The Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-03, by Various
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Barnavännen, 1905-03
Illustrerad Veckotidning för de Små
Author: Various
Editor: J.B. Gauffin
Release Date: December 5, 2008 [EBook #27418]
Language: Swedish
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-03 ***
Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
BARNAVÄNNEN
N:o 9 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
2 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Kristi ödmjukhet.
Fil. 2:5-11.
[Illustration]
Waren så till sinnes, som Kristus Jesus var! Med dessa ord vill aposteln
framställa vår frälsare såsom ett efterföljansvärdt föredöme i
ödmjukhet. Han, som tillbads af änglar och som hade all makt i himmelen
och på jorden, uppträdde bland oss i ringhet. Se vi på hans födelse i
Betlehemsstallet eller på hans död på Golgata, så måste det väcka vår
undran, att denne är Guds son. Det är mer än om en konung hade aflagt
sin konungamantel och klädt sig i en tiggares slitna dräkt. Det är en
förnedring, som ej skulle kunna förklaras, om icke skriften sagt: Han
vardt fattig för vår skull, på det att vi genom hans fattigdom skulle
varda rika. Han var Gud jämlik, men antog en tjänares skepelse, en
tjänares plats och en tjänares dräkt. Han förödmjukade sig genom att
försaka all den härlighet och makt, som med rätta var hans, och genom
att antaga en fattig människas plats. Han hade såsom han själf säger
"intet att luta sitt hufvud till".
Vi se, huru ödmjukt han lydde Andens maning och gick ut i den vilda
öknen för att hungra och frestas af djäfvulen. Denne ville förleda
Kristus att vika af från ödmjukhetens väg, då han frestade honom att
från tempeltinnarna "gifva sig utför" i förtröstan på änglarnas
tjänande händer. Men Kristus ville icke förhärliga sig själf genom att i
detta syfte göra ett under. Då han gjorde under, tänkte han blott på att
förhärliga sin fader och hjälpa de sjuka och lidande. I detta hänseende
skonade han ej sig själf, utan var i oafbruten verksamhet hela dagen för
att sedan använda den stilla natten till bön. Till och med då, när han
förkunnade sitt lidande, såsom han gjorde efter förklaringen på berget,
så ville han visa lärjungarne, att hans väg var ej att upphöja sig, utan
att förnedra sig själf genom ödmjukhet.
Han vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Se människan! sade
Pilatus, då han stod inför mängden, törnekrönt och slagen. Se där en
bild af den största ödmjukhet. Hvad skulle vi hafva sagt, om man
behandlat oss så och vi haft medvetande om, att oss tillfogades
oförtjänt skymf och orättvisa? Men det stannade icke härvid. Man
korsfäster Herren Jesus och begabbar honom på korset. Hvad säger Herren
då?--Han endast beder: "Fader, förlåt dem det, ty de veta icke hvad de
göra". Så är den största ödmjukhet parad med den största kärlek.
Ödmjukhet för med sig lön. Den, som förnedrat sig, skall varda upphöjd.
Detta se vi ock på vår frälsare. "Gud har upphöjt honom öfver allting
och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn." Detta är något, som
äfven skall ske med den, som här förnedrat sig själf. Du kommer ihåg,
huru förödmjukad och föraktad Lasarus låg vid den rike mannens dörr. Men
i himmelen får han en annan plats. Där är Lasarus ärad och hedrad, där
får han evig hugsvalelse för alla sina lidanden.
Jesus, gör mig liten, ringa,
Gör mig ödmjuk såsom du!
Så vilja vi bedja och vänta kraft af Gud att öfvervinna hvarje frestelse
till högmod.
_Fr. E._
En barnavän.
Alla himmelens änglar och alla de saliga voro samlade kring Guds tron i
himmelen. De spelade på sina harpor och sjöngo lofsånger till Herrens
ära. Det var en musik, skönare än någon jordisk--den brusade likt dånet
af många vatten.
Då hördes en sakta men tydlig knackning på en af de skimrande
pärleportarna. En ängel lade ned sin harpa och gick för att öppna.
Därutanför stod en liten trött jordevandrare, som blygt frågade, om han
fick, komma in.
Ängeln kastade en snabb blick på den lille gossen och såg, att hans
kläder voro hvita såsom snö, de voro tvagna i Lammets blod. Och han
öppnade pärleporten och förde gossen under jubelsånger fram till Guds
tron.
Där satt Herren själf med en stor bok uppslagen framför sig. I den boken
stod den lille gossens namn skrifvet tillika med många, många andra. Och
alla som fått sina namn tecknade där, de hafva rättighet att ärfva
himmelens salighet.
Guds öga hvilade med innerlig kärlek på den lille gossens anlete, och i
det han hälsade honom välkommen, satte han en strålande krona på hans
hufvud.
"Hvem har visat dig vägen hit, min lille vän?" frågade han.
"Det har moster Lotta gjort", svarade gossen med glänsande blick.
"Hvem är då hon?" sporde Herren.
Visserligen kände han moster Lotta, ty hans ögon öfverfara hela jorden
och han vet allting. Han hade ock denna sin tjänarinnas namn skrifvet i
den stora boken, som kallas lifvets bok. Men han visste ock, att det
skulle fröjda den lille gossen att få berätta litet om sin gamla vän,
och därför frågade han.
"Moster Lotta är en rar gammal gumma, som håller obeskrifligt mycket af
alla barn", svarade den lille. "Hon måste sitta och sy hela veckan och
behöfde nog hvila sig om söndagarna, men hon unnar sig likväl ej någon
hvila utan hon håller söndagsskola för alla barnen i byn, och det har
hon gjort i många, många år."
Den lille gossen tycktes alldeles hafva glömt sin blyghet för glädjen
att få berätta för Herren, huru snäll moster Lotta var. Och himmelens
invånare läto för en stund sina harpor tystna för att höra på. Och
Herrens ansikte lyste af fröjd, då han såg gossens kärlek till den
trogna tjänarinnan, som han själf länge känt såsom sin.
"När moster Lotta först började sin söndagsskola", fortfor gossen,
"samlade hon barnen i sitt hem, ehuru det vållade henne ganska mycket
besvär. Jag var inte född då, men jag har hört berättas, att hon hvarje
söndag måste bära in bänkar i sin stuga för att stolarna ej räckte till.
Men hon var så glad åt att få visa barnen vägen hit upp, att hon ej ens
skulle skytt besvären, äfven om de varit dubbelt så stora.
Sedan fick hon hon flytta sin söndagsskola till missionshuset. Och dit
upp sträfvar hon nu hvarenda söndag, äfven om vädret är svårt, eller hon
plågas af reumatismen. Och om julen ställer hon alltid till fäst för
sina söndagsskolbarn--ja, om sommaren också, och då har hon alltid så
mycket godt att bjuda på och är så mån om att ingen skall bli
bortglömd."
"Då voro väl också barnen mycket tacksamma och snälla emot henne, som
var så god mot dem?" sporde Herren.
Gossen böjde sitt hufvud och rodnade.
"Neej, vi voro inte alltid riktigt snälla", sade han. "Jag kommer ihåg,
att jag också ibland satt och skrattade och hviskade, fast hon så
allvarligt bedt oss vara stilla. Jag försummade också ofta att lära mig
mitt tänkespråk, fastän hon så gärna ville, att vi skulle kunna läsa upp
det. Och en gång drog jag en gosse i håret så att han skrek till, midt
under det moster Lotta läste texten för oss, och hon måste afbryta
läsningen och se på oss. Men jag har ångrat detta många gånger sedan
dess och äfven bedt moster Lotta om förlåtelse. Och hon höll af oss så
mycket och ville så gärna förlåta."
"Lyckliga små, som äga en sådan trofast vän!" Och Herren Gud skref i sin
bok upp allt hvad gossen berättat.
Nu fick äfven gossen en harpa, och snart brusade åter sången, jublande
och mäktig, till Guds och Lammets ära.
Och äfven den lille gossens stämma hördes bland den stora skaran, som
sjöng och lofvade Gud.--
Däruppe i himmelen fanns en liten flicka, som Gud tidigt tagit hem till
sig, och den flickan hade varit moster Lottas enda barn.
Då hon dog, undrade många, hvarför Gud ej lät moster Lotta få behålla
sin kära, lilla flicka. Men Gud visste det, och han ämnade en gång låta
äfven moster Lotta få veta det.
Den lilla flickan hade i många år haft sitt hem hos Gud, då hon en dag
fick höra, att hennes mor låg sjuk, så sjuk, att hennes vänner på jorden
trodde, att hon skulle dö.
Då gick den lilla flickan fram till Guds tron, föll ned inför honom och
bad:
"Gode Gud, är det din vilja, så låt nu min moder få komma hit upp till
din härliga himmel! Vi två hafva så länge varit skilda, och hon liksom
jag längtar efter återseendet."
Full af kärlek hvilade Gud Faders blick på barnet, som midt i himmelens
härlighet längtade efter sin moder.
"Jag skulle gärna vilja låta din moder få komma hit och hvila ut efter
allt sitt trogna arbete", sade han mildt. "Men därnere i jordens mörker
bland frestelser och faror vandra ännu så många små, som skulle gå vilse
och aldrig hitta hit, om de ej hade en trofast vän, som ledde.
En liten husmor.
_"Mor, du är så sjuk i dag,
jag är frisk och duktig jag,
och jag är din stora flicka,
jag kan sopa, sy och sticka,
lat mig nu också försöka
att som liten husmor stöka!"
"Tack, min flicka", sade mor.
Brita hela dagen gnor,
sopar, dammar, lagar maten,
diskar kopparna och faten,
ler så ljust och gladt och soligt,
tycker det är riktigt roligt._
[Illustration]
_Och hos mor hon hälsar på
under dagen då och då,
kommer som en solskensstrimma,
som kan skingra moln och dimma,
söker städs' att glädje gifva
och till någon nytta blifva._
_Ella._
[Illustration: SLÖJDKONSTNÄRER.]
dem in på vägen till lifvet. Därför vill jag ännu låta min trogna
tjänarinna, den blida barnavännen, dväljas en liten tid därnere."
I himmelen äro alla undergifna Guds vilja. Så var också den lilla
flickan nöjd med hvad Herren beslutat, och hon gladde sig, gå en af de
heliga änglarne skickades åstad för att osynlig lägga sin hand på moster
Lotta och göra henne frisk.
Snart fick då moster Lotta åter komma upp från sjuklägret och på nytt
börja sin kära söndagsskola. Och där arbetar hon ännu.--
Men i himmelen är redan en härlig boning tillredd för hennes räkning och
en strålande krona väntar på henne. Och en gång, då hon till sist får
hembud, skola de skimrande pärleportarna slås upp af jublande
änglaskaror, som under harpors klang skola ledsaga moster Lotta ända
fram till Guds tron. Och Herren Gud skall hälsa henne med de orden:
"Du goda och trogna tjänarinna, välkommen i din Herres glädje!"
Och sedan--ja, sedan skall moster Lotta för evigt bo i den gyllene
staden, hvars sol går aldrig ner.
Men under det hon sjunger med i den nya sången, riktas säkert hennes
blickar mången gång mot de ljusa portarna, liksom om hon väntade någon.
Hvem väntar hon på?
Hon är ju nu återförenad med sina kära. Modern har återfunnit sitt barn,
makan sin make. Hvem är det då hon väntar på?
Jo, på alla de kära små barnen, som hon här nere undervisat och försökt
leda till frälsaren. Hon vill möta dem hos Gud. Det har varit hennes
innerliga önskan och hopp härnere, det skall ock bli hennes längtan och
bön däruppe.
_I och H._
Slöjdkonstnärer.
Med teckning.
Att gossar och flickor lära sig arbeta medan de äro unga, det är
alldeles i sin ordning. Ja, det är rent af en välsignelse att kunna
hugga i och läsa sina läxor med kläm och att kunna lägga en van hand vid
alla praktiska göromål, som måste utföras i ett hem eller vid en gård.
Skam åt den, som står där tafatt och okunnig eller lättjefull och
ovillig.
Men det är också en välsignelse att kunna leka med lust och fröjd och
att vara förtrogen med kroppsöfningar af skilda slag. Synnerligen godt
och aktningsvärdt är det, om barnen själfva kunna förfärdiga sina
leksaker och verktygen för kroppsöfningar och sport.
Skulle jag misstaga mig, om jag säger, att den där gossen å teckningen
själf kan slöjda sina spänstiga och vackra skidor, som på öfre sidan äro
vackert snidade och glödritade, och att flickan där har verkställt detta
sista arbete? Den som själf kan göra en stor, ståtlig pappersdrake och
på den måla en verkligt vild och grym drake med alla från sagan lånade
drag, den gossen kan mycket mer.
