Ny Samling Folksagor

By Otto Spamer

The Project Gutenberg eBook of Ny Samling Folksagor
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Ny Samling Folksagor

Editor: Otto Spamer


        
Release date: April 20, 2026 [eBook #78505]

Language: Swedish

Original publication: Stockholm: F & G Beijers Bokförlagsaktiebolag, 1896

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/78505

Credits: Ronnie Sahlberg and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. Thanks to Project Runeberg for providing the scans.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NY SAMLING FOLKSAGOR ***




                               NY SAMLING
                               FOLKSAGOR


                                 EFTER

                              FRANS OTTOS

                  ”DER JUGEND LIEBLINGSMÄRCHENSCHATZ”

                     MED ORIGINALETS ILLUSTRATIONER


                               STOCKHOLM
                  F. & G. BEIJERS BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAG


                               STOCKHOLM
                 P. PALMQUISTS AKTIEBOLAGS BOKTRYCKERI
                                 1896.




                Om narras, ”skarfva” och berätta sagor.


                    Efter anteckningar från Hessen.


                                   I.

Lögnen är någonting osant och falskt. En saga är också någonting
otroligt — men dock ett intet mot en riktig osanning. Därför smider en
äkta lögnare mycket lättare ihop något än två sagoförtäljare. Om jag
till exempel en afton kommer att berätta något för de smärre barnen, då
komma de små bytingarna genast, sätta sig och spetsa öronen. Och Lisa
säger till de små: »Håll er nu tysta, små slammertackor; idag berättar
farfar en alldeles splitterny saga, som inte står i den nya vackra
sagoboken, ni nyss fått». — Om jag nu börjar, men inte griper mig an med
riktigt allvar, så märker Max snart hvart det bär, och säger: »Farfar
bara narras för oss». Och till och med om onkel Richard, som har seglat
kring hela vida världen, berättar de underbaraste saker, t. ex. att rakt
under våra fötter, på andra sidan jordklotet, invånarna elda med god,
frisk is, så märka alla att han narras så att det brakar, och man kan
höra det prassla som torra stickor. Och då rysa de små och stora, om
hvilka jag i dag berättar.

Jag känner en vidtberest, berömd man, som riktigt smackar med läpparna
af förtjusning när det är fråga om att narras. Han vet att berätta om
allt. Får man tro honom, så har han varit öfverallt, och det som
knappast en världsomseglare bland tio upplefvat, det har allt händt
honom själf, vid nordpolen och sydpolen, hos kineserna, mohikanerna och
i eldsländerna, som allt han kan räkna upp. I landet Kappadocien har han
sett bergen vandra fram och tillbaka, ungefär som man i våra dagar ser
hus och gator i Amerika flyttas; hos japaneserna har han sett människor
flyga hastigare än svalor och falkar hemma hos oss, och vid Kap hade han
tydligen varseblifvit hurusom månen var besvärad af snufva och huru
näsan på halfmånen var ordentligt uppsvullen, och när han — månen
nämligen — hade nyst häftigt, hade man i hela hottentottlandet öfver
hela tre breddgrader kunnat höra hur folk ropade: »prosit!» eller »väl
bekomme!»

Så där riktigt trefligt narras visserligen en äkta lögnare icke, men nog
kan han på en liten stund sätta ihop en bra historia. »Tokar ta aldrig
slut», säger ordspråket, och detta märka till och med de små, så snart
de äro öfver sjunde året, om man med allvarsam uppsyn narras för dem.
Men en saga — äfven om den klingar aldrig så underbar — finner behag för
gammal och ung, och just därför är det en saga. Till och med sådana
saker som i grunden äro galenskaper, såsom spökeri och andeskådningar,
vidskepelser och spådomar kunna gå an i sagan, men på allvar skulle inte
ens gamla gummor och enfaldiga människor vilja traktera oss med sådant.

En äkta lögnare menar allvarsamt med lögnen. En sådan lögnmänniska
ljuger alltid friskt på, ty han ljuger af vana. Han ljuger för far och
mor, slår historier i sina systrar och sätter regelmässigt X för U åt
sina yngre bröder, emedan de små karlarne ännu inte äro riktigt klara i
hufvudet. Lögnaren af vana ljuger både dag och natt, han ljuger blott
han öppnar munnen, han ljuger offentligt och hemligt, och befinner sig
väl endast när han ljuger. Slutligen tror han på allvar på sina egna
lögner och svär på dem som på evangelium.


                                  II.

»Skarfva» är i själfva verket ett särskildt, om också mindre farligt
slag af lögn. Det står i viss mån midt emellan saga, lögn och
tokrolighet. Det finnes en hel mängd skräflare, som förstå sin konst;
dock har knappast någon af detta slag förstått sin konst så grundligt
som min kusin, den gamle skogvaktaren. Han tillhörde en mycket gammal
familj, i hvilken prat och skvaller om allt som händt i den lilla staden
regelbundet gick i arf från mormor till barnbarn och från far till son,
liksom hos andra människor andra egenheter gå i arf, som t. ex.
sagoberättandet hos mig. Men då nattvaktandet i skogen just aldrig varit
en så synnerligt rik inkomstkälla, så hafva dessa hederliga kälkborgares
efterkommande, redan långt före den tid, om hvilken jag talar, slagit
sig på en i deras hemort mer lönande, om också något blodigare syssla,
nämligen den aktningsvärda korffabrikationen äfvensom korgmakeriets ädla
konst. Från den senare linjen härstammar nu den jakt- och skogskunnige,
om hvilken de underbaraste tokroligheter genom en talrik vänkrets
öfverlämnats åt eftervärlden mellan Darm, Main och Rhen, till heder och
ära för hans födelsebygd. Det som den godmodige skogvaktaren under sin
lifstid har sammanfantiserat och uppdiktat, det hafva nu afundsjuka
människor ansett vara ett förkastligt och straffvärdt skräfvel; men de
som förstodo skämt, funno det vara ett både godt och oskadligt sådant.
Men som menige man alltid känt den lustige hessiske Münchhausen under
namnet »Ljugarpetter», så måste äfven vi föreställa honom för våra
läsare under detta namn.

