Den heliga Birgitta

By Lydia Wahlström

The Project Gutenberg eBook of Den heliga Birgitta
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Den heliga Birgitta

Author: Lydia Wahlström

Release date: March 29, 2025 [eBook #75742]

Language: Swedish

Original publication: Stockholm: Nordstedt, 1905

Credits: Jens Sadowski and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This text was produced based on page images generously provided by ALVIN, the Swedish national cultural heritage platform.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN HELIGA BIRGITTA ***





                          DEN HELIGA BIRGITTA


                                   AF
                            LYDIA WAHLSTRÖM
                                FIL. D:R


             FÖRENINGEN HEIMDALS
             FOLKSKRIFTER; N:R 86.
             P. A. NORSTEDT & SÖNERS
             FÖRLAG, STOCKHOLM.

                                               PRIS: 40 ÖRE.




                   Föreningen Heimdals folkskrifter.


                                Anmälan.

   Föreringen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i
   Uppsala, sträfvar att verka för folkupplysningens sak genom ett
   efter dess krafter afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan
   politisk innebörd. I detta syfte har föreningen sedan 1893
   utgifvit folkskrifter – smärre populärt skrifna uppsatser i
   skilda ämnen – för hvilkas halt och värde den känner sig kunna
   bära ansvaret, utan att den därför gör till sitt hvarje i dem
   förefintligt omdöme eller förslag.

   Sex à tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift
   utgör ett afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1
   och 5 tryckark och priset mellan 10 och 50 öre.

   Skrifterna, hvilka först utgifvits af F. & G. Beijers
   bokförlagsaktiebolag, Stockholm, utkomma från och med 1899 å P.
   A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm.

   Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom
   föreningen eller förläggarne – numren 1-60 genom F. & G. Beijer,
   nummer 61 och följande genom P. A. Norstedt & Söner – hvilka vid
   direkt partirekvisition lämna rabatt.


                 FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86.




                          DEN HELIGA BIRGITTA


                                   AF
                            LYDIA WAHLSTRÖM
                                FIL. D:R


                               STOCKHOLM
                     P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG


                               STOCKHOLM
              KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
                                  1905




Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en jämförelse med de
skandinaviska grannländernas, en märkbar brist på verkligen kända
personligheter. Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast
glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska krönikors torra
notiser, de stora folkungarnes karaktärer kunna vi sluta oss till endast
genom deras regeringshandlingar, och själfva vårt nationella
skyddshelgon, den helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men
skymningen räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och Magnus
Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de samtida historieskrifvarnes
mer eller mindre tillförlitliga, mer eller mindre naiva omdömen, och af
vår störste nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan
karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga läroböcker pläga
återgifva: att han var liten till växten men hugstor och dristig samt
krigskunnig, rådig och vältalig.

Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en afliden persons
själslif kunna endast hans efterlämnade skrifter eller privatbref skänka
oss, och dylika voro tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en
företrädesrätt för prästerna och till och med läskunnigheten var en lyx
för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar finna vi icke heller
förrän på Sturarnes och Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens
inre lif skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi af andra
länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke ur vårt lands kyrkliga
litteratur här och där kunde hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som
vid denna tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda
tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier.
Sålunda finna vi ett stort stycke af den vackraste medeltidsromantik hos
den gottländske dominikanermunken Petrus de Dacia, som, hemkommen från
sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif till
författandet af en lefnadsteckning öfver den unga tyska flickan,
Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom väckt en kärlek, den han
själf uppfattade som vördnaden för Guds nådeverkningar hos ett helgon.

Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne hos en kvinna. _Den
heliga Birgitta_ är den enda historiska personlighet under Sveriges
medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif
vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta
oss till.

Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt ryktbara
personlighet; tillsammans med Gustaf II Adolf och Emanuel Svedenborg
står hon för utlänningen alltjämt som representanten för svensk
religiositet. Och hon, det katolska helgonet, gör detta med samma rätt
som dessa protestantismens bägge stormän, den ene statsman och
fältherre, den andre naturvetenskapsman och uppfinnare. Religiös
trångsinthet är ingen inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet
äfven under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas
uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen i Alvastra än om lifvet
vid kung Magnus’ hof eller i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och
gissling, djäfvulsfantasier och medeltidsteologi finns dock hos henne på
samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af borgfru och
landtkvinna. Den svenska riddarfruns och riddardotterns sunda kärfhet
och aristokratiska stolthet förneka sig ej, lika litet som hennes
vördnad för den internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår
minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes blick för
påfvedömets förfall.

Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska verkligheten mycket
väl omkring hennes storvuxna personlighet med de skarpt markerade dragen
kunna gruppera hennes samtids svenska historia, både den politiska, den
kyrkliga och den kulturella.

                   *       *       *       *       *

Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård i Uppland, belägen
mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern var den främste bland lagmän i
Sverige, upplandslagmannen Birger Persson, af den släkt, som bar tvenne
vingar i vapnet och som sedermera till följd af giftermålsförbindelser
med den danska ätten Brahe upptagit dennas namn. Modern, lagmannens
andra hustru, Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som
tillhörde en gren af folkungaätten.

Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i tidens historia. Vi
känna honom som ordförande i den kommission, som hade att utarbeta
Upplandslagen, innan den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta
honom senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars,
anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. Han deltager också i
förmyndarregeringen under Magnus Erikssons minderårighet och är med om
mötet i Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka
hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är otvifvelaktig; med
stora gåfvor har han hugnat kyrkor och kloster, och såsom pilgrim har
han vallfärdat till S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större
försakelser ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, ty hans
rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel i arfvet efter honom
uppgick till tretton gårdar med tillhörande kvarnar och sågverk.

Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu visas som Uppsala
domkyrkas äldsta grafsten den häll, där samtliga familjemedlemmarne äro
afbildade; lagmannen enligt seden med ett lejon och hans hustru med en
hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina fötter. I kanten
ser man mindre afbildningar af barnen, på ena sidan de fyra sönerna,
däribland faderns efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han
känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons andra korståg till
Ryssland 1351; på andra sidan de tre döttrarna och längst ned bland dem
Birgitta.

Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa en smula i
utmålningar af det glada, friska lifvet på Finstad, men den främste
medeltidskännaren bland dem alla gör processen kort med dessa
föreställningar.

Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad som en samling
envånings trähus: Härbärget, den s. k. stugan, stekarhuset, visthusen,
sömnhusen, fähusen, lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, den s. k.
stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, bestående af ett enda rum,
som om dagarna hämtade sitt ljus från några små i taket anbragta
fönster; under de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande
skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som gafs åt den stora
salen, hvars väggar svärtats af röken, innan denna från härden midt på
golfvet letat sig väg ut genom en öppning i det nedsotade taket;
skorsten fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel
förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. Vid denna härd
tillbragte nu husets folk sina kvällar, kvinnorna sysslande med sin
sömnad och troligen lyssnande till husets kapellan, som entonigt
föredrog något gammalt legendarium eller några böner, under det att snön
genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma och dystra stugan.

Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen – kalla och ödsliga
kammare, hvilkas enda bohag utgjordes af sängen, några bänkar och en
bönstol.

Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla en fantasi, fylld af
spökscener och vidskeplig skräck men också af religiös längtan och
lidelse. Sägnen visste förtälja om järtecken både före och vid Birgittas
födelse; hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på följande
sätt:

»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid sin säng ett altare;
och en fru i skinande kläder, sittande öfver altaret och hafvande en
krona i sin hand, sade tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom
till frun, sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig vilja
hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, så att hon granneligen
kände kronans rundning beröra sitt hufvud. Och genast bortgick synen af
hennes åsyn; dock bortgick den aldrig ur hennes minne.»

För hennes nästföljande syn, som inträffade några år senare, låna vi
skildringen från en nutida dansk författare, som med den nyomvände
katolikens hänförelse upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver:

»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, då hon hade gått
till sängs. Det brann intet ljus i hennes rum, men hon låg så länge och
stirrade ut i mörkret, att det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var
ljus af snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. Hon
kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan af sängen och krucifixet,
som hängde däröfver – –.

Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det blef så stort, så
verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt alla de röda gisselslagen öfver
den korsfästes stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna i
hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, som sipprade
ned under törnekronan och droppade ned i hans förgråtna ögon och gjorde
dem blinda. Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig,
att hennes hjärta var nära att brista af sorg och medömkan och harm.

’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ sporde hon, nästan
utan att veta det; hennes hjärta slog häftigt i hennes bröst.

Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och en röst,
som lät så sorgsen som vindens klagan genom säfven i Finstad borggraf,
svarade sakta: ’Alla de som glömma mig och förakta min kärlek.’

I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. Det var samma
grådager som förut, och Birgitta kunde knappast urskilja altaret och
krucifixet mera. Men hon kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta
i hennes bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och
det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar in i hennes själ. Hon
kunde ej blifva liggande i sin säng, på sina nakna fötter sprang hon ut
på det kalla golfvet och kastade sig ned för korsets fot.»

– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta tidigt skulle komma att
längta efter alla religiösa medeltidssjälars tryggaste hamn,
klosterlifvet, var ju endast helt naturligt, men för hennes utveckling
till en rik och allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta
länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, att hon
skickades öfver till sin moster, fru Karin på Aspenäs i södra
Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. Sägnen har åtskilligt att
berätta om den praktiska, nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med
barnets öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton års
barn, direkt öfver i sin mans.

Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina med sönerna till
faderns vän, lagman Gudmar i Västergötland, äfvenledes en rik man och en
hertigarnes anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast
aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting annat, än hvad vi ur
landskapslagarnas bestämmelser kunna sluta oss till. Brudens
öfverlämnande till brudgummen skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t
Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder och husfru, till
half säng, till lås och nycklar, till laga treding i lösören och
aflingegods och till all den rätt, som uppländsk lag är och den helige
Erik konung gaf.»

Så voro de bägge barnen man och hustru – med hur mycken glädje från
Birgittas sida, kunna vi sluta oss till af hennes senare ord till sin
dotter Katarina, att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes
tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet för första
året af sitt äktenskap – ett drag, som bland många andra visar oss, att
hustrun i religiösa ting blef den egentligen bestämmande.

Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade urkunder säga oss,
att han blef riddare 1328 och två år senare lagman i Närke, där han
också ägde gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har han
däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods ha för öfrigt gamla
köpebref åtskilligt att säga oss, men intimare drag ur hans själslif
leta vi förgäfves efter; historien låter honom träda i skuggan för sin
berömda hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet sluta oss
till, att han stått under toffeln. Sin dotter Märta har han gift bort
alldeles mot Birgittas vilja med den råe riddaren Seved Ribbing från
Halland, som i svärmoderns skrifter vanligen omtalas under namnet
»röfvaren». Och i fråga om späkningar har Birgitta haft så stort
undseende för sin man, att hon endast, när han var bortrest, pålade sig
strängare botöfningar.

Det var blott på det religiösa och litterära området, som hustruns vilja
i allmänhet blef afgörande. Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf
på hennes uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria samt
lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser finnes också
en, som meddelar oss några belysande drag af mannens karaktär och af
makarnes förhållande till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om en
själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», och innehåller
tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt i form af ett samtal dem
emellan. Här uppräknar han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat
sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från plågorna i
skärselden. Hans redlighet i handel och vandel framgår här obestridligt:
»ej säger mig mitt samvete, att jag hafver något gods med orätt samkat
eller undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde jag ej efter
väld eller penningbegär, utan jag rannsakade granneligen alla mina
domar, redebogen att rätta mig, om jag for vill»; »jag vaktade mig, att
jag ej skulle vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej
skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han härvidlag att gifva
sin hustru, nämligen att hon skulle fullt godtgöra en änka för ett gods,
som han köpt men glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon
till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty hon begär ej mer,
än hon äger få!»

Men i detta märkliga samtal framlägger själen också några bekännelser,
karakteristiska för en glad och njutningslysten riddare, som tycker om
att »lefva och låta lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller
sina löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar han, att
han en gång lofvat en vän att bistå honom, när han så behöfde, men då
denne däraf blifvit djärf och satt sig emot konung och lag, hade han
dragit sig undan honom.

Till de stora synderna räknar han vidare, att han »idkat spjutkastning
och annan världens fåfänglighet mer för ros och högfärd än för någon
nyttas skull» och att han »syndat mycket med den galne pilten, som du
känner, glädjande och förlustande mig åt hans galna och löjliga
åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett tyda på sonen Karl,
Birgittas sorgebarn, känd som en glad och världslig herre. Vidare hoppas
den stackars mannen, att han på grund af sin återhållsamhet från
drickande under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse för
sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar sig slutligen på sin
regelbundna bikt alla fredagar och ber Birgitta icke spara, när det
gällde att bortskänka dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i
hvilka han fordom mycket lustades».

De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis obetydliga, och
det är icke utan, att hustruns stränga omdömen om herr Ulfs lättsinne
påminner oss en smula om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som
förtviflar öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen bestått i
bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska och 1600-talets
protestantiska pietism äro icke utan sina beröringspunkter.

Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under denna tid såsom ett
lif i världen och synden, något som vi dock vid närmare påseende finna
att vi icke få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har hon
varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och gästfri, gifmild mot
fattiga, uppmärksam på husfolkets seder och sträng i sina fordringar på
egen fromhet. Redan från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man
talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda mestadels
bestående i fotvandringar till de i närheten af hennes hem på Ulfåsa
belägna östgötaklostren, till cistercienserna i Alvastra, dominikanerna
i Skeninge och Linköping och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för
religiösa svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga med
sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny herregårdsbyggnad på
Ulfåsa, och barnens uppfostran var det nog hon som förestod. Den äldsta
af dem, Märta, var född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och
Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. Vidare Bengt,
Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras lärare valde modern den unge
kaniken _Nicolaus Hermanni_, sedan biskop i Linköping och en af de
medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet af
hennes minne.

På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid ha lämnat sitt hem för
att tjänstgöra som hofmästarinna hos Magnus Erikssons gemål, den
nederländska furstinnan Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller
ens vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats vid hofvet,
men säkert är, att hennes befattning därstädes lämnat talrika spår efter
sig i hennes uppenbarelser och att hennes beröring med kungafamiljen
icke upphörde med hennes officiella verksamhet där. Det var sörjdt för
att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, att intet område af
samtidens inre och yttre lif skulle vara henne stängdt. Det politiska
intresse, som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan
medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd tid ny näring.
Bristen på motsvarighet mellan konungens förmåga och de vanskliga
uppgifter, som af honom väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare
och obarmhärtigare än af Birgitta. I mångt och mycket har hon bestämt en
senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; ännu Geijer citerar hennes
uppenbarelser, när det gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte.

Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt Birgittas uppfattning i
samband med hennes släktförhållanden och aristokratiska fördomar.
Simpelt skvaller och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke
med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna den, men de
stormanstraditioner och den kärft asketiska fromhet, i hvilka hon vuxit
upp, gjorde henne icke benägen för öfverseende med de många halfva
åtgärder och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering
öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att hon aldrig stack
under stol med sin motvilja mot konungens politik eller brist på
politiskt förutseende. I den åttonde boken af uppenbarelserna, som har
kallats »Konungaboken», träffar man på nästan hvarje sida de
otvetydigaste erinringar från hennes långvariga och förtroliga
förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid stått på spänd fot med
konungen och drottningen, framgår här tydligt; tvärtom finner man, att
hon icke sällan af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som
i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung Magnus i namn af
Kristus själf – som i detta sammanhang vanligen börjar sitt tal med
orden: »Jag är sanner konung, och ingen är värdig att kallas konung utan
jag, emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga förmaningar
icke blott att uppbygga Vadstena kloster och företaga ett utlofvadt
korståg, under villkor nämligen, att han gör det frivilligt, af kärlek
till Gud och med rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen
läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa två mässor,
fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva tionde åt de fattiga och hvar
fredag två tretton fattiga mäns fötter. Han får dessutom af sin
hofmästarinna uppmaningar, att han skall bära höfvisk klädebonad »till
ett konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, och att
han, »eftersom han är barnslig», bör låta läsa för sig »om manliga mäns
gärningar, efterdöme och åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till
Gud».

Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa ting. I själfva
verket läser man en god del politisk historia mellan raderna i de
uppenbarelser, där »Kristus talar till sin brud om en smekare och
trollkarl, hvilken en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som
i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer »oskälig törst och
svikligt etter i hjärtat». Eller bakom varningarna till konung Magnus
att icke åstunda hjälp och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en
räf, hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig nöja,
förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag är lika tydlig i
denna mening som hänsyftningen på gunstlingen Bengt Algotsson i den
förra; hertig Bengt återkommer för öfrigt då och då i senare
uppenbarelser under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen
upphöjt öfver alla i sitt rike».

Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt uppfattningen i
den med henne samtida, mycket lästa boken »Om konunga- och
höfdingastyrelsen», är ungefär sådan som man kan vänta sig af ättlingen
till en gammal lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes
skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i sin mans
lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den gamla germanska
rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, äkta medeltida blandning med
katolskt kyrkligt åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en
gudomlig institution, eftersom människan efter syndafallet måste visa
lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon ej längre vill lyda Gud.
Hennes ställning i frågan: arfrike eller valrike, är icke fullt klar,
men hennes utläggningar öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära
till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag styrka och
frid hålla». Han är bunden vid sin ed till folket, ty han är icke
kronans herre utan rättens uppehållare och folkets beskyddare, hvars
statskonst bör hvila på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning
i de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han icke beifrar
vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller rätten för de fattiga.
Bryter han sin ed, inträder också rätt till uppror; denna nordiska
uppfattning, som ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen
bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. Sådana
benämningar på kungen äro alls icke sällsynta som: »en krönt åsna med
ett harhjärta», »en röfvare och en själaförrädare», så mycket värre än
andra röfvare, som han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt
sitt hufvud i hans knä.

Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, såsom den
följande i jungfru Marias namn: »Säg drottningen, att jag, misskundens
moder, tog henne så som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan
besk att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag henne långt
bort i ett annat land, att hon skulle bära god frukt; så må hon bära
dygdens lön, gärna hörande Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon
må ock tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna till nytta,
ty då bär hon fagra blomster; älska Gud och sina medkristna, ty då bär
hon fager frukt. Men nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting,
hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.»

Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. När
Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» åka i »en lekamlig vagn» –
något som i den tidens Sverige ännu räknades till lyx –, visar sig den
heliga Agnes och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», där
djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, olydnad,
girighet och egenkärlek. Och då drottningen en gång bedt Birgitta om ett
råd men ansett rådet för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’
tid hade funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför fått
sitt välförtjänta straff.

Att det icke endast är religiös nitälskan utan också fosterlandskärlek,
som drifver Birgitta att taga så tungt på hoflifvet och politiken, det
finna vi framför allt af en syn, som hon uttryckligen berättar att hon
haft i Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit henne
tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen och månen, samtidigt
lysande från en alldeles mörk himmel, men strax därpå hade solen blifvit
svart och månen flytt under jorden, skrämd af en stor och
skräckinjagande drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar
och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. Hon fick nu genom
Kristus veta, att den mörka himlen var Sveriges rike, där allt borde
vara lugnt och rättvist såsom i himlen men som nu plågas och oroas af
bedröfvelsernas storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt och
skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och drottningen, hvilka
skulle skina som sol och måne, hafva hedrat och upphöjt »en man af
ödlesläkt», för att han skulle nedslå »Guds vänner» i riket.

Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, där
Birgitta med ord, som påminna om kungaeden i landslagen, erinrar om att
konungen icke äger rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty
hvad är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat än allmogens
och rikets värjare».

Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den ena varningen efter
den andra, har hon icke heller tvekat för den direkta uppmaningen till
uppror och val af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad
vidräkning med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- och
öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår honom Skånes
lösslitande från Sverige och upplösningen af unionen med Norge,
tillägger hon slutligen i den heliga jungfruns namn de djärfva orden:

»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra vänner, om I hafven några
af ridderskapet, som hålla med eder, och sägen dem uppenbarligen det I
saden konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna någon
kättare eller förrädare, icke heller hans son, om han vill följa sin
faders gärningar, och tagen eder sedan en förman, som kan strida på
kronans vägnar.» Såtillvida ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är
den enda svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck åt
några samhällsidéer.

Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär »i stora världen»,
var ju helt naturligt, och äfven härom lämna hennes skrifter de
omisskännligaste vittnesbörd. »Hvad har vår fränka drömt om oss i natt»,
lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, och en norsk
prins lär en gång ha frågat henne, »om det skulle blifva vackert väder
eller regn och om hennes söner skulle blifva konungar». Svarslös blef
hon nog icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga svarat:
»Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda konung, icke lefva
länge på jorden och icke skåda någon afkomma; din moder skall icke
glädjas af dig, och ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.»

Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. Präster och munkar,
gentemot hvilka hon heller icke sparade på skarpa ord, ha också i början
sökt undergräfva hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen om
att en munk en dag under åberopande af en legendsamling, »Fädernas
lefnad», sökt uppvisa, att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller
rent af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes
uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som icke kunde tro, att
Gud utvalt en kvinna till tolk af himmelrikets hemligheter.

Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, hade en dag i
Stockholm slagit öfver henne ett spann vatten, när hon befann sig på en
af de trängsta gatorna i den gamla staden.

Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög grad bidragit till att
öka Birgittas längtan från världslifvet. I tvenne längre pilgrimsresor
sökte hon också den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde
lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt Olofs graf i
Trondhjem; tidpunkten när den företogs känner man icke, endast en del
anekdoter därifrån, såsom att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru
man icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för andra skulle
varit försakelser, upptog hon knappast på detta sätt. Den hårda bädd hon
vant sig vid och den köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång
på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, emedan hon
icke ville störa folket, som sof i stugorna på stranden – det var
umbäranden, som ådrogo sig till och med den föga ömtåliga samtidens
beundran.

De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade emellertid länge
hägrat för Birgittas håg, och hon kunde minst af allt glömma, att fyra
släktled af hennes ätt vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En
sådan vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen vuxit upp. De
båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern Märta var gift, och Katarina
gifte sig snart med riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i
olika klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för Birgittas
natur icke endast heligheten utan också de äfventyr, som voro förenade
med en utländsk resa, måste innebära någonting lockande.

Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med abboten Svenungus i
Varnhem såsom biktfader, ut på den långa resan, från hvilken vi icke äga
många underrättelser mer än namnen på några orter, där pilgrimerna
stannat för att bedja. Troligen står dock den franska resan i något
samband med det intresse Birgitta senare under vistelsen i Rom i sina
uppenbarelser visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land
led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, som uppstått
just ett par år före pilgrimsfärden. I en syn ser hon Frankrikes
skyddshelgon, Sankt Dionysius, bedja Guds moder om hjälp för sitt land,
»där själarna ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar
nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus och beskrifver
för honom Frankrikes och Englands konungar som två »de grymmaste djur»,
hvilka åstunda att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med att
Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra.

Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt slut. I
Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig riktigt hafva
tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort tid efter ankomsten till
hemlandet nedlades han på dödsbädden och dog i Alvastra
cistercienserkloster den 12 februari 1344. Han hade begifvit sig dit i
tanke att blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning.

                   *       *       *       *       *

Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder och af den döende
mottagit ett »fingergull», som han bedt henne bära till minne af deras
äktenskap, hvilket i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det
ingåtts, dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar senare
strök hon ringen af fingret och kastade bort den: hon hade gjort sitt
lifs största erfarenhet, hon hade utbytt den jordiska kärleken mot en
himmelsk. Vi låta hennes biografer här tala:

»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande i sitt kapell,
fattades hon af hänryckning, och därunder såg hon ett glänsande moln,
och ur molnet hörde hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef
skrämd, och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde hon
till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då hon för andra gången
efter några dagars förlopp förrättade bön i samma kapell, syntes ånyo
det glänsande molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma röst
och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men hon förskräcktes ånyo,
flydde till sin kammare, biktade och tog nattvarden, såsom förut
misstänkande, att rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje
gången låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter det glänsande
molnet, och i detta varsnade hon gestalten af en man, sägande: ’Kvinna,
hör mig; jag är din Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin
räddhåga ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde hon
gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare och kan icke
bedraga. Jag talar till dig icke blott för din egen skull utan för de
öfrigas frälsning. Hör hvad jag säger och gå till magister Mathias, din
biktfader, hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens andar. Säg
honom från mig det som jag säger dig, emedan du är min brud och
förbindelsen mellan mig och människorna. Du skall höra och skåda andliga
ting, och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’»

Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, professor Henrik
Schück, påpekat, att den stora hvälfningen i Birgittas lif, den som
gjorde henne till helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i
en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer i en förskjutning
af dess tyngdpunkt. Det öfverskott af krafter, som alltid funnits i
hennes rika natur, späktes icke till döds: det öfverflyttades endast
till ett nytt verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon hade
alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått af känsla och
fantasi, men hon hade också alltid varit en stark kvinna med styrkans
kufvande och imponerande härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för
att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande
förhållanden få användning i världen, och Birgittas krafter hade
hittills helt tagits i anspråk af hennes dubbla kall inom hem och
hoflif. Moderns och hustruns ömhet uttryckte endast den ena sidan af
samma natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och
hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; Birgitta, om
någon, bevisar den gamla satsen, att den bästa kvinna alltid har något
af man i sitt innersta väsen.

Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade henne den hon själf
säger sig ha älskat som sitt eget hjärta. Barnens uppväxt och brytningen
med hofvet hade redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de
jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. Det stod henne
nu fritt att, om hon så ville, sluta sina dagar i ett nunneklosters
stilla enformighet, ömsom eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna
världsliga minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet af böner.
I så fall hade hennes händers verk kanske nu hängt i sakristiornas
skräpvrår i våra gamla landtkyrkor och endast framtagits till
förevisning, men Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de
många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i historien.

Nu är det emellertid med diktarens och härskarens gåfvor som med
strömmarna, att dämmer man för dem på ett håll, så leta de sig väg på
ett annat. Den kraft, som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan
endast skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt sitt
tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt orättvis
stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus säga: »Ditt hjärta var
kallt och hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men
hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din make dog.»
Själf lefde hon hädanefter nog också helst i den tron, att den nya lågan
förstört allt det gamla inom henne, att det var ett svalg befästadt
mellan hennes förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick det icke
så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin så till vid den
företeelse inom själslifvet, som verkligen förtjänar det kristna namnet
omvändelse. Den iakttagelse litteraturhistorikern gjort rörande
Birgittas omvändelse är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin
tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man det vid denna
»omvärdering af alla värden», där kraften växer sig stark i nya makters
tjänst, tvingas att välsigna i stället för att förbanna, att bygga upp i
stället för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen i glädje.