Nu är frågan den, om du kan själf förfärdiga dina verktyg för leken
under solig sommar och frisk, svensk vinter. Den bästa och trefligaste
dockan den gör hvarje försigkommen flicka själf och gossarne slöjda
vackra skidor, sparkstöttingar, kälkar, bollträn, krocket-och
hockeyklubbor och annat dylikt för att icke tala om pennskaft och
pennskrin, ja, hvarför inte också sina skridskor, isjakter och kanoter.
Allt blir dyrt, som man köper, men gör man det själf, blir det oftast
godt pris.
Men det vill jag säga, att gossarnes och flickornas slöjd bör ledas in i
nya banor och komma därhän, att de få förfärdiga sådana saker, som de
själfva kunna ha nytta och nöje och glädje utaf, icke minst vid lek och
sport. _J. B. G._
Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor"
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Gretas pappa, som kommit för att hämta sin lilla flicka, instämde också
i denna bön, på samma gång han hjärtligt tackade henne för allt hvad hon
varit för hans älskling under denna oroliga tid.
Gärna hade han nu velat taga Greta med sig hem till Åby, men
släktingarna afrådde honom på det bestämdaste därifrån och menade, att
hon borde fortsätta skolan.
"Friskt mod då, min lilla tös!" sade han och tillade tröstande: "En
vacker dag skall du få se, att mamma nog kommer och hälsar på."
Ett par veckor därefter kom verkligen fru Moll, och nu stod glädjen högt
i taket, som man säger. Greta var yr af förtjusning och kunde icke
tröttna att fråga om allting därhemma.
Sålunda väcktes nu också till nytt lif de slumrande minnena af Gretas
förra vänner, och det var med glädjestrålande ansikte hon läste ett
litet bref från Lotta.
"Snälla Greta!" skref hon--"Jag tycker det är så ledsamt, att du varit
sjuk. Anna-Lisa och jag bad Gud hvarenda dag, att du skulle bli frisk
igen. Våran lärarinna är så snäll, men Eriks magister är vådligt sträng,
må du tro. Jag har fått en liten kattunge, som heter Rosa och är rysligt
söt. Du ska få se henne, när du kommer hem. Kom snart! Ajö, ajö, ajö!
Lotta.
P. S. Anna-Lisa hälsar dig så mycket."
"Kallar den där Lotta dig för du?" frågade en af kusinerna, sedan hon
läst Lottas bref.
"Ja, visst gör hon det."
"Det skulle jag då aldrig tillåta", sade den andra och satte sin lilla
näsa i vädret.
"Hvad skulle hon annars säga?" frågade Greta förvånad.
"Namnet förstås till en början, och sedan--fröken, när du blir stor."
Dessa ord lågo såsom giftiga frön på Gretas hjärteåker, där de sedan
spirade upp och buro en bitter skörd. De ovänliga, tanklösa ord vi hörde
Greta yttra i början af vår berättelse voro en frukt af denna sådd.
Då vårterminen var slut, fick Greta säga farväl till skolan i Stockholm.
Hennes föräldrar hade nämligen kommit öfverens om att skaffa en
lärarinna i hemmet, och denna skulle då läsa med Greta samt för öfrigt
hjälpa fru Moll i hushållet.
Det var med både bäfvan och hopp, som Greta motsåg den nya lärarinnans
ankomst. Hon önskade lifligt, att denna måtte likna syster Lydia så
mycket som möjligt.
Några dagar efter Gretas hemkomst inföll hennes födelsedag, och för att
bereda henne en glad öfverraskning hade hennes mamma bjudit hem några af
hennes forna skolkamrater, ibland hvilka naturligtvis Lotta och
Anna-Lisa. Fru Moll visste ju icke om Gretas ovänlighet mot Lotta, då
denna full af längtan och glädje kom för att hälsa på Greta, samma dag
hon kom hem.
Klockan fyra kom den ena efter den andra af de små gästerna, men den som
icke syntes till, det var--Lotta.
"Hur kan det komma sig, att inte hon är här?" undrade de alla. Greta,
stackars liten, visste nog hon, hvad som var anledningen, ehuru hon
hvarken kunde eller ville säga någonting.
Hon såg mycket väl på Anna-Lisa, att äfven hon hade saken klar för sig.
Hon undvek så mycket som möjligt att tilltala Greta, så att hon e;
skulle råka lika illa ut som Lotta.
"Hur är det med dig?" sade Greta slutligen, "du är dig inte lik."
"Jo, vars, nog är _jag_ lik mig alltid", svarade Anna-Lisa.
"Hvad menar du med det?" Greta blef röd om kinden då hon tänkte på, att
det _kunde_ ligga någon särskild mening i dessa ord.
Anna-Lisa svarade ej genast, och nu ropade fru Moll på Greta. Hon bad
henne gå ut i köket efter en stor papperspåse att lägga ner Lottas andel
af födelsedagskalaset uti.
"Du skall få gå till Lotta med detta i morgon, ty i dag är det för
sent", sade fru Moll.
"Mamma", sade Greta dröjande, "tror du inte, det vore bättre, om
Anna-Lisa toge det med sig? Hon kan lämna henne det i morgon bittida,
när de ändå följas åt till skolan."
"Det är inte sagt, att Lotta kan gå i skolan i morgon", sade fru Moll.
"Jag fruktar, att hon är sjuk, efter hon inte kommit hit. Men du får
göra som du vill", tillade hon.
Nu kom den ena efter den andra för att tacka och säga farväl.
"Hälsa Lotta", hviskade Greta, när hon lämnade Anna-Lisa påsen.
"Det skall jag nog göra", svarade denna, "men skulle du--skulle inte
Greta"--rättade hon sig--"kunna titta in till Solbacken snart?"
"Jo--kanske."
Greta visste med sig själf, att hon borde gå till Lotta och bedja henne
om förlåtelse, men--ack, huru svårt det var att taga detta steg!
Just under det denna strid mellan ljus och mörker, mellan ödmjukhet och
högmod utkämpades i Gretas hjärta, kom syster Lydia på besök. I glädjen
däröfver glömde hon under de första dagarna sina bekymmer.
En dag, när de båda togo sig en promenad, mötte de Lotta, som kom från
handelsboden med en tung korg på armen.
"Ser du den där lilla flickan, så hon knogar på sin korg, vi skola
hjälpa henne bära", sade syster Lydia, och därvid tog hon korgen af
Lotta, som af idel förvåning ej kom sig för med att säga ett enda ord.
"Ni äro väl bekanta, ni båda?" sade hon till flickorna, som gingo tysta
på hvardera sidan om vägen.
Ingen af dem sade ett ord, men Greta tog hastigt i handtaget på korgen.
"Låt mig få hjälpa till att bära", bad hon.
(Forts.)
Barnavännens anmälan 1905
Se föregående nummer!
De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant
sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen
små blifva i tillfälle att läsa den.
Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.
Prenumerationen fortfar hela året.
Uppsala i Jan. 1905.
REDAKTIONEN.
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 6--12 Mars 1905.
M. 6. Mark. 9: 2--8. _Kristi förklaring._
T. 7. v. 2. _Jesus förhärligas inför sina lärjungar._
O. 8. v. 3 _Den yttre härligheten._
T. 9. v. 4. _Moses och Elias samtala med Jesus._
F. 10. v. 5--6. _Petrus vill behålla härligheten kvar._
L. 11. v. 7. _Den gudomliga rösten._
S. 12. v. 8. _Jesus allena._
_Söndagsskoltext för den 12 Mars._
Mark 9: 2--8
_Minnesvers_: 1 Joh. 3: 2. Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och det är
icke ännu uppenbart hvad vi skola varda, men vi veta, att när han varder
uppenbar, skola vi blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är.
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
BARNAVÄNNEN
N:o 10 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
9 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Kristi förklaring.
Mark. 9: 2--8.
Med teckning.
[Illustration]
Frälsaren hade sagt sina lärjungar, att han skulle gå upp till Jerusalem
och där lida och dö korsets död. Däröfver blefvo lärjungarna mycket
sorgsna och modfällda, ty de älskade Jesus och ville icke skiljas ifrån
honom. En hel vecka gingo lärjungarna på detta sätt sorgsna och
grubblande. Men då tager frälsaren tre af dem med sig upp på ett berg
för att genom bön till den himmelske fadern styrka dem och göra dem åter
glada och frimodiga.
Petrus, Jakob och Johannes få därför följa honom upp på ett berg. Man
tror att det var Hermon, ty de voro nyss vid dess fot. När de kommit upp
på någon af Hermons höga, grönskande fjällsluttningar böja de sig ned i
bön till Gud. Men under det frälsaren beder för apostlarne, för världens
frälsning, för framgången af det verk, han börjat på jorden, vardt han
förvandlad inför lärjungarne. Den inre helighet, renhet och
fullkomlighet, som fanns hos Jesus, bryter fram i himmelskt ljus och
bländande klarhet, så att till och med hans kläder blifva hvitare än
snö.
Det är den himmelske fadern, som så förklarar sin son, och förklaringen
kommer såsom ett Guds svar på Jesu bön. Äfven häraf kunna vi lära oss
förstå, huru bönen hjälper oss att blifva goda och älskliga och
himmelskt sinnade. Det barn, som beder mest ifrigt och allvarligt, blir
mest likt Jesusbarnet.
[Illustration]
Men på förklaringsberget framträda tvenne män från den himmelska
världen. Vi känna dem från berättelserna ur gamla testamentet.
Lärjungarne känna äfven igen dem, när Jesus under samtalet nämner deras
namn. Ty frälsaren samtalar länge med Moses och Elias om Jesu död, som
han skulle fullborda i Jerusalem. Det ser för våra tankar ut, som om
Jesus nu hunnit till en sådan helighet och fullkomning, att han utan död
kunnat öfvergå till evigt lif och redan nu kunnat företaga sin
himmelsfärd. Vi kunna tänka oss, att han var väntad i den himmelska
världen och att Moses och Elias kommit för att välkomna honom dit upp.
Men Jesus ville icke. Han uppenbarar för Moses och Elias, att det för
honom fanns en skönare död, än att såsom Elias fara lefvande upp till
himmeln. Jesus ansåg det vara större och skönare att dö på korset till
försoning för världens synder, så att jämväl vi en gång skulle kunna
företaga en himmelsfärd. "Jesus ville dö en gång för syndens skull,
rättfärdig för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud."
Om synden icke kommit in i världen, så hade heller ingen död funnits,
och då skulle äfven vi hafva fått utan död företaga vår himmelsfärd, och
då hade Jesus icke behöft blifva en försonare för våra synder. Men nu
måste han dö. Af Guds nåd måste Jesus smaka döden för alla, på det att
alla som tro på honom skola få evigt lif, en gång blifva förklarade
såsom han och bäras uppåt till Guds himmel.
Det var så härligt och så saligt att vara med den förklarade frälsaren
och Moses och Elias på berget, att Petrus aldrig ville gå ned därifrån.
Han ville bygga hyddor däruppe och kvarhålla det ljufliga, himmelska
mötet. Men Petrus glömde, att de saligas ro och hvila icke kan vinnas
här nere på jorden. Guds barn skola nog få ärfva himmelens sällhet till
sist, men icke här nere.
Därom blir också Petrus och de två andra apostlarne öfvertygad, då han
får höra den himmelska rösten. Ty Gud själf uppenbarar sig på
förklaringsberget i en ljus sky eller slöja och säger om Jesus: "_Denne
är min älskade son, honom hören!_" Du Petrus och alla små och stora
människor skola visst få komma till min himmel en gång. Men den vinnes
endast af dem, som höra och följa Jesus och dö med honom, dö från synd
och värld och själfviskhet och lefva såsom han ett kärlekens och
godhetens och renhetens lif. Så skola vi förstå och tyda Guds ord till
lärjungarna. Med Jesus allena stå lärjungarna kvar på förklaringsberget.
Allenast med Jesus skola vi kunna frälsas, förklaras och förhärligas och
slutligen nå målet för människohjärtats längtan: himlens ro och
härlighet.
_J. B. G._
Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor".
(Forts. fr. föreg. n:r).
"Ja, mycket gärna. Det står i vår bibel ett så skönt språk: 'Bären
hvarandras bördor och fullborden så Kristi lag'. Vet ni, flickor",
fortfor hon, "hvad som menas med Kristi lag?"
Nej, det visste ingen af dem.
"Jo, den lagen bjuder oss att älska hvarandra, skall jag säga er."
Gretas hjärta började klappa så fort, så fort. Tänk, om syster Lydia
visste alltsammans? Visste, att hon inte alls älskade utan tvärtom var
så stygg och elak.