Redan skogvaktarens herr farfar, »Jägarfritz», förstod sig på att breda
på duktigt. Han var en äkta skogsmänniska, och som ung pojke hade han en
längre tid drifvit omkring på resor hit och dit med junker Balthasar,
egendomsägarens son.

När nu Fritz åter var hemma hos sina vänner, så förde han efter hand på
tapeten alla de underbara saker, som skulle hafva händt honom, och det
var i själfva verket de oerhördaste äfventyr. »Ni må tro det eller icke,
kusin Klas», försäkrade han en afton vid hemgåendet den rike
grynmjölnaren, »men den hund som jag kom mellan benen på i Haag, var
fullt ut så stor som er största arbetshäst.»

»Det var huggarn, kusin Fritz», svarade grynmjölnaren; »men emellertid
finnes det underbara ting af alla slag i världen. Så komma vi snart vid
andestigen, strax till vänster här i kärret, till en liten bro; där
ligger lögnstenen, och den är så beskaffad, att hvar och en som samma
dag ljugit eller skurit till i växten ofelbart snafvar mot den och
bryter ett ben, ifall det inte går honom ännu värre. Det är en alldeles
afgjord sak.»

Då for »Jägarfritz» tillsammans af förskräckelse och sade långsamt till
sin kamrat: »Hör på, kusin, hvarför har ni så brådtom? — jag har just
ingenting som skyndar på mig! ... Dock, för att nu återkomma till
besagde hund, så var han bara ett halft år gammal, och om han också inte
var så stor som Blacken, er stora arbetshäst, så var han dock så stor
som Bläsan, er ko...»

Grynmjölnaren svarade ej ett ord. Först efter en liten stund sade han:
»Se där, Fritz, vi komma nu till andestigen.» Då blef den fattige
stackaren litet besynnerlig. »Kusin», började han sakta, »mellan stor
och stor är dock till sist en liten skillnad. Det är mången som håller
Bläsan, er ko, för större än hon är — men den slaktarhunden som jag såg
i Nederländerna var sannerligen större än en kalf.»

Grynmjölnaren låtsade som om hund och kalf ej anginge honom det allra
minsta: »Må vara, Fritz», sade han, »men se nu upp, vi äro genast vid
bron. Vet ni hvad, jag tror det är bäst att jag går förut.»

Då nyper Fritz kusinen ängsligt i rockskörtet och säger, i det han
tvingar sig till att skratta: »Kusin, var ingen narr — och låt inte
pudra in er att tro på min historia; tro mig på mitt ord, hunden, om
hvilken jag talade, var inte större än hundar bruka vara ...»

Således förstod sig redan »Lögnpetters» farfar rätt bra på att skarfva,
men jämförd med sin sonson var han dock under hela sitt lif endast en
stympare.

På min tid, när jag ännu var pojke, stod framför slottet ett värdshus,
»gamla posten», och strax därinvid »hvita tornet». Men hvad som händt
mellan »hvita tornet» och slottet — det har endast »Lögnpetter» sett.
Långt innan den store fiolspelaren Paganini spelade på halfannan
fiolsträng, gjorde vår lögnaktige skogvaktare på »gamla posten»
bekantskap med en mycket underbarare och större mästare. Jämförd med
honom var Paganini blott en fuskare. Vår landsmans vän förde nämligen
med sig en tornhög basfiol, som han behandlade ännu mästerligare än den
berömde genuesaren behandlade sin fiol. För att kunna spela den
vidunderliga brumbasen, hade man måst taga taket af »hvita tornet»; huru
skulle spelaren eljest kunnat fara upp och ned för strängarna med sin
stråke? Ja, skratta ni! — som ett bevis på sanningen af saken, vågade
vår landsman åberopa sig på intyget af högstsalige herr storhertigen af
Darmstadt. Och då måste det väl vara sant!

Men Lögnpetter var också en väldig jägare för Herranom. Hvad den salige
herr von Münchhausen kunnat göra, det var blott en barnlek för
skogvaktaren från Oberhessen. Han hade ju med tillhjälp af sina
taxhundar fångat en hvalfisk tre mil ifrån land, hvilken hvarje sekund
sprutade ut ett oxhufvud äppelvin med seltersvatten. Dock erkände
hvalfiskjägaren att han hade haft mycket besvär med att föra sjöodjuret
i land, och att äfventyret skulle varit honom omöjligt att bestå, om han
ej hade haft sin springpojke till hjälp. Denne, som knappast var
halfannan aln hög, var hemma i Vogelsberg. Där hade han gått ut på
spaning efter den fruktade röfvarhöfdingen Schinderhannes, som tagit sin
tillflykt där i skogen. På en promenad från Rhen till Rhône hade han
nämligen gått vilse, och hade nu från Spessart kommit in i Oberhessen.
Petters lifdvärg hade nu stött på den vildsinta människan i närheten af
Bildenkopf och gifvit sig i strid med honom. Hela åtta dagar varade
deras kamp. Och under den tiden kunde båda två helt ledigt låta solen
lysa igenom deras magar, ty hvarken mat eller dryck fanns på platsen,
och äfven om sådant funnits, hade de ej gifvit sig tid att äta, så inne
voro de i sin strid. Men ändtligen fick dvärgen omkull flyktingen, på
hvars hufvud man hade satt ett högt pris, och ritsch, ratsch — ty han
hade klokt nog tagit med sig hvad han behöfde — fick han fatt i en
gammal potatissäck, som låg i närheten, och i den stoppade han sin fånge
utan vidare omständigheter. Med denna börda på ryggen hade han irrat
omkring tio mil hit och dit, och Lögnpetter, som sökte honom, följde
efteråt med sin hvalfisk och sin taxhund. Ändtligen på elfte dagen
träffade den lille hjälten på den store, sin herre. Nu gick saken
betydligt bättre: de båda hjälpte hvarandra ömsesidigt, i det de turade
om med sina bördor. Men när de ej orkade mer, gjorde Petter kort process
och upphängde, utan att länge besinna sig, säcken med den sprattlande
röfvarhöfdingen vid ett mastträd, minst tusen fot högt, om ej högre. Där
lät han nu Schinderhannes helt beskedligt hänga, och gick vidare som om
intet hade händt. Men omkring honom, som var instoppad i säcken, samlade
sig ett snyggt sällskap, bestående af en sönderrifven tiggarpåse, en
ölmugg utan botten och lock, en skaftlös knif utan blad samt en
eldgaffel utan klor, som samtliga sökte en fördelaktig anställning. Men
de funno snart svåra medtäflare i en trefot med fyra fötter, ett halster
utan mellanrum mellan gallren, ett tomt fat utan botten och sidor,
hvaröfver en sparf gjorde sig lustig, hvilken för öfrigt hos Petters
dräng lade sig ut för röfvaren i säcken, så att denne bogserade sig ner
för trädet och lyckades komma i säkerhet. Men hela sällskapet begaf sig
därifrån då det såg att en lam man på ett ben af alla krafter sprang
efter en hare och att han i stället för haren endast fick ett öra, som
denne tappat. Men haren fångade en naken groda och stoppade henne i sin
ulliga ficka. Och allt detta såg en blind, som ej kunde tala och som
därför ropade »tjufvar och mördare», och som vidt och bredt utbasunade
hvad han hade sett för alla människor, som bodde i en människotom öken.

