. Denna Widmarks
avhandling är, jämte de förut nämnda notiserna hos Hackzell och
Hülphers, det enda, som finnes tryckt till kännedom om och klargörande
av de norrbottniska folkmålens ljudlära och ordböjning. Det är i sanning
ringa, i all synnerhet om vi betänka, att vi, såsom många tecken visa,
kommit till den tiden, då dessa dialekter raskt gå sin förvanskning till
mötes, ja redan förlorat mycket av sin gamla egenart. En blick på
exempelvis Widmarks tryckta och otryckta ordsamlingar från Kalix för c:a
femtio år sedan visar, att en mängd ord, som då funnos i bruk, nu äro
utdöda. Ordförrådet tyckes vara det, som starkast angripes, i det att
genuina dialektord ersättas av ur riksspråket inlånade uttryck
(»kulturord»), medan däremot språkljuden något bättre bibehållit sin art
– hittills. Men kanske har inom en mansålder redan den allt starkare
samfärdseln, den större in- och utflyttningen i socknarna och – icke
minst – den långvarigare skolundervisningen åstadkommit en nivellering,
som långt mer, än vad ännu blivit fallet, borttagit det säregna och
ålderdomliga skaplynnet hos våra skilda bygdemål här uppe i Norrbotten.

[1] Del V, som avhandlar Västerbotten, är tryckt 1789.

Några språkprov finnas återgivna i tidskriften »Svenska landsmål» 1881,
nämligen från Piteå av A. Klim, från Luleå av P. A. Pettersson, från
Nederkalix av O. G. Wiklund, från Överkalix av A. H. Sandström och L. E.
Carlsson. Härjämte må nämnas, att i tidningar, utgivna i Luleå, någon
gång förekommit smärre bitar på bygdemål. Men beteckningen av
dialekternas ljud är i alla dessa språkprov minst sagt grov. Det är
nämligen först tack vare uppteckning medelst landsmålsalfabetet med dess
många olika typer, som det blir möjligt att närmare återge dessa
ifrågavarande – liksom övriga – dialekters ljudbestånd.

I de samlingar, som tillkommit under senare år på grund av det arbete
för dialekternas utforskande, som skett på initiativ av Norrländska
studenters folkbildningsförbund, sedermera Norrländska studenters
hembygdsförening, är landsmålsalfabetet nyttjat. Dessa samlingar utgöra
värdefulla om ock ej på långt när uttömmande källor för kännedomen om de
norrbottniska bygdemålens ordförråd och grammatik. Endast en mindre del
av det insamlade materialet är vetenskapligt bearbetat, och, som nämnt,
är ännu intet av detta publicerat.

Det har tett sig, som om undersökningen av de norrbottniska dialekterna,
åtminstone en fullständig och systematisk sådan, skulle vara svår att i
tid få realiserad utan kraftigare allmänt eller enskilt ekonomiskt
understöd.

De anslag, som hittills kommit landsmålsforskningen till del, ha varit
för små för att möjliggöra det arbete, det här gäller. Varje dialekt
fordrar sin specialundersökning och är väl värd en sådan. Professor
Hesselman yttrar i en redogörelse för Norrl. studenters
folkbildningsförenings verksamhet av år 1910: »De norrländska
dialekterna äro så egenartade och sinsemellan så skiljaktiga, att nästan
varje sockenmål kräver en mycket detaljerad och utförlig undersökning,
för att språkforskningen skall kunna draga den avsedda nyttan av
arbetet. Framförallt gäller detta de mycket egenartade målen i
Norrbottens län, som ju var för sig måste betraktas som särskilda språk
snarare än som dialekter och som givetvis äro bland de allra
intressantaste bygdespråk i hela det nordiska språkområdet.»

I vilka avseenden, kan man fråga, är det då, som dessa bygdespråk äro
speciellt intressanta? Jag måste vid svaret härpå nöja mig med några få
angivanden. De här i fråga varande dialekterna förete bland annat en
utomordentlig rikedom på diftonger, i det att dels – såsom i
överkalixmålet – en del av de gamla fornnordiska diftongerna bevarats,
dels en mängd nya diftonger bildats, vadan t. ex. riksspråkets långa e,
i, y, u, o i de flesta fall i dialekterna motsvaras av diftonger. Det
heter sålunda i Överkalix _bain_ ’ben’, _stain_ ’sten’; vidare _dä̑ik_
’dike’ (Nederkalix), _dy̑ik_ (Råneå), _dö͡ik_ (Luleå), _dêik_ (Piteå);
_böi_ ’by’ (N. Kalix, Luleå), _boi_ (Piteå); _häos_ ’hus’ (Ö. Kalix,
Luleå), _höus_ (N. Kalix, Piteå); _båo_ ’bo’ (Ö. Kalix, N. Kalix,
Piteå), _bao_ (Råneå, Luleå). Ursprungligt (urnordiskt) långt a har i
Nederkalix övergått till ett öppet, långt å, i Piteå till slutet, långt
å, i de andra dialekterna motsvaras det av långt a, medan ett senare
förlängt a i Nederkalix bibehållits som a, men i flera andra trakter (Ö.
Kalix, Luleå) har sådant, senare förlängt, a blivit långt ä eller e. Det
heter alltså resp. _bot_ (öppet å), _båt_, _bat_, ’båt’; _da_, _dä_,
_de_ ’dag’. Som exempel på andra avvikelser dialekterna emellan kan
anföras Nederkalixmålets _rö̑k_ ’röka’, men _rä̑ik_ i Råneå och _roik_ i
Överkalix; vidare _völp_ (»tjock l») ’valp’ i N. Kalix, _välp_ i Luleå
och _volp_ (slutet o) i Piteå; _gö_ ’gått’ i N. Kalix, _gai_ i Ö. Kalix
och _goi_ (slutet o) i Luleå; tjära heter _tjora_ i N. Kalix, _tiro_ i
Ö. Kalix.

Karakteristisk för de norrbottniska dialekterna är den vanliga
förekomsten av s. k. »tilljämning», d. v. s. att ett _a_ eller _o_ i en
slutstavelse (med biton) förändrar kvaliteten hos en föregående vokal.
Sålunda uppstå former som _doa_ ’dagar’, _löro_ eller _lödo_ ’lada’.

Övergång av _d_ till _r_ i inljud och slutljud äger rum åtminstone i de
båda kalixmålen (alltså: _spora_ ’spade’). I samma mål förekommer det
även nasalljud.

Ett annat anmärkningsvärt sakförhållande är, att de norrbottniska
folkmålen till god del bevarat fornsvenskans kvantitetsfördelning; man
kan sålunda finna kombinationen kort vokal + kort konsonant och det även
i enstaviga ord som _skåt_ ’skott’, _hål_ ’hål’, _bek_ ’beck’, _stjip_
’skepp’, vilken sistnämnda företeelse de ifrågavarande dialekterna äro
ensamma om bland alla svenska mål – riksspråket givetvis inräknat – på
denna sidan om Bottenhavet. I en del av de östsvenska dialektområdena i
Finland – med de östsvenska målen äro de norrbottniska mer besläktade än
med några andra folkmål – samt på enstaka ställen i Norge förekommer
samma ålderdomlighet med hänsyn till kvantiteten i orden. Överkalixmålet
är egendomligt på grund av att det har uteslutande akut accent –
möjligen med undantag för vissa sammansatta ord, i vilka en dragning
till grav accent torde förefinnas. Antagligen är det på grund av
inflytande från finskan, eventuellt även lapskan, som den akuta
accentformen blivit förhärskande. I varje fall är det högst påfallande,
att å andra sidan nederkalixmålet, som ju också gränsar till finskt
språkområde, har en övervägande grav accentuering och till och med s. k.
»bruten» accent (circumflex) i ett flertal ord, där slutstavelsen
bortfallit (exempelvis i _bä͡it_ ’bita’, _lö͡ut_ ’luta’, _lö͡uk_
’lucka’).

Det ovan angivna rörande dialekterna kan givetvis endast i ringa mån
belysa dem, men torde dock vara vittnesbörd nog om deras egenart och
deras olikhet inbördes. I själva verket äro differenserna större, än vad
som framgår av de anförda exemplen, då den grova beteckning, jag i denna
översikt nödgats använda, icke låter några finare fonetiska
distinktioner framträda. Det är blott genom beteckning med
landsmålsalfabetet, som det blir möjligt att nära återgiva ljuden i
folkmålen. Som redan tidigare antytts äro de norrbottniska dialekterna
med hänsyn till såväl ljudlära som formlära befryndade med de svenska
målen i östra Finland. Ordförrådet har däremot rönt inflytande ej blott
från de nyssnämnda dialekterna – de östsvenska – utan ock från norskan.
Därjämte hava naturligtvis en hel del »kulturord» lånats från det
svenska riksspråket. Men på det hela ha de norrbottniska dialekterna ett
konservativt skaplynne, som hittills skyddat dem mot förlusten av deras
speciella egenart. Denna konservatism har ock gjort, att gränserna
mellan de olika dialektområdena, liksom framförallt gent emot finskt
språkområde, blivit så pass utpräglade och stabila – åtminstone gäller
detta om de trakter av Norrbotten, som jag haft tillfälle att besöka,
och rörande de övriga kan jag stödja mig på hörsägen. Det är alldeles
uppenbart, att de båda kalixmålen exempelvis, som ha finskan till
närmaste granne, på det bestämdaste värjt svenskt språkområde mot
finskan, som ju tyckes äga en seg benägenhet att söka ny terräng.
Hülphers säger i sitt förut nämnda arbete från år 1789, att »i Sangis
slutar Fader vår och i Säivis börjar Isä meiden». Redan Hackzell har i
sitt förut omnämnda arbete, »De urbe Lula» (1731) en liknande uppgift.
Zetterstedt, som 1822 publicerat en skildring över en »Resa genom
Sveriges och Norriges Lappmarker, förrättad år 1813», utropar först:
»Men hwad Allmogen i Calix socken talar illa, kan ej beskrivas! I Töre,
Månsby och Grötnäs kan man wäl förstå dem, och råkar man en person, som
icke bor wid allmänna wägen, så är hans tal platt obegripligt.» – – –
Men därefter upplyser förf., att också då, 1813, var språkgränsen
densamma gent emot finskan, som den varit tidigare enligt Hülphers
uppgift, d. v. s. den gick mellan Sangis och Säivis. »Wi reste förbi
Landtjerf, hwarest fordom warit wärdshus och skjutsombyte, till Sangits,
den sista nordiska Gästgivaregård, der swenskan talas. Wi hunno Sejwits.
Här hade Swenskarnes språk upphört.» – Ännu i dag går språkgränsen i
nordost därsammastädes, mellan Sangis och Säivis. Detta sakförhållande
bär i sin mån vittne om, vad måhända dessa ifrågavarande dialekter gjort
den svenska kulturen och det svenska språket för tjänster genom sin
vakthållning vid gränsen för det svenska språkområdet. De gömma, dessa
liksom övriga norrbottniska dialekter, alltjämt på en fond av seg
livskraft, när det gäller avgränsning mot folkmålen och mot finskan,
resp. lapskan, men de ge vika för riksspråkets inflytande. Så förvanskas
våra norrbottniska folkmål och upplösas ändå, trots all sin egendomliga
utprägling – eller kanske just därför – i det att dessa dialekters stora
avvikelse från vanligt riksspråk gör det nödvändigt för allmogen att
lära sig »svenska», som de säga, såsom ett andra språk vid sidan av
deras egentliga modersmål, dialekten i hemsocknen. Och så blir småningom
»svenskan» det förhärskande språket i stället för »bondskan». Kanske att
efter någon mansålder blott de norrbottniska dialekterna med allt vad de
rymt av skatter utav språkligt och kulturhistoriskt värde, fått lämna
rum för det mera »allmänneliga» men också mera kosmopolitiska
riksspråket.

* * * * *

Det är givet, att icke endast språket ändras under tidernas lopp utan
ock seder och bruk. Mycket litet av verkligen gamla plägseder tyckes mig
kvarstå bland allmogen uppe i Norrbotten. Visserligen finnes en och
annan gård, där man hyser stor pietet för från fädren nedärvda bruk och
sedvänjor, men på det hela taget tillägnar man sig snabbt det nya, som
tiden och den fortgående utvecklingen för med sig.

Det är, som bekant, omkring högtidligheter som stå i samband med
bröllop, begravning, stora kyrkliga helger och sådant, de gamla bruken
gruppera sig. Men det återstår för närvarande knappast mer än ett vagt
minne av de gamla bruken fordomdags. Väl finnes kvar vid allmogens
fester svagheten för övermått av mat och även dryck, men vill man veta
något om ceremonier, som förekommo i samband med vissa fester, då måste
man fråga dem, som nu äro gamla. Särskilt i fråga om bröllopsfester
gäller, att åtskilliga arrangemang, som för en mansålder sedan eller
något mer hörde till, nu ej finnas. Alltjämt förekommer, att man ger
brudparet gåvor vid »gratuleringen» (lysningen) eller vid bröllopet, man
har åtskilligt kvar av den gamla matordningen, och man är möjligen också
noga med att det skall dansas en regelrätt »bröllopskatrilj»
högtidligheten och brudparet till ära. Och »brudframman» har ännu på en
hel del håll kvar sitt gamla ämbete: att pynta bruden. Kyrkvigsel är,
när det gäller allmogen, sällsynt, ja förekommer knappt. Sker vigseln ej
hemma i gården, så går den av stapeln i prästens ämbetsrum i närvaro av
några få vittnen. De gamla ceremonierna ha skäligen tunnats av.

Fordom kommo gästerna i långa rader till bröllopsgården, var och en med
sin »förning», vilken vanligen utgjordes av en stor limpa och dito
»smördisk» (fint krusad större smörbit) samt ost. Efter ankomsten till
bröllopsgården erhöllo gästerna omedelbart kaffe, till vilket serverades
en rikedom av bröd, såsom vetekringlor och stora tre- eller fyrkantiga
vetebrödskivor, avlånga pepparkakor med en mandel i, smörbakelser och
rån. Gästerna sutto radade runt väggarna. De flesta uppträdde i svart
dräkt och kvinnorna hade präktiga sidenschaletter på huvudet, några av
de äldsta mororna hade kanske stycke och mössa på huvudet. Även bruden
brukade vara svartklädd, hade krona och slöja samt på händerna vita
vantar. Det är naturligt, att även männen gjort sig så fina som möjligt,
isynnerhet brudgummen.

Efter kaffet följde vigselakten. Brud och brudgum gingo så till sina
respektive svärföräldrar för att hälsas av dem. Därefter framträdde
brudens far och även brudgummens och överlämnade en bröllopsgåva. Sedan
framlämnades skänker av andra släktingar och av vänner. Så började
dansen, varunder gummorna under stoj och skratt sökte »röva» bruden,
medan gubbarna skulle röva brudgummen, vilka bragder dock slutade med
att de unga tu fingo varann, varefter brud och brudgum under glada rop
hissades. Till sist dansades kronan av bruden, dock först efter
kvällsmåltiden, som utgjordes av »all sorts mat» (citat efter min
meddelare): stek, olika anrättningar av fisk, helst lax, stekta ostar,
kräm med smörtårtor som efterrätt.

Även vid begravningar vankades mycken traktering, först kaffe med dopp,
så vin, s. k. »picadon», därefter mat – åtminstone där man hade
»matgravöl» – och så ovanpå detta kaffe igen med stora smörbakelser
till. Före avresan till kyrkan iordningställdes »fälmat» åt gästerna, då
ju färden i och för jordfästningen och begravningen kunde taga nog så
lång tid, om man bodde avlägset från kyrkan. Innan liket fördes bort ur
sorgehuset och locket spikades till på kistan, samlades de närvarande
omkring denna och sjöngo under djup andakt en psalm.

Vid helgerna har allmogen i Norrbotten i stora skaror brukat bege sig
till kyrkplatserna, där man logerade i kyrkstugorna. Det blev då en
livlig och gemytlig samfärdsel mellan de olika stugorna, där elden
flammade i den öppna spisen och kaffepannan puttrade. Dessa kyrkbesök
utgjorde säkerligen en upplivande omväxling i vardagarnas mera enformiga
sysslor. Detsamma kan sägas om marknadsbesöken; på vintern, under
högsommaren och på hösten ägde dessa rum. Kanske var det företrädes de
unga, som frekventerade marknaden och njöto av karusellen och andra
roligheter. Fästegåvor köptes, eller åtminstone begåvade kavaljeren sin
dam med stora, granna, fransprydda »papperskonfekt». Våffeldagen; pingst
och mikaeli voro speciella ungdomshelger. Påsken var de äldres helg
framför andra. Naturligtvis förband man med jul och midsommar åtskilligt
av fest och lustbarhet. Julgranen är emellertid ett senare tiders
påfund, som ännu knappast annat än sporadiskt slagit igenom. Den vanliga
traditionella julmaten, fläsk, ibland lutfisk samt gröt, förekommer.
Numera förefalla julkalasen att ha inskränkts i jämförelse med vad
förhållandet var förut. Eljest kvarstå nog rätt oförändrade de
sedvänjor, med avseende på helger o. d., som ovan nämnts.

I vardagslag präglas den norrbottniske jordbrukarens och arbetarens liv
av trägen och tålmodig verksamhet, och det är påfallande, hur
anspråkslös och förnöjsam han i regel är. Vid festliga tillfällen vankas
det väl ett övermått av mat och dryck, men annan tid lever åtminstone
bondebefolkningen på den enklaste kost även under den tid, då arbetet är
som mest krävande. Man har helt enkelt inte tid, exempelvis medan
skörden pågår, att syssla något vidare med matlagning. Man dricker kaffe
bittida, kl. fyra eller än tidigare, då man stigit upp, samt äter kall
välling eller mjölk och bröd, varefter man går ut att slå, medan daggen
ännu ligger över gräset. Vid åtta-tiden är frukost. Då har något
hemmavarande kvinnfolk skött om ladugården och korna; möjligen har hon
också haft tid att sätta på en panna potatis, som jämte filmjölk,
tunnbröd och salt fisk – vanligen strömming – i regel är frukostmaten.
På förmiddagen drickes en »slät kaffekopp», d. v. s. kaffe utan dopp.
Dopp är nämligen något som sällan förekommer i vardagslag. Till
middagen, klockan ett eller halv ett, har man vanligen kall mat, såsom
kall välling eller andra lämningar från »kokning» föregående afton. Man
ger sig just inte tid att ha »kokning» till middagen, men om man kokar
något, är det vanligast med potatis, välling eller palt, ibland soppa på
torkat kött eller färsk fisk. Efter middagen tar hela huset sig en
timmes lur. Och sedan, efter inmundigande av kaffe, går man åter till
arbetet, till dess klockan blir fem. Då intages aftonvard, bestående av
filmjölk och bröd, varefter det åter arbetas, till dess kväll på allvar
inbrutit. Då äter man gröt eller välling och är så färdig att gå till
sängs.

Men så kan det hända, att man sent på aftonen – kanske helst en
lördagsafton – får se ett s. k. slåttlag eller slåttgänge, bestående
mest av ungdomar. Det är frivilliga, som gå att hjälpa någon, som till
följe sjukdom eller annat hinder kommit alltför betänkligt på
efterkälken med sitt skördearbete. Slåttlaget får läska sig med kaffe
och med kärnmjölk och gör i gengäld ett präktigt arbete. Kanske slutas
arbetet till sist med en svängom.

Vid skörd på de mera avlägsna »utängarna» har man med sig »nest»,
bestående av söt mjölk, filmjölk, salt fisk, smör och bröd.

När så skörden lyckligen är undanstökad, ställer man till med
slåttgille, en glad fest med riklig traktering och ofta med dans.

Under hösten styr man om, att säden blir mald och tunnbröd bakat. Och
naturligtvis är det mycket annat arbete man styr om också. Tegarna skola
vändas, innan det fryser, fåren hämtas från skogen och klippas,
höstslaktet skötas om. I en norrbottnisk bondgård av vanlig god typ är
man angelägen att i möjligaste mån förse sig själv med redskap och även
med garn och vävnader. Förfärdigandet av sådant upptar tiden rätt mycket
under vintern. Och så skall ved och hö köras hem. I gårdar, där det
finnes flera söner, ger man sig ut på förtjänst, ofta timmerkörslor i
skogarna, tills vintern och föret ta slut och vårbruket, »våranna», i
stället står för dörren.

Det råder i regel en nog så patriarkalisk styrelse i de norrbottniska
bondehemmen. Husbonden är den som bestämmer i stort och även i smått. Ej
sällan är det så, att en eller ibland flere av sönerna, som gift sig, bo
hemma i gården, och alla bruka gården gemensamt med fadern, husbonden.
Men förr eller senare arrangeras det hela om på sådant sätt, att de
gamla få »undantag» och hemmanet delas eller överlåtes på en eller par,
mera sällan flera, av sönerna, vilka lösa ut de övriga syskonen.

Bondgårdarna, åtminstone i kustbygden och de bördiga älvdalarna, te sig
i regel präktiga, rymliga, reela. Det är en och samma typiska stil, som
går igen: långa, rätt låga gårdar, vanligen bestående av ett stort kök
på ena gaveln, ett mindre rum (i bredd med förstugan) på mitten av huset
och en sal på den andra gaveln. Därjämte finnes ett sommarkök, ej sällan
med bredvidliggande kammare, i en särskild byggnad. Köket är det rum,
som mest tages i anspråk. Där äro alla församlade, medan de vistas inom
hus, såväl dag som natt. Mera sällan håller man till i salen. Den är
paradrum. Även kammaren spar man på i det längsta och bor hellre trångt
i köket. Där ännu de öppna spisarna äro i bruk, ventileras rummet bra,
men de få hastigt vika för den vid kokning bekvämare järnspisen.
Åtminstone i äldre hus saknades hakfönster, varför den öppna spisen hade
en viktig uppgift med hänsyn till ventilationen. Utstyrseln av köket,
liksom av de övriga rummen i huset är även den nog så ensartad i de
olika gårdarna. Under vintern täckes golvet av hemvävda mattor, och för
fönstren hänga gardiner på tvären; nedtill finnas jalousier att draga
för fönstren, när så behöves. Vid väggen mellan fönstren på gaveln är
ett större avlångt bord, matbordet, försett med en låda, »brödlådan». I
hörnen på bägge sidor stå sängar, oftast »högsängar» (lucksängar), och
vid dörren är ett stort skåp på ena sidan (mjölkskåpet) och en stor
vattenså på den andra. Diskbänk saknas ofta. Man diskar på spiselhällen
eller vedlåren, eller man har någon annan primitiv anordning för
diskningen. Vid ena fönstret på långsidan står vävstolen och på motsatta
sidan om rummet vid det andra fönstret, som är närmare åt spisen, ett
mindre bord eller en låg bänk. Enkla furu- eller björkstolar stå vid
fönstren och borden. Bland stolarna lägger man märke till »höstolen»,
som är försedd med en låda (under sitsen), där skohö förvaras.

Sängarna äro försedda med halmmadrasser, stundom därtill med stort
dunbolster, som lägges ovanpå halmmadrassen. Under vintern användas
fällar, på sommaren täcken. Sällan förekommer ovanlakan. Sådant är
förbehållet åt finare främmande, som härbärgeras i kammaren eller salen.
Dessa rum äro försedda med de bästa möblerna, ofta flere byråar och
sängar, de senare fyllda med sängkläder och högt uppbäddade. De vuxna
barnen bruka få en egen byrå och ofta därtill säng med utrustning.

Gårdarna uppe i de finska socknarna innehålla vanligen ett rum, pörtet,
och en kammare. Naturligt är, att både i de närmare och i all synnerhet
i de mera avlägsna trakterna många små och klent underhållna stugor
vittna om att Norrbottens bygder bebos ej endast av välbärgat folk. Men
det måste sägas, att befolkningen i Norrbotten på det hela taget reder
sig bra i sin strävan att avvinna naturen här uppe dess gåvor.
Intelligens och krafter prövas men stärkas ock av ansträngningen att
försvara och utvidga odlingen i bygder sådana som Norrbottens. Man måste
beundra detta folk för dess kraftutveckling och ihärdighet, för dess
förnöjsamhet och tysta, modiga kamp för tillvaron.

5. NORRBOTTENS KOLONISERING
AV
NILS G. RINGSTRAND

Då Norrbottens läns, liksom över huvud taget större delen av övre
Norrlands, första bebyggelse och uppodling skett genom söderifrån
kommande invandring, skulle en orienterande historisk redogörelse för
Norrbottens kolonisering – och därutöver tillåter mig ett knappt
tillmätt utrymme ej att gå – bliva liktydig med en blick tillbaka till
de tider, då denna invandring kan tänkas hava tagit sin början. Ett
arbete av denna art förutsätter vetenskaplig skolning för att kunna
kritiskt granska de dokument, vilka bragts i dagen genom undersökningar
på skilda områden, och tillkommer därför vetenskapsmannen och forskaren.
Den följande framställningen åter skall inskränka sig till en
redogörelse för de genom statliga påbud reglerade åtgärder, som åsyftat
ett ordnat kolonisationsarbete.

Det första bevis på ett från det allmännas sida visat intresse för
Norrlands och därmed även för Norrbottens kolonisering äga vi uti
drotsen Knut Jonssons den 5 september 1328 utfärdade kungörelse om en
överenskommelse, som i Telge träffats mellan hälsingar och birkarlar.
Enligt denna skulle vid Hälsinglands norra gräns, som sträckte sig till
Ule älv och Ule träsk, vem som helst få bosätta sig. De, som av fogden
över Hälsingland därtill erhållit tillstånd, skulle vara fria från skatt
intill dess att konungen, Magnus Eriksson, blivit myndig.

Nästa kända dokument, som avsåg en uppmaning till anläggande av nya
hemman, är Gustaf I:s öppna brev den 4 mars 1535, varigenom förkunnades,
att »vilken fattig man som lust ok villia haffuer at uptaga bruka ok
byggia anten på gambla Cronones ödestompter eller ok på Cronones ok
Konungens allmenningar, ther någre bolstäder finnes» vore berättigad
därtill. Genom sitt öppna brev den 20 april 1542 och plakatet den 19
april 1555 sökte konungen sedermera uppmuntra allmogen till bosättning
och att breda ut sig på »Cronones skogar och allmenningar» för att kunna
utgöra »Cronones skatt». Sedermera förklarades att nybyggen skulle vara
förskonade för Kungl. Maj:ts och kronans skatt och även njuta andra
förmåner.

Farhågor för skogsbrist gjorde emellertid, att uti 1647 och 1664 års
skogsordningar förbud mot nybyggens anläggande intogs. Då detta förbud
ej gällde de allmänningar, som voro stora och vidlyftiga och öde
befunnos, är det väl knappast troligt, att det hade något som helst
inflytande på fortgången av det nuvarande Norrbottens läns
koloniserande. Att förbudet ej avsåg lappmarkerna synes för övrigt
framgå av plakatet den 27 september 1673, genom vilket uppmuntrades till
anläggande av nybyggen i denna landsända och de, som efterkommo denna
uppmaning, beviljades 15 frihetsår samt att därefter ej beskattas högre
än själva lapparna, »med hvilka the öfwer alt giöres lijke, ok tilfolje
theraf blifwe frije för Knechteskrifning i alle Tijder.» Landshövdingar
och befallningsmän befalldes att »berörde åboer här medh behörighen
handhaffue, icke låtandes them något mehn, hinder eller intrång här emot
tilfogas, nu eller i kommande Tijder.» Genom plakatet den 3 september
1695 förnyades denna konungens uppmaning till lappmarkens uppodlande. Än
ytterligare anbefalldes landshövdingarna i den över 1734 års
skogsordning den 5 april 1739 utfärdade förklaringen att tillse, att
stora skogar och ödemarker, där jordmånen sådant medgåve, bleve till
åker och äng uppodlade samt skattlagda. Ytterligare föreskrifter om
nybygges upptagande och deras skattläggande meddelades genom reglementet
den 24 november 1749 och skogsordningen den 10 december 1793.

Det var emellertid helt naturligt ej nog med att statsmakterna uppmanade
till nybyggesanläggningar och därigenom verkade för landets bebyggande.
En sådan verksamhet betingade nödvändigtvis även ett ordnande av
äganderättsförhållandet. Gustaf I:s förklaring, att »sådane ägor, som
obygde liggie, höre Gud, Oss ok Sverigis Crone til» inneslöt i sig ett
framtida tvång att urskilja, vilka ägor som kunde till sådana hänföras.
Återstående mark skulle sedan i visst förhållande tilläggas upptagna
hemman. Detta avskiljande av kronans mark från enskild är ändamålet med
avvittringen, den statliga åtgärd, som jämte nybyggesupplåtelserna utgör
den bärande grunden för Norrlands och alltså även för Norrbottens
kolonisering.

Redan den 19 december 1683 hade landshövdingarna ålagts att pröva vars
och ens rågång eller, där sådan saknades, tillägga var och en så mycken
mark som funnes skäligt och till fullsatt hemman nödigt. Detta påbud,
som väl visade, att de ledande hade blicken öppen för de krav, som
nybyggesväsendets utveckling ställde på staten, ledde emellertid ej till
nämnvärda resultat. Av större betydelse för avvittringens fortgång var
det löfte, som lämnades allmogen i resolutionen på dess besvär den 17
augusti 1762, och som ställde i utsikt, att tvenne lantmätare skulle
tillsättas för lappmarkshemmanens skattläggande. För Västerbotten, som i
sig innefattade det nuvarande Norrbottens län, utfärdades föreskrifter
om avvittrings utförande år 1774, och den 23 maj 1780 förordnades
avvittringsrätt, varefter arbetet år 1782 påbörjades, men snart nog åter
avbröts. Den 10 februari 1824 utfärdades sedermera en för
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län gemensam
avvittringsstadga. För Lule lappmarks vidkommande ersattes denna stadga
den 13 december 1850 med nya föreskrifter, som dock ånyo upphävdes den
28 december 1861, varefter den 30 maj 1873 en för lappmarkerna gemensam
stadga utfärdades. Enligt dennas föreskrifter har avvittringsarbetet
inom dessa trakter i huvudsak bedrivits. Vissa ändringar i
avvittringsstadgans bestämmelser hava vidtagits genom sedermera
utfärdade kungörelser, bland vilka här endast må nämnas de, som
utfärdats den 20 april 1906, den 5 juni 1909 och den 31 december 1915.

Avvittringsarbetets ordnande genom nu nämnda författningar återverkade
även på kolonisationsarbetets framåtskridande. De kronomarker, å vilka
nybyggens anläggande var medgivet, blevo till sina gränser bestämda och
föremål för en, måhända i vissa fall ofullständig, men dock i sina
huvudsakliga drag tillförlitlig undersökning. I den mån dessa
kronomarker ej disponerades för något kronans ändamål, det vill säga,
vad dessa trakter angår, omfördes till kronoparker, tilläts å dem
tillsvidare anläggande av nybyggen.

En första inskränkning i detta medgivande gjordes genom kungl. brevet
till kammarkollegium den 25 maj 1860, delvis föranlett av en utav
landshövdingen i Norrbottens län Per Henrik Widmark ingiven underdånig
framställning. På grund av det stegrade virkesvärdet föreskrives i detta
kungl. brev, att de vid avvittringen uppkomna överloppsmarker, vilka
borde i kronans ägo bibehållas, skulle avskiljas från sådana, vilka
borde åt enskilda upplåtas. Intill dess de härför erforderliga
undersökningarna hunnit verkställas, skulle nybyggen ej få anläggas å
avvittrade överloppsmarker.

En annan inskränkning i området för nybyggesupplåtelser vidtogs genom
kungl. brevet till länsstyrelsen den 13 december 1867, enligt vilket
nybyggen ej vidare skulle få anläggas ovan en gränslinje, som i
sammanhang med avvittringen skulle för varje socken i lappmarken uppgås.
Förutom att genom en sådan gräns lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga
rättigheter förmenades skola skyddas och tvistigheter dem emellan
förebyggas, skulle genom densamma även förekommas, att nybyggen anlades
i trakter, »helt och hållet otjenlige för kultur».

Då det syntes uppenbart, att avsikten med många nybyggesansökningar var
mindre att uppodla jord och skapa egna hem än fastmer att komma i
besittning av den skog, som tilldelades nybygget, förklarades genom
kungörelse den 19 april 1872, att förbudet mot anläggande av nybyggen i
lappmarken utsträcktes att gälla även trakter nedom den nyssnämnda
gränslinjen. Länge uppehölls emellertid ej detta förbud. Redan
avvittringsstadgan av den 30 maj 1873 innehåller nämligen i § 6
föreskrift om, huru i sammanhang med avvittringen inkommande ansökningar
skulle behandlas och tillägger, att nybyggen efter den allmänna
avvittringens fullbordande finge åt hugade sökande upplåtas inom de till
odling tjänliga delarna av landet och skulle genom särskilda
avvittringsåtgärder utbrytas. Genom den s. k. efteravvittringen hava
sådana åtgärder vidtagits i Arjepluogs, Arvidsjaurs, Jokkmokks och
Gällivare socknar. Sedan alla kronomarker numera äro disponerade, hava i
och med detta alla vidare nybyggesupplåtelser upphört.

Innan jag avslutar behandlingen av Norrbottens kolonisering genom
nybyggens anläggande, torde det kunna vara på sin plats att i korthet
redogöra för nybyggarens förhållande till staten, d. v. s. för de honom
tillkommande rättigheter och skyldigheter. De senare, som bestått uti
åläggande att inom viss angiven tid odla och bebygga stället, hava till
sin omfattning bestämts av konungens befallningshavande i samband med
att ansökningen om nybyggets anläggande prövats, en prövning, som ålegat
denna myndighet. Under den för arbetenas utförande föresatta tiden, de
s. k. frihetsåren, har nybyggaren åtnjutit ett visst mått av
skattefrihet, varjämte han av staten erhöll ett understöd i spannmål,
som genom kungl. brev den 10 februari 1824 bestämdes till åtta tunnor
korn att under tre år uppbäras med tre tunnor under vart och ett av de
första två åren och två tunnor under det tredje. Detta understöd utgick
emellertid ej till nybyggare i lappmarken.

[Illustration: Njunjes torp i Jokkmokks socken. Foto L. Wästfelt]

Nybygget har innehafts med en sorts stadgad åborätt, som ej kunde
fråntagas nybyggaren så länge han fullgjorde de honom förelagda
skyldigheterna, varom staten förvissade sig genom vart tredje år
återkommande besiktningar. Åborätten var ärftlig, men den nye
innehavarens kvalifikationer för värdskapet prövades av länsstyrelsen,
som, om anledning till anmärkning mot sökandens person ej förelåg, antog
honom som åbo med öppen rätt för den, vilken möjligen vore därtill mer
berättigad, att inom natt och år därom framställa påstående. Fullgör åbo
ej sina skyldigheter, kan han från besittningen skiljas; tvist härom går
till allmän domstol. Om åbo däremot ordentligt utför de odlings- och
byggnadsarbeten, som föreskrivits, kan besittningsrätten övergå till
äganderätt, vilket beträffande nybyggen, för vilka skyldigheterna
fullgjorts efter den 6 maj 1817 enligt ett då till länsstyrelsen i
Norrbottens län utfärdat kungl. brev, skedde utan skattelösens
erläggande, i motsats till vad fallet var beträffande äldre nybyggen. Då
nybygget till anläggning beviljades, blev det provisionellt skattlagt,
varefter vid avvittringen nybyggenas och de ur dem uppkomna hemmanens
skattetal slutgiltigt bestämdes med ledning av den avkastning, som åker
och äng beräknades lämna. I förhållande till skattetalet tilldelades dem
skogsmark; enligt 1824 års avvittringsstadga lägst 700 och högst 2,500
tunnland (345 à 1,235 hektar), enligt 1873 års stadga från 5,000 till
20,000 kv. rev (440 à 1,763 hektar), allt för helt mantal.

Av dessa skogsanslag avsattes i länets lappmarkssocknar och i Pajala
socken efter av avvittringslaget därom fattat beslut viss del till
allmänning. Genom ovannämnda kungörelse den 20 april 1906 bestämdes att
av skogsanslaget endast så stor del, som erfordrades för husbehov,
skulle omedelbart tilldelas hemman och nybyggen, under det att den
övriga delen skulle avsättas till allmänning. Samtidigt fastställdes
skogsanslaget till högst 1,200 hektar för helt mantal. Genom kungörelsen
den 5 juni 1909 utformades dessa bestämmelser än ytterligare.

Den förändring i 1873 år avvittringsstadga, som vidtogs genom 1909 års
kungörelse, gav upphov åt ett nytt slag av lägenheter, vilka böra i
detta sammanhang omnämnas, nämligen de så kallade inhysingslägenheterna.
Med detta namn betecknas ovan odlingsgränsen belägna ställen, som
anlagts utan vederbörligt tillstånd, eller för vilka de vid upplåtelsen
meddelade odlings- och byggnadsskyldigheterna ej blivit behörigen
fullgjorda. Befanns innehavare av sådan lägenhet hava å densamma nedlagt
sådana kostnader, att han vore förtjänt att vid den bibehållas och detta
kunde ske utan åsidosättande av annans rätt eller lapparnas intressen,
så skulle åt lägenheten i mån av tillgång utläggas särskilt område av
såväl inägor som husbehovsskog. Område fick ej tilldelas lägenhet, som
innehades av bolag eller av den, som icke vore inom socknen
mantalsskriven. Inhysingslägenhet finge ej skatteläggas, ej tilldelas
mer husbehovsskog än hemman av motsvarande storlek i samma trakt och ej
erhålla andel i så kallade samfälld husbehovsskog.

Frågar man nu, i vilken omfattning nybyggesväsendet bidragit till
Norrbottens kolonisering, så kan utan överdrift sägas, att det jämte den
av detsamma betingade avvittringen lagt grunden till hela Norrbottens
uppodling. I stort sett är denna ett arbete av länets bondebefolkning,
men även industriens utövare hava gjort sin icke obetydliga insats i
brytande av ny bygd. Särskilt böra i detta sammanhang framhållas tvenne
män, vilka framför andra gjort sig förtjänta av ett namn i Norrbottens
odlings historia. Främst i tiden – och kanske även i arbetets omfattning
– står Jonas Meldercreutz, som efter att år 1744 av sin medintressent A.
Steinholtz hava tillhandlat sig de av dem anlagda Meldersteins bruk och
Strömsunds masugn genom kungl. brev den 20 augusti 1753 erhöll åt sig
som odlingsdistrikt upplåtna de ödesland, som funnos mellan Kalix och
Lule älvar samt tre mil bortom Gällivare malmfält uppåt lappmarken. Han
anlade här ej mindre än 67 nya hemman. I äganderätten till dessa områden
efterträddes han av en annan storman i Norrbottens historia, Samuel
Gustaf Hermelin, som redan fått stora vidder inom dåvarande Luleå och
Jokkmokks socknar åt sig upplåtna. Vad dessa båda – Meldercreutz och
Hermelin – uppbyggt har väl sedan genomgått växlande öden, kanske delvis
beroende av att företagens ekonomiska bärkraft ej stod i rätt
förhållande till ledarens förhoppningar, omständigheter, som dock ligga
utom ämnet för denna uppsats. Faller emellertid talet på Norrbottens
kolonisering, skola deras namn alltid nämnas med den djupaste vördnad
och tacksamhet.

Mot sättet för nybyggens upplåtande och avvittringens utförande har
klander uttalats. Det må väl också vara sant, att metoderna för bådadera
icke stå i god samklang med den ändrade uppfattning i jordpolitiska
frågor, som sedan gjort sig gällande. Utgångspunkten för lagstiftarne
var dåtidens åsikt om storleken av de värden, som jord och skog
representerade, och om bästa sättet för dessa värdens nyttiggörande i
landets hushållning. Att de ej kunde förutse det inflytande, som dessa
värden rönte av revolutionerande uppfinningar och därmed följande vidgad
marknad för landets produkter, förringar i ingen mån deras arbete för
länets uppodlande – för dess kolonisering.

Sedan avvittringen emellertid numera slutförts och de
kronoöverloppsmarker, som i sammanhang med densamma uppstått, blivit
åtminstone till allra huvudsakligaste del förklarade till kronoparker,
är frågan om upplåtande av nybyggen avförd från dagordningen. De
åtföljder i skog, som tilldelats nybyggena, inneburo, såsom antytts,
även en uppoffring från statens sida, vilken med de allt mera stegrade
virkesvärdena ej längre motsvarar de fördelar, som genom
nybyggesupplåtelser äro att vinna.

Då emellertid en fortsatt bosättning å kronoparkerna var önskvärd för
att staten som skogsägare skulle hava tillgång på arbetare för
sitt skogsbruk, blev det nödvändigt att för detta önskemåls
tillfredsställande söka andra utvägar. Frågan härom upptogs vid 1888 års
riksdag genom enskild motion och föranledde riksdagsskrivelse med
begäran om utredning, huru ökat tillfälle att på för odling och
bebyggande lämpliga platser skapa egna hem samt där finna arbete och
utkomst kunde beredas Norrlands befolkning. Särskilt framhölls nyttan
och nödvändigheten därav att den del av befolkningen, som hämtade sitt
uppehälle från skogsarbete och timmerflottning, bleve bofast och erhölle
en fastare ställning än den, som dess av konjunkturens växlingar
beroende arbete i övrigt kunde giva. För kronoparkernas vård vore det
även fördelaktigt, om inom dem funnes en bofast stam av skogsarbetare,
som skulle hava till åliggande att på kallelse deltaga i
skogsvårdsarbetena mot skälig ersättning.

Den utredning, som på grund av denna riksdagsskrivelse kom till stånd,
föranledde Kungl. Maj:t att i en den 13 mars 1891 dagtecknad proposition
föreslå riksdagen att medgiva att å kronoparker i Norrbottens län, till
vilka förslaget ansågs böra inskränkas, till skogstorp tjänliga
lägenheter finge, där det vore för kronoparkernas vård och bevakning
gagneligt, av domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej överstigande 20 år,
upplåtas till odling och bebyggande åt personer, som ägde god frejd,
vore fullt arbetsföra samt i övrigt befunnes lämpliga.

Vid upplåtelsen skulle vissa villkor vara fästade, av vilka de, som voro
mest bestämmande för den blivande skogstorparens ställning, här må i
kort sammanhang anföras. Torparen skulle erhålla nödigt husbehovsvirke.
Under första upplåtelsetiden åtnjöte han frihet från utlagor mot
skyldighet att dels enligt de föreskrifter, som domänstyrelsen lämnade,
odla och bebygga torpet, dels inom visst område öva tillsyn och
bevakning dels ock att på tillsägelse mot skälig ersättning utföra å
kronoparken erforderliga arbeten. Då torpet blivit enligt givna
föreskrifter bebyggt, skulle torparen erhålla 500 kronor mot skyldighet
för honom att, om han skildes från lägenheten, avstå densamma till
kronan utan ersättning. Sedan frihetsåren gått till ända, skulle torpet
i förhållande till sin beskaffenhet åsättas viss avgäld, som skulle
utgöras i dagsverken. Torpare eller, om han avlede, hans arvingar ägde
företrädesrätt till ny upplåtelse efter frihetsårens utgång. Dömdes
torpare för svårare brott eller gjorde han sig skyldig till åverkan,
ohörsamhet mot ett eller annat, som väsentligen strede mot lag eller
allmän ordning, kunde han skiljas från torpet.

Av denna kortfattade redogörelse för upplåtelsevillkoren framgår, att
man gav de personer, vilkas hjälp man nu ville påkalla för odlings- och
skogsvårdsarbeten å kronoparkerna, en ganska ofri ställning, ej olik de
s. k. stattorparnas i sydligare delar av landet. Redan då dessa villkor
fastställdes, hade röster börjat höjas mot den dagsverksskyldighet »på
tillsägelse», som man här pålade torparna, visserligen mot »skälig
ersättning» för arbetet, men utan annan gottgörelse för arbetsplikten än
den tämligen betydelselösa friheten från utlagor för en obruten mark.
Den ganska minimala byggnadshjälpen, som därtill ej utbetalades förrän
byggnaderna blivit godkända, förutsatte att den, som vill skaffa sig ett
eget hem som skogstorpare, måste besitta ett visst kapital. Den lämnade
byggnadshjälpen svarade givetvis ej på långt när mot värdet av det
arbete, som skogstorparen måste nedlägga på byggnadernas uppförande.
Skildes han »av en eller annan anledning» från torpet, tillföll värdet
av detta arbete staten, och då anledning till torparens uppsägande kunde
vara bland annat underlåtenhet att fullgöra dagsverksskyldighet, så
inses än tydligare, huru bindande kontraktsvillkoren voro för torparen.
Dagsverke var även obligatoriskt betalningsmedel för den efter
frihetsårens slut torpet påförda avgälden, som alltså icke fick betalas
kontant, om än, vilket ju kunde tänkas, torparen genom annat arbete
kunde förskaffa sig större ekonomisk fördel än genom ett med »skälig
ersättning» betalt dagsverke å kronoparken. Angående torpares rätt till
kreatursbete stadgades intet.

Utväljandet av plats för de nya torp, som anlades på grund av det
statsmakternas beslut, för vilket nu redogjorts, skedde ofta nog ej med
tillbörlig urskiljning. Tillfälliga omständigheter, såsom lätthet till
erhållande av inkomstbringande, ehuru måhända mindre varaktigt arbete,
torde ej sällan hava varit bestämmande för sökandens val av plats för
det nya hemmet. Däremot blev detta val kanske ej alltid underkastat den
kritiska granskning ur synpunkten av torpets utvecklingsmöjligheter som
jordbrukslägenhet, vilken varit önskvärd. På så sätt uppstodo,
synnerligast under de första åren av den nya upplåtelseformens
tillämpande, skogstorp, vilka i avseende å tillgång på odlingsmark ej
motsvara vad man kan hava rätt att fordra av jordbrukslägenheter, vilka
skola kunna fylla uppgiften att vara ett verkligt stöd för en familj,
vars inkomst i övrigt är grundad på arbetstillfällen av ofta
intermittent natur.