De voro nu framme vid Solbacken, och Lotta neg så vackert och tackade
för hjälpen, då hon tog emot korgen.
"Adjö, Greta", sade hon. Hon gaf dock ej akt på Gretas bedröfvade blick,
emedan hon hade sina ögon fästade på syster Lydia för att riktigt komma
ihåg, huru hon såg ut, ty hon ville beskrifva henne för dem därhemma.
På hemvägen öppnade Greta hela sitt hjärta för syster Lydia. Hon bekände
under tårar, huru hon stött bort Lotta och huru stygg hon kände sig och
huru hon alltid var frestad att tycka illa om andra men bra om sig
själf.
"Inte var jag sådan förr i världen", tillade hon allvarsamt.
"Ack, du lilla barn, du har inte kommit långt i världen ännu", tänkte
syster Lydia. Därpå vände hon sig till Greta och sade med kärleksfullt
allvar:
"Vet du, Greta, jag tycker det är bäst att du genast vänder om och
riktigt snällt och ödmjukt ber Lotta om förlåtelse. Men"--tillade
hon--"det är en annan, som är djupt bedröfvad öfver din synd, hvem tror
du jag menar?"
"Jesus", hviskade Greta och fortfor med tårar i ögonen: "Ack, syster
Lydia, hjälp mig bedja honom om förlåtelse först!"
De böjde nu sina knän på den mjuka mossan under några granar i den tysta
skogen, och där uppstego nu varma böner om förlåtelse till honom, som
sagt:
"Förr än de ropa, vill jag svara och medan de ännu tala, vill jag
bönhöra." Es. 65: 24.
Greta steg upp med hjärtat fylldt af frid och glädje, och med lätta steg
ilade hon tillbaka till Solbacken. Vid en krökning af vägen fick hon se
Lotta ute på gården, och hon ropade på långt håll:
"Söta, snälla Lotta förlåt mig, ack, förlåt mig!"
Och hvad gjorde Lotta?
[Illustration: EN INTRESSANT BOK.]
Jo, hon släppte hela vedfånget, som hon höll på armen, och sprang med
glådjestrålande ögon emot Greta. Denna upprepade gång på gång: "O, hvad
jag varit stygg och elak! Förlåt mig, Lotta!"
Då blef Lottas ansikte mycket allvarsamt. "Jag har också varit stygg,
skall jag säga dig", sade hon, "och jag behöfver också bedja om
förlåtelse. Snälla Greta, förlåt mig för att jag tänkt stygga tankar och
sagt ovänliga ord om dig!"
De båda små flickorna tryckte varmt hvarandras händer. Deras hjärtan
voro så lätta, och de språkade så gladt, som om aldrig något groll
funnits emellan dem. Huru det sedan gick för Greta och hennes vänner,
skulle kanske roa er att höra, och måhända vi en annan gång få förnya
bekantskapen med dem. Men för denna gång måste vi nu lämna dem och sluta
vår lilla berättelse, och detta göra vi med ett språk ur vår kära bibel:
"_Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka gifver han sin nåd._"
(Slut).
[Illustration: SMÅ DJURVÄNNER.]
En intressant bok.
Med teckning.
Ser du, huru djupt intresserad vår gosse å teckningen här bredvid synes
vara? Han har till nyårsgåfva fått en bok, som han själf skaffat sig, en
stor, vacker bok full med fina plancher och roliga, lärorika
berättelser.
Jag kom en gång till den här gossens föräldrahem och stannade där några
dagar. När vi hade blifvit litet närmare bekanta, tog han mig i handen
och frågade:
"Vill farbror se någonting?"
Naturligtvis följde jag med för att lära känna gossens hemlighet. Han
förde mig då in i familjens finaste rum, där hans mor befann sig.
"Mor", sade han, "jag ville visa farbror, huru jag kan gömma och vara
rädd om mina saker."
Han öppnade därvid en låda och visade mig sina tidningar, som han hvarje
söndag fått i söndagsskolan. Där lågo de alla fina, oskrynklade som om
de nyss lämnat tryckpressen. Jag måste taga upp dem och riktigt se, att
de alla voro lika väl aktade.
"Ser farbror, jag är så rädd om dem, för jag har fått löfte af far att
få dem inbundna till en stor, vacker bok, om jag riktigt aktar dem. Jag
har läst dem allesammans en gång, men när jag får dem inbundna, skall
jag läsa dem många gånger."
Och så stängde han lådan om sin skatt och såg så lycklig ut. Han
fröjdade sig i hoppet.
Men när nyår kom, då hade hans far redan de 52 numren af tidningen
inbundna till en den allra präktigaste bok. Det är i läsningen af den
vår gosse sitter så försjunken.
Jag undrar, huru många af våra läsare göra som gossen, om hvilken jag nu
berättat? Gör du som han, så får du med tiden ett riktigt litet
bibliotek fullt med goda, intressanta böcker.
_J. B. G._
Små djurvänner.
Med teckning.
_"God dag, god dag! Hur kan ni må?
Nu komma vi här båda två
och tänkte att er frukost ge.
Välkomna är vi, kan jag se,
ty god aptit ni alltid ha'
precis som vi, ja, det är bra.
Vi två ha' ätit mjölk och bröd,
så att på oss går ingen nöd.
Ni, stackare, fått vänta ni,
men nu så skall kalas här bli,
ty utaf blad och strå och blom
vi samlat ha' en rikedom."
Ock Knut han slår sig genast ned
och lilla Kajsa gör så med.
Med lustiga små språng och hopp
i hennes famn de skynda opp
de tre små skyddslingar de ha',
och nog tycks maten smaka bra.
Snart ha' de ätit allt som fanns,
det gick precis just som en dans.
"Adjö, adjö", då säger Knut,
"nu är er frukost också slut,
och vi till skolan skynda må,
adjö, adjö, nu ska' vi gå!"
Och Kajsa lill' hon smeker se'n
till afsked lätt hvarenda en
och säger: "Något riktigt godt
ni få till middag, vänta blott.
Från skolan skynda vi oss hit
och ha' nog med en läckerbit."_
_Ella_.
Farmors berättelse.
Fru Walter var änka efter en högre officer, som hade stupat i kriget.
Hon och hennes fyra barn samt hennes mans mor hade bildat ett hem
tillsammans. Barnen voro med den innerligaste kärlek fastade vid sin
farmor. Ett ord af henne, en blick ur dessa kloka, vänliga ögon förmådde
vanligtvis hejda de häftigaste utbrott hos gossarne, och hvarje sorg
eller motgång lindrades, när den kära gamla hade talat ett tröstande ord
till de små. Hon förstod att kväfva det onda i roten, och hon utsådde
månget godt frö i dessa unga själar, hvilket säkert längre fram i tiden
skulle spira och bära frukt.
Fru Walter var själf en god och kärleksfull mor, men sorgen öfver hennes
älskade makes död hade brutit hennes hälsa, så att hon icke med
tillräcklig kraft kunde taga sig an barnens uppfostran. Det var därför
en särskild Guds välsignelse för dessa, att deras farmor tog sitt hem
hos dem. När den svaga modern gaf vika för deras nycker och såg igenom
fingrarna med deras fel, så stod alltid den kära gamla med sitt hvita
hår och sin vördnadsvärda gestalt vid hennes sida, stödjande och
hjälpande. Hon sökte alltid leda barnen till det goda, ibland med en
liten berättelse, ibland genom ett samtal, som hon sökte leda så att det
skulle öppna deras öga för hvad som var rätt och behagligt inför Gud.
Barnens största glädje var att höra farmor berätta verkliga händelser ur
hennes eget lif. Då sutto de vid hennes fötter, lyssnade till hennes
röst och slukade hvarje ord.
En morgon hörde den gamla, huru lilla Elisabet, som annars var ett godt
och älskligt barn men med ett häftigt sinne, var mycket ohöflig mot
tjänarinnan. Då denna förebrådde henne för någonting, svarade hon: "Hur
vågar du tala så till mig--du är ju bara en simpel tjänarinna".
På kvällen slogo barnen som vanligt läger omkring farmors stol. "En
berättelse, farmor, ack, tala om en berättelse, lilla rara farmor!"
Den gamla betänkte sig litet, därpå lade hon den lillas hufvud i sitt
knä och smekte kärleksfullt hennes hår. "Ja, min lilla flicka, jag vill
tala om för dig en berättelse från min egen barndom", sade hon. "Jag
tror den kan vara er alla till nytta, men särskildt har den någonting
att lära min egen lilla Elisabet." Och hon såg kärleksfullt in i den
lillas ögon.
"Min mor dog, när jag blott var fyra år, och min stackars far, som
älskade henne innerligt, sörjde djupt. För att döfva sorgen kastade han
sig uti ett omfattande affärslif och genom att gagna sitt fädernesland
och sina medmänniskor, sökte han lindring i sin stora smärta. Han tänkte
icke på, att hans lilla flicka så väl behöfde honom nu, när hon ej hade
någon mor. Min tant, som kom i huset för att styra detta och uppfostra
mig, var en duktig hushållerska men en dålig uppfostrarinna. Hon sörjde
troget för mina lekamliga behof, men hon tog ej vara på min själ. Jag
blef häftig, nyckfull, själfvisk, ja, jag var ett riktigt styggt barn.
Då sände Gud mig en hjälp i den simplaste af våra tjänarinnor, en klen,
hjälplös stackars varelse, som var ofärdig till sin kropp, men hvilkens
själ var luttrad och ren som guld. Hon älskade Gud af hela sitt hjärta,
och denna kärlek lyste ur hennes ögon mot alla Guds skapade varelser på
jorden. Hon var hönsvakterska, ty hon kunde icke förrätta annat arbete
för sin kroppsliga svaghets skull.
Gamla Anna blef min bästa vän, och henne har jag näst Gud att tacka för
hvarje god frukt, som mitt lif har fört med sig. Hon sådde ut det goda
fröet, och Gud, den allsmäktige, lät det slå rot.
Jag hade inga lekkamrater, och därför roade det mig att följa med henne
och se på, när hon matade hönsen och ankorna--därmed började vår
vänskap. Hon älskade sina djur och vårdade dem med en moders omsorg.
En morgon kom jag ut före henne i hönsgården. Det roade mig att reta
hönsen, jaga kycklingarne ut på gården och stänga in hönan, som oroligt
kacklande sprang fram och tillbaka och klagade sin nöd så högt, att
gamla Anna kom springande så fort, som hennes stackars ben kunde bära
henne.
"Hur kan du vara så elak mot djuren!" ropade hon. "Kom ihåg att Gud ser
dig, han som har omsorg om alla sina skapade varelser!"
Jag blef alldeles tyst, ty jag hade mycket dunkla begrepp om Gud, och nu
då Anna var ond, ville jag inte fråga henne. Jag gick hela dagen och
tänkte därpå, och när kvällen kom styrde jag mina steg till hönsgården.
"Hör du Anna, hvar är Gud, efter han kan se oss här--är han inte där
långt borta, uppe i himmelen?" frågade jag.
"Stackars barn, har du så liten kunskap om Gud?" sade Anna. "Kom hit då,
så skall gamla Anna berätta för dig om honom så mycket hon vet."
Och hon berättade om Gud, vår fader, som har skapat oss alla, som föder
och kläder oss och som älskade oss syndiga människor så högt, att han
sände oss sin son Jesus Kristus för att frälsa oss från synden. Hon
berättade så enkelt, men så lefvande, att orden trängde djupt in i min
barnasjäl och jag började älska den gamla gudfruktiga tjänarinnan. Hon
lärde mig också snart att älska Gud och att bedja till honom.
En kväll bad jag Anna följa mig upp på mitt rum, när jag skulle gå och
lägga mig. Jag var rädd för att ligga ensam, och min tant ville lära mig
öfvervinna min dumma fruktan, som hon kallade den. Jag klagade för Anna,
att jag hade så stygga drömmar om natten och att jag var så rädd. Jag
bad henne därför stanna hos mig, till dess jag somnade.
"Min kära flicka", sade hon, "jag skall lära dig bedja Herrens bön. När
du kan den och beder den riktigt af hjärtat, så skall du aldrig mera
behöfva vara rädd, ty då skall Gud vaka vid ditt läger och du kan sofva
tryggt."
Och gamla Anna knäppte sina händer och bad Fader vår med en innerlighet,
som trängde rakt in i mitt hjärta.
Från denna kväll har jag aldrig sedan under min långa lefnad somnat in
utan att först hafva bedit "Fader vår", och den bönen har i sorg och
glädje fört med sig välsignelse.
(Forts).
Barnavännens anmälan 1905
Se föregående nummer!