Och Lögnpetter, som inte var lat, berättade vidare om sitt jaktlif i
Odenwald och huru han i det storhertigliga hessiska hofköket med egna
ögon sett en förhäxad pall, som kastade en kruka i hufvudet på kocken,
hvaråt alla pannor, fat och kittlar började skramla af skrattsjuka. Men
en gammal afundsjuk damborste berättade för huskatten, att under dess
frånvaro hade råttor och möss dansat en vals och att mjölkkon hade
spatserat öfver trädgårdsspalieren på en fin sträng, för att fästa
grannens åsnas uppmärksamhet på att hon förlorat sitt skinn, och huru
denna utaf öfverraskning först nu hade krupit ur sin pergamentshud, o.
s. v. — Och allt detta hade Lögnpetter, som sades, sett med egna ögon.
Därvid var han så viss på sin sak, att han helt allvarsamt uppdukade
dylika underting för herr storhertigen, hvaråt hans nådige landsherre
måste skratta så att bjälkarna böjde sig i det gamla darmstädterslottet
och de gamla väggarna i pastorshuset i Kettenheim vacklade. Men när han
inte kunde blifva riktigt klar med sina lögnhistorier och blandade ihop
det ena och det andra, då sade den durchlauchtigste herr storhertigen:

»Petter, jag har inbjudit dig på kaffe och en pipa tobak, men inte för
att ljuga så att man kan baxna; och kaffet och pipan serverar dig fru
storhertiginnan i egen person — men bomber och granater! hvar har du
under ditt prat gjort af fiolspelaren, med hvilken du började dina
historier och som hela tiden sågade på så duktigt där borta i »hvita
tornet?»

Men för denna gång hade Petter sågat sig själf trött. Han tog därför
afsked af herr storhertigen för att inhämta underrättelser hvad det hade
blifvit af herr spelmannen. Men han har låtit den nådige herrn länge
vänta på underrättelser härom. Och så ljöd alltid en berättelse
annorlunda än den föregående, så att tålamodet brast den nådige herrn
och han slutligen ropade: »Dra så långt vägen räcker — du ljuger ju
värre än om det vore tryckt!»

Och dock hade Lögnpetter ej precis talat osanning. Han visste
sannerligen ej själf hvad det hade blifvit af fiolspelaren, denna galna
bild af hans fantasi; han hade alldeles trasslat in sig.

Så går det med lögnaren. Han syr och lappar tillsammans alla maskorna i
sin lögnväfnad till en grof lögnsäck, och ju mer han ljuger, ju tommare
blir säcken. Om Petter ännu lefver, så ljuger och ljuger han — alldeles
som det vore tryckt.

Lögnpetter var, som man sett, ingen dålig lögnare. Också hafva hans
tokroligheter ej skadat någon människa. Men det finnes äfven mycket
farligare lögnare och elaka belackare och arglistiga äreskändare. Men
allt sådant följe må hålla sig på hundra stegs afstånd ifrån oss!




          Historien om de sju korparna och den trogna systern.


                             Tysk folksaga.


                                   I.

För lång, lång tid tillbaka lefde en kvinna, som hade sju söner och en
dotter. Hennes man hade dött för länge sedan, och tiderna voro svåra, så
att hon blott med svårighet kunde lifnära sig. Men gossarne begärde mer
att äta än hon kunde gifva dem. Då utropade hon en gång förargad: »Jag
önskar att ni vore korpar och sökte er föda på fältet!» Detta sade hon i
en ond stund, ty med ens förvandlades de unga sönerna, flögo upp från
sina stolar med svarta vingar och skyndade bort mot skogen, liksom
jagade af stormvinden.

Men moderns hjärta isades af dödlig fasa, när hon såg huru hennes söner
blifvit förtrollade genom hennes egna obetänksamma ord; och då den siste
försvann i skogen, föll hon ner och dog.

Då blef den unga flickan ensam med sin moders lik och sin smärta, men
hon stannade ej hemma, utan lopp bort till skogen, i hvilken hennes
bröder försvunnit. Och hon sprang in i den djupa, snåruppfyllda skogen,
djupare och djupare, tills skymningen sänkte sig ner mellan träden och
månen steg upp på himmelen. Då kom hon slutligen till en stor källa, som
sorlade fram ur berget. Rakt öfver källan stod månen och rundt omkring
susade höga furor. Flickan var trött och törstig och satte sig neder.
Hon böjde sig ner till källan och drack; men vattnet hade en underbar
kraft under fullmånsnätterna; och när flickan druckit, öppnades hennes
ögon och ofvanför källan såg hon en hög kvinnogestalt stå, ljus och klar
som solen, och vid hennes fötter fladdrade de sju korparna.

Flickan förskräcktes vid synen och fruktade sig, så att hon föll ned
till jorden. Då böjde sig feen, berörde flickan med en mistelkvist och
sade: »Hvem söker du?»

Flickan svarade: »Mina bröder, som flugit till skogen, förvandlade till
korpar; dem söker jag, på det jag må lösa dem ur förtrollningen.»

Feen sade: »Om detta är din vilja och om du vill öfva trohet mot dina
bröder, så skall jag säga dig hvad du har att företaga. Men jag säger
dig att du måste öfva stor trohet.»

Då svarade flickan: »Jag vill det.»

