Ungdomsdrömmar: historisk berättelse

By Zacharias Topelius

The Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrömmar, by Zacharias Topelius

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Ungdomsdrömmar
       historisk berättelse

Author: Zacharias Topelius

Release Date: November 12, 2008 [EBook #27249]

Language: Swedish


*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRÖMMAR ***




Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net





                          ZACHARIAS TOPELIUS

                            UNGDOMSDRÖMMAR

                     * * HISTORISK BERÄTTELSE * *


                  Stockholm. Albert Bonniers förlag

----------------------------------------------------------------------



                  _Copyright. Albert Bonnier 1912._


                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912

----------------------------------------------------------------------




1. Storm i skärgården.


Två gamla fiskare stodo på den klippiga stranden av Tovön i Ekenäs
skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de
förgäves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad
med snö och regn, drev in från sjön, insvepte ön och klängde sig som
täta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett
streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit av
luftdraget i Nevans floddal, därifrån sträckt sin flykt över Finska viken
samt arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska
skärgården. Så långt man kunde se, där tjockan tidtals glesnade, stodo
alla undervattensgrund i vitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot
alla framspringande bergsuddar på vindsidan.

De två männen hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att
återvända till sin stuga, när ett för stormen drivande fartyg icke långt
från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras
uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i
brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket
vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för
sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han
ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång.

-- Han har ej långt kvar, den där, yttrade buttert den ene fiskaren, i
det han höll handen över ögonen, medan regnet slog honom mot ansiktet.

-- Det är en Rigabo, genmälde den andre. Bra sjöbåt i lagom kultje, men
hin och inte jag ville styra honom när roderhakarna sprungit.

-- Varför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, där han haft rent
vatten? återtog förste notkarlen.

-- Varför? menade den andre med ett strävt löje. För att vår vassbuk är
fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så gott att vi
göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad över Fagerströms
grund.

Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom
mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger
framåt under våldsamma stötar, blev därefter liggande orörlig på sidan
och överspolades av bränningarna.

Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan
i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.

Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det
smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av
skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna.

De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en
sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre
bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns
att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit
passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två
sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och
tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och
ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist
rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande
grunden.

Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna
åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina
trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på
dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.

Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade
värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon
begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening
lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget
och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd
såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska
kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det
mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare
visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de
förut varit nitiska att bärga deras liv.

Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna
och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring
med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en
lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt
tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring
med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om
sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i
värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans
långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara
vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke
synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för
ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt
mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken
syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna
göra sig begriplig på svenska.

-- Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade
gumman med oskyldig min.

Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i
ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett
grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk,
i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara
den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och
frågade i sin tur:

-- Har ni öl?

-- Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi,
så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som
icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.

-- Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av
Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung,
instucken i svärdsbältet.

Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå,
att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd
-- ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en
läckerhet.

Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se
åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin
kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt
mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med
en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska
uttryckssätt:

-- Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så
är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre.
Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni
säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i
morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen,
han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe
knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.

-- Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en
kristen människa och drager sådana tattare in i landet?

-- Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina
breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i
all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson?

-- En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje
Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på
korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen
vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när
herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att
han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det
är snart tjugu år sedan.

-- Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson?

-- Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i
ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka
sådana ogudaktiga sällar!

-- Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter
ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller
spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv
omkring med er... så här ungefärg...

Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe
slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.

-- Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det
där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.

-- Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna
rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag
minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och
icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen,
när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och
som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar,
att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag
trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry
mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är
heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för
att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose
lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och
kväll.

Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande
framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade
från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte.

-- Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista
dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl
förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du
får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din
lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala,
och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.




2. Om tiden för denna berättelse och om
den brune mannen.


Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i
Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i
den tid när händelserna tilldraga sig.

Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades
redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig.
Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första
Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och
krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför
endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten
betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man
hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att
bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande
varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt
att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan
tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup
öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt;
kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och
Finland det moderna samhället.

Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka
ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade
ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket
dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna
börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och
svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och
huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde,
sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor,
då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade
tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering
blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande
ungdomsdröm.

Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna
striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan
olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade
kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många
anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet
medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset
tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet
under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser
uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående
styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter
vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves
spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid
avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens
mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga,
vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta
uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.

Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt
värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren
intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett
lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen
följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin
sovkamrat med ordet _benedicite_!

På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han,
troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade:

-- Ror i lä, krabbsaltare!

-- Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att
han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga
fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka.

-- Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under
bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket.

-- Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa,
svarade hans följeslagare med Genseriks ord.

Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt:

-- Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig
respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni
är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar
med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett
fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på
villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen
och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni
finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl.
Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått
makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen.
Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram
klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn.
Innan jag sätter er i land på finsk mark -- dessa strömmingsklippor
äro icke annat än utmarker -- vill jag veta om ni ämnar hålla konungens
ord.

Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier
i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt
redskap och svarade kallt:

-- Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna
icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och
det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.

-- Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket
kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog
och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har
blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen.
Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se
till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för
femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss
hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i
förra tider...

-- Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?

-- Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu
annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med
den som låter honom piska sina bönder i fred.

-- Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den
lutherska villfarelsen?

-- Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig
framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och
helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och
den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i
Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster
finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här
säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs
de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta
ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i
stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den
karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.

-- Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra
förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg
med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och
min tolk är en hästhandlare.

-- Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt
stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av
en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot
trolldom?

-- Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks
ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er,
min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra
fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning
hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har
varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först
till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er
absolution.

-- Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när
edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin
ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt,
så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det
ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne:
låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur,
och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det
galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni
kommer till makten!

-- Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!

Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt
var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på
morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld
vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen,
och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann
förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick,
när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen
med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla
den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma
bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning,
vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det
nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.

Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och
husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även
stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god
sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.


  [A] Några lärde påstå att denne berömde man först 1617
      blivit pastor i Ekenäs.




3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans
skepp.


Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke
av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en
drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den
andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av
skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att
ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika
irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens
prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu
utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå
endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet
blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden.
Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och
lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt.

Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att
undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på
Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den
brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter.
Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade
vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få
se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek
förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet.
Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon
genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket
kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade
bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av
märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och
holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även
om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst
om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig
därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de
förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.

-- Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade
kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag
han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag
misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många
officerarna på sitt akterdäck.

-- Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam,
vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn.

-- Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande
åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er
fiskarejacka; blåsten är kylig.

Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd
så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma
obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en
hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen
ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.

Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från
örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den
efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till
stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart
timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en
väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda
nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn.

Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig
vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo
viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en
medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm,
staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka
vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga
bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga
kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden
från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på
sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa
låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma
trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en
solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och
fridsamt utseende.

Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till
stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant
församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade
uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den
församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga
slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid
namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande.
Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre
borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till
kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan
de vågade sig ut på något viktigare företag.

Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål
i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka
till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade
kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser.
I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i
dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter
och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till
obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade
erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält
mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över
hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna
belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade
och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda
bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka
knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från
den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda
sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade
menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla
dessa nyheter.

Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor
förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för
ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade
högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och
några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet,
tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla
skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt
örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö
funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren
hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus' lyckliga
regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra
detta förhastande.

-- Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala
socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid,
två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i
Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen
kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för
hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans
nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som
knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.

-- Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis.
Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den
tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den
fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var
bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider?

-- Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i
katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava
folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han
vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka't.

-- Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till
Stockholm, invände en borgare.

-- Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud
välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran.

-- Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken,
så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en
av herr Stens underhavande.

-- Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång.

Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott
av folkkänslan.

-- Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av
hundra andra.

-- Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon.

-- Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan.

-- Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en
tredje.

-- Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!

Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte
skingra sig, när en röst hördes ropa: _Sigismundus vivat!_ I nästa
ögonblick greps mängden av ett för det lugna finska lynnet ovanligt
raseri. Under ropet »polackar! polackar!» rusade några hit, andra dit, på
jakt efter landsförrädaren; men sökandet blev fruktlöst. Sam, vilken
förstått så mycket av talet på kyrkvallen, att det gällde de båda
tävlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess
tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det
fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en
landsbos ispända häst. Djuret skenade med sin kärra mitt igenom
folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogärningsmannen snart
sin person i säkerhet.




4. Stjärntydaren.


Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av
sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga
skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen
ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av
Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin
moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa
med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En
svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg
styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo,
vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta
fruntimren vid Ekenäs.

Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för
hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält
för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett
katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake.

Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således
sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om
vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet.

Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga,
mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt
och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga
inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare,
som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga
bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många
märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande
brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde
aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små
fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper,
vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla
vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och
timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker.

Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av
eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta
en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: -- Kom igen i morgon;
mäster Sigfrid har icke tid.

-- Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med
honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga
framfusiga sätt.

Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en
blick, och upprepade: -- Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er
väg, han är icke hemma.

Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att
sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från
Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt.

Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka,
forskande ögon och svarade blidare, att _hennes man_ velat begagna den
stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute
på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore
något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så
ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.

Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad
främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och
öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu
fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu
icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna,
skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen
följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp.

Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett
klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll
han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett
stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de
kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom.
Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig
man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och
nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått,
den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och
drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av
ljusskenet och yttrade missnöjd:

-- Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.

-- Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med
mästaren, svarade hustrun ödmjukt.

Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall
hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.

Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på
det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och
förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man
borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara
sjukdomar.

Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: _stellæ
inclinant, non necessitant_ (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke
ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel
på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en
stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så
oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos
i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse,
som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den
tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska
språket: »akta dig för den karlen!»

Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett
stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på
stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra
arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:

-- Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka
din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna
alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus
är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar
världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till
det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som
skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit?
Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig
och du stöter din fot mot de mörka berg!

Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund
försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.

-- Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att
brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring
jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de
naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn
och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer
då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty
måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att
kometernas _vapores_, endels av sin egen materie förgiftige, endels av
jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och
som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med
sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver
det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret
uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till
att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till
vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav
förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom
pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som
går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].

Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två
tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans
tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin
opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i
lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig
bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord
vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna
vägen till boningshuset.

Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman,
vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes
ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på
jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt
på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke
sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock,
förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I
sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan
blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam
eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.

När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde
den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de
himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och
långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända
något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva
alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv
ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor
så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra
varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans
hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.

De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om
astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år
1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas
inflytande.

-- Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den
tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig
undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i
Sveriges rike.

Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke
kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan
av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det
urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster
Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok
konung, kallad _Carolus_, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni
rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung
konung vid namn _Gustavus Adolphus_, den andre benämnd. Vad åter angick
stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att
den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare,
Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan _anno mundi_ 1572
iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland
skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en
väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den
rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och
andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än
att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus
Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess
storfurste så att säga genom en _providentia divina_ blivit detta landets
inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma,
att de himmelska makterna med en besynnerlig _cura et favore_ vårdade sig
om just detta konungahus och liksom _predestinerat_ detsamma till de
högsta och ärorikaste värv _pro salute gentium_, det är: alla nationers
kristeliga välfärd.

-- Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att
stjärnans utkorade skall födas under en _conjuctio_ av Venus, Jupiter och
Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det
synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta
kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.

-- Du misstager dig, höglärde _confrater_, återtog mäster Sigfrid kallt.
Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det
icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni
inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins
Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv
bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.

Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet
tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu
icke giva segern förlorad.

-- Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke
mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande
människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den
högsta norden. Jag har med beundran läst dina många _prognostica_, din
_Physica_, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar
om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas
av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man
kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska
anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken --
huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till
höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja
och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag
förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa;
men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens
vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga
hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!

-- När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med
en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en
ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt
bästa.

-- Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att
uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett
med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom
Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter,
vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina
försakelser?

-- Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå!
utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en
så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa
bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare,
som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.

-- _Det är möjligt och icke för sent_, yttrade främlingen med tonvikt på
varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i
ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som
du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.

-- O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som
endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock
har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många
vedersakare. De uttolka illvilligt mina _prognostica_, de vilja förmena
mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag
levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och
du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till
något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka
meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...

-- Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas
röst utanför dörren:

-- Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till
sin själ?

-- Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.

-- Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen.
För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius
lysa så förunderligt klar.

Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.

-- Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde _confrater_! Nu
får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en
flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!


  [B] Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.




5. Om en solstråle i hösten.


Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan
åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit
sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för
frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd
herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande,
som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax
därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en
liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets
värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt
sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno
sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan
att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken
tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster
Sigfrids bekantskap i Stockholm.

Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes
första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade
redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande
personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog
sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit
erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över
medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att
kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle
och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om
hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda
som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen
samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att
vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga
ättlingar.

-- Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den
inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke
minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör
mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge.
Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas
betydelse?

-- Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning,
ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern
småleende.

-- Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken,
och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om
dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?

-- Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren,
som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En
part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket
ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till
själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man
inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss
drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet,
så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden
går, det ingen varaktig stad haver.

-- Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte
mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt
torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett
guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var
rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap,
och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se
hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla
boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag
såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett
odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på
nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung
Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år
sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu
denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre
blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni
vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på
himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!

Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin
ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av
ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig
väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han
fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina
forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom
uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn
att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse?
Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade
sig några ögonblick och svarade:

-- De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som
motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock
vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till
det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef
uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man,
någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock
intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär
det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs
besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig
under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken,
utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga
kunskapsstycken.

-- Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att
förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att
i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt
som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen
lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga
krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så
menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.

Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska
stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava
förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings
glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat
till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:

-- Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin
konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en
skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja,
jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller
och stenar.

-- Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter
Silversparre med gycklande allvar.

-- Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och
när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och
trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken
Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den
kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen,
låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det
är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott
mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga
känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må
envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom
det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga
tillkommande ting.

-- Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?

-- Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får
jag väl höra't, genmälde den gamle.

-- Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon
väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke
safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna
och... i händerna.

-- Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men
streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla
vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet.

-- Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda
samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se
här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville
icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det
är en skuldsedel, ni måste fria den in.

-- Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för
människan att veta tillkommande ting.

-- Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro?

-- Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När
jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och
det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver
ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.

Fröken Kerstins blick uppflammade.

-- Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill
veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare,
det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag
begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv!

Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:

-- Fråga mig icke!

-- Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan
att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett
gyckelspel?

-- Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit
märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under
lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt.

-- Visst icke, mästare.

-- Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många
som komma därmed till femtio år.

-- Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är
där ej något annat?

-- Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på _firmamentum_,
och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så
nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt!
När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för
stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt
eller allt sönderbrutet.

-- Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.

-- Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som
dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga
själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera
skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta
som avkomma...

-- Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag
har en fiende...

-- Det har jag inte sagt.

-- En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt
emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro
bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare?

-- Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina
skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft,
som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring
solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.

-- Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att
jorden löper kring solen och icke tvärtom?

-- Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det
vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken
Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen.
Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand.
Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i
stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för
den ni har kär.

Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den
på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.

-- Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge,
sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång
blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten
själv. Gud beskydde eder, farväl!

De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att
göra en fråga, som låg henne på hjärtat.

-- Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära
och rikedom?

-- Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen
nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i
Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.

-- Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och
rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.

-- O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren,
och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.




6. Den farliga punkten på firmamentet.


Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari
år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder,
ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra
giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade
gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra
Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans
Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter
till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade
tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under
dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då
fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken
Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de
ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga
familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.

Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra
sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne
huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra
av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde
Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom
en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För
närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts
Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt,
men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd
dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande
släktingar.

Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin
Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg,
som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och
virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt,
starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett
spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin
kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte
sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta
stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från
boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka
till gården.

-- Är han kommen?

-- Ja, fröken! Han och herr Henrik.

-- Vilken han?

-- Kungen.

Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta
fjät knappt märkas på vinterdrivorna.

Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste
att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors;
man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man
visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja
på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav
II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid
till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att
när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan
rannsakning; han vore då väl meriterad.

Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta
undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik
Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och
försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om
krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick
och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och
undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra
mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till
manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter
och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde
ett skallande _eläköön kuningas_ (leve konungen) -- ett rop, som
fördubblades, när han på finska tillade orden: _Jumala varjelkoon teitä,
pojat!_ (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade
ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar
blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt
utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra,
oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina
segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens
sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu
för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen
bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig
stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna,
tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en
sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod
sina krigare.

Han vände sig till befälhavaren och sade:

-- Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av.
Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras
förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro
svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det
rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!

En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.

-- Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel
soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till
Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan
överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga
byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna
skjuta på fri hand.

I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen.
Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken
han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han
hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som
han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var
tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja,
han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i
varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav
ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.

Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin
Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin
glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den
unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och
inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit
sig undan för att lämna plats för konungens svit.

Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik
Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som
serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit
anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna
ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans
brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han
icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore
honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han
vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig,
att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom
något gladare från Stockholm och Åbo.

Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt
enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i
Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren
voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få
avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid
om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till
Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne
förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt,
men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon
ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen
vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum,
där Henrik Fleming väntade henne.

-- Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för
vilken man omtalat bröllopet i Pernå.

-- Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.

Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes
vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders
nåde».

-- Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få
göra det. Känner ni någon sådan?

-- Jag vet icke... Måhända.

-- Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?

-- Min plikt, om jag vore man.

-- Och en kvinna, vad bör _hon_ göra?

-- Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.

Konungen betraktade henne skämtsamt.

-- Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar
som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke
rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för
att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände
Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev
han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro _vi_ vänner, och därför
kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av
alla plikter?

-- Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men
vore jag konung...

-- Fortsätt!... Om ni vore konung...

-- Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord,
och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin
med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming.

Konungens blick mulnade.

-- Förklara er tydligare! genmälde han.

-- Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt
hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd
berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens
välfärd beror av trohet och icke av otrohet.

-- Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade
på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen
befarade jag icke redan, att ni råkat in på _ett annat_ område, och jag
ville icke ens för en rysk fästning hava _er_ till min fiende. Ni skulle
ha blivit fruktansvärdare än en hel armé.

-- Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att
hedras med _hennes_ vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder
mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så
kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av
den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon
beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?

Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och
yttrade:

-- Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?

-- Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.

Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma
ton.

-- Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på
ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra
moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett
ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats
angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område.
Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara
min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er
harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?