De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.
Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.
Prenumeratione fortfar hela året
Uppsala i Jan. 1905.
REDAKTIONEN.
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 13-19 Mars 1905.
M. 13. Mark. 10: 32-34. _Jesus förutsäger sitt lidande._
T. 14. v. 32. _Lärjungarna förskräckas vid Jesu tal om lidandet._
O. 15. v. 33. _Hvad Jesus skulle lida af judarne._
T. 16. v. 34. _Hvad han skulle lida af hedningarne._
F. 17. Es. 53: 4. _Jesus led för oss._
L. 18. v. 5. _Han led för våra synder._
S. 19. v. 6. _Han led för att föra oss till Gud._
Söndagsskoltext för den 19 Mars.
Mark. 10: 32-34.
_Minnesvers_: 1 Petr. 3: 18 a. Ty äfven Kristus led en gång för synder,
rättfärdig för orättfärdiga.
UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI
BARNAVÄNNEN
N:o 11 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
16 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus förutsäger sitt lidande.
Det finns en källa till allt vårt lidande, och det är synden. När vi
träffas än af det ena, än af det andra lidandet, så kunna vi säga, att
vi förtjänt detta med våra synder. Ja, vi kunna säga, att vi alltid få
mindre än vi förtjänt. Få vi däremot hälsa, mat och dryck, solskensdagar
och glädje, då kunna vi säga att allt är nåd, vi hafva ej gjort oss
förtjänta af allt detta.
Men om vi nu ej förtjänat något lekamligt godt, så hafva vi än mindre
förtjänat att Kristus har blifvit vår frälsare. Det är öfverflödande
nåd, större än allt annat.
Vi höra i vår text omtalas att Kristus skulle lida. Han hade dock aldrig
gjort något ondt, således borde han aldrig lida, utan alltid njuta
salighet i obegränsad grad. Men han ville lida för att frälsa oss. Han
tog således på sig lidandet alldeles frivilligt. Han blef dömd till
döden, fastän han gjort alla godt, han blef korsfästad, fastän han var
den helige och rene Gudasonen. Ja, älskade, detta måste ske för att
frälsa oss från våra synder. När han offras för oss, så gifver han
försoning för alla våra missgärningar.
Vi äro syndare och han är syndares frälsare. Därför måste gissling,
försmädelse och död blifva hans lott. Han älskar mig och dig af hela
sitt hjärta; därför att han älskar så, går han i döden för oss.
Detta förkunnade Jesus en gång för sina lärjungar. De tänkte nog, det
går aldrig så illa med Jesus, att allt detta vederfares honom. Men när
de gingo med honom till Jerusalem, fingo de se att alla Jesu
förutsägelser gingo i fullbordan. När Jesus talar om för oss denna sak i
dag, så veta vi att alla Jesu förutsägelser blifvit fullbordade. Vi ha
ingen anledning att tvifla därpå; men jag fruktar att vi så mycket mer
tvifla därpå, att Jesus gjort allt detta _för oss_. Vi tycka med skäl,
att vi äro till allt detta ovärdiga. Och likväl är det en stor synd att
tvifla därpå. Ty i och med detsamma är det som vi ville säga att Jesus
icke talar sanning, då han säger: _Så älskade Gud världen, att han utgaf
sin enfödde son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må
förgås utan hafva evigt lif._ Det måste kännas som ett lidande för
Jesus, om vi ej vilja tro på denna varma kärlek, som offrade sitt lif
för våra synder. Älskade små, hören sålunda än en gång, att det är _för
eder skull_ som Jesus gick till korsets död, för eder skull som han blef
sargad och begabbad, på det att edra barnasjälar skulle varda lönen för
hans lidande. Låtom oss innerligt tacka Herren Jesus och söka göra honom
glädje genom att tro på hans namn och efterfölja föredömet af hans
kärlek.
_Fr. E._
Farmors berättelse.
(Forts. fr. föreg n:r.)
Och Anna fortsatte sitt arbete med mig. Hon hjälpte mig att rätta mina
stora fel, lärde mig att älska sanningen framför allt och hellre lida
straff för mina förseelser än att förneka dem. Hon lärde mig till och
med att göra dem godt, som hade gjort mig ondt.
Jag minns så väl en af våra andra tjänarinnor. Hon kunde ej täla mig
utan skvallrade alltid på mig för tant, och därför afskydde jag också
henne. Hon begick en gång en oärlig handling, och min far, som var en
sträng men rättvis man, ville, att hon skulle straffas. Anna var mycket
bedröfvad. Hon bad mig använda mitt inflytande hos min far och bedja
honom förlåta flickan. Jag ville icke till en början utan förklarade,
att jag unnade henne straffet riktigt godt, ty hon förtjänade verkligen
straff.
"Men om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänat, huru skulle det då
gå för oss, min kära flicka?" sade Anna så allvarsamt och sorgset, att
jag kände mig mycket slagen.
"Ja, Anna har rätt", svarade jag, "och jag är nog inte bättre än hon."
Jag skyndade mig därpå in till min far och bad honom innerligt, att han
ville förlåta flickan. Han gjorde det och berömde mig till på köpet, för
att jag hade ett så varmt hjärta för andras sorg.
Men då gömde jag mitt hufvud vid hans bröst och berättade för honom om
gamla Anna och om allt, som hon hade lärt mig.
Min far blef djupt rörd. "Herre, jag tackar dig, för att du har tagit
dig af mitt barn, när jag själf öfvergaf det för att döfva min egen sorg
och smärta!" utbrast han.
Från denna stund stannade min älskade far mera hemma. Han skötte sina
gods och lefde blott för sitt enda barn och för att vårda det frö, som
Anna, hans fattiga tjänarinna, hade lagt ner i barnahjärtat."--
Här tystnade farmor. Då slog lilla Elisabet sina armar omkring hennes
hals och grät. "Kära, kära farmor, hur skall jag kunna bli snäll?"
utbrast hon. "Jag var stygg emot Hanna i morse."
"Du skall älska Herren, din Gud, af allt ditt hjärta och din nästa såsom
dig själf, mitt barn", sade farmor. "Och kom ihåg, att hvarenda människa
är din nästa, den fattige såväl som den rike."
Elisabet smög sig ut i köket till Hanna och bad henne om förlåtelse,
hvilken den vänliga flickan gärna gaf henne.
Då hon kom tillbaka in i förmaket, bådo barnen farmor berätta mer om
gamla Anna.
"Det vill jag gärna göra, mina småttingar", sade hon. "Anna hade sitt
hem på min fars gods, så länge hon lefde, och jag fick vara till stor
tröst för henne under hennes sista dagar. När jag om aftnarna läste för
henne i bibeln, sedan hennes ögon blifvit så svaga, att hon ej själf
kunde läsa, då satt hon med hopknäppta händer och lyssnade, och när jag
slutat, tackade hon mig med ett lyckligt leende.
En morgon väckte mig en af tjänarinnorna och bad mig komma ut till Anna,
hon måtte visst vara sjuk. Jag skyndade till hennes rum, och där satt
hon upprätt i sängen med ett förklaradt ansikte, liksom såge hon
himmelens härlighet kringstråla henne. Jag lade min arm om hennes hals,
hon såg på mig med en kärleksfull blick, hennes hufvud sjönk ned på mitt
bröst--och hon var död."
Farmor tystnade, medan tårarna rullade utför hennes kinder. Det var
tårar af tacksamhet mot den trogna, gamla tjänarinnans och vännens
minne.
(Slut).
Genom morfars glasögon.
Ser han inte ut som en lärd liten professor den här gossen å teckningen?
[Illustration]
Bengt heter han, och gärna lyssnar han till alla goda berättelser hans
rare morfar talar om för honom. Morfar har varit med många år i världen
och har därför sett mycket och hört talas om mycket samt varit med om
mycket, som låter som de underbaraste sagor i lille Bengts öron.
Morfar har farit både med ångare och segelfartyg öfver det stora hafvet,
hvars vågor ibland synas höga som hus, och då storm och våg hotat krossa
fartyget och rycka människorna ned i djupet. Ibland, när morfar varit
ute på hafvet, har det legat som en stor, glänsande spegel, och när
solen sjönk i väster så såg det ut, som om hon sjunkit rätt ned i
vågorna och därvid förvandlat världshafvet till glänsande solgull.
Morfar har ock stätt högt uppe bland fjällen, på dess höga toppar och
skådat en värld i snö och is så långt blicken hunnit. När morfar talar
härom, då tänker Bengt, att det skulle vara en värld för honom och hans
backskidor. Ja, tusen saker har morfar sett och det blir lika många
sagor, när han berättar därom.
Och Bengt tycker att morfar är en stor och vis man, som vet mycket och
som kan tala om allt så vackert. När Bengt en kväll skulle bedja sin
aftonbön, följde morfar med in till den lille. Och när bönen var slut,
berättade morfar om Guds himmel och om änglarne och om frälsaren så
skönt, att lille Bengt började längta efter att blifva såsom en Guds
ängel.
Men ibland, när morfar är ute och hans glasögon ligga kvar därinne på
hans skrifbord, då sätter Bengt dem på sin lilla näsa och tänker: "Jag
vill bli stor och vis och snäll som morfar. Lånar jag hans glasögon, ser
jag nog mycket bättre än med mina egna, och då lär jag mig snart berätta
som han."
Ske dig som du tror, lille Bengt! Nägot ser du alltid genom morfars
glasögon.
_J. B. G._
En ovanlig slädfärd.
På stora sträckor af jordens nordliga trakter lefver ett småväxt folk,
som kallas eskimåer. De hafva en mörkbrun hy, små plirande ögon och ett
svart, stripigt hår.
[Illustration]
Deras lefnadssätt är mycket olikt vårt. De gå vanligen klädda i skinn
från topp till tå, bo om vintern i jordkulor eller snöhus och om
sommaren i tält af sälskinn.
Sälen är eskimåens allt i alla. Af honom får han kläder och tält, båtar
att ro ut på säljakt i och slädar att färdas i under den långa vintern.
Af sälens kött och späck lefver eskimåen och af dess fett gör han tran
eller olja att lysa upp sin enkla bostad med.
Eskimåernas enda husdjur är hunden. Liksom lappen i vårt land färdas
efter renen, så färdas eskimåen efter hunden. Men denne är icke så
stark som renen, och därför måste eskimåen spänna flera hundar för sin
släde, när han vill färdas från trakt till trakt. Huru en sådan slädfärd
tar sig ut, visar oss vår teckning.
[Illustration: TVÅ SMÅ DOCKMAMMOR.]
Äfven andra människor, som besöka Amerikas nordligaste trakter, måste
däruppe färdas på samma sätt. Handlande, guldgräfvare, vetenskapsmän
och missionärer få äfven de färdas i släde efter hundspann. Vanligen
åtföljas de då af en förare, som dels visar vägen och dels håller
hundarna i styr. Tömmar begagnas ej. Den resande sitter nedpackad i
skinnfällar i den smala släden och bara åker. Föraren springer ofta i
bredd med den främste hunden för den främsta släden, de öfriga följa
sedan efter i en lång rad.
En dylik slädfärd, som för oss är synnerligen ovanlig, kan vara högst
rolig och uppfriskande. Stundom möter man ju i dessa trakter en björn
eller en flock vargar, och därför äro resenärerna städse väl beväpnade
för att göra processen kort med dessa obehagliga bestar.
_J. B. G._
Två små dockmammor.
Med teckning.
_"Nej titta!" sa' Ester, "nog sitter den bra,
Men så har jag ock haft besvär;
Ty ensam jag allting åt dockan har sytt,
Fast skorna jag fått utaf Per."
"Ja tänk!" sade Lilly "så märkvärdigt söt
Hon är nu, din Anna-Sofi.
Men snart har jag färdigt, och då skall du se
Hon duger, min Gulle-Mari."
"Ja visst", sade Ester, "och då ska vi gå
Till Humlegår'n med våra små;
Ty, vet du, af allt hvad vi leka, jag tror,
Är mamma och barn bäst ändå."
"Jam, jam", sade Kisse, "med dockor och barn
Det är ju ett fasligt besvär.
En kattunge växer i pälsen helt lätt
Och dock mycket sötare är."_
_Anna H--m Preinitz._
De små missionärerna.
Ett ståtligt skepp med hvita, svällande segel gled en dag för många
hundra år sedan uppför Röda hafvet. Solen brände hett på dess däck, där
matroserna under ständig sysselsättning ilade fram och tillbaka.
Längst borta i aktern satt under det hvita suntältet en allvarlig man
med ett ädelt utseende, insvept i en med dyrbart pälsverk fodrad kappa.