Då sade åter feen: »Så bo ensam i skogen och spinn och förfärdiga under
sju år sju skjortor åt dina sju bröder. Men hela tiden måste du tiga och
vara så stum som om du vore född utan tunga, och hvarken lust eller nöd
får lösa din tungas band.»

»Jag vill göra det», sade den trogna systern, och det var hennes sista
ord; därefter satt hon ständigt stum i ett ihåligt träd i vildmarken och
spann.

Korparna tillförde henne föda, ur källan drack hon och med dess vatten
badade hon sin kropp, så att hon för hvarje dag blef skönare. Sommar och
vinter gick förbi, hennes kläder föllo sönder till stoft, men hon
insvepte sig i sitt gyllene hår, som föll omkring henne som en mantel.

Så satt hon tigande i vildmarken i sex långa år, och intet lefvande
närmade sig henne, annat än de sju korparna och vilddufvorna, som i
hennes grannskap byggt sina nästen.

Då begaf det sig en gång att den unge konungen drog ut med jägare, män,
falkar och hästar för att jaga, och genom den vilda skogen klingade
valthornens ljud och skallet af kopplen.

Den unge konungen jagade en ädel hjort och kom djupt in i skogen. Där
förlorade han hjortens spår, men en vilddufva flög upp framför honom,
och det föreföll honom som måste han följa henne genom den mörka skogen.
Så bröt han fram genom snår och buskar, och då dufvan flög in i sitt
näste, upplyftade han sina ögon och såg inuti det ihåliga trädet den
allra skönaste kvinnogestalt.

Ljus och smärt satt hon där, omslöjad af gyllene lockar, med sin hvita
hand spann hon de gula lintrådarna, och hon vände mot honom sitt anlete,
som var så skönt och intagande att ord ej kunna utsäga det.

En darrning af hänryckning for genom den unge konungens själ, och hans
hjärta slog högt. »Hvarifrån är du, huldaste?» sade han, »är du af
människosläkte eller har den ljusa luften födt dig? Tala!»

Då lade den sköna sitt finger på munnen, som log, men förblef stum.

Den unge konungen lyftade henne ut ur trädet, och hennes hår föll
blygsamt i vågor öfver henne och honom; men han kastade sin mantel
omkring henne och lyftade henne upp på sin häst, som han själf ledde vid
tygeln, och så förde han den sköna till sin borg.

Och borgen låg i den glänsande aftonrodnaden med skimrande tak och höga
tinnar och skådade från berget vida öfver ett blomstrande land.

Och i borgen funnos smyckade salar och ståtliga rum, och dit ledsagade
konungen flickan, ty han hade i sinnet att göra henne till sin
drottning.

Men då hon om natten hvilade på sitt mjuka läger, hörde hon korparnas
susande vingslag och deras hesa, ångestfulla skri. Det var hennes sju
bröder, som flugit efter henne, och de sutto nu under natten på fästet
af det tak, under hvilket hon hvilade.

Men den unge konungen såg den sköna med allt större kärlek, och om också
hans mor och systrar lade sig däremot, emedan de ansågo att det ej
passade sig att han till härskarinna upphöjde en flicka, som blifvit
funnen i skogen, så var han dock beständig i sitt sinne och stod fast
vid sin kärlek. Väl bekymrade det honom att den underbara munnen ej
talade, men han blickade in i de djupa, mörka ögonen, och de sade honom
alla de kärleksord, som den stumma munnen förteg. Så lät han bestämma
bröllopsdagen och till denna inbjuda alla sina vänner och vasaller.

Konungens systrar smyckade själfva med sina bästa prydnader den sköna;
de iklädde henne guldstickade kläder, kostliga spännen, kedjor och
dyrbarheter, såsom det anstår en konungabrud. Öfver hennes gyllene hår
hängde de en ljus slöja och satte på hennes hufvud en krans af rosmarin
och rosor, så att hennes skönhet strålade som en diamant, omgifven af
glänsande juveler. Då hon vid konungens sida gick till kyrkan, och rundt
omkring var prakt och glans och folkets jubel och flöjttoner och
klockeklang, då blickade hon upp mot himmelen och hon såg öfver sig
flyga de sju korparna, och hon lyfte två finger på sin högra hand och i
sitt hjärta svor hon sina bröder, att hvarken den högsta lust eller
ljufvaste glädje skulle komma henne att glömma sitt löfte, och att hon
ej skulle bryta sin tystnad förrän tiden var inne.

Så blef hon konungens gemål och glädjedagarna började, ty allt var henne
nytt. Konungen förde henne öfver fälten och lät henne från bergen skåda
ut öfver sitt vida, välsignade land, som dock ej hade någon kostbarare
ädelsten än hans gemål.

När konungen följde henne, så trängde sig allt folket omkring henne att
se henne, ty hennes anblick var huld som Guds moders. De gamle och sjuke
stego upp från sina läger för att vederkvicka sig vid åsynen af henne,
ty det var dem som hade hon ungdom och hälsa med sig. Bonden lämnade sin
plog, herden sin hjord för att se henne, barnen sprungo fram och mödrar
och jungfrur kallade henne villigt den skönaste af sitt släkte.

Hvart hon gick tycktes ängarna grönska ljufvare, fåglarna sjunga
härligare och vindarna blåsa mildare. Så gick hon fram vid sin gemåls
sida, skön och lugn som en ljus majdag. Om hon också ej hade några ord
för att trösta de fattiga och sjuka, för att skämta med de lyckliga och
pladdra med barnen, så var dock blicken ur hennes öga och leendet på
hennes mun vältaligare än alla ord. Hon var mild och barmhärtig,
konungens rika skänker gaf hon de fattiga, så att hvar och en var full
af hennes beröm och innerligt älskade henne. Men mest älskades hon af
sin gemål.