-- Hon är på Villnäs, ers nåde.

-- Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen
från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak,
men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta.
Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och
stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och
gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och
Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har
ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade
Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med
segertankar, det ligger i blodet.

Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en
nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes
känslor.

Efter en paus sade konungen:

-- Begär en nåd av mig!

Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan
tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit
till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:

-- Nåväl?

-- Ett brev!

-- Ingenting för er själv?

-- Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.

-- Ni begär icke ens en visa för er harpa?

-- Ett brev! Endast ett brev!

Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta,
glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men
nu stod fru Anna i dörren.

-- Det är tid, sade hon.

-- Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.


  [C] Jakob De la Gardies uttryck 1625.




7. En natt och en morgon på Kymmenegård.


Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och
det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är
likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med
regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen
delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land
och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många
söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt
nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes
så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.

Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den
allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid
tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan
antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder
hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under
skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade
det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt
sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han
skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära,
med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran
som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans
ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga
maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och
hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det
är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden
upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige
ynglingens känslor ett mål och funno intet -- eller intet värdigt. Och
det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.

Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det
otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste
hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för
att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i
snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat
denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande
än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att
han funnit en sådan kvinna. Alltså, _om_ han funnit henne, så måste de ha
sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid
skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla
antydningar.

Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan
uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor
vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins
tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med
helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät
hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan
hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt
till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från
Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men
ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått
där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i
skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett
trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av
denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för
dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant
sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge
uppsänt så varma böner -- konungen och hans trolovade brud. Dessa två
voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes
statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i
konungens känslor -- skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem?
Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på
Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv
under nattens tystnad -- och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne
konungens ord och blick denna olyckliga kväll.

Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och
var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon
måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna
sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner
ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon
ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba
Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som
frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort,
vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade
hjälte, som kunde vara så trolös och -- så farlig för hennes lugn!

Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka
viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför
Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än
kämpade däremot -- hon kände sig född drottning, men icke en Margareta
Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke -- huru
många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände
inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina
Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon
drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev
dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en
förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.

Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på
gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp
för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck
av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig
till vara att någonsin återse honom.

Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru
Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men
därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna
hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.

Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.

-- Du har icke sovit i natt? frågade hon.

-- Icke rätt väl, lydde svaret.

-- Vad sade dig konungen i går afton?

-- Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.

-- Jag fruktade det. Vad sade han dig?

-- Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att
bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott
alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.

-- Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske
lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en
undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har
fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen
mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på
Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?

-- Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!

-- Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit
sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den
ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna
frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej
ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än
skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde
ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men
om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?

Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.

-- Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till
oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga
personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om
någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa
dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig
fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider,
men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket
att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag
antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig;
så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig
gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt
barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt
tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att
se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung,
ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör
därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen
begåvat med så många lysande egenskaper.

-- Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!

-- Du fruktar då för dig själv?

-- Ja, ja, aldrig!

-- Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu
permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission
kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han
hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till
Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på
framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig
Silversparre?

-- Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga
svängande omkring samma punkt.

-- Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper
och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.

-- Tyvärr, ja. Han är olidlig.

-- Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna
spännas för!

Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig
dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala.
Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes
nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till
välborna fröken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, bröt hon detta
konvolut och fann däri -- icke, såsom hon först förmodade, ett brev,
vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe --
utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av
konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde
henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande
konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens
och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders
eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:

                 Hoppet hafver jag stadigdt hafft,
                 Tin hårdhet till att öfvervinna
                 Med trofasthet, som Gudh har skapt
                 Utij mitt hiärta och mitt sinne.
                     Hvi vill tu då
                 Min trogna tiänst såledess försmå
                 Och mig sluta utur ditt minne?

                 Rickeligh med mongha dygder tigh
                 Naturen högdt haffver begåffvat,
                 Som dageligh låta see sigh
                 Och mången på tig haffver låffvat,
                     Alen then last,
                 Ther med tu migh plågar så fast,
                 Hafver aldrigh ingen behagatt.

                 Ingen sten ähr funnen sä hårdh,
                 Som sigh icke låter beveka
                 Eller alldeles nöta bortt
                 Aff stål eller af vatnet veka.
                     Allt så och jagh
                 I ingen sijnn skal hafva fördragh,
                 Min hugh skall stadigdt på tig leka.

Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon
försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty
säger han:

                  Jagh vill bliffva i ensamheett,
                  Min sorgh vill jagh alen beklaga
                  Och fly all jungfruss kiärlighet,
                  Efter jagh them eij kan behaga.
                      Men hvad båtar
                  Thet tigh att tu migh såledess har
                  Förtagit all min lust och glädie?

Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men
hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:

                Fugelen uppå grönan qviste,
                Diuren uti marcken villa
                Skulle, hvar de min sorgh viste,
                Migh hiälpa tårar att förspilla.
                    Echo mitt rop
                Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop
                Emellan tässa bärgh och dalar.
                                             _Finis._

Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde
taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla
vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig,
skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas
särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem
bilda:

                             CHRISTINA F.

-- Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse
honom.

Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina
familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.




8. Helsingfors lantdag.


Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige
Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina
stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra
Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där
konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam
förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med
brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare
byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och
läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska
bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde
vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes,
ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna
lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar
motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina
hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller
översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid
kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig
svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på
kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar,
alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen,
jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För
en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från
jorden, ingen visste huru och varifrån.

Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit
fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de
sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna
ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid
hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung
Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på
folkets dörrar.

Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med
otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet
höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen
genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en
lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda
hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom
framkalla en öppen brytning med konungen.

Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen
anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad
fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i
nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda,
som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors.

Lantdagar -- landskapsmöten -- voro denna tid icke ovanliga i särskilda
rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket
och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och
rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och
ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget,
värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk
på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av
Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda
krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna
manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det
svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna
svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära
över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska
makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf
skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle
förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna
lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen,
skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund
svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.

Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd
strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de
mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning
uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel
med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu
präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte
ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro
överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran
att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till
den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna
ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick
mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från
Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den
kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga
bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med
den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till
Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en
torpare på sitt rikes utmarker.

Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man
icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari
1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland
höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde
redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som
övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens
öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om
rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i
det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om
nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de
stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det
underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot
Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma
under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans
salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i
denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock
vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor,
vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade
konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville
förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och
blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».

Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot
ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades
ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot
konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som
velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja
upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka
sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd
och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu
med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att
han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga
stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade.
Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina
beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och
lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga
Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt
betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden
kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist
varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande
honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode
herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och
komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna
bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna
göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla
förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende.

På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade
lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet
och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i
rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är.

Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu
efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord
stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod
ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft
andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge
konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av
åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han
kände segrar i luften -- han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.

Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där
en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora
känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar
och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar
däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av
saknad.

Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det
stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar.
Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av
tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man
såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder,
lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke,
ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera
roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en
Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut
dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt
bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En
snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin
färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med
vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än
åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan
honom.

Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit
icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens
gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av
borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade
föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller
hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där
brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke
utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men
denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå
benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i
drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse
lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja.
Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av
vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.

Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå
ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade
Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig
väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt
med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen
västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över
forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan
folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig
icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var
försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den
öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför
det starkaste strömdraget.




9. Vinterafton i ödemarken.


En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande
mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från
Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på
långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.

Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta
släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt
beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat
sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret
fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg.
Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft
underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod
orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och
frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa
sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var
vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil
till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande
sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge.
Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned
till isen.

En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön.
Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva
i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig
möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot
sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde
karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.

Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden.
Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt
från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla
mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet
blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas
sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta
släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om.
Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red
förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande,
uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.

Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar
uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden
erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder,
sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister
fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta
stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast
och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar,
gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet
genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått
fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna,
gärderna och fogdarnas utpressningar.

Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett
av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn
för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande
styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem
i förväg och kasta en blick på nybygget.

Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland.
Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård,
stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu
rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i
taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat
det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga
pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot
spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt
väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna,
tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter
ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra
väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd
och flit; men välmaktens dagar voro till ända.

Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit
vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun
häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade
kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens
tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många
gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de
två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en
genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle
snart komma flera hungriga gäster.

Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som
låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes
två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne
till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken
på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med
den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex
sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem
år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar
av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung
Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den
herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si,
juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han
betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid
Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk
karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa
pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.

Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst
var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och
flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå,
om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva
samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga
fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle
svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år
har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är
starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta
stunden?

Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö,
stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade
fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare
fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och
anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När
dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de
utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt
detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna
ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs
tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till
golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma
och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett
tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter
en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader
hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade
bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en
björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av
stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils
avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden,
svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes
förtröstan och hon utropade:

-- Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke
Gud, på vilken du tror?

-- Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga
ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre,
uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!

-- Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av
våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig.
Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?

-- Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse.
Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt
övermod.

Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd
man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som
rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes
skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i
nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles
fötter.

-- Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon
Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden
kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned
med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om
öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den
där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!

Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den
unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget
utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av
föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin
förmans befallning.

-- Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot
kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i
en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm
överraskning.

-- Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du
lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid,
men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf
Müller! Du talar med din förman.

Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs
avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med
krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull
och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde
den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar
och flottor.

Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och
bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog
vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin
Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka
vila och värme vid den flammande brasan.

-- Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade
Klas Fleming.

-- Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa
blodfläckar och denna oordning?

-- Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje.
Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen
unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat.
Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig.

Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: -- Jag var
stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under
kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju
år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits
till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner
bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av
Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar.
-- Och han berättade tilldragelsen.

-- Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig
krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter
förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?

-- Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls
folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min
son och byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver sol och regn,
frostår och goda år; misslyckas ett så svälta vi en tid och börja på
nytt.

Klas Fleming vände sig till sin syster.

-- Jag har hört talas om en fördold kraft, sade han, som gör att ett folk
kan bära stora bördor utan att digna. Nu förstår jag det: här är denna
kraft och dess namn är tålamod.

Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vart en fröjdekväll
för alla dess invånare.




10. En sammansvärjning.


Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet
vid underrättelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmän som hade något
att förlora drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarriga som
ännu djärvdes stämpla till den avsatte konungens förmån, och dessa voro
till största delen förtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, äventyrare
beredda att våga allt. Men det fanns här och där ett sällsynt undantag.

På Kurjala gård i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar
Tavasts änka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna
älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare
hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare
utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta
liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära. En dag i
februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den
ljuslockige Bengt, på vars blida och fagra anlete hon läste hela det
lyckliga minnet av kärlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och
sade till honom: -- Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt
hjärta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga
övningar. Det är nu tid att du hämnas din fader.

Ynglingen teg. Modern fortfor: -- Jag vet dina tankar. Din äldre broder
Sten Ivarsson är släktens huvud och den som efter lag och sedvänja bör
taga arv efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och
bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista
vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjänar det nya
konungahuset; han är sin faders avfällige son. Du allena är kallad att
åter upprätta din faders ära.

-- Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna
konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom?
Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala?
Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata
det nya konungahuset?

-- Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med
varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke,
att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle
jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom?
Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud
och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge
hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en
landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och
farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras
trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa
tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom
Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på
järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda
söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och
tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att
en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna
kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och
farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?

-- Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle
få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru
detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya
konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för
Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till
Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans
hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den
orättfärdiga domen över min fader och farfader!

-- Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung
ville förklara sin faders domar orättfärdiga!

-- Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods.

-- Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke
fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt
fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas
behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt
mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett
kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd
att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.

-- Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad.

-- Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än
en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa
sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din
sida ställas krigskunniga anförare.

-- Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna
av ett inbördes krig?

-- Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år?
återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola
äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med
bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes
knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga
anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar,
Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida.
Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon
kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.

Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag
icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han
kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders
önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga
plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor.

Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av
skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av
objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som
icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen
utdelades såsom i fält.

Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med
vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål
vederkvicka sig efter resans besvärligheter.

När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen,
fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och
tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen
utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång
om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils
avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv
än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens
husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar
efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns
endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna,
beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta
ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.

-- Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke
låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni
törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och
rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten.