Redan innan statsmakterna fattat sina beslut om upplåtande av skogstorp,
hade en del bosättningar ägt rum å kronans marker, utan att vederbörligt
tillstånd därtill förvärvats. Många av dessa hava tillkommit under en
länge sedan förfluten tid. Genom kungl. brev till domänstyrelsen den 10
februari 1893 förklarades, att sådana lägenheter nu finge upplåtas under
tillämpande av de för skogstorp gällande föreskrifterna, om de befunnes
vara som skogstorp tjänliga.

I proposition den 26 mars 1904 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
besluta – förutom utsträckande av bestämmelserna rörande skogstorps
upplåtande att gälla även för Västerbottens län – även vissa
förändringar uti de villkor för upplåtelserna, som innehöllos i 1891 års
beslut. Sedan riksdagen den 14 maj samma år anmält, att den bifallit det
framlagda förslaget, utfärdades den 27 maj 1904 kungörelse angående
upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och
Norrbottens län. I vissa delar, som i detta sammanhang hava intresse,
skiljde sig de nu utfärdade bestämmelserna från de år 1891 meddelade.
Sålunda borttogs torparens skyldighet att utöva tillsyn och bevakning å
kronoparken samt att efter tillsägelse utgöra dagsverken. Friheten från
avgäld och utlagor kompenserades med skyldighet att odla och bebygga
lägenheten enligt domänstyrelsens föreskrifter. När torpet efter
frihetsårens slut åsattes avgäld, skulle denna utgöras i penningar, dock
med rätt för torparen att i avräkning utgöra dagsverken på kronoparken.

Statsmakternas ställning till torparefrågan närmade sig sålunda allt mer
en modernare uppfattning om jordägarens och brukarens inbördes
förhållande till varandra. Reformernas väg var emellertid nu beträdd,
och de nya strömningar, som börjat göra sig gällande i norrländsk
jordlagstiftning, avsatte även sina spår i bestämmelserna rörande nu
behandlade upplåtelser. År 1904 hade norrlandskommittén avgivit sitt
stora betänkande, som även omfattade förslag angående skogstorpen och
därmed jämställda lägenheter. Vad kommittén i dessa liksom i en del
andra angelägenheter föreslagit blev föremål för ytterligare
bearbetning. Beträffande skogstorpen föranledde denna till att i en den
12 februari 1909 dagtecknad proposition vissa ganska genomgripande
förändringar i upplåtelsevillkoren föreslogos riksdagen till antagande.
Sedan riksdagen i huvudsak anslutit sig till de densamma förelagda
förslagen, utfärdades den 18 juni 1909 kungörelse angående upplåtande av
odlingslägenheter å kronomarker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen.

Genom denna förklarades först att upplåtelser enligt 1904 års kungörelse
icke vidare finge äga rum. Beträffande fordringar på den sökande
stadgades nu, utöver vad bestämmelserna av år 1891 därom innehöllo, att
han skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad samt äga förutsättningar
för drivande av ett mindre jordbruk. Vidkommande lägenheten åter, vilken
numera ej längre benämndes skogstorp utan odlingslägenhet, stadgades,
antingen att dess upplåtande skulle vara gagneligt för skogens vård och
bevakning, eller att jorden skulle vara belägen i närheten av odlad bygd
eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej möta.
Genom undersökning av lantbrukskunnig person skulle visshet inhämtas,
att tillräcklig för odling lämplig mark förefunnes. Lägenheten finge
emellertid ej tillmätas större än att den kunde brukas utan nämnvärt
anlitande av legd arbetskraft. Den, som redan ägde fastighet, finge ej
antagas till innehavare av odlingslägenhet, ej heller finge mer än en
lägenhet upplåtas åt samma brukare. Upplåtelsetiden utsträcktes till 50
år med innehavaren förbehållen optionsrätt till nytt arrende. Utan
domänstyrelsens medgivande finge lägenheten ej på annan överlåtas. I
kontraktet skulle intagas bestämmelse om fullgörande inom viss tid av
närmare angiven odlings- och byggnadsskyldighet. Frihetsåren bestämdes
nu till 15 år; från och med det 16:de besittningsåret ålåge det
innehavaren att erlägga avgäld, som skulle utgå med 3,6 % av dels det
kapitalvärde, som lägenheten ägde ouppodlad och obebyggd med rätt till
byggnadsvirke, dels den odlingshjälp å 750 kronor, som innehavaren ägde
uppbära. Utöver virke till i kontraktet bestämda byggnader skulle han
även äga rätt till virke för byggnader, som sedermera befunnes
erforderliga. Byggnaderna skulle brandförsäkras för kronans räkning
utan avdrag å arrendet, och i händelse av brandskada skulle
lägenhetsinnehavaren bota skadan utan rätt till fritt virke men mot
ersättning ur brandstoden, som av kronan skulle uppbäras. Andra skador,
till vilka innehavaren vore vållande, skulle av honom avhjälpas utan
rätt till ersättning eller till fritt virke. Å anvisat område, som kunde
mot annat utbytas, ägde lägenhetsinnehavaren rätt till bete för de häst-
och nötkreatur, som å lägenheten vinterföddes. Från betesrätt undantogs
mark, varå vidtagits skogsvårdsarbeten, som genom betesrättens utövande
kunde skadas. För den ovannämnda odlingshjälpen bestämdes nu vissa
betalningsterminer, nämligen så, att ⅓ betalades, då uthusbyggnaden vore
färdig, lika mycket då manbyggnaden fullbordats, och den sista
tredjedelen då en hektar åker vore bruten och försvarligt hävdad som
sådan. Vid lägenhetens avträdande skulle innehavaren vara skyldig att i
fullgott skick avlämna byggnader och odlingar eller ersätta den vid syn
konstaterade bristen. Slutligen stadgades att innehavare av skogstorp,
som upplåtits enligt 1891 och 1904 års bestämmelser, skulle äga att
efter frihetsårens utgång erhålla förnyat arrende i enlighet med de nu
fastställda villkoren. Utformandet av de närmare bestämmelser, som
erfordrades för genomförande av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut,
skulle åligga domänstyrelsen.

På grund av sistnämnda bestämmelse utfärdade styrelsen den 21 september
1909 vissa föreskrifter, av vilka den i detta sammanhang mest
intresseväckande är den, som angiver riktlinjer för tillmätandet av
lägenheternas storlek. Därom göres det uttalande, att odlingsmarken ej
borde omfatta mer än 6 hektar och kunde, där det visade sig nödvändigt,
förläggas i 2 skiften.

Sedan 1909 års kungörelse utfärdades, hava vissa smärre förändringar och
tillägg till densamma gjorts. Dessa nya bestämmelser, som alla avse att
förbättra lägenhetsinnehavarens ekonomiska villkor, innehållas uti
tvenne den 17 oktober 1913 och likaledes tvenne den 9 oktober 1914
utfärdade kungörelser, till vilka den, som önskar studera detaljerna av
skogstorpsfrågans utveckling, hänvisas. Den prisstegring, som kristiden
medförde, inverkade givetvis även på lägenhetsinnehavarnas möjligheter
att med stöd av den dem tillförsäkrade odlingshjälpen fullgöra åtagna
skyldigheter. Med framhållande härav beslöt 1917 års riksdag skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i vad mån ökning av bidrag
kunde böra beviljas. Följande års riksdag förelades förslag härom, och
sedan detta godkänts, utfärdades den 20 juni 1918 kungörelse i ämnet,
varigenom bestämdes, att ett tilläggsbidrag av intill 1,250 kronor
kunde, tilldelas vissa lägenhetsinnehavare.

Skogstorp och odlingslägenheter anlades såväl ovan som nedan den s. k.
odlingsgränsen. Genom den bebyggelse, som på detta sätt skapades ovan
sagda gränslinje, blevo lapparnas intressen ofta trädda för nära. Detta
föranledde dåvarande landshövdingen i Norrbottens län Oscar von Sydow
att i skrivelse den 9 februari 1914 fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
förhållandet. Framställningen hade till följd avlåtande till 1915 års
riksdag av proposition med förslag om inskränkning i upplåtelserna ovan
odlingsgränsen. Sedan förslaget av riksdagen godkänts, utfärdades den 3
juni 1915 kungörelse, varigenom 1909 års kungörelse icke skulle äga
tillämpning å trakterna ovan odlingsgränsen, varest upplåtelser endast
finge äga rum, då synnerliga skäl därtill förelåge. Avgörandet härav
skulle ankomma på Kungl. Maj:t.

Under den tid upplåtelse i Norrbottens län av skogstorp och
odlingslägenheter ägt rum hava kontrakt om följande antal dylika
lägenheter avslutats:

Skogstorp Odlings-
på 20 år på 50 år lägenheter Summa

På kustlandet 187 76 202 465
I lappmarken 101 89 98 288

Summa 288 165 300 753

Härjämte finnas inom lappmarken 7 för närvarande åbolediga skogstorp.

Det vaknande intresse för Norrlands koloniserande, som fått ett uttryck
i förslaget och beslutet om skogstorps upplåtande, hade emellertid sökt
efter även andra utvägar för att befrämja landets uppodlande och
bebyggande. Sålunda hade riksdagen på grund av väckt motion i skrivelse
den 29 maj 1901 anhållit, att Kungl Maj:t ville låta verkställa
undersökningar, om och till vilken omfattning lämpliga områden i
närheten av viktigare kommunikationsleder, industricentra eller platser,
där större samhällen uppstått, kunde å kronans ej särskilt disponerade
marker upplåtas till enskilda för odling och bebyggande. I samma
skrivelse framhöll riksdagen vikten av att åtgärder vidtoges för övre
Norrlands kolonisation.

De undersökningar, som i anledning av denna riksdagsskrivelse
verkställdes, ledde till förslag, att ett område, innefattande västra
delen av Alträsks kronopark och Selets f. d. stockfångstskog och beläget
invid Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre mil från Boden, ansågs
böra i första rummet tagas i bruk för de av riksdagen ifrågasatta
upplåtelserna. Det avsedda området hade en areal av 1,868 hektar, som
till mycket stor del utgjordes av myrar eller försumpad mark.
Avdikningsförslag för viss del av denna areal uppgjordes och 1905 års
riksdag beviljade ett anslag av 77,000 kronor för torrläggningsarbeten,
som utfördes under åren 1905-1908.

I en den 12 februari 1909 dagtecknad proposition föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen, att nybyggeslägenheter måtte å de ovannämnda trakterna få
upplåtas. Denna proposition byggde – förutom på de förberedande
undersökningar, vilka utförts på grund av 1901 års riksdagsskrivelse –
även på ingående undersökningar av myrmarkernas odlingsvärde,
verkställda av lantbruksingenjören J. E. Berggren, dåvarande
föreståndaren för kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå doktor Paul
Hellström och kulturingenjören Bertil Sahlin. Därjämte hade
domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit gemensamt yttrande i
ärendet. Vid dettas föredragande hade dåvarande departementschefen ett
uttalande till statsrådsprotokollet, vilket kan vara värt att i detta
sammanhang anföra. Efter att hava givit uttryck åt den meningen, att de
myndigheter som finge företagets ledning om hand, borde lämnas tämligen
fria händer, fortsätter statsrådet: »Företaget bör tillsvidare
huvudsakligen uppfattas som ett experiment. Det gäller att genom försök
avgöra, huruvida lämpliga nybyggesområden överhuvud kunna vinnas genom
utdikningar å de stora norrländska mossarne. För detta ändamål synes
nybyggesväsendet på ifrågavarande område böra ställas under en mera
intim, fortgående och patriarkaliskt handlande ledning än vad hittills
ifråga om nybyggen varit fallet och denna ledning i så stor omfattning
som möjligt tillerkännas rätt att handla efter omständigheterna.» Här
påbörjades sålunda, kan man säga, det kolonisationsarbete å kronan
tillhöriga myrmarker, som sedermera haft till följd först en inventering
av kronan tillhöriga odlingsbara sådana marker i Norrland och Dalarna
samt sedermera förslag om ett på denna inventering grundat systematiskt
kolonisationsarbete.

Riksdagen biföll i huvudsak vad Kungl. Maj:t föreslagit. Bland de
villkor, som gälla för upplåtelser å Alträsk må följande nämnas.

Varje lägenhet tilldelas som regel 10 hektar odlingsmark och dess
sammanlagda areal, impedimenter oberäknade, bör ej överstiga 20 hektar.
Lägenhetsinnehavarnas virkesbehov tillgodoses från en för ändamålet
avsatt allmänning, även upplåten till betesmark.

Till nybyggare antages endast mindre bemedlad eller obemedlad person med
god frejd, känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt med
förutsättning för drivande av ett mindre jordbruk. Den, som förut äger
fast egendom, varå kan födas en familj, må ej antagas till nybyggare. Ej
heller må mer än en lägenhet upplåtas åt samma person. Lägenheten
upplåtes med äganderätt, men upplåtelsen kan hävas, om nybyggaren under
de första femton åren, som betraktas som en försökstid, ej enligt givna
föreskrifter uppodlar och bebygger lägenheten, eller om han vägrar, att
efter försökstidens utgång utfärda köpeskillingsförbindelse med
inteckningsmedgivande för betalning enligt vissa angivna grunder.

Virke till byggnader och hägnader erhåller nybyggaren under försökstiden
från omgivande kronopark. Han är skyldig att hålla byggnaderna
brandförsäkrade för kronans räkning till betryggande belopp. Vid
brandskada skall han bota skadan utan rätt att erhålla fritt virke från
kronan; brandskadeersättningen, som uppburits av kronan, tillhandahålles
nybyggaren i den mån det erfordras för byggnadsarbetet. Under
försökstiden är han fritagen från utskylder och onera för lägenheten. Av
allmänna medel erhöll nybyggaren en odlingshjälp av 750 kronor, sedan
1920 höjd till 1,250 kronor, som utbetalas i vissa terminer.

Återfaller nybygget till kronan, skall nybyggaren återbära värdet av
mottaget virke och odlingshjälp i den mån, som detta icke motsvaras av
värdet å utförda byggnads- och odlingsarbeten. Tvist om dessa värdens
storlek avgöres av skiljemän. För nybygget erlägges en köpeskilling, som
bestämmes efter ett pris av högst 50 kronor för hektar av arealen,
impedimenter oberäknade, med tillägg av uppburen odlingshjälp. Densamma
uppdelas i tvenne lika delar, av vilka å den ena, amorteringsdelen, från
och med det sextonde besittningsåret, erlägges en annuitet av 6 %, varav
3,6 % utgör ränta å oguldet kapital. Den andra delen, den stående,
förräntas likaledes efter 3,6 %. Nybyggaren kan när som helst inbetala
hela köpeskillingen och kan göra avbetalningar å den stående delen. Den
stående delen är från statens sida ej uppsägningsbar, förrän
amorteringsdelen guldits, såvida ej lägenheten vanhävdas, då hela
köpeskillingen kan uppsägas, vilket även kan äga rum, om lägenheten
övergår till annan än efterlevande make eller bröstarvinge eller till
dessa, som behålla lägenheten oskiftad. Inom fem år efter det
amorteringsdelen guldits skall den stående delen i alla händelser
inbetalas. I avseende på priset för lägenhet kan jämkning göras i den
mån, som lägenheten vid upplåtelsen må vara i större eller mindre
omfattning odlad eller bebyggd. Den närmaste tillsynen över Alträsks
nybyggesområde handhaves av en särskild nämnd, bestående av tre av
Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, vilka för sitt arbete ej åtnjuta annan
ersättning än den reseersättning, som kan bestämmas.

Kungl. Maj:t fastställer de närmare grunderna för förvaltningen av den
för nybyggena gemensamma allmänningen. Dessa grunder äro intagna i det
för nämnden den 21 juni 1912 utfärdade reglementet. Enligt där meddelade
bestämmelser verkställes genom revirförvaltaren vart tredje år utsyning
av för nybyggaren behövligt byggnads- och stängselvirke samt bränsle.
Nybyggaren har rätt att av det förra slaget virke årligen erhålla 5
kubikmeter och av brännved 30 kubikmeter. Lämnar skogen med hänsyn till
sitt framtida bestånd ej tillgång härtill, minskas kvantiteten
proportionerligt; kan skogen åter lämna större avkastning, skall
överskottet försäljas. Den i sådant fall inflytande köpeskillingen skall
tillföras en nybyggeskassa, som förvaltas av nämnden, och som skall
användas till bestridande dels av förvaltningskostnader dels av vissa
underhållsarbeten å diken, som åligga staten. Därutöver äger nämnden
rätt att, om kassans tillgångar det medgiva, med dess medel bestrida
kostnader för företag, som äro till gemensamt gagn för nybyggarna, och i
fall av trängande behov även till anskaffande åt dem av konstgödsel,
utsäde o. d. Till kassan inflyta även medel för utarrendering av jakt å
gemensamma områden samt av arrende för slåtter och betesmarker.

Enligt den kungl. propositionen och riksdagens beslut skulle å Alträsks
nybyggesområde inrättas ett mönsterjordbruk, som kunde tjäna till
nybyggarnas undervisning och ledning. Detta beslut har i praktiken
omsatts på det sätt, att växtbiologiska anstalten i Luleå med understöd,
av anslag från grosshandlaren Fraenckel i Göteborg på ett kolonat anlagt
försöksfält för belysande av skilda brukningsmetoder m. m. Även
betydelsen av betesvallars anläggande avser man att där påvisa.

Till dato äro å Alträsks område tretton nybyggen upplåtna. Med anslag,
som ställts till nämndens förfogande, kommer ett tiotal nya lägenheter
att i år utläggas och åt hugade sökande upplåtas.

När det i slutet av 80-talet och början av 90-talet verkligen blev
tydligt för en del av det övriga Sveriges folk, att vi i övre Norrland
hade en landsdel med rika utvecklingsmöjligheter, gav denna upptäckt,
såsom i liknande fall så ofta är händelsen, anledning till en hel del
överdrivna förhoppningar. Man trodde sig nu hava funnit en möjlighet att
leda den ström av utvandrare, som under 80- och 90-åren förde över en
halv million svenskar till det stora landet i väster, till trakter inom
landet. Dessa förväntningar rönte samma öde som så många andra, vilka
icke kunna taga hänsyn till alla de omständigheter, som påverka
människornas handlingar. Att här närmare ingå på denna fråga är ej min
avsikt. Här skall endast antecknas, att det för den, som sökt närmare
intränga i spörsmålet, blivit allt tydligare, att övre Norrlands
kolonisering är i huvudsak en inre kolonisationsfråga. I viss mån gör
Norrbottens län härifrån ett undantag, nämligen så till vida som
gruvfälten onekligen dragit till sig en viss kontingent arbetare från
södra delarna av landet. Men i huvudsak och särskilt när det gäller
frågan om landets ytterligare uppodlande, gäller även för Norrbotten den
satsen, att det är genom landsdelens egna söner, som detta arbete måste
utföras. Det är under sådana förhållanden glädjande att kunna anteckna,
hurusom utvecklingen inom en av länets huvudsakligaste näringsgrenar,
skogsbruket, skapat rikligare arbetstillfällen och därigenom underlättat
möjligheterna för den, som med begränsade ekonomiska tillgångar vill
bygga upp ett eget hem, att förverkliga denna sin avsikt. Önskemålet om
landets kolonisering och nödvändigheten för staten att för sitt
skogsbruk skaffa en stam av fasta arbetare hava alltså kommit att på ett
lyckligt sätt samverka, något som tagit sig uttryck i statens senaste
åtgärder för kolonisationen i Norrbotten, liksom för övrigt inom
Norrland i dess helhet.

Uppslaget till dessa åtgärder gavs genom en efter enskild motionärs
framställning tillkommen riksdagens skrivelse den 18 september 1914. I
denna hemställdes dels om en allmän undersökning rörande statens för
kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar
inom de sex nordligaste länen, dels om utredning och förslag till
ändrade och förbättrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å
kronomarker i samma län dels om omprövning, huruvida förändring i de å
kronomarkerna belägna större odlingsmarkernas förvaltande vore önskvärd
dels ock slutligen huruvida möjlighet kunde beredas för upplåtelse till
odlingslägenheter av s. k. disponerade ströängar, d. v. s. sådana
ängeslägenheter, vilka vid nybyggens anläggande i lappmarken varit till
dessa insynade och vid avvittringen under hemmanen bibehållits, ehuru de
blivit liggande inom kronomarkernas område.

Denna riksdagens skrivelse har efter förberedande behandling av frågan
givit anledning till en allmän inventering av kronans odlingsbara
marker, ett arbete, som verkställts under överinseende av den år 1916
tillsatta kolonisationskommittén, och vilket nu är avslutat å marken.
Vidkommande Norrbottens län har inventeringen givit till resultat, att
odlingsbara mindre torvmarker eller sådana myrar, vilkas areal ej
överstiger 100 hektar, med tillägg av erforderlig odlingsbar fastmark
hava en areal av c:a 83,000 hektar. Större odlingsbara torvmarker,
alltså sådana vilkas areal överstiger 100 hektar, omfatta c:a 58,000
hektar och odlingsbar fastmark, förutom den i förstnämnda uppgift
ingående, 2,171 hektar. Av de norrbottniska kronoparkernas areal utgöra
de skilda slagen av odlingsmarker resp. 4 %, 2,8 % och 0,1 %.

Ett annat för kolonisationen betydelsefullt förslag föreligger i samma
kommittés den 10 december 1919 avgivna betänkande med förslag i
ströängsfrågan, i korthet gående ut på att dessa ängar skola av kronan
återlösas genom utförande av odlingsarbeten åt de hemman, vilka
ströängarna tillhöra.

Då kolonisationskommittén tillsattes, hade departementschefen framhållit
lämpligheten av att kolonisationsförsök komme till utförande, under det
att utredningsarbetet fortginge, och innan kommitténs slutliga
betänkande avgåves. Detta var anledningen till att kommittén i ett den
15 december 1917 avgivet betänkande föreslog utförande av sådana försök,
sedan under sommaren närmare förundersökningar verkställts bland annat å
kronoparken Djupsjö i Bodens revir.

Då de föreslagna försöken vunno regerings och riksdags gillande och
sedermera nya sådana för varje år föreslagits och godkänts, torde det
vara på sin plats att här lämna en kort redogörelse för desamma.

De lägenheter, som under namn av kolonat upplåtits, hava med hänsyn till
de olika syften, som de var för sig avsett att tjäna, varit av tvenne
olika typer och storlekar. De mindre äro ämnade att bliva hem för
arbetare, som hava sin huvudsakligaste utkomst av skogsarbete, och för
vilka jordbruket utgör en binäring om än av stor betydelse. De större
kolonaten åter hava tilldelats jord till den omfattning, att de kunna
lämpa sig som bondejordbruk. Båda hava det gemensamt, att den dem
tilldelade odlingsbara marken i huvudsak utgöres av torvmark. Till de
mindre har lagts en areal av omkring fem hektar och till de större av
omkring femton hektar odlingsmark. Av skogsmark hava de senare
tilldelats ävenledes omkring femton hektar, under det att åt de mindre
ej givits mer skogsmark, än som nödvändigtvis erfordrats för områdenas
arrondering. För fyllande av kolonatens virkesbehov har i övrigt sörjts
på det sättet, att erforderligt virke för byggnader, hägnader o. d.,
avgiftsfritt lämnats från omkringliggande kronopark. Virke till
byggnaders underhåll samt vedbrand erhåller kolonisten under visst antal
år och till viss mängd likaledes utan ersättning. Kolonaten utläggas i
grupper, så att minst tre komma i varandras närhet. För att kunna
antagas till kolonist skall sökande hava gjort sig känd för arbetsamhet
och hederlig vandel samt äga förutsättning för drivande av ett mindre
jordbruk; kolonat upplåtes ej till den, som har fastighet av den storlek
att därå kan födas en familj; till varje sökande upplåtes ej mer än ett
kolonat. Upplåtelsen sker på femton år med rätt för kolonisten att, när
tio år förflutit, förvärva äganderätt till kolonatet. Genom statens
försorg upptagas å kolonaten erforderliga avloppsdiken. Å en del av de
mindre kolonaten har staten låtit utföra det huvudsakliga
byggnadsarbetet. När så varit fallet, åligger det kolonist att inom tio
år hava fullbordat byggnaderna i enlighet med ritning och beskrivning,
som vid upplåtelsen fastställts. Då staten ej förser kolonatet med
åbyggnader, åligger det kolonist att inom tre år utföra byggnadsarbeten
till samma omfattning, som staten å övriga kolonat, samt att inom tio år
hava fullbordat desamma. Då åbyggnaderna ej uppföras genom statens
försorg, lämnas åt kolonisten ett byggnadslån på högst 4,500 kronor, som
utbetalas i vissa terminer. Å mindre kolonat skall inom fem år uppodlas
en hektar och inom upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar.
Beträffande odlingsskyldigheten å större kolonat är föreskrivet, att
inom tre år skall uppodlas en hektar, inom åtta år ytterligare två
hektar och före upplåtelsetidens utgång än vidare två hektar. I
odlingshjälp betalas till kolonist å större kolonat 500 kronor; i
odlingspremie erhåller han dessutom, därest han utfört odling utöver den
ovan angivna, 200 kronor för varje hektar odlad fast mark och 100 kronor
för varje hektar odlad torvmark, dock högst 500 kronor, som avdragas å
blivande köpeskilling för kolonatet. Vill kolonist avträda kolonat,
erhåller han ersättning för de förbättringar han å kolonatet vidtagit,
dock med avdrag av virkesvärde, och erhållen odlings- eller
byggnadshjälp. Under upplåtelsetiden har kolonisten rätt till bete för
hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas å kolonatet. Efter utgången
av de tre första åren skall kolonist erlägga lega för kolonatet. Den
utgår med 3,6 % å markvärdet, beräknat efter här nedan angivna grunder,
och, då byggnaderna uppförts genom statens försorg, för dessa en avgift
av 180 kronor. Har kolonisten själv bebyggt lägenheten, utgår legan,
förutom med ränta å markvärdet, med 3,6 % ränta å undfånget byggnadslån.
Köpeskilling för kolonat utgår med dels 5,000 kronor för byggnader, som
av staten uppförts, dels 50 kronor för hektar för odlingsmarken med
upptagna diken, ett värde, som dock kan nedsättas, om så prövas skäligt,
dels 20 kronor för hektar för skogsmarken, dels slutligen med 10 kronor
för hektar för övrig mark med undantag av sjöar och berg, varjämte för
ståndskogen utgives ersättning efter en synnerligen låg värdeskala. Har
kolonisten själv bebyggt kolonatet, ingår i köpeskillingen i stället för
ovanskrivna byggnadsvärde byggnadslånet med uppburet belopp. Den efter
dessa grunder bestämda köpeskillingen betalas på samma sätt, som är
föreskrivet för betalning av köpeskilling för lägenhet inom Alträsks
nybyggesområde. För att uppmuntra innehavare av mindre kolonat att
utföra arbete å kronoparken lämnas dem en arbetspremie, vilken utgår med
30 kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som han eller något av
hans barn över 18 år varit å parken sysselsatt, och med 10 kronor för
varje fullt antal av 50 dagar, som barn under 18 år haft sådant arbete.
Intjänt arbetspremie avdrages från köpeskillingen. Vill kolonist, som är
berättigad att förvärva äganderätt till kolonatet, efter
upplåtelsetidens utgång erhålla ny upplåtelse av lägenheten, skall
sådant medgivas honom för ytterligare femton år. Vid sådant fall
bortfaller emellertid den under första upplåtelsetiden medgivna
betesrätten å kronoparken.

De svårigheter, som säkerligen möta många kolonister, då de skola
etablera sig som jordbrukare, har man sökt minska genom att bereda dem
möjlighet att ur en kolonisternas kreaturslånefond erhålla billiga
amorteringslån för inköp av en första ko.

För att för kolonisterna underlätta samfärdseln med den yttre världen
och därmed möjligheterna för dem att få sin utkomst på den nya boplatsen
har staten nedlagt ej obetydliga kostnader på väganläggningar.

Ledningen av dessa kolonisationsförsök uppdrogs åt en nämnd av tre
personer, bland vilka domänstyrelsens chef skall vara en.

Genom beslut av 1919, 1920 och 1921 års riksdagar hava förslag, som
avsett utvidgande av de första försöken och deras förläggande till även
andra kronoparker, blivit gillade, av vilket förhållande man torde vara
berättigad draga den slutsatsen, att de principer, på vilka försöken
byggts, tillvunnit sig riksdagens godkännande.

I Norrbotten hava dessa försök varit förlagda, förutom till
kronoparkerna Djupsjö och Ljusåtrakten i Edefors socken, till
kronoparkerna Ängeså i Överkalix socken, Vaksliden och Siksjö i
Arvidsjaurs socken, Pite i Piteå socken, Vargisåvattnet i Jokkmokks
socken, Pajala Östra i Pajala socken samt Ohtanajärvi och Västra
Limingojärvi i Korpilombolo socken. Beträffande de tre sistnämnda
kronoparkerna har riksdagen först i år fattat beslut, vadan några avtal
om upplåtelser av de här utlagda kolonaten ännu ej kunnat träffas.

En tablå över på marken utstakade kolonat och till kolonister upplåtna
visar följande siffror, beträffande vilka är att märka att i antalet
utstakade ingå de, som utlagts å sistnämnda trenne kronoparker.

Större kolonat Mindre kolonat att byggas
av staten av kolonisten

Utlagda 63 84 39
Upplåtna 35 36 12

Den kolonisation, för vars huvuddrag en redogörelse här ovan lämnats har
haft till föremål kronomarkernas uppodlande och bebyggande.
Kolonisationen har emellertid även varit inriktad på de i enskilt ägo
varande områdena och av staten njutit understöd. Härvid frånser jag
emellertid den hjälp till enskilda markers uppodling, som genom
skifteslagstiftningen och bidrag till laga skiftens verkställande av
staten lämnats, ehuru denna del av dess arbete på ifrågavarande område
varit det mest betydelsefulla. Att här ingå på detta ämne vore
emellertid liktydigt med att söka giva en framställning av de olika
skedena i vår jorddelnings historia, ett ämne av den vidlyftiga
beskaffenhet, att det ej kan upptagas ens till en mycket ytlig
behandling i en uppsats med den nu föreliggandes syfte. För min del
måste jag inskränka mig till att lämna några uppgifter om de resultat,
som vunnits för de enskilda markernas koloniserande genom statens
egnahemslånerörelse.

Statens understödjande av välfräjdade personers strävan att genom köp av
jord i enskild ägo skaffa sig ett eget hem daterar sig från år 1904, då
riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t ställde till förfogande ett
belopp av 10 miljoner kronor att disponeras under åren 1905-1909 för att
tilldelas hushållningssällskap eller för ändamålet bildade
sammanslutningar, vilka ville förmedla lån åt egnahemsbyggare.

Sådana lån kunde lämnas dels för inköp av jordbrukslägenhet med högst
fem sjättedelar av beräknade värdet, som dock ej fick överstiga 5,000
kronor, dels för inköp av bostadslägenhet med högst tre fjärdedelar av
värdet, som ej fick vara större än 3,000 kronor. Närmare bestämmelser
rörande dessa lån och de vid dem fästade villkoren meddelades i
kungörelse den 17 juni 1904.

Riksdagen ställde år 1908 ytterligare medel till förfogande för det
angivna ändamålet och nya bestämmelser om lånerörelsen utfärdades den 13
juni s. å. Genom dessa höjdes högsta värdet för jordbrukslägenhet till
6,000 kronor och för bostadslägenhet till 4,000 kronor. Genom kungörelse
den 10 juni 1912 bestämdes samma värde för obebyggd jordbrukslägenhet
till 8,000 kronor, för bebyggd till 7,000 kronor och för bostadslägenhet
till 4,000 kronor och genom kungörelse den 11 juli 1918 höjdes dessa
belopp till respektive 12,000, 9,000 och 7,000 kronor.

I Norrbottens län har egnahemslånerörelsen handhafts av
hushållningssällskapet genom dess egnahemsnämnd.

Följande tablå angiver omfattningen utav denna verksamhet

Utlämnade lån:

År För inköp av För inköp av
jordbrukslägenhet bostadslägenhet
Kronor Kronor

1905-1910 860,380 203,400
1911-1915 1,128,400 247,250
1916-1920 872,200 334,900

Summa 2,860,980 785,550

Lånen fördela sig på följande antal lägenheter:

År Jordbrukslägenheter Bostadslägenheter
Obebyggda Bebyggda Ej specificerade Summa Obebyggda Bebyggda Ej specificerade Summa

1905-1910 61 227 137 425 24 87 36 147
1911-1915 63 398 -- 461 34 107 -- 141
1916-1920 79 180 -- 259 39 96 -- 135

Summa 203 805 137 1145 97 290 36 423

I den mån dessa lån använts till inköp av obebyggda lägenheter har genom
deras beviljande ett verkligt kolonisationsarbete utförts. Genom den
möjlighet, som beretts lånetagarna att inköpa bebyggda lägenheter, har
en omflyttning av äganderätten till en redan förhandenvarande bebyggelse
ägt rum, en omflyttning, som, då köpet avsett jordbrukslägenheter, ej
varit av ringa betydelse, enär den i sådana fall oftast avsett
bolagsjords övergång i bondehänder.

Ett kolonisationsarbete, som kan sägas vara en blandning av statlig och
enskild verksamhet, är det, som bedrives av G. E. Broms
egnahemsstiftelse, och som här bör i korthet omnämnas.

Aktiebolaget G. E. Broms egna hem hembjöd den 15 maj 1908 bolagets
fastigheter och inventarier till staten för bildande av en stiftelse,
som under Kungl. Maj:ts överinseende skulle fullfölja bolagets syften.
Efter inhämtande av åtskilliga myndigheters och tjänstemäns yttranden
antogs hembudet den 13 juli 1908. Gåvobrevet är dagtecknat den 1
september samma år. Gåvan omfattar 34 hemman och hemmansdelar med en
sammanlagd areal av ungefär 5,500 hektar. Stiftelsens ändamål är att,
sedan egendomarna fördelats i mindre lägenheter, tillhandahålla dessa
med eller utan åbyggnader på billiga villkor åt mindre bemedlade, för
arbetssamhet, ordentlighet och nyktert levnadssätt kända personer, på
det att därigenom och genom billiga odlingslån och premier redbara
arbetares strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må
befrämjas. Stiftelsens angelägenheter handhavas under Kungl. Maj:ts
överinseende av en styrelse på tre personer, av vilka Kungl. Maj:t,
landstinget och hushållningssällskapet vardera utse en. Stadgar för
stiftelsen fastställdes den 22 juni 1911. Till dato äro 28 lägenheter
upplåtna. I medeltal hava de tilldelats 1,99 hektar åker, 5,08 hektar
äng, 3,79 hektar odlingsmark och 33,26 hektar skogsmark. Medelpriset för
de försålda lägenheterna utgör 1,538 kronor.

Innan jag avslutar detta försök till en sammanfattning av vad som
hittills åtgjorts för Norrbottens kolonisering, må det vara mig tillåtet
att med hänsyn till den stora betydelse, som en planmässigt bedriven
kolonisation har för länets framtida utveckling och möjligheterna att
tillvarataga dess naturtillgångar, uttala några önskemål.

Att väg bryter bygd är en så känd sak, att det kan synas onödigt att i
detta sammanhang upprepa satsen. Det gives emellertid ett slag av vägar,
för vilka allt för litet blivit åtgjort; jag avser s. k. odlingsvägar,
som underlätta förbindelsen mellan ett hemmans eller en bys olika ägor.
Byggande av sådana vägar är ett villkor för uppodlande av marker med ett
från huvudgården mer avlägset läge, ett arbete, som utgör första steget
till blivande utflyttning och skapande av nya brukningsdelar. Det vore
önskligt, att byggande av sådana vägar än kraftigare understöddes genom
bidrag från staten. Särskilt vore det av betydelse, om uti
kostnadsförslaget för torrläggningar, som utföras med anslag från
norrländska avdikningsanslaget, även finge intagas kostnaden för vägs
byggande till det avdikade området. Detta skulle i hög grad underlätta
och påskynda dessa områdens läggande under plog och säkerligen ofta
möjliggöra, att nya hem komme till stånd.

Att här ytterligare ingå på förbättrade landskommunikationers betydelse
för kolonisationen är ej behövligt. Däremot torde det ej vara ur vägen
att påpeka den av den stora allmänheten kanske alltför mycket förbisedda
betydelse, som förbättringar av våra förnämsta transportleder för virke,
flottleder, hava på kolonisationen. I den mån, som sådana förbättringar
vidtagas, ökas flottledernas transportförmåga och förbilligas
transportkostnaderna. Detta betyder i sin ordning ökat virkesvärde,
ökade arbetstillfällen med därmed sammanhängande önskan hos arbetaren
att i närheten av en plats, som ger fast arbetsförtjänst, skapa sig ett
eget hem.

Detta är för övrigt endast ett exempel på den växelverkan, som äger rum
mellan arbete för industrien och uppodling av landet. Alltför länge har
av representanter för de båda näringarna förts en politik, som kunde
giva anledning till det antagande, att här stode två fientliga makter
mot varandra, under det att förhållandet i själva verket var, är och
skall bliva, att de båda behöva varandra och äro av varandras trevnad
och utveckling intimt beroende. Industriens utveckling underlättar
kolonisationen; ett framgångsrikt kolonisationsarbete förskaffar
industriarbetaren rikligare tillförsel och bidrager därigenom att öka
industriens konkurrenskraft. När talet sålunda rör sig om önskemål i
sammanhang med länets kolonisering, så är ett av de allra mest
framträdande av dessa, att industriens – den må nu syssla med
tillvaratagande av våra gruvors eller skogars tillgångar – och
jordbrukets representanter klart inse den tvingande nödvändigheten av
ett samarbete.

I det föregående har jag visserligen förklarat, att en redogörelse för
skifteslagstiftningens inverkan på kolonisationen vore en fråga av den
omfattning, att den ej kunde till behandling här upptagas. Då det
emellertid gäller att framställa de önskemål, som för koloniseringen
böra uppställas, kan jag ej underlåta att något vidröra jorddelningen.
Det är av vikt, att denna smidigt kan anpassa sig efter de olika syften,
som de genom delningen uppkomna nya brukningsdelarna äro avsedda att
tjäna, på samma gång som den ej medgiver en för långt driven
parcellering av jorden. För koloniseringen är det dessutom av betydelse,
att de vid jorddelningen uppkomna skiftena erhålla en sådan form, att
jordens brukande underlättas. De långa och smala tegar, som ofta blivit
resultatet av hittills gjorda delningar, motsvara i ingen mån de
anspråk, som man i detta avseende kan ställa på en god jorddelning.
Botemedlet mot en sådan skiftesläggning, som ofta torde hava förestavats
av förrättningsmannens önskan att ej tungt belasta skifteslagets
delägare med dryga utflyttningskostnader, ligger i ökade statsbidrag för
täckande av dessa och för byggande av vägar till de utflyttade hemmanens
gårdsplatser. För koloniseringen av länet vore det naturligen i hög grad
önskvärt, om en del äldre laga skiften kunde utan alltför stor kostnad
för delägarna underkastas revision.

För att det skall vara möjligt att föra en målmedveten
kolonisationspolitik är det en nödvändig förutsättning, att storleken av
odlingsområdena och deras belägenhet äro kända. Medlet att vinna denna
kunskap är en planmässig undersökning av odlingsmarkernas förekomst.
Beträffande kronoparkerna nedom odlingsgränsen, är en sådan genom den
här ovan omnämnda inventeringen redan verkställd. Årets riksdag har
bifallit det av kolonisationskommittén väckta förslaget om en liknande
undersökning även på enskilda områden i trenne Norrlandssocknar bland
dem Råneå socken i Norrbotten. Det vore ett önskemål, att detta arbete
utsträcktes över hela länet, även till trakterna ovan odlingsgränsen.

Vid egnahemslånerörelsen vilar risken till övervägande grad på
låneförmedlaren, d. v. s. under de förhållanden, som den i Norrbottens
län bedrivits, på hushållningssällskapet. Därav kan tänkas bliva
följden, att alltför starka restriktioner tillämpas vid prövningen av
den för lånet erbjudna säkerheten, varigenom en lånesökande ofta kan
beredas verkliga svårigheter att genomföra sin önskan att förvärva ett
eget hem. Då staten är representerad i den egnahemsnämnd, vars åliggande
det är att pröva låneansökningarna, synes en förskjutning av risken till
förmån för låneförmedlaren icke behöva innebära någon olägenhet för
staten, men däremot kunna vara till gagn för själva syftet med rörelsen.

Ett önskemål slutligen, vars uppfyllande jag anser vara av den största
betydelse för ett framgångsrikt kolonisationsarbete, är skapande av en
enhetlig ledning för detta arbetes bedrivande. För närvarande är den på
ett föga lyckligt sätt fördelad på flera händer. Sålunda upplåtas
odlingslägenheter å kronoparkerna genom domänförvaltningen, kolonaten å
samma skogar genom kolonisationsnämnden (som dock får antagas vara en
organisation av mera tillfällig natur), nybyggen å Alträsks område av
Alträsks nybyggesnämnd, lägenheter från Bromska stiftelsen
av dess styrelse, varjämte egnahemslånerörelsen skötes av
hushållningssällskapets egnahemsnämnd. Större enhetlighet vore
tvivelsutan önskvärd. Vid uppbyggande av en ny organisation bör i
den beredas rum för representanter från de olika grenar av
statsförvaltningen, som äro företrädda i de nu arbetande nämnderna,
ävensom för de korporationer, vilka kunna sägas vara uttryck för
länsintresset. Redan nu har landshövdingen säte och stämma i tvenne
nämnder. Det synes även vara uppenbart, att det intresse, som han måste
förutsättas äga för en i länets utveckling så djupt ingripande fråga,
som kolonisationen är, bör för framtiden tagas i fullt anspråk.
Domänförvaltningen bör likaledes där vara företrädd ävensom landsting
och hushållningssällskap. Genom representanter i de olika socknarna,
flera i de större där så erfordras, vilka representanter genom
återkommande sammanträden med centralstyrelsen för länet hållas i
kontakt med de kolonisatoriska spörsmålen, bör allmänheten göras
underkunnig om de möjligheter till förvärvande av jord och egna hem, som
erbjudes.

För Norrbottens utveckling är en lycklig lösning av dess
kolonisationsfråga av den allra största betydelse. Det ligger därför
makt uppå, att de män, som få det ansvarsfulla uppdraget att lösa denna
fråga, hava en levande känsla av uppgiftens storhet och förmå hos
befolkningen ingiva det förtroende och väcka det intresse, varförutom
förutsättningar för ett gott arbetsresultat saknas.

II.
BYGDEBESKRIVNINGAR

1. PITEÅ ÄLVDAL
AV
SALLE SAMSON

Den högsta nivå inom Piteåorten, intill vilken man anträffar marina
avlagringar eller spår av havsvågornas verksamhet, den s. k. högsta
marina gränsen, anses vara 243 meter över havet. Den observation, varpå
berörda siffra grundar sig, har gjorts på det söder om Roknäs belägna
berget Kalahatten, vars högsta punkt är 247 meter över havet. Vid
istidens slut för omkring 8- à 9,000 år tillbaka i tiden utgjorde alltså
den ojämförligt största delen av Piteå socken liksom de övriga
norrbottniska kustsocknarna havsbotten. Piteåälvens mynning låg vid
samma tid ett gott stycke ovanför Lappmarksgränsen. Landhöjningen nådde
sannolikt strax efter inlandsisens bortsmältande sin största hastighet
för att sedermera efter hand avtaga. I de sydligare delarna av landet
äro nivåförändringarna avstannade, medan vid den norrländska kusten
höjningen pågår och har vidkommande Piteåtrakten under de senaste
århundradena uppgått till cirka 1 cm. om året. Ett påtagligt vittnesbörd
härom har man i vattenståndsmärkena på ön Storrebben i Piteå yttre
skärgård. Det äldsta av dessa inhöggs av regementspastor Z. Unæus i
Piteå år 1750. Detta märke befinner sig nu omkring 1,70 meter över
medelvattenståndet.

Frågan om, vid vilken tidpunkt människan första gången satte sin fot
inom dessa trakter, kan ej besvaras, förr än Piteå älvdals arkeologi
blivit undersökt. Att emellertid människor av samma stam som södra
Sveriges urbefolkning redan under yngre stenåldern haft sitt tillhåll i
närheten av Pite älvdal, framgår emellertid av flera fornfynd.

Redan under den tidigare medeltiden var Piteå älvdal liksom sannolikt
övriga orter i länet eftersökt av handelsmän från södra delarna av
landet, Östersjöprovinserna och Norge. Till bevis härpå må omnämnas de
betydande fynd, som blivit gjorda i byn Gråträsk i Piteå sockens
västligaste hörn nära Lappmarksgränsen. Inom ett av grova pålar
begränsat område av några fots vidd anträffades år 1898 vid stranden av
den lilla Tjentersjön en stor mängd redskap och prydnader av silver,
tenn, koppar, glas etc., delvis av ryskt och bysantinskt ursprung,
ävensom mynt präglade i England, Holland, Norge o. s. v. i slutet av
1000-talet.

Man kan undra, vad det var, som redan så tidigt gjorde dessa avlägsna
och otillgängliga trakter så eftersökta. Rätta svaret härpå lämnar helt
visst en f. d. fogde i Norrbotten, vilken i en skrift om Lappland från
slutet av 1500-talet meddelar ett och annat som han erfarit om denna
sak. Rikt på dyra skinnvaror och fisk, frambragte landet, yttrar
författaren, av båda delarna vida mera, än som behövdes för folket där.
Lapparna foro då därmed till orter, där annat folk levde, och sålde sina
varor. Så blev det kunnigt, vad där fanns, och då började folk fara dit
icke allenast från alla orter på fasta landet utan ock med seglationer
från västra och norra havet.