Blott i konungaborgen hviskade man: »Hvem är hon, och hvarifrån har hon
kommit? — Är det icke skam att en flicka, som bodde naken i skogen, är
satt öfver konungahusets döttrar och öfver det adliga blodet? — Och hvem
vet om hon ej är något troll, och att hon förställt sitt väsende så
älskligt, för att bringa olycka öfver konungens hus? — Hvad har hon för
hemligheter och hvarför stiger hon upp om nättorna för att spinna? —
Finnes det ej linne och garn nog i förråden för henne att kläda sig med?
— Spinna och väfva ej tärnorna i borgen? — Hon kan ju arbeta på ljusa
dagen. Hvarför söker hon hemlighet och förrättar sitt arbete i den tysta
midnattsstunden, då andar och troll flyga omkring?» — Så sade belackarne
till konungen, men denne var döf för deras ord, ty hans kärlek till sin
gemål var stor och stark; som vinden flögo de onda talen förbi honom,
men slutligen blef dock ett återljud kvar däraf i hans öra; dock fann
det onda ljudet ej väg till hans hjärta.

En gång vaknade konungen om natten, och det var honom som hade han hört
surrandet af en spinnrock, och då han reste sig upp i bädden, såg han
att hans gemål lämnat sitt läger vid hans sida och att hon med nakna
fötter satt på det kalla golfvet och spann i det kalla, blåaktiga
månskenet. På marken kröp en spindel och från tornets tinnar klagade
korparnas skri, och det var det enda ljudet i den tysta natten.
Månskenet fyllde med sitt matta ljus kammaren och insvepte den spinnande
kvinnans gestalt i ett magiskt skimmer.

Konungen ryste, och han kände djup smärta då han såg sin gemåls
hemlighetsfulla arbete. Visserligen teg han och talade ej mer därom; men
hon såg dock att en slöja hängde mellan honom och henne. Blott hennes
ögon bådo om hans kärlek, hans förtroende. Hon hörde på gårdar och gator
huru folket hviskade om hennes gemenskap med korparna och såg ifrån
borgtornets altaner unga och gamla slå sina hufvuden tillhopa öfver
saken, såg blickar af afund och misstanke hvila på sig; dock förblef
hennes mun stum, ty när hon blickade upp mot höjden, såg hon sina
bröder, ännu alltid väntande frälsning, flyga som korpar, och gent emot
misstanken behöll hon den trohet, hon svurit dem.

Men nu kom den tid, då hennes förhoppningar skulle uppfyllas, allt
närmare, och när hennes tid var inne, skänkte hon konungen två sköna
gossar, rosiga och friska som äppelträdets blommor.


                                  II.

Öfverallt i konungaborgen härskade stor glädje. Med sin moder och sina
systrar kom den unge konungen att tacka sin hustru och trycka sina barn
till sitt hjärta, ty han var lycklig och stolt att hans släkt skulle
fortlefva. Konungen förde biskopen med sig, att han med sin välsignelse
skulle styrka konungens gemål, att han med kraftiga besvärjelser skulle
skydda barnkammaren och sjukrummet mot det ondas våld och med heliga
namn bevara de små mot onda blickar.

På ett hyende lågo de två gossarne bredvid hvarandra som tvenne
rosenknoppar, och amman bar dem försiktigt till badet; men så snart de
rosiga små lemmarna vidrörde det ljumma vattnet, inträffade något
förskräckligt och olyckligt. De sköna människoformerna krympte
tillsamman och tvenne unga, knappast ruggiga korpungar flögo upp och ut
genom det öppnade fönstret.

Amman gaf till ett rop och tappade i förskräckelsen hyendet, på hvilket
hon burit barnen. Högljudt började äfven tärnorna skrika af ångest och
förfäran vid det förskräckliga spökeriet. Den unge konungen, hvars
stolthet och förtjusning hade flugit därifrån i afskyvärd korpgestalt,
och som förtärdes af kärleken till det troll, han tagit till maka,
utstötte ett jämmerskri som gaf ett skallande återljud i den hvälfda
salen; och af ångest, blygsel och förskräckelse dolde kvinnorna sina
ansikten i händerna. Ur biskopens hand föll den heliga boken och från
salen ut på borggården genljöd det: »Drottningen är en häxa!»

Men hon låg i sin säng. I det ögonblick, då kvinnans högsta lycka kommit
henne till del, då hon tigande öfvervunnit den svåraste ångest och den
högsta, heligaste hänryckning, återstod henne den värsta och
förskräckligaste pröfningen. Hennes gemåls jämmerskri trängde sig äfven
fram på hennes läppar, klagoljudet ville öppna dem, men då stod framför
hennes bädd feens höga gestalt och hon lade varnande sitt finger på sin
mun. Då trängde den trogna systern tillbaka klagoljuden i sitt hjärta
och låg där med tigande mun, genomkämpande det svåraste lidande.

Hon teg då den älskade kastade sig för henne och besvor henne att säga
honom om hon verkligen var en trollpacka — hon som han omhuldat och
älskat mer än sin ögonsten, mer än renheten af sitt ädla blod. Hon teg
då biskopen hotade henne med alla helvetets straff, då folket skymfade
henne och konungahusets alla kvinnor vände sig ifrån henne med åtbörder
af afsky och förakt. Hon teg då råa händer sleto henne ur hennes gemåls
slott och då hon under förbannelser kastades ner i ett djupt och fuktigt
fängelse.

            [Illustration: De nyfödda barnens förvandling.]

Nu var hon åter allena, och omkring henne rådde tystnaden, men icke
grönskade som fordom skogen rundt om henne eller belyste henne solen och
månen. Förskräckelse och mörker omgåfvo henne, men icke ens ensamhetens
fasor kunde aflocka henne ett ljud. Hon fördes inför domaren och
anklagades att med onda konster hafva förtrollat konungen och bragt
vanära öfver det kungliga huset. Hon hade födt en trollafföda och öfvat
ond trolldom, och allt detta skulle hon nu bekänna. Men den trogna teg;
då släpade bödelsknektarne henne till tortyrkammaren och visade henne
allt, som där väntade henne; de slogo hennes späda kropp med gissel, men
hon teg.

Då bröt domaren den hvita stafven öfver henne såsom en oförbätterlig
trollpacka, och hon dömdes att lefvande brännas på ett stort bål, sig
själf till straff och andra till varnagel.