På detta sätt är det också, som man med ett visst berättigande kunnat
tala om en religion för hvarje personlighet: det gamla kynnet, de gamla
naturanlagen trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen
genomträngda själslifvet.

Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt och mäktigare aflopp,
då hennes reformdrömmar icke längre inskränktes till Sveriges kyrka och
politik utan fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt
medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans skulle tjäna Guds
rike. Så fick hennes varma jordiska kärlek intet dödssår af mannens död,
såsom hon själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina gamla
drag, sina jordiska former, i den nya kärleken till brudgummen Kristus.
Medeltidens katolska mystik har nämligen med sin nutida protestantiska
afkomling, pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska
liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande icke endast
förhållandet mellan den kristna församlingen och dess herre utan också
föreningen mellan Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett
rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och därför
jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge sig utlopp, att få »lustas
andeligen», som den fornsvenska öfversättningen af Birgittas
uppenbarelser kallar det – då nämligen den lekamliga lusten, den
jordiska njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst högtstående
förmenad.

Häraf komma de många religiösa liknelser, dem Birgitta hämtar från den
erotiska kärlekens område, icke minst i inledningen till de olika
uppenbarelserna, där den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta
»min sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig så
ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster att bo hos dig.»

Observera också följande ställe, där Kristus säger: »Om du intet
åstundar utan mig, om du försmår allting för min skull, ej blott barn
och föräldrar utan äfven heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den
dyrbaraste och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag skall gifva
mig själf såsom lön och morgongåfva ... Om du det gör, då skall ditt
hjärta vara i mitt hjärta och upptändas af kärleken till mig, liksom det
torra riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, så att alla
världsliga ting skola varda dig beska och köttets lustar såsom etter. Du
skall hvila i min gudoms armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan
andens glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans olja minskades
ej, under det Gud, efter profetens ord, lät det regna öfver jorden? Jag
är den sanne profeten. Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens
och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.»

Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva i kärleken till
Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer eviga kval eller evig salighet,
må vara likgiltigt, ty då vår egen själfviska vilja en gång utrotas,
»förvandlas vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom
gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, brännande kärlek
hämtar själen evig kraft och ungdom. »Den fågel, som kallas Fenix,
plägar, då han åldras, på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och
när veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i elden, men ur
hans aska uppstår en annan Fenix. Så skall ock den själ, som upptändes
af den gudomliga kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och
bättre.»

I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter ser sin egentliga
lifsuppgift; de äro också den förnämsta källan till studiet af hennes
karaktär, och genom dem tillhör hon icke endast vår svenska
litteraturhistoria, såsom vår största medeltidsskald, utan är öfver
hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. Som det första
utkastet till den tidigare serien af hennes uppenbarelser troligen är
att hänföra till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes resa
till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets uppkomst.

Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare härvid har varit en annan
af den svenska medeltidens märkligare personligheter, af samtida
författare omtalad såsom »_magister Mathias_, professor i den heliga
skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom författare till flera
arbeten, af hvilka de flesta äro helt eller delvis bevarade i
handskrift, såsom en lärobok i poetik och en samling berättelser,
afsedda att användas som exempel i predikningar. De bland hans skrifter,
som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, äro dock utan tvifvel
dels hans stora bibelverk: en samling latinska förklaringar till hela
bibeln, dels en särskild, under medeltiden mycket högt skattad
utläggning af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska
bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken liten bit af Nya
testamentet i behåll, men vi äga ännu Moseböckerna i en fornsvensk
omskrifning och utläggning, för hvilken troligen Mathias’ bibelverk
ligger till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska
bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande och att det varit
därur, som hon fått sin ganska omfattande och under medeltiden sällsynta
kunskap i bibeln.

Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan tidigt. Man har gissat,
att han till och med varit hennes ungdomslärare, eftersom han alltid
kallas hennes förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att han
mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone från tiden
närmast efter hans död innehaft denna ställning. Mathias var närvarande
vid hennes första uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till
icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, valde till
bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, visserligen icke själfva
munkklostret men dock ett närbeläget och till klostret hörande hus.
Pratet tystnade likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så
ansedda andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, _Petrus
Olai_.

Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde deras umgänge,
med de tillfällen till rikt andligt utbyte det medförde, framför
vistelsen i ett af dåtidens nunnekloster. Det är också under denna tid,
som hon börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon ännu
icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen eller
skriftligen för henne öfversatte helgonlegender och annan litteratur,
som i latinska handskrifter fanns tillgänglig i klosterbiblioteket.

Birgitta har dock under samlifvet med den lärde teologen icke varit
endast den mottagande. Mathias beundrade till den grad sin inspirerade
lärjunge, att han icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina
predikningar offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda
exempel, så att hon själf måste bedja honom låta bli det. Ofta frågade
han henne till råds i kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande
Uppenbarelseboken, och vissa delar af Birgittas uppenbarelser härröra
tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt gäller detta femte
boken däraf, som tycks ha tillkommit, då hon var stadd på en resa i
Östergötland tillsammans med sin biktfader och några andra andliga.
Boken utgöres nämligen egentligen af en enda sammanhängande
uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar till en kättersk munk, som
uttalar allahanda tvifvel på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar
honom »brudgummens» vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke svårt
att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens spetsfundigheter
väl bevandrade lärarens ängsliga frågor, vederlagda af hans mindre lärda
och därför mera barnsligt troende skriftebarn.

Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det stöd hon behöfde för
att få sina uppenbarelser erkända som gudomlig sanning inom den
teologiska världen. Det fanns under denna det religiösa svärmeriets tid
godt om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» på läpparna, men
så naiv var dock icke ens medeltiden, att alla dessa uppenbarelser togos
för goda. Innan kyrkan erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades
tvärtom en noggrann undersökning af skolade teologer, och säkerligen
blef kritiken icke mildare, därför att man hade en kvinna att göra med.
Historien visar, att den katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en
lekmannakyrka till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att befria
sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart till ett prästens
lydiga verktyg – detta till och med när det gällde sådana områden som
fattig- och sjukvård, dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis
»kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och hur mycket
erkännande af den redan halft bortglömda läran om det allmänna
prästadömet måste då icke erfordras, innan medeltidsteologiens målsmän
kunde lära sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller!
Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap af redan offentligen
erkändt helgon kunde skydda hennes uppenbarelser från att af det stora
kyrkomötet i Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det har
rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka inom den katolska
världen gå och gälla för att vara hennes verk, ehuru de bevisligen icke
äro det, på 1600-talet blifvit införda i kyrkans förteckning öfver
förbjudna böcker!

Under sådana förhållanden var det för Birgitta af oskattbart värde att
bland sina närmaste vänner äga Sveriges dåförtiden mest framstående
teolog, som kunde pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens.
Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde man nämligen
enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; hvad det här gällde, var
endast att, liksom i ett annat mycket kändt fall – rättegången mot
jungfrun af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo.
Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast är Mathias’
auktoritet, som från början skaffat Birgittas skrifter deras anseende
inom kyrkan, på så sätt, att han skilt ut de uppenbarelser, som icke
voro ingifna ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska
utläggningar och rekommendationer till biskopar och andra framstående
män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse finnes ännu kvar.

Åren för den dagliga samvaron med magister Mathias var säkerligen
Birgittas lugnaste tid, men den var kort: 1348 skildes de båda vännerna
åt, emedan Mathias såsom konungens främste rådgifvare måste följa med på
det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då företog. Korståget
berodde på ett länge sedan afgifvet löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta
icke tröttnat att påminna konungen. I minsta detalj hade hon
föreskrifvit de kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka
fanor som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, för att
Guds välsignelse skulle följa företaget. Säkert var det också hon, som
förmått konung Magnus att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att
Birgitta, när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från sin trogne
rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad öfver hans afresa, som hon 1346
erhållit en gudomlig befallning att resa till Rom.

Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert nog; enda
resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. Icke heller fick Birgitta
någonsin återse Mathias. Han öfverlefde visserligen korståget men dog
strax efter hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, där han
lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars grundmurar delvis ännu
finnas i ett hus vid Svartmangatan. Birgitta, som då vistades i Rom,
lär »i anden» ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på
»tankeöfverföring», hvarom icke endast medeltiden gifvit oss sägner.

Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias gifvit, det finna
vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap under de fyra åren af
deras samvaro. Sannolikt förskrifver sig öfver hälften af de
uppenbarelser, som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler,
från denna tid. Denna verksamhet har aldrig afstannat i den mening, att
hon icke också efter skilsmässan från Mathias fått mottaga
uppenbarelser; hennes biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen
inträffat. Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska lärdom
synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas gudomliga
ursprung, och detta förklarar måhända, hvarför större delen däraf fått
vänta på utgifning till slutet af hennes lif.

Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock icke efter
skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade priorn i Alvastra hade redan
under Mathias’ lifstid varit henne behjälplig vid öfversättningen af
uppenbarelserna, och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne,
magister _Petrus Olai_, föreståndare för Helgeandshuset i Skeninge.[1]
På grund af namnlikheten har han ofta blifvit förväxlad med sin vän
priorn; vi skilja dem åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus.
Liksom de andra båda teologerna var han en from och Birgitta varmt
tillgifven man, men han var trots sin magistertitel Mathias djupt
underlägsen i teologisk lärdom, och Birgitta har själf haft blicken
öppen för denna underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en
uppenbarelse uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans mindre
fulländade latin och råder honom en gång att öfverlämna en af honom
själf författad hymn till biskop Heming i Åbo för att möjligen efterses
och kompletteras. Det är troligen denna tydliga misstro till magister
Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, att Birgittas
författarverksamhet numera för en längre tid i viss mån tycks ha legat
nere.

[Fotnot 1: Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande.]

Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller under denna period
saknat. Alvastrapriorn, för hvilken hon egentligen tyckes ha hyst större
förtroende än för sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del
af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, som
hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta uppenbarelserna på latin.
Detta språk hade hon visserligen redan mot slutet af sin vistelse i
Sverige börjat lära sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den
tidigare vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon kunde läsa en
del latinska böcker, men hon var ju vid den tiden en äldre kvinna, och
hon lärde sig aldrig tala eller skrifva språket. Sina uppenbarelser
nedskref hon därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi äga på
Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes egenhändiga utkast i
behåll. Genom jämförelse mellan det ena af dessa utkast och den latinska
öfversättning, som priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han
gjort sammandrag och uteslutningar i den ursprungliga texten, något som
för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp hade om nödvändigheten
af ordagranna öfversättningar, var fullkomligt vanligt. Detta
förhållande har emellertid haft till följd, att de Birgittas
uppenbarelser vi nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången
gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, som tydligen ofta
förefallit hennes teologiska rådgifvare alltför våldsamt kritisk mot
dåvarande kyrkliga och politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva
okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den
helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke
säkerligen icke mindre värd än den påfliga!

                   *       *       *       *       *

Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta anträdde sin
romresa; i alla händelser var hon framme vid jultiden 1349. En sådan
resa var denna tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa,
farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar icke efter yttre
faror. Och Birgitta hade stora mål för sin återstående lefnad: hon ville
föra påfven tillbaka till Rom, och hon ville där mottaga hans
bekräftelse på den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i
Alvastra utarbetat regler.

Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid första påseende
främmande nog, men de bland oss, som äga religiösa intressen, kunna ana
hvad det innebar, om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets
katoliker nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. För
medeltidens fromma var påfvemakten liksom ett synligt vittnesbörd om
sanningen af Jesu löfte att vara när sina trogna alla dagar intill
världens ända. Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin
kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver på hans
efterträdare – så var den medeltida tron, som ännu icke hade hunnit
rubbas af några historiskt-kritiska frågor. Och då åt Kristus hade
gifvits all makt i himmeln och på jorden, måste ju Kristi jordiska
ställföreträdare förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, i hvars
hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla romarväldets dagar
ansågs ligga, var därför i sin ordning egentligen endast påfvens
världslige vikarie, skyldig att tjäna denne vid gudsrikets upprättande
på jorden. Så bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider
liksom en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve och kejsare.
Kejsardömet, eller, som det kallades, det heliga romerska riket,
betecknade därför hela den kristnade statsmakten. Föreställningen om
»monarkien», som man också brukade säga, hängde så segt fast i den
historiska undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan Skytte
1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges deltagande i
trettioåriga kriget behandlades – om också blott liksom formellt och för
traditionens skull kunde invända något om att det var »mot gud och
samvetet att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket måste
äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen hämtade
föreställningar erkänna, att det låg någonting storartadt i denna
medeltidstanke, som redan på jorden och politiskt taget sökte upprätta
ett enhetligt, alla folk omfattande gudsrike.

Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt utom lofvande ut
för förverkligandet af denna tanke. Korstågstidens religiösa idealer
hade redan undanträngts af furstarnes sträfvan efter en stark världslig
makt, och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande.
Båda företeelserna framträdde skarpast i Frankrike, där påfven för
närvarande vistades i nesligt beroende af den uppåtsträfvande
konungamakten och hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store
italienske skalden Petrarca skildrat på följande sätt:

»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen vanvett,
kyskheten skam, och hvar dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande
gamla bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och
gapskrattade.»

Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne sågo nu i påfvens
återvändande till Rom, och därmed till oberoendet, första villkoret för
en bättre sakernas ordning inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar
tagit sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det intet
onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle kunna vara vald
till Guds verktyg för att genomdrifva en kyrkoreform. Redan 1348 hade
hon skickat biskopen i Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven
Klemens VI att återvända till Rom.

Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta under vistelsen i
Alvastra; uppenbarelsen om den nya nunneorden med Vadstena kloster som
medelpunkt hör också med till de för tiden betecknande reformtankarna.
För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf och det
naturliga världslifvet alltid tett sig som oförenliga motsatser, och den
enda utväg man kunnat finna till kompromissande mellan bägge har bestått
i skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, som endast
behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre för de andliga, som
dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet och lydnad och genom sina
»öfverloppsgärningar» godtgjorde för de andras världsliga lif.

Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig som idealet, kunde
världsmänniskorna alltför ofta, därest de togo saken allvarligt, komma
att känna sin religiösa »underlägsenhet» tyngande för samvetet.
Helgjutna kristliga karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud
bestämt deras uppgift i världen, voro därför under medeltiden säkerligen
sällsynta nog utanför klostermurarna. Vi spåra samvetsbetänkligheter
redan i Birgittas äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare
religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän och -kvinnor», och
de reformationsrörelser, dem medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen
från klostren. Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med
kluniacenserrörelsen; detsamma gäller ock om tiggarordnarnas folkliga
rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne själf kallad
Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, var ämnad att bli en länk i
denna kedja. En egendomlighet skilde den dock från alla föregående
ordnar: den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till gemensam
gudstjänst och arbete för män och kvinnor inom samma kloster, dock på
det sätt, att de manliga ledamöterna skulle vara ett fåtal och
uppfattades såsom väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket
framgår af ordensregelns stadgar.[2]

[Fotnot 2: Se bihanget.]

Men hennes orden var också på visst sätt afsedd att blifva en
folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till munkarnes skyldigheter
hörde att om söndagarna på svenska utlägga bibeln för allmänheten, en
uppgift som dock icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska
världen, eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat
reformerande. Birgittas förordning i detta afseende är emellertid ett
ytterligare bevis på att det icke först var protestantismen, som hos oss
införde predikan på modersmålet.

Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara en
uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, där uppfostran
icke blott inskränkte sig till meddelandet af några vissa kunskaper utan
afsåg hela personlighetens utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg
vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning är tydlig, och de i
Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde i allmänhet Sveriges förnämsta
släkter.

Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under vistelsen i
hemlandet, men det absolut nödvändiga fattades: påfvens bekräftelse.
Kyrkans insegel skulle Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk,
och hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många andra af
medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans fördärf och påfvedömets
laster, kunde allt detta icke förmå henne att misströsta om dessa
institutioners gudomliga ursprung och slutliga seger öfver synd och
värld. Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske påfven, men
ämbetets helighet betviflade hon aldrig. Finns det än reformtankar hos
Birgitta, kan hon sålunda dock aldrig jämnställas med reformationens
förelöpare; hennes reformnit står helt och hållet på katolsk grund, och
endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant finna hvad vi numera
kalla uppbyggelse af hennes skrifter, såframt man icke med uppbyggelse
menar den stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska
mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne turisten, som studerar
deras målningar.

Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och rättrogna katoliker
myllrade på alla gator. Man har beräknat, att omkring tio gånger så
många främlingar som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora
aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, då staden endast
hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, var nästan omöjligt för
alla resande att få härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade
dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak öfver hufvudet,
känd som hon var såsom en märklig och inflytelserik person; man kallade
henne i Rom icke sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon i
ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt hus, som eljest var
afsedt till ämbetsbostad åt en kardinal. Därefter erbjöds henne fri
bostad hos en vän, den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus
låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd plats. Det är nu
ståtligt restaureradt och innehafves af en polsk nunneorden, som med
stor vördnad omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem för
främlingar.

Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu lefde och minnet af
Dantes personlighet ännu icke försvunnit från Italien. En del af de
konstnärer, som förebådade renässansen, hade också hunnit smycka
kyrkorna med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som vi ha
något bevis på att Luthers romresa medfört annat än moraliska och
religiösa intryck för honom, lika litet kunna vi på Birgittas skrifter
skönja, att samtidens konst och diktning haft något att säga henne.
Nämner hon något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen:
sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från Gud. Det är
Roms kyrkliga och politiska förhållanden, som taga hela hennes intresse.
Det kyrkliga tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom var
en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men härmed följde äfven en
nästan fullständig brist på politisk ordning, för att icke säga det
enklaste rättsskydd. Betecknande var, att herraväldet öfver staden var
så godt som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och Orsini,
hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. Röfvarband huserade
för öfrigt obehindradt, och det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om
dagen, liksom man om natten var tvungen att förvandla husen till små
fästningar. Tillståndet återspeglas i följande af Birgittas
uppenbarelser:

»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; därför äro dina
portar utan vård och dina kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda;
offret och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför stiger ingen
ljuflig doft från din främsta kyrka. – Men nu vill jag tala om Rom,
såsom profeten talade om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i
henne, och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu är hon
förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro mandråpare. O Rom, om du
kände dina dagars tal, skulle du gråta och icke fröjdas! I forna dagar
var Rom såsom en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd af de
kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad af martyrernas blod och
blandad med helgonens ben. Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför
att deras väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och utan
försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro Guds mur, sprida sig
och utöfva köttets gärningar; de gudomliga kärlen säljas skamligen, ty
Guds sakrament bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna
äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma till kärlekens
gärningar, och ehuru han vidrör Guds lekamen, bor Gud icke i hans
hjärta, hvilket är uppfylldt af världens fåfänglighet.»

Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif i Rom. Hennes dag var
noga indelad; sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök
och välgörenhet mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde,
hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, hvilket
under olika tider bestod af bland andra sådana personer som hennes barn
Katarina och Birger, priorn Petrus och magister Petrus, och hvilket för
öfrigt gästfritt mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft
svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon rent af satte sig
bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens tiggeri hade ju också
prägel af ett slags botöfning.

Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade hon det ena
brefvet efter det andra mot påfvarne. Klemens VI och Innocentius VI
lefde och dogo i Avignon. Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga
intåg i sin residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök
till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos påfven. Troligen är
det vid denna tid hon först ansökt om stadfästelse på klosterregeln.
Denna stadfästelse lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och
trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf säger, att hon
juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord till honom, sagt honom,
att hans tid var kort och att han därför borde akta på hur de åt honom
anförtrodda själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven icke stadfästa
regeln utan betalning, skulle Kristus själf bekräfta den. Den glädje
påfven skulle få känna efteråt skulle vara vittnesbörd om att detta
verkligen var en befallning från Frälsaren.

Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet.

Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför Roms murar, på
ett par smärre resor till Assisi och Neapel; nu drog hon ut på sin sista
långa pilgrimsfärd, till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser
flerfaldiga gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast för
att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 uppenbarade sig Kristus
åter för sin brud för att trösta henne under dödsarbetets plågor; därpå
åhörde hon mässan, mottog sakramenten och utandades sin sista suck,
omgifven af sina närmaste.»

Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes dotter Katarina, den
första abedissa i Vadstena och själf till sist inskrifven bland
helgonens tal, ansökan om att få sin moder uppsatt på kyrkans
helgonförteckning. Ansökningen understöddes af kung Albrekt och hans
stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien och flera romerska
ädlingar anhöllo därom. På Urban VI:s tillskyndan kom också 1390
generalkonfessorn i Vadstena, Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till
Rom för kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, Lars
Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen beskrifning på hur
denna tillgick.

När Petrus kom, var Urban redan död, och det var för påfven Bonifacius
IX, som munken fick framlägga bevisen på Birgittas helighet, hvilka
öfverlämnades till undersökning åt en fransk, en engelsk och en
italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter önskan, utlystes i
den franske kardinalens hus en sammankomst, där hvar och en, som hade
något att invända mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk
invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas död, och en
annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit anmärkningar mot
Birgittas skrifter. Men invändningen tystades tämligen omildt af
kardinalen, som för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken
afgjord.

Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa allt som behöfdes till
Peterskyrkans och påfliga palatsets smyckande för kanoniseringen. 600
vaxljus, 5,000 lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor
kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade dryga pengar.
Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen den 7 firades helgonet
med klockringning i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga
palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade om Birgitta,
hennes underverk och uppenbarelser, upptog påfven själf, knäböjande, en
lofsång, slog så upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon
och inskref där Birgittas namn.

Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes hymnen »Bed
för oss, Birgitta». I Peterskyrkan hölls gudstjänst på aftonen, och
följande dag förrättade påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig
offring skedde.

Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen att, utan att dock
själf få vara med, bjuda påfven på middag; Bonifacius hade nämligen
förklarat sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike höll
däremot stor middag i sin trädgård för hvem som ville vara med, och
därvid gick naturligtvis åt en oerhörd massa mat och dryck.

Helgonets reliker framvisades på måndagen.

Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, som åtog sig att
betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, troligen till följd af
att han såsom släkting till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som
frände till det nya helgonet.

                   *       *       *       *       *

Återstår nu att säga några ord om fullbordandet af Birgittas båda
förnämsta verk, Vadstena kloster och uppenbarelserna. Till klostret hade
Magnus Eriksson redan 1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark
silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta trots alla
misshälligheter dem emellan dock för honom var en auktoritet. Klostret
invigdes 1384, och dotterkloster anlades i främmande länder, i England,
Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och Italien.
Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga kulturhärdar, där
krönikor författades, en stor del af vår medeltidslitteratur afskrefs,
främmande böcker öfversattes och förbindelser med främmande folk
uppehöllos, handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga
predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens renlärighet i
Norden blefvo birgittinerklostren äfvenledes af stor betydelse. Eriks af
Pommern skrifvelse till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden
fredade den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, och en
ifrig dansk motståndare till reformationen förehöll Gustaf Vasa, att
öfvergifvandet af Birgittas uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges
olyckor.

Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag till Vadstena kloster,
men 1595 gjorde hertig Karl slut på resten af katolicism i Sverige; de
elfva kvarvarande nunnorna och deras biktfader måste den 13 december
detta år lämna fäderneslandet.

Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta utgöres dock af
hennes uppenbarelser. Deras fullbordande och slutliga utgifning äro
förknippade med namnet på en man, som mot slutet af Birgittas lif på
visst sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom han
kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk rådgifvare. Det var
den spanske biskopen _Alfons_, som af kärlek till ett lif i religiösa
betraktelser afsagt sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid
af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han var henne också
följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, och på grund af Kristi
befallning öfverlämnade hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som
må förtydliga de mörka punkterna och som förstår den rättrogna meningen
af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger Kristus sedan, »min ande
öfvergifver någon gång mina utvalda, och de få då själfva afväga och
pröfva mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen öfverläggning
må klarare och bättre utveckla min mening.»

Den teologiska granskning, som Alfons sålunda fått i uppdrag att utföra,
var färdig, tills uppenbarelserna före helgonförklaringen skulle
öfverlämnas till påfven. Att ordna dem efter innehållet, som han också
tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls den mycket
orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk ordning gjorda
uppställning, som härrör från priorn Petrus och magister Petrus och som
bereder oss sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. De
värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig att framlämna vid
undersökningen före helgonförklaringen; de utkommo dock sedermera i den
första tryckta upplagan af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått
i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från början af
1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. Franska och italienska
upplagor finnas äfven samt en fornsvensk, som först på 1800-talet kommit
i tryck.

Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier voro de ej,
det öfvertygas man om redan vid en tämligen flyktig genomläsning. Att
förklara dem som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, som
nog blifvit försökt mer än en gång men som lider af betydlig ensidighet.
Hysteri var visserligen hos medeltidens både män och kvinnor en smula
vanligare än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda
andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar på samma gång så
mycken sund lifsuppfattning, så mycken vördnad för och rent af kärlek
till naturen, och uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur
hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att vi godt, trots
den profetiska formen, kunna i hennes skrifter känna oss på fast mark.

Förklaringen på det hela synes mig ligga i den omständigheten, att
Birgitta på samma gång var en religiös personlighet och en skald. För
hvarje verklig, själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så
protestantiskt frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen,
att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som uppenbarelser från Gud
till personligheten och alltså föranleda till stärkande af den
undergifvenhet under Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen.

Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; hon var
också skald, med skaldens oemotståndliga längtan att nedskrifva och för
världen förkunna erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort
detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna ord, det är
ingenting enbart för medeltidens författare typiskt; hänförelse tillhör
ju alltid det konstnärliga skapandets ögonblick. Och att ofta hennes
egna tankar tedde sig för henne som syner och meddelanden från de
rymder, som voro henne kärast – det är med hennes fantasi ingenting att
undra på.

Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur Birgittas personlighet
för oss, nyktra nutidsmänniskor? Jag tror fastmer, att vi på detta
betraktelsesätt ingenting förlora; en själfständig religiös personlighet
och en skald i samma individ, det är just förklaringen på en äkta
profetnatur, och öfverallt där sådana naturer visa sig – och detta sker
nog än i dag –, där framträder också något af gudomlig uppenbarelse i
mänskligheten. Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, och
därför torde heller ingen historisk skildring af Birgitta ens i trogen
karaktärsteckning öfverträffa den bild af henne, som Heidenstam i sin
enkla, vackra bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk.

Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon är dock en af de
starkaste föreningslänkarna mellan vår katolska medeltid och vår
luterska nutid. Äfven protestantismens svenska folk har i alla tider
skäl att se upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna
prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland och
folkbildning och för hennes både i klosterregeln och i hennes eget lif
framträdande uppfattning af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra
i samarbetet för Guds rikes förverkligande på jorden.