Den 9 april 1335 nämnes Piteå för första gången i ett historiskt
dokument. Konung Magnus Eriksson och rådet bekräftar häri ärkebiskop
Olov Björnssons under konungens minderårighet vidtagna åtgärd (sannolikt
1327 eller 1328) att i och för kolonisation tilldela herr Nils
Abjörnsson (Sparre) den älv, som kallas Pitu med öar, vatten och
omgivande stränder, till bebyggande. Konung Magnus förklarar sig vilja
avstå och till evärdlig ägo överlåta till samme herr Nils förenämnda älv
jämte alla dess omgivningar, som han redan satt sig i besittning av
eller framdeles aktade intaga. Det förmäles också i brevet, att Nils
Abjörnsson »genom bostäders uppbyggande, familjers ditförande och genom
allehanda däremot svarande åtgärder inom det honom tilldelade ovannämnda
området nedlagt mäkta stora omkostnader, mycken möda och arbete».

Sedan genom Nils Abjörnssons kolonisationsföretag befolkningen inom
bygden blivit så stor, att den utan alltför tunga uppoffringar kunde
bygga kyrka och avlöna präst, uppfördes troligen i mitten av 1330-talet
den första kyrkobyggnaden, säkerligen ett mycket anspråkslöst litet
träkapell, på södra sidan av Piteälvens dåtida mynning. Platsen kallas
ännu i dag Kyrkbyn, ehuru den numera endast utgör fäbodvall. På grund av
nivåförändringarna låg denna för 600 år sedan ett gott stycke längre upp
än i våra dagar.

Som pastorat nämnes Piteå första gången 1339 och Luleå såsom
kapellförsamling. 35 år senare eller 1374 voro rollerna ombytta. Luleå
uppgives då vara pastorat och Piteå kapellförsamling. Anledningen till
denna förändring är ej bekant. Gissningsvis kan man dock utgå från den
möjligheten, att den pestfarsot, som under namn av digerdöden år 1350 på
vissa orter i Sverige ryckte bort hela befolkningar, härjade kraftigare
i Piteå än i Luleå och att i anledning därav kyrkoherden bosatte sig
inom den socken, som var folkrikare och bärkraftigare. Att Luleå också
verkligen var den folkrikare orten, framgår av några utdrag ur en
skatte- och jordebok från 1413. Piteå finns här upptaget till 30 rökar
(hushåll), medan Luleå hade 120 rökar.

Sedan 1408 har Piteå i alla händelser åter utgjort ett självständigt
pastorat. Omkring sistnämnda år torde ny kyrka ha blivit uppförd i
Öjebyn såsom varande en mera central och lättillgänglig plats än
Kyrkbyn. I slutet av 1400-talet ersattes träkyrkan i Öjebyn med en
stenkyrka, utgörande stommen till den nuvarande kyrkan.

[Illustration: Piteå landsförsamlings kyrka. Foto G. Broman]

Kyrkan i Piteå utgjorde under två och ett halvt århundrade enda
gudstjänstlokalen inom detta pastorat, som sträckte sig från kusten ända
upp till norska gränsen. I den mån missionen bland lapparne gjorde
framsteg, byggdes emellertid gudstjänstlokaler även i Lappmarken. Redan
under Karl IX:s tid funnos inom Piteå lappmark två kapell uppförda för
lappallmogens gudstjänster. Det ena var Storavaviks kapell, varav under
1700-talets senare del endast några få lämningar funnos kvar. Det andra
var Gråträsk kapell, byggt 1602, men redan på 1700-talet förfallet och
nu i ruin. I den närliggande kyrkogården ha dock Gråträsk och
angränsande byars befolkning ända intill början av 1890-talet plägat
begrava sina döda.

Ända till år 1640 hörde förenämnda två kapellförsamlingar under
Piteå pastorat ävensom för övrigt hela Piteå lappmark. Genom
förmyndareregeringens s. k. patent den 24 sept. 1640 blev dock hela
Lappmarken skild från Piteå pastorat och på en gång delad i icke mindre
än fyra särskilda församlingar, nämligen Arvidsjaur, Arjepluog,
Silbojokk och Nasafjäll, vilka samtliga enligt nämnda patent skulle med
kyrkor och egna präster förses.

Denna kraftåtgärd på församlingsdelningens område föranleddes icke av
intresse för den lapska missionen, utan av de åtgärder regeringen ansåg
sig böra vidtaga i anledning av Nasafjälls silvergruvas upptäckt, av
vilken man i sitt bryderi för anskaffande av penningemedel väntade rikt
utbyte. Det var med andra ord för att få till stånd kyrkor åt
gruvarbetarna, som dessa församlingar i all hast bildades. Tilläggas
bör, att malmen fördes till det 5 mil nedanför Nasafjäll belägna
Silbojokk, där den smältes.

Brytningen av malmen och dess förädling lämnade emellertid icke den
avkastning man väntat. Efter några års verksamhet drog kronan sin hand
ur spelet och överlämnade åt Piteå borgerskap att bearbeta gruvan, som
1657 dess värre förstördes av danskarna under befäl av Preben von Ahnen.
Sedermera har visserligen gruvdriften vid Nasafjäll varit tidvis
upptagen, ehuru med skäligen klent resultat.

_Arvidsjaurs_ (61 kv.-mil) och _Arjepluogs_ (147 kv.-mil) församlingar
blevo genom Kungl. resolutionen den 15 jan. 1696 förenade till ett
pastorat, men ånyo förklarade såsom särskilda församlingar genom Kungl.
resolutionen den 26 juni 1734.

Den första kyrkan i _Arvidsjaur_ påbörjades 1640 och torde ha varit
färdigbyggd 1641. Den ombyggdes 1704. Den nya kyrka, som uppfördes 1826,
ersattes av det nuvarande präktiga templet, som, färdigbyggt 1902, drog
en kostnad av omkring 100,000 kr. I Glommersträsk finnes ett kapell
uppfört 1891. Folkmängden utgjorde 1920 7,037 personer.

_Arjepluogs_ kyrka är en av vårt lands vackraste landsbygdskyrkor. Den
ursprungliga kyrkan byggdes 1641. I den gamlas ställe uppfördes den
nuvarande i början av 1760-talet och invigdes 1765 samt restaurerades
1890. Socknens folkmängd utgjorde 1920 3,225 personer.

_Silbojokks_ församlings s. k. hyttekyrka uppfördes på kronans bekostnad
1640. Silbojokk var enskilt pastorat, ända tills detsamma genom Kungl.
resolutionen den 26 juni 1734 lades under Arjepluogs pastorat.

_Nasafjälls_ kapell var beläget vid gruvan med samma namn och uppfördes
1640 för gruvpersonalen. Ehuru gruvan blev förstörd och arbetena vid
densamma tidvis avstannade, funnos dock gruvpredikanter kvar ännu 1777,
vid vilken tid gudstjänsterna vid kapellet upphörde. (Enligt en uppgift
i Sv. Turistföreningens årsskrift 1911, sid. 236, användes det gamla
kapellet vid Nasafjäll numera som ladugård.) För närvarande finnas inom
Arjepluog tre kapell: Norra Bergnäs, Jäckvik och Södra Bergnäs.

Under den korta tid, kronan skötte gruvdriften vid Nasafjäll, övades
mycken upprörande grymhet mot lapparna. Dessa tvingades att med sina
renar transportera malmen ända ned till kusten, och det skräckvälde, som
svenskarna på den tiden utövade mot de värnlösa lapparna, synes icke
hava varit bättre, än det som i våra dagar utövats mot kongonegrerna. De
lappar, som kunde, flydde så långt som möjligt från gruvorna. Därav
uppstod brist på arbetsfolk och dragare. Regeringen sökte då skaffa
nödigt arbetsfolk genom att på allt sätt befordra nybyggesanläggningar
inom Lappmarken. Även sedan kronans direkta intresse för gruvbrytningen
upphört, vidtogos en hel mängd åtgärder för kolonisationen i Lappmarken.
Under tidernas lopp ha också dessa ödebygder blivit i rätt stor
utsträckning uppodlade, men på grund av bristande kommunikationer har
kolonisationen i stort sett gått sakta fram. Vad som nu i första rummet
erfordras, för att Piteå lappmark skall kunna gå en raskare utveckling
till mötes, är Inlandsbanans färdigbyggande samt påbörjande och
fullbordande av bibanan Jörn–Avaviken ävensom en hel mängd nya
landsvägar.

Vända vi oss efter denna utflykt åter till _Piteå_ socken (23 kv.-mil),
spåra vi här under 1500- och 1600-talen en sakta men säker utveckling.
Därtill torde i icke ringa mån de s. k. birkarlarna hava bidragit.
Birkarlarna upptogo som bekant skatt av och drevo köpenskap med
lapparna, men de voro även driftiga jordbrukare och sjöfarare. (För den
av lapparna uppburna skatten lämnade birkarlarna i sin ordning avgift
till kronan.) Det klander, som riktats mot dem för grymhet mot lapparna,
torde i många hänseenden vara överdrivet. År 1621 anlades _Piteå stad_
invid Piteå sockens kyrka och ungefär samtidigt erhöll länet sin första
trivialskola, som förlades till den nya staden.

En stor olycka drabbade älvdalen den 14 juni 1721, då ryssarna brände
hela Pitholmen, överste- och prästboställena i Öjebyn, 13 gårdar
därstädes samt hela Piteå nya stad. Vidare plundrades landsförsamlingens
kyrka, som dessförinnan vid stadens brand 1666 blivit åtskilligt skadad.
Under hela det stora nordiska kriget led för övrigt socknen mycket av
utskrivningar och inkvarteringar.

[Illustration: Norrfjärdens kyrka. Foto G. Broman]

Här må nämnas en händelse, som föranledde resandet av ett minnesmärke å
planen utanför kyrkan. Konung Adolf Fredrik besökte orten den 28 juli
1752 och till erinran därom restes en obeliskliknande sten av
Kolmårdsmarmor med följande storståtliga inskription: »_När . Våra
. Munnar . Tystna . Skall . Stenen . Denna . Tala . Om .
Westerbottningars . Glädje . Då . Swea . Konung . ADOLPH . Den . Förste
. Stadd . Å . Eriks-gatu . Sina . Hit . Anlände . Den . 28 . Julii
. 1752 . Efterverlden . Nyttie . Länge . Dess . Arbete . Och . Berömme
. Everdeligen . Dess . Bedrifter . – Westerbottens . Prästerskap . Och
. Civil-Betiente . Reste . Stenen_».

Piteå landsförsamling hade 1920 en folkmängd av 12,751 personer.

_Älvsby_ (18 kv.-mil) lösryckande från Piteå pastorat påbörjades i
slutet av 1700-talet. Den 31 mars 1781 träffades överenskommelse om
bildande av ett kapellag som annex under Piteå, ett beslut som
bekräftades genom Kungl. Brevet den 29 okt. 1781. En ganska häftig strid
utkämpades om platsen för den nya kyrkan. En del ville ha den i
Korsträsk, andra höllo på Byn. Då emellertid representanten för
Plomgrenska kontoret i Stockholm, som drev trävarurörelse inom orten,
vägrade att bidraga till täckande av byggnadskostnaden, om kyrkan ej
anlades i Byn, nödgades man välja den senare platsen. Älvsby kapellag
erhöll egen komminister 1809 och kyrkan blev färdigbyggd vid ungefär
samma tid. Genom Kungl. Brevet den 20 april 1894 avskildes församlingen
från Piteå socken till eget pastorat.

Älvsbyn har under det sista århundradet utvecklats på ett kraftigt sätt.
Församlingen, som vid 1817 års slut ägde 590 invånare, hade den 31 dec.
1920 en folkmängd på 7,074 personer.

Älvsby kyrkoby är vida beryktad för sin naturskönhet. Där finnas
präktiga hotell, gästgivaregård, poststation, apotek och
provinsialläkare samt – det bästa av allt – en härlig skogsluft.

Piteå landsförsamlings delning var en fråga, som ofta förekom i
ämbetsutlåtanden från kyrkligt håll under 1890-talet, och till sist togo
församlingsborna själva saken i egen hand. Å kyrkostämma den 21 dec.
1901 beslöts att uppdela församlingen i fyra delar: Piteå
landsförsamling, Norrfjärdens, Hortlax’ och Roknäs församlingar. Genom
Kungl. Maj:ts resolution den 31 mars 1905 förordnades, att Norrfjärden
och Hortlax skulle utbrytas. Däremot har anstånd lämnats med
Roknäsförsamlingens utbrytning.

_Norrfjärden_ (5 kv.-mil) blev egen kyrkoförsamling den 1 maj 1915, egen
borgerlig kommun den 1 jan. 1916 och den nya kyrkan, uppförd i gammal
svensk stil efter ritningar av arkitekten Torben Grut i Stockholm,
invigdes sommaren 1913. Församlingen hade 1920 en folkmängd av 4,772
personer. _Hortlax_ (31 kv.-mil) blev egen kyrkoförsamling den 1 maj
1918 och egen borgerlig kommun den 1 jan. 1918. Kyrkan, uppförd i götisk
stil efter ritningar av arkitekten E. Dahlbäck i Falun, invigdes
sommaren 1917. Folkmängden utgjorde 1920 3,550 personer.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att i _Långträsk_ av Piteå
landsförsamling finnes uppfört ett kapell med en där stationerad
komminister.

[Illustration: Hortlax kyrka. Foto G. Broman]

Den 12 maj 1911 – Piteå stads grundläggningsdag! – var en stor och
betydelsefull dag för hela Piteåorten. Första kammaren beslöt då liksom
andra kammaren två dagar förut, att bifalla det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget om anläggning av en statsbana mellan Älvsbyn och
Piteå stad för en kostnad av 3,635,000 kr. Den nya banan öppnades för
allmän trafik i slutet av 1915 och skall helt säkert bli en mäktig
hävstång för ortens utveckling.

Inom älvdalens alla kommuner ha stora kostnader blivit nedlagda på
utvecklandet av skolväsendet samt sjuk- och fattigvården. Piteå socken
har därvid möjligen varit frikostigast. På initiativ av
provinsialläkaren D:r L. Sahlin uppfördes under 1915 och 1916 ett
präktigt sjukhem i _Öjebyn_, vari lungsiktiga och andra sjuka kunna
erhålla lämplig vård. Till detta sjukhems driftkostnader lämnas bidrag
av länets landsting. I Öjebyn har vidare ett stort folkskolehus nyligen
blivit uppfört efter ritningar av arkitekt V. Åström i Piteå.

Sedan början av 1890-talet är till Öjebyn förlagt landstingets
småskollärarinneseminarium, som nyligen erhållit ombyggda
undervisningslokaler, varjämte ett större elevhem är under uppförande.

År 1913 flyttades till egendomen _Gran_ i Öjebyn länets
hushållningssällskaps lantmannaskola.

Inom orten finnas åtskilliga kraftstationer. Den äldsta och största av
dessa anlades för omkring 10 år sedan vid Sikforsen i Pite älv. Kraften
därifrån levereras till Luleå. Vidare äro anlagda mindre stationer i
Lillpite, Roknäs, Blåsmark, Alter, Rosvik, Älvsbyn, Arvidsjaur och
Arjepluog.

Sågverksindustrien har gamla anor inom Pite älvdal. Hülphers omtalar,
att en finbladig såg anlades 1755 i Borgforsån samt att Björkfors såg
anlades 1765 i Lillpite älv. Under 1800-talets senare hälvt byggdes
ångsågar vid Bergsviken, Storfors, Munksund och Skuthamn. För tre år
sedan anlades statens slipersfaktori å Lövholmen. Virket för dessa
sågverk tages till huvudsaklig del från skogstrakterna efter Pite
älvdal, men även från andra orter.

Befolkningens huvudsakliga näringsfång är dock jordbruket, som under de
senaste årtiondena nått en hög ståndpunkt, tack vare, dels
sammanslutningarna mellan lantmännen, dels den väl organiserade
undervisningsverksamheten på jordbrukets område.

Hülphers yttrar om Piteå landsförsamlings allmoge: »För välmåga,
redlighet, flit, idoghet samt tjänstaktighet mot resande är även i
allmänhet denna allmoge känd, ej mindre än för seder och snygghet så
inom som utom hus.» Detta omdöme gäller ännu i denna dag.

2. LULEÅ ÄLVDAL, BYGDESKILDRING
AV
ALB. NORDBERG, MANFRED NORDE och H. T. BERLIN

En skildrare av Luleå älvdal har vida marker att röra sig på, om han
fattar sin uppgift så, att han skall ge något av de socknars karaktär
och öden, genom vilka Luleå älv flyter. Dessa socknar ha nämligen
tillhopa en vidd av icke mindre än 235 kvadratmil och utgöra alltså ett
landområde betydligt större än landskapen Gästrikland och Hälsingland
tillsamman. De bilda ett landbälte från Bottenhavet till Norges gräns av
från 3 à 4 upp emot 11 mils bredd och av omkring 35 mils längd.

Nu finnas i älvdalen fyra kyrksocknar och två städer, nämligen räknat
från fjällen Jokkmokk, Edefors, Överluleå och Nederluleå socknar samt
städerna Luleå och det unga Boden. Men ännu på 1600-talet var hela
älvdalen en enda församling, benämnd Luleå församling, med sin
medelpunkt vid nuvarande Nederluleå församlings kyrka, där också Luleå
stad först anlades. Ja, Luleå socken omslöt då ännu en församling,
nämligen Råneå med en ytvidd av nära 22 kvadratmil, vilken sockendel år
1657 blev eget pastorat.

Så småningom har från den gamla Lulesocknen avskilts den ena
församlingen efter den andra: Jokkmokk år 1673, Överluleå med Edefors år
1830 och sist Luleå stad år 1887.

Älvdalens bebyggande har givetvis begynt vid älvens utlopp och mycket
långt tillbaka i tiden. Spår av bebyggelse finnas ända från stenåldern.
Att följa utvecklingen steg för steg i äldre tider häruppe är omöjligt,
i synnerhet som åt våra bygder ännu ägnats så föga intresse av
fornforskningen, men något känner man dock.

År 1339 nämnes Piteå såsom eget pastorat med kapell i Luleå. Snart anges
dock Luleå såsom en mera självständig församling. År 1374 hölls
visitation i Luleå av ärkebiskop Birger Gregorius och ansågs socknen då
såsom en betydande församling. Eget pastorat utgjorde densamma år 1409
och räknade enligt 1413 års jordebok 120 rökar eller 8 à 900 personer.

År 1540 hade hela landskapet Västerbotten 13,408 invånare och av dessa
kommo på Luleå odelade socken 2,656 personer (lappmarksdelen då
naturligen ej medräknad).

Till början av 1800-talet hade antalet inbyggare i dåvarande Luleå
pastorat (nu Nederluleå, Luleå stad, Överluleå, Boden och Edefors) vuxit
till cirka 8,000. För närvarande utgör samma områdes befolkning över
40,000 personer.

Uppför älvdalen har bebyggelsen i huvudsak gått. Skildringen av densamma
synes lämpligen kunna följa samma väg och alltså begynna vid moderkyrkan
eller med

I. NEDERLULEÅ SOCKEN

Luleå älv, som ännu medan den passerar Edefors och Överluleå är
jämförelsevis smal och bildar forsar och fall, breder vid sitt inträde i
Nederluleå socken ut sig alltmer, tills den mellan Gamla staden och
Bälinge by når nära en halv mils bredd i den s. k. Gammelstads- eller
Bälingefjärden. Vid Gäddviks by sammantränges den åter till en
kraftigare ström, innan den för alltid domnar i Bottenhavets vida vatten
utanför Luleå stad.

Att älven inom Nederluleå utvidgar sig så betydligt, pekar på att den
här flyter genom lågland. Nederluleå är ej blott vid älven utan till sin
större del ett lågland. Stora, nu odlade delar av socknen ha för något
århundrade sedan utgjort havsbotten, vilket en hel del byanamn antyda,
t. ex. Persön, Långnäs, Alvik, Antnäs och Ersnäs. Bergsträckningar
saknas dock icke; särskilt är församlingens sydvästliga del starkt
kuperad och kallas för sin goda tillgång på skogsmark »Skogen».

Vad man i allmänhet förstår med naturskönhet äger socknen icke så, att
man kan säga att den utmärker sig genom denna egenskap, men många vackra
naturpartier finnas bland skärgårdens holmar, här och där vid älven och
i »Skogen» med dess äkta norrlandsmotiv av omväxlande berg och dal, skog
och sjö.

Nederluleå sockens huvudnäringar hava av gammalt varit boskapsskötsel
och jordbruk, fiske och jakt.

Församlingens folkmängd utgjorde på Gustav Vasas tid 1,500 personer och
är nu 12,600; den har alltså sju-dubblats.

Åkerbruket har utvecklats ännu hastigare, i det att nu produceras mer än
dubbelt så mycket säd som då per invånare.

Boskapsskötseln har däremot gått tillbaka, om man tänker på antalet
kreatur per invånare, vilket nu är blott tredjedelen mot i Gustavs
dagar. Men avkastningen per kreatur är betydligt större nu än då,
varigenom disproportionen delvis utjämnas.

Korn var då och är än i dag det utsäde, som användes.

Jordbrukets huvudändamål är dock icke sädes- utan foderproduktion.

Fisket spelar icke någon stor betydelse för församlingens flertal, då
socknens kuststräcka är kort och fisket i älven, om man undantar
laxfisket, föga givande. Men utom det att åtskilliga sockenbor såsom
yrkesfiskare hava sin näring av skärgårdsfiske efter lax, sik, strömming
och löja, finnas de för vissa byar betydelsefulla, stundom mycket
indräktiga fasta laxfiskena i älven. De äro sex för närvarande och ägas
huvudsakligen av bönderna i Hertsön, Bensbyn, Björsbyn, Gäddvik, Bälinge
och Avan.

Fiskena utgöra s. k. karsinapator, vilka byggas med i botten nedslagna
pålar och med nät, färjor och annat redskap representerar ett icke
obetydligt värde. Även underhållet och arbetet vid fisket går till dryga
belopp. Men laxen är icke heller trögsåld och håller sig numera bättre i
rykte och pris än förr, då en dräng ville ha in i sitt avtal, att han ej
skulle behöva äta lax mer än en gång om dagen.

År 1914 fiskades vid socknens dåvarande fem fisken tillhopa 17,680 kg.
lax. Samma år fick man i skärgården 9,400 kg.

Jakten, som i flydda tider tillförde kronan väldiga partier skinn av
hermelin, varg, räv, järv, utter, mård m. fl., är nu obetydlig och
inskränker sig till hare, skogs- och sjöfågel.

På gränsen mellan fiske och jakt får man väl tänka sig sälfisket, som
bedrives av några lag från socknens sjöbyar.

Vid mitten av april månad kör man med häst ut den stora, enkom byggda
sälbåten på isen, tills man når öppet vatten, och så lämnas laget, som
består av fyra man, att tillbringa inemot ett par månader bland drivisen
med båten till hem och utgångspunkt för ofta icke ofarliga jaktfärder
efter på isen uppkrupna sälar.

Man närmar sig dessa i liggande ställning och ytterst försiktigt på en
för ändamålet konstruerad lång glidbräda, under skodd med mässingsskenor
och försedd med en vit tygskärm framtill, vilken döljer skytten. Förr
brukades såsom vapen ovanligt långa lodbössor, nu brukas allmänt
mausergevär.

Detta »fiske» har vissa år varit rätt vinstgivande.

Föga industri bedrives inom socknen.

Selets järnbruk, som anlades av baron Samuel Gustav Hermelin år 1800 och
där sedan under åtskilliga årtionden stångjärnshammarens slag blandade
sig med forsens brus och en rätt stor arbetarstam vann sin bärgning, är
nedlagt, och alla anläggningar utom jordbrukets raserade och bortförda.

Altappens sågverk, även det en lång tid förenat med järnbruk, blev med
så mycket, som kunde brinna, den 3 juli 1908 lågornas rov och uppbyggdes
icke vidare. I stället kompletteras eldens verk av människorna, som
under de sista åren till bränsle och för tillverkning av träkol sökt
tillgodogöra sig det avfall från sågningen, som finnes nedlagt i vattnet
såsom grund för banor och kajer m. m.

[Illustration: Gatuparti från Gammelstaden. Foto Tegström & C:o]

Den enda egentliga industri, som nu bedrives inom socknen, är
tegeltillverkning vid tvenne bruk, båda belägna i byn Sunderbyn.

Tvenne samhällen, som finnas inom församlingen, Svartöstaden och
Skurholmsstaden, leda sitt ursprung från den väldiga skeppning av malm,
som äger rum å Svartön, en del av byn Björsbyn.

Hurudant är nu det folk, som bygger och bor i denna gamla bygd, till sin
karaktär? Jag har hos sockenborna funnit en hel del goda egenskaper,
såsom rättframhet parad med försynthet, ärlighet, fridsamhet, nykterhet
och sparsamhet. Jag har funnit stort intresse för religion, vördnad för
kristen tro och ofta ärlig gudsfruktan.

Många röja ett vaket intresse för det nya i tiden, och dock framträder
därjämte en viss självständighet, som man ej synes villig att i
brådkastet offra.

Stundom drives dock självständigheten eller självtillräckligheten väl
långt. Den isolerade norrbottningen skulle ha gott av att genom resor
vinna vidgade vyer, men det är ju så dyrt att resa.

[Illustration: Nederluleå kyrka. Foto Tegström & C:o]

Levnadssättet är enkelt i vardagslag, såsom det måste vara i Norrbottens
bondehem överhuvudtaget, om debet och kredit skola gå ihop. Bröllop och
begravningar firas dock med synnerligen riklig förplägnad de förra ofta
i dagarne två. När släktingar, av vilka somliga bo flera mil från
varandra, någon gång ha tillfälle att mötas, vilja de naturligen ej
inskränka samvaron till några få timmar. Ofta äger det förhållandet rum,
att en stor släkt: syskon, fastrar och farbröder, mostrar och morbröder
är till största delen bosatt inom socknen eller i dess närhet, och när
så en släkthögtid kommer och alla skola bjudas, blir det gärna trångt
även i långbyggningarnas stora salar.

Likväl får man ej tro, att det är alla förunnat att stanna på fars torva
eller i grannskapet därav. Många föras av nödvändigheten att tidigt
lämna hemmet långt bort därifrån. Före världskriget utvandrade mycken
socknens ungdom till Amerika. Så emigrerade under 10-årsperioden 1901-10
988 personer, de flesta ungdom. Åtskilliga hava ju återvänt, de allra
flesta komma aldrig åter.

[Illustration: Nederluleå kyrka. (Interiör). Foto Tegström & C:o]

Nederluleå sockens historiska minnen äro fäderneslandets. Några
särskilda att i denna summariska teckning återgiva, vet jag icke av. Där
något skett, har minnet förknippats med socknens nu snart fyra och ett
halvt sekel gamla, synnerligen stämningsfulla kyrka. Av gammalt har den
varit befolkningens samlingspunkt och dyrbaraste egendom. Vid de stora
helgerna, i synnerhet då kölden byggde väg över eljest väglösa vidder
och djup, samlades folket där. Där fick man ej blott mottaga ljus och
tröst av Herrens ord, där fick man även möta anhöriga och vänner och där
fick man tillfälle till rådplägning och handelsuppgörelser, ty helgerna
omfattade flera dagar i sträck.

När fienden var i landet, samlades också allmogens omtanke och farhågor
omkring kyrkan. Det gällde att skydda dess skrudar och kärl samt andra
dyrbarheter. År 1714 förde Luleå sockenmän kyrkans skrud till byn Harads
(kyrkoby i nuvarande Edefors), och året efter nedtogos klockorna ur
klockstapeln och gömdes i en backe i Sunderbyn, som kallas Klockbacken.
Ryska kosackhorder kommo härjande norrifrån och sträckte sina strövtåg
ända ned till gränsen mot Skellefteå. Nederkalix kyrka plundrades.
Staden Luleå behandlades under julen 1716 mycket illa. Vår kyrka
skyddades av sin trogna livvakt, en skara väpnade bönder.

Alb. Nordberg

II. ÖVERLULEÅ OCH EDEFORS

Luleå socken omfattade även efter Jokkmokks avskiljande ett område av
betydande storlek. Det upptog ett ytinnehåll av 40 kvadratmil. Här
funnos för omkring 100 år sedan 164 skattelagda hemman och omkring 9,000
invånare. Behovet av ytterligare delning gjorde sig därför så småningom
gällande. Denna kom också till stånd under Karl XIV Johans regering.
Kungabrev härom utfärdades den 8 juni 1826. Enligt detta skulle »hela f.
d. Hedens capellag samt byarna Skatamark, Gemträsk, Hundsjön, Brobyn,
Vibbyn, Sävastbyn och Unbyn» utbrytas till egen församling. Några år
senare är denna skilsmässa ett fullbordat faktum. Från år 1831 är Luleå
socken delad i Neder- och Överluleå. Kyrkan i sistnämnda församling, som
byggdes i Boden, var färdig 1831. Om det nya pastoratet fälles i
kungabrevet det omdömet, att det bestod av över 68 mantal »till det
mesta svaga och föga bebodda hemman».

Även Överluleå församling har sedermera varit föremål för delning. År
1890 utbröts nämligen dess nordvästligaste del, ett område av omkring 9
kvadratmil, som nu under namn av Edefors bildar eget pastorat med egen
kyrka och kommunalförvaltning. Den nya vackra kyrkan vid Harads, som var
uppförd av trä, nedbrann våren 1918 och någon ny har ännu icke hunnit
uppföras.

Efter Edefors utbrytning upptager Överluleå en areal i land av omkring
19 kvadratmil.

Redan under medeltiden, ja kanske tidigare, ha även dessa trakter av
Luleå älvdal varit befolkade. I ett ännu bevarat domsutslag[1] av år
1409, angående en ö vid namn Brendö, som skulle tillhöra Luleå
prästbord, nämnas tolvmännen från Svartbjörnsbyn och Skatamark. Dessa
byar funnos alltså redan då till. I ett annat likaledes bevarat
domsutslag[1] av år 1502 angående ett fiskevatten tillhörigt Luleå
prästbord uppräknas bland andra tolvmännen från Vibbyn och Bredåker.
Gustav Vasa, den store rikshushållaren, införde även i de nordliga
delarna av sitt rike en ordnad förvaltning med noggrann bokföring. Detta
gäller även Luleå älvdal. Dessa bokföringshandlingar, som ännu till
största delen finnas kvar, äro av det största värde för den, som vill
vinna kännedom om vår hembygds förhållanden i en gången tid. I fråga om
bebyggelsen har byråchefen doktor Gunnar Huss i Stockholm i en uppsats,
som stöder sig just på dessa källor, om »Luleå socken på Gustav Vasas
tid» uppvisat, att alla de större byarna i älvdalen upp till Harads
funnos redan under gamle kung Göstas regering.

[1] I Nederluleå kyrkoarkiv.

Folkmängden var givetvis vid denna tid icke stor. Den ökades också rätt
obetydligt till en början. Enligt doktor Huss uppgift hade Överluleå med
Edefors år 1559 en folkmängd, som ej uppgick till mer än 848 personer. I
kungabrevet om Luleå församlings delning år 1826 uppgives det nya
pastoratets invånareantal till 2,903 personer. Enligt samma källa hade
Nederluleå 5,359 inbyggare och Luleå stad 1,059. Under de senaste 100
åren har dock folkmängden i hög grad ökats. Vid slutet av år 1920
uppgick den i Överluleå till omkring 16,000 personer, staden Bodens
invånareantal inberäknat. Edefors, som år 1890 ägde en folkmängd av
omkring 2,100 personer, hade 1920 omkring 3,200 inbyggare.

Huvudort för denna del av älvdalen synes i äldre tider byn Heden hava
varit. Dess läge vid Luleå älv i närheten av Hedensforsarna, som jämte
en del andra forsar avbryta samfärdseln på älven, gjorde den särskild
lämplig härför. Enligt doktor Huss förut omnämnda uppsats var Heden år
1559 största byn i Överluleå. Där bodde då 105 personer, och av dessa
voro 13 hemmansägare. Den senare så lyckligt lottade rivalen Boden hade
vid samma tid endast 45 personer, därav 7 hemmansägare. Ännu så sent som
i början av 1800-talet hade Hedens by större folkmängd än Boden. Den
förra ägde då ett invånareantal av 223 personer och den senare 174
personer. I Heden ha även åtminstone vissa tider årligen hållits
marknader, som sedan överflyttades till Boden, där de dock numera ha
upphört. Det är även en annan sak som vittnar om Hedens forna betydelse
för älvdalen. I början av 1820-talet fanns eller höll åtminstone på att
komma till en församlingsbildning, som bar Hedens namn. I en kunglig
skrivelse till landshövdingen i Norrbottens län år 1823 i Luleå sockens
delningsfråga omnämnas dels »Hedens capellag» och dels det »tillämnade
Hedens capellag». Tre år senare, då delningen blivit beslutad, står i
kungabrevet härom såsom redan nämnts, »hela f. d. Hedens capellag»
främst vid angivandet av den nya församlingens område. Till kapellaget
synes Boden och byarna däromkring samt befolkningen längre upp efter
älven ha räknats. Det torde också ha varit meningen att bygga den nya
kyrkan i Heden, något som dock icke kom att ske. Den närmaste
anledningen härtill var, att landshövdingeämbetet år 1825 i underdånig
skrivelse föreslagit, att kyrkan skulle uppföras i Bodens by »såsom
belägen uti medelpunkten av de bördigaste och mest befolkade byarne i
det nya pastoratet». Detta blev också Kungl. Maj:ts beslut. Underdånig
skrivelse emot förslaget, som ingivits av nämndemännen från Heden m. fl.
byar, lämnades utan avseende.

Boden blev snart nog även hela den nya församlingens medelpunkt.
På »kyrkläppen» invid kyrkan uppföras kyrkstugor liksom i
moderförsamlingen. I dessa hade även den mest långväga sockenbo ett eget
litet hem vid sina besök på kyrkplatsen vid kyrkhelgerna och
marknaderna, som hållas i samband med helgerna. Apotek inrättas och
läkare stationeras här. Kommunalförvaltningen får även här sitt säte
liksom den kyrkliga. Landsvägar anläggas så småningom åt alla håll. Och
när järnvägar börjat byggas i vår nordliga landsända, blir Boden länets
förnämsta järnvägsknut. Särskilt från den tiden har byn på Bodträskets
och Bodåns stränder kommit att gå en sådan framgångsrik utveckling till
mötes, att väl knappast någon för 100 år sedan kunnat drömma därom.
Största uppmärksamheten både bland länets och landets befolkning i
övrigt har dock Boden tillvunnit sig, sedan den blivit fästnings- och
garnisonsort. År 1901 påbörjades arbetet för anläggandet av Bodens
fästning och några år senare förflyttas hit en del regementen, som nu
utgöra Bodens garnison. Efter att först hava varit municipalsamhälle i
åtskilliga år blev Boden stad den 1 januari 1919. Dess folkmängd uppgick
vid 1920 års slut till 6,304 personer. I kyrkligt hänseende är den nya
staden ännu förenad med Överluleå församling.

De största byarna inom Överluleå och Edefors ha vi att söka i älvdalen
eller vid sjöar i älvens närhet. Detta beror ej blott därpå, att fisket
gav nybyggaren ett välbehövligt tillskott till det dagliga brödet, utan
även därpå, att älven såväl sommar som vinter erbjöd honom den bästa
möjligheten att träda i förbindelse med den övriga världen. Innan
landsvägar och järnvägar blivit byggda i dessa trakter, var ju älven den
enda vägen för samfärdseln. För områdets bebyggande liksom även för
befolkningens existens i gångna tider har den därför haft den största
betydelse. Om vintrarna ha affärsmän alltifrån birkarlarnas dagar dragit
fram på älvens is med sina foror och lapparna med sina renar för att
föra lappmarksprodukterna ned till kusten och livsmedel därifrån till
lappmarken och mellanliggande orter. Ännu så sent som för omkring 30 år
sedan kunde man i älvdalen få se lappar draga förbi. Sedan älven om
våren lösts från isens bojor är den segelbar den omkring 6 mil långa
sträckan mellan Hedensforsarna och Edefors. Här ha våra fäder kunnat
taga sig fram med sina roddbåtar, antingen det gällt att på ett mera
lättvindigt sätt följa med strömmen nedför eller att med kraftiga årtag
arbeta sig upp mot densamma. Var vinden lämplig, kunde då seglet bliva
en värdefull hjälp. Men utvecklingen på kommunikationernas område går
framåt. Dess frukter komma så småningom även denna älvdal till godo.
Ångbåtar börja trafikera älven mellan Heden och Edefors under senare
hälften av förra århundradet. Därigenom öppnades nya möjligheter för en
isolerad trakts befolkning. Ångbåtstrafiken, som ännu uppehälles, var
förr av stor betydelse men har dock numera gått mycket tillbaka.

På Luleå älv har även malm från Gällivare malmfälts rika förråd forslats
ned mot kusten. Den kördes vintertid med pulka och ren samt med hästar.
Att detta var ett både kostbart och tidsödande transportsätt säger sig
självt. Försök gjordes även för att förbättra detsamma. På 1860-talet
sökte man realisera ett förslag, som gick ut på, att man genom en
järnväg skulle förena Gällivare med Luleå älv ovanför Storbacken. Älven
skulle sedan genom kanaler förbi Edefors och Hedens forsar göras
segelbar den 12 mil långa sträckan till kusten. Arbetet med byggandet av
dessa kanaler påbörjades även, och en avsevärd kostnad nedlades härpå.
Sedan omkring en million kronor, en efter den tidens förhållanden stor
summa, förbrukats måste arbetet avstanna av brist på kapital. Det har
sedermera icke heller fullföljts. Den på företagets utförande nedlagda
kostnaden synes därför tyvärr även för framtiden ha all utsikt att
förbli ett dött kapital. Spår efter arbetet kan man ännu se i de
ofullbordade kanalerna både i Edefors och vid Heden.

De möjligheter, som älven erbjöd både för malmtransport och
tillgodoseende av älvdalsbefolkningens behov, voro i längden
otillräckliga. Vägar behövdes, och sådana börja även byggas. Nu följer
en landsväg älven på norra sidan från Nederluleå-gränsen förbi Boden upp
till lappmarksgränsen. En annan går på södra sidan förbi Hedens by och
Hednorets järnvägsstation till Södra Bredåker. Den sistnämnda sträckan
har blivit färdig först de senaste åren. Från Bodträskfors mitt emot
Harads går även en landsväg mot söder till Jokkmokks-gränsen. Den
söderifrån kommande s. k. militärvägen genomlöper Överluleå socken i
dess östra del. Samfärdseln mellan norra och södra sidan av älven
underlättas nu i hög grad genom ståtliga landsvägsbroar vid Boden och
Edefors. Förr var man uteslutande hänvisad till mer eller mindre
riskabla färjställen.

Den 2 augusti 1894 är en betydelsefull dag i det norrbottniska
kommunikationsväsendets historia men på samma gång även för Luleå
älvdal. Då invigdes nämligen under stora högtidligheter särskilt i Boden
Norra Stambanan av konung Oskar II. Något år tidigare hade järnvägen
mellan Luleå och Gällivare, som går genom Överluleå och Edefors förbi
Boden, öppnats för trafik. Denna bana, som i första hand var avsedd att
underlätta malmtransporten från Gällivare, hade påbörjats av
»engelsmännen». Men då det engelska bolaget, »som råkat på obestånd»,
icke kunde fullborda byggandet, inlöstes Gällivarebanan år 1891 av
svenska staten för omkring sju millioner kronor. Under de två senaste
årtiondena har en ny viktig järnvägsled tillkommit, nämligen mellan
Boden och Haparanda.

Genom dessa järnvägslinjer och vägarna, som leda till dem, ha
kommunikationsförhållandena i dessa trakter givetvis i hög grad
förbättrats och befolkningens existensmöjligheter ökats. De landsvägar,
som förut omnämnts, föra alla så när som på Bodträskforsvägen fram till
järnväg. För Harads kyrkoby finnes dessutom utfarsväg till Gullträsks
järnvägsstation och för Svartlå by till Gransjö station på
Gällivarebanan. Till dessa viktiga förbindelseleder mellan bygd och
järnväg måste även älven räknas. Befolkningen i de stora byarna på dess
stränder ovanför Heden stå sommartid genom ångbåtstrafiken i nära nog
daglig förbindelse med Hednorets järnvägsstation.

I de stora byarna i Överluleå sockens östra del ha funnits goda
odlingsmöjligheter, som väl tillvaratagits av en idog befolkning. Det
kan därför även nu sägas om Boden, den unga fästningsstaden, att den
ligger i en bördig och tätt befolkad bygd. Detta omdöme kan dock icke
fällas om älvdalen i dess helhet. Den som gör en resa om sommaren från
Hednoret uppför älven måste få det intrycket, att både odlingens
möjligheter och framsteg äro ganska växlande. Till en början är det gott
om odlade tegar särskilt på södra sidan, där bergen stå på längre
avstånd från älven än på den norra. Skogen har här på många ställen,
särskilt under de senaste 15 à 20 åren, märkbart fått draga sig tillbaka
för odlarens plog. Men de mörka skogsbanden, som sträcka sig ned ända
till älvstranden, bli allt bredare och bredare. Bergen bli allt högre
och mera blånande. Mellan dem ser man dock här och där stora byar med
röd- och vitmålade gårdar och grå stugor, med grönskande ängar och breda
åkrar, som från älven följa dalsänkorna upp under bergen. Stränderna
bliva allt högre och brantare, men på dess krön växer tallen reslig och
oförskräckt som förpost till den mörka, susande skogen, som täcker dalar
och berg så långt ögat kan nå. Allt vackrare strandpartier och vyer har
älvdalen att uppvisa, ju högre upp man kommer. Särskilt är trakten
omkring Edefors med rätta berömd för sin naturskönhet.

Vad här har sagts om älvdalens utseende ger även en antydan om denna
trakts näringskällor. Det är i första hand jordbruk i förening med
boskapsskötsel och skogsbruk, som här komma i fråga. De sädesslag, som
mest odlas, äro korn, havre och råg, det sistnämnda knappast i den
utsträckning, som det förtjänar. I de stora, välmående byarna i
Överluleå sockens östra del torde jordbruket kunna föda sin man. Detta
är dock mera undantagsvis fallet längre upp i älvdalen. Där är jordmånen
sämre och intresset för modernäringen mindre, vilket väl oftast torde
bero därpå, att avstånden till lämpliga avsättningsorter äro så stora.
Det är dock att hoppas, att jordbruket även här genom myrodlingars
upptagande och en ny tids modernare jordbruksredskap och ökade
kraftresurser samt förbättrade kommunikationer skall gå en ljusare
framtid till mötes. För jordbrukets upphjälpande i dessa trakter har
Åminne lantbruksskola i Edefors verkat en följd av år. Den anlades till
minne av konung Karl XV:s besök 1858 och skänktes till Norrbottens läns
Hushållningssällskap. Åminne egendom är dock nu styckad och såld, och
skolan har uppgått i lantmannaskolan på Gran invid Öjebyn i Piteå
landsförsamling. En annan känd egendom vid Luleå älv är Bodträskfors.
Denna har varit berömd särskilt för sin storartade park, som anlades av
överste C. O. Bergman, samt sin trädgård, där t. o. m. vindruvor odlats.
Egendomen, som tillhört flera trävarubolag, har nu försålts till
enskilda.

I skogsbruket har en stor del av älvdalens befolkning en viktig
inkomstkälla. Om vintrarna erbjudes lönande arbetsförtjänster vid
timrets avverkning och nedforsling till flottningslederna. Om våren och
sommaren giver arbetet med flottningen och älvrensningen – ett arbete
som icke så sällan och särskilt vid forsarna är förenat med verklig fara
för hälsa och liv – mången en god inkomst. Förr i tiden torde virket
till största delen hava förädlats i älvdalen. En del har »täljts» till
sparrar som sedan i stora »poster» eller genom forsarna i mindre flottar
fraktats ned till kusten. En del har försågats vid numera nedlagda
vattensågar, vilka, ofta i förening med kvarn, funnits på flera platser,
såsom i Bodträskfors, Svartlå, Heden och Vittjärv. Ett par av dessa
sågar ha varit ganska betydande. Nu äro sågverken förlagda till kusten
och timret får följa med strömmen, så gott det kan, (s. k. lös
flottning) ned till Sävast gallringsbom. Här fördelas på respektive
ägare varje sommar milliontals timmer från de milsvida skogarna längre
upp i älvdalen. Med denna sortering får ett ganska stort antal arbetare
sysselsättning. Timret bogseras sedan till de olika bolagens sågverk.
Tjärbränning har förr bedrivits i rätt stor skala och varit ganska
lönande. Sågar, som drivas med ånga eller elektrisk kraft, finnas nu i
Bredåker, Heden, Vittjärv och Boden.

Fisket har i forna tider varit en viktig binäring. Nu har det dock i
älven försämrats i så hög grad, att dess betydelse för folkhushållningen
torde vara ganska ringa. Lax och sik äro de förnämsta fisksorterna.
Givande laxfisken ha funnits på flera ställen. Det som ligger längst opp
i älvdalen är Edefors laxfiske, som ännu vidmakthålles. Vissa somrar ger
det även god avkastning. I Bredåker har man tills för några tiotal år
sedan fångat lax genom s. k. kolkning och i Heden har till de senaste
åren laxfiske bedrivits dels i laxpata eller »karsinga» nedanför
ångbåtsstationen dels i laxgårdar i forsen. I Vittjärv fortsätter man
dock ännu med detta fiske.

För älvdalens befolkning är det ganska väl sörjt med avseende på post
och telefon. Till de flesta byarna kommer post en eller flera gånger i
veckan. Telefonlinjer äro framdragna efter de viktigaste landsvägarna.

Befolkningens behov av elektrisk kraft särskilt för belysningsändamål
äro rätt väl tillgodosedda. Sedan flera år tillbaka har Boden erhållit
sådan kraft från Ljuså kraftverk. Under krigsåren ha nya kraftstationer
blivit byggda. Samhällena omkring Boden få ljus ifrån Vändträsk och
byarna längre opp efter älven från Svartlå och Bodträskfors
kraftcentraler.

Hembygden erbjuder således ett senare tiders släkte förmåner, som våra
fäder icke kände till. För dem var kampen för tillvaron mången gång hård
och det dagliga brödet knappt. I svagårstider var det icke så sällan
barkblandat. Älvdalens bebyggande och utveckling i andligt och
materiellt hänseende har helt visst icke kunnat ske utan mödosamt arbete
och stora försakelser från gångna släktens sida. Så må detta mana oss
att väl taga vara på arvet från fäderna, att med allvar och kraft arbeta
vidare på dess utveckling, så att det må bli goda och lyckliga släkten
som i kommande tider få bygga och bo »i hembygdens skogar och dalar».