Hon hörde detta, den hårda, orättfärdiga domen, med sänkt hufvud och hon
teg. Ej med ett ord bekände hon sin oskuld, ej med ett ljud bad hon om
sitt lif. Hon blef således återförd i fängelset och låg där inne, såsom
hade hon redan varit i sin graf. Men den unge konungen sörjde och grämde
sig öfver förlusten af sin älskade, och om han också med seende ögon
sett huru hans barn förvandlades, om också hans gemåls hemlighetsfulla
arbete bekymrat honom, så ville han ändock icke tro på hennes skuld och
hennes onda sinne. Han grämde sig så djupt, att han tärdes af som en
skugga och hvarken ville smaka mat eller dryck. Men de som hade afundats
den unga drottningen och som ville henne illa, sade: »Se bara, så
förtrollar häxan med onda konster konungen att hans ben förvissna och
hans blod torkar bort. — Ju förr hon dödas, dess bättre, ty eljest
fördärfvar hon oss alla.»

Men under tiden satt den trogna i det mörka fängelset, och i det svaga
ljuset arbetade hon på den sista skjortan. Man hade i fängelset kastat
in hennes spinnrock och de sex skjortorna, ty äfven dessa skulle
brännas, så att intet blefve kvar af hennes syndiga konster. Ingen tröst
gafs henne och intet mildt tilltal hörde hon, blott stundom om natten
slogo de sju brödernas vingar mot gallret i hennes fängelsefönster och
hon såg skuggorna af korparna draga förbi. Men där ute uppbyggdes bålet
och midt i detsamma sattes pålen, vid hvilken hon skulle förbrännas.
Beck och svafvel höllo bödelsdrängarne i ordning, ty inom denna hemska
rök skulle den rena kroppen förtäras. Tidigt följande morgon, då daggen
ännu låg på gräset, skulle domen fullgöras å henne.

Domen lades för konungen, att han skulle underskrifva den. Då vred han
sig i sin smärta och sina kval, ty han ville ej höra något därom, ville
ej bidraga till att hans älskade skulle dödas. Hans systrar gräto med
honom, ty de hade medlidande med hans kval; men deras hjärtan voro
fångna af vantro, ty äfven de höllo drottningen för en häxa och ville
hennes död. Därefter sade de till sin broder: »Käre, trösta dig; din
smärta skall ej räcka länge. Se, ännu håller häxan med sina
trollfjättrar din själ fången och hennes bedrägliga behag lägga en dimma
öfver dina ögon. Men när elden har förtärt hennes syndiga kropp, då
skall du blifva fri och löst ifrån trolldomen.»

Konungen sade: »Mitt hjärta ropar i mig mot hvad jag gör. Och har hon
omgifvit mig med trolldom, så var det den ljufvaste och huldaste, och
jag vill aldrig blifva fri från honom.»

Men hans systrar sade: »Vill du då se dina barn kretsa som korpar
omkring galgen? Sannerligen, äfven vi hafva älskat henne för hennes
sedesamma sätt, men vi hafva sett den dag, som bringade vanära öfver dig
och vårt hus.»

Då dolde konungen sitt ansikte och grät, men han bekräftade med sitt
insegel domen, som hans råd uttalat öfver hans gemål.

Nu var den sista natten kommen, hvilken den trogna ännu hade att lefva.
På sitt multnande halmläger låg hon och skådade upp mot månen, som lyste
in genom hennes fängelsefönster.

Men utanför fönstret sutto korparna; de höggo med sina näbbar i gallret
och slogo emot detsamma med sina starka vingar; men det hjälpte ej; de
kunde ej lösbryta de fasta gallren. Väktarne på gården förskräcktes och
sade till hvarandra: »Se, så förtrogen häxan är med galgfåglarna! Helt
visst äro de fördömda själar, och efter sin död måste hon sålunda flyga
som hennes afföda flög, när vigvattnet berörde dem.»

Så talade väktarne och korsade sig för bröst och panna.

När det blef svalare och morgonstjärnan var i sitt nedstigande, då flögo
korparna med jämmerskri mot skogen, och när den första solstrålen visade
sig, då inträdde bödelsdrängarne i den hulda kvinnans fängelse.

»Stig upp, häxa», ropade de; »i dag är den dag, då dig skall vederfaras
rättvisa; härefter skall du aldrig förtrolla konungar och vanhedra en
ädel släkt. Gör dig i ordning och beredd; du skall brinna så länge
daggen varar, och när solen lyser klar skall af dig återstå endast en
hop aska, som vinden skall förskingra.»

Den trogna såg på sina bödlar, men hon talade inte ett ord, ehuru
dödsångesten slog sina kalla klor i hennes hjärta. Bödelsdrängarne
kastade omkull henne, sleto hennes kläder från kroppen och bundo henne
med nya hampstreck så hårdt, att blodet sprang ut på hennes händer. I
sin nöd och sitt kval skådade hon upp. Då såg hon ett klart sken; det
var ej morgonrodnaden, som just nu bröt fram, det var feen, som sväfvade
framför henne och manade henne att ej glömma sin ed. Hon visade henne
timglaset, och den trogna såg att hennes pröfvotid snart var till ända.
Hon höll ut och teg, men hon trodde, att med hennes pröfvotid skulle
äfven hennes lefnad vara slut och hon vara fri från jordisk lust och
smärta.

I sitt trogna hjärta tog hon med tusende kärleksord afsked af den
älskade gemålen; men hon bestod i sin trohet och sände honom icke ens,
huru mycket än hennes hjärta trängtade därefter, den sista, den allra
sista hälsningen.

Så fördes hon ut, och hon stod där som ett helgon, ljus och ren, i den
uppstigande morgonens skimrande rosenglans, ännu skönare på sin
smädefulla dödsdag än då hon under gyllene baldakin i skarlakansdräkt
gick med konungen till altaret.

Ur sina hyddor hade folket lupit fram: de fattiga, som hon födt och
klädt, de sjuka, som hennes leende vederkvickt; de ville alla ännu en
gång se henne, och ingen af dem trodde på hennes brottslighet. Vid
fängelsedörren trängde sig folket knotande och hotande, grälande och
bedjande; i sina enfaldiga själar ville de ej tro att synd kunde bo i en
så skön gestalt. Men vaktknektarne trängde undan folket, så att de ej
kunde komma fram till drottningen; de togo den trogna midt ibland sig,
men efter dem trängde det klagande folket ända till domsplatsen, där
bålet var upprest och pålen höjde sig med den järnkedja, som skulle
lindas kring hennes mjuka kropp.