                                BIHANG.


                   Utdrag ur Birgittas uppenbarelser.

S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande ord: »Gör misskund med din
dotter, ty hon är lik fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i
dalen, där hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. Dock
hade hon så mycken kärlek till den herren, som bodde ofvanför berget,
att hon unnade och gaf honom af kärlek allt det, som hon hade lefvande.
Då herren säger, att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar
kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du behöfver det, utan
därför att du lät mig, fattig kvinna, bygga vid ditt berg och palats och
därför att jag är hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag
förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara otacksam mot din
nåd.’ Herren svarar, att han därför vill upptaga henne å sitt berg i
sitt palatium. Birgitta har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet,
som var världens kärlek och sina barn; därför skall Marias mildhet
försörja henne, och hon skall komma till Jesu palats, där tusen sinom
tusen änglar tjäna honom’.»

Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. »Hugnaden är den
helige andes ingjutelse. Bedröfvelse är, då orena tankar eller stolta
och leda tankar bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen
ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när hugen nödgas att af
skälig sak invefva sig i världsliga tings omsorg, så måga ock stundom
Guds vänner hugnas med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning,
af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet ohöfviskt är. Om
näfven jämt hölles knuten, krympte senorna och vanmäktades handen. Så i
andliga ting, ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, blefve
han uppblåst af högfärd och glömde sig själf, eller ock minskades hans
äras krona. Därför hugnas Guds vänner stundom med den helige andes
ingifvelse, och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, ty med
bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens frukt
rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger sina vänners frestelser så,
att de lända dem till förkofran och gagn, ty han gör allt rättvist, med
rätt mål och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, haf ingen
omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt löfte, ty skrifvet är, att
ingen kommer till Gud, utan Gud Fader drager honom. Så har ock skett med
dig, ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, har nu
blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, utan hvad Gud vill.»

                   *       *       *       *       *

»En af djäfvulens största frestelser är att vilja synas hvad man ej är
eller att åstunda vara det, som går öfver ens kraft och förmåga. Några
äro, som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina synder, hvilkas
vilja alltigenom är fördömlig, ty äfven om en människa dräpte sin
lekamen hundrade gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen,
därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver tiden och hälsan,
han gifver den goda åstundan. Han gifver rikedom och ära, han dödar och
gör lefvande, han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans hand,
och därför bör all heder gifvas honom allena och ingen människas
förskyllan räknas henne för något.»

                   *       *       *       *       *

Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan var det, som världens
hufvud, som är påfven, blidkade Gud med lefvernets helighet och goda
efterdöme, så som forna helgade påfvar gjorde, och därför hafva de andra
lemmarna blifvit vanmäktiga och tvinande. Snart skall dock plöjaren
komma, sänd af den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig
fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes hot, ej
någon människas värdighet. Arbeten därför, mina vänner, manligen och
ifrigt! Ty detta, som jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så
som jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande skola se
det med sina ögon, att fullkomnas må hvad skrifvet är: Varde deras
hustrur änkor och deras söner faderlösa, och allt det människorna
åstunda skall tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari
konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken må synas klar,
kornet starkt tröskas, att det må skiljas från ax och agn, och det, som
inneslutes i formen, skall tryckas och pressas, tills det får gestalt
efter formen. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag
gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara ödmjuka och mer akta
himmelriket än jordiska ting. För det tredje skall jag andeligen säga:
’Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun och
snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola förmå strida emot
eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. Jag upphöjde enfaldiga med min
visdom till att motstå de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de
bortgingo med hast.»

                   *       *       *       *       *

»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas hufvud, som sitter i mitt
säte, hvilket jag antvardade åt Petrus och hans efterkommande med
trefaldig värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva makt
att binda själarna och lösa dem från synden; för det andra, att de
skulle för de ångrande upplåta himmelrikets portar; för det tredje, att
de skulle tillsluta dem för de förbannade och för dem, som försmått min
lag. Men du, som skulle hela själarna och föra dem till mig, du är
sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde Petrus till en herde för mina
får, men du drifver dem åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer,
ty han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, att han i mitt
ställe måtte blifva herre; men du är mycket värre, ty med dina onda
gärningar drifver du ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda
föredöme dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod och
som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. Du är orättvisare än
Pilatus och grymmare än Judas, ty han sålde mig ensam, men du säljer
icke blott mig utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och
fåfäng ära.»

                   *       *       *       *       *

Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: »Herre biskop!
Vår Herre Jesus Kristus sade till mig, att jag skulle tillskrifva eder
nedanstående ord, hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett
tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa svarade jag,
att liksom Jona var i hvalfiskens buk under tre dagar och tre nätter, så
låg jag, jungfruns son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och
sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så skall ock denne påfve
Gregorius mottaga min varnings tecken, att han må frälsa själarna. Må
han förrätta sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på
själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till sin forna
betydelse; då skall han undfå ett tecken och den evinnerliga tröstens
frukt. Men såvida han ej hörsammar mina ord och icke kommer till
Italien, skall han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott
det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna förtviflan, så
länge han lefver; om än hans hjärta kan förefalla att äga någon hugnad,
skola likväl samvetskvalen och den inre oron icke öfvergifva honom. Det
tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar dessa underbara
ord till en kvinna; till hvilket mål och till hvilket gagn, om icke till
själarnas frälsning och båtnad och på det att de onda må rättas och de
goda blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och Bernabo
(Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig på det högsta emot,
emedan otaliga själar därigenom vedervågas; därför vill jag, att fred
slutes, ty äfven om påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre,
att han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske kunde, än att så
många själar förloras i den eviga fördömelsen. Angående Frankrike får
han intet veta, förrän han personligen kommer till Italien. Själarnas
fördömelse är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför må påfven
endast lyssna till mig, emedan – om än alla afråda honom från att
begifva sig till Rom och sätta sig däremot så mycket de kunna – han bör
förlita sig på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga andra
skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna i boet sträcka
upp sina hufvuden, skria och fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag
med glädje gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och
lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan påfven tvekar,
huruvida han för fredens stiftande och min kyrkas rensning bör komma
till Rom, vill jag, att han kommer under närmast följande höst, och må
han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare gärning än
den att återvända till Italien».

                   *       *       *       *       *

I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref af Birgitta till en
biskop, som öfvertagit styrelsen af Mark Ancona i Italien och i sitt
samvete kände sig oroad öfver att nödgas vara borta från sitt stift,
emedan han ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans vård.
Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade Gud mest, antingen
att han vände tillbaka till sitt stift, eller att han fortfore att
förvalta det ämbete, som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll
han då följande svar:

»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! Ärevördige fader!
Först en ödmjuk hälsning. I hafven i ödmjukhet skrifvit, att jag, en för
eder okänd kvinna, skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i
sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess värre är en
stor synderska och helt ovärdig att bedja för eder. I hafven ock
skrifvit till mig, att jag skall gifva eder några andliga råd till
frälsning af eder själ.

Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet och som en god fader
velat uppfylla er önskan, i det att han icke har aktat på mina synder
utan blott har sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då
jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika ting, bad för eder
till min Herre Jesus Kristus, visade han sig själf för mig i anden och
sade till mig i en liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra
andliga ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter och
alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina kyrkor och förvalta
andra ämbeten för att nå högre äreplatser och blifva aktade af
människorna, äro, till och med när de i sin förvaltning icke göra sig
skyldiga till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som
blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. Häraf, vördige
herre och fader, har jag insett, att I skolen göra så: Rannsaken i edert
samvete, om dessa får, nämligen de som äro eder betrodda i edert
biskopsdöme, under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt styrda
eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, och sen I dessutom,
att I genom förvaltningen af Mark Ancona kunnen uträtta mera till Guds
ära och själarnas frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder,
att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande ämbete, såframt
det ej blott är längtan efter ära eller fåfänglig berömmelse, som
fasthåller eder där. Men om edert samvete däremot säger eder motsatsen,
så råder jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, vända
tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder anförtrodda stiftet för
att styra edra eller rättare Kristi får och med ord, exempel och gärning
vakta dem, icke sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och
troget som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre och fader, att
jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, skrifver detta till eder.
Jag beder vår sanne och gode herde, som värdigats dö för sina får, att
han ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta hans får och
intill döden uppfylla hans härliga och heliga vilja.»


                       Utdrag ur ordensreglerna.

Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, och munkar och nunnor
äro afskilda från hvarandra äfven under gudstjänsten.

Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf apostlarne och Paulus,
och 4 mässdjäknar, som beteckna kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus,
Gregorius, Hieronymus. Prästerna igenkännas på ett rödt kors,
mässdjäknarne på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa 13 präster,
4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra således inalles 25. Abbedissan
väljer med biskopens råd och konventets en af de 13 prästerna till
konfessor.

Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga böner samt predika
öfver skrifttexten å modersmålet vissa dagar för nunnorna.

Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som äro präster, till
hjälp i skriftermålet.

Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan.

Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk 25. Nunnornas tid delas
mellan gudstjänst, läsning och handarbete.

Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande vek, ej bruten, ej
lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig och ödmjuk. Det är styggelse
för Gud, när rösten höjes mer för åhörarnes skull än för Guds.

Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt kloster skall byggas.
Konfessor må ock utgå med bröder i klosterärenden eller för kätteris
öfvervinnande, om så behof varda kan.

Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna idka läsning,
samtal och studier samt med konfessors lof för hugnads skull gånga och
spatsera.

Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. Vid
intagning i klostret frågar biskopen nunnan, om hon ej nödgas till
»renlif» af blygd eller af världens motgång eller gäld.

Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd fana med Kristi
pina och jungfru Marie beläte. Nya bruden skåde Kristus på korset och
läre sig tålamod och fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria.
Innanför kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger hennes ring,
och två tända ljus bäras framför henne och skola brinna, så länge mässan
sjunges. Biskopen läse därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud,
som fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna ring, och såsom
din tjänarinna bär detta brudetecken utantill på handen, må hon ock bära
din tro och kärlek innantill i faderns, sonens och den helige andes
namn. Amen.

För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin nunnedräkt under bön.
Därefter läses litanian under åkallan af alla helgon för Guds
tjänarinna. Däruppå meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon
tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår med mull, som sättes
vid dörren, förrän mässan börjar. Under en lofsång gå biskopen och
bruden till samma dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan,
som bidar vid dörren med konventet.


                          Ur Birgittas böner.

Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe och manligaste
riddare. Du gjorde den största gärning och tålde den hårdaste pina i
världen. Nu må din ära utropas af allt himmelrikets härskap upp till den
höjd, där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge ock det
ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund finnes, och ditt lof må
förkunnas i världen, både bland dina vänner och ovänner, för det du var
den förste och främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din
kärlek må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den timmen, då du
sade: »det är fullkomnadt», och till dess du antvardade din ande i din
faders händer. Då syntes din kärlek, att du hellre ville, att ditt
hjärta ginge sönder, än att själarna skulle mista himmelriket.

Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, att han domnade i
sin styrka och sina krafter och allt djäfvulssläktet röt och skalf af
rädsla. – –

O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs lefverne, då du
ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse till evärdlig glädje.
O, hur manligen du fullkomnade ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då
du tolkade och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du instiftade
skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du med ditt hjärteblod
öppnade himmelriket; ditt hjärta är oförtrutet tillreds att göra
rättvisa och fördärfva orättvisa. Du, som är min själs och min lekamens
allrakäraste öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns Son, dig
äre och tacke allt det i himmelriket är för den glädje där skall vara
förutan ände!

Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker mitt hjärta vara
beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat vore en etterblemma; där stånda
ock genom hjärtat två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som
tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre Gud, detta är mig
omöjligt att göra själf utan med din hjälp, därför beder jag dig för all
den ödmjukhets skull, som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan,
hvarmed jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den ödmjukhet, som
utan början hafver funnits i din gudoms dygd. Min Herre Gud, jag beder
dig, för det att ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den
taggen, som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek till man
eller barn, vänner eller fränder, och insätt där i stället gudlig kärlek
till mina medkristnas själagagn.

Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren på korset, gör mitt
hjärta brännande af din kärleks eld, så att allt, som där är dig emot,
må bortsopas af stormen.




                                Källor:


   Henrik Schück:       Svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1890.     
           » »          Illustrerad svensk Litteraturhistoria I.         
                           Stockholm 1896.                               
           » »          Birgitta. (Ord o. bild, 1892).                   
           » »          Några anmärkningar om Birgittas revelationer     
                           (Vitterhets-, Historie- o.                    
                           Antikvitetsakademiens handlingar 13: 1).      
                           Stockholm 1901.                               
           » »          Lifvet i Vadstena kloster. (Dagny 1901.)         
   Fr. Hammerich:       Den hellige Birgitta og Kirken i Norden.         
                           Köpenhamn 1863.                               
   Ellen Fries:         Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1891.             
   Gustaf Bergström:    Sancta Birgitta. Örebro 1898.                    
   A. Brinkman:         Den hellige Birgitta. Köpenhamn 1893.            
   Johannes Jørgensen:  Romerske Helgenbilleder. Köpenhamn 1902.         
   Heliga Birgittas uppenbarelser, utgifna af G. E. Klemming. Stockholm  
      1857-1875.                                                         
   Vadstena klosterregler, utg. af C. F. Lindström. Stockholm 1845. (De  
      båda sista i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.)             
   C. Bildt:            Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm 1900. 




      Systematisk förteckning å Föreningen Heimdals folkskrifter.


                A. Historia, biografi och statskunskap.

   1. Unionen, sådan den stiftades och sådan den blifvit. I. Den
   ursprungliga unionen. Af prof. R. Kjellén. 0,25.

   14-15. Unionen etc. II. Unionens historia (1814-1891). Af prof.
   R. Kjellén. 0,40.

   18-19. Unionen etc. III. Den nuvarande unionen. Af prof. R.
   Kjellén. 0,40.

   2. Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Af
   prof. S. J. Boëthius. 0,20.

   4. Uppsala möte 1593. Af d:r Karl Hildebrand. 2. uppl. 0,25.

   11. Olaus Petri, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af
   komminister Karl Hult. 0,20.

   16-17. Gustaf II Adolf, hans personlighet och betydelse. Af prof.
   Ludvig Stavenov. 2. uppl. 0,30.

   27. Alexander den store. Af d:r Richard Nordin. 0,25.

   36. Gustaf Vasa, hans personlighet och hans betydelse. Af
   riksarkivarien E. Hildebrand. 0,20.

   42. Karl XI:s personlighet och lifsgärning. Af d:r Rudolf
   Fåhræus. 0,20.

   57. Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets
   krigspolitik. Af fil. d:r Ellen Fries. 0,25.

   64. Erik Dahlberg. Af d:r Hjalmar Nilsson Heden. 0,50.

   65. Holländare och engelsmän i Sydafrika. Af doc. V. Söderberg.
   0,25.

   78. Axel Oxenstierna och hans broder. Af d:r P. Sondén. 0,40.

                       B. Geografi och etnografi.

   21. Kina och dess förbindelser västerut. Af doc. S. Lönborg.
   0,25.

   28. Indianerna i norra och mellersta Nordamerika. Af fil. kand.
   O. A. Wetterling. 0,20.

   52. Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien. Af
   lektor J. Fr. Nyström. 0,30.

   61. Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen. Af fil.
   lic. Erik Falk. 0,45.

   74. Polarforskningen. Af prof. A. G. Nathorst. Med en karta.
   0,25.

           C. Naturvetenskap och praktisk tillämpning däraf.

   8-9. Om solen. Af Prof. N. C. Dunér. 0,30.

   10. Underjordiska inflytelser på jordytan. Af prof. R. Kjellén.
   0,25.

   12. Om väderleksmärken, deras betydelse och ursprung. Af prof. H.
   H. Hildebrandsson. 0,20.

   25. Människans inflytande på vårt lands vegetation. Af prof. Th.
   M. Fries. 0,20.

   31. Om nordens vårväxter. Af prof. F. R. Kjellman. 0,10.

   32. Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen. Af
   prof. O. Hammarsten. 0,15.

   37. Hvad torfmossarna förtälja. Af prof. Aug. Quennerstedt. 0,15.

   45. Om fotografering och ljustryck. Af doc. N. A. Langlet. 0,25.

   51. Om Röntgenstrålarne. Af prof. Knut Ångström. 0,25.

   54-55. Om växternas näring. Af fil. kand. J. F. Nordwall. 0,40.

   58. Om oljeväxterna och deras användning inom industrien. Af
   direktör Tom von Post. 0,20.

   62. Om det gamla och det nya krutet. Af prof. Oskar Widman. 0,15.

   67. Djurens blodomlopps- och andningsorgan. Af lektor Ludv.
   Johansson. 0,40.

   72. Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket. Af doc. Einar
   Lönnberg. Med 7 planscher. 0,50.

   77. De nordiska trädens arkitektonik. Af prof. F. R. Kjellman.
   0,20.

                       D. Medicin och hälsovård.

   3. Om lungsot och tuberkulos. Af prof. S. E. Henschen. 0,20.

   22. Vår köttföda. Af stadsveterinären Gust. Kjerrulf. 0,20.

   26. Om engelska sjukan hos barn. Af prof. O. V. Petersson. 0,25.

   38. Skyddsympningens utveckling. Af prof. Carl Sundberg. 0,20.




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
korrekturer är som följande (innan/efter):

   [s. 7]:
   ... af sängen, några bänkar och en bönstol.» ...
   ... af sängen, några bänkar och en bönstol. ...

   [s. 8]:
   ... Aspanäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons
       husfru. ...
   ... Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons
       husfru. ...

   [s. 11]:
   ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till
       cistersienserna ...
   ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till
       cistercienserna ...

   [s. 49]:
   ... Prästerna ingenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ...
   ... Prästerna igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ...






*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN HELIGA BIRGITTA ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.