Manfred Norde

III. JOKKMOKKS SOCKEN

Jokkmokks och Kvikkjokks församlingar bilda en enhet i kyrkligt och
borgerligt hänseende under benämningen Jokkmokks socken. Denna utgöres
av ett landområde om 19,437 kvkm., utbredande sig på ömse sidor om
jättepulsådern Lilla och Stora Luleälv från Kölen i väster till Älvsby
och Edefors sockengränser i öster, flankerad av Gällivare socken i norr
och av Arjepluogs och Arvidsjaurs socknar i söder.

[Illustration: Jokkmokks gamla kyrka. (Uppförd 1753). Foto L.
Wästfelt]

Fjällområdet sträcker sig, från norska gränsen räknat, inemot 100 km.
mot öster och innesluter de ståtligaste partierna av vår lappländska
fjällvärld, inom vilken de kända massiven Sulitelma, Tarra, Pårte,
Sarjek och Akka äro de mest uppmärksammade. Härinom ligga Lapplands
evigt arbetande iskvarnar, som alltjämt mala urberget till stoft;
härinom har Luleälven sina aldrig sinande springkällor. Vattenmassan
från denna vidsträckta fjällvärld går sedan sin väg mot havet än i breda
böljor utför bergstupen vid Stora Sjöfallet, än sammanträngd mellan
klipporna vid Harsprånget i Stora älven, vid Akkats och Kajtum i Lilla
älven, än hejdad i långsträckta s. k. sel: Nelkerim, Padjerim,
Porsiavan, Finnselet m. fl., än vilande i jättestora reservoarer vid
Suorvajaur, St. Luleträsk, Saggat, Skalka, Randijaur m. fl. sjöar.
Alltjämt upptager jättepulsådern nya vattenmassor genom ett system av
floder, älvar och bäckar, som gå fram än parallellt med, än vinkelrätt
mot huvudfloden, än åt motsatt väderstreck mot denna. Längst upp flyter
Blackälven med sitt lerblandade vatten och Pärlälven, bemärkt för sin
rikedom på pärlmusslor; längre ned går Appoälven, känd för sitt mot
nordväst riktade lopp, ännu längre ned Görjeån och Bodträskån, samtliga
bifloder till Lilla Luleälv. De sist nämnda jämte den i Piteälven
inflytande Vargisån med dess biflöden Vitbäcken, Sikån och Telebäcken
uppsamla vattenmassorna från sydöstra sockendelen. Mot Gällivaregränsen
i nordost samlar Aimojokk nederbörden från denna sockendel. I likhet med
huvudfloden bilda även bifloderna än brusande forsar, än lugnvatten i s.
k. sel, än långsträckta sjöar såsom Vargisträsk i Vargisån, Holmträsk i
Bodträskån och Tårrajaur i Appoälven.

[Illustration: Gammalt hus som tidigare varit tingshus i Jokkmokk.
Foto L. Wästfelt]

Nedom fjällområdet utbreder sig skogslandet, höjande sig terrassformigt
på ömse sidor om floddalarna än som skogklädda moränkullar, vilka inrama
otaliga större och mindre insjöar och myrmarker, än som högresta berg,
dessa även skogklädda.

Höjdförhållandena växla betydligt i olika trakter. Källsjön Virijaur vid
norska gränsen ligger 580 meter ö. h., St. Luleträsk 370, Saggat 303 och
Peuraurereservoaren 443 m. ö. h. I socknens södra del ligga källsjöarna
Jukkiljaur 477, Stenträsk 409 och Peskijaur 397 m. ö. h. Till jämförelse
härmed må nämnas att Luleälven vid gränsen mot Edefors socken ligger 45
m. ö. h.

* * * * *

Den kulturutveckling, som socknen undergått, kan uppdelas i tre
perioder, vilka här liksom annorstädes kännetecknas av människans aldrig
tröttnande strävan att utnyttja naturtillgångarna. Den äldsta perioden
sträcker sig till senare hälften av 1600-talet, den andra till omkr.
1850 och den tredje till våra dagar.

[Illustration: Jokkmokks kyrka. (Uppförd 1888). Foto L. Wästfelt]

Under den äldsta perioden exploaterades lappen och hans renhjordar,
skogens villebråd och fisken i vattendragen. Härunder var det som
birkarlarna, kustlandets äldsta inbyggare, gjorde sig ryktbara genom sin
snikenhet och sin grymhet. De svenska konungarna vakade dock med
berömvärd uppmärksamhet över obygdens värnlösa invånare och fråntogo
birkarlarna deras handelsprivilegier. Härigenom skapades relativt
människovärdiga former för handelsutbytet. Under denna tid var det ock
som konungarna, var på sitt sätt och med de resurser, som stodo dem till
buds, sökte utbreda kristen kultur bland de hedniska lapparna. I det
syftet uppfördes den första kyrkan år 1607 och den andra år 1640.

* * * * *

Den andra perioden får sin karaktär dels av de under senare hälften av
1600-talet upptäckta blyglansfyndigheterna i Kvikkjokksfjällen och den
därav föranledda bergshanteringen, dels av det energiska arbete, som
myndigheterna nedlade på att kolonisera socknen och kultivera dess
befolkning.

[Illustration: Kvikkjokks kyrkby på 1880-talet. T. v. kyrkan, t. h.
prästgården. Foto L. Wästfelt]

Blyglansfyndigheterna bearbetades under åren 1661-1702 utan att giva
någon ekonomisk vinst. Under denna period synes även ordnade
förhållanden hava vunnits i fråga om lapparnas renbetesförhållanden. Av
jordeboken för år 1695, enligt vilken kronoräntan uppbars från
lappallmogen, funnos i Luleå Lappmark fem lappbyar: Tuorpenjaur by,
Jokkmokks by, Kaitum by, Sirkasluokte by och Sjokksjokks by. Med lappby
menas en stam av flere lappfamiljer, som nomadisera tillsammans och
betala skatt gemensamt för den jord, de begagna. Av den lappby, som hade
sitt betesområde närmast sockenkyrkan, fick hela socknen namnet
Jokkmokk. Lapparne själva benämna dock aldrig kyrkoplatsen med detta
namn utan med namnet Talvatis, d. v. s. vintervistet, den plats, där de
vintertiden i februari månad sammankomma dels för kyrkobesök, dels i
affärsangelägenheter. Kajtum lappby, efter vilken vattenfallet i
kyrkoplatsens närhet fick sitt namn, utbröts och lades jämte delar av
Sjokksjokks lappby till det år 1742 nybildade Gällivare pastorat. Vid
denna tidpunkt beräknades lapparnes antal i det odelade pastoratet vara
1,450.

Den kolonisation, som tidigare ägt rum, var av mycket ringa omfattning.
Först genom K. F. av år 1695 och än mer genom det s. k.
lapplandsreglementet av år 1749 befodrades kolonisationen kraftigt. De
första kolonisterna, som uppgivas hava varit dels prästsöner och deras
ättlingar, dels lappar som misslyckats med renskötseln, dels även en och
annan från kustlandet inflyttad, slogo sig ned i älvdalarna och vid
insjöar, där rika fiskevatten erbjödo sig. Valet av boningsplats
bestämdes, förutom av tillgången på villebråd i skogen och fisk i
vattendragen, även av möjligheten att erhålla goda slåtterängar och
kreatursbeten samt mogen brödsäd. Kolonisten slog sig därför gärna ned
vid sjöar, som skyddade mot frosten, exempelvis å Björkholmen vid
Skalka, där kornet aldrig fryser, eller ock på mot söder vettande, ofta
oerhört stenbundna bergsluttningar, exempelvis Kuovka (kuovkat = vitna,
om säd). Betesmarkerna förbättrades ofta genom svedjande, varigenom
stora skogseldar merendels uppkommo.

Kolonisationen gick sakta men säkert framåt. Socknen ägde sålunda år
1741 fem nybyggarhushåll och 1767 sexton. Hela invånareantalet var
sistnämnda år 1,321; år 1860 hade folkmängden ökats till 2,028 personer,
varav 677 tillhörde Kvikkjokks församling. Till denna betydande
folkökning hade den s. k. Hermelinska brukstiden i början av 1800-talet,
då mineralfyndigheterna i Kvikkjokksfjällen ånyo bearbetades,
väsentligen bidragit.

För folkupplysningen arbetades oförtrutet under perioden. Tidigare
försök att sprida kristen kultur hade icke rönt sådan framgång, som
motsvarade ansträngningarna. Vid det räfst- och rättarting, som
myndigheterna anställde år 1688 i anledning av klagomål över lapparnes
avgudaväsen, fastslogs nämligen, att ingen annan än klockaren kunde läsa
i bok. En statsskola öppnade sina portar år 1732 vid kyrkan och blev en
ljushärd för hela socknen. De barn, som gått i denna skola, tillhöllos
att meddela undervisning åt de hemmavarande. Prästerna skulle därjämte
genom trägna husbesök och förhör understödja och kontrollera
undervisningen i hemmen. Ny kyrka uppfördes även 1753, vilken ännu står
kvar under namn av »gamla kyrkan». Först genom kungl. reglem. för
ecklesiastikverket i Lappmarken av år 1846 blev emellertid
undervisningen bättre ordnad. Statsskolan skulle visserligen som förut i
första rummet meddela undervisning åt lapparnes barn, men skolmästaren
hade även till uppgift att med nit verka för ungdomens undervisning i
övrigt. Denne ägde antaga tjänliga biträden och erhöll härför ett visst
anslag av statsmedel. Därjämte skulle han förmå föräldrarna att själva
undervisa sina barn. Även socknen började nu anslå medel för
undervisningsändamål. För åren 1852-1854 belöpte sig utgifterna härför
till 146 Rd. 5 sk. banco. Utgifterna för kyrkliga ändamål, som redan
1746 uppgått till 94 Rd. 12 sk., utgjorde år 1862 152 Rd. 20 sk. banco.

Den tredje perioden kan sägas taga sin början i och med
trävaruindustriens uppkomst. Inom socknen började skogsbruket på
1850-talet. I ett alltjämt stigande tempo fortsatte avverkningarna, så
att man på 1880-talet nedflottade i Luleälven omkring 300,000 stockar.
År 1900 var antalet stockar över 1 miljon. Samtidigt med skogsbrukets
påbörjande idkades en ansenlig tjärbränning i skogarna. Tjäran försåldes
å Edefors marknad för 6 à 7 kr. tunnan. Att den ofta transporterats till
marknadsplatsen 6 à 8 mil efter häst, förhöjde icke priset.
Dagspenningen i timmerskogen var vid den tiden 2 à 3 kr. för häst och
karl och i flottningen betalades 1,25 à 1,50 för ett dagsverke på 12 à
14 timmar. Transporten av ett lass mjöl efter häst från Luleå till
Jokkmokk, vilken transport tog 8 dygn i anspråk, betalades på 60-talet
med 16 kr.

[Illustration: Kvikkjokks kyrkby. (Nu). Foto L. Wästfelt]

En omfattande handel med lappmarksprodukter (renkött, skinnvaror och
fisk) pågick vid denna tid. Priserna voro låga: 1,25 pr lispund för
kött, 2 kr. för renhud och 1 kr. pr lispund fisk. Vid vintermarknadstid
forslades 30 à 40 tunga hästlass av lappmarksprodukter från Jokkmokk
till Luleå. Vintermarknaden i februari har av ålder givit en
koncentrerad bild av socknens både andliga och materiella liv. Då var
det som tvister avdömdes vid tinget, skatter uppburos, affärer
avslutades, rådplägningar ägde rum mellan myndigheternas utskickade och
svensk eller lapsk allmoge; då var det som gudslivet väcktes eller
stärktes under templets valv, barn fördes till dopet, kärleksband för
livet förbereddes eller konfirmerades och döda jordades. Men även
avigsidorna i kulturlivet framträdde tämligen brutalt, särskilt genom
det överflödande brännvinsdrickandet. Vakande myndigheter sökte väl
mildra dess skadeverkningar bland annat genom förbud mot införsel av
brännvin. Sådana förbud utfärdades dels 1743, dels 1839, men upphävdes
åter på 90-talet. En god självbevarelsedrift hos den bättre delen av
bondestammen sökte jämväl motarbeta spritens ödesdigra inflytande, varom
bland annat en så gott som enhällig opinion gav vittnesbörd, då i början
av innevarande århundrade en s. k. laglig spritförsäljning blev
utvoterad ur socknen.

Det var under den på 60- och 70-talen i ekonomiskt avseende tunga tid,
vilken blev ännu mer tryckande på grund av svår missväxt, som mången
självägande bonde råkade i ekonomiskt obestånd. Han lät sig därför
lockas av trävarubolagens förespeglingar om fördelen av att till dem
avyttra sitt hemman. Detta sorgliga faktum utgör ett av de mörka bladen
i socknens kulturhistoria. Sedan idogheten under svett och umbäranden
brutit bygd i dessa för odling så ytterst ogästvänliga trakter, gick mer
än 50 % av bondejorden i saknad av samhällets skydd över i främmande
händer, och ett hundratal självägande och självständiga bönder
förvandlades till egendomslösa och osjälvständiga arrendatorer. Vad
detta betytt till nackdel för kulturutvecklingen, kan ej uppskattas i
penningar. Nackdelarna bliva icke mindre därigenom, att arrendatorernas
i hemmets jord rotlösa söner nödgas söka sin utkomst i industrien i
stället för att fortsätta fädernas odlingsarbete.

Jordbruket och boskapsskötseln, som hittills drivits enligt från fäderna
nedärvda primitiva metoder, togo ett storartat uppsving, sedan
avvittringen genomförts år 1890. Samtidigt blev det fart i kulturarbetet
på skilda områden. Uppsvinget kan i någon mån mätas i folkökningen och i
ökningen av allmänna utgifter, exempelvis för kyrka och skola. Under det
att utgifterna år 1880 utgjorde för kyrkan 936 kr. och för skolan 3,137
kr., hade dessa år 1900 stigit till resp. 21,531 och 102,475 kr. för att
år 1920 utgöra resp. 49,907 och 246,240 kr. Folkmängden hade samtidigt
stigit från 4,372 år 1900 till 8,042, därav 459 i Kvikkjokk, vid 1920
års slut.

Vägbyggnadsarbetet, som påbörjades på 1860-talet, har sedan dess
alltjämt pågått. Jokkmokks kyrkoplats fick år 1865 landsvägsförbindelse
med Storbacken vid Luleälv. Innevarande stund har socknen mer än 200 km.
goda landsvägar.

[Illustration: Inloppet till Kvikkjokk. Foto L. Wästfelt]

En för socknens ekonomiska liv ytterst viktig åtgärd vidtogs i samband
med avvittringen. Av det skogsanslag, som tilldelades varje skifteslag,
avsattes ¼ till s. k. allmänning, vilken förvaltas såsom en böndernas
gemensamma egendom. Skogsarealen, som utgör 67,900 har, ger en årlig
avkastning av 25,583 träd. Inflytande skogsmedel fonderas. Fondens
behållning, varav endast räntan får användas för allmännyttiga ändamål,
uppgår till 2,200,000 kr.

Vad den nya tid bär i sitt sköte, som inträtt genom den påbörjade
utbyggnaden av Luleälvens vattenfall i Porjus och Harsprånget samt
inlandsbanans dragande genom socknen, är för tidigt att yttra sig om. Så
mycket är dock klart, att, vad som förut varit socknens nota
characteristica, en bonde- och lappkultur, som verkat i intim
samhörighet och relativt samförstånd och som delvis varit av mycken
gedigen beskaffenhet genom sin idoghet och godhjärtenhet, snart skall
vara överflyglad av den moderna industrikulturen på gott och ont med en
ny människotyp, utbildad och fostrad efter dess säregna kynne.

H. T. Berlin

3. RÅNEÅ ÄLVDAL
AV
YNGVE ANJOU

De norrländska älvarna kunna klassifieras i tre storleksordningar
nämligen fjällområdets älvar med de stora fjällsjöarna till källor,
skogslandets älvar, som leda sitt ursprung från de i skogsregionen
förekommande sjöarna och myrkomplexen samt slutligen kustlandsälvarna,
vilka som namnet anger upprinna från de närmare kusten belägna
vattensamlingarna. Till den mellersta gruppen hör Råne älv, vars
förnämsta källsjö är Radnejaure, belägen i sydöstra delen av Gällivare
socken.

Efter sin upprinnelse flyter älven genom de vidsträckta skogs- och
myrområdena inom nyssnämnda sockens södra del, därefter genom Råneå
socken, vilken sålunda i hela sin sträckning från nordväst till sydost
genomflytes av älven, som slutligen utfaller i den s. k. Rånefjärden.

Ehuru Råneå älv ej i storlek kan mäta sig med en del andra norrländska
floder och på grund härav vanligen knapphändigt avfärdas i geografiska
läroböcker, är den dock, jämförd med en hel del i södra och mellersta
Sverige förekommande vattendrag, ganska betydande. Dess längd är sålunda
från Radnejaure till utloppet c:a 16 mil och flodområdet utgör ej mindre
än 4,180 kvkm., varav 3,4 % utgör sjöar. Fallhöjden från Radnejaure till
utloppet är 363 m.

Liksom de flesta övriga norrländska älvarna är den i sitt övre lopp
sammanträngd och strid men utvidgar sig i sin nedre del till ansenliga
sjöar eller s. k. »sel». De största sjöarna och selen äro Valvträsk,
Rörträsket, Degerselet och Niemisel, alla belägna inom Råneå socken.

Genom de många starka forsarna reduceras i hög grad älvens betydelse som
trafikled, men den har i dess ställe tack vare dessa en viss betydelse i
annat avseende, nämligen som källa till elektrisk kraft. Naturen har här
själv uppbyggt fördämningar och åstadkommit reservoarer, som det skulle
krävt ofantliga mängder mänsklig arbetskraft att anordna. Tills dato har
dock endast få av de många forsarna blivit utbyggda, nämligen de som
ligga i älvens nedre del vid Rånbyn; från dessa erhålles nu elektrisk
kraft ej blott till hela nedre delen av Råneå älvdal, utan jämväl till
Luleå stad ävensom till stora delar av Nedre Luleå socken. Det torde
emellertid ej dröja allt för länge förrän även andra forsar bliva
föremål för utbyggnad, varigenom sålunda dessas kraft ävenledes kan
komma till nyttig användning i människans tjänst.

Råne älvdal kan utan gensägelse vara en av de allra vackraste älvdalarna
i hela länet. Särskilt gäller detta om den del, som är belägen inom
Råneå socken. Råneå älvdal kännetecknas av en genomgående leende och
täck natur, i många hänseenden påminnande om den man ser i mellersta
Sverige. Särskilt vackra partier träffas i närheten av de av älven
genomflutna sjöarna Valvträsk och Degerselet ävensom omkring de många
utvidgningarna eller selen, t. ex. Niemisel.

[Illustration: Råneå by. Foto A. Norberg]

Det som förutom vattnet i hög grad bidrager till höjande av
naturskönheter utefter älvdalen, äro de vanligen branta bergen, som
kanta densamma, och vilka liksom utgöra skyddsvakt för de lägre delarna.
I vissa fall påminna dessa berg om fjäll i miniatyr, så t. ex. det strax
ovanför Niemisel belägna »Snipen», som med sin sydvästra sida höjer sig
nästan lodrätt över den omkringliggande terrängen och varifrån man har
den härligaste utsikt ner över de stora, välbyggda byarna utefter
Råneälvens nedre del.

Förutom av Råne älv genomflytes Råneå socken även av ett annat
jämförelsevis stort vattendrag, nämligen Vitån, som, upprinnande i
trakterna sydost om Gällivare, har sitt lopp genom socknens östra del
och utfaller även den i Rånefjärden. I sitt nedre lopp bildar den en
större utbuktning, den s. k. Vitåfjärden, fordom utgörande en del av
Rånefjärden.

Även denna älv bildar en del forsar och fall av vilka den s. k.
Vitåforsen blivit föremål för utbyggnad och numera förser nedre delen av
Vitåns älvdal, förutom vissa byar i grannsocknen Töre, med elektrisk
kraft.

Råneå socken har fordom i kyrkligt hänseende tillhört Luleå socken, som
då tillika omfattade de nuvarande socknarna Neder Luleå, Över Luleå,
Edefors, Jokkmokk och Kvikkjokk. Härifrån utbröts Råneå år 1657 till
egen församling med kyrka i Rånbyn, belägen på båda sidor av Råne älv,
strax ovanför dess utlopp i Rånefjärden.

Liksom i de övriga norrbottniska socknarna har bebyggelsen även i denna
älvdal börjat i dess nedre del och befolkningen härifrån så småningom
trängt allt längre och längre upp efter älven, samtidigt som den
ävenledes utbrett sig till andra delar än den egentliga älvdalen.
Vanligen ha därvid trakterna i närheten av sjöar och smärre vattendrag i
första hand blivit föremål för bosättning och uppodling.

När bebyggelsen först började, är svårt att avgöra men sannolikt torde
detta ha skett redan så tidigt som under stenåldern. Att i detalj följa
socknens utveckling under tidernas lopp är omöjligt, då några speciella
forskningar häröver ej företagits. Ett kraftigt uppsving i utvecklingen
torde ha skett i samband med järnhanteringens införande i länet på
1700-talet, då ett antal masugnar och stångjärnssmedjor anlades även
inom denna socken.

Den som därvid måhända mer än någon annan bidrog till socknens
utveckling var den för Norrlands kolonisering så varmt intresserade
Jonas Meldercreutz. Denne, som jämte sin kompanjon A. Steinholtz anlagt
stångjärnsverket Melderstein (se nedan) utefter Råne älv c:a 1,5 mil
från dess utlopp, erhöll genom kungl. resolution den 20 augusti 1753
rätt att upptaga och bebygga de ödesland, som funnos »mellan Kalix och
Lule älvar samt Meldersteins bruk och tre mil ovanför Gällivare gruva
uppåt Lappmarken». Det upplåtna odlingsdistriktet, kallat Meldersteins
odlingsdistrikt var 20 mil långt och 10-12 mil brett samt omfattade en
areal av omkring 4-5 millioner tunnland mark. Här anlades av
Meldercreutz 67 nya gårdar eller nybyggen, varjämte han genom köp
förvärvade ytterligare 65 gårdar.

Efter Meldercreutz död (1785 21 maj) fortsattes hans verk av den store
norrlandsentusiasten bergsrådet frih. Samuel Gustaf Hermelin, som i
början av 1800-talet igångsatte ett omfattande kolonisationsföretag icke
blott i denna utan jämväl i andra socknar av länet, huvudsakligen i
avsikt att på så sätt stödja järnhanteringen, då på grund av
kolonisationen arbetare lättare kunde erhållas till gruvdistrikten och
för malmtransporterna från dessa ned till de vanligen i kustbygderna
belägna masugnarna.

Sedan Hermelin avlidit, (1820 4 mars) avstannade emellertid denna
kolonisationsverksamhet och en hel del nybyggen fingo förfalla.
Kolonisterna, som ej fingo äganderätt till sina nybyggen, kunde ej
fullgöra sina skyldigheter, utan, fruktande efterräkningar, rymde de
flesta av dem till Norge, medtagande sina tillhörigheter.

För närvarande utgör folkmängden 8,808 personer.

Såsom i allmänhet inom övre Norrland träffas den äldsta och tätast
befolkade bygden utefter älvdalarna, där odlingen fortskridit längst.
Inom Råneå socken märkas sålunda utefter Råneälvens dalgång de ansenliga
byarna Överstbyn, Gunnarsbyn, Sörbyn, Niemisel, Orrbyn, Prästholm, Böle,
och Rånbyn samt utefter Vitåälvens nedre dalgång Vitån, Högsön och
Jämtön.

Rånbyn är, såsom förut framhållits, socknens kyrkoby samt i övrigt dess
huvudplats med läkare och apotek, poststation, bankinrättningar samt en
del affärs- och industriföretag m. m.

Bland de senare märkes i främsta rummet skofabrik och garveri, som år
1883 grundades av fabrikören Tove Lundin och som genom hans insiktsfulla
och driftiga ledning så småningom utvidgats, så att de för närvarande
äro de största i sitt slag inom Norrland. Företaget ombildades 1916 till
bolag och sysselsätter numera omkring 100 arbetare. Tillverkningen inom
skofabriken är mest baserad på fabrikation av s. k. norrbottenspjexor
samt militärskor men därjämte tillverkas även skodon av andra modeller.

Genom fabrikör Lundins initiativ byggdes under åren 1916-17 en större
kraftstation i Rånbyn, vilken efter utvidgning år 1920 har förmåga att
leverera elektrisk kraft, motsvarande 500 hästkrafter. Kraftstationen
äges av Råneå kraftaktiebolag med fabrikör Lundin som verkställande
direktör.

Dessutom har ävenledes genom hans initiativ uppförts en fullt tidsenlig
elektrisk kvarn med 3 par stenar och grynverk.

Till Rånbyn är också förlagt den av Norrbottens läns landsting inrättade
och underhållna sinnesslöanstalten med uppgift att omhändertaga och om
möjligt utveckla själsligt undermåliga individer till samhällsnyttiga
medborgare. Anstalten är efter genomgripande till- och ombyggnad av
lokalerna under 1920 i stånd att hysa omkring 50 patienter åt gången.

Liksom alla de övriga kustsocknarna har Råneå socken stora naturliga
förutsättningar för ett lönande jordbruk. Jordmånen är ju visserligen av
växlande beskaffenhet, men i allmänhet är den mycket bördig och givande.
Isynnerhet utefter Råne- och Vitå älvdalar påträffas mycket fruktbar
jordmån, som möjliggör odling av alla de växter, vilka på grund av de
klimatiska betingelserna kunna gå.

[Illustration: Valvträsk by, Råneå socken. Foto D. af Wåhlberg]

Jordbruket utgör också socknens huvudnäring. Odlingen har under det
sistförflutna århundradet fortskridit med stora steg och teg efter teg
har lagts under kultur. År 1805 fanns inom socknen endast 247 hektar
odlad mark, under år 1914 2,768 hektar, sålunda mer än 10 gånger så
mycket. För belysande av den betydelse jordbruket har inom socknen må
framhållas, att av socknens folkmängd utgör något mer än 80 %
jordbruksbefolkning.

I de nedre delarna av socknen har även jordbruket under det senaste
årtiondet börjat bedrivas efter mera rationella metoder än fordomdags.
Jordens fullständiga avdikning förmedelst täckdikning, en bättre
gödselvård med användning av torvströ samt bättre brukning av den odlade
jorden med tillhjälp av moderna redskap har allt mer och mer börjat
utföras, varjämte en bättre och mera rationell växtodling över
huvudtaget börjat tillämpas. Allt detta har medfört att avkastningen
från den odlade marken i hög grad ökats.

I socknens övre del är jordbruket förhållandevis mera efterblivet och
den odlade jorden mindre. Här intar skogshanteringen ett framstående
rum, varigenom arbetskraften dras från jordbruket. I synnerhet
flottningsarbetet på våren inkräktar mycket på jordbrukets skötsel under
denna årstid och hämmar dess utveckling i ganska hög grad.

Boskapsskötseln har ej hållit jämna steg med jordbruket i utvecklingen.
Trots ordnad avsättning för ladugårdsprodukterna genom tvenne
andelsmejerier har intresset för denna viktiga näringsgren ej varit så
stort, som den förtjänar. Visserligen ha ansatser till ett planmässigt
avelsarbete gjorts på många ställen men den ihärdighet, som utgör
betingelsen för dess fortsatta utveckling, har ej alltid varit för
handen utan det hela har snart nog avstannat igen utan något egentligt
resultat.

Vid sidan av jordbruket intar som nämnts skogshanteringen ett mycket
framstående rum. Isynnerhet i de övre delarna av socknen, där den
övervägande delen av skogsmarken äges av kronan och trävarubolagen,
förekomma årligen stora avverkningar. En viktig förutsättning för en
lönande skogshantering utgöra de goda flottleder, som såväl Råne älv som
Vitåälven med tillhörande vattendrag erbjuda. Årligen flottas ansenliga
mängder timmer nedför dessa vattendrag för vidare befordran till
sågverken. Många personer ha sitt huvudsakliga levebröd genom
skogshanteringen och den därmed förenade flottningen.

Trots de stora årliga avverkningarna är sågverksrörelsen ganska
obetydlig inom socknen, utan måste en stor del av timret förädlas vid
sågverk, belägna å andra platser. Med undantag av de förut omnämnda
industrianläggningarna i Rånbyn förekommer annan industri i mycket ringa
omfattning för närvarande.

Fordom var däremot industrien mera representerad inom Råneå socken än
för närvarande. År 1741 anlade de båda föregångsmännen Meldercreutz och
Steinholtz tillsammans det förut omnämnda _Meldersteins bruk_ med
stångjärnshammare, knipphammare samt verk för svartsmide. Sedan
intresseskapet mellan de båda kompanjonerna år 1744 upphört fortsatte
Meldercreutz ensam utvidgningen av de påbörjade anläggningarna. År 1774
erhöll han sålunda tillstånd att å Melderstein anlägga _gevärsfaktori_
för att i främsta rummet tillgodose arméns behov. Dessutom byggdes här
en _finbladig såg_ med fyra ramar.

För nedsmältande av järnmalmen anlades vid kusten c:a 1,5 mil från
Melderstein en masugn, som erhöll namnet _Strömsund_.

Meldercreutz banbrytande arbeten inskränkte sig emellertid ej endast
till anläggning av ovannämnda verk. Inseende att industrien skapade
välstånd bland allmogen, åstadkom han även en del andra industriella
verk och inrättningar inom socknen.

Sålunda byggde han vid Prestholm 1758 en tullkvarn för fyra par stenar
samt dessutom flera husbehovskvarnar. År 1760 erhöll han Kungl. Maj:ts
tillstånd att anlägga skeppsbyggeri i Råneå samt fick dessutom rätt
»till att kalk bryta och kalkbränneri inrätta».

År 1772 erhöll Meldercreutz tillstånd att inom Råneå anlägga ett verk
för tillverkning av knippjärn, bult och spik. Detta verk, som kallades
_Fredrikafors_ anlades c:a 3/8 mil ovanför Melderstein.

År 1782 ingick Meldercreutz till en tredjedel i en
blästerverksanläggning vid Hasaforsen, där smidbart järn framställdes
direkt av myrmalm. Meddelägare voro bönder i Råneå socken. Detta företag
lyckades rätt bra och fortgick många år.

Utom nu nämnda anläggningar funnos vid denna tid inom Råneå socken
dessutom Vitåfors stångjärnssmedja samt Avafors masugn, där
järnframställning ägde rum.

Malmen, som utgjorde råmaterial för järntillverkningen vid alla dessa
anläggningar, benämnda Råneåverken, fraktades med renar och hästar från
Gällivare gruvfält, en transport efter dragare på ej mindre än inemot 20
mil.

Genom de dyrbara transporterna av malmen, ofördelaktiga konjunkturer
samt andra ogynnsamma omständigheter blev emellertid järntillverkningen
mindre lönande vid alla dessa verk, varför driften måste nedläggas.
Meldercreutz tillskyndades härigenom ofantliga förluster. Från det han
förut hade varit en förmögen man blev hans ekonomi nu helt och hållet
undergrävd.

På bankoauktion den 8 november 1786 såldes hans norrländska possessioner
med alla dess privilegier för 15,000 rdr specie till bruksägaren Jean
Bedoire. Bruken voro då mycket förfallna samt högt intecknade.

År 1799 såldes bruken ånyo till friherre S. G. Hermelin för 84,000 rdr
specie, motsvarande 336,000 kronor. Hermelin fortsatte Meldercreutz verk
men råkade även han i ekonomiska trångmål och gjorde konkurs.

Nu återstå endast ruinerna av masugnarna och smedjorna, vittnande om
förgångna tiders företagsamhet och idoghet.

Fiske som egentlig näringsgren förekommer knappast inom socknen.
Laxfisket, som i de andra norrbottniska älvarna vanligen är rikt
givande, förekommer i mycket liten skala i Råne älv, beroende på att
laxen ej går upp i älven i någon nämnvärd mängd. Ej heller förekommer,
laxfiske utefter kuststräckan i någon större omfattning utan endast
någon ringa fångst av annan, mindre fisk.

Jakten bedrives ävenledes numera i ringa omfattning.

[Illustration: Meldersteins herrgård, Råneå socken. Foto S.
Lindahl]

Järn- och andra malmfyndigheter saknas helt och hållet i Råneå men
däremot förekomma i Råne älvdals nedre del ganska rikliga
kalkstensfyndigheter i det s. k. Prestholmsberget, beläget på älvens
östra sida. Den kalksten, som här finnes, har delvis ganska hög
kalkhalt, men har ej hittills blivit föremål för exploatering i någon
större skala. Däremot var det förr mycket vanligt, att bönderna i byarna
Prestholm och Böle bedrevo kalkbränning som biförtjänst, varvid kalken
såldes till andra trakter. Bränningen försiggick i enkla, av gråsten
uppmurade ringformiga ugnar, som ännu finnas kvar vid de flesta
bondgårdarna inom dessa byar. Då denna »hembränning» emellertid slukade
ansenliga mängder ved och därigenom med stigande vedpriser blev allt för
oekonomisk, har den numera helt upphört.

Råneå socken är jämförelsevis lyckligt lottad i kommunikationshänseende.
Tvärs genom socknen i huvudsaklig riktning väster och öster går
järnvägen Boden–Karungi med stationerna Degerselet, Niemisel och Avafors
inom socknen. Den nedre delen av socknen är ganska välförsedd med goda
och vid underhållna landsvägar, men i den övre delen däremot är vägnätet
glesare, varför stora trakter ännu äro mycket isolerade. Ett fortsatt
byggande av vägar i raskare tempo än hittills utgör därför ett
synnerligen viktigt önskemål för dessa bygder samt är en nödvändig
förutsättning för ett bättre tillvaratagande av de rika naturliga
möjligheterna, särskilt i jordbrukshänseende, som här finnas.

Den befolkning, som bygger och bor inom Råneå socken, kan karaktäriseras
såsom i hög grad arbetsam och sparsam. Dessutom torde den – måhända mera
än på andra håll inom länet – få anses besitta en viss inneboende
försiktighet, vilken dock i vissa fall övergår i brist på företagsamhet.
Isynnerhet gör detta sig gällande beträffande genomförandet av
förbättringar på jordbrukets område.

Nykterhetsrörelsen har god jordmån och intresset för det religiösa livet
är synnerligen stort. Som bevis på det senare må anföras, att inom en by
finnes ej mindre än fyra missionshus och samlingslokaler.

Liksom i andra delar av länet ha många, särskilt yngre personer,
utvandrat till Amerika för att där söka sin utkomst. Många av dessa
återvända dock efter några års förlopp ånyo till sin hembygd, som,
särskilt med hänsyn till dess rika möjligheter i fråga om jordbruket,
har goda möjligheter att kunna livnära både dem och än flera nya
inbyggare.

4. KALIX ÄLVDAL
AV
MARTIN P. NORÉN

En fullständig skildring av Kalix älvdal skulle komma att utgöra en
skildring av de kanske vackraste trakterna i Norrbotten och Lappland,
från trakterna av Torne-träsk till Bottenhavet.

Kalix älvs källor ligga i Kebnekaisemassivet – dess viktigaste källarm
heter Vistajokk, som flyter in i fjällsjön Paittasjärvi, som tillsammans
med Kaalasjärvi (fisksjön) och några andra fjällsjöar bilda en
sammanhängande sjökedja av c:a 4 mils längd. Dessa sjöar ligga på
gränsen mellan Jukkasjärvi och Gällivare socknar. Några kilometer öster
om utflödet ur Kaalasjärvi korsas älven av Luleå–Ofotenbanan vid
Kalixfors. Sitt namn får älven ej förrän efter Kaalasjärvi, där den
också lämnar högfjällsregionen. Dess riktning är nu några mil ungefär
ost-sydostlig och fortfarande på gränsen mellan Jukkasjärvi och
Gällivare. Under detta sitt lopp är älven synnerligen rik på forsar. Det
enda större tillflödet är under denna delen av loppet Kaitumälven, som
avvattnar en stor mängd fjällsjöar mellan Kalix- och Luleälvdalar. Älven
flyter därefter in i övre hörnet av Tärendö socken, samtidigt som den
ändrar riktning mera åt söder. Här vid Tärendö kyrka ökas dess
vattenmassa högst betydligt genom tillflödet av Tärendöälv, denna
berömda bifurkation, varigenom Torneälvens vattenområde till stor del
avvattnas genom Kalix älven. Det är ej mindre än c:a 10,000 kv.-km.
dräneringsområde, som Kalix- och Torneälven hava gemensamt. Vid Narken
mottages tillflödet Narkån. Älven flyter nu under hela sitt lopp genom
ett relativt lågland. Vid Tärendö kyrka ligger dess vattenyta ej mer än
164 m. över havet. Då älven flyter in i Över-Kalix socken, är höjden 79
m. Under sitt lopp genom Överkalix sänker den sig c:a 50 m.
Kamlungeträsket, som den genomflyter i nordliga delen av Nederkalix
socken, ungefär 4 mil från sitt utlopp, ligger 27 m. över havet.

I Överkalix, varest älven mottager det mäktiga tillflödet Ängesån från
väster, genomflyter älven ett utpräglat slättland med låga stränder. Det
är här ofta, som om älven ej riktigt visste, åt vilket håll den skall
flyta, den gör ibland stora krökar, ibland utvidgar den sig till stora
sjöar, t. ex. vid kyrkbyn, Bränna. Älven är i hela sitt nedre lopp, utom
då den tillfälligtvis tränges tillsammans av höga stränder, lugn och
majestätisk, och till slut vidgar den sig ut till en havsvik vid sitt
utlopp i Bottenhavet vid Nederkalix.

De viktigaste forsarne och fallen i Kalixälven äro: Saarikoski (10, 10),
Pilikurkio (8, 60), Rappukoski och Tiankikoski (61, 110), Mestoskoski
(12, 160), Mestoslinka m. fl. (35, 170) Jokkfallet (9, 210), Krokforsen
och Långforsen (8, 280) samt Kamlungeforsen (7,3, 300).

Siffrorna inom parentes ange, den första fallhöjden i m., den andra
avståndet i km. från utflödet ur Kaalasjärvi. Hela älvens längd från
Kaalasjärvi är 320 km.

De ur effektsynpunkt största av dessa fall äro Mestoslinka, 30,625,
Rappukoski 26,600, Mestoskoski 10,400, Jokkfallet 9,450, Krokforsen o.
s. v. 12,600 samt Kamlungeforsen 11,700 hkr.

Om älven under sitt övre lopp genomflyter Sveriges kanske vildaste
fjälltrakter, så är bygden kring det nedre loppet av desto mildare och
mera leende natur. Kalixbygden har av gammalt varit bekant för sitt väna
behag. Man kan knappast tro, att det är Norrbotten, snarare då mellersta
Sverige. Den lugnt framflytande mäktiga älven, som verkar en långsträckt
insjö, de med frodiga, grönskande tegar beströdda stränderna, de låga
skogbevuxna höjdsträckningarna med sitt starka inslag av lövträd, de väl
byggda människoboningarna, allt ger ett intryck, som man ej förbinder
med namnet Norrbotten.

Många gissningar hava uttalats angående uppkomsten av ordet Kalix eller
Calis (Kalis). Några härleda det från finskan, Kaalasäno (fiskälven),
andra från latinet, då det skulle betyda kalk, åter andra anse, att
namnet är av lapskt ursprung.

En skildring av Kalix älvdal skulle egentligen omfatta Jukkasjärvi,
Gällivare, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix och Nederkalix socknar.

Jag vill dock i min bygdebeskrivning inskränka mig till Kalixsocknarne
och framförallt Nederkalix.

Trakterna omkring älvmynningen hava nog varit bebyggda redan under
stenåldern, fast då ej av den folkstam, som nu där bygger och bor.

Den svenska kolonisationen här uppe i »Helsinglands» nordligaste delar
började senast på 1300-talet, under vilket århundrade även kyrkan lärer
hava blivit uppförd. Ännu tidigare hade nog birkarlarne utsträckt sina
resor till Kalixälvens mynning.

Såsom pastorat omnämnes Kalix i en handling från år 1482 angående
ärkebiskop Ulvsons förläning. Ärkebiskopsstiftet sträckte sig då till
Torne älv, och Kalix pastorat omfattade säkerligen landsträckan ända upp
mot fjällen, vilket även bestyrkes av en visitationsakt från år 1642.

Kalix, som sålunda redan under katolska tiden utgjorde eget gäll,
delades emellertid enligt ett kungl. brev den 18 april 1644 i två
pastorat, Nederkalix och Överkalix.

Socknen led rätt mycket under Karl XII:s krig. I december 1716 härjades
orten av kosacker. Allmogen hade visserligen samlats för att möta dem i
Säivis och Nikkala, men kosackerna hade redan hunnit förbi och fingo
tillfälle att plundra kyrkan och närmast liggande byar.

[Illustration: Kalix kyrkoby. Amatörfoto]

En vecka senare uppstod en strid mellan den vid kyrkan posterade
allmogen och kosackerna, varvid kosackernas befälhavare dödades. Dessa
senare fortsatte då vidare uppåt älven och plundrade i Överkalix.

På nyåret 1717 gjordes ett nytt anfall, som dock avslogs. 36 män och 9
kvinnor blevo offer för dessa härjningståg.

Bygden fick sedan ej se fiendehärar förrän 1809, då Gripenberg den 25
mars kapitulerade för ryssarna, som hade sitt högkvarter i Säivis.
Gripenberg hade sin här förlagd i Kalix och trakten däromkring.

En mängd soldater, både svenskar och ryssar, dogo då i fältsjuka. De äro
begravna i en gemensam grav, den s. k. ryssgraven vid Haparandavägen,
c:a 1 km. från kyrkan.

Flera kungar hava besökt Kalix, Karl IX år 1602, Karl XI år 1694 och
Adolf Fredrik år 1752.

Linné besökte även Kalix på sin Norrlandsresa. Han bodde då 8 dagar på
Björknäs, en egendom vid älven c:a 5 km. nordväst om kyrkan, hos
bergmästare Svanberg, hos vilken Linné lärde proberkonsten.

Några historiska minnesmärken utom kyrkan äger Kalixbygden icke.

I gamla tider voro näringarna i Kalixbygden huvudsakligen åkerbruk med
skogsdrift, boskapsskötsel och fiske.

Till en början var nog åkerbruket här liksom i andra trakter, där det
finska inflytandet gjorde sig gällande, svedjebruk. Så småningom skedde
dock utvecklingen till s. k. intensivt åkerbruk. Det viktigaste
sädesslaget var då liksom nu korn.

[Illustration: Kalix kyrka, interiör]

Skogen användes förutom till husvirke och ved även till tjärbränning och
brädsågning. Skogen avverkades i ganska stor utsträckning, varom också
de nuvarande skogsbestånden i Kalixbygden bära vittne.

Redan tidigt började Kalix bliva en viktig plats inom trävaruindustrien.
År 1766 byggdes vid _Björkfors_ en finbladig såg om 2 ramar och 20 blad
samt med en årsavverkning av ända upp till 2,000 tolfter bräder. Ägarnas
skatt utgjorde 103 tolfter bräder. De första ägarna till Björkfors såg
voro Plomgrenska contoiret och en kamrer Fougt.

Även de särskilda byarne byggde sågar. _Gammelgårdens_ såg byggdes 1768.
Denna var dock mindre än Björkforssågen och huvudsakligen avsedd för
byns behov.

Skeppsbyggen idkades även i ganska stor utsträckning dock huvudsakligen
i slutet på 1700-talet. Under åren 1773-1783 skola i _Nederkalix_ ha
byggts 13 fartyg om tillsammans 2,808 lästers dräktighet. Huvudorterna
för skeppsbyggeriet voro _Bergön_, _Bredviken_ och _Siknäs_.

Även i _Överkalix_ byggdes fartyg. Så flottades 1846 ett färdigbyggt
sjögående fartyg ner till havet från Överkalix.

Man skulle tro, att bergsbruk ej förekommit i nedre delen av Kalix
älvdal. Så är dock förhållandet. Redan i slutet av 1600-talet upptogs en
koppargruva i _Bodträsk_ i nordöstra delen av Nederkalix socken. Driften
nedlades dock snart för att åter upptagas 1769, men då blott för ett par
år.

Planer förefinnas att nu på nytt återupptaga driften efter närmare
undersökning av fyndigheterna.

Vid Töre grundade Hermelin, »Norrbottens fosterfader», _Törefors_
järnbruk och i Överkalix _Gyljens_ järnbruk, båda för förädling av
lapplandsmalm. Dessa bruk hade sin blomstring under förra hälften av
1800-talet men äro nu nedlagda.

Den berömde professor Meldercreutz hade intressen även i Kalix. År 1781
erhöll han brytningsrätt till de på skärgårdsöarna _Vitgrundet_ och
_Lutskäret_ år 1778 upptäckta kalkfyndigheterna.

Industrien har således gamla anor i Kalixbygden.

Vad de nuvarande förhållandena beträffar, så intager industrien genom
trävarurörelsen en sådan ställning inom Kalixsocknarna, att särskilt
Nederkalix socken måste betraktas som en industrisocken, och torde den
som sådan intaga ett av de allra främsta rummen i Norrbotten.

Fyra stora sågverk ligga vid älvmynningen eller strax utanför. Dessa äro
_Karlsborg_, _Båtskärsnäs_, _Axelsvik_ och _Fortuna_. Samtliga dessa
ligga på norra kusten. På södra kusten låg förr i närheten av Ytterbyn
_Nyborgs_ ångsåg. Innerst i Törefjärden ligger _Törefors_ sågverk. Ett
par mindre sågverk ligga uppe vid älven, det ena i Kalix och det andra i
Rolfs, en by mittemot kyrkstaden.