Skjortorna, som man kastat in efter henne, den sista på hvilken hon
arbetat och som jämte henne skulle uppbrännas, funno de sökande
knektarne icke. Feen hade tagit dem och försvunnit med dem i skogen.

Där ute i vildmarken vid det brusande vattnet kretsade korparna; sträft
och hest trängde deras skri genom skogen, och tvenne knappt ruggiga
korpungar följde ängsligt de fladdrande fåglarna. Morgonen gick upp,
solen kysste redan bort den glänsande daggen och ännu var räddningen ej
för handen, den befriande stunden ännu ej kommen.

På domsplatsen hade folk från när och fjärran samlat sig; äfven konungen
var där med hela sin familj; men han hade sänkt hufvudet mot bröstet, ty
han kunde ej se henne dö. Ännu en gång uppläste domaren hennes dom och
öfverlämnade hennes kropp åt lågorna och de fyra vindarna. Biskopen sade
en bön och öfverantvardade hennes själ åt de onda makterna, emedan hon
framhärdade i det onda. — Högre steg solen, intet rörde sig till hennes
räddning, blott skogen susade och i fjorden brusade det som vattenfall.

Nu blef hon bunden vid pålen, hennes händer fängslades af repet, hennes
kropp af järnkedjan. Med facklan i hand närmade sig bödeln bålet. Då
brusade ett jubelrop ur skogen, på hvita hästar och med hvita skjortor
öfver glänsande rustningar och med eklöfskransar i sitt lockiga hår
framstormade de sju bröderna, sköna som ljusets söner, de löste, de
befriade, de lösande, de befriande! Alla hade återfått sin sköna
människogestalt, blott den yngste, på hvars skjorta en arm fattades,
hade i stället för ena armen en korpvinge.

På en strålande vagn stod feen, i sina armar höll hon de ur trolldomen
lösta barnen, som sträckte rosiga armar mot modern. Högt upplyftade hon
timglaset, det sista sandkornet var utrunnet, förbi voro pröfningens och
tystnadens sju år och från den trognas läppar klingade det första
glädjeropet klart och jublande som en lärksång.

Hon vred på sin fjättrade kropp, hon sträfvade att lösa sina bundna
händer, men sin blick vände hon ej mot bröderna, som trängdes omkring
henne, icke till dem, för hvilka hon lidit allt, icke till den älskade
mannen, som upplöst i kärlek, ånger och lycksalighet låg vid hennes
fötter — utan barnen gällde hennes första blick, det första jubelskriet
från hennes lösta läppar.

Och konungens moder löste purpurmanteln från sina skuldror, konungens
systrar erbjödo ödmjukt det gyllene diademet och den glänsande
halskedjan åt den trogna och goda att smycka sig med. Lösta af brödernas
händer föllo hennes band, och i hennes armar, vid hennes bröst hvilade
den förlorade och återvunna lyckan — hennes söner.

Till en början låg tystnad och vördnadsfull andakt öfver mängden, men
snart utbröt folkets tusenstämmiga glädje i jublande skri.

Förbi bödelsdrängarne, som skygga och fulla af ångest flyktade undan,
framstormade folket, de sleto ner bålet, på hvilket drottningen skulle
hafva blifvit bränd, de lade stockarna på sina skuldror som en sköld och
dit upp lyftade de drottningen och hennes söner. De sju brödernas
lysande skara omgaf henne, och dem följde konungen med sitt hof.

När de nu kommo till staden, så började klockorna att ringa af sig
själfva, och då de gingo upp på borgen, hade rosor växt upp på hela
vägen och eklöfskransar omslingrade dörrposterna.

Från folkets skuldror, som burit dem, lyftade konungen nu sin hustru och
sina barn; han förde in dem i sitt slott och satte dem på sin gyllene
stol. Honom omgåfvo de sju bröderna, och i intet land funnos hjältar
liksom dessa, hvars svärd skyddade konungen och gjorde honom mäktig och
rik. Men han lefde ännu länge i stor glädje med sin trogna, älskade
gemål, och alla de tusende kärleksord, som hennes stumma mun förut
förtegat, de klingade nu många, många år, tills de båda buros till
grafven. Då gingo äfven de sju bröderna till hvila, men ännu länge,
länge sjöng man om dem och om deras systers stora trohet.




                             Kannitverstan.


                       En historia från Holland.

Det är visserligen sant att människan öfver allt i världen, i Pirna och
Gundelfingen så väl som i Amsterdam och Trippsdul, har tillfälle att
anställa betraktelser öfver obeständigheten af allt jordiskt, och ser
man sig noga omkring, skall man snart märka, att icke allt är guld som
glimmar, och på så sätt skall man blifva belåtnare med sitt eget öde.

Men på en sällsam omväg kom en tysk gesäll i Amsterdam genom ett misstag
till sanningen och till erkännande af henne. Ty då han hade kommit till
denna stora och rika handelsstad, full af präktiga hus, vaggande fartyg
och arbetssamma människor, föll honom genast ett stort och skönt hus i
ögonen. Det var större än något han sett på hela sin vandring från
Tuttlingen ända till Amsterdam. Länge betraktade han med beundran denna
dyrbara byggnad, de sex statyerna på taket, de sköna tinnarna och de
höga fönstren, större än dörren på faderns hus där hemma. Slutligen
kunde han ej låta bli att tilltala en förbigående:

»Min gode vän, sade han till honom, kan ni säga mig hvad den herrn
heter, som är ägare till detta sköna hus med fönsterna fulla af
tulpaner, stjärnblommor och löfkojor?»

Men mannen, som förmodligen hade något viktigare att göra, och som
olyckligtvis af tyska språket förstod precis lika mycket som den
frågande förstod af det holländska, nämligen intet, svarade kort och
snäsande: »Kannitverstan!» och skyndade vidare. Detta var ett holländskt
ord eller tre, om man noga betraktar det, och betyder så mycket som:
»Jag förstår er icke.» Men vår vän från Schwaben trodde att detta var
namnet på den person, efter hvilken han frågat. Det måtte vara en
riktigt stenrik man, herr Kannitverstan, tänkte han och gick vidare.
Genom den ena gatan efter den andra kom vår Tuttlingare ändtligen till
hamnen, som där heter »Y»; men om man i stället för »Het Ey» skulle säga
»Ypsilon», så skulle ingen människa där förstå det. Där låg nu skepp vid
skepp och mast reste sig vid mast, och vår vandringsman visste till en
början icke huru hans två stackars ögon skulle räcka till att nogsamt se
och betrakta alla dessa härligheter, tills ändtligen ett stort skepp
ådrog sig hans uppmärksamhet. Det hade nyss anländt från Ostindien, och
höll just nu på att urlastas. Redan stodo hela rader af kistor och balar
bredvid och på hvarandra på stranden. Ännu flera vältades ut, därtill
stora fat, fyllda med socker och kaffe, med ris och peppar, och
däribland äfven mycken råttsmuts. Sedan vår vandrare länge hade skådat
därpå, frågade han ändtligen en, som just bar upp en lår på axeln, hvad
den lycklige mannen hette, åt hvilken hafvet fört alla dessa varor i
hamn.