Han tycktes vara fördjupad i betraktandet af en karta, som låg på ett
bord framför honom.
Icke långt därifrån stodo två små gossar lutade öfver skeppets reling
och blickade med lifligt intresse mot den aflägsna stranden, som redan
kunde skönjas i fjärran.
Af gossarnes likhet med hvarandra kunde man sluta till att de voro
bröder, men den äldste hade mörkt hår och bredare panna samt mera
kraftig hållning.
Den lille, ett vackert, ljuslockigt barn, kunde knappt styra sin
otålighet. "Land, land!" ropade han förtjust och hoppade omkring på en
fot i sänder. "Åh, hvilket härligt land! Ser du Frumentius, den vackra
viken därborta? Ack, om vi finge lägga till där!"
"Var tyst Edesius", förmanade den äldre. "Vi få inte störa onkel i hans
viktiga arbete."
Den berömde filosofen, geografen och forskaren Metropius från Tyrus såg
leende upp från sin Karta.
"Ni störa mig inte, barn", sade han vänligt. "Prata så mycket ni vilja.
Om ni äro snälla, så få ni i morgon bittida gå i land och stanna där
hela dagen. Vi måste förse oss med vatten. Se, sådana vackra träd! Samma
källa, som ger friskhet åt deras kronor, skall också vederkvicka våra
törstiga strupar."
"Åh, vatten!" jublade Edesius. "Vi skola då åter en gång få dricka af
hjärtans lust. Kanske finns det också frukter därborta--citroner,
oranger och dadlar?"
"Och märkvärdiga djur, som leka under träden!" ropade Frumentius icke
mindre intresserad, "och vackra fåglar på trädens grenar och sällsynta
blommor rundt omkring!"
"Och musslor på stranden!" menade Edesius.
"Ja, allt detta skola ni få se", bekräftade Metropius, "och ännu många
andra Guds under. Dock få ni aldrig glömma, hvad jag lofvade eder moder,
när hon gaf er tillåtelse att följa mig på denna resa. Jag lofvade henne
nämligen att själf hvarje dag gifva er någon undervisning och strängt
hålla eder till att samvetsgrant lära edra läxor, antingen vi befinna
oss på land eller på skeppet."
"Det skola vi visst inte glömma, onkel", svarade gossarne gladt, "vi
skola vara mycket samvetsgranna."
Därpå satte de sig till bords och åto sin kvällsmat vid en mycket glad
sinnesstämning. Sedan var tiden inne att gå till hvila, hvarföre de bådo
sin aftonbön och lågo snart försänkta i en lugn sömn.
Den följande morgonen uppfyllde i hvarje afseende hvad de väntat sig af
honom.
Aldrig upplefde två reslystna gossar en skönare dag än dessa båda bröder
från Tyrus trehundra år efter Jesu Kristi födelse. De samlade musslor
och genomströfvade den härliga skogen. De hjälpte matroserna rulla de
tomma faten till randen af den flödande källan och bestormade onkeln med
frågor öfver allt som oväntadt kom dem för ögonen. Men de glömde ej
heller sina plikter.
"Jag tog böckerna med mig och gömde dem bakom stenen där", sade
Frumentius. "Vi skola nu söka upp en lugn plats, där vi kunna lära oss
våra läxor. Då blir onkel glad, när han får höra att vi själfva tänkt
på det!"
Edesius hade kanske velat leka en stund till, ehuru han väl icke då
kunde ana, att han aldrig mer skulle få roa sig och leka så obekymradt
och barnsligt som nu. Men han lydde brodern, liksom han alltid brukade
göra. Tillsammans gingo de nu bort till skogen och snart hade de funnit
ett präktigt träd, under hvars breda, skuggrika grenar de i allsköns ro
kunde läsa sina läxor. Så sutto de ganska länge och till slut upprepade
de för hvarandra hvad de läst för att öfvertyga sig om att det satt fast
i minnet.
Men luften var het och tryckande trots skuggan, och vindens sakta sus i
trädkronorna högt öfver dem såväl som vågornas skvalp mot stranden
sjöngo dem till sömns.
Då kom ett glänsande föremål susande emot dem och träffade den lilles
öra. Förskräckta rusade de båda upp. Men två stora, svarta händer höllo
fast Frumentius. Han utstötte ett rop af förskräckelse, men sedan
återfick han fattningen.
"Skynda dig bort, Edesius", hviskade han åt brodern. "Det är
vildar--fort--rädda dig, medan det är tid!"
Dock--det var redan för sent. De voro redan omringade. Grymma, svarta
ansikten blickade ned på dem, och råa händer grepo de späda gestalterna.
Spjut och piskor tycktes hota att göra ett hastigt slut på deras lif.
Vapenlösa, hjälplösa, öfvergifna af sitt folk befunno sig bröderna i en
rasande skaras våld. Men de hade blifvit uppfostrade i tron på Kristus
och visste, att om de också måste förlora sitt lif, så var han dem nära
och skulle taga deras själ upp till sig i himmelen.
"Herre Jesus, förbarma dig öfver våra själar!" utropade därför
Frumentius och slöt sin lille bror hårdt i famnen.
Men det tunga gisslet, som en af barbarerna redan lyft för att slå till,
föll icke ned på deras hufvud. En annan vilde hade stött dem åt sidan
och en tredje hade fattat ett kraftigt tag om Edesius' långa, blonda
lockar för att sedan, då den lille sakta jämrade sig, med ett rått
skratt slunga honom ifrån sig.
Sedan följde en kort stunds tystnad, kvalfulla minuter, hvilka syntes
gossarne långa som år. Men då man lämnade dem vid lif, vågade de
ändtligen se sig omkring med skygga blickar. De funno sig omgifna af en
mängd brokigt utstyrda, till tänderna beväpnade män, och med fasa sågo
de spår af friskt blod på deras vapen och kläder.
Men ännu tycktes man icke hafva för afsikt att döda dem. Ja, Frumentius
tyckte till och med, att de svarta ansiktena uttryckte mer förvåning än
fiendskap, och ett tyst hopp började smyga sig in i hans själ. Då lade
sig plötsligt en stor, stark hand på hans axel och vände honom mot
skogen, medan den andra handen befallande visade honom framåt. Gossarne
förstodo väl, att man tänkte föra dem inåt landet, och för dem fanns
ingen annan utväg än att lyda.
Under den tröttande vandring, som nu följde, vågade de blott sällan
hviska några ord till hvarandra. Vågade de hoppas, att Metropius och
hans folk finge kännedom om deras bortröfvande och kunde skynda till
deras hjälp?
Edesius hängde sig fast vid detta hopp, som brodern icke kunde dela, men
ändock ej i förtid ville beröfva honom. Blodet, som de nyss sett märken
efter, hade fyllt den förståndige gossens hjärta med en mörk aning,
hvilken snart skulle bekräfta sig på ett sorgligt sätt.
En ny skara vildar slöt sig nämligen till dem, och dessa dansade och
skreko i segerjubel, några klädda i de dödade matrosernas kläder, medan
andra svingade annat af de röfvade föremålen omkring sina hufvud. De
stackars gossarnes fasa nådde sin höjd, när de fingo se den pälsbrämade
kappan, som deras onkel burit, på den störste och starkaste vildens arm.
Denne tycktes med stor belåtenhet visa henne för den första skarans
anförare.
Denne släpade nu fram de förskrämda små fångarne, och Frumentius tänkte
icke annat, än att han skulle utlämna dem till deras onkels mördare och
få kappan i utbyte. Då han kände en gränslös fasa för den sist komne
anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon
upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och
några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på
hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.
Gossarne såväl som kappan voro bestämda för en höfding, åt hvilken hans
krigare ville gifva det bästa af det byte, som de vunnit i striden mot
främlingarne.
(Forts.)
Barnavännens anmälan 1905
Se föregående nummer!
De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.
Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.
Prenumerationen fortfar hela året.
Uppsala i Jan. 1905.
REDAKTIONEN.
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 20-26 Mars 1905.
M. 20. Mark. 12: 1-12. _Liknelsen om vingårdsmännen._
T. 21. v. 1. _Vingården ordnas._
O. 22. v. 2. _Vingårdens herre begär frukt._
T. 23. v. 3-8. _Vingårdsmännens brottslighet._
F. 24. v. 9. _deras straff._
L. 25. v. 10-11. _Byggningsmännen och hörnstenen._
S. 26. v. 12. _Judarne hata Jesus._
Söndagsskoltext för den 26 Mars.
Mark. 12: 1-12.
_Minnesvers_: 1 Petr. 2:6. Därför heter det ock i skriften: "Se, jag
lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den, som tror på honom,
skall icke komma på skam":
UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
BARNAVÄNNEN
N:o 12 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
23 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Hvar är frukten?
Mark. 12: 1-12.
I våra textord framställer Jesus judafolket under bilden af en vingård,
som Gud planterat. Denna plantering skedde genom en rad af stora
gärningar, såsom då han frälste dem ur Egyptens träldom, då han på Sinai
gaf dem sin härliga lag, och då han insatte dem i Kanaans land. På dessa
stora händelser syftar liknelsens ord om att vingårdens herre "satte
stängsel", "gräfde en press" och "byggde ett torn". Härmed vill Jesus
säga, att allt hvad som kunde göras för att ett folk skulle kunna
utveckla sig i rättfärdighet, frid och lycka, det hade Gud gjort för
judafolket.
Från den tid, då Israel såsom en nation bosatt sig i Kanaans land, borde
folket i tacksamhet och trohet hembära Gud de lifvets frukter, som i
någon mån svarade mot den nåd, de tagit emot af honom. Men annat lärer
oss Israels historia, annat lära oss Jesu ord i liknelsen. I stället för
att med kärlek och hänförelse lyda Guds vilja och genom ett heligt lif
inverka lyftande och förädlande på de kringboende hednafolken, börjar
judafolket i stället lefva såsom hedningar. I stället för att med kärlek
och hänförelse taga emot Herrens tjänare profeterna och följa dem på
Herrens vägar, börja vingårdsmännen, det är Israels andlige ledare och
öfrige styresmän, försmäda, hudflänga, skymfa och döda dem. Och när
slutligen Gud i stor nåd sände sin enfödde son till världens frälsning,
så gjorde de på samma sätt med honom. De skymfade, hudflängde och
korsfäste härlighetens herre.
Detta brott rågade måttet af Israels syndaskuld. Guds dom måste följa på
denna oerhörda förblindelse, denna förfärande brottslighet. Gud fördref
och fördärfvade dessa skenhelige präster och ämbetsmän. Landet härjades
år 70 af romerska härar, Jerusalem intogs och grusades, folket dödades
eller släpades bort i fångenskap, och än i dag lefva judarne strödda
likt agnar för vind kring jordens alla land, såsom en förfärande
illustration till det ordet: Gud låter icke gäcka sig. Hvad en människa
sår, det får hon skörda.
Men af judafolket blefvo några frälsta undan fördärf och dom. Det var
Jesu apostlar och lärjungar. Genom dem blef Guds rike och dess alla
förmåner burna ut till hednafolken, som genom evangelium förvandlas från
hedningar till kristna. Till dessa folk höra äfven vi, som bygga och bo
i gamla Sverige. Nu är det till oss Herren kommer och söker frukt.
Vi hafva af Gud mottagit en myckenhet af välgärningar. Vi hafva Guds ord
i rik omväxling förkunnadt ibland oss. Det förkunnas för lärda och
olärda, för fattiga och för rika, för äldre och för barnen i hemmen och
i söndagsskolorna. Vi äga den kristna civilisationens ljus ibland oss
och lefva i lugna och ordnade förhållanden. Vi äga skolor, där vi få
lära oss så mycket godt och nyttigt, som gäller vårt tids-och
evighetslif.
Hvar är frukten? Lyder du det af Guds vilja, som du förstått och lärt
dig? Följer du dina föräldrars och lärares goda råd och handledning?
Nyttjar du din tid rätt för att lära dig och tillägna dig hvad du kan få
lära dig i skolan, så att du kan blifva en kraftig, arbetssam och nyttig
medlem i det jordiska samhället? Följer du de rena och heliga intryck
Guds ord ger dig, så att du må bli ett älskligt och godt barn, en
prydnad för Kristi församling?
Se, dessa frågor ställas till oss från Herren, ty han söker frukt i vårt
lif. Tänk allvarligt på dessa frågor, och om du märker, att du icke
håller profvet inför dem, bed då Gud om förlåtelse och om nåd och kraft
att börja ett nytt lif ifrån denna dag.