Åkerbruket borde ju i en industrisocken drivas mera intensivt, då
avsättningsmöjligheterna i en sådan ju alltid äro goda, men Kalix
älvdals jordbrukare falla nog i likhet med yrkesbröderna på andra
motsvarande orter alltför lätt för frestelsen att passa på de tillfällen
till direkt kontant inkomst, som industrien erbjuder, och följden blir,
särskilt vad de mindre jordbruken beträffar, att åkerbruken, dock utan
att försummas, icke utvecklas i jämn takt med framåtskridandet i övrigt
inom socknen. De medelstora och större jordbruken hava däremot under de
senare årtiondena visat en synnerligen glädjande utveckling. Att mycket
stora massor med foder årligen måste inköpas såväl till Överkalix som i
ännu högre grad till Nederkalix beror dels på vad förut anförts angående
de mindre jordbruken, dels på att många arbetare hålla sig med kreatur,
till vilka foder måste inköpas, och dels på, att jordbrukarna ofta för
att erhålla så stor gödselmängd som möjligt hålla sig med större
kreatursbesättning än hemmanet kan föda. Denna olägenhet med foderimport
torde inom de närmaste årtiondena komma att försvinna i samma mån som
odlingsarealerna växa genom utdikning eller på annat sätt.

[Illustration: Kommunala mellanskolan i Kalix]

Av ovan anförda framgår, att boskapsskötseln drives i förhållande till
den odlade arealen i mycket stor utsträckning och därför står relativt
högt.

Att under sommaren behovet av ladugårdsprodukter ej på långt när kan
fyllas, beror till stor del på ogynnsamma betesförhållanden.

De byar, i vilka jordbruket nog står högst, äro byarne vid älven närmast
kyrkstaden, såsom Rolfs, Innanbäcken, Rian, Månsbyn och Bondersbyn.

Det näst största av Norrbottens mejerier är beläget i Nederkalix.

Jakten är såsom näring av ringa betydelse. Däremot drives fisket med
både iver och framgång. Både skärgårdsfisket och laxfisket avkastar
mera, än som kan förbrukas inom orten, och därför utföres en stor mängd
fisk till andra platser inom riket.

I skärgården fiskas framförallt strömming och löja samt sik och lax.
Strömming- och löjfisket sker med skötar, laxfisket i skärgården med
storryssjor.

I älven fiskas huvudsakligen lax, börsting och sik. Laxfiskena, av vilka
de största äro vid Månsbyn, Kamlunge och Rödupp äro byggda på samma sätt
som i Luleälv.

Sälfiske drives här på vårvintern på samma sätt som i Luletrakten.

[Illustration: Parti från Kalix älv]

Den ekonomiska utvecklingen har isynnerhet under de senaste 10 åren
varit storartad inom Nederkalix socken. År 1910 utgjorde antalet
bevillningskronor 13,962,7 och år 1920 87,827,4, således mer än
sexdubblat. Nederkalix socken (18 kv.-mil) består av två församlingar,
fullständigt skilda i ecklesiastiskt hänseende från den 1 maj 1909,
nämligen _Nederkalix_ och _Töre_. Sammanlagda folkmängden är c:a 16,500,
varav c:a 12,000 komma på Nederkalix.

Till jämförelse må nämnas, att folkmängden år 1749 var 1,682 personer. I
mitten på 1600-talet beräknades folkmängden till c:a 900 personer.

_Överkalix_ (29 kv.-mil) har en folkmängd av 6,396 personer.

Genom kungl. brevet 8 april 1910 bestämdes, att det kyrkostaden
omfattande område, som på grund av kungl. brevet 6 juni 1902 överlåtits
till Nederkalix kommun från kyrkoherdebostället och som i jordeboken
upptagits som ett särskilt hemman, Kalix N:o I, skulle utgöra ett
municipalsamhälle, _Kalix_. I Kalix och den närmaste trakten däromkring
äro samlade ortens viktigaste publika byggnader.

De egenskaper, som närmast framträda hos Kalixbygdens folk, äro enkel
rättframhet, hjärtlighet och gästfrihet. Kalixbon är av en lugn och
sansad natur, ej fallen för ytterligheter, nykter och sparsam. Hans
sinne är nog ofta litet trögt, väl beroende på det långa vintermörkret
och på isoleringen, som förr var mycket större än nu. Det religiösa
intresset är synnerligen stort, vilket nog sammanhänger med allvaret i
Kalixbons lynnesdrag.

[Illustration: Vy från Överkalix]

Levnadssättet är isynnerhet hos bönderna synnerligen enkelt, och de
gamla sedvänjorna hålla sig kvar.

Samtidigt visar sig Kalixbon äga förståelse för den nya tiden, ja hela
den kommunala utvecklingen visar, att denna förståelse är synnerligen
stor.

Det svåraste att bryta här uppe är isoleringen. Resorna bilda och giva
nya synpunkter, men avstånden äro så stora till kulturcentra. För att
kunna resa, måste man här uppe offra mycket, både tid och pengar.

Nederkalix kyrka är ett av de vackraste templen i Norrbotten. Den består
av ett enskeppigt långhus, byggt av sten och försett med vackert välvt
innertak. Klockstapeln är av trä och belägen c:a 30 m. från kyrkans
södra sida.

Skolväsendet i Nederkalix står, måste man säga, förhållandevis högt, och
är statt i synnerligen kraftig utveckling. Folkskola av högsta typen
finnes i Kalix, Karlsborg, Båtskärsnäs och Sangis samt skall inom de
närmaste åren inrättas i Näsbyn. Intresset för skolväsendet är mycket
stort, och de behövliga anslagen beviljas med stor beredvillighet.

Som ett exempel på det stora intresset för folkbildningen må nämnas, att
kommunen redan år 1911 beslöt inrätta en kommunal mellanskola, den
första norr om Stockholm. Endast 3 av rikets 62 kommunala mellanskolor
äro av äldre datum.

[Illustration: Överkalix kyrkoby. (Bränna)]

Den första folkskolan inrättades år 1850, och den första fasta
folkskolans byggnad, belägen i kyrkstaden, togs i bruk den 1 februari
1856. Denna byggnad finnes fortfarande kvar och användes till
lärarebostad.

Emigrationen från socknen har varit jämförelsevis ringa åtminstone i
Nederkalix socken och hava emigranterna i stor utsträckning återvänt
hem, sedan de samlat sig en sparpenning. Bönderna äro i Nederkalix
socken till allra största delen självägande, och endast ett ringa fåtal
äro arrendatorer å bolagshemman. Häri är nog att finna den viktigaste
orsaken till, att emigrationen från socknen fått så liten omfattning.

Socknens stora frågor under de senaste åren hava varit ordnandet av
skolväsendet, vägväsendet, sjukhusväsendet och sist men icke minst
järnvägsfrågan.

Av dessa frågor äro de tre första redan nu huvudsakligen lösta, ehuru
förverkligandet av alla i dessa frågor fattade beslut ännu ej hunnit
verkställas.

Det vore synnerligen betydelsefullt för Nederkalix, om landstinget
snarast möjligt ville besluta om uppförande av ett bygdesanatorium i
Kalix, emedan tuberkulosens härjningar inom kommunen äro synnerligen
svåra.

Vad järnvägsfrågan beträffar, så har den sedan länge på det intensivaste
bundit befolkningens intresse. Mycket arbete har nedlagts på att driva
frågan framåt. Kalixborna erinra i sina petitioner om järnväg, att deras
älvdal är den enda av de större norrbottniska älvdalarna, som
statsmakterna ej tillgodosett med järnväg. Grundade förhoppningar finnas
dock, att järnvägsfrågan kommer att lösas inom en ej alltför avlägsen
framtid.

Som avslutning på min skildring av Kalix-bygden vill jag anföra följande
poetiska hyllning av en hänförd resenär, som framlevat sin barndom där
och vars hjärta alltid känt sig bundet vid fosterbygden:

»Har du sett nejden med en sydländsk fägring
Omkring en nordisk älv med bölja klar?
Det är som ifrån söderns värld en hägring
Från skyn sig sänkt dit ned och stannat kvar.
Du möter icke där det allvarstunga,
Som tecknar sig i Nordens anletsdrag,
Ty sommarvågor leka där och sjunga
Vid strand med mjukt och leende behag.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

L.»

5. MUONIO- OCH DEN ÖVRE TORNEÄLVDALEN
AV
GEORG BERGFORS

I forna tider ha sjöar och vattendrag mera sammanlänkat folk och
människor, än de skilt dem åt. Än i dag spela de farbara älvarne i de
milrika men jämförelsevis vägfattiga nordsvenska bygderna en större roll
än annorstädes i landet. Det är därför icke någon tillfällighet, att
älvarne här givit namn åt boplatser, byar och landområden, genom vilka
de flyta. Det är älvarne, som i det stora hela reglerat den fastboende
befolkningens ursprungliga bosättning. Utan att något känna till dessa
de stora pulsådrorna och deras förgreningar skall färdemannen här norrut
känna sig lika bortkommen, som om han reste i ett folkrikt, modärnt
kulturland utan järnvägskarta.

[Illustration: Finnby. Radering av O. Elgström]

Som bekant utgör Torneälven gräns mot Finland ända från Bottenhavet upp
till Kengis i Pajala, där den upptar sin väldiga biflod Muonioälven.
Norr om Kengis skiljer Muonio älv mellan svenskt och finskt land, fastän
den norr om Karesuando kyrkby får namnet Könkämä-älv. Denna älv utrinner
från sjön Kilpisjärvi, vid vars norra hörn befinner sig treriksröset där
man kan sitta med ena benet i Sverige, det andra i Norge och sticka
armen in i Finland.

[Illustration: Storartad utsikt från Kattuvuoma (vid Torneträsk) mot
Ripaisenvaara. Foto H. Lundborg]

Torneälven hämtar sitt mesta vatten ur Torneträsk, en av Lapplands
största sjöar, 7 mil lång. Dess norra ända når nästan upp till
riksgränsen, vilken här följer vattendelaren mellan de båda rikena.
Denna 346 meter över havet belägna sjö, som på vissa ställen når ett
oerhört djup, ligger nedsänkt mellan klippväggar och fjäll, »dunkel och
allvarlig som framtidens gåta». Den har för sin underbara skönhet blivit
kallad Sveriges Lago Maggiore.

[Illustration: En sommarkväll vid Palnoviken. Foto H. Lundborg]

Obekymrad om mötande öden kastar sig Torneälven skummande och yr över
sjöns tröskel, den beryktade Tarraforsen, flyter sedan genom några
sjöliknande utvidgningar och mottager nedanför den brusande Vakkakoski
den ystre, från fjällen nedilande Rautasjoki. Än i galopp över forsar
och fall, än med sugande fart genom stråkor och strömdrag, än med
sävligt lugn genom sel och sjöar, av vilka sjön Jukkasjärvi är den
största, går Torneälvens färd mot havet. Vid Vittangi förstärkes den med
Vittangi älv, som avvattnar ett ansenligt nederbördsområde i de nordliga
fjälltrakterna av Jukkasjärvi socken. Sitt avsked åt lappmarken bjuder
älven vid den skummande forsen Meraslinka. Med alltjämt förstärkta
krafter från större och smärre tillflöden nalkas den Junosuando, där den
av Tärendö-älv bestjäles på en ansenlig del av sin vattenmassa. I många
krökningar genom sumpiga slättmarker, mellan skogsåsar och berg kryper
sedan Tärendö älv fram, till dess den vid Tärendö kyrkby överlämnar sitt
vatten åt ett annat, större vattendrag, Kalixälven. Hela området mellan
dessa tre älvar ända ned till havet är alltså en väldig flodomfluten ö.
Någon säker kännedom om uppkomsten av denna bifurkation, har man icke.
Somliga gissa, att någon isfördämning eller dylikt i Torneälven
föranlett vattnet att söka sig en annan riktning, än den naturen
ursprungligen utstakat. Här finner man emellertid en naturmärkvärdighet,
vars make torde saknas i Europa. Den som vill se någon motsvarighet till
detta fenomen, måste kosta på sig en resa till Syd-Amerika för att se
staten Venezuelas Tärendöälv, som heter Cassiguiares.

[Illustration: Kengisfors och en del av dess laxfiske. Foto Hj.
Westesson]

Torneälven tar dock skadan igen, då den blott någon mil nedanför Tärendö
kyrkby genom Lainioälven mottager vatten ända från Rostojaure på norska
gränsen. Denna sjö, som på ett ställe är sammanträngd till ett smalt
sund, över vilket gränsen går, är källsjö även för ett vattendrag,
Maalselven, som flyter ned till Atlantiska havet. Stärkt även av
tillflödet genom Lainioälven fortsätter Torneälven sin färd ned till
Pajala. Vid Kengis störtar den sig bullrande utför ett stup på 19 meter
liksom av glädje över att få sammanträffa med sin lika ystra och
våldsamma tvillingbroder Muonioälven.

Det oerhörda landområde, som famnas av Torne- och Muonio flodarmar,
erbjuder många olika slags natur. Resande i dessa trakter, varifrån de
än komma, påträffa alltid något, som erinrar dem om deras egen hembygd,
alltifrån slättlandet med dess till himlaranden utbredda yta till
alpvärldens snötäckta, solbadande tinnar. Ty här oppe finnas milsvida
myrar, vilkas oerhörda areal en resande, som färdas utefter landsvägen,
icke kan överskåda, emedan martallar och myrholmar skymma utsikten. Men
bestiger han ett högre berg, framträder viddens oändliga enformighet
överväldigande, där den ligger utbredd som en mörkgrön matta med
himlaspeglande småsjöar likt utstänkta vattendroppar här och där. Från
den höga utsiktsposten skönjer han här och där, men icke tröttande ofta,
en tunn blå rökpelare, som stiger upp från små, låga stugor vid en
sjöstrand eller en älvkant. Ljusgröna plättar lysa därintill. Det är
odlade ängar och åkerlappar i försommargrönskan. Han kan ge akt på
vidsträckta torra hav, där flygsandsvågorna stannat i sitt lopp. Bundna
av rotstark furuskog bilda de nu parallellt gående åsar i bestämt
markerad riktning.

[Illustration: När det blommar i Lappland. Svappavaara. Foto H.
Lundborg]

Jag föreslår en bestigning av Jakkumus, ett berg ej långt från
Masugnsbyn, några få km. norr om lappmarksgränsen. Detta är det första
»tunturi» (berg, som höjer sig över trädgränsen) intill torneälvsvägen,
då man kommer söderifrån. Här öppnar sig en vidsträckt utsikt över en
intressant del av här beskrivna nejder. Mellan Torne- och Muonio älvar
sträcker sig en bågformig sjökedja. En geolog, som slutit sig till oss,
förklarar, att detta är spår efter den stora landisen för årtusenden
sedan. Vid istidens slut låg isens nedre ände länge tveksamt kvar, än
framryckande, än tillbakagående, så att en mängd moränkullar uppstodo,
och mellan dessa bildades detta pärlband av sjöar.[1] Samma geolog
riktar den medhavda kikaren mot en plats, som genom förstoringen
förefaller ligga alldeles vid våra fötter. Där befinner sig en av
Lapplands, kanske hela världens, underbaraste och mest imponerande
»kursu’t» (pl. av ett finskt ord, som betyder _kanjon_). Det är möjligen
ett jätte-döda-fall, men inte _alldeles_ dött. Ty en liten bäck,
Rautajoki, som på sin tid dragit blästen i Lapplands första masugn,
sipprar fram där än i dag. Det är icke omöjligt, att en stor del av
Nordlapplands väldiga vattensystem en gång urholkat denna jätteklyfta
och genom densamma vräkt sig ned i havet.

[1] Svenonius. Lappland, sid. 13.

[Illustration: Gårdsidyll från Svappavaara. Foto H. Lundborg]

Geologen omtalar, att i det berg, där vattnet gröpt sig ned, finnas
mäktiga förekomster av kalksten, utbredda på flera hektars utsträckning.
Man skulle av densamma kunna bygga marmorpalats här och där i
Nordlappland. Förnuftigare vore det, dock att använda den som
gödningsämne på denna landsändes kalkkrävande myrmarker, vartill den ock
enligt verkställda prov är som enkom skapad. (Nu täckes detta behov
genom import från Syd-sverige, eller rättare, behovet _kan icke_ täckas,
enär frakterna ställa sig för höga.) Jämte kalkstenen finnas här stora
och värderika malmförekomster, som ligga runt omkring på alla håll,
värdelösa, tills innehållet framdragits i ljuset och tippats i
järnvägsvagnar. Nära inpå oss i norr ha vi Isovaara med flera km:s
järnmalmsträckning. Där i nordväst ligga vidare Svappavaara och
Mertainens orörda malmfält, som tillhöra staten och representera stora
värden. Invid Torneälven ligger ett helt system av järnmalmsfyndigheter,
bl. a. Soitola. Av dessa ha de flesta upptäckts och undersökts av
ingeniören Wilhelm G:son Thisell. Så ha vi de mångtaliga grafitlagren
inom Vittangi församling.

* * * * *

De församlingar, som helt eller delvis beröras av ovannämnda vattendrag
äro nerifrån räknade: Pajala, Tärendö, Junosuando, Jukkasjärvi med
Vittangi, Muonionalusta och Karesuando. En även i korta drag tecknad
framställning av denna bygds historia kan icke ske utan att den till
största delen blir en kyrkohistoria. Så intimt har svenskarnes omsorg om
denna landsändes andliga lyftning varit förbunden med arbetet för dess
materiella framåtskridande.

Den stammoder, från vilken de nämnda församlingarne i rätt nedstigande
led härstamma, är Torneå, som fanns till redan under den katolska tiden,
och varunder Särkilax, motsvarande nuvarande Över-Torneå, torde ha
utgjort kapell, tills det år 1606 utbröts till eget gäll. Från
Över-Torneå ha sedermera till särskilda pastorat utbrutits Jukkasjärvi
(1667) och Pajala (1845). Från Pajala ännu alltför stora pastorat ha i
sin ordning avskilt sig ej mindre än tre församlingar, Tärendö,
Muonionalusta samt Junosuando – och litet av den fjärde, nämligen
Korpilombolo, som sammansatts av delar från Pajala, Över-Torneå och
Över-Kalix.

Ehuru mångt och mycket kan anses likartat i fråga om befolkningens
bosättning, levnadsförhållanden o. d. i dessa nämnda församlingar, skola
vi dock undersöka, om det finnes något säreget att tala om från de
skilda orterna.

_Pajala_, där Lars Levi Laestadius levat såsom kyrkoherde, och där han
även ligger begraven, var förr tillsammans med det närliggande Kengis
det nordligaste Sveriges metropol. Det var en livligt besökt
handelsplats med två årligen återkommande marknader, där lappar och
nybyggare, svenskar och norrmän, ja köpmän ända från Arkangelsk möttes
och gjorde affärer eller varuutbyten. Där firades också stora kyrkliga
högtider. I Pajala rådde då ett myllrande liv och en förbistring av
många språk.

I Kengis fanns ett järnbruk, som anlades år 1646 av handlanden Arndt
Grape i Stockholm. I början hade det sex härder och tre hamrar samt en
kopparsmedja för bearbetning av kopparmalm från Svappavaara. Ja, här
fanns också en tid myntverk, då sex-dalers plåtar myntades med 2 daler
silvermynts valör (nödmynt). Denna plåtmyntning upphörde år 1715, och
endast ett fåtal »Kengis-plåtar» finnas kvar såsom dyrgripar i
myntsamlingarne; de flesta ha hamrats ut till kittlar och kaffepannor.
Transport av malm och tackjärn skedde denna tid med renar. Man kan
förstå svårigheterna att driva en sådan rörelse som denna i någon större
omfattning, när man betänker de väldiga väglösa avstånden samt att ett
lokomotiv i våra dagar kan på en gång draga lika mycket som ungefär
5,000 renar tillsammans orka framdraga.

Bruket fick under Carl XII:s tid en ovälkommen påhälsning av ryska
mordbrännarehorder, som lade det öde. Sedan det ånyo uppbyggts,
gjordes stora ansträngningar, icke minst av den varmhjärtade
Norrbottenshjälparen Samuel Gustaf Hermelin, att hålla rörelsen i gång.
Men förgäves, motigheterna voro för stora, vägarne för långa och renarne
alltför otillfredsställande dragare. Driften tynade så småningom av och
nedlades på 1800-talet. Men ännu finns där en stor herrgård med ett
omfattande, tidsenligt skött jordbruk, dessutom sågverk och kvarn. Här
är också Sveriges nordligaste laxfiske. Många ättlingar till de svenska
bergsmän, som arbetat vid detta och andra järnbruk vid Torneälven finnas
ännu kvar i denna ådal, stolta över att bära namn såsom Stålnacke,
Spett, Hammare, Flygare.

Det är gott gry i pajalabonden. Ingen omöjlighet finns, varför han icke
än en gång genom arbete och företagsamhet skall kunna skapa sig en
storhetstid.

Socknens folkmängd utgör (1920) 3,307 personer, fördelad på en areal av
22 kv.-mil.

Företaga vi en resa efter landsvägen norrut från Pajala, påträffa vi på
stranden av Torneälven mitt emot Lainioälvens inflöde samt en mil längre
upp ruiner och lämningar av Palokorva och Tornefors masugnar. I dessa
nedsmältes malm från gruvorna invid Masugnsbyn, som vi sågo från
Jakkumus, till tackjärn, vilket sedan befordrades till Kengis. Vidare ha
vi från denna »järnålder» i Lapplands historia det till samma bergslag
hörande Svappavaara, där svenska bergsmän med seniga armar trots
dåtidens klumpiga borrar och enkla maskinella anordningar trängt djupt
in i berget efter den värdefulla metall, som detta gömde. Ja, långt inne
i de allra svårtillgängligaste obygder, vid Leppäkoski på Vittangiälv,
miltals från närmaste människoboningar, finna vi ännu spår av dåtidens
storvulna svenskar, kämpastarka lika mycket mot ödemarkens vidrigheter
som mot fiendehärar.

Vackert inramad mellan Tärendö och Kalix älvar ligger _Tärendö_ kyrkby,
i areal och folkmängd en av de största byarna i länet. Från att
ursprungligen ha varit ett litet ensamt fiskeläger för en Suomi son – de
första invandrarna kommo nämligen från Finland och slogo sig ned vid de
då fiskrika älvarne – har detta sedan växt ut till odlad bygd, till åker
och äng, av vilka det släkte, som nu bygger och bor i dessa älvdalar,
hämtar sin huvudsakliga näring. Några säkra uppgifter angående tiden för
den första bebyggelsen finns icke. Men en gammal sägen i folkets mun
förtäljer, att en ensam vandrare, »Jatkon-Kreku», efter år av bortovaro
en mörk vinterkväll steg in i sitt pörte utan att bliva igenkänd av sina
egna. Han satte sig i dunklet vid dörren och bad om något att dricka. En
av ålder böjd kvinna gav honom mjölk i en träskopa. Främlingen
betraktade denna och sade omsider: »Den här känner jag nästan igen. Jag
har nog gjort den här, jag». Kvinnan funderade på dessa ord, och så
småningom gick det opp för henne, att den främmande vandraren var hennes
egen man. Han hade varit ute i trettioåriga kriget. En son, som låg i
vaggan, då han drog ut, hade sedan blivit utskriven till krigstjänst men
aldrig återvänt.

[Illustration: Vy från det välmående Tärendö. Foto Fransson]

De äldsta gårdarne sägas vara på sin tid anlagda av inflyttade finnar,
och vissa gårds- och släktnamn, såsom Heinonen, Krekula och Pekkari m.
fl. gå tillbaka till ännu förekommande namn i Norra Finland. Vissa
utmärkande karaktärsdrag hos här ifrågavarande älvdals bebyggare kunna
också giva syn för sägen, att härstamningen ursprungligen är mera
oblandad än vad som i gemen kan sägas om den svenska finnbygdens starkt
rasblandade befolkning.

Tärendö var så sent som 1880 blott en vanlig skogsby i avsaknad av varje
annan kommunikationsled – frånsett vattenvägarne – än den färdmannastig,
som ringlade sig genom de milsvida skogarne till närmaste landsväg.
Några år förut, eller närmare bestämt, den 23 mars 1877, hade dock
platsen genom kunglig förordning upphöjts till heder av kyrkby. Det
område, som skulle läggas till det nyblivna kapellaget, vilket förut
utgjort annex till Pajala, omfattade dock 17 kv.-mil, men folktätheten
var dess mindre, endast 800 själar. Nu är folksiffran 1,762.[1]

[1] Dessa stycken om Tärendö ha skrivits av dess kyrkoherde R. Wester.

[Illustration: En vårvinterdag i Käyrivuopio, (Jukkasjärvi förs.).
Foto H. Lundborg]

De flesta sockenborna bo i eller nära intill kyrkbyn. Från tornet på den
högt och naturskönt belägna kyrkan kan man således skåda ut över en
vidsträckt jordbruksbygd, där det allmänna välståndet blickar ut ur
nästan varje stugfönster. Härför har man mest att tacka den bördiga
jordmånen och den sega flit, befolkningen lagt i dagen för att
tillgodogöra sig dess äring.

_Junosuando_, en av stiftets yngsta församlingar, fick år 1903 sin
kyrka. Den vid Lainioälven härligt belägna Kangos by och Junosuando hade
genom att teckna fria dagsverken till kyrkbygget fått tävla om äran att
bliva kyrkby. Ehuru folkfattigare än sin medtävlare bjöd Junosuando
dubbelt så många dagsverken som denna – 2,000 – och fick kyrkan.
Samtidigt ungefär stationerades där en prästman. Mellan de rivaliserande
byarne har emellertid icke fördenskull förekommit någon missämja.
Tvärtom har å ömse håll rått en brinnande åstundan att komma i bekväm
förbindelse med varandra. Men ehuru avståndet mellan byarne är endast en
mil och en landsväg däremellan påbörjats för trettio år sedan, är denna
ännu knappt farbar med häst och vagn. Befolkningen i Junosuando är icke
välbärgad såsom i Tärendö och måste därför på sidan av jordbruket se sig
om efter tillfälliga arbetsförtjänster i timmerskogar, virkesflottning,
gruvarbete m. m. Detta inverkar i sin ordning menligt på jordbruket, som
kräver, att bonden skall vara på rätt plats i rätt tid. Socknen har en
areal av 12,6 kv.-mil samt 1,134 invånare.

[Illustration: Ulkolahligården i Kurravaara by, Jukkasjärvi förs.
(Obs. renkött för torkning på taket). Foto H. Lundborg]

_Muonionalusta_ är en av länets och därmed även rikets minsta kyrkbyar.
Utom prästgården finnas där endast ett fåtal människoboningar, och byn
räknar blott två hemmansägare. Ortens avskilda läge hänvisar
befolkningen till ett liv för sig själv och i skymundan. Andra byar
finnas här, som äro något större, men i sin helhet bär kapellaget i hög
grad prägel av ödebygd. Kyrkbyn saknar ännu utfartsväg; avståndet till
Haparanda är över 30 mil!

Folkmängden i kapellaget uppgår nu till omkring 800 och arealen till 14
kv.-mil. Utkomsten vinnes av boskapsskötsel, fiske och skogsarbete. Även
de fastboende äga här renar, som äro till god hjälp såväl i hushållet
som till körslor.

Långt innan kyrkan kunde uppföras, medgavs Muonionalusta rätt att bilda
eget kapellag under Pajala (år 1858). Såväl kyrka som prästgård ha
byggts av statsmedel och besparingar av prästlönen. Någon prästman
befanns nämligen icke villig att bosätta sig i Muonionalusta.

Vi fortsätta härefter vår resa till Torne lappmark. I denna lappmark har
_Jukkasjärvi_ genom århundraden varit huvudorten. I räkenskaper från
Carl IX:s tid finner man, att utbetalningar år 1606 skett för en
kyrkbyggnad i denna lappmark. Härmed torde avses Jukkasjärvi kyrka.
Själavården ombesörjdes dock av prästerskapet i Torneå pastorat till år
1675, då kyrkoherde anställdes i Jukkasjärvi och komminister i
Enontekis, (numera Karesuando), som efter att hava varit annex under
Jukkasjärvi år 1748 bildade eget gäll.

[Illustration: Från Vittangi by. Foto G. Bergfors]

Jukkasjärvi gamla kyrkby är en ort, som under de flydda seklerna torde
ha hedrats med förnämligare besök än någon annan plats i Lappland. I
sakristian till den ålderdomliga, stämningsmättade kyrkan, vilken
nyligen restaurerats med stor omsorg och hänsyn till lapparnes smak och
omgivningens krav, hänga ännu åtskilliga minnestavlor kvar, somliga av
papp, andra av trä, varå de långväga främlingarne tolkat sina intryck
och tecknat sina förnäma namn. Där uppräknas på välklingande latinsk
vers, huru många länder och riken en av resenärerna genomfarit, innan
han till sist hamnade här, »där jordkretsen tar slut». Och denna
nordliga plats prisas i sin fridfulla avskildhet som den lyckligaste på
jorden. Icke underligt heller. Den lilla byn med den lövskogsomkransade
kyrkan erbjuder också, särskilt i försommarens ljusa grönska, en vacker
tavla, värdigt inramad av stora vatten och mäktiga berg.

[Illustration: Det som gömmes i snö kommer upp i tö. Bild från
Läinio by i Vittangi förs. Foto G. Bergfors]

På 1840-talet förflyttades emellertid kyrkoherden 8 mil söderut till
_Vittangi_, där en ny kyrka uppfördes. I senare tid – närmare bestämt år
1913 – har Kiruna blivit huvudort för den stora Jukkasjärvi socken (142
kv.-mil och 11,398 inv.), och Vittangidelen får nu nöja sig med en
kapellförsamlings mera blygsamma ställning.

Vittangi by har haft och har fortfarande en strävsam befolkning, som
förstått att arbeta sig fram. Särskilt under de sista årtiondena har den
med understöd av allmänna medel utfört storverk på jordbrukets område.
Hela kvadratkilometer av sumpiga, frostförande myrar ha blivit torrlagda
och bära nu höskördar, som väcka sörlänningens förvåning. Såsom
knutpunkt för fyra – snart fem – landsvägar, som här stöta ihop, företer
också det växande Vittangi bilden av större livlighet och rörelse än de
andra kyrkbyarne på sidan om järnvägen i det nordligaste Sverige. En
fläkt av nutid blåser genom bygden, och utvecklingen påskyndas av
impulser från de stora malmfälten.

Byns förste till namnet kände innevånare, »Kapuri-äjä» skall ha
inflyttat från Finland. Av de väldiga »Kjökkenmöddingarne» vid hans
boplats att döma har han varit en framstående fiskare. Han lär enligt
traditionen ha hört det dova ljudet av kyrkklockor blanda sig med
tonerna från »hundratungan»[1], som sjöng sina sköna melodier i
grantopparne på de stränder, där han var ensamhärskare.

[1] Fi. Satakielinen. Så kallas av här boende befolkning Lapplands
näktergal (Sylvia Suecica) på grund av dess utomordentligt vackra, på
modulationer och toner rika sång.

[Illustration: Hos andra! Gammal nästan blind lapska, inhyseshjon,
sågande ved. Foto H. Lundborg]

Den första människan på denna plats har dock icke denna »Kapuri-gubbe»
varit. Därom vittna de stenåldersfynd, bl. a. en vacker hålkälsyxa och
en väl bearbetad pilspets, som påträffats ej långt från den plats, där
han enligt sägnen skall ha bott.

Folkmängden i kapellförsamlingen uppgick år 1920 till 2,412 personer.

[Illustration: Gamlingarne vid pörtspiseln. Foto G. Bergfors]

Vilja vi till sist få ett verkligt storslaget intryck från vår
nordligaste socken, som sedan år 1907 officiellt heter _Karesuando_,
böra vi helst nalkas den norrifrån. Vi starta alltså från Norge, från
karesuandobornas sjöstad Skibotten. Därifrån vandra vi till fots genom
Helligskoven till sjön Kilpisjärvi, varest vi göra det bekvämt för oss
på den med mjukt ris och renhudar bäddade botten i en finnmarksbåt – en
av världens mest formsköna farkoster. En färd under högsommaren på detta
2½ mil långa vatten är som en saga; den övergår all beskrivning. Den
obrutna ödemarkstystnaden stämmer till ordlös andakt, de mäktiga
fjällmassiven som välva sig över varandra, de omväxlande
strandpartierna, som återspegla sig i de lugna vattnen, och dagrarnas
växlande spel i landskapet fängsla oavlåtligt resenären. Om dagen, då
solen står som högst, lysa fjälltopparne bländande vita, med ett sken,
som om de upplystes inifrån. Då solen börjar sin glidande bana nedåt,
övergår den vita färgen i skiftningar, som ingen mänsklig konst kan
återgiva. Vid midnatt glöder den eviga snön i guld och purpur. Skuggorna
bliva skarpt blå eller violetta.

[Illustration: På Könkämäälv. Foto Hj. Westesson]

Den första forsen möter oss redan vid Kilpisjärvi »lusp» – så kallas de
lappska sjöarnes fallande utlopp –. Denna är delvis ofarbar, varför
båtarne dragas på en kavelbro ned till lugnare vatten. Själva kunna vi
stanna en stund vid älvkanten och betrakta vattnets lekande rörelser och
lyssna till forsens dån. Först sedan vi satt oss i båten och denna
begynt sin svindlande färd, mildras bruset så småningom och blir
slutligen till en ton i tystnaden, till dess det ersättes av ett
avlägset brus från en ny fors längre ned.

Så går färden nedför älven; för varje ny krökning bjuder den på nya
scenerier. Vi komma till Sveriges nordligaste människoboning,
Kummavuopio fjällstuga, som byggts och underhålles av staten, mot att
dess åbo med mat och husrum betjänar dem som färdas härförbi. Dessa
nybyggare föra visserligen en enslig tillvaro i sin avskildhet från
andra människor, men deras arbete dödar tiden. På myrängar och
bäckstränder skaffa de foder åt sina kor. Från älvens aldrig sinande
visthusbod upphämta de massor av fisk. Till fisk räkna de endast sik och
arter av laxsläktet. Aborren exempelvis är enligt deras mening så
tarvlig, att den ej förtjänar namnet fisk. Från fjällsluttningarna i
närheten hämta de rika fångster av ripor, som avyttras på
handelsplatserna. Så har man hemkörning av ved och foder. Vinterdagarne
äro ju korta och mörka, och då sover man mest. Så går tiden. År lägges
till år. Snart är husbonden farfar i sin egen stuga. En yngre kraft tar
vid, då han nedbäddad i sin svarta kista gör sin sista slädfart eller
båtfärd till kyrkbyn, kanske samtidigt med att den yngste telningen i
stugan föres till prästen för att kristnas.

[Illustration: Karesuando kyrka. Foto Hj. Westesson]

De följande fjällstugorna, som sannerligen icke behöva kivas om utrymme
– Keinovuopio, Saarikoski, Naimakka och Siikavuopio – vilja vi även
uppmuntra med ett besök. Ty man är alltid hjärtans välkommen i
ödemarkshemmen och undfägnas frikostigt med allt vad huset förmår. Sedan
vi passerat en liten by, Mauno, på svenska stranden, lägga vi efter
någon timmes ytterligare rodd i land vid »Markkina», det är Enontekis
gamla kyrko- och marknadsplats, som övergavs, då vi förlorade Finland
och Karesuando blev huvudort i stället. Av de forna byggnaderna i
»Markkina» kvarstår endast den nu förfallna prästgården. Av kyrkan kan
man endast se grunden. Därintill synas djupa gropar i marken. Dessa
utmärka de platser, där de döda fordom sänkts ned i mullen.

Efter ännu någon timmes båtfärd styra vi mot Karesuando kyrkby. Vacker
ter sig den av staten uppförda kyrkan med sitt dominerande läge på en
hög älvbrink. Invid den oansenliga prästgården – en gammal pörtbyggnad –
ser man det s. k. Laestadii pörte, där lappmarkens store
väckelsepredikant en gång höll sina möten med lappar och nybyggare.
Länsmansbostället är vitmålat och ståtligt. Skolan och arbetsstugan äro,
som sig bör, närmaste grannar till varandra. På gårdsplanen mellan dessa
börjar landsvägen »till södern» med kilometerstolpen 0, kulturens
senkomne symbol. När detta skrives, lägges i byn grunden till ett
sjukhärbärge och ålderdomshem för lappar, vilket skall bära drottning
Viktorias namn.

[Illustration: Tvårummig kåta i Matalajärvi. Foto H. Lundborg]

Kyrkbyn har ej mer än omkring 100 invånare, vilkas levnadsförhållanden
icke mycket skilja sig från fjällstuguåbornas. Befolkningssiffran för
hela socknen har på de sista 50 åren gått ned och utgör numera 1,182
personer. Denna minskning beror mestadels på lappstammens tillbakagång
och på av betesförhållanden föranledda utflyttningar till sydligare
lappmarker. För ej länge sedan utgjorde lapparne ⅔ af hela folkmängden,
nu endast något över hälften.

I allmänhet synas de första bebyggarne i Torne och Muonio älvdalar ha
valt sig boplats med tanke på goda jaktmarker och givande fiskevatten.
Man ser egentligen icke många byar, där ej denna tanke kan spåras hos
deras grundläggare. Vissa ha dock kommit till på grund av i deras närhet
befintliga malmer, så exempelvis Svappavaara och Masugnsbyn. Någon by
har krupit upp rätt högt på solsidan av ett berg, där man funnit för
kornodling frostfritt läge och lämplig jordmån. I vissa fall synas
sådana anledningar ha fått betyda mera än något så pass viktigt som
tillgång på brunnsvatten. Nu är det ingen, som vågar bygga sin utkomst
på jaktens och fiskets osäkra byte. Det är mer än hundra år se’n man såg
vildrenar i Vittangi. Visserligen har älgen sedan dess invandrat till
dessa trakter. Men jägarne äro för många och jaktmarkerna för oroade och
kringskurna, för att jakten skall lämna tryggat uppehälle åt dess
utövare. Också fisket har fördärvats för långa tider framåt, kanske för
all framtid, därigenom att notens maskor bundits smärre och smärre, allt
eftersom de större fiskarne halats i land. Till ersättning har lämnats
arbete i skogarna, vid flottlederna och malmfälten.

Men _nu_ är framför allt _bondens_ tid i Tornedalen kommen. Med hacka
och spade, med plog och harv går han fram över vidsträckta, frostlänta
myrar, vilkas »syra» han avleder genom långa, djupa »kronodiken». Denna
erövring kan väl anses mindre lysande än bergsmannens gamla och
industriens nya, kanske också mera slitsam än den forne jägarens och
fiskarens, men den är säkrare. Ty den teg, som bonden rövar ur
vildmarkens famn, går icke så lätt förlorad för mänsklig utkomst och
svensk kultur.

[Illustration: Salmi, en lapp-finsk by i Jukkasjärvi förs. Före
ovädret. Foto H. Lundborg]

I det nyvaknande jordbruksintressets tecken går nu livet inom stora
delar av dessa ådalar. Byarne och byggnaderna bära härav sin prägel. Den
oförfalskade finnbyn träffar man här i skogslandet. Men i fråga om dessa
göra sig rätt skarpa motsatser gällande. Den ena byn står där proper och
snygg, som ett mönster, med väl underhållna gärdesgårdar, rödmålade
huslängor, pyntade gårdsplaner och invändigt vitmenade pörtväggar.
Redskapen för jordbruk stå blanka och välskötta under tak, kördonen äro
alltid i gott skick, ladugårdarne äro ljusa och »hemtrevliga». Den andra
byn ligger ödmjukt tryckt mot marken. De smårutade fönstren släppa inte
in mer än ledljus i pörtet. Allt är grått i grått. Stängslen äro
kullfallna, båtarne läcka, noten hänger ute i ur och skur, tidsenliga
plogar och harvar har man en stark misstro till. Finns någon sådan, står
den mest ute året om, rostar och fördärvas. Allt pekar på jordkojan. Det
enda som visar mot skyn är skorstensröken och de höga brunnstängerna
tätt intill fähusväggen. Ja, mitt i en välordnad by av förstnämnda
slaget kan man påträffa sådana efterblivna gårdar.

[Illustration: Lapp-finsk nybyggare i Salmi. Foto H. Lundborg]

Ett särskilt utseende erhålla de byar, som i våra dagar uppstå allt
längre och längre norr ut, tätt under de kala fjällen. Någon lapp, som
av en eller annan anledning blivit av med sina renar och därför ej kan
slå sig fram som nomad, bygger sig vid någon fjällsjö en jordkoja, som
bildar länken mellan kåta och hus. Någon finne slår sig ned därinvid.
Äktenskap ingås mellan stammarne. Byn växer fort till i folknumerär, men
i allmänhet mycket sakta i välstånd. På detta sätt har ett stort antal
byar inom den nordligaste delen av omhandlade område uppkommit, men det
lappska elementet inom dem viker snart tillbaka för det segare finska.
Detta förklarar också, varför finskan inträngt på områden och i hem, där
detta språk förut varit främmande.

Om skolväsendet i dessa bygder kan i allmänhet sägas, att det utvecklat
sig raskt, i synnerhet sedan svensk undervisning på 90-talet blivit
allmänt införd i skolorna. Det måste numera anses vara på nivå med
skolväsendet i jämförliga bygder i övriga delar av landet. De unga och
många bland de äldre behärska tämligen väl det svenska språket, tack
vare en rad försvenskningsåtgärder från statens sida, vilka av
befolkningen städse omfattats med en känsla av tacksamhet.

6. TORNE ÄLVDALS NEDRE DEL
AV
C. FR. CARLSTRÖM

Att Tornedalen bebotts av människor sedan uråldriga tider vet man genom
på olika platser hittade stenverktyg. Dessa fynd vittna tydligt om att
en stenålder funnits häruppe. Uppenbart är ju att utvecklingen under
forntiden försiggått mycket långsamt, särskilt i denna bygd, då
glesboddheten och isoleringen gjorde sig ofantligt mycket kännbarare än
i våra dagar och att därför också uråldriga redskap, ex. av sten, kom
att bibehållas långt in i tidevarv, då människorna i sydligare nejder
gjort nya landvinningar i upptäckten och bruket av metallerna, brons och
järn. Detta oaktat måste dock själva invandringen ha ägt rum under
tidsskeden, då man ännu på de platser varifrån flyttningen skedde,
begagnade stenredskap i det dagliga livet.

Det förhållandet, att Torneälvens dalgång – en gång av människan
upptäckt – blivit föremål för kolonisation och bebyggelse redan så
tidigt, som här antytts, har sin förklaring däruti, att landet ifråga
erbjudit ovanligt rika möjligheter för mänskligt näringsliv. I detta
avseende, d. v. s. beträffande de naturliga förutsättningarna för
materiell utveckling, står Tornedalen fortfarande främst av alla
norrländska dalgångar. Det, varigenom Tornedalen skiljer sig från övriga
älvdalar i Norrland och som också har skapat de gynnsamma betingelserna
för odling, är dess säregna topografiska fysionomi. Torneälven är, näst
Göta älv med Vänerns tillflöden, Sveriges största älv. Den avvattnar ej
mindre än omkring 40,000 kvkm., varav dock c:a 15,000 kvkm. ligga inom
finskt område. Ångermanälven kommer därnäst med 31,600 kvkm. Givetvis är
det icke älvens storlek i och för sig, som gör dalgången fruktbar, utan
detta beror fastmera på de genomflutna områdenas lutningsförhållanden
och berggrundens beskaffenhet i älvens upprinnelseområden. En blick på
kartan säger oss, att åtminstone en tredjedel av älvens längd, den nedre
delen, flyter genom ett slättland. Den, som har tillfälle att göra en
resa från kusten uppåt dalen, blir fullt övertygad om den saken. Älvens
höjning från dess mynning – ett par km. söder om Haparanda – upp till
Svanstein i Övertorneå sockens norra del, en sträcka på 11 mil, utgör
nämligen ej mera än 60 m., vilket gör en medelstigning om endast
0,56:1000.

Nivåförändringen inom nämnda parti sker icke jämnt utan i avsatser. Man
kan därför tala om forsområden med mellanliggande sel och slättland. I
stort sett äro forsarnas antal mellan Haparanda och Svanstein tre med en
sammanlagd längd och fallhöjd om resp. c:a 20 km. och 50 m., nämligen
nedifrån räknat: Vojakala–Kukkola 7 km. med 20 m. fall;
Korpikylä–Risudden (Matkakoski–Vuendokoski) 6 km. med 21 m. fall och
Vanhaniemi–Niskanpää 5 km. med 9 m. fall.

Norr om Svanstein stiger älven mera jämnt och i raskare tempo, dalen
blir mera sammanträngd och selen smalare och kortare.

På 10-milssträckan Svanstein–Lovikka är medelstigningen 1,2:1000; på
nästa 10 mil Lovikka–Juckasjärvi är höjningen 1,46:1000 för att
slutligen, mellan Juckasjärvi och Torne träsk, Torneälvens moderkälla,
på 5 mil nedgå till endast 0,2:1000. Älvens sänkning från Torne träsk
till havet utgör 345 m. Då längden är c:a 38-40 mil blir medelfallet i
avrundat tal 0,9:1000, alltså ej fullt en meter på varje kilometer.

Helt naturligt återfinnas de tätast bebodda platserna och de största
byarna invid selen i Tornedalens nedre del. Sannolikt ha också de först
invandrande nybyggarna slagit ned sina bopålar och rett sina enkla
hyddor i närheten av dessa sel, som på den tiden utgjorde fiskrika
sjöar, vari människorna hade en hart när outtömlig källa till
lättåtkomlig föda. Givetvis fingo de en njutbar omväxling i dieten genom
fångst av villebråd, som vimlade i de fram till älvstranden nående
urskogarna och buskagen.

Så småningom fylldes dessa sjöar med slam, som älven förde med sig,
huvudsakligast från fjälltrakternas lösa silurlager, men delvis ock
under sin vandring mot havet upptagit från 100-tals biflöden. Samtidigt
härmed sänkte sig flodbottnen genom vattnets aldrig tröttnande
nötningsarbete genom rullstensåsarna samt på morän- och klippgrunden i
forsarna. Det medförda slammet har haft en från växtnäringssynpunkt
utomordentligt gynnsam kemisk sammansättning, varav följt att de
jordlager, som därav bildats, blivit den yppersta jordmån för den
inkomna vilda vegetationen. Därom vittnar den ännu i dag inom dessa
områden mångenstädes förekommande rent av fenomenala gräsväxten, som
årligen lämnar tusentals »kofoder».

Som redan antytts spelade fordomdags fisket och jakten huvudrollen i
Tornedalingens näringsliv. Längre fram i tiden blevo i och med
befolkningens ökning dessa näringskällor otillräckliga, och man
tvingades att tillvarataga andra möjligheter för sin utkomst. De nya
näringsgrenarna blevo, som helt naturligt var, åkerbruk och
boskapsskötsel, vilka, så långt tillbaka i tiden tillgängliga urkunder
visa, varit de primära för bygden. Detta oaktat har fisket vid sidan om
lantbruket haft stor betydelse för Tornedalens ekonomi ända till en så
nära förfluten tid, som ett sekel tillbaka.

Från början ägde bönderna själva dispositionsrätt till allt fiske. Det
värdefullaste fiskeslaget var lax, men även siken har haft en ej ringa
betydelse. Under tidernas lopp hade rättsinnehavarna organiserat sig och
bundit laxfisket i huvudsak vid för ändamålet särskilt lämpliga platser
i älven. I senare tid voro dessa platser till antalet sju.

[Illustration: Matarengi kyrka och lantmannaskola]

Sedermera har kronan övertagit dessa fisken, därvid de fingo benämningen
»kronofisken». För närvarande är det svenska och finska kronorna, som
tillsammans äga fiskerätten; och det är förbjudet att idka laxfångst på
andra ställen än de bestämda. Varje år säljes rättigheten (för ett år)
till kronofiskena å offentlig auktion i lotter, vanligen i 20:e delar av
varje fiske. De, som å sådan auktion inropat rätten, bilda ett bolag som
ordnar fisket. Detta bedrives med s. k. »pator», för vilkas utsättande
och skötsel fordras både vana och skicklighet. Utrymmet för denna
uppsats tillåter ej att närmare ingå på detaljbeskrivning över det
tekniska utförandet av fiskesättet.

Laxfiskenas benämning och belägenhet äro söderifrån räknat följande:

Kiviranta vid Torneå }

Danski » Mattila } Inom Nedertorneå socken.

Puumi och }

Sumisaari » Vojakala }

Karungi » Karungi Inom Karl Gustafs socken.

Vartosaar » Niemis » Hietaniemi »

Marjosaar » Torrakankorva » Övertorneå »

Av dessa användes numera ej Karungi. Sumisaari har rykte om sig att vara
den bästa patan.

Gamla personer berätta, att man förut vid en del fisken kunde få ända
till 1,000 laxar i dygnet under säsongens bästa del. En livlig
verksamhet rådde vid »patorna» och fisket pågick dag och natt. Varje
morgon kokades på stranden en stor gryta full med härliga laxar och
fingo närboende, fattiga och rika, komma dit och äta så länge grytans
innehåll räckte. Ville man få laxen riktigt delikat, så stektes den
färsk på spett över öppen låga under riklig påhällning med saltlake, men
även därför krävdes konst och vana. Dock kunde man bli le’ på detta
slags läckerhet, då den allt för ofta återkom. Det berättas nämligen,
att tjänstefolk uttryckligen uppsatte såsom villkor vid städsling till
tjänst, att ej bli serverade lax mer än ett visst antal gånger i veckan.

Den fångade laxen såldes till uppköpare, mest från Torneå sedermera från
Haparanda, vilka nedsaltade densamma i stora träkärl i vilka den
förvarades i rymliga källare tills lämplig tidpunkt för export till
andra orter inträffade. Mycket penningar kom till Tornedalen på detta
sätt.

Vid sidan av laxfisket pågick sikfångst. De förnämsta platserna härför
har varit Kukkola och Korpikylä forsar. Rätten till detta fiske har
innehafts av vissa jordägare. Det egendomliga med själva fångsten av sik
är, att den sker med håvar på långa skaft. Man faktiskt »håvar» upp
fisken ur det fria vattnet. Även detta fiske pågår dygnet om under
säsongen. Härvid tura rättsinnehavarna om med varandra. Varje kväll
kallar vällingklockan på bestämt klockslag till vaktombyte och delning
av dygnets fångst. Vid delningen tillgår så, att fisken sorteras i
högar, om vilka man sedan kastar lott. Mindre delägare få fortsätta med
skiftandet av en sig genom första lottningen tillkommen fiskhög.

Även sikfisket har förut varit rikt givande och inkomstbringande, men
har detsamma i oerhörd grad avtagit sedan man oförsiktigt nog börjat med
fångst under lektiden. Dock pågår det ännu, fast i mindre skala, liksom
laxfisket.

Det är icke ovanligt att folk ännu i dessa dagar vallfärdar till de
nämnda forsarna för att köpa av den läckra varan. Vid dessa tillfällen
försakar man inte att steka några av de vackraste exemplaren av de feta
fiskarna på spett (ungefär som lax) över ett flammande bål. Detta
tillsammans med den förbiflytande majestätiska forsens öronbedövande
buller och midnattssolens blekskimrande strålglans, saknar icke sin
poesi. Det är för övrigt svårt att säga vilken av de många storartade
scenerierna, naturen i denna landsända i själva verket bjuder på, som
gör det största intrycket på den jäktade nutidsmänniskan.

[Illustration: Älvgren vid Övertorneå]

Som redan blivit sagt erbjuder Tornedalen ovanligt rika
utvecklingsmöjligheter. Detta gäller framför allt om _jordbruket_.
Visserligen äro föreställningarna om dessa möjligheter på en del håll
väl överdrivna, men även om en korrigering härav göres till det rätta
värdet kvarstår dock såsom faktum, att denna bygd, den dag, då alla för
odling lämpliga områden äro lagda under rationell kultur, skall kunna
lämna utkomst åt en mångdubbelt större befolkning än den nuvarande.

[Illustration: Pörtinteriör från Övertorneå. Foto Hj. Vestesson]

Klimatet är med hänsyn till breddgraden synnerligen gynnsamt.
Visserligen äro »vintrarna för långa och somrarna för korta» (Gunnar
Andersson), men detta hindrar ej att en klokt lagd lanthushållning kan
löna sig och föda sin man. Om man ser på isotermlinjerna utvisande
medeltemperaturen under vegetationsmånaderna maj–september för åren
1859-1900, så finner man, att temperaturen i mellersta Tornedalen – i
trakten av polcirkeln – i stort sett är lika med den som råder vid
Storsjöområdet i Jämtland och norra Dalarna. Maj och september äro
visserligen kallare här uppe, men juni–augusti däremot varmare. Den
växtfaktor, som alltid är gynnsammare än söderut, är ljuset. Den hastiga
växt, som av detta framkallas, slår ofta den besökande främlingen med
häpnad och förvåning. Eller vad sägs om sådana fakta som att korn, sått
den 31/5 skördades fullt moget den 24/8 (växttid 85 dagar) och lämnande
en skörd om 3,200 kg. utmärkt kärna och 4,000 kg. god halm pr har; att
havre sådd (till grönfoderhö) den 28/6 stod 1,4 m. hög den 10/9, då
skörden togs, och gav ett utbyte om 6 à 7 tusen kg. torkad massa pr har
(växttid 74 dagar); att potatis satt den 2/6 kunde giva ett
skörderesultat vid upptagningen den 17/9 om 24,000 kg. pr har av en på
platsen länge använd sort och 33,600 kg. av en annan sort, benämnd
Vaikijaur (växttid 107 dagar) och att man genom mätning iakttagit att en
humleranka, planterad som prydnadsväxt vid vägg, kunnat växa ända till
16 cm. i dygnet vid midsommartid? Detta hände sommaren 1920 å
Tornedalens lantmannaskolas i Matarengi jordbruk, beläget 2 mil söder om
polcirkeln.

Med sådana resultat måste man säga, att jordbruk i Tornedalen ej blott
är möjligt utan _tacksamt_ för dess utövare.

[Illustration: Kengis fors i Torne älv]

Men jordbruket är med hänsyn till dess planläggning och tekniska
utförande långt efter sin tid. Ofantligt mycket återstår här att göra.
Ända tills för några decennier tillbaka baserade man hela
lanthushållningen på de »självväxande» ängarnas avkastning och nöjde sig
i övrigt med så pass mycket odlad fastmark, att densamma räckte för
odling av korn och potatis i den omfattning, att skördarna därav under
normala år räckte i det egna hushållet. Anlagda fodervallar, utsträckt
grönfoderodling och nyodling av marker, särskilt myrjord, har tillkommit
först under senare år. Därtill kommer att de tekniska metoderna och
hjälpmedlen, som stå den nutida jordbrukaren till buds, icke ens
tillnärmelsevis tagits i användning till den utsträckning, de förtjäna.
Visserligen hör man numera, här som annorstädes, slåttermaskinens
monotona rassel under höbärgningstiden och ser man också moderna harvar
och plogar jämte tröskverk och separatorer m. m. i användning. Men det
finnes också talrika exempel på hur man ännu skördar sitt korn med
handskära, torkar detsamma i eldad »ria» och förrättar tröskningen med
slaga på gammaldags vis, samt att hela skötseln av potatisen (inklusive
sättning och upptagning) göres med spade och gräfta. Åkrarna äro små, de
många öppna dikena grunda eller fyllda med sten upp till ytan och
täckdiken sällsynta. Den enda brukning jorden ofta bestås är en
grundplöjning på våren, därefter en nödtorftig harvning och slutligen
sådd för hand och ånyo harvning med efterföljande vältning. Plöjning på
hösten är inskränkt till det allra nödvändigaste såsom vallar.

Trots detta skall dock villigt erkännas att jordbruket gått framåt.
Detta framgår tydligast av folkökningen. År 1850 fanns i Torneå fögderi,
omfattande efter nyare sockenindelning 8 pastorat, 10,688 personer. År
1919 var invånareantalet inom samma område 24,697. Alltså har på en
mansålder uppstått en ökning av ej mindre än 14,009 personer. Detta tack
vare jordbrukets utveckling. Man påträffar också numera utmärkt väl
skötta hemman här och var i byarna.

[Illustration: Tillhör S. Dahlbäck. Lofthus i Raitajärvi, Övertorneå
socken. Pennt. av H. Lagergren]

Emellertid återstår ännu ofantligt mycket att göra för lantbrukets
lyftning. Staten och länets hushållningssällskap ha i detta avseende
gjort mycket. Så må bland annat sägas, att den i Tornedalen bedrivna
konsulentverksamheten burit mycket påtagliga frukter. I sin mån har
Tornedalens lantmanna- och folkhögskola samt lanthushållsskola dragit
sitt strå till stacken. _Upplysning_ och åter upplysning är vad
Tornedalingen behöver. Särskilt är det ungdomen, som i detta stycke
tarvar bearbetning för att göras skickad för utvecklingens
framåtförande. Men upplysning ensamt hjälper härvidlag icke. Den grad av
tröghet och bristande initiativkraft, som förefinnes hos människorna
häruppe och som måhända har sin djupaste orsak i den tusenåriga
isoleringen från den svenska bygden, bekämpas kraftigast genom ett
förbättrat kommunikationsväsen.

[Illustration: Midnattssol. Foto. Borg Mesch]

Svenska Tornedalen erbjuder den, som närmare vill studera dess folk och
kultur, mycket av intresse. Vardagsspråket är finska. Flertalet äldre
personer förstå ej sitt riksspråk. De unga däremot reda sig i allmänhet
bra med svenskan, ehuru finskan, som varande deras modersmål, hellre
talas. Så fort två »infödingar» råka varandra, kommer deras
meningsutbyte nästan undantagslöst att ske på finska, även om de
fullständigt behärska svenska i såväl tal som skrift. Förklaringen
härtill torde bl. a. vara att söka däri, att en viss konservatism gör
sig gällande och att man s. a. s. insupit finskans egenheter från
barndomen och därför har lättare att med detta språk kläda sina tankar i
ord. Språket är dock långtifrån högfinskt. En hel del svenska ord ha
upptagits och som förfinskade utgöra ett komplement i ordförrådet. Då
numera all undervisning i skolorna sker på svenska, kan man motse att
alla inom en mansålder behärska fosterlandets eget språk. Givetvis
kommer dock finskan att bibehållas långt fram i tiden, om det ens
någonsin inträffar, att svenskan helt uttränger sin medtävlare.

[Illustration: Tillhör S. Dahlbäck. Puottijärvi i Övertorneå socken.
Pennt. av H. Lagergren]

Ett ytligt iakttagande av seder och bruk ger lätt den uppfattningen att
befolkningen i Tornedalen i mångt och mycket mera än i språkligt
avseende är finsk. Ja, även den, som under en följd av år vistats i
svenska Tornedalen och därvid hunnit göra sig väl förtrogen med ortens
förhållanden, skulle, därest han en morgon vaknade i en bondgård på
andra sidan gränsen efter att på kvällen ha lagt sig till vila i en gård
på svenska sidan, ha svårt att avgöra, om han befunne sig i Sverige
eller Finland, n. b. att människorna voro honom obekanta. Byggnadsstilen
är lika på båda älvstränderna. Även ifråga om boningarnas inredning,
möbler och husgeråd samt arbetsredskap råder ingen skillnad. Samma
gäller klädedräkten, levnadssättet och arbetsmetoderna m. m. Men allt
detta bevisar ingenting i fråga om dessa seders nationella ursprung, om
de äro svenska eller finska. Givetvis ha de först inflyttade människorna
levt under synnerligen primitiva förhållanden och man har all anledning
betvivla att något av vad som för dessa kolonister var typiskt numera
finnes kvar. Uppenbarligen har allt det säregna, som i våra dagar
återfinnes i Tornedalens etnografi, så småningom utvecklats under
århundradenas lopp, naturligtvis delvis under påverkan genom inflyttning
från andra orter, svenska och finska. Av hela det långa tidsskede, som
härför åtgått, betyder i själva verket bra litet det århundrade, som
Torne och Muonio älvar bildat geografisk gräns mellan Sverige och
Finland. Älvdalen har varit skild från andra bebyggda trakter genom
milsvida ödemarker. De enda förbindelselederna man tills för några
årtionden tillbaka hade att tillgå voro de synnerligen besvärliga och
ofta farofyllda vattenvägarna. Det är denna isolering, som s. a. s. satt
sin prägel på kulturen i älvdalen. Något liknande kan ju påvisas även
för andra norrländska älvdalar. I själva verket torde det sålunda vara
svårt att bevisa att något annat än _språket_ har finskt ursprung.

Folkstämningen i svenska Tornedalen är äktsvensk.

Alla Tornedalens socknar hava före fredsslutet med Ryssland år 1809
omfattat område å båda sidor av Torne älv. Äldst bland dem är Torne
församling, som är stammodern till alla andra församlingar, vilka
uppstått längs gränsälven. En del av denna församling, nämligen
Nedertorneå och Övertorneå – den sistnämnda kallades under den katolska
tiden Särkalix (Särkilahti) – torde till en början hava utgjort ett
kapellag under moderkyrkan i Torne stad, tills de år 1606 utbrötos för
att var för sig bilda eget pastorat.

Från Nedertorneå har sedermera år 1745 utbrutits Karungi (Karl Gustavs)
kapellag. Den på östra sidan om älven liggande delen av denna församling
samt där befintlig kyrka tillföllo genom nämnda fredsslut år 1809
Ryssland. Den på svenska sidan belägna delen av Karungi bildade år 1819
under namn av Karl Gustav eget gäll, och kyrka uppfördes i den svenska
byn Karungi.

Övertorneå församlings kyrka låg ursprungligen i Kuivakangas by. Genom
en översvämning av Torneälven förstördes denna emellertid år 1615,
varför ny kyrka måste uppföras och förlades nu till Matarengi, där den
fortfarande kvarstår. En kapellkyrka uppfördes därefter vid Hietaniemi,
som utgjorde kapellförsamling till Övertorneå till år 1878, då
Hietaniemi bildade eget gäll.

Dessa den nedre Tornedalens nuvarande fyra församlingars ytvidd och
folkmängd år 1920 utgöra: Nedertorneå 4,34 kvmil med 3,743 inv., Karl
Gustav 4,72 kvmil med 2,968 inv., Hietaniemi 7,7 kvmil med 2,427 inv.,
Övertorneå 17,41 kvmil med 4,098 inv.

7. KORPILOMBOLO
AV
ALBERT CARLGREN

Korpilombolo socken tillhör Kalix älvdal. Den kan icke räknas till de
större eller märkligare av Norrbottens kommuner, men förtjänar i varje
fall ett litet särskilt kapitel.

År 1856 utbruten till kapellförsamling under Över Torneå pastorat och
helt nyligen – den 1 maj 1920 – bildande eget gäll, inrymmer
Korpilombolo inom sina 15 kvmil något över 2,000 inbyggare, fördelad på
34 byar.

Ej mindre än 89 % av landarealen utgöres av skog (den högsta siffran i
länet) och endast 0.28 % av åkerjord, 4,1 % av naturlig äng. Hur
obetydligt jordbruket än måste vara, framstår det likväl som
huvudnäringen. Här som annorstädes i Norrbotten får man emellertid mera
tala om boskapsskötsel än om jordbruk i vanlig mening. Per invånare
utgör riksmedeltalet för spannmålsproduktionen över 550 kg. men stannar
för Korpilombolo vid 90 kg., medan framalstringen av mjölk stiger till
nära 400 kg., vilket rätt nära svarar mot behovet.[1] Detta såsom
exempel på, huru man har att betrakta jordbruket häruppe i
polcirkelrayonen.

[1] Dessa uppgifter avse år 1910.

Korpilomboloborna äga själva icke fullt en fjärdedel av socknens
jordvärde, resten äga staten, som här liksom överallt i denna landsända
besitter väldiga skogsarealer, och till en liten del trävarubolagen.
Självägande bönder finnas allenast till ett antal av omkring 175.
Backstugusittare på ofri grund och inhyseshjon utgjorde år 1912,
då en undersökning senast gjordes, icke mindre än 40 % av
befolkningsnumerären. Antalet understödstagare är också abnormt högt.

Namnet Korpilombolo är förbundet med en föreställning om efterblivenhet
och fattigdom. Utan grund är detta icke. Socknen har alltid levat ett
undangömt liv vid sidan av den stråkväg, som fört till härdar för svensk
företagsamhet och arbetsflit mitt i hjärtat av »finnbygden». Socknens
historia är även jämförelsevis ung och bjuder icke på några
anmärkningsvärda ting. Den täljer endast om ödebygdsmänniskornas sega
och tålmodiga kamp för tillvaron mot en sträng och kärv natur. En
kyrkspira har rests mot skyn, vägar dragits fram och skolor inrättats
här och var i de små, vitt spridda byarna – en utveckling liknande så
många andra norrbottens bygders, försenad allenast på grund av det
avskilda läget. Det är i huvudsak allt som behöver sägas.

Men med järnvägens framförande till Matarengi har numera även
Korpilombolo ryckt närmare kulturen, och även i övrigt ha friskare
vindar börjat blåsa i de vildmarkstysta orterna. Hoppet om en järnväg
efter Kalix älvdal har också begynt hägra, och utsikterna till nya
statsåtgärder för skolundervisningens höjande lova att förhjälpa
utvecklingen ett gott stycke framåt, på samma gång kronoparkernas
deltagande i de överhövan stora utskylderna kommer att förstärka
kommunens ytterligt svaga ekonomiska bärkraft. Myndigheterna ha även
tagit sig an frågan om förbättrande av de många backstugusittarnas
ställning, vilket näppeligen lärer kunna ske annat än genom deras
förseende med egen jord.

Två arbetsstugor äro här redan nu verksamma för det uppväxande släktets
uppfostran till duglighet och medborgerliga dygder. Tack vare dessa
anstalter och skolorna i förening gör riksspråket goda landvinningar i
den för övrigt helt finsktalande bygden.

En gång skall säkerligen Korpilombolo veta att intaga den plats i
strävandena för norrbottnisk utveckling och förkovran, vartill den
hittills vanlottade socknen ingalunda saknar naturliga förutsättningar.

8. MALMBERGET
AV
A. H. G. SANDSTRÖM

Förekomsten av järnmalm å Gällivare Malmberg är känd sedan början av
1700-talet. Någon möjlighet att med dåtidens samfärdsmedel på allvar
tillgodogöra sig naturrikedomen, belägen långt borta i ödemarken, fanns
dock icke. År 1742 började visserligen malmbrytning men i mycket ringa
skala, då malmen i ackja efter ren fraktades den långa vägen till vid
kusten belägna masugnar. De män, som ställt sig i spetsen för
gruvbrytningen, skördade föga vinst av sin verksamhet, utan blevo de
flesta ruinerade på företaget. Mera bemärkta bland sådana banbrytare
inom Lappland äro t. ex. kapten Carl Tingvall, professor Jonas
Meldercreutz och bergsrådet friherre Samuel Gustaf Hermelin. Särskilt
den sistnämnde må med allt skäl ihågkommas såsom den främste bland dessa
män. Hans verksamhet i dessa trakter infaller under åren 1795-1820 och
resulterade i anläggning av flera järnverk, 130 nybyggen och en mängd
vägar i Norrbotten, men hämmades mot slutet av hans levnad på grund av
ekonomiska svårigheter. Han dog den 4 mars 1820. Under de följande
årtiondena innehades gruvorna av olika ägare, bland andra konungarna
Karl XIV Johan och Oskar I. År 1855 bildades ett bolag för malmens
tillgodogörande. Detta ombildades sedermera och erhöll namnet Gällivare
aktiebolag men överlät år 1864 egendomen till »The Gällivare Comp. Lim.»
Detta bolag, som till största delen bestod av utländska intressenter,
sökte åstadkomma en rationell gruvdrift och skaffa utfartsväg för malmen
genom kanalisering av Lule älv. Sedan avsevärt kapital förbrukats på
kanalgrävningsarbeten förbi Hedensforsarna invid Boden, slutade dock
företaget med konkurs år 1869.

Emellertid skulle dock den dag randas, då malmrikedomarna med framgång
kunde tillgodogöras. Den 8 dec. 1882 meddelade statsmakterna koncession
för anläggandet av en järnväg mellan Luleå och Gällivare, vilken
koncession sedermera överläts på ett engelskt bolag, »The Northern of
Europe Railway Comp. Lim.» År 1884 började järnvägen byggas ifrån Luleå,
och bedrevs arbetet med fart efter icke i vårt land förut använd metod.
I början av december 1887 hade banbyggandet framskridit så långt, att
det första lokomotivet då infördes å Gällivare bangård. I början av år
1888 hade järnvägen nått det malmförande berget, och i mars samma år
inkom det första malmtåget till Luleå. Sålunda var nu malmens väg från
ödemarken banad. Men detta bolag skördade, i likhet med sina
föregångare, föga vinst av sitt företag. Gruvägaren hade med Kungl.
Maj:ts tillstånd upplåtit sina malmer på arrende till järnvägsbolaget
under 50 års tid och mot viss royalty. Emellertid hade dåvarande
överstelöjtnanten C. O. Bergman öppnat process angående rätten till
gruvorna, vilken slutade till hans fördel. Efter detta inlöste svenska
staten järnvägen, och bolaget var helt och hållet skilt från sitt
företag. Detta skedde år 1891. Samma år bildades för gruvdriften
Aktiebolaget Gällivare malmfält, och gruvdriften började på allvar. Ett
stort antal arbetare, av vilka många deltagit i järnvägsbyggnaden, vunno
anställning vid gruvorna och bosatte sig på det malmförande bergets
södra sluttning. Så uppstod den ort, som bär namnet Malmberget.

[Illustration: Jordkoja i Malmberget år 1893]

De bostäder, som nu i hast uppfördes, frånsett det fåtal baracker
gruvbolaget byggde, voro i regel av enklaste slag. Något område för
enskilt bebyggande var icke av staten, markägaren, upplåtet, vadan
möjlighet att förvärva byggnadstomt icke fanns. På denna grund var det
uteslutet, att den enskilde skulle lägga sig vinn om att uppföra åt sig
en mera varaktig bostad. För övrigt medgav icke heller för de flesta
varken råd eller tid att offra så mycket på bostadsfrågans lösning. Här
gällde det att i hast skaffa sig tak över huvud. En jordkoja, ett
blockhus eller en av bräder (ofta hämtade från sönderslagna dynamit- och
fläsklådor) med sågspåns- eller jordfyllnad uppförd »kåk» blev
gruvarbetarens första hem i ödemarken. Första tiden av sin tillvaro kom
Malmberget sålunda att utgöra ett »kåkstadssamhälle».

Det var kärnfolk, vant vid umbäranden, som här bröt bygd. Dock,
parasiter saknades icke heller. En del dåliga element funno även väg
till det nya samhället och åstadkommo genom sin laglöshet, särskilt
olaga brännvinsförsäljning, »langning», att Malmberget råkade i
vanrykte. Emellertid, kåkstadens och »langarnas» historia blev icke
lång. Största delen av befolkningen älskade ordning och trevnad i
samhället, och snart började ett ihärdigt arbete att skapa bättre
förhållanden. År 1899, sedan byggnadsplan och tomtindelning av ett för
allmänt bebyggande upplåtet område blivit verkställd, började tomter att
försäljas, och därmed var kåkstaden dömd att försvinna. I kåkarnas
ställe uppfördes det ena välbyggda huset efter det andra, gator brötos,
och under tvenne årtionden har samhället efter hand erhållit sitt
nuvarande utseende.

Här må nämnas en episod ur Malmbergets utvecklingshistoria, nämligen ett
antal »langarkåkars» hastiga hädanfärd. Då åtal i vanlig ordning ej
förmått utrota lönnkrögeriet, resolverade Konungens Befallningshavande i
länet, att »langarkåkarna», enär de voro utan tillstånd uppförda å
kronans mark, skulle rivas. »Langarna» tycktes dock ej taga beslutet på
allvar, ty någon rivning från deras sida blev ej av. En dag skulle dock
domen gå i verkställighet. Länsmannen å platsen utgav meddelande, att en
viss utsatt dag skulle rivningen genom hans försorg äga rum, och att
biträde med rivningarbetet gärna mottogs. Den utsatta dagen kom, och
gruvarbetare, utrustade med yxor, spett och bräckjärn, samlades i
hundratal och tågade med länsmannen i spetsen från »langarkåk» till
»langarkåk» jämnande den ena efter den andra med marken. Den dagen
betraktades av malmbergarne som en riktig festdag.

Gruvsamhället Malmberget är beläget 7 mil norr om polcirkeln och cirka 4
km. norr om Gällivare kyrkoby samt tillhör i kommunalt och kyrkligt
hänseende Gällivare socken. – Här må anföras några uppgifter angående
denna socken och dess kyrkoby. Socknen har en ytvidd av 169,4342 kvmil
och hyser en folkmängd av 19,000 personer. Urinnevånarne äro lappar.
Redan tidigt hava dock nybyggare slagit sig ned därstädes, och numera
utgöra lapparna endast en ringa del av befolkningen. Efter att förut
hava tillhört Jokkmokk, blev Gällivare år 1747 eget pastorat, och dess
första kyrka, gamla kyrkan vid Vassaraälven, invigdes år 1753. Kyrkbyn,
som förut hade mycket ringa folkmängd, har efter järnvägens tillkomst
hastigt utvecklats. Den är nu en betydelsefull järnvägsknut, där
järnvägar från Luleå, Malmberget, Koskullskulle, Riksgränsen och Porjus
mötas.

[Illustration: Bild från Malmberget år 1897]

[Illustration: Gruva i Malmberget]

Vi återgå till Malmberget. Som förut är nämnt, är samhället beläget å
bergets södra sluttning. Längst ned ligger det planlagda området,
stadsplanen, och omfattar en areal av 145,2 hektar; sedan följer
järnvägen med ett mindre stationsområde och överst det för gruvdriften
avsatta området, vanligen kallat bolagsområdet. Den planlagda delen är
sedan år 1908 municipalsamhälle. Gatorna äro där breda, och gå
huvudgatorna i sluttningens längdriktning. Stora områden äro avsatta
till torg och parker. Av dessa allmänna platser är dock endast störa
torget, beläget intill järnvägsstationen, planerat och taget i bruk. I
närheten av detta torg ligga de tätast bebyggda delarna. För övrigt
ligga husen ganska spridda å den stora stadsplanen, skilda från varandra
icke blott av de breda gatorna, utan även av talrika obebyggda tomter.

Å bolagsområdet äro uppförda förvaltningsbyggnader för gruvdriften,
ingeniörs-, förmans- och arbetarebostäder. Den nuvarande ägaren av
gruvorna, Luossavaara-Kiirunavaara A.-B., har bedrivit en livlig
byggnadsverksamhet för att förse sina arbetare med bostäder. De gamla
arbetarebostäderna utgjordes i allmänhet av endast ett rum, men hava
dessa numera omändrats så att de i likhet med senare uppförda innehålla
lägenheter om rum och kök, praktiskt inredda och försedda med nutida
bekvämligheter. Till arbetarebostäder äro nu upplåtna 165 byggnader
innehållande 1,350 rum. Plats för alla dessa byggnader har ej kunnat
erhållas på södra sidan, utan har ett stort antal uppförts å bergets
nordöstra sluttning, 2 km. från Malmbergets järnvägsstation, och bilda
för sig ett villastadsliknande samhälle, benämnt Dennewitz.

Malmberget, så väl bolagsområdet som municipalsamhället, har vatten- och
avloppsledning. Vatten erhålles från gruvorna. Därifrån uppfordras det
genom kraftiga pumpverk till stora bassänger för att undergå rening,
innan det utsläppes i ledningsnätet.

Malmberget hyser en folkmängd av 9,000 personer. Av dessa bo inemot
5,000 å municipalsamhället. Inflyttning har skett från de flesta av
Sveriges landskap, talrikast torde dock Västerbotten, Västmanland och
Småland vara representerade. De allra flesta hava sin utkomst direkt
eller indirekt av gruvdriften. Hos gruvbolaget anställda erhålla sin
avlöning den 9 i varje månad samt s. k. förskott den 20. Dessa dagar
råder en livlig affärsverksamhet. Förr kommo vid dessa tillfällen många
köpmän från andra orter, men händer detta nu mera sällan.
Avlöningsdagarna hållas i regel en eller flera auktioner å torget, då de
som flytta från samhället avyttra sitt bohag.

För den andliga omvårdnaden finnes ett mindre kapell, uppfört av
gruvbolaget, och en komminister bestrider den kyrkliga verksamheten.
Dessutom finnas 3 frikyrkliga gudstjänstlokaler och tvenne missionshus.
Skolväsendet står högt. Folkskolorna förfoga över 5 skolhus, av vilka
bolaget kostnadsfritt tillhandahåller 3 med 12 lärosalar jämte
gymnastiksal. Ett skolhus med gymnastiksal ligger i Dennewitz. Det
största skolhuset har sin plats vid torget och har uppförts av Gällivare
församling samt blev färdigt år 1914. Det utgöres av ett stort stenhus i
trenne våningar och innehåller 18 lärosalar samt dessutom specialrum för
undervisning i naturkunnighet, teckning, slöjd och huslig ekonomi
ävensom badinrättning. Gymnastiksal i särskild byggnad är uppförd å
samma tomt. Barnantalet vid skolorna uppgår till något över 1,200, och
undervisningen bestrides av 53 lärare och lärarinnor. För den fortsatta
undervisningen finnes kommunal mellanskola och husmoderskola. Teknisk
aftonskola finnes inrättad, varjämte föreningen Arbetarnes
bildningsförbund nyligen påbörjat undervisningskurser i olika ämnen.
Lärlings- och yrkesskolor äro planerade och komma att träda i verksamhet
under de närmaste åren. Föreläsningsföreningar, en i Malmberget och en i
Dennewitz, anordna populärvetenskapliga föreläsningar.

Föreningslivet är rikt utvecklat. Förutom olika fackliga
arbetarsammanslutningar verka här flera nykterhetsföreningar. En
idrottsförening arbetar på ungdomens fysiska fostran, och ett
musiksällskap söker höja musiklivet. Nöjeslivet tillgodoses av 3
biografer, varjämte resande teatersällskap då och då giva
föreställningar. Offentliga samlingslokaler äro Folkets hus och
Goodtemplarhuset, det senare även inrett som teatersalong.

Sjukvården bestrides av en e. provinsialläkare och en järnvägsläkare.
Den förre är bosatt å bolagsområdet och den senare å municipalsamhället.
För vård av lungsiktiga har gruvbolaget ett sanatorium, beläget vid
Kaptensgård på östra sidan av Malmberget.

[Illustration: Utsikt över del av bolagsområdet i Malmberget 1920]

[Illustration: Utsikt över del av municipalsamhället med
gruvkontoret och centralskolan i förgrunden samt Dundret i
bakgrunden 1920]

Som redan förut är framhållet har samhället Malmberget tillkommit på
grund av i berget förekommande rika malmtillgångar. Det malmförande
berget utgöres av en höjdsträckning i ost-västlig riktning. Man lägger
här märke till tre mera framträdande höjder, Kaptenshöjden längst i
öster samt Kungsryggen och Välkomman i nordost och nordväst. Av dessa är
Välkomman en mera fristående bergstopp och når en höjd av 616 m. över
havet. Mot öster och norr stupa Kungsryggen och Välkomman tämligen brant
nedåt en djup dalgång, i vars botten Lina älv flyter fram. Malmen
innehåller 60-70 % järn och uppträder som linsformiga partier eller
körtlar och är spridd över ett stort område. Malmbrytning försiggår i en
mängd olika gruvor. Till en början skedde all malmbrytning i dagen, och
liknade då arbetsplatserna mera stenbrott än gruvor. Numera har man dock
i de flesta gruvorna trängt längre in i bergets innandöme och där
utsprängt väldiga gruvsalar. Därjämte har man infört modernare
brytningsmetoder och i största utsträckning tagit i bruk maskinella
hjälpmedel. Elektrisk kraft för gruvdriften samt för belysning erhålles
från Porjus kraftverk.

Från Malmberget har man öppen utsikt mot söder. Där reser sig på ett
avstånd av cirka 10 km. Gällivare Dundrets imponerande bergmassa till en
höjd av 823 m. över havet, och vid dess fot ligger Gällivare kyrkoby och
stationssamhälle. Från Välkomman har man en vidsträckt utsikt över
Lapplands fjäll och myrar. Vid klart väder kan man se högfjällen vid
norska gränsen och bland dem vårt lands högsta berg, Kebnekaise.
Malmbergets närmaste grannsamhälle är Koskullskulle. Det ligger 3 km.
norr om Malmberget på nedersta bergssluttningen mot Lina-älvsdalen. Det
är ett gruvsamhälle liksom Malmberget och hyser 1,100 personer samt står
i järnvägsförbindelse med Gällivare. Gruvorna där ägas och bearbetas av
Bergverksaktiebolaget Freja.

Som mätare av Malmbergets utveckling må här till slut anföras antalet
bevillningskronor under en del år:

År 1890 40 bevillningskronor.
» 1895 90 »
» 1900 11,600 »
» 1905 25,900 »
» 1910 33,200 »
» 1915 61,263 »
» 1920 145,617 »

[Illustration: Malmanrikningsverk med utsikt över Lina-älvsdalen]

9. KIRUNA
AV
ALBIN NEANDER

Ungefär 30 mil i nordnordväst från Luleå och 17 mil i ostsydost från det
vid norska kusten belägna Narvik ligger _Kirunavaara_, ett av världens
största och rikaste malmfält och Sveriges kassakista. Ända sedan 1736,
då lappen Mangi angav berget för myndigheterna, har fyndigheten varit
känd och föremål för spekulation, tvister, undersökningar och planer av
såväl staten som enskilda. Först 1899 började man på allvar bearbeta
berget. Det ägdes då av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, vars
egentlige ägare var konsul G. E. Broms. Den 15 november 1902 öppnades
järnvägen från Gällivare till Narvik, och utskeppningen av malm tog sin
början. Fortfarande rådde dock ett ekonomiskt osäkerhetstillstånd,
intilldess trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund, som gjort sig till
ägare av malmfältet, år 1907 lyckades träffa en slutgiltig
överenskommelse med staten. Bolaget äger nu tillsvidare berget, men
staten är meddelägare med rätt till en viss vinstandel, vilken beräknas
efter mängden av den malm, som brytes och utskeppas. Staten är
berättigad att inlösa bolagets aktier efter fastställda villkor år 1932
eller senast 1942.

Den som minnes berget och dess omgivningar i slutet av 1890-talet, då
blott någon flyttlapp möjligen hade sin tillfälliga kåtabostad vid dess
fot, och nu ser ett ordnat samhälle med gator, vattenledning, elektriskt
ljus, spårvagnar, ett skolväsen, som tjänat som mönster för äldre
samhällen, en kyrkobyggnad, som med rätta prisas som ett konstnärligt
mästerverk, de tekniska anordningarna vid brytningen och utskeppningen
av malmen, allt det som utgör _Kiruna_, sådant det nu är, har svårt att
förstå, huru ett par årtionden kunnat inom vårt betänksamma land rymma
en så explosiv utveckling. Förklaringen ligger delvis hos berget självt,
i värdet av malmen och den utländska marknadens behov av densamma. Men
att samhället planlagts och utvecklats på ett så lyckligt sätt som
skett, därför har det att tacka _D:r Hjalmar Lundbohm_, som i egenskap
av disponent ledde bolagets verksamhet från dess början i Kiruna intill
utgången av år 1920. Mångsidig och framsynt, förstod han att tillgodose
skilda intressen och lägga en grund, som kunde bestå för framtiden.
Framstående tekniker och organisatör, konstnär och människokännare, ägde
han förmågan att ordna det vidlyftiga arbetsmaskineriet, bevara traktens
säregna skönhet från vandalisering, anpassa människans intrång i
ödemarken efter naturens anvisningar och att förstå de människor, som
sökt sin bärgning vid det hårda arbetet i detta hårda klimat.

[Illustration: Vy av Kiruna med Luossavaara i bakgrunden. Foto.
Borg-Mesch]

Man kommer till Kiruna längs järnvägen Boden–Riksgränsen. Sommartid är
banan flitigt trafikerad av turister, som ämna sig till Abisko för att
vandra i fjällen, botanisera och besöka lappar. Tåget har passerat
Kalixälven och Kalixfors station. Om några minuter äro vi framme i
Kiruna. Till vänster se vi redan »Jägmästaren», den första toppen i
Kirunavaaras 3½ km. långa bergsrygg. Så komma »Professorn»,
»Landshövdingen», »Kapten», »Statsrådet» och längst i norr
»Gruvingenjören». En del av dessa äro numera toppar endast till namnet.
»Statsrådet», som på sin hjässa bar bergets högsta punkt, 749 m. ö. h.
och 249 m. över den norr om berget belägna sjön _Luossajärvis_ yta, blev
sålunda till största delen bortsprängd redan år 1910.

[Illustration: Kirunavaara. Foto. Borg-Mesch]

Innan vi nå fram till den nära Luossajärvis östra strand belägna
stationen, måste vi se oss om på järnvägens högra sida. Ett par små
sjöar med vackra finska namn, Ala Lombolo och Yli Lombolo, ligga helt
nära. Mellan dem går en linbana, som ideligen för små byttor med malm
från det 5 km. från Kirunavaara belägna malmfältet _Tuolluvaara_ fram
till järnvägen. Längre norrut på högra eller östra sidan se vi större
delen av Kiruna samhälle i snett perspektiv, där det ligger utbrett över
_Haukivaaras_ sydvästra sluttning. Som en fonddekoration rakt i norr
skymta vi _Luossavaaras_ kägla med några nybyggda gruvstugor och
»spelhus» uppemot toppen. Luossavaara skall nämligen nu också börja
lossa på sina skatter. Redan (mars 1921) har det första malmtåget gått
uppför Luossavaaraspåret och hämtat malm. Spårvagnen går fram till
berget. Snart går det med Luossavaara, som det förut gått med
Kirunavaara. Konturerna kommer att mista sin naturliga renhet. Människan
tränger in som rötan i en tand. Jordbetäckningen frätes bort.
Trappstegsvis tränger rötan in i själva berget. Avfallet lägger sig som
vallar, »skrottippan», utefter bergets sidor och på bestämda tider
knalla sprängskotten. Under tiden rinner malmen ut och pengarna in.
Arbetare från Sveriges alla landskap samlas till berget, borrare,
skjutare, lastare, rälsläggare, smeder, jordschaktare och alla de slag
av arbetare, som behövas. De föras med spårvagn till berget och arbeta
sina skift, medan hustrun försöker få förtjänsten att räcka till allt,
som skall vara. Stundom på kvällen längtar man till förströelse och
andlig vederkvickelse. Då går man på »bio» och beundrar sina
filmfavoriter eller till »Folkets hus» och reformerar samhället.

Men vi återvända till vår järnvägskupé och betrakta Kiruna samhälle
något närmare. Den sydligaste delen är »bolagsområdet». På »Ön», som
ligger mellan berget och järnvägen, har bolaget sina verkstäder samt
såg- och kraftstation. Den sistnämnda står nu blott som reserv och
mottagningsstation för kraften från Porjus. I kraftledningen kommer
strömmen med en spänning av inemot 80,000 volt. Den transformeras om,
dels i kraftstationen, dels i transformatorer uppe i berget och i
samhället, så att den blir lämplig för sina olika ändamål. I
kraftstationen finnas maskiner för komprimering av luft, vilken sedan
tjänar som drivkraft särskilt för borrmaskinerna i berget. På »Ön»
ligger också en pumpstation, som pumpar upp filtrerat vatten från
Luossajärvi till samhällets vattenledningscistern högt uppe på
Haukivaara.

Bolagets område på järnvägens östra sida är bebyggt med kontor,
laboratorium, ett bolagets privata hotell, bolagets skolor, bostäder för
tjänstemän och arbetare, sjukstuga, brandstation och badhus. Byggnaderna
äro i regeln omgivna av rätt stora tomtområden, där björkvegetationen
pietetsfullt bevarats, varigenom området ger intrycket av en
trädgårdsstad.

På gränsen mellan »bolagsområdet» och »stadsplanen» ligga kyrka,
prästgård, telegrafstation, postkontor och bank, längre österut
komministergård. Bortom den sistnämnda, inne på »stadsplanen» ligger
»Thuleskolan», den ena av samhällets stora folkskolor. Den andra,
»Centralskolan», ligger längre in på stadsområdet, intill apoteket,
goodtemplarhuset och Folkets hus. I övrigt utbreder sig stadsområdet
längs Haukivaaras sluttning framemot Luossavaara.

Medan vi gjort dessa iakttagelser har tåget nått fram till stationen.
Stationshuset är ett nytt, ståtligt stenhus. Det gamla stationshuset av
trä brann 1915. Järnvägshotellet är beläget strax intill stationen.
Några kilometer längre i norr ligger »Malmbangården». Sedan vi skaffat
oss rum och vederkvickt oss i hotellet, gå vi ut och se på staden.

Vi måste först mödosamt vandra upp för en rätt så ansträngande backe
genom en naturlig park av björkar, förbi tingshus och polisstation,
innan vi komma upp till staden. Men vår möda får omedelbart sin lön. Vi
komma genast upp på stadens förnämsta boulevard, »Hjalmar
Lundbohmsvägen». Samhället har redan börjat sätta värde på tradition.
Det hedrar sina främsta medborgare, yrkesgrupper och föregångsmän genom
att föreviga deras minne i gatunamn. Där finnes en Mangigata, en Johan
Franks gata, en Lars Janssons gata, en Borraregata, en Föraregata, en
Hermelinsgata, en Reenstjärnas gata, Finn- och Lappgatorna icke att
förtiga. Men den förnämsta gatan bär Hjalmar Lundbohms namn.
Karaktäristiskt för stadsplanen i Kiruna är, att gatorna sällan äro
raka. De anpassa sig efter höjdsträckningen och följa dess huvudkontur.

Vi se oss omkring från Hjalmar Lundbohmsvägen. Nedanför sluttningen
ligger Luossajärvi, en rätt lång, men endast en km. bred sjö, från
vilken Kirunaborna få sitt vatten och där de kunna bada sommartid. Men
blicken går gärna högre mot horisonten i väster. Där utbreder sig ett
vackert panorama av fjäll från Kebnekajse och Kaskasatjåkko, 10 mil
borta i väster, mot norr över fjällen vid Rautasjärvi och uppemot
Abiskohållet. Låta vi blicken glida från väster mot söder, fångas den av
Kirunavaaras bergsrygg. Däruppe i det svarta berget sticker malmen upp i
dagen, denna enorma malmskiva, som med en horisontal bredd av 40 till
196 m. och en stupning mot öster av 54° säkerligen sträcker sig långt
ned under själva samhället. Huru mycket malm som finnes där, vet man ej
så noga. Man vet, att de äldre uppskattningarna till 500 mill. ton äro
alldeles för lågt tilltagna, och man gissar, att man åtminstone måste
fördubbla talet.

Den vy, vi se, ger oss en ganska god föreställning om, hur arbetet går
till. Man arbetar i dagen och spränger sig in i trappsteg, s. k. pallar
om 15 till 20 meters höjd. Förr forslades malmen genom rutschbanor ned
till bergets fot, där den tömdes i järnvägsvagnar. På den tiden lastade
man nästan uteslutande för hand. Nu har man kommit ett gott steg framåt.
Man har sprängt en tunnel in i berget i dess längdriktning. Ett
järnvägsspår, »Sjöspåret», som ligger på en bank över Luossajärvi, för
de tomma vagnarna in i själva berget. I pallarna lastas malmen i
småvagnar medels väldiga skopor, som gräva i malmhögarna som jättenävar.
Malmen föres vidare till en krossinrättning, i vilken den tippas ned och
krossas. Genom schakt i berget föres den ned till järnvägstunneln, där
den fylles på järnvägsvagnar, varefter den över Riksgränsen och Narvik
går ut till främmande länder.

Vi måste se med egna ögon, hur det går till i berget. På bolagskontoret
få vi vederbörligt tillstånd och en ciceron. Vi fara med spårvagnen fram
till bergets fot och med »Bergbanan» upp i själva centrum för arbetet.
Där se vi skoporna gräva i malmhögarna och tömma i vagnarna; vi höra
malmen rulla ned i krossarna och tuggas av deras hårda käkar; vi se
borrarna med sina surrande maskiner arbeta sig in i den hårda stenen,
där skjutarna sedan göra resten med dynamitens hjälp. Och vi få ett
starkt intryck av det hårda motstånd naturen gör mot människans strävan
att tillgodogöra sig hennes rikedomar.

Från berget få vi fri utsikt mot öster och söder. Borta i öster blänker
Torneälven fram och utbreder sig vid Jukkasjärvi i ett större vatten.
Kiruna ses här mera i fågelsperspektiv, och där bortom ligger
Tuolluvaara med sina gruvbyggnader och bostäder. I sydost är myrland mot
Mertainen och Svappavaara, och ännu mera myrar utbreda sig i söder åt
Gällivarehållet.

Ett besök på Luossavaaras topp är också något, som man ej bör underlåta,
särskilt om man får göra det en sommarnatt, då solen under flera veckor
aldrig försvinner under horisonten. Kiruna ligger nämligen ett tiotal
mil norr om polcirkeln. Från denna höjd har man en fri utsikt mot norr,
där Torneälven och dess biflod Rautasälven ringla sig som blänkande
ormar i landskapet. Längst i norr skönjer man till och med Torneträsks
utlopp vid Tarrakoski.

Befolkningen i Kiruna är till allra största delen svensktalande och
ditflyttad från Norrbottens kustsocknar eller från sydligare delar av
Sverige. Så gott som varje län har representanter inom detta samhälle.
Traktens egen finsktalande befolkning är en ringa minoritet. Tidvis
arbeta finsktalande i berget, särskilt med jordschaktning, och
finnbönder från Jukkasjärvi, Vittangi och Karesuando komma ofta in för
att sälja sina produkter, renkött och skinn, samt för att proviantera.
Ett par lappbyalag draga höst och vår förbi helt nära Kiruna under sina
årliga flyttningar. De besöka då i regeln samhället i samma ärenden som
finnbönderna, för att sälja kött samt köpa mjöl, kaffe och tobak.

Samhällets skolväsen står på en hög nivå. Men det snabbt växande
barnantalet, som nu överskrider 1,500 på en befolkning av ej fullt 9,000
människor, har gjort det svårt för skoldistriktet att bygga skolhus,
eftersom behovet växer. För närvarande planeras en nybyggnad om ett
30-tal lokaler. Lärarekrafterna uppgå till omkring 90. Den fortsatta
utbildningen tillgodoses genom »Kiruna högre folkskola», som bekostas av
bolaget. Planläggningen av denna skola är ett av de vackraste exemplen
på framsyntheten hos samhällets grundläggare. Skolan är delad i en
teoretisk och en praktisk avdelning. Den teoretiska grenen, som snart
skall övergå till kommunal mellanskola, är till för de barn, som äga
utpräglad studiefallenhet, och leder till realskoleexamen som mål. Den
praktiska grenen består av tvenne yrkesskolor för snickeri- och
metallarbetareyrkena samt en husmodersskola för flickorna. I
yrkesskolorna få pojkarna såväl praktisk som teoretisk utbildning i
resp. yrken. De arbeten, som utföras där, äro i kvalitet fullt
jämförliga med arbeten från mekaniska verkstäder och möbelfabriker.
Pojkar, som genomgått yrkesavdelningarna, få i regeln goda anställningar
på verkstäder.

Innan vi helt lämna Kiruna, böra vi göra ett besök i dess kyrka. Den är
byggd av trä i en stil, som något påminner om en lappkåta. Enkel och
värdig i sitt rödfärgade yttre och med sina tjärstrukna innerväggar,
fångar den kyrkobesökaren i en stämning av andakt. Dess gediget
konstnärliga utsmyckning förhöjer ytterligare denna stämning. Våra
främsta konstnärer hava här medverkat. Christian Eriksson har prytt
taket med symboliska figurer, prins Eugen har målat och skänkt
altartavlan. Denna, som föreställer en lund, över vilken en givmild sol
sänder mängder av ljus genom ulliga sommarmoln, har en starkt livande
verkan genom kontrasten mot väggarnas allvarliga tjärfärg. Strax intill
kyrkan står en klockstapel. Även å den finna vi spår av våra främsta
konstnärer. En av klockorna bär en inskrift, en kyrkklockedikt, av
Albert Engström. Den lyder så:

»Stig min klang mot sol och mot norrskensbågar vida,
Väck sovande fjäll, slumrande myr och mo.
Vig åt arbete in fält, som fruktsamma bida,
Vig dem till sist en gång åt den eviga tystnadens ro».

10. STÄDERNA

1. LULEÅ
AV
H. FERNLUND

Den isälv, som urholkade Luleälvens dalgång, kvarlämnade vid
inlandsisens avsmältning trenne av älvfåran genombrutna barriärer mot
havet, bakom vilka djupa och vida bassänger uppstodo. På den innersta av
dessa barriärer förlades i förstone Luleå stad kring socknens kyrka.
Läget, som valts med hänsyn till ställets betydelse såsom gammal
marknadsplats och till de enkla, dit ledande färdevägarna, var olämpligt
redan då stadens privilegiebrev den 12 juli 1621 undertecknades av
konung Gustav II Adolf i Älvsnabbens hamn. Vägen till havet hade genom
landhöjningen småningom spärrats för lastade fartyg. Genom en k.
resolution den 30 maj 1649 bestämdes ock på framställning av ett antal
borgare att staden skulle förflyttas till den mellersta av de förenämnda
barriärerna, den i älven utskjutande halvö, på vilken ännu dess huvuddel
är belägen.

Mot flyttningen restes skarpt motstånd av en del bland borgerskapet, och
detta stegrades genom de eldsolyckor, som övergingo nystaden. Redan 1653
blevo flera av de nyuppförda små husen lågornas rov och 1657 lades
största delen av samhället i aska. Därvid nedbrann även rådhuset med
stadens lilla arkiv. Regeringens maktspråk nedslog till sist
genstörtigheten, men först i början av 1670-talet kan förflyttningen
anses fullbordad.

Staden undgick ej förnyade yttre olyckor. År 1716 plundrades densamma av
ryssarna och 5 år därefter undgicks med nätt nöd en förnyad plundring.
År 1762 nedbrann åter stadens centrala del, varvid dock de offentliga
byggnaderna undgingo förödelsen. Den senaste stora förödelsen genom
brand inträffade den 11 juli 1887, då även kyrkan förhärjades. Denna
brand blev i viss mån inledningen till ett nytt skede i stadens
utveckling.

Den nyanlagda stadens invånares näringsfång voro handel och sjöfart,
hantverk, fiske och även jordbruk med boskapsskötsel. Välståndet växlade
med skiftande konjunkturer – särskilt under de första decennierna klagas
ymnigt över fattigdom och nöd, och stora ofredens svårigheter märkas
granneligen – men staden gick stadigt, om ock sakta, framåt i
invånareantal. Först år 1820 uppnåddes dock det första och 1872 det
andra tusentalet invånare.

I ett nytt utvecklingsskede inträdde Luleå, då länsresidenset år 1855
ditflyttades från Piteå. Såsom en frukt av stadens upphöjelse till
residensstad får väl anses den år 1857 skedda utvidgningen av dess
lärdomsskola till ett på reallinjen fullständigt läroverk och tillika
anläggningen av telegrafförbindelse med huvudstaden. Eljest avsatte
stadens nya rang icke något nämnvärt märke i utvecklingskurvan.

Detta blev förbehållet åt 1890-talet, då de länge närda drömmarna om
Luleå som exporthamn för de lappländska malmbergens rikedomar
förverkligades och då på ett decennium stadens folkmängd fördubblades.
1890-talets utveckling var dock alltför amerikanskt snabb, den gav luft
under vingarna åt en osund spekulation och med det nya seklet inträdde
ett bakslag, som kännbart förlamade företagarelusten, särskilt som en ny
affärskris – gemensam för hela landet – utbröt i slutet av år 1907.
Efterverkningarna av denna ha dock längesedan övervunnits, och Luleå
stad har rätt att tro på sin framtid.

Förverkligandet av denna tro beror i främsta rummet på möjligheterna att
på platsen och med hjälp av den elektriska kraft, som kan utvinnas ur
Luleälvens forsar och fall, åstadkomma en förädlingsindustri, baserad på
tillvaratagande av Norrbottens naturrikedomar i bergen och i skogarna.
För närvarande synas utsikterna härtill ringa nog under den över hela
världen rådande ekonomiska depressionen, men ett omslag måste ju komma.
För att ej då stå oberedd har staden beslutat söka ernå inkorporering av
vissa invid dess hamnområde liggande, men Nederluleå socken nu
tillhöriga områden, som bättre än stadens egen mark ge möjligheter till
industriella anläggningar.

Luleå stads nuvarande område utgör 2,825 har, varav det planlagda
området omfattar c:a 47 hektar. Antalet byggnadskvarter var vid senaste
årsskifte 122 med 800 byggnadstomter, varav 573 bebyggda och 227
obebyggda.

[Illustration: Luleå stad, nordvästra stadsdelen. Foto Tegström &
C:o]

Efter 1887 års brand erhöll staden ny stadsplan, utarbetad av en fackman
i huvudstaden enligt det dåtida linearsystemet med suveränt förakt för
såväl kvarstående bebyggelse som för den backiga terrängens på en gång
möjligheter och svårigheter. Följden har blivit dyrbara schaktningar och
fyllningar på såväl gator som tomter, invecklade tomtförhållanden samt
därjämte att staden för lång tid framåt kommer att kvarstå i en ovårdad
dräkt, där de nya klutarna omväxla med det gamla klädet. En modernare
stadsplan har dock något så när i tid hunnit givas åt de nya
stadsdelarna norr om det gamla stadsområdet.

Sammanlagda taxeringsvärdet å fast egendom år 1920 var 22,671,400 kr.,
varav 389,000 kr. å jordbruksfastighet och 4,025,300 kr. å
bevillningsfria fastigheter.

Invånareantalet uppgick den 31 december 1920 till 10,545 personer.

Vid 1919 års slut uppgingo stadens bokförda tillgångar till 5,894,497:96
kr. och skulder till 4,354,280:89 kr., häri ej inberäknade
kyrkoförsamlingens tillgångar 390,469:39 kr. och skulder 143,000:– kr.
År 1921 har utdebiteringen satts till kr. 10:40 pr bevillningskrona. Den
beskattningsbara inkomsten uppgick enligt senaste (1920 års) taxering
till 16,024,620:– kr., bevillningen till 16,958:42 kr. och
inkomstskatten till 396,912:01 kr., vartill kom krigskonjunkturskatt
64,470:76 kr.

Sedan 1904 är staden säte för biskop och domkapitel i det då nyinrättade
Luleå stift, omfattande Norrbottens och Västerbottens län, varjämte
distriktsförvaltningen vid det år 1901 tillkomna femte distriktet av
Statens järnvägar är hit förlagd.

I kyrkligt hänseende bildar Luleå sedan 1887 eget pastorat och dess
kyrkoherde är numera tillika stiftets domprost.

Bland till staden förlagda institutioner må särskilt nämnas
kemisk-växtbiologiska anstalten, inrättad år 1895.

Förutom högre allmänt läroverk med såväl latin- som realgymnasium har
staden folkskoleseminarium, numera utökat till dubbelseminarium,
varjämte finnes elementarläroverk för flickor. Folkskolan har under år
1920 påbyggts med högre folkskola samt lärlings- och yrkesskola.

Stadsfullmäktigeinstitutionen infördes 1863 men redan 1853 hade
drätselkammare inrättats. Särskild hamnstyrelse tillkom år 1874.
Magistraten är sammansatt av borgmästare och en lagfaren rådman samt
tvenne borgerliga rådmän.

Betydligast bland stadens industriella anläggningar är Luleå järnverk,
anlagt år 1906 å Karlsviksområdet på nordvästra sidan av Notviksfjärden
samt med egen järnväg förenat med Riksgränsbanan vid Gammelstads
station. Baserat på de Gröndalska anriknings- och briketteringsmetoderna
avser detsamma att av Gellivaregruvornas avfallsmalm tillverka
kvalitetstackjärn och briketter. Verket, som utom anrikningsverk och
briketteringsugnar äger två masugnar, har en produktionsmöjlighet av
25-30,000 tons tackjärn och briketter samt sysselsätter c:a 150
arbetare. Ett liknande verk, Norrbottens järnverk, har varit planerat på
Svartön invid staden men anläggningsarbetena för detsamma hava
tillsvidare avbrutits.

[Illustration: Luleå, Domkyrkan och torget. Foto Tegström & C:o]

Norr om järnverket anlades år 1912 Karlshälls träsliperi med c:a 85
arbetare och en årlig produktionsmöjlighet av 18-20,000 tons slipmassa.

Invid Notviken har staten därjämte anlagt en större reparationsverkstad
för statens järnvägar, vilken ävenledes blev färdig år 1912. Densamma är
avsedd att utvidgas, särskilt för malmbanans skull, samt sysselsätter f.
n. 125-150 arbetare. För att bereda dessa möjligheter att skapa sig egna
hem har staden upplåtit ett område invid verkstaden, för vilket
stadsplan upprättats.

Den för några decennier sedan betydande sågverksrörelsen inom stadens
område eller i dess närhet är väsentligt reducerad. Den utövas numera
endast vid Stensborgs såg (4-ramig), Robertsviks ångsåg (3-ramig med
hyvel) samt Luleå ångsåg (2-ramig med hyvel).

Ett större bryggeri finnes samt en ej obetydlig mekanisk verkstad
förenad med slip och särskilt avsedd för fartygsreparationer. Övrig
industri är mindre betydande samt liksom hantverkerierna uteslutande
avsedd för tillgodoseende av ortens behov. I senaste statistik
redovisades såsom fabriker, frånsett nu nämnda större anläggningar, 19
smärre sådana. Vid industriföretagen sysselsättas 900 arbetare och deras
sammanlagda tillverkningsvärde uppgick till 13,554,075 kr. År 1915, det
senaste år, som redovisas i den officiella statistiken, funnos 125
hantverkare med 298 arbetare och en för bevillning uppskattad inkomst av
hantverksdrift av 187,590 kr. Av bankinrättningar finnas
avdelningskontor av Riksbanken, A.-B. Svenska Handelsbanken och
Skandinaviska Kreditaktiebolaget, varjämte finnes en folkbank och tvenne
sparbanker ävensom en för de bägge nordligaste länen avsedd
stadshypoteksförening.

I staden utkomma trenne dagliga tidningar. Norrbottens-Kuriren
(moderat), Norrbottens-Tidningen (liberal) och Norrskensflamman
(kommunistisk).

Staden har elektricitetsverk, färdigt 1895, till vilket kraft levereras
från Sikfors kraftstation i Pite älv samt från Råneå elektriska
kvarnaktiebolags anläggning i Rånbyn, ävensom vattenledning med utmärkt
dricksvatten, hämtat från Gammelstadsfjärden i Lule älv, samt
kloakledning, de båda senare anlagda åren 1904-1907.

Av stadens offentliga eller mera betydande byggnader äro de allra flesta
uppförda efter 1887 års brand. Så är förhållandet med kyrkan, Oskar
Fredriks kyrka, byggd åren 1888-1893 i gotisk stil efter ritningar av A.
E. Melander och belägen på samma plats som det vid nämnda brand härjade
templet. För en kostnad av något över en miljon kronor uppfördes åren
1900-1903 i stadens centrum ett monumentalt stadshus, inrymmande stadens
flesta tjänstelokaler samt dessutom stadshotell med en utmärkt vacker
festvåning, butikslägenheter, lokaler för utskänkningsbolaget och en
banklokal. Bredvid stadshuset uppförde Bankaktiebolaget Stockholm–Övre
Norrland samtidigt en större byggnad, som ehuru till sin stilart vida
skild från grannen dock ger kvarteret en sluten prägel. Riksbankens av
förnäm enkelhet präglade byggnad snett emot stadshuset inrymmer även
lokaler för post och telegraf.

Ny läroverksbyggnad uppfördes år 1908. Jämnsides med denna, som är
avsedd att framdeles kunna utvidgas, användes fortfarande det på samma
tomt belägna gamla läroverkshuset, som daterar sig från år 1863. Mitt
emot läroverket ligger Västra folkskolan, en stor träbyggnad, fullbordad
år 1880. Ett modernare skolpalats, Östra folkskolan, blev färdigt år
1901.

I västra delen av staden ligger länsresidenset med landstatshuset på ena
och länslasarettet på andra sidan. För folkskoleseminariet har upplåtits
ett par stora kvarter vid Skurholmsfjärden, å vilka staten uppfört ett
helt komplex av stora och för sitt ändamål välinredda byggnader.

Stadens egen, senast tillkomna monumentalbyggnad är
hamnförvaltningsbyggnaden, färdig år 1918.

Såsom stadens största sevärdhet räknar åtminstone turisten statens
järnvägars storartade malmlastningsanordningar på Svartön. En sevärdhet
av annat slag skall så småningom växa fram på stadshalvöns såsom
naturpark bibehållna nordvästra udde, där Norrbottens museiförening
planerar ett norrbottniskt friluftsmuseum med för länet karaktäristiska
byggnader. Början är gjord med uppförandet av en kopia av stadens gamla,
år 1860 rivna rådhus, dit föreningen ärnar förflytta sina hittills i en
av länsresidensets flyglar förvarade samlingar.

2. PITEÅ
AV
OLOF SELINUS

De norrbottniska städerna tillkommo i anslutning till det handelssystem,
kallat merkantilsystemet, som vid 1600-talets början och långt fram i
tiden härskade i Europa. Det avsåg bl. a. att samla all handel och
industri till städerna, dit landsbygdens köpmän och hantverkare skulle
inflytta för att där vinna burskap. Då nu invånarna i det bottniska
landet icke hade någon närmare stad än Härnösand och birkarlarna, den
tidens storköpmän i Västerbotten och Lappland, alltmer förlorade sina
privilegier att handla med lappmarkernas och kusttrakternas varor,
önskade norrbottningarna att antingen få en stad på närmare håll eller
ock att få de nya handelsförordningarna upphävda. Gustav II Adolf gick
deras önskemål på så sätt till mötes, att han grundlade flera städer.
Bland dessa var _Piteå_.

I privilegiebrevet för Piteå, som är utfärdat från Stockholm den 12 maj
1621, heter det, att utskickade från Piteå och Skellefteå socknar och
andra »uthi Norlanden låtit förnimma, huruledes de efter wår nådige
villie och gifne förslag sig wele nedsätta uthi Pitha och der en stadh
begynne att byggie». Det synes såväl av detta som ock av en relation
1696 av Piteå magistrat, att beslutet om stadsanläggning var beroende av
på orten rådande åsikter. Bland birkarlarna, som skulle bilda den första
egentliga uppsättningen av stadens borgerskap, torde dock ej ha rått
någon allmän belåtenhet med den kungliga förordningen. De voro stora
jordbrukare och hade sina hemman inom skilda delar av socknen. För dessa
storbönder var det i hög grad olägligt att slå sig ned på en och samma
plats och delvis lägga om sin verksamhet. För att kunna behålla
rättigheten att driva sin indräktiga handel måste de dock foga sig efter
privilegiebrevets bestämmelser, varigenom den handelsfrihet, som
birkarlarna förut åtnjutit, indrogs. De första borgarna i Piteå
utgjordes sålunda av förmögna och bereste män, som i egenskap av
birkarlar drivit handel även med Stockholms och andra städers borgare.

Att konungen ej endast hade i sikte att genom städers anläggning reglera
handeln och hantverket utan även hade andra ändamål i tankarna, framgår
av riksrådets protokoll den 19 nov. 1635, däri det heter:

»Upkom Her Johan Skytte och berättade, att saligh Konungen ville haffwa
prackarestäder i förstone uthi Norlanden. Sadhe Konungens intention
haffwer varit denne, att H. Maij:tt haffwer welat soldaterne skulle
haffwa der deras bårgläger, att bekomma aff borgerne wedh, werma och
andre servitz.»

Genom privilegiebrevet tillförsäkrades Piteå stad flera fördelar, bl. a.
donerades till staden för utrymme och mulbete tre mantal i Öjebyn
närmast kyrkan med kringliggande skär och öar, nämligen Vargön,
Mellerstön och Jävreholmen. Dessa tre mantal voro i enskild ägo och
skulle således inköpas av kronan för att överlämnas till staden. Men
kronan var tyngd av ekonomiska bekymmer och underlät att infria löftet.
Efter många fåfänga ansökningar hos regeringen måste borgerskapet självt
inlösa bördsrätten till hemmanen med 960 daler. Sedermera donerades till
staden Skötgrundet, Romelsöarna och kronolaxfisket i Fällforsen.

Staden anlades i omedelbar närhet av Piteå sockens kyrka. Läget var
centralt och tillgodosåg rätt väl bygdens krav på bekväma förbindelser
sjöledes. Trots svåra nödår under 1630- och 1640-talet, skeppsbrott och
andra olyckor under 1640 och 1641 tillväxte staden i folkmängd. År 1642
räknade den 159 själar, oberäknat barn och åldringar, och år 1660 hade
folkmängden stigit till 255.

Vid stadens anläggning förutsåg man icke, att det redan då smala
inloppet till »Pitowijken» eller Granavan, där stadens egentliga hamn
låg, skulle igengrundas. Redan vid mitten av 1600-talet förspordes
klagomål över den tilltagande uppgrundningen och allvarliga planer på
stadens flyttning kommo på tal. I ett kungligt memorial av den 29 nov.
1648 och en instruktion av den 31 juli 1649 erhöll ingeniören Erich
Erichsson Njure i uppdrag att reglera de norrländska städerna och
därjämte utse en lämpligare plats för Piteå, »alldenstund borgerskapet
icke kunnat neka, att deras stad är något avlägsen från en bekväm
sjöhamn och dessutom haver några olägenheter uti sin situation.» Såsom
plats för den nya staden angavs i den senare förordningen Storkåge i
Skellefteå socken. Detta väckte mycket bekymmer i Piteå. Alla bävade för
en långväga flyttning. Borgerskapet, som ägnat all sin tid åt handel och
sjöfart, jordbruk och fiske, ställdes inför utsikten att uppge det
arbete de nedlagt här och flytta sex mil till främmande plats för att
där börja på nytt. Tack vare borgerskapets skrivelser till Kungl. Maj:t
bordlades flyttningsfrågan tillsvidare. Allt tydligare blev det
emellertid, att den pågående landhöjningen och uppgrundningen av de båda
Avorna (= vikarna) vid staden omöjliggjorde sjöfarten. Staden hade råkat
in i en återvändsgränd. Den måste flyttas.

Hastigare, än man kunnat vänta, kom avgörandet. Natten mellan den 13 och
14 juli 1666 uppstod en brand, som skoningslöst bortsopade de
sammanpackade trähusen i staden, lämnande invånarne på bar backe. Ett
passande tillfälle var kommet, och den 12 nov. samma år utfärdades en
kungl. förordning om stadens flyttning till Storkåge. På borgerskapets
underdåniga anhållan upphävdes emellertid detta beslut och bestämdes
genom kungl. resolutionen den 26 juni 1667 och 2 okt. 1668, att staden
skulle flyttas till Häggholmen, som inköptes av dess ägare Anders
Andersson Bryggman för 25 daler kopparmynt.

Det gick dock långsamt med boflyttningen. Trots överhetens ideliga
påminnelser bodde många borgare kvar i Öjebyn. Magistraten hade ett föga
tacksamt arbete med att bringa de motsträviga till lydnad och
efterrättelse för givna påbud. Gammal-staden fortfor ännu många år att
vara platsen för den livligaste handeln, där låg kyrkan, omkring vilken
staden en gång byggts upp, där låg trivialskolan, den enda högre
bildningsanstalten i övre Norrland, där hölls rådstuga ännu nio år efter
branden.

Småningom började dock ett litet samhälle växa upp på Häggholmen och år
1675 har man hunnit så långt med flyttningen, att man förlade
justitieväsendet till Nya staden. Den 27 febr. 1675 hölls för första
gången rådstuga i Nya staden. Något rådhus var ej uppfört, utan man
hyrde Måns Johanssons stuga. Ännu var trivialskolan kvar i Gammalstaden,
men två år senare beslöt borgerskapet att uppföra ett skolhus vid torget
invid rådstugan och följande år i febr. torde byggnaden ha varit färdig,
ty då anhöllo borgarna hos kyrkoherden, att »gudstjänsten i skolan måtte
förunnas dem».

Snart började man tänka på att bygga en kyrka i Nystaden för att slippa
fara till Öjebyn. Ehuru Kungl. Maj:t och konsistorium givit tillåtelse
till gudstjänstens hållande i Nystaden, försummades detta av
församlingens kyrkoherde prosten Olof Gran, som ville ha särskild lön av
borgerskapet för dessa gudstjänster. Efter många svårigheter blev kyrkan
färdig och beskrives i ett senare visitationsprotokoll sålunda: »Piteå
stadskyrka, korsbyggnad av trä, byggd år 1684, är 74 fot i norr och
söder, 26 fot i öster och väster, – – är försedd med torn i mitten,
varuti klockorna fordomdags varit uppsatta.»

Sedan staden erhållit egen kyrka, begärde och erhöll borgerskapet
kollegan vid trivialskolan i Piteå Samuel Petri Hortelius till ordinarie
stadspräst mot en lön av 180 daler kopparmynt (= 207 kr.). Till
jämförelse må nämnas, att prosten Gran begärde ända till 12 daler k. m.
för att jordfästa ett lik.

Nystaden drabbades inom kort av svåra motgångar. Det bottniska
handelstvånget och de outsägligt svåra nödåren 1695-97, då barkbröd och
dylikt måste användas såsom människoföda, hämmade utvecklingen. Dessutom
ådagalade Piteåborgarna vid denna tid en anmärkningsvärd grälsjuka och
processlystnad.

[Illustration: Piteå stads kyrka. Foto G. Broman]

Stora ofredens dagar kommo. Till en början hade man ringa känning av
dem. Man klagade över de dryga skatterna, men fröjdades över kung Karls
segrar. Motgångarna i Ryssland medförde krigets förläggande till svensk
jord. I dec. 1716 kom landvägen norrifrån en strövkår dåligt beväpnade
kosacker, 40 à 50 man, på plundringståg längs kustlandet. De togo sitt
huvudkvarter i rådhuskällaren (krogen) vid torget, plundrade staden samt
mördade bl. a. apologisten Petrus Petri Hofberg. De flyende borgarna
förföljdes av de snabbt ridande kosackerna, som i Kinnbäck tillfångatogo
och plundrade prosten Daniel D. Solander och borgmästaren Er. Dahlgren
m. fl.

En ännu svårare olycka kom över staden 1721, då den ryska flottiljen
efter ett misslyckat landstigningsförsök vid Pitesundet landsatte 300
kosacker samt fotfolk, vilka besegrade de vid Gammelstaden stående 60
man av västerbottniska regementet under befäl av major C. F. Frisell.
Därefter vände ryssarna, sedan de bränt och plundrat i Öjebyn, tillbaka
till staden, vars innevånare i besinningslös förskräckelse flytt utan
att göra något försök till motstånd. Kyrkan, som säges ha varit
kosackernas högkvarter, skonades, men staden i övrigt, bestående av tio
välbyggda kvarter, lades i aska den 14 juni 1721. Förlusten beräknades
till minst 100,000 daler k. m.

Utplundrade och fattiga genom ryssarnes härjningar återvände borgarna
till den ödelagda staden. Somliga flyttade därifrån, men de flesta
stannade kvar för att åter bygga hus och hem. 1721 års brand lamslog
staden för många år framåt och gjorde det svårt för den att bestå i
tävlan med grannstäderna.

Under 1700-talet blev ett allmänt uppsving i industri och handel, men
Piteå hade ej mycken nytta därav, enär handelstvånget lade hinder i
vägen. Städerna vid Bottniska viken voro från år 1696 tvungna att sälja
sina varor till Stockholm. De fingo ej segla söder om huvudstaden eller
på utlandet. Så hade ej alltid varit. Under vissa perioder hade
Piteåborna seglat på Östersjöprovinsernas hamnar och där avyttrat sina
produkter förmånligt och inköpt för billigt pris spannmål, salt och
humle. Nu lade stockholmsborgarna så småningom under sig så gott som
hela den bottniska handeln. Med häftighet stredo de bottniska städerna
för ernåendet av stapelfrihet, och år 1765 erhöllo de på vissa villkor
rättighet att segla fritt i hela världen.

Snart gör sig ett livligt uppsving gällande i Piteå. Båtvarv anlades,
och fartyg byggdes. Ända till Medelhavet gingo Piteå-skeppen med last av
bräder och tjära. År 1793 utskeppades från Piteå bl. a. 16,541 tolfter
bräder, 9,025 tunnor tjära, 3,955 lisp. smör och 3,996 st. renhudar.

De napoleonska krigen i början av 1800-talet hämmade den merkantila
utvecklingen. Piteå drabbades dessutom år 1806 av den röda hanens
härjningar, varvid rådhuset gick upp i lågor. Så kom kriget med
Ryssland. På våren 1809 förlades en rysk här under Kamenskij till Piteå.
Ehuru god ordning uppehölls, var dock den ryska härens våldgästning
mycket betungande för borgerskapet, som under ett halvt års tid nödgades
förse den med proviantförråd.

Efter freden följde en tid av uppåtgående. Under 1840-50-talen rådde
högkonjunkturer på det kommersiella området. Piteå var på den tiden icke
blott den största av Norrbottens städer, det var även residens- och
militärstad. Sedan Norrbottens län år 1810 utbröts ur Västerbottens,
blev Piteå år 1816 säte för länsstyrelsen. Dess förste landshövding
hette Per Adolf Ekorn, som år 1816 transporterades till Älvsborgs län.
Och när år 1842 Västerbottens fältjägareregemente uppdelades i tvenne
skilda kårer, Västerbottens och Norrbottens fältjägarekårer, utsågs
Pitholms hed, 11 km. från Piteå, till övningsplats för den senare. Den
glans, som landshövding och regemente spredo över den lilla staden, blev
kortvarig, bådadera drogo snart sina färde till Luleå: länsstyrelsen den
25 juni 1856 och regementet år 1882.

I kulturellt hänseende hade staden alltifrån sin begynnelse varit ett
centrum i övre Norrland. Ända från år 1627 har staden ägt en
trivialskola, som trots det lägervall, vari den råkade under 1600-talets
sista år på grund av lärarnas processer, slagsmål och dryckenskap, varit
omhuldad av stadens borgerskap med uppoffrande kärlek. Härifrån ha också
en hel skara män utgått, vilka med heder skrivit in sina namn i
fäderneslandets hävder. Vi nämna däribland prof. Christoffer Jacob
Boström, den framstående filosofen, Karl Daniel Solander, den
världsberömde botanisten, och landshövding Nils Edén, historikern och
statsmannen.

Sedan den 1 okt. 1915 är Piteå medelst järnväg sammanknutet med
stambanan och har härigenom fått ett gammalt önskemål uppfyllt. Samma år
järnvägen till Piteå öppnades för allmän trafik, inleddes
underhandlingar om anläggande å Lövholmen vid Piteå av ett statens
slipersfaktori, vilka resulterade i uppförandet av en dylik anläggning,
vars årsproduktion uppgår till c:a 400,000 sliprar m. m. för
statsbanornas behov.

Omgivet av vatten på tre sidor och med utsikt över vida fjärdar, har
Piteå stad ett idylliskt läge, dels på fastlandet, där kyrka, samskola,
folkskola och stadshotell äro belägna, dels å Häggholmen, som numera är
nästan landfast. Staden har till största delen bevarat sin ålderdomliga
prägel med smala gator och trähus, inbäddade i grönska, som göra ett
pittoreskt och tilltalande intryck.

3. HAPARANDA
AV
K. ANDERSÉN

När på sin tid Torneå stad skildes från Sverige, anlades Haparanda – den
erhöll köpingsrättigheter den 5 dec. 1827 och stapelsrättigheter den 10
dec. 1842 – för att såsom huvudort för den svenska Tornedalen upptaga
dess handel och såsom gränsort förmedla förbindelser mellan Sverige och
Finland med en viss militärisk prägel. En särskilt stor lappmarkshandel
bedrevs såväl från svenska sidan som från den finska lappmarken.

[Illustration: Mellanriksbanan Haparanda–Torneå. Foto Mia Green]

Sedan staden i judiciellt hänseende hört till Nedertorneå domsaga blev
den i nämnda avseende självständig den 20 nov. 1903.

Staden utvecklades så småningom och den militära förläggningen upphörde
med tiden. Under fria former hade befolkningen å ömse sidor om gränsen
sina förbindelser med varandra, icke allenast i köpenskap utan även i
personligt umgänge.

I staden inrättades ett seminarium och ett femklassigt läroverk, vilket
senare förvandlades till en statssamskola för flickor och gossar.
Utvecklingen av järnvägsnätet i Norrland började, allteftersom blickarna
riktade sig på Norrbottens viktiga landsända, att snabbare och snabbare
dragas fram mot norr, tills stambanan efter många stridigheter om
riktningen av densamma nådde Haparanda. De svenska och ryska
statsmakterna beslöto till sist att sammanbinda de svenska och finska
banorna med varandra genom en gemensam bro över Torneälv – invigningen
av denna bana ägde rum 1919.

Sedan det gamla lasarettet nedbrunnit, beslöt landstinget uppföra ett
nytt och modernt lasarett för Tornedalen, vilket i sommar (1921) kunnat
tagas i bruk.

[Illustration: Haparanda kyrka och invalidgraven. Foto Mia Green]

Under krigsåren, då världstrafiken tog sig vägen norr över Bottniska
vikens landledes med väldig person- och godsomfattning, anlade Haparanda
stad ett hamnspår från den provisoriska järnvägsstationen ned till
hamnen, vilken anordning mycket underlättade trafiken.

Med Haparanda stad har på senaste tid införlivats nästan hela Haparanda
by, så att invånareantalet numera uppgår till omkring 3,000 personer.

Staden, som tidigare icke kunnat medels brunnar förse dess befolkning
med dricksvatten, vilket måst forslas upp från älven, har numera anlagt
vatten- och avloppsledning, varvid grundvatten tagits från Vuomo by,
ungefär 4 km. från staden. Denna anläggning har för staden till följd av
den svåra kristiden blivit mycket dyr och slutar på över miljonen, då
första kostnadsförslaget löd på omkring 340,000 kr. – Staden har på
senare tid anlagt även ett eget elektricitetsverk.

Kommunalutskylderna, som tidigare varit jämförelsevis mycket små,
omkring 4,50 kr. pr bev.-kr., ha nu stigit ända till 10,50 kr. År 1920
utgjorde taxeringsvärdet å bevillningspliktig fast egendom c:a 3 milj.
kr. och den till bevillning beskattningsbara inkomsten 3,5 milj. kr.

[Illustration: Haparanda stad. Foto Mia Green]

Staden är särskilt sommartid rätt idyllisk med sina breda gator och
lummiga trädgårdar. Från det ståtliga vattentornet erbjudes en
vidsträckt utsikt, t. o. m. flera mil in i Finland. Ett tidsenligt
stadshotell finnes. Järnvägsstationen, som torde vara en av landets
modernaste och vackraste, inrymmer restauration och resanderum. Kyrkan,
som uppfördes 1828, äger en praktfull altartavla, målad av professor
Winge.

Staden hör judiciellt till Torneå domsaga. Stadsfullmäktiges ordförande
är sedan flera år postmästare A. E. Lundin, vice ordförande landsfiskal
Frans Bergström samt stadsstyrelsens ordf. järnhandl. Ivar Lundin.

4. BODEN
AV
AUG. BERGLUND

Då konung Gustaf II Adolf i början av 1600-talet anbefallde traktens
Birkarlar och Gärningsmän att nedslå sina bopålar vid Luleå sockenkyrka
och där anlägga en stad – vilkens privilegiebrev daterades den 12 juli
1621 – utgjordes denna Luleå socken, förutom av Nederluleå, även av
nuvarande Råneå, Överluleå, Edefors, Jockmocks och Kvickjocks samt
Gällivare socknar.

Boden, som vid denna tid var en bland de mindre byarna i socknen, kan
sålunda sägas vara »ben av samma ben och kött av samma kött» som det nu
trehundraåriga Luleå.

Den 12 juni 1816 beslöt Kungl. Maj:t medgiva inrättandet av kapell i
Hedens by, som vid denna tiden var huvudorten i trakten och en stor
marknadsplats, men beslutet blev aldrig verkställt. Ett kungl. brev av
den 17 september 1823 meddelade bestämmelse om Luleå pastorats delning
och enligt ett senare kungl. brev den 8 juni 1826 skulle det nya
pastoratet benämnas Överluleå och kyrkan uppföras i Bodens by. I och med
kyrkobygget 1831 blev Boden centralpunkten i det nya pastoratet som
jämväl omfattade nuvarande Edefors socken. Inom hela det nya pastoratet,
som bestod av i det närmaste 69 mantal, fanns då en folkmängd av
allenast 2,903 personer.

Till jämförelse meddelas, att den vid skilsmässan kvarvarande delen av
moderförsamlingen räknade en folkmängd av 5,359 personer och Luleå stad
1,059.

Bodens byamän hade vid denna tidpunkt icke sina boplatser i den
nuvarande staden utan dels i Gammelbyn vid norra stranden av Bodträsket
och dels i Fagernäs samt vid Djupviken m. fl. ställen. Den mark som nu
upptages av stadsplanen utgjordes dels av Svartbjörnsbyns urfjällar dels
av Bodens bys fäbodvall, lertag, sandtag, båtläning-, linsänke- och
blekplatser.

Den mark, där telegrafhuset m. fl. byggnader äro uppförda, utgjorde då
en holme, Tallholmen, och båtled gick så sent som 1864 mitt över det
nuvarande Pumptorget emellan Bodträsket och Nedre Afvan.

Ännu på 1850-talet saknades landsvägar. Man färdades sommartiden i båtar
till Kyrkbyn eller efter »hundstranden» och vadade över vikar och sund.

Då nu Boden genom kyrkobyggnaden blivit huvudorten i Överluleå, var del
naturligt, att Boden skulle bliva bygdens centrum på alla områden.
Tingstaden lades vid kyrkan, den första skolan förlades även dit på
1840-talet, och _en_ säger en köpman slog sig ner för att göra affärer.

Med tingstaden följde spöpålen. Denna upprestes på Tallholmen, och stod
ungefär på den plats, där den nuvarande annonspelaren tronar. Den siste
som slet spö därstädes var Strand-Lars från Unbyn.

Vid kyrkan höllos marknader i mars och september varje år. Då fördes ett
gladare liv, synnerligast åren 1863-1865 då kanalbygget pågick.

[Illustration: Överluleå och Bodens kyrka med kyrkstugor]

Med kanalbygget följde medikamentsförråds förläggande till Boden och
station för läkare.

Med Luleå stad och byarna utefter älven stod Boden sommartiden i
förbindelse genom ångbåtar från och med 1865 till 1891, efter vilket
sistnämnda år järnvägen konkurrerade ihjäl ångbåtstrafiken.

I och med järnvägsbygget och en järnvägsstations förläggande till Boden
har Boden börjat gestalta sig som en handelsplats.

Men icke enbart järnvägen kan sägas vara orsaken därtill utan även och
måhända till huvudsaklig del det förhållandet, att Boden blev en av vårt
lands största garnisonsorter och dess starkaste fästning.

Redan 1888 inköptes av en kvinnoförening viss mark för militärt bruk,
och med fästningsbyggandet i början av 1900-talet och den inflyttning av
civila, som därmed även följde, fick samhället en viss prägel av
nybyggarestad. Boden blev »stationssamhälle». Genom kungl. brev den 28
februari 1896 föreskrevs, att Städernas byggnadsstadga skulle där
tillämpas, och enligt kungl. brev den 26 november 1897 och 11 mars 1898
skulle Ordningsstadgan, Brandstadgan och Hälsovårdsstadgan för rikets
städer i tillämpliga delar gälla för Boden, som nu blivit
municipalsamhälle.

[Illustration: Boden år 1887]

[Illustration: Bodens stad, Kungsgatan]

De kostnader, som municipalsamhällets invånare nödgades ikläda sig för
den nya värdigheten, ansågos emellertid vara för stora i förhållande
till de fördelar, som vunnits, och alltmer gjorde sig gällande tanken på
en fullständig utbrytning från Överluleå kommun. Det nya samhället med
sina 3,000 innevånare ville bliva stad.

Så börjades utredningar och skriverier i saken. En sannskyldig
smärtornas väg vandrades i över 15 år, innan frågan löstes, så att
Bodens municipalsamhälle från och med den 1 jan. 1919 förklarades vara
stad med de rättigheter till självstyrelse, som därmed följde. Vid
starten hade staden en folkmängd av 6,369 personer.

Staden är nu 2½ år gammal. Dess väl och ve beslutes av »30 tyranner».
Den har fått en ny stadsplan, som kommer att i sinom tid omskapa
nybyggarestaden till en vacker stad. Den har ett präktigt folkskoleväsen
och en kommunal mellanskola, vatten- och kloakledningsnät samt ett
välordnat polis- och brandväsende.

[Illustration: Norrbottens regementes kasern, Boden]

Det är klart, att en sådan ungdom som Bodens stad skall drömma ljusa
framtidsdrömmar om sin blivande storhet på grund av sitt utmärkta läge i
korsningen av Norrbottens kommunikationsleder, men den vet även, att
»strategiska hänsyn» kunna resa sig mot utvecklingen. Ty om fienden
nalkas vår bygd, skola alla för krigiskt bruk onyttiga varelser lämna
staden, och all stadens härlighet kan komma att brännas och skövlas. Och
det är icke lämpligt, menar man, att på en sådan ort hava stora värden
samlade.

Bodens stad har likvisst under en jämförelsevis kort tidsperiod
utvecklat sig fördelaktigt, och dess invånare hoppas, att detta skall
fortgå allt framgent utan störande inflytelser.

Så blev fäbodvallen en stad – elaka tungor säga, att det ännu är något
kvar av vad som varit.

11. LAPPARNA
AV
K. B. WIKLUND

Norr i Bottnen, upp mot den stora havsvikens norra ända och »botten»,
seglade i avlägsen forntid våra förfäder. Där i norr i de stora
skogarnas land, på de höga fjällen och vid Ishavets stränder var det
dyra och kostbara villebrådets rike. Där vankades blåräv och korsräv,
järv och hermelin, mård och isbjörn, elfenben av valrosstand, skeppståg
av valrosshud och fisk av det läckraste slag. Vad under då, att
pälsjägarnas och äventyrssökarnas tåg gick mot norden!

Norr i Bottnen föllo stora älvar ut i havet, och upp efter dem gick
färden, mot norr, mot nordväst, mot nordost. Rökar syntes på stranden
och uppe i skogen, små lätta båtar av näver eller skinn skymtade bakom
uddarna, och följde man dem efter, kunde man någon gång få tag i
båtarnas ägare, små skinnklädda, mörkhyade, svarthåriga gestalter, som
grinade vänligt och sökte vinna de farliga, storväxta, blonda
främlingarnas bevågenhet. Man kunde t. o. m. någon gång få se deras
bostäder, små tält av näver eller skinn, utbredda över en ställning av
trästörar. I toppen av tältet gapade ett stort rökhål. Därunder brann
elden.

De små människorna hade sköna pälsverk att sälja. I betalning togo de
vadmal, linne, yxor, nålar och alla andra nyttiga ting, som nordborna
hade att ge dem. Belåtenheten var ömsesidig. De främmande köpmännen
blevo trakterade med lax och rentunga, togo i sin ordning fram bröd,
smör och ost och läto kraftigt öl rinna i koppar och skålar. Det var en
vara, som föll på läppen och gick åt, men nordborna förundrade sig över
att dessa urinnevånare i Bottnen tycktes känna till ölet mycket väl
sedan gammalt. Till slut lyckades man medels teckenspråk leta ut, att
det icke blott var nordbor, som brukade komma till dessa avlägsna
trakter på handelsfärder, utan att det också kom andra främlingar hit
och att dessa bland mycket annat även hade öl med sig. De kommo från
öster och sydost, tycktes det, och de små infödingarna voro synbarligen
rädda för dem.

En dag träffade de båda slagen Bottenfarare samman. Mötet blev, i goda
vapens skydd, fredligt, och nordborna erforo nu, att deras östliga
konkurrenter i själva verket voro gamla bekanta. Infödingarna hade
kallat dem »kareler» och »tjuder», men nordborna själva hade haft ett
annat namn på dem – de kallade dem _finnar_ och kände dem väl från sina
färder till länderna öster om Bottenviken och Ålands hav.

Vi veta ännu icke med säkerhet, om nordborna eller finnarna voro de
första på platsen, när det gällde att öppna dessa förbindelser med
urinnevånarna norr i Bottnen. Av det lilla, som hittills blivit känt om
Norrbottens arkeologi, kunna vi icke draga några slutsatser om de första
nykomlingarnas nationalitet, och endast på språkvetenskaplig väg kan man
ur ortnamn och lånord göra en del preliminära gissningar om dessa
förhållanden. Ett är emellertid att betrakta som ganska säkert, nämligen
att nordborna redan vid järnålderns början, omkring mitten av det första
årtusendet före Kristus kommo i beröring med de nuvarande lapparnas
förfäder. Av nordborna fingo lapparna sedan så småningom lära känna en
mängd nyttiga och märkliga ting av både lekamlig och andlig art, vilka
ännu i dag i urgammal nordisk gestalt återspegla sig i deras språk. Det
första mötet emellan nordbor och lappar ägde emellertid troligtvis rum
uppe vid Ishavet och icke i Norrbotten. Till Norrbotten kommo de första
svenskarna förmodligen först i en något senare tid, men när, det är oss
ännu omöjligt att avgöra. En tidsbestämning kunna vi erhålla av det
finska _Pirkkiö_, namnet på den ö, på vilken finska Nedertorneå kyrka nu
ligger och vilken säkerligen uppkallats efter det berömda _Birka_ på
Björkön i Mälaren. Här vid Torneälvens mynning fanns nämligen redan i
mycket gamla tider en viktig handelsplats, som förmodligen grundats från
Birka eller åtminstone fått sin största betydelse genom handelsmän
därifrån. Men Birka förlorade sin betydelse och överflyglades av Sigtuna
vid 1000-talets början. Redan före denna tid böra alltså svenskarna ha
mer eller mindre stadigt satt sig fast vid Torneälvens mynning.