»Kannitverstan», lydde å nye svaret.

Då tänkte vår vän: »Aha, är det så! Ingen under att man har råd att
bygga så präktiga hus och ha tulpaner i förgyllda krukor i fönstren, när
hafvet tillför en sådana rikedomar.»

Och nu tog han samma väg tillbaka till staden, och anställde för sig
själf rätt sorgliga betraktelser, hvad han dock var för en stackars
fattiglapp midt ibland så många rika i denna värld. Men just som han
tänkte: »Ack, den som en gång finge så goda dagar som herr Kannitverstan
har det», vände han om ett hörn och mötte ett stort liktåg. Fyra med
svart öfverdragna hästar drogo en likaledes med svart öfverdragen
likvagn långsamt och sorgligt, såsom hade de vetat att de förde en död
till sin hvila. Ett långt tåg af den aflidnes vänner och bekanta följde
efter, par om par, sorgklädda och tysta. På afstånd ljöd en ensam
klocka.

Nu greps vår främling af en vemodig känsla, som hvarje god människa
erfar vid åsynen af ett lik, och han stannade med hatten andäktigt
mellan händerna tills tåget gått förbi. Då slöt han sig till den siste i
tåget, som just i tysthet uträknade hvad han kunde förtjäna på sin
bomull ifall den stege 18 gulden centnern, grep honom sakta i
öfverrocken och bad honom beskedligt om närmare underrättelse.

»Det måtte hafva varit en god vän till er», sade han, »för hvilken
klockorna klinga, eftersom ni går här så bedröfvad och eftertänksam.»

»Kannitverstan», blef äfven denna gång svaret.

Men då rullade ett par tunga tårar ur ögonen på vår gode Tuttlingare,
och det blef honom på en gång tungt och lätt om hjärtat. »Stackars
Kannitverstan», utropade han, »hvad har du nu af all din rikedom?
Detsamma som jag en gång skall få af allt mitt armod: en svepning och en
kista, och af alla dina sköna blommor kanhända en rosmarin eller en
myrten på ditt kalla bröst.»

Med dessa tankar följde han liktåget, som om han hade hört dit, ända
till grafven, såg den förmente herr Kannitverstan nedsänkas i sin
hvilobädd och blef mer uppbyggd af den holländska likpredikan, af
hvilken han ej förstod ett ord, än af mången tysk, på hvilken han ej
gifvit akt. Ändtligen följde han med lätt hjärta de sörjande från
grafven, förtärde på ett värdshus, där man förstod tyska, med god aptit
en bit limburgerost, och när det sedan någon gång låg honom tungt på
hjärtat att så många människor i världen voro rika och han så fattig,
tänkte han blott på herr Kannitverstan i Amsterdam, hans stora hus, hans
rika skeppsladdning och — den rike köpmannens trånga graf.




                   De tre systrarna med glashjärtat.


                                Ny saga.

Det finns människor med glashjärta. Om man sakta vidrör dem, klinga
deras hjärtan så fint som silfverklockor; men om man slår hårdt på dem,
så gå de sönder.

Det fanns en gång ett kungapar, som hade tre döttrar, och alla tre hade
glashjärtan. »Barn», sade drottningen, »varen försiktiga med edra
hjärtan; de äro en bräcklig vara.» Och de vore också försiktiga.

Men den äldsta systern, som gärna fångade fåglar och tyckte om blommor,
lutade sig en vacker dag ut genom fönstret mot fönsterposten och såg ner
i trädgården, där bin och fjärilar flögo omkring löfkojorna. Därvid
klämde hon sitt hjärta: Kling! lät det som om någonting gått sönder, och
hon föll död ner.

Någon tid efteråt drack den andra prinsessan i ordningen en kopp kaffe,
som var för hett. Då klingade det återigen till som när glas går sönder,
blott litet finare än första gången, och hon föll också ner. Då lyfte
hennes mor upp henne och såg på henne, och varsnade snart till sin
glädje att hon icke var död, utan att hennes hjärta blott fått en
spricka, men att det icke skulle hålla länge, utan mycken försiktighet.

Hvad skola vi nu göra med vår dotter? undrade konungen och drottningen.
Hon har en spricka på hjärtat, och om den också är aldrig så fin, så kan
det likväl mycket lätt gå sönder. Vi få lof att akta henne noga.

Men prinsessan sade: »Låt mig vara. Mången gång håller det som fått en
spricka ändå ganska länge.»

Under tiden hade den yngsta konungadottern också blifvit stor samt så
vacker, god och förståndig att konungasöner strömmade till från alla
sidor att fria till henne. Men skadan hade gjort den gamle konungen vis
och han sade:

»Jag har ännu blott en hel dotter och äfven hon har ett glashjärta. Om
jag skall gifva henne åt någon, så måste det vara en konung som äfven är
glasmästare och förstår att handskas med så ömtåliga varor.» Men bland
alla friarne fanns det inte en enda som hade slagit sig på
glasmästaryrket, och så måste de alla åter draga sina färde.

Då fanns det ibland pagerna på kungaslottet en som var nästan färdig.
När han tre gånger till fått bära upp släpet efter den yngsta
konungadottern, så var han adelsman. Då skulle kungen lyckönska honom
och säga till honom: Nu är du färdig och adelsman. Jag tackar dig. Nu
kan du gå.

När han nu första gången bar upp prinsessans släp, vände sig
konungadottern om och sade till honom:

»Så trefligt du bär upp mitt släp! Så trefligt har ingen annan