Härvid må du för all del icke glömma bort, att Jesus Kristus din
frälsare räcker dig sin hand för att bistå och hjälpa dig. Bed honom om
hjälp och frälsning! Bed många gånger och bed mycket om samma sak, ty
därigenom beredes ditt eget hjärta att taga emot hans hjälp. Då skall du
kunna bära frukt i allt godt verk. Du skall varda ett godt och älskligt
barn, ett ordentligt och flitigt barn, ja, ett lyckligt och saligt Guds
barn.
_J. B. G._
Duktiga pojkar.
Det var tidigt på morgonen. Maria Vik höll just på att sätta fram
frukosten åt sig och sina barn. Stackars Maria, det var mer än fyra år
sedan hennes man drunknade och lämnade henne ensam med sina tre gossar.
Per och Nils voro nu så stora, att de gingo i skolan, ja, Per skulle i
höst få flytta upp i sista klassen, men den minste, lille Olle, hängde
henne ännu i kjolarne hvarhelst hon vände sig. Per och Nils voro redan
uppe, men Olle låg kvar i den varma sängen. Det var så kallt och
regnigt, tyckte Maria, att han kunde gärna ligga stilla. För egen del
hade hon haft stor lust att göra så med, ty hon kände sig så trött och
utsläpad, men hon måste upp. Hon hade lagt deras kläder i blöt i går,
och de måste tvättas. Hon hade icke råd att taga någon hjälpgumma, och
af gossarne kunde hon ej hafva stor hjälp, då det gällde att tvätta.
Hon kände i dag gikten i alla leder och ryggen värkte. Huru väl hade hon
icke behöft ligga litet längre, men hon måste upp. Hon suckade tungt,
där hon satt på sängkanten, försänkt i djupa tankar.
"Den som finge slippa tvätta i dag!" sade hon för sig själf. Det kom så
stilla; hon hade aldrig tänkt säga det högt, men orden undsluppo henne
omedvetet. "Om Per ändå hade varit en flicka, så kunde jag haft hjälp
till detta och mycket annat!" kom det strax därefter.
Dörren till kammaren stod på glänt, och därinne satt Per och räknade
igenom de tal han hade till läxa.
Han blef riktigt harmsen, där han satt och hörde, hvad mor sade för sig
själf. Han, en flicka!--Jo, det skulle bara fattas det. Nej, tack:
flicka ville han inte vara, och som väl var, kunde han då inte heller
bli det.
Men att mor kunde säga så--det var inte snällt af henne. Alldeles som om
hon inte hade den ringaste nytta af honom! Bar han ändå inte hvarendaste
morgon in ved åt henne? Och hvem var det väl, som bar upp vattnet den
långa vägen från bäcken? Och hvem hämtade hem allt hvad hon behöfde från
handelsboden? Var det kanske inte just han, Per?
Han höll på att reta upp sig allt mer och mer, men med ens slog det om,
och han blef helt vek om hjärtat.
"Stackars mor är inte stark", tänkte han. "Hon släpar och arbetar från
morgon till kväll för oss, och då är det inte underligt, om hon känner
sig trött och nedstämd ibland."
"Bara pojkarne mina få hvad de behöfva, så är det inte så noga med mig",
hade Per hört henne säga, då handlare-Lisa härom dagen var inne och bjöd
ut sina varor. Mor kunde nog haft lust att köpa sig ett varmt
hufvudkläde, men så fick det ändå vara till sist.
Mor tyckte nog om sina pojkar i alla fall! Men tänk, om han kunde hjälpa
henne med tvätten så pojke han var! Det var ju visserligen
"kvinnfolkgöra", men för en gång kunde han ju pröfva på.
Det var ingen brådska med läxorna, ty det var lördag i dag, och han
skulle inte vara i skolan förrän på måndag. Per slog ihop boken med en
väldig smäll, reste sig upp och gick ut till mor.
"Är du sjuk, mor?" Det kom lika oväntadt som deltagande och gjorde mor
riktigt varm om hjärtat.
"Åh ja, gikten är svår i dag--men det blir väl bättre längre fram på
dagen."
Per stod kvar och undrade hvad mor skulle säga om han----men så kom
det:
"Hör du--mor--."
"Ja."
"Kan jag inte sköta om tvätten i stället för dig?"
"Du!"--Mor drog på munnen med ett misstroget leende, och Per förstod det
godt.--"Du, Per? Nej, det kan du nog inte."
"Hvarför inte? Tror inte du, att jag kan klara värre saker än så? Låt
mig visa dig, att jag kan. Visa mig bara en enda gång, huru jag skall
bära mig åt, och sedan skall det gå som en dans!"
Per blef allt mera ifrig under det han talade. "Nu bär jag först upp
vatten och fyller baljorna, och så gör jag upp eld under stora grytan,
och sedan skall jag tvätta, så det skall stå härliga till--det skall du
få se, mor!"
Mor kunde ändå inte tro, att det var Pers allvar. Men innan hon hunnit
göra en enda invändning, hade Per kilat ut och ned för backen med ett
ämbar i hvardera handen.
Nere vid bäcken träffade han på Nils, som höll på att profva sin
vattenkvarn.
"Hej, Nils", ropade Per, "vill du vara med och tvätta kläder?"
"Hvad för något?--Tvätta kläder--jag? Är du rent galen?"
"Nej, men jag tänker tvätta i dag i stället för mor, ty hon är sjuk."
"Aldrig har jag hört på maken! Du--en pojke--tvätta kläder! Nej, tack,
aldrig skall du kunna förmå mig till det. Hvad tror du storgårdspojkarne
skulle säga, om de finge se dig vid tvättbaljan?"
(Forts, å sid. 94.)
[Illustration: SOLBLOMSTER.]
En farlig strid.
Med teckning.
Bor du bland bergen, bor du vackert. Däruppe är luften ren och utsikten
fri. Solen dröjer länge, innan den går ned och förgyller bergstopparne
ännu en lång stund, sedan det är skumt nere i dalarna.
[Illustration]
Ja, högt uppe på bergen finnes mycket, som lockar till en bergvandring.
Alltid finnes där någon berömd grotta eller kammare, som fordom tjänat
till bostad åt någon bergakonung. Om denne gå då många sägner och sagor.
En säger oss, huru omåttligt rik han var, den där kungen. Han hade
salar, som glimmade af pärlor och guld och så många guldslantar, att
ingen kunde räkna dem. En annan talar om för oss, att han är en grym och
stygg hedning, som inte kunde höra de sköna kyrkklockornas klang, när de
ringde samman den kristna menigheten till bön och sång och för att
lyssna till ordet om Kristus. Därför måste bergakungen flytta sin kos,
och ingen har sett honom på många hundra år.
Ja, så säga sagorna. Men nutidens folk undrar hvart hans stora rikedomar
tagit vägen och ungdomarne klättra bland bergen för att leta efter
bergakungens salar för att se, om där kan vara någon guldslant kvar än i
dag. Och det gör det visst. Där finnes både guld och silfver och andra
dyrbara metaller i de svenska bergen, men de måste brytas och smältas ur
dem. Och där uppe på klipporna bygger örnen sitt bo, där lägger hans
maka ägg, och där hjälpes örnparet åt att mata och föda upp sina ungar.
En titt in i ett sådant bo kan vara lika intressant som att se in i
bergakungens salar. Men det kan vara farligt nog, som du ser af
teckningen. Ty örnen lämnar aldrig de sina i sticket och flyr. Han
upptar striden på lif och död med sin fiende. Och skarpa, långa klor har
han och väldiga vingepar samt en fruktansvärd näbb. Den kan sluta så
denna farliga strid, att gossen där blir dragen ned i djupet af örnen.
_J. B. G._
"De få säga, hvad de vilja", svarade Per frimodigt, men inom sig krympte
han riktigt ihop vid tanken på huru de då skulle göra narr af honom.
"Det rör mig inte, för resten", tillade han, "bara mor kan slippa, då
hon är så dålig.--Nå, Nils, vill du eller vill du inte?"
Nils ryggade tillbaka--nej, verkligen han det ville.
"Jag håller mig för god för sådant kvinnfolksgöra", sade han.
Per svarade intet utan fyllde ämbaren och skyndade sig hem.
Då allt var i ordning, gick han in efter mor. "Låt mig nu bara en gång
få se, huru man skall bära sig åt", sade han.
Mor tog ett plagg och började tvätta och Per såg uppmärksamt på.
"Så, nu kan jag det, låt mig försöka nu, och gå sedan in och lägg dig en
stund till."
Mor hade nog sina egna tankar om huru det skulle gå med tvätten i Pers
händer, men hon följde dock hans uppmaning och gick. I dörren måste hon
dock än en gång vända sig om och se på sin käre gosse. Där stod han böjd
öfver baljan och gned och sköljde, så att vattnet stänkte omkring honom.
Hon lade sig på sängen vid sidan af sin lille Olle, som somnat in på
nytt. Så rik hon ändå var, som hade en sådan gosse! Både gikten och
ryggvärken lade sig för den tanken, så lycklig gjorde den henne.
Det kändes icke så litet tafatt för Per i början. Han kunde icke få det
rätta taget, plagget gled undan, och så började det svida i
fingertopparne.
Men--pyttsan--inte fick det betyda något. Så mycket karl var han väl,
att han icke frågade efter, om det sved litet i skinnet. Han gned och
sköljde och höll det tvättade plagget pröfvande upp mot dagern. Ja,
verkligen, satt där inte ändå kvar en mörk fläck.
Litet mer såpa, och så ner i baljan igen. Nu måtte den väl vara borta
ändå.
Så där ja--han vred, så att vattnet forsade mellan fingrarna--nu ner i
grytan med plagget.
I detsamma stod Nils bredvid honom.
"Är det du, Nils?"
"Ja, du tvättar ju som för dagspenning."
"Jo, det må du tro, och fina skjortor skall du få, min gosse."
"Tror du jag skulle kunna hjälpa dig?"
"Ja, vars, tag bara i af alla krafter, så skall jag lära dig konsten."
"Se på det här, är det bra?" Nils slängde ett plagg öfver till brodern.
Per tog det i noggrant skärskådande.
"Nej, min gubbe, bättre får du lägga åt. Den där smutsstrimman vill nog
inte mor ha kvar."
Nils tog tappert i på nytt. "Oj, så det svider i fingrarna!"
"Pyttsan, skall du klaga för en sådan småsak du som är en pojke."
Nej, det var då sant, att jämra sig för så litet det passade då bara för
flickor.----
Då mor en halftimme senare gick ut i köket för att se, hur det gick med
tvätten, fann hon båda sina gossar med uppvikna skjortärmar öfver
hvarsin balja i full fart med att tvätta. Hon ville knappt visa, hur
angenämt öfverraskad hon blef.
"Såå, Nils, har du också kommit till tvättbaljan? I dag tycks ni bägge
två vilja göra det lätt för mor."
Hon sade ej mer, men de kände kärleken lysa ur hennes blick och sågo
hennes glada ansikte, och de blefvo helt varma om hjärtat, fastän de
voro stora pojkarne.
En sådan glädje det var att få hjälpa mor! Då kvällen kom, hängde
kläderna rena och hvita på gården, och inne i stugan sutto mor Maria och
hennes tre duktiga pojkar och åto kvällsvard.
Mor kände sig så lätt och glad till sinnes. Det var länge sedan gröten
smakat henne så godt. Hvad gossarne angår, hade de en förvånande
matlust.
"Ni är trötta nu, det ser jag", sade mor, då de slutat äta, "och det är
sannerligen inte underligt, ty det kostar på att stå öfver tvättbaljan.
Gå nu därför och lägg er. God natt och tack, mina kära gossar, för hvad
ni i dag ha gjort för mor. Det har gjort henne både frisk och glad. Gud
välsigne er!"
De sade ingenting annat än "godnatt!" men bådas blickar förrådde hvad de
kände; ty de strålade af glädje och tillfredsställelse.
(Efter norskan.)
Solblomster.
Med teckning.
_De äro solskensblomster två,
Som mödrar se med lust uppå.
De äro så söta och rara
Att jämt man vill kyssa dem bara.
De tulta jollrande omkring
Och skratta rakt åt ingenting
Och gråta för nästan det samma
Och skynda med allting till mamma.
Och mamma torkar lätt hvar tår,
Och så ett leende hon får
Och kyssen och famnen tillika.
Och då känna mödrar sig rika.
Ja, inte får man undra på,
Att mödrar se med glädje på
De barnen, som äro så rara,
Att jämt nian vill kyssa dem bara._
Anna H--m Preinitz.
De små missionärerna.
(Forts. fr. föreg. n:r).
När de uppnådde höfdingens eller konungens residens, fördes de små
fångarne fram inför härskaren. Han satt på en hög stol eller tron och
utmärkte sig framför de öfriga genom sina granna kläder samt genom
stafven, som han höll i sin högra hand.