När nu än detta månde hava skett, om före eller efter finnarnas ankomst
till dessa samma trakter, ha svenskarna i alla händelser fått sitt namn
på Norrbottens urinnevånare från finnarna. Det svenska ordet _lappar_
hör med all säkerhet samman med det finska ordet _Lappi_, som nu betyder
»Lappland», men fordom också var namnet på Lapplands folk, lapparna (nu
på finska _lappalaiset_, en lapp _lappalainen_). Från början synes detta
Lappi ha betytt »ödemarken i norr» ävensom avsett det folk, som vistas i
denna ödemark. Nordbornas gamla och egentliga namn på lapparna var
»finnar», men man har ingen underrättelse om att detta ord begagnats i
samma betydelse i Sverige; i Norge däremot är det ännu i dag det vanliga
namnet på lapparna. Själva kalla sig lapparna i Norrbotten _sapme_ eller
_sabme_, i flertal _sameh_, _samet_, _samek_, olika i olika trakter, och
de ha i samband med sin nyväckta nationella och sociala fråga sökt att
införa detta namn även i svenskan – så vitt jag förstår, utan
tillräckligt skäl och utan framgång; en böjning _same_, _samer_, som de
föreslå, är för svenskarna oantaglig och en böjning _same_, _samar_
vanställande. Varför ej bibehålla det urgamla namnet lappar?! Ingen
människa förbinder något nedsättande med detta ord.

[Illustration: Fiskarlapp från Aiddejärvi]

Det är vidare möjligt, att svenskarna först genom finnarnas förmedling
fått sina namn _Torne_, _Lule_ och _Pite_ från lapparna, på vilkas språk
de vid denna avlägsna tid böra ha lytt ungefär _Tornos_, _Lulajjo_ och
_Pithim_ (nu _Tuornos_, _Luleju_, _Pitam_); i nutidens finska heta de
_Tornio_, _Luulaja_, _Piitin_. Men det är också möjligt, att svenskarna
fått dessa namn direkt från de lappska infödingarna. Så har väl i alla
händelser varit förhållandet med namnet på _Kalix_, den nutida lappskans
_Kalas_, vilket utvecklats ur ett äldre _Kalis_; på finska heter det
helt annorlunda: _Kainuu_ »låglandet».

Utefter Torne och Kemi älvars dalgångar finner man ända ned till kusten
en mängd ortnamn, som nu för tiden äro finska, men tydligen från början
varit lappska. Dessa ortnamn vittna således om att befolkningen i
trakten från början varit lappsk och först i senare tid utträngts av
nyare ankomlingar. Även i de bägge Kalixsocknarna finner man en del
ortnamn, som tydligen äro av icke-nordiskt ursprung. Särskilt falla de
många sjö- och bynamnen på -_järv_, _Morjärv_, _Räktjärv_ m. m., i
ögonen. Den andra sammansättningsleden -_järv_ överensstämmer ju
fullkomligt med det finska _järvi_ »sjö», och man vore därför närmast
benägen att antaga, att det varit finnar, som först givit dessa sjöar
namn. Med all säkerhet har det också en gång nere vid Kalixkusten
funnits en och annan finnby, vars innevånare kunnat på sina fiske- och
jaktfärder i det inre landet ge sjöarna namn; sådana byar ha, att döma
av namnen, _Sangis_, _Vånafjärden_ (finska _vuono_ »stor havsvik,
fjord»; detta finska ord är emellertid självt lånat från lapskan, varför
det sålunda är möjligt, att namnet Vånafjärden direkt härstammar från
lapparna) och _Ryssbält_ (1559 skrivet _Rijskepelth_; finska _pelto_
»åker») varit. Men det är också tänkbart och i vissa fall kanske t. o.
m. troligt, att Kalixsocknarnas sjönamn på -_järv_ från början varit
lapska namn och slutat på -_jaur_; liknande omvandlingar av lapska
sjönamn känner man även från andra håll. I alla händelser ha finnarna i
Kalixsocknarna redan för länge sedan försvunnit; de som nu finnas längst
uppe i Överkalix sockens nordvästra ända, äro tämligen sena immigranter.

I Råne-, Lule- och Pitesocknarnas kustland är det svårare att finna
några lapska ortnamn, som då skulle vara minnen av den forna lapska
befolkningen i trakten. I stället hittar man ett och annat säkert finskt
bynamn, såsom t. ex. _Kallax_ i Nederluleå och _Hortlax_ i Piteå eller
numera Hortlax socken; detta -_lax_ är tydligen det finska _laksi_
(eller _lahti_) »vik». En sporadisk finsk bosättning har således en gång
ägt rum mitt ibland den svenska befolkningen i dessa trakter, men denna
finska bosättning har veterligen icke lämnat andra spår efter sig än
ortnamnen. Först i de övre delarna av de nämnda socknarna finner man
otvivelaktiga lapska ortnamn; det mest bekanta bland dessa torde vara
namnet på hållplatsen _Koler_ (»Fisksjön») vid stambanan mellan Storsund
och Långträsk.

Vid vilken tid lapparna blevo undanträngda från kustlandet av svenskar
och finnar är omöjligt att säga. Den nuvarande lappmarksgränsen är
emellertid icke gammal. Den uppgicks och bestämdes nämligen först på
1750-talet, varvid man efter noggranna undersökningar och vittnesförhör
förlade den i utkanten av de områden, till vilka lappar vid denna tid
hade obestridlig nyttjanderätt. En punkt på denna gräns, den
egendomligaste och mest påfallande av dem alla, nämligen »Songamuotka
rå» på gränsen mellan nuv. Karesuando och Muonionalusta socknar uppe vid
Muonioälven, är likväl mycket gammal, enär det redan i ett kungligt brev
av år 1584 omnämnes och fastslås, att lapparna ha urminnes hävd på
trakterna där ovanför och att Tornebönderna icke få göra något intrång
ovanom Songamuotka. Ända hit upp färdades sålunda redan vid denna tid
Tornebönderna på sina fiskefärder, och den stora bukt lappmarksgränsen
här gör är därför icke så omotiverad, som den vid första ögonkastet kan
se ut att vara.

Såsom förut blivit nämnt, träffade lapparna samman med nordborna uppe
vid Ishavet redan vid mitten av första årtusendet före Kristus. Detta
skedde förmodligen vid nordbornas första framträngande till dessa
trakter. Man vet icke med bestämdhet, om ens lapparna själva kommit så
särskilt mycket tidigare till dessa samma trakter, d. v. s. ungefär till
nuv. Norska Finnmarken, från sitt äldsta kända urhem i de inre delarna
av Finland och Ryska Karelen. Huru hastigt de sedermera från Norska
Finnmarken spridde sig ned över nuv. Norrbottens lappmarker och
kustland, är omöjligt att säga. Man vet blott, att de lärde känna
Vindelälven och således kommo ned i nuv. Sorsele socken i Västerbottens
län först efter det nordborna givit denna älv dess namn och troligen
efter Kristi födelse, men före vikingatiden.

[Illustration: Lapp från Jukkasjärvi. Foto H. Lundborg]

Ifrån vilket håll åter lapparna kommit till det nyssnämnda urhemmet, är
alldeles obekant och kommer kanske alltid att så förbliva, enär man
tillsvidare icke synes kunna sätta dem i närmare släktskapsförbindelse
med någon annan känd människoras och därigenom närmare bestämma
riktningen av deras allra äldsta vandringar. Den kända satsen, att
lapparna tillhöra »den mongoliska rasen», är mycket litet värd, ty hela
denna »mongoliska ras» torde vara en blott fiktion. Lapparnas språk är
visserligen släkt med finnarnas, men redan en flyktig blick på de båda
folken visar, att de icke kunna vara kroppsligen släkt med varandra.
Lapparna torde då i stället för ett par tre tusen år sedan ha upptagit
sitt nuvarande språk från finnarna, som väl då trängde in i deras gamla
land. En antropologisk undersökning av lapparna synes ge vid handen, att
de tillhöra en mycket primitiv och ålderdomlig människoras. Detta tyckes
framgå av vissa egendomligheter i deras kranier, särskilt i fråga om
tänder och ögonhålor, vilka egendomligheter nyligen blivit framdragna av
finska anatomer. Forskningen härom är likväl ännu blott i sin första
begynnelse. I alla händelser ha lapparna under senare tider blivit
mycket uppblandade med finnar och nordbor och utgöra numera långt ifrån
någon ren ras.

Uppgifterna om lapparnas antal äro mycket opålitliga, vilket närmast
beror därpå, att det är så svårt att avgöra, huru länge en person, som
övergivit sina lappska förfäders språk och levnadssätt och dessutom
kanske är av blandad ras, skall räknas som lapp och icke i stället som
svensk eller finne. Av samma skäl är det svårt att säkert avgöra, om
lapparnas antal tilltager, står stilla eller avtager. År 1910 uppgåvos
för Norrbottens län 4,330 lappar, varav 2,484 nomader (Karesuando 717,
Jukkasjärvi 747, Muonionalusta 69, Pajala 41, Tärendö 27, Korpilombolo
29, Hietaniemi 24, Övertorneå 21, Nedertorneå 9, Haparanda 1, Gällivare
537, Överkalix 31, Nederkalix 12, Råneå 53, Kvikkjokk 311, Jokkmokk 209,
Edefors 30, Överluleå 4, Nederluleå 1, Arjeplog 603, Arvidsjaur 842,
Älvsby 2, Piteå landsförs. 10) och för hela landet 7,138 lappar, varav
3,671 nomader.

Ännu osäkrare äro uppgifterna om renarnas antal, och det är mycket svårt
att få dem på ett tillförlitligt sätt räknade. För år 1911 uppgåvos för
Norrbottens län 190,970 renar, för Västerbottens 65,077 och för
Jämtlands 20,037, alltså sammanlagt för hela landet 276,084 renar. Under
innevarande år 1921 företages ny renräkning; dess resultat föreligga
emellertid ännu icke, då detta skrives. Dylika tid efter annan
återkommande, systematiska renräkningar äro av avgörande betydelse för
renskötseln, enär man endast på detta sätt kan få verklig kännedom om
och reglera ren-belägget för varje särskild trakt och förebygga
betesmarkernas förstörande. En pålitlig självdeklarering är av flera
skäl omöjlig att åstadkomma. Under krigsåren har renarnas värde stigit
till det mångdubbla mot förut och kan numera i Norrbottens län beräknas
till i genomsnitt minst 75 kr. för stycket.

Om renskötselns uppkomst och ålder ha olika teorier framställts. Själv
tror jag, att lapparnas renskötsel uppkommit i Finland och Skandinavien
och ej sammanhänger med samojedernas och överhuvudtaget de östligare
rennomadernas renskötsel. Vissa detaljer i densamma gå med säkerhet
tillbaka till de fastboendes kreatursskötsel, andra synas tyda på ett
tidigare bruk av hundar som dragdjur.

[Illustration: Lappkvinna från Jukkasjärvi. Foto H. Lundborg]

Av nomaderna äro i Norrbottens län den största delen fjällappar och en
mindre del skogslappar. Skogslappar med skogsrenar, vilka ej gå upp till
fjällen på sommaren, finnas framför allt i Arvidsjaur, Jokkmokk och
Gällivare, men till en del också i Arjeplog, Vittangi–Jukkasjärvi och
Karesuando; några finnas även i Edefors och Råneå och åtskilliga i
Tornedalssocknarna, dels skötande egna, dels andras renar. Men dessutom
finnas också en mängd lappska bönder eller nybyggare, särskilt i Pite
och Lule lappmarker, liksom också många nybyggare i Lappmarken, som nu
räknas som svenskar eller finnar, i större eller mindre utsträckning ha
lappskt blod i sina ådror. Deras förfäder ha vanligen varit skogslappar,
som tagit upp nybyggen på sina skatteland. Slutligen finnas också en hel
del obesuttna lappar, utan renar och utan jord, lösa arbetare,
fattighjon o. a., vilkas lott ofta nog är mycket hård och eländig.

Det märkvärdiga lappska tältet, kåtan, förekommer numera nästan blott
hos fjällapparna, och även de ha på sina håll, särskilt i Jukkasjärvi,
börjat skaffa sig stora, fasta torvkåtor i st. f. tält. Det är en
märklig kuriositet, att den tvärs över rökhålet gående »grytåsen», vars
anbringande fått vittgående följder för kåtans övriga konstruktion,
säkerligen är av urgammalt nordiskt, skandinaviskt ursprung.
Skogslapparna ha endast fasta kåtor, vilka i Pite lappmark ännu äro av
den gamla, fyrkantiga, timrade, pyramidformiga typen. Dessutom ha de
esomoftast regelrätta stugor och gårdar. Bodar och gäll av olika slag
höra också till den lappska »byn» på fjället och i skogen; dessutom
större och mindre gårdar eller inhägnader för samlande och skiljande
(»rarkning») av boskapen.

[Illustration: En sommardag vid Laimolahti, vik av Torneträsk.
Foto H. Lundborg]

Av lapparnas mångfaldiga husgeråd och redskap må blott ett par omnämnas.
Kasttömmen eller lasson, det oundgängliga hjälpmedlet vid infångandet av
renarna, har ursprungligen med all säkerhet varit ett jaktredskap.
Skidorna ha i forna tider varit på undersidan skinnklädda och saknat
ränna. Denna östra skidtyp (med lika långa skidor), som förekommit och
förekommer hos alla arktiska folk i Gamla värden, har i Finland och
Skandinavien blandats med en av de skandinaviska nordborna uppfunnen typ
med skidor av olika längd, den vänstra längre, försedd med ränna och
icke skinnklädd, den högra kortare, utan ränna och skinnklädd; spår av
denna typ finnas ännu kvar på sina håll. Av denna blandning mellan de
båda typerna har så den nutida skidtypen med sina lika långa,
rännförsedda, icke skinnklädda skidor uppkommit. Lappsläden är
karakteristisk för lapparna och saknas alldeles i andra trakter; den har
från början varit en av jägaren själv dragen handkälke och troligen
urholkad ur en trästam; dess lappska namn är bl. a. _kieris_; _ackja_
(borde egentligen uttalas med tje-ljud) är icke lappska, utan lånat från
det finska _ahkio_, vilket självt möjligen lånats från ett urgammalt
nordiskt ord, som ännu finnes kvar i svenska dialekter: _äskja_ »liten
ask» (egentligen »föremål av askträ»). Lapparnas båtar voro i forna
tider ytterst små och lätta och hade, liksom nordbornas forntida båtar,
sammansydda, ej sammanspikade bord; ursprungligen torde de ha paddlats
fram med korta, breda åror; den nutida årställningen med långa åror och
»håband» är ett urgammalt lån från nordborna.

Lapparnas klädedräkt är i sina grunddrag överallt densamma, om också
utsmyckningen är något olika i olika trakter; den blir allt bjärtare, ju
längre mot norr man kommer. Mössan är det klädesplagg, som växlar mest i
utseende, och på mössan kan man i regeln se, från vilken trakt en man
eller en kvinna är, ja, även barnen ha särskilda mössor, olika för
pojkar och flickor. Med de inflyttande Kautokeinolapparna har den stora
fyrkantiga mansmössan och den till huvudet tätt slutande kvinnomössan
kommit till Torne lappmark och i våra dagar ännu längre mot söder. Denna
mansmössa saknar tofs, vilken annars är vanlig i många trakter, t. ex.
hos de ursprungliga Tornelapparna och lapparna i norra delen av
Gällivare. Jukkasjärvimännens läderskärm är säkerligen en ganska sen och
för övrigt betydligt ful tillsats. Den egendomliga »frygiska» blåa och
röda kvinnomössan i Gällivare tyckes vara en äldre form av
Tornelappkvinnornas ursprungliga, bandomvirade mössa. I Jokkmokk äro
mössorna enklast, helt blå med en smal tenntrådsrand hos männen och en
tenntrådsrand med ett par smala röda bårder hos kvinnorna. Arvidsjaurs
kvinnomössa är nättast och kokettast, svart med röda ränder och hopvikt.

[Illustration: Lapphustru med sitt yngsta barn utanför kåtan.
Foto H. Lundborg]

Det skönhetssinne, som onekligen tar sig uttryck i många detaljer av
klädedräkten, särskilt skobanden och bältena och på sina håll kragarna,
barmklädena och mössbanden, visar sig i ännu mera framträdande form i
den lapska horn- och träslöjden. Icke dock så mycket i de slöjdalster,
som förfärdigas till avsalu och som ofta äro fruktansvärda i sin
klumpighet, utan fastmer, åtminstone i vissa trakter, i de skedar,
knivskaft, knivslidor, skopor, spännen, stavar, pipfodral, nålhus,
tändsticksfodral, örslevar, bandvävstolar m. m., som göras för eget
bruk. Både till form och utsirning äro dessa slöjdalster ofta
synnerligen vackra och visa en högt driven ornamentik, vilken för övrigt
till en del återgår på gamla nordiska motiv. För att befordra och
uppliva den lappska hemslöjden har nyligen en präktig mönsterbok för
lappslöjd i Västerbottens län utgivits, och det vore särdeles önskvärt,
om en sådan kunde komma till stånd även för Norrbottens lappmarker.

När och där lapparna ännu leva efter den gamla matordningen, utgöra
kött, fisk och blodmat huvudbeståndsdelen av deras föda. Potatis och
grönsaker har man inte, blott en eller annan gång angelika eller mjölk,
kokad på syra (Rumex). Gamla tiders ojästa »glödkakor» av kornmjöl börja
utträngas av verkligt, jäst (och köpt) bröd. Smör köpes allt mer och
mer; rensmör ser man sällan eller aldrig till, och renosten börjar bli
sällsynt i många trakter, därför att »kalvarna bli bättre, om de få all
mjölken», d. v. s. därför att det är besvärligt att fånga och mjölka
korna. Men kaffe finnes desto mera, till största skada för hälsa och
ekonomi. En och annan drack dock på min tid té i st. f. kaffe, och väl
vore det, om detta bruk kunde bli allmännare. Brännvinet var svårt i
forna tider; nu ha de religiösa väckelserna och restriktionerna tagit
bukt på det.

[Illustration: En sommardag på fjället. Foto H. Lundborg]

I socialt avseende inta lapparna samma ställning som alla övriga svenska
medborgare och ha samma rättigheter och skyldigheter som de. Nomaderna
åtnjuta dock befrielse från krigstjänst under fredstid, och deras
skatteförhållanden äro därjämte ordnade på ett något annat sätt än den
bofasta befolkningens. De svenska lapparna äro, vid sidan av sin
tillhörighet till vissa kommuner, indelade i ett stort antal »lappbyar»,
delvis av urgammalt datum, vilka var för sig omfatta de lappar, som
nomadisera inom en viss, närmare bestämd trakt. Från dessa
administrativa lappbyar böra noga skiljas de »byar» man särskilt inom
Torne lappmark ofta talar om och som bestå av de familjer, som pläga
flytta gemensamt och ha sina hjordar sammanslagna till en enda, som de
sköta samfält; det kan då också hända, att en sådan »by» innefattar
blott en familj eller att en och samma förmögna familj har sin hjord och
dess vaktare uppdelad på flera byar.

[Illustration: Vid Laimolahti, vik av Torneträsk, då renarne skola
skiljas åt. Foto H. Lundborg]

Renskötseln är i och för sig i behov av lagstiftning, och då den
dessutom i vissa trakter kan komma och kommer i konflikt med jordbruket,
boskapsskötseln och skogsskötseln, har också sedan långa tider tillbaka
ett intensivt och nästan aldrig vilande arbete på dessa invecklade
frågors vederbörliga reglering pågått. För närvarande gälla lagen om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige av den 1 juli 1898 (ändrad
genom lagar av den 8 juli 1904, den 19 juni 1917 och den 12 mars 1920)
och lagen om renmärken av samma datum.

Särskilt tilltrasslad har »lappfrågan» blivit genom internationella
politiska faktorers ingripande. Lapparnas urgamla land är numera delat
på fyra olika stater, Sverige, Norge, Finland och Ryssland, och allt
efter som dessa stater kommit till och växt ut mot norr, ha lapparna
fått sitta emellan, från medeltiden och ned till våra dagar. Den forna
Torne lappmark t. ex., som i öster sträckte sig ända bort till Tanaälven
och som ursprungligen helt hörde till Sverige, delades år 1751 mellan
Danmark–Norge i norr och Sverige–Finland i söder, dock så att nomaderna
allt framgent skulle få vandra med sina renar fram och tillbaka mellan
havet i väster och norr och det inre landet öster eller söder om
vattendelaren. År 1809 delades sedan den svenska delen av Torne lappmark
itu, till på köpet mitt igenom en gammal socken, så att norra delen av
det gamla Enontekis föll till Ryssland–Finland och södra delen,
nuvarande Karesuando, till Sverige. År 1852 stängdes gränsen mellan
Ryssland–Finland och Norge för lapparnas, urbefolkningens, hjordar och
år 1889 den finska gränsen för de svenska lapparnas renar. Även mellan
Sverige och Norge har det som bekant varit strid om lapparnas
flyttningar. Efter många decenniers förhandlingar har man emellertid
genom en den 5 febr. 1919 avslutad konvention kommit till en modus
vivendi ifråga om de till dessa länder hörande flyttlapparna, men
lapparna ha dock även här på vissa punkter blivit de förlorande. Till
öarna i Tromsö amt (eller fylke) få de svenska lapparna efter den 1 jan.
1923 icke vidare gå, och även vissa delar av Tromsö amts fastland, som
sedan urminnes tider varit deras, ha blivit stängda för dem. Och
dessutom få i det hela taget blott 39,000 svenska renar (förutom kalvar,
som födas under inflyttningsåret) föras till Norge av våra Tornelappar.
Följden av dessa mycket stora förändringar har blivit, att en hop
Tornelappar måst flytta till sydligare delar av Norrbottens lappmarker,
där de icke mera behöva gå över till Norge för att finna sommarbete för
renarna.

Alla dessa förhandlingar och de därmed förbundna undersökningarna av
renbetesförhållandena ha kostat synnerligen mycket penningar, men även
om lapparna förlorat, ha dessa penningar dock icke gått till spillo.
Redan en blick på det ovannämnda genomsnittsvärdet på renarna visar, att
det är stora summor det rör sig om – de 39,000 renar, som få gå över
till Tromsö amt, äro numera värda c:a 3 millioner kronor och Norrbottens
läns 190,000 renar mer än 14 millioner kronor. Dessa siffror ge oss
något att tänka på. De visa, att det i detta fall icke är fråga om några
betydelselösa kuriositeter eller leksaker eller om några »vildar», som
man gott skulle kunna avvara, utan om ekonomiska faktorer, som äro av
vikt för både Norrbotten och hela vårt land. Ännu äro för övrigt en rad
av betydelsefulla och maktpåliggande undersökningar nödiga, innan man
kan anse sig ha fått tillräcklig kännedom om betingelserna för
renskötseln inom de olika delarna av våra lappmarker. Hittills har allt
detta fått gå på en slump, och det är hög tid, att det sker en radikal
ändring härvidlag.

[Illustration: Renarne svalka sig. Foto H. Lundborg]

Den viktigaste faktorn i det nya system, som nu med myndigheternas och
vetenskapens hjälp håller på att skapas, är emellertid lapparna själva.
Utan renskötare blir det ingen renskötsel, och det gäller sålunda att
både få behålla den gamla staben av renskötare och göra den än bättre
skickad för sitt värv, än den hittills varit. Det måste vara härdat och
kraftigt folk härtill och därjämte ett folk, som är målmedvetet, kunnigt
och upplyst. Ute på sjön duga inga morsgrisar och på fjället och i
skogen inga stugusittare, varken okunniga eller kunniga sådana. Det är
hemmets och skolans sak att dana dessa dugliga renskötare, dessa dugliga
nomader. Hittills ha hemmet, traditionen och den fäderneärvda renhjorden
varit de enda verksamma faktorerna vid bibehållandet och utvidgandet av
renskötarestammen; skolan har intet gjort, annat än då och då motverkat
hemmets och traditionens inflytelser. Och en hop missriktad filantropi
och »humanitet» har med sitt skrik om lapparnas usla lott, deras brist
på »kultur» och deras förtrampade rättigheter givit både svenskarna och
åtskilliga bland lapparna själva en skev blick på deras faktiska
ställning. Har en renägande nomad en usel lott?! Jämför honom mod det
verkliga proletariatet i stad och på land! Ha lapparna ingen »kultur»?!
Jämför dem med deras gelikar bland nybyggarna! Äro lapparnas rättigheter
förtrampade?! Har det väl sedan långliga tider tillbaka funnits en så
privilegierad folkklass i vårt land?

Man har nu också så småningom fått upp ögonen för de farliga bristerna i
lappbarnens uppfostran och söker arbeta sig fram till en rimligare
organisation av det lappska skolväsendet, ej utan motstånd från både
svenskar och lappar, som icke förstå, vad saken gäller. Men att
nyorganisera detta skolväsen går icke på ett år eller två – det fattas
både skolor, lärare och läroböcker, och dessa kunna icke skaffas fram i
en handvändning. God vilja och penningar finnas likväl, och då skall det
nog så småningom gå.

En stor svårighet är språket. Lappskan är ett svårt tungomål, svårt att
skriva och till en del omöjligt att dana för »högre» ändamål. Dessutom
är dialektskillnaden högst betydlig och hinderlig. Pite- och
Lulelapparna förstå överhuvudtaget icke Tornelapparna och vice versa,
och de skulle knappast kunna läsa varandras böcker, om de hade några.
Den lilla litteratur på lappska språket, som under senare tider utkommit
i vårt land, nästan uteslutande av religiös art, är avfattad på
Lulelappska och begriplig blott för Pitelapparna, Lulelapparna och
möjligen de sydligaste Tornelapparna. Ingen finnes, som orkar författa
eller översätta flera Lulelappska böcker eller skriva Tornelappska, och
då är det ingen annan råd än att lära lapparna svenska, för att de må få
tillbörlig bildning. Deras skolväsen är nu också överallt svenskt, och
det äro även lapparna själva gärna med om, om de också självfallet
därjämte älska sitt modersmål och högst av allt önska flera böcker på
lappska. I Pite lappmark, först och främst bland skogslapparna, är för
övrigt kunskap i svenska sedan gammalt vanlig bland dem. I Torne
lappmark äro de till Norge flyttande lapparna ofta ganska hemmastadda i
norska, vilket betydligt underlättar införandet av svenskan. I Torne
lappmark och Gällivare kunna därjämte alla lappar finska, vilket allt
framgent kommer att vara nödigt för dem vid umgänget med
nybyggarbefolkningen. Med det intima umgänget med nybyggarna och den
övriga ortsbefolkningen, med skolorna och med språkkunskapen följer, att
lapparna i allmänhet stå på ungefär samma kulturståndpunkt som ortens
nybyggarbefolkning, äro lika mycket eller litet upplysta, lika mycket
eller litet vidskepliga, lika snygga eller osnygga o. s. v. som denna,
men efter som lapparna på sina flyttningar vanligen komma i beröring med
mycket folk och få se mycket av världen, är det också icke ovanligt, att
de t. o. m. stå litet högre än den fastsittande befolkningen i trakten.
Och intelligensen och livligheten fattas i regeln icke, även om det en
och annan gång kanske kan vara litet klenare beställt med fastheten. Att
tala om »vildar» och »naturfolk» är här sedan århundraden tillbaka en
orimlighet.

En liten förteckning över den viktigaste litteraturen om lapparna är
fogad till mina artiklar »Lappar» och »Lappska språket och litteraturen»
i Nordisk Familjebok, 2 uppl. O. Bergqvists och Fr. Svenonius’
»Lappland» 1906-08 är ett nyttigt och innehållsrikt sammelverk (pris 35
kr.), G. von Dübens bekanta »Om Lappland och lapparna» 1873 en numera
väsentligen föråldrad kompilation (utsåld; endast att erhålla på
antikvarisk väg), Johan Turis »Muittalus samid birra» i svensk
översättning 1917 en präktig skildring av Tornelapparnas liv (pris
5,25). Av de senare årens reselitteratur om lapparna må särskilt
rekommenderas Emilie Demant-Hatts »Med Lapperne i højfjeldet» 1913 (pris
6 kr.), Karl-Erik Forsslunds »Som gäst hos fjällfolket» 1914 (pris 3,50)
och Ester Blenda Nordströms »Kåtornas folk» 1916 (pris 4,25). Lulelappsk
språklära, läsestycken och ordlistor meddelas i K. B. Wiklunds »Lärobok
i lappska språket», 2 uppl. 1915 (pris 5,75).

12. TURISTLEDER GENOM LAPPLANDS HÖGFJÄLL
AV
AND. PALLIN

Många tränade fjällvandrare ha länge kastat sina blickar längtansfullt
över Lapplands karta, över dess stora högfjällsområden, över dess
dalgångar och ändlösa vidder, men när längtan vuxit sig så stark, att
den drivit pennan i handen på vandringsmannen att försöka teckna de
första konturerna till en färdplan, då först har man märkt de verkliga
svårigheterna: det är så litet skrivet om Lappland av det, som man
behöver veta för en färd. Väl har Turistföreningens årsskrifter år efter
år gett skildringar av turer, men vad man behöver vid planeringen av
färden, har man länge saknat: exakta uppgifter om avstånd, om
möjligheter till logi, om lägen på kåtor och hyddor i ödemarken, var
lapplägren finnas och om den tilltänkta färdens relativa besvärligheter
och tusen andra saker.

Så har det varit tills helt nyligen.

Men denna brist är nu avhjälpt sedan i bokhandeln utkommit en
förträfflig resehandbok, innehållande goda, för turiständamål uppgjorda
kartor. Med dessa färdledare i handen kan nu vilken fotgängare som helst
kasta sig in i Lapplands väldiga vidder, dessa ödemarker, som man
föreställer sig i ordets vackraste bemärkelse vara öde marker.

Det är ej längre många områden, som äro vita fläckar för turisterna. Väl
finnas de, framför allt räknas Sarekområdet dit, men det ligger ingen
överdrift i att säga, att så gott som hela Lappland utom Sarek ligger
öppet för turisterna. Gång efter annan blir man glatt överraskad att
ställas inför kontraster av så angenämt slag som denna: förr var det en
hel expedition, ja, varför ej säga ett litet äventyr, att bara nå foten
av vårt lands högsta fjäll, Kebnekaise; nu kan vem som helst, i bästa
fall torrskodd, nå bergets fot, i ett stenhus samla krafter för
bestigningen och med en i stugan stationerad förare nå toppen, utan
andra äventyr än dem man själv vill framkalla eller dem, som
stormmolnens virvlande lek utmed de väldiga klippsidorna framtvinga.

[Illustration: Från »Lapplands Paradis» Kvikkjokk. Foto L.
Wästfelt]

Historiker äro i allmänhet inte roliga, och vi skola inte trötta med
några, utan låt oss utan vidare framhålla, vad som för den resande
svensken är av större intresse: nu kan en även bekväm och fordrande
turist genom att följa snälltåget med restaurang- och sovvagn av olika
klasser och genom att följa två stora fina motorbåtar nå fram till
hjärtat av Lapplands fjäll för att där i bekväma rum och en vacker
matsal bli omhändertagen av välvilliga tjänsteandar och få känna det
välbefinnande, som framkallas av god mathållning och högfjällens djärva
linjer omkring sig. Vi syfta på Saltoluokta turiststation, som ligger
fågelvägen 9 mil från Gällivare, 11 mil från Torne träsk och 6 mil från
den namnkända fjällbyn Kvikkjokk.

Någon ställer nu till mig följande tre frågor: vilken är den mest
lönande långvandringen genom Lapplands fjällvidder, vilken är den
vackraste mindre vandringen och vilken punkt i Lappland är den
vackraste?

Så långt min kännedom når, skulle jag vilja svara följande.

För det första: vandringen genom högfjällsområdet i riktningen
norr–söder från Abisko till Kvikkjokk (eller omvänt), för det andra
färden från Kalixfors järnvägsstation till Kebnekaisestugan (ej omvänt)
och för det tredje: Abisko eller den lilla orten Aktse. Jag skulle
kanske först bedja mina läsare att ta fram Lapplands karta och söka reda
på följande namn, från norr till söder räknat: Abisko, Kebnekaise,
Saltoluokta och Kvikkjokk. Vet man, var dessa namn återfinnas på kartan,
är det ej svårt att identifiera läget på övriga här förekommande namn.

En vandring från Abisko till Kvikkjokk tager ej mindre än omkring 10
vandringsdagar och är omkring 23 mil lång. Färden går så gott som hela
tiden genom obebott land och vandraren ställes därunder inför alla de
typiska situationerna i fjället, och all dess skönhet träder honom till
mötes. Utmed hela denna långa sträcka (nära nog lika med vägen
Stockholm–Linköping) har man tak över huvudet varje natt, i det att
mellan de stora turiststationerna på ungefär en lämplig dagsleds avstånd
finnas uppförda små stugor eller kåtor av samma typ som lapparnas. Över
icke mindre än 10 sjöar kommer man med roddbåtar, som Turistföreningen
insatt. Tre älvar, som äro omöjliga, svåra eller besvärliga att vada,
kunna numera undvikas, enär man ror i föreningens båtar förbi
älvmynningarna.

»Kungsvägen genom Lappland» är sålunda att anse ganska väl organiserad.

[Illustration: Utsikt över Tarrasjön. Foto L. Wästfelt]

Organiserandet av turistleder i Lappland har emellertid ofta något av
primitivitet över sig, det händer så ofta någonting oväntat, ofta något
intressant och roligt och som skänker känslan av äventyr, »detta är icke
såsom hemma, detta måste vara i Lappland»! Roddbåtar skola vara
placerade på angivna ställen, men det är ofta, de icke ligga på sina
platser – vad skall man göra? Nu har man ställts inför detta lockande
moment under en lapplandsfärd, en situation, som måste lösas, för att
man skall komma fram. Inför lösningen av den frågan ställes man inför en
fängslande uppgift, som kan ha sina obehagliga poänger i upplevelsens
ögonblick men som sedan blir till strålande minnen. Ett annat exempel:
bäcken är, enligt resehandboken, lätt att vada. Gårdagens regn har
kommit den att svälla upp, den blir svårvadad – när man då kommit över,
känner man en strömmande glädje över att ha »klarat» en oväntat påkommen
situation. Eller: på hösten faller skymningen fort, man måste vara i
kvarter före mörkningen, inför utsikten att kampera en kall natt i det
fria kommer en sällsamt gnagande oro över att kanske icke kunna finna
den lilla kåtan. Höstens strålande färgskimmer över fjällhedens blommor
börjar mattas, skymningen faller hastigt på – se, där står torvkåtan! En
sådan glädje som inför detta ödemarkens vindslitna hem, det enklaste av
alla människoboningar, känner man inte inför ett stadshotell i en stad!
Och man välsignar Turistföreningen, som fört upp den där lilla kåtan.

Turen till Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, är så lätt utförd, att t.
o. m. tämligen bekväma turister icke borde låta sig avskräckas. Den kan
lämpligen fördelas på två dagar. Första dagen vandring 2 tim. från
Kalixfors järnvägsstation till finnbyn Kaalasluspa. Där möter
Turistföreningens motorbåtsförare, lappen Petter Haugli, om han inte
mött redan vid stationen, och från Kaalasluspa kör man 5 mil i två
motorbåtar uppför Kalixälvens sjösystem (byte vid forsen vid Puoltsa). I
finnen »grosshandlaren» Stålnackes hem i Paitasluspa får man i ett för
turister avsett rum ett så gott kvarter man rimligen kan begära i denna
kant av ödemarken, och påföljande dag för motorbåten den resande till
Nikkulahti lilla by. Det är en mycket målerisk och intressant punkt, en
riktig liten lappby med 6 lappfamiljer, med fasta kåtor m. m. Även här
kan man övernatta, om man så vill.

Härifrån börjar en av de vackraste vandringar i Lappland, genom den
storartade Ladtjodalen. Genom den låga, nästan parkartade björken, som
här liksom överallt ger ett så karaktäristiskt utseende åt dalen, börja
linjer av Kebnekaises toppar att framträda, och de stiga allt högre
timme efter timme. Icke från något ställe i Lappland har jag sett
svenska högfjälls djärva resning och stolta linjer mot solglittrande
himmel framträda så fängslande som Kebnekaises här. Nästan skrämmande
mäktig är Tuolpagornis nära kilometerlånga, svindlande branta vägg och
fängslande är dess kraterliknande topp. Rodden över den lilla
Ladtjojaure hör till denna leds glansfullaste stycken.

[Illustration: Tarrasjön med turisthyddan. Foto L. Wästfelt]

Stugan, som Turistföreningen uppfört sydost om fjället, ligger i ett
egendomligt landskap, i själva björkgränsen. Den innehåller herr- och
damrum samt ett stort kök, där man får själv laga maten. En
tillsyningsman, den allmänt omtyckte, präktige lappmannen Sarri eller
hans ställföreträdare, uppehåller sig i stugan, försäljer konserver m.
m. och följer för ett mycket ringa pris med som förare den vanliga leden
upp till toppen.

Kebnekaise är vårt lands stoltaste högfjäll, möjligen med undantag av
områden inom Sarek. Den, som företager glaciärvandringen på Storjökeln
eller utmed firnfälten öster om kammen mellan Kebnekaise och
Kaskasatjåkko ned till Tarfalasjön, ställes inför rent alpina tavlor av
oförgätlig skönhet, och om Tarfalasjön kan sägas, att den är bra mycket
vackrare än den berömda Märjelensjön i Alperna, båda issjöar, med delar
av stränderna bestående av glaciärer. Kebnekaiseområdet är värt vida
större uppmärksamhet än som uppenbarligen kommit detsamma hittills till
del.

Och vilken är den vackraste platsen i Lappland? Här tvekar jag mellan
två namn, ett mycket bekant och ett föga känt: Abisko eller Aktse.
Abisko är så känt, att det icke fordrar många rader. Kring den stora
komfortabla turiststationen på södra stranden av Torne träsk finnes inom
ett rätt begränsat område allt, vad man vackrast förbinder med själva
begreppet fjäll. Att se dess omgivningar en strålande solig sommardag
med den blå spegeln av Torne träsk, de ljusblå eller dimblå väldiga
linjerna av Abiskohögfjällen med stora snö- och ismassor, i ljuvligaste
kontrast till den framför liggande högslättens ljusa björkgrönska, dessa
ädla linjer mot den solglittrande himlen forma en av de vackraste bilder
jag känner av högfjäll.

Aktse är ett litet nybyggarhem, beläget omkring 35 km. nordost om den
kända fjällbyn Kvikkjokk, på norra stranden av sjön Lajtaure. Det har
sagts, att denna högfjällsjö är Lapplands vackraste och en av de
skönaste i hela Europa. Dess vatten har en betagande glans av opal,
lervatten från Lapplands största isområde, dess övre del begränsas av
skyhöga fjäll, i fonden mot väster högfjällens silverglans och böljande
kammar av alpint utseende – men kring gårdarna de friskaste ängar och
den härligaste vegetation, riktiga blomsteridyller. I den västra gården
hos Amul Länta finnes en hemtrevlig »turistkammare»; den flammande elden
i den stora öppna spisen skänker genast den hemtrevnad, som nästan är
ett behov för att man rätt skall kunna njuta av naturen. Och vilken
utflykt kan man icke göra därifrån till Skerfe!

På tre timmar går man upp på den djärvt formade toppen och ser ned över
ett av Lapplands största deltaland, som ligger så som på en god
reliefkarta, 700 meter omedelbart nedanför en med dess förunderliga spel
av färger över ett stycke natur, som än ej är färdigbildad, utan håller
på att uppstå, att danas, att ta fast form – man ser här uppe en i sitt
slag högst märklig bild av högfjällens under.

[Illustration: Abisko Turiststation. Foto Borg Mesch]

En led genom Lappland, som hittills icke annat än i förbigående är
nämnd, men som är den mest utförda av färderna in i högfjällen, är den
s. k. Luleälvsleden eller turen till Saltoluokta turiststation och Stora
Sjöfallet. Vi ha i annat sammanhang nämnt några ord om denna ypperliga,
bekväma, verkligt trevliga turiststation mitt inne i Lappland. Den är av
vikt ej blott för den bekväme och fordrande turisten, utan även för alla
dem, som vilja se en av Lapplands förnämsta och i varje fall mest
berömda sevärdhet, Stora Sjöfallet. En stor motorbåt går regelbundet
minst två gånger i veckan från stationen uppför sjön Langas till
Sjöfallsstugan invid fallet. Det är inte bara Sjöfallet eller rättare
det komplex av fall, forsar och strömmar, som är det underbara, utan
dessutom och kanske i lika hög grad de oförlikneligt vackra
högfjällsomgivningarna kring den stora dalgången med dess långa, kalla,
klara, skimrande fjällvatten.

[Illustration: Aktse. Foto Borg Mesch]

Saltoluokta är den inom fjällområdet bekvämast nådda utgångspunkten för
verkliga fjällfärder. På 2-3 dagar når man i sydlig riktning över Aktse
byn Kvikkjokk, mot nordväst och norr går leden till Kebnekaise, och mot
nordväst fortsätter sjösystemet ända upp till riksgränsen, bildande en
bekväm med roddbåt framkomlig sjöled. Denna sjökedja är en av de
stoltaste turistleder för turister, som icke sky besvärligheter. Man ror
då uppför sjöarna Kårtjejaure, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure och
Luoktanjarkajaure – vilken klang bara i de namnen! Man kommer med en
dagslång rodd till de närmaste omgivningarna kring högfjället Akka,
vilket med fullt skäl blivit kallat ett av Lapplands vackraste. Isolerad
för sig själv på fjällslätten reser sig denna stolta fjällborg till över
2,000 m. höjd, erbjudande med sina många, stora glaciärer en rent
fascinerande anblick. Ett svenskt Monte Rosa skulle jag vilja kalla
Akka. En nyutgiven karta över detta fjäll i skalan 1:50,000 underlättar
orienteringen under bestigningar i det stora fjället. Man är här uppe
hänvisad till sig själv; det är ju bekvämt att ta ett tält från
Saltoluokta med sig i båten, om färden gäller Akka och ej längre.

[Illustration: Abiskoalperna. Foto Borg Mesch]

Fortsätter man till de härliga sjöarna Vasten- och Virijaure, övernattar
man hos de ganska talrikt kring sjöarna sig uppehållande lapparna – en
så god bild av lapparna och deras liv högsommartid får man nog icke på
många ställen så som här. Lapplägret vid Staloluokta är synnerligen
idylliskt beläget.

Ett av landets mest namnkända högfjäll men tillika ett av dess minst
besökta är Sulitälma. Intet svenskt fjäll har en sådan rikedom på
glaciärer. Leden fram till detta fjäll har Turistföreningen
iordningställt genom uppförande av en stuga vid sjön Pieskejaure och
insättande av båtar på sjöarna utmed leden, så att den sedan gammalt för
sin skönhet berömda turen från Kvikkjokk över Njunjes förbi Sulitälma
till Furulund i Norge numer är ganska lätt att utföra, i varje fall med
mindre besvärligheter än förr.

Mycket vore att tillägga, men utrymmet hindrar.

Ämnet har varit stort och bristerna i denna korta framställning äro för
fjällkännare uppenbara. Skildringen må tagas som ett försök att visa,
att färder i Lappland numera äro ganska lätta att utföra. Kunde någon
lockas av dessa rader att styra vandringsstegen in i Lapplands stora
fjällvärld, vore det lovvärda syftet vunnet.

Sid.
Förord 5
Norrbotten, Brottstycken ur Jubileumskantat 1921 av 7
konsistorienotarie Albert Carlgren
I. INLEDANDE DEL
Drag ur Norrbottens geografi av f. d. statsgeologen d:r Fredr. 13
Svenonius
Forntiden av d:r Gustaf Hallström 21
Rasförhållanden och folksammansättning inom länet av professor d:r 36
H. Lundborg
Dialekter, folkseder och hemkultur av lektor Hulda Rutberg 48
Norrbottens kolonisering av landshövding Nils G. Ringstrand 58
II. BYGDEBESKRIVNINGAR
Piteå älvdal av redaktör Salle Samson 85
Luleå älvdal, bygdeskildring av kyrkoherde Alb. Nordberg, samt 94
komministrarna Manfred Norde och H. T. Berlin
Råneå älvdal av agronom Yngve Anjou 116
Kalix älvdal av rektor Martin P. Norén 125
Muonio- och den övre Torneälvdalen av pastor Georg Bergfors 135
Torne älvdals nedre del av rektor C. Fr. Carlström 156
Korpilombolo av konsistorienotarie Albert Carlgren 167
Malmberget av överlärare A. H. G. Sandström 169
Kiruna av folkskoleinspektör d:r Albin Neander 180
Städerna:
Luleå av redaktör H. Fernlund 187
Piteå av kantor Olof Selinus 194
Haparanda av redaktör K. Andersén 200
Boden av advokat Aug. Berglund 203
Lapparna av professor d:r K. B. Wiklund 207
Turistleder genom Lapplands högfjäll av journalist And. Pallin 222

[Illustration: KARTA ÖVER NORRBOTTENS LÄN.]

Länk till större kartbild

Noteringar:

Originalets varierande grammatik, stavning och interpunktion har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.
Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter):

[s. 37]:
... område utbredde sig efter hand mer och mer åt olika håll:
mot söder, ...
... område utbredde de sig efter hand mer och mer åt olika
håll: mot söder, ...

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NORRBOTTEN. DEL I ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you
are not located in the United States, you will have to check the laws
of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg electronic works
provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
within 60 days following each date on which you prepare (or are
legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation.”

• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
License. You must require such a user to return or destroy all
copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
works.

• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.

• You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg

Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.