Bertil Ivarsson Teet till Järpila var en av dessa skeppsbrutna
rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke
stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan
efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han
låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade
sina ord.

-- Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i
afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare
tider. Befaller ni något, min nådiga fru?

Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.

-- Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och
rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag
i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga,
gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det
efter på gamla dagar.

Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen,
nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda
gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten.

I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen
en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i
ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg
öl.

-- Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade
denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med
bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken
biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är
mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske
duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk.
För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes
tjänst.

-- Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.

-- Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god
skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl
skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag
var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack
Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast
därav för sin egen kungliga mun.

-- Till saken! avbröt honom fru Karin.

-- Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan
var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på
finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och
alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till
regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?

På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte
att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig
så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den
försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i
sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till
slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de
tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma
en allmän resning i landet.

Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap
vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska
språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor,
skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga
tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande.
Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror.
I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då
isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda
och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige
konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck
utrotas i hela landet.

Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: -- Han
säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till
regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma
till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall
polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi
två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter
Ivar Bertilsson. Och därmed basta.

-- Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket
penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som
den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.

Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren,
att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden
vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig
ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve
hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon
rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den
i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren
förnummit med mera nöje än saknad.

-- Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du
skulle ha blivit en god mat för girsarna.

Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro
och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och
låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något
annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i
Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig
emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De
kunde snart vara här.

-- Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade
kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig
snart med sina följeslagare ute på gården.

Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort
att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig
salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: -- Ugglor i
mossen!

Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren,
uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde
nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de
flinkaste i reträtten.

Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat
göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande.
Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han
sina goda skäl.

När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från
Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares
hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga
fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis.

-- Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt.

-- Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad.
Visst sade du Lampis.

-- Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att
de menade Hattula.

-- Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek
kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med
skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam.

Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll
i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om
icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett
okynnigt pojkstreck.




11. Den gamla och den nya tron i kamp
om människohjärtan.


Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds
utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän,
än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att
kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren
förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta
kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också
repet vore snott av blankaste guldtråd.

-- Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater
Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras
nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom
kamp mot de otrogna och det är skrivet: _leones et viperas calcabis_[D].

-- För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig
allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna
denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen
mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare
åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan.
Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse
ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska.
Vartill behöver ni numera tolk?

-- Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!

-- Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig
Gustav Adolf... själv är där?

-- Just därför, min son!

-- Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga
reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er
och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge
karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.

-- Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin
egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till
lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom
och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop
Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.

-- Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till
_veones_ och _liperas_, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft
i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi
kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.

Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio
år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl
icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom
tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från
Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med
den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande
främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom
den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater
Padilla.

Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande
protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så
berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han,
läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville
skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska
bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen
vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl
bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke
alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att
draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en
förvånad blick yttra: -- _Quid Saulus inter prophetas_? Äst du en jude?

-- Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som
inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom
Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela
världen förkunna er stora lärdom.

Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.

-- Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att
vara. Vem är du?

-- Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande
sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga.
Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor
barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången
erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag
känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under
en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för
återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att
du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som
icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat
två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt
överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall,
emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att
fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en
passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och
därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för
sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga
dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de
villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan
övertyga dig om dess äkthet. -- Och han framräckte ett pergament med
vidhängande sigill.

Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom
svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans
blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och
klar, när han svarade:

-- Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig
allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i
fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva
hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den
helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det
honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar
knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen
såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare
återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står
fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt
blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke
erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium.
Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I
undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter
dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike
tillhörer.

-- Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat
till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått
mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall
du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg
att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig
att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som
förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna
katolska kyrkans sköte.

-- Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.

-- Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina
studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den
helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter.
Slutligen...

-- Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med
svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet
gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.

-- Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han
dog icke, han endast ändrade namn.

-- Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser
om hans död.

-- Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son
försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp
med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt
blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga
botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan
i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...

Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.

-- Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från
hans ungdom.

-- Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma
minnens inflytande.

-- O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig!
klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske
älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.

Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett
ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han
längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han
sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på
finska:

-- Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din
välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv
och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...

Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern
överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han
sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.

-- Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den
förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom
du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna
dig!

Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort
en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med
svävande röst:

-- Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?

-- Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom
dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.

-- _Reverende domine episcope_, svarade främlingen, återtagande
världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar
mig vem du är och vem _jag_ är. Det är skrivet: _propter me demittas
patrem et matrem_. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som
förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens
portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till
fadershuset.

-- Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag
är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena
Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill
återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som
Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.

-- Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med _min_
kyrkas tro!

-- Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den
apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin
tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.

-- Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med
sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!

-- Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de
rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!

-- Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder
dig i den helige Petri efterträdares namn.

-- Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa
göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder
hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är
Herren.

-- Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det
heta: _Unus evehitur, alter manet. Respice finem_; jag tvår mina händer.

-- Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige
tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena
blod! Jag går förut att bedja för dig.

-- Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!

-- Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!

En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i
vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle
trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen
hade segrat, fadern var tillintetgjord.


  [D] På lejon och huggormar skall du gå.




12. Brev från fröken Kerstin Fleming till
hennes moder, fru Anna Gyllenbögel,
född Horn.


                                        Strömsholm den 28 martis 1616.

                  Hjärtans allra käraste fru Moder!

Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde
bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen
beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.

Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till
Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna
farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en
annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som
tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit
till Strömsholm.

Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på
morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter
med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade
isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till
Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs
mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram
rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen.
När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock
ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade
med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit
till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte
vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto
båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa
andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till
kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den
blanka isen.

Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi
fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att
vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag
vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en
gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved,
tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte
slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen,
utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära
Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod
vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.

Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex
dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav.
Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår
ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden
blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen
lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner
om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på
hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig,
att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte
tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.

Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg
och sade _valet_ åt doktorn och krigsmannen, som ville över till
Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne
amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust,
sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.

När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först
mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet,
alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra
hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast
himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de
förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till
fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land
och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att
förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan
sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström
förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men
som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med
glatt mod säga det villa havet farväl.

I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru
Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi
till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min
nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev
strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en
duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i
vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog
förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens
ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att
få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på
blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall
tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt
visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga
gamle kung Gösta.

Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna
prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära
ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast
mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon
alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i
hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när
där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag
med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda
haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.

Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon
var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om
de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla
drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert
och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om
konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.

När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om
kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara
min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att
henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog
visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid,
efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det
värsta, om så bleve nödigt.

Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få
veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det,
skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det
värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du
härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända
dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja
är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig
stadigt till.

Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal
med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades
hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade,
men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty
annan sanning kunde där inte vara.

Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna
besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra
sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet,
att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven
förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan
inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två
kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på
Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken
jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var.
Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa,
sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro _Christina F._, och i
den andra, som voro _Fleming_.

Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte
förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon
något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att
hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an
med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes
dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag
inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara
min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en
snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han
vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och
när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig
väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte
säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.

Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge,
innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl
visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att
hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett
långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig
allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad
det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke
min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba
haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som
förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges
drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt
undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.

För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att
hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det
ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder
sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin
vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet,
önskar

             min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma
                  dotter och underdåniga tjänarinna
                         _Christina Fleming_.

P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd
nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat
för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev
väl, vergiss mein nicht.

                                                               _C. F._




13. Herr Evert Karlssons begravning
i Åbo domkyrka.


En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde
sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En
blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av
herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal
man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:

-- De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas
till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert,
han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han
för konung och fädernesland.

-- Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni
honom?

-- Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är
hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men
heder åt den som hedras bör.

-- Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr
Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.

-- Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal
att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom,
ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en
stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.

-- Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten?
frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.

-- Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit
till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro
män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont
gjort.

-- Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en
son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är
son till hans faders baneman?

-- Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni
Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i
sådana ärenden.

-- Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo
för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl
tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.

-- Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder
för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så
skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss
har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre
skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och
tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre
och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och
som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.

-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt
namn; så säg mig ock ert!

-- Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett
den nye konungen?

-- Aldrig.

-- Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit
med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer
till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi
förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner
kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.

Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr.
Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad,
likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även
i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam
dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning
från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.

Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar
och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten.
I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd,
beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.

-- Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin
följeslagare.

-- Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins,
grav.

-- Kände ni drottning Karin Månsdotter?

-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den
enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till
Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det
bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne
om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke
var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var
hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof
Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag,
när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en
eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda
kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig
var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i
mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år
sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta.
Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla
andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru
Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes' första epistel, som är om
ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet,
förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop,
och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin,
och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände
jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen,
unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och
hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de
styvare här i landet.

-- Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret
med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?

-- Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin
Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till
bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.

Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin
plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade
sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma
i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes
underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort
antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem
den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka,
Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma,
samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till
Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina
präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av
en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och
två härolder avslutade tåget.

Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.

En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal
framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet,
och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen
»Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många
ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar
vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela
fäderneslandet.

Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre
fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.

Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med
fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt
rikets angelägenheter.




14. När konungen var sin faders son.


Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet.
Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande
inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga
resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga
utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett
annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.

-- Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader
blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig
till öppet motvärn mot fogdarna.

-- Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett
länder icke eder till synnerlig berömmelse.

-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han
hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?

-- Rannsaka honom först, häng honom sedan!

-- Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet,
men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven,
som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger
hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda
sträckbänken?

-- Låt föra in honom hit!

Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med
tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett
frimodigt och jovialiskt utseende.

-- Ditt namn?

-- Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden
herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte
många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på
tronen.

-- Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du
har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att
utsprida förrädiska plakater i landet?

-- Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig
mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man
säger till mig: _apporte_! så resonerar jag inte.

-- Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här
vid stämplingarna?

-- Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan
jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick
tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker
har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en
fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du
av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden
och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i
Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till
fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då
kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat
krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli
ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro
därtill mera klippta och skurna än jag.

-- Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?

-- Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall
jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga?
Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät
hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till,
att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle
föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut
i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården
en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att
hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss;
jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers
majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes
på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i
sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill
gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men
prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en
mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla
kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet
jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.

Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: -- Påven har tussat
på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till
förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen,
hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men
torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills
vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där -- fortfor
konungen på svenska till fången -- marsch tillbaka till tornet, och säg
till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar
sanning.

-- Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på
bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde
fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans
stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman,
som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och
befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har
aldrig varit rätt i hans smak.

-- Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.

-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala,
anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.

-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett
obändigt blod i Tavastesläkten.

-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde
ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många
hänga vid namnet Tavast.

-- Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde
konungen motvilligt. För honom in!

Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen
misstog sig om anledningen därtill.

-- Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung,
som skall föra dig i striden?

Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.

-- Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se
djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.

-- Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände
tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för
feghet.

-- Vad har du att säga mig?

-- Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag
tänker på mina fäder!

-- Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på
dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första
polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa
dina förfäder som helgon?

-- Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad
på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de
förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin
rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en
tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det
förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät
min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas
i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets
skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem
livet.

Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt
utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för
allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han
var retad förut och brusade upp.

-- Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära
honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att
jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av
eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd
återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke
tager hans gåva tillbaka.

Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde
fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit
beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till
hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård
återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.

-- O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är
fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här
eller där.

-- Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors
uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på
borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.

-- Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.

-- Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem?
Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led
jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i
nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen
över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag
hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på
konungarnas konung.

Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning
att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen
gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med
gladare uppsyn.

-- Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för
dörren? Det var bittida.

-- Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig
hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men
till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.

-- Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till
mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som
solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt
vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.




15. En midsommardag vid Trollböle.


Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande
halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens
hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn.
Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser
sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan
bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga
vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta
stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en
älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns
slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på
sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den
lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta
stranden.

Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg,
såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast
havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över
alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och
glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring
av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen
firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som
förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.

Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom,
emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där
brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen,
vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:

             Och jungfrun hon gick sig i berger och mo.
                 Hillevo, hallevo!
             Nu haver jag mistat min silkelesko.
                 Hallevo, melido!
             Vem kunde det tro?
             Nu går jag så barfot som kalvar och ko.
                 Sio!

             Och skogsrå hon traskar i hasselemo.
                 Hillevo, hallevo!
             Och haver du hittat min silkelesko?
                 Hallevo, melido!
             Jo, det skall man tro;
             sexhundra små trollbarn ha fått den till ho.
                 Sio!

Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget
redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig
ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.

Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv
skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade
honom kärligt och sjöng nu i en annan ton:

                      Och när jag står brud,
                      så är jag så fin
                      i pärlor och skrud,
                      som gyllande skrin,
                      och då säger prästen amen.

                      Men tallen i skog
                      min fästeman är,
                      han tager mig nog,
                      han har mig så kär,
                      och nu säger berget amen.

-- Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som
plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans
sång.

-- Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han,
svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.

-- Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?

-- Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få
slåss därborta?

-- Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem
från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?

-- Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för
han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en
knekt. Men där komma de; hi och hej!

Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta
brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i
badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.

Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka
den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn,
medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän
åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde
brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av
brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster.
Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga
andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar
kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och
många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.

När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den
med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en
psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid.
Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds
välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt
kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det
stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade
fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del
stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga
Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade
för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska
tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där
nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter
gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig
hava blidkat naturmakterna.

Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre
kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria.
Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast
av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick
sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att
hon långsamt framsade följande besvärjelse:

             Jungfru Maria gick sig i grönan lund,
             trampade ormen på häla;
             vad månde jag nu i denna stund
             åt vänaste lilla bruda begära?
             Sex ting fylla lador och kamrar väl:
             rund säck, mång' barn och lång livstid säll,
             god sundhet, kärlek, som icke sviker,
             och sist att få komma i himmelrike.

Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till
natten under sin huvudgärd.

Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken
fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under
högtidens blommor och eklöv.

-- Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal
bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och
konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön
intalar folket sådana vidskepelser?

-- Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i
världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som
Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och
konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist
som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över
öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu
tager han sig för att predika, den där!

-- Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den
slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den
manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er
med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det
är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står
väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen
utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag
förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får
bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag
nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige
hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert
förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej
beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle
vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava
lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev
hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på
landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner
tillbaka till stugan?

Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara
med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra
fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto
från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men
som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till
fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och
instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit
bröllopsgäster.

Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus
kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa
oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle
fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren
oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen
till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming,
som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en
kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin
hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes
tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de
nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.

Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats
på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto
den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo
likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig
som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med
viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för
den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl.
Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det
minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan!
Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad
sadlar och remtyg angick...

-- Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat
vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han
icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i
ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska
grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar
bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För
resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han
folk av hästen.

-- Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds
tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade
andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal
krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i
sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje
Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom
muren, så att det rök om honom.

-- Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den,
inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se
huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i
sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke
tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus.

Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen
från kung Göstas tider trohjärtat handen.

-- Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts
borggård!

-- Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade
den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder.

-- Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan?
Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan
förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har
nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på
livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen
skull och icke för det att jag heter Tavast.

-- Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt
handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra
karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk
skall vår konung gå med seger till världens ände.




16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.


Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män,
som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i
praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor
lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom,
ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare
själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick
ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så
översatte hon sina känslor i handling.

De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig
emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig
själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad
hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga
korta sätt:

-- Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i
kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt.

-- Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn.
Jag tycker om att de dela så.

-- De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa
sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare.

-- Men han kan stupa i fält som Evert Horn.

-- När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv?

-- Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en
trollkvinna.

-- Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och
konungen har längesedan gjort det.

-- Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste
drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga.

-- Är du svartsjuk?

Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne.
Hon svarade: -- Man är svartsjuk endast på sina likar.

-- Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett
barn.

-- Är du viss därpå?

-- Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin
nästa kärleksförbindelse.

-- Och likväl kan han drömma!

Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.

-- Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin!
Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock
är född drottning. Men -- du är en Fleming; jag vet ej vad du har att
avundas en Brandenburg.

Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i
spetsen för sin trupp och red bort.

Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i
sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt
förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin
vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från
troner och faror.

Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon
kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.

-- Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon.

-- Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder
tänker man på det tillkommande.

-- Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en
gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och
det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?

-- Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken,
tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.

-- Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än
jag? Ni kan vad jag icke mera kan -- ni kan drömma.

-- Alla människor kunna drömma.

-- Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den
människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min
konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit
till aska, drömmer man icke mer.

Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.

-- Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens
lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska,
och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå,
drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå,
drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om
evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?

-- Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan
väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår
tid. Är han ung eller gammal?

-- Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes
livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få
skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de
yttersta tiderna.

-- Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt
tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft?

-- Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att
besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt
fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt
vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar
strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan,
eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra,
som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och
Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid
förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa
samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta
betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt
och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära
väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten,
havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana
svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att
det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande
vedermödan. Och det är min _sententia_, efter mitt ovissa förstånd, att
besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna
tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och
alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd
skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte
Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg
på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra't.

-- Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton
år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er
drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin
klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag
har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille
uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var
rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter.
Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud.

-- Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull.
»Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men
lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal
och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och
cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var
jag, när morgonstjärnorna lovade dig?

-- Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians
ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds
gåvor. Vad säger ni om er själv?

-- Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och
bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i
morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon
enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon
gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i
forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen.
Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu
trodde på stjärnornas inflytande.

-- Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är
omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert
namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde
forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig
och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting
han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare
han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att
bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga
en grund, som består genom tidevarven.

-- Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när
har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på
aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden?
Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än
mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss
prisa Gud!

Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid
den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna,
bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid
havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget;
brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden
till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån.
Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och
utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför
sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin
lyckliga ungdomsdröm.

----------------------------------------------------------------------

                              INNEHÅLL.


   1. Storm i skärgården.                                         3

   2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.     10

   3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.            17

   4. Stjärntydaren.                                             24

   5. Om en solstråle i hösten.                                  34

   6. Den farliga punkten på firmamentet.                        42

   7. En natt och en morgon på Kymmenegård.                      51

   8. Helsingfors lantdag.                                       60

   9. Vinterafton i ödemarken.                                   68

   10. En sammansvärjning.                                       76

   11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.     85

   12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru
   Anna Gyllenbögel, född Horn.                                  93

   13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka.          100

   14. När konungen var sin faders son.                         105

   15. En midsommardag vid Trollböle.                           112

   16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.                       120







End of the Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrömmar, by Zacharias Topelius

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRÖMMAR ***

***** This file should be named 27249-8.txt or 27249-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/2/7/2/4/27249/

Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
[email protected].  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     [email protected]


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.