De beväpnade krigarne kastade sig ned framför honom, så att deras pannor
vidrörde marken och gåfvo tecken åt gossarne att göra på samma sätt.
Sedan lyftes de tämligen omildt upp igen och fördes fram till konungen.
Med synbar förvåning såg denne på deras hvita händer och ansikten, som
stucko så bjärt af mot de omkringståendes. Ja, han vecklade till och med
upp Edesius' tunika för att äfven underkasta hans armar en pröfning. Man
behandlade gossarne såsom hundvalpar och kattungar, med hvilka man just
icke gör stora omständigheter.
Lyckligtvis förstodo dessa båda, att det lätt kunde bli farligt för dem
att visa någon som helst fruktan och att de måste uppbjuda hela sin
själfbehärskning för att kunna skenbart godmodigt foga sig uti den
hänsynslösa behandling de fingo röna. Frumentius var dock nära att
förlora sin sinnesnärvaro en gång, när han plötsligt förnam ett skarpt
bett af små hvassa tänder i den obetäckta delen af sin ena fot. När han
förskräckt ryckte till och såg ned, log ett litet rundt ansikte, svart
som ebenholz, emot honom. Den lille tjocke, treårige pojkens grannt
utstyrda kläder och den bekymmerslöshet, hvarmed han lekte vid konungens
fot, gaf tillkänna, att han var dennes son.
Frumentius fick en lycklig ingifvelse. Utan att låtsa om smärtan i foten
löste han upp det purpurröda sidenbandet, som sammanhöll hans långa
lockar och gaf det åt den lille, som med ett gladt skratt tog det
granna bandet och ej tycktes vara obenägen att göra den hvite
främlingens bekantskap.
Nu följde ett för de båda gossarne obegripligt samtal, men sedan fördes
de slutligen in i en liten gräshydda och undfägnades rikligt med mat och
dryck. Men då de icke kunde besluta sig för att dricka den vidriga
blandningen, gåfvo vildarne dem skrattande en kruka friskt vatten,
kastade några djurhudar i ett hörn och tecknade åt gossarne att lägga
sig på dem.
När de nu för första gången efter sitt tillfångatagande befunno sig
ensamma, slogo de armarna om halsen på hvarandra och gräto hejdlöst.
"Tror du, att de skola döda oss?" frågade Edesius, när han åter kunde
tala.
"Nej, det tror jag inte. Om detta varit deras afsikt, skulle det skett
för längesedan. Men, Edesius, jag fruktar--ja, jag är säker på att de
mördat onkel och manskapet på skeppet. Vi äro de enda fångarna", fortfor
Frumentius, och gossarnes tårar började flöda på nytt.
"Kunna de icke hafva undkommit i båtar?" frågade Edesius.
Frumentius skakade sorgset på hufvudet men svarade intet.
Hans fruktan var blott allt för väl grundad. Alla de resande hade
öfverfallits och dödats. Äfven de båda bröderna hade säkerligen fått
dela samma öde, om de icke gått in i skogen för att samvetsgrant läsa
sina läxor för dagen och därigenom uppfylla sitt löfte till onkeln.
De sutto nu länge tysta, försänkta i sorgsna tankar, så länge, att den
lilles ögonlock småningom började falla ihop.
"Broder!" hviskade Frumentius.
Den lille for upp förskräckt. "Hvad vill du?" frågade han ängsligt.
"Jo, vi skola ej glömma, att Gud är här likaväl som i Tyrus."
"Ja, visst, han är öfverallt!" svarade Edesius, som nu var riktigt
vaken.
"Då behöfva vi ej frukta någonting. Han skall vara med oss och beskydda
oss."
"Men han kan ju tillåta dem att döda oss?"
"Nej, det skall han icke. Men vi skola lita fast på honom och bedja till
honom i Jesu Kristi namn", svarade Frumentius allvarsamt. "Vi måste
bedja till honom hvarje dag, Edesius, och älska honom och göra hans
vilja!"
(Forts.)
Barnavännens anmälan 1905
Se föregående nummer!
De som själfva last Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.
Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.
Prenumerationen fortfar hela året.
Uppsala i Jan. 1905.
REDAKTIONEN.
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 27 Mars-2 April 1905.
M. 27. Mark. 14: 3-9. _Jesus hyllas i Betanien._
T. 28. v. 3. _Maria hyllar Jesus._
O. 29. v. 4. _Några knota öfver hennes frikostighet_.
T. 30. v. 4. _och ha de fattiga till förevändning._
F. 31. v. 6-7. _Jesus berömmer Marias gärning._
L. 1. v. 8. _Hon har balsamerat Jesus profetiskt._
S. 2. v. 9. _Hennes kärlek och offervillighet skall berömmas af alla
troende._
Söndagsskoltext för den 2 April.
Mark 14: 3-9.
_Minnesvers_: Joh. 12: 26 c. Och om någon tjänar mig, honom skall min
Fader ära.
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
BARNAVÄNNEN
N:o 13 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
30 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus hyllas i Betanien.
Mark. 14: 3-9.
Ju närmare det led mot slutet af Jesu jordelif, dess mera öppet visade
de judiska ämbetsmännen sin fiendskap mot honom. Präster, fariseer och
saduceer hatade honom bittert, stora rådet hade bannlyst honom och dess
ledande män spunno hemliga ränker mot hans lif.
Midt ibland denna fiendskap, som öfverallt lurade på frälsaren, ägde han
likväl här och hvar trofasta och hängifna vänner. En sådan vänkrets var
den i Betanien, där man beredt sig på att hylla Jesus och riktigt låta
honom känna, huru innerligt han var afhållen och älskad af dem, och huru
litet de brydde sig om stora rådets bannlysning.
Hyllningsfästen skulle hållas i Simon den spetälskes hus. Denne Simon
hade en gång blifvit botad från spetälskan af frälsaren. Utan tvifvel
var han en förmögen man, som kunde samla alla sina vänner i Betanien och
därtill Jesus och hans lärjungar i sitt hem. I Johannes tolfte kapitel
talar evangelisten om för oss, att den från döden uppväckte Lasarus var
med vid detta tillfälle. Hans närvaro var ju en den största hyllning åt
Jesu makt och härlighet. Marta ville hylla Jesus genom att deltaga i
uppassningen äfven i ett främmande hus, och Maria, kvinnan i vår text,
bryter sönder ett alabasterkärl med kostbar nardus öfver Jesu hufvud.
Endast på detta sätt kunde Maria uttrycka hvad hon kände. Vällukten från
den dyrbara oljan var en sinnebild af den ljuflighet Maria åtnjutit
såsom Jesu lärjunginna och vän. Men hennes kärleksgärning hade äfven en
profetisk innebörd. Jesus säger själf: "hon har smort mig till min
begrafning", hon har på förhand balsamerat mig.
Det störande uppträde, som uppstår på grund af Marias frikostighet,
utgår enligt Johannes berättelse från Judas. I hans hjärta har kärleken
kallnat, och kallt och affärsmässigt värderar han hennes offergåfva till
trehundra penningar eller etthundraåttiofem kronor. Där kärleken till
Jesus saknas, där räknar och värderar man sina offer mycket högt under
skenfagert tal om att man öfveranstränger sig i missionsarbetet. Detta
fula drag af materialism och oförstådd hängifvenhet får af Jesus sin
milda men bestämda dom. "Låten henne vara. Hvarför gören I henne
bekymmer?"
Sedan Jesus tillbakavisat Judas och deras klander som denne besmittat,
berömmer han Marias gärning och visar, att åtminstone _han_ värderar och
förstår att rätt uppskatta hvad hon gjort. Maria har genom sin handling
rest en evinnerlig minnesvård åt den hängifna, rena och offervilliga
Kristuskärleken. Det är denna kärlek, som i alla tider skall hänföra den
troende kristne till personliga offer för en mission i Jesu Kristi anda.
Det är denna kärlek, som vill hänföra äfven oss att gifva oss ut för
Herren och göra hvad vi kunna för våra medmänniskors frälsning.
Huru mången af barnen bryter sönder någon liten nardusflaska öfver Jesu
hufvud? Jag menar: Hvad offrar du för hednabarnens frälsning? Hvad gör
du för att Jesu Kristi kärlek skall varda rådande i världen?
_J. B. G._
Handlade han klokt?
"Mamma, får jag göra som jag vill med mina penningar i år?" frågade i
början af detta år en liten gosse, hvilken liksom många andra gossar har
en sparbössa, där han samlar de slantar han får under året. Han brukar
annars alltid på sin mammas inrådan sätta in dem på sparbanken.
"Det kan jag inte lofva utan vidare", svarade hans mamma, "jag vet ju
inte, om du gör en rätt användning af dem."
"Jo, mamma kan tryggt lofva mig det, jag skall inte använda dem till
något dåligt", svarade han.
"Nåväl, jag litar då på, att du är en förståndig gosse och lofvar dig
att få använda dem som du vill. Men när du nu fått mitt löfte, får jag
väl ändå veta, hvad du tänker göra med dem?"
"Jo, jag tänker gifva alla mina slantar till hednamissionen", sade den
lille och såg allvarsamt upp till sin mor.
Denna, som själf varmt älskade missionens heliga sak, blef mycket glad,
då hon hörde, att hennes lille gosse af egen drift fattat ett sådant
beslut. Med en glädjetår i ögat slöt hon honom i famnen och gaf honom en
hjärtlig kyss.
Nåväl, små vänner, hvad tycka ni? Handlade han klokt?
Samvetets bud.
En fabrikant i England hade bland sina arbetare en gosse, som uppehöll
sin fattiga mor med sin arbetsförtjänst. De måste lefva mycket tarfligt,
ty han förtjänade ej mer än fyra kronor och femtio öre i veckan, och
själf kunde hon nästan intet förtjäna. Men det gick likväl, ty Herrens
välsignelse hvilade öfver det lilla hemmet. Om söndagarna brukade
Vilhelm stanna hemma hos sin mor, då läste de tillsammans och följdes
åt ut för att höra Guds ord.
Men Vilhelms husbonde brydde sig icke om hvilodagens helgd. En gång
befallde han sina arbetare att göra ett arbete färdigt på söndagen.
Vilhelm visste icke hur han skulle göra. Om han icke arbetade, kunde han
riskera att mista sin plats, och om han föraktade Guds bud, så gick han
miste om sabbatens välsignelse, och det var ännu värre. Han bad sin
himmelske fader om råd och ledning och blef sålunda viss om att han
skulle lyda Guds bud, det måtte sedan gå hur det ville.
På måndags morgonen gick han dock till fabriken med oro i hjärtat.
"Hvar var du i går?" frågade hans husbonde.
"Jag var i bönehuset vid Storgatan", svarade Vilhelm.
"Nå, då kan du gå dit i dag också; jag har ingen användning för dig",
sade fabrikanten.
Med tungt hjärta måste nu gossen söka efter arbete. Han försökte på
många ställen, men öfverallt hette det: "Nej, vi behöfva inte någon
gosse".
Slutligen började en herre tala med honom och fråga, hvarför han mistat
sin plats. Vilhelm berättade trovärdigt hela sanningen, och den
aktningsvärde mannen, som satte värde på gossens lydnad för Guds bud,
gaf honom arbete med en aflöning af först åtta, sedan nio kronor i
veckan.
Det lönar sig alltid bäst att lyda Gud. Den som gör det är den bäste
tjänaren. Ingen har blifvit rik genom att missbruka söndagen, och ingen
har blifvit fattig genom att hålla den helig.
Stackars Beppo.
Med teckning.
Beppo var Gretas lekkamrat och gode vän. De brukade hoppa och springa
"tag fatt" på de breda sandgångarna i trädgården under muntert skratt
och glada skall.
När Greta ibland gick ut i staden utan fars eller mors sällskap, plägade
Beppo följa henne, och då gick hon ganska trygg och säker. Ty se, Beppo
var lika pålitlig, som den allra trognaste barnjungfru.
I dag var likväl Greta inte glad som vanligt. Hon skulle just gå ut i
staden ett tag och Beppo skulle följa henne. Men far hade sagt, att
hunden då måste ha nosgrimma. Ty det gick en farlig sjukdom bland
hundarna i staden, och ingen hund fick gå utan nosgrimma, om dess ägare
ville slippa att plikta.
Det där förstod inte Greta. Beppo var frisk, det visste alla. "Hvarför
skulle han då ha nosgrimma?" tyckte Greta. Hon tyckte det var riktigt
synd om honom.
"Stackars min rare Beppo!" Gråten satt riktigt i halsen på Greta, när
hon kom med nosgrimman för att sätta den på hunden. Och äfven han blef
kuslig till mods, då han såg redskapet, som flickan kom med i handen.
"Stackars Beppo", jollrade hon gång på gång, medan hon spände grimman
på, och hunden räckte tåligt fram sitt hufvud under Gretas smek och
vänliga ord.
Men inte gick det egentligen någon nöd på Beppo den dagen. Han hoppade
muntert bredvid sin goda vän och följde henne bort och hem.
Men äfven Beppo blef sjuk och vild och måste ständigt bära nosgrimma,
tills han en vacker dag måste söfvas för alltid af djurläkaren. Den
dagen grät och sörjde lillan på fullt allvar. Beppo var för alltid
borta.
Stackars Beppo!
[Illustration]
Namnsdagssång för far.
_Att lillen vill me',
Det kan man då se.
Och kommer, han gör med det samma;
Ty kan han ej gå,
Han lyckas ändå
Att blifva förstådd af sin mamma.
Hon vet nog, att han
En namnsdagssång kan,
Som är som ett jublande kvitter.
Och nog tycker far,
Att lillen är rar,
När högt utaf glädje han spritter.
Men bröderna, de,
Så trohjärtadt se
På far, och sin hälsning de bringa.
De tänka uppå,
Om bra det skall gå,
Om vackert väl sången skall klinga.
Hvad fadern tyckte om sången? Ja,
Kanhända undrar du så,
Då vill jag säga dig, liten vän,
Att det är lätt att förstå,
Ty barnasång, som från hjärtat går,
Hvarenda fader så väl förstår.
Försök nu själf att till nästa gång
För pappa sjunga en namnsdagssång!_
_Anna H--m Preinitz._
[Illustration: STACKARS BEPPO!]
De små missionärerna.
Med teckning.
(Forts. fr. föreg n:r.)
"Jag tror, att de svarta här också bedja till gudar af trä och sten
liksom vårt stackars folk därhemma", sade den yngre brodern.
"Det kan nog hända. Och kanske komma de att begära detsamma af oss. Men,
broder, det få vi aldrig, aldrig, göra, icke ens om det gällde lifvet."
[Illustration]
"Nej, vi måste då tänka på männen i den brinnande ugnen", instämde
Edesius mycket högtidligt. "Men jag hoppas att det inte må gå så långt
med oss", tillade han. "Tänk, Frumentius, om de skulle bränna oss
lefvande."
"Jag tror inte vi behöfva frukta för det. Det är möjligt att de göra oss
till slafvar, men jag tror inte, att de ändå skola behandla oss illa."
"Jag har också tänkt på det", svarade Edesius, till hälften lättad, till
hälften bedröfvad.
"Det vore kanske det bästa som kunde hända oss, isynnerhet om vi finge
tjäna den lille prinsen", började Frumentius åter. "Jag kunde ej låta
bli att tycka om honom, fastän jag fick göra bekantskap med hans tänder.
Han har ett så lustigt litet ansikte."
"Jag såg icke på någon annan än kungen", sade Edesius med en rysning.
Jag fruktade att möta hans blick, men ändå kunde jag inte låta bli att
se på honom. Det var rysligt."
"För mig gick det på samma sätt", försäkrade den äldre brodern. "Men ju
längre jag betraktade honom, ju mer försvann ångesten. Han såg inte grym
ut. Den där svarte slafhandlaren, som vi en gång sågo på torget i Aden,
du minns, han såg mycket mer grym och elak ut.--Och för öfrigt--vi få ej
glömma att vi äro i Guds hand och ej i konungens våld. Nu skola vi bedja
Gud taga vård om oss och sedan få vi sofva tryggt under Guds mäktiga
beskärm.
Gossarnes förmodan slog in, de skulle göras till slafvar. Men man
fordrade intet strängt arbete af dem. Kungen betraktade dem såsom ett
par näpna leksaker och tilllät dem att leka med den lille prinsen, som
var hans ögonsten. De fingo också ibland vistas hos palatsets kvinnliga
invånare, af hvilka de behandlades med godhet och försågos med
hvarjehanda läckerheter. I synnerhet hade den lille ljuslockige Edesius
med sitt barnsliga, behagfulla sätt vunnit allas hjärtan, och särskildt
var konungen varmt fästad vid honom. Han behöll honom nästan ständigt
i sin närhet, och när gossen växt upp till yngling, utnämnde han honom
till sin tjänare.
Med sin ålders snabba uppfattningsförmåga lärde sig de båda gossarne
snart landets språk.
Om de också under sin uppväxttid måste se mycket af hedningarnas laster,
så glömde de likväl aldrig, att Gud såg dem och vakade öfver dem, och de
fingo då erfara, att han aldrig lät något ondt vederfaras dem. Men ofta
då de voro ensamma, gräto de bittert, då de tänkte på huru deras onkel,
som varit dem i faders ställe, så grymt mördats af hedningarna, och då
de tänkte på sin mors och sina systrars sorg, ty dessa måste
naturligtvis tro, att äfven de gått samma öde till mötes. De sökte också
upplifva minnet af de lärdomar de inhämtat vid sin moders knän, och
aldrig glömde de att hvarje morgon och afton bedja till Gud.
De fromma sånger, som de ibland med sina klara barnaröster sjöngo,
väckte alltid stor beundran hos deras hedniska omgifning.
Det land, där de båda bröderna vistades såsom slafvar, var bekant bland
de grekiska och tyreniska geograferna under namn af Abessinien, men
kallades af de infödda för Axum, såsom Frumentius snart kom underfund
med.
Naturligtvis ansågo landets barn, att deras konung var världens störste
härskare. Han var också verkligen en betydande man, som med ovanlig
klokhet regerade icke blott sitt eget land, utan ock sträckte sin spira
öfver de kringboende stammarna.
När Frumentius blifvit fullkomligt mäktig landets språk, roade det
konungen att ofta samtala med honom och låta honom berätta om den
civiliserade världens under. Ehuru hans undersåtar smickrade honom och
nästan dyrkade honom såsom en gudomlighet, var han dock klok nog att
vilja taga emot lärdomar, och han förstod snart, att hans lille slaf
kunde gifva honom upplysningar om mycket, som vore värdt att veta.
En dag, när Frumentius kallades in till konungen för att roa hans lille
son, fann han monarken och hans minister fördjupade i ett försök att
räkna ut, huru stor skatt de utomstående stammarna skulle betala till
Axum. Men då man där i landet icke räknade med siffror och tal utan
blott med tillhjälp af trästickor och streck, var uppgiften just icke så
lätt att lösa.
Den unge tyreniske gossen hade stått en stund och hört på, och det gick
såsom en lek för honom att räkna ut talet.
Han gick fram till konungen. "Förlåt mig", sade han blygsamt, "stammarna
skola lämna tillsammans sjuhundra tjugusex mått säd."
"Hur vet du det, gosse?" frågade den mäktige mannen mera förvånad än
förtörnad, medan ministern blott med möda kunde behärska sin ovilja.
Frumentius försökte visserligen förklara det enkla sätt, på hvilket han
kommit till denna slutsats, men skattmästaren ville icke och konungen
kunde icke förstå hans sätt att räkna. Likväl blefvo de båda två mycket
förvånade, när de efter långvarigt grubblande och räknande uppnådde
samma resultat.
Sedan ministern på vanligt sätt med ansiktet mot marken afskedats från
monarken, riktade denne ännu några frågor till den unge räknemästaren,
hvilka Frumentius efter bästa förmåga sökte besvara. Och när samtalet
till följe af viktiga sysselsättningar måste afbrytas för den gången,
lät dock konungen icke saken falla i glömska, utan önskade åter få
undervisning i matematik, kvilken konst gossen fått lära sig efter
grekisk metod.
"Det är alldeles omöjligt", förklarade han dock till slut en dag och
skakade missmodig på hufvudet. "Du måste räkna tillsammans de stora
talen åt mig, ty jag kan inte. Jag är för gammal att lära mig sådana
nyheter. Men den lille där, honom skall du undervisa i din konst." Och
han visade på den lille prinsen, som sorglöst lekte vid hans fötter.
Utan att konungen visste det hade denne redan lärt mycket af sina båda
kristna lekkamrater.
Äfven de små svarta barnen tycka om att höra berättelser, och på det
sättet fick den lille prinsen af Axum höra berättas om den store Guden i
himmelen, alla tings skapare, och om hans son, Jesus Kristus, världens
frälsare, som kommit såsom ett litet barn till jorden för att rädda de
syndiga människorna från evigt fördärf.
Men äfven andra lyssnade till dessa berättelser. De unga slafvarna hade
utan att ana det fått tända evangelii ljus på denna mörka ort--de hade i
sanning blifvit missionärer. Det hedniska folket, bland hvilka de lefde,
kunde ej undgå att märka skillnaden emellan dem själfva och de små
främlingarna. Och detta icke blott emedan dessa hade mycket större
kunskaper än de själfva, utan därför att de voro renhjärtade, fromma och
samvetsgranna. Aldrig uppförde de sig oskickligt, och alltid voro de
villiga att tjäna och att göra godt där de kunde.--Men de voro också
modiga och utan fruktan, de små främlingarna. De fruktade icke ens
konungens vrede, för hvilken de djärfvaste af hans undersåtar darrade.
Ty det hände ibland, att de uppväckte hans vrede emot sig, då de vägrade
lyda någon befallning, som stred mot deras samvetes bud. Därför lyssnade
alla med vördnad och andakt, när de berättade om sin kristna tro.
Åren gingo.
Frumentius mognade till man, och den ljuslockige Edesius växte upp till
en blomstrande yngling. Prinsen af Axum, deras trofaste lärjunge och
vän, hade utvecklat sig till en frisk, modig gosse, för hvilken de
förnämsta männen i riket gjorde det till en plikt att vara den förste
vid jakten och vid alla krigiska öfningar. De båda bröderna däremot
lärde honom att ära den sanne Guden och att öfva rättfärdighet och
mildhet. Men då de själfva icke på många år fått någon kristlig
undervisning, måste mycket blifva osagdt. Dock, de sanningar, som lefde
i deras egna hjärtan, meddelade de honom samvetsgrant.
Men så kom en dag, då ett rop af smärta, en vild, förtviflad klagan steg
upp mot himmeln och upprepades af bergens eko. Männen gräto såsom barn,
och kvinnorna jämrade sig och refvo sönder sina kläder.
Konungen var död. Hans bägge hvita slafvar deltogo af uppriktigt hjärta
i landets sorg öfver den storsinnade monarken, som alltid behandlat dem
med så mycken godhet.
(Forts.)
Barnavännens anmälan 1905
Se föregående nummer!
De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.
Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.
Prenumeratione fortfar hela året.
Uppsala i Jan. 1905.
REDAKTIONEN.
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 3-9 April 1905.
M. 3. Mark. 14: 66-72. Petri fönekelse.
T. 4. v. 66. _Petrus på öfversteprästens gård._
O. 5. v. 67. _En tjänstekvinna skrämmer honom._
T. 6. v. 68. _Petrus nekar, att han är Jesu lärjunge._
F. 7. v. 69-70 a. _Han förnekar detta för andra gången._
L. 8. v. 70 b.-71. _Han förnekar all förbindelse med Jesus._
S. 9. v. 72. _Petrus vaknar till besinning och ångrar sig._
_Söndagsskoltext för den 9 April._
Mark. 14: 66-72.
_Minnesvers_: 2 Tim. 2: 13. Äro vi trolösa, så förblifver han trofast,
ty han kan icke förneka sig själf.
UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
End of the Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-03, by Various
*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-03 ***
***** This file should be named 27418-8.txt or 27418-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/2/7/4/1/27418/
Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.
Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties. Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research. They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.
*** START: FULL LICENSE ***
THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).
Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works
1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works. See paragraph 1.E below.
1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States. If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed. Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work. You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in
a constant state of change. If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.
1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org
1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges. If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.
1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.
1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form. However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.
1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that
- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is
owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
has agreed to donate royalties under this paragraph to the
Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments
must be paid within 60 days following each date on which you
prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
returns. Royalty payments should be clearly marked as such and
sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
address specified in Section 4, "Information about donations to
the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
License. You must require such a user to return or
destroy all copies of the works possessed in a physical medium
and discontinue all use of and all access to other copies of
Project Gutenberg-tm works.
- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days
of receipt of the work.
- You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg-tm works.
1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.
1.F.
1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.
1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.
1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation. The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund. If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.
1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.
Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations. Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
[email protected]. Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org
For additional contact information:
Dr. Gregory B. Newby
Chief Executive and Director
[email protected]
Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation
Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.
The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org
While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.
International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.
Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
http://www.gutenberg.org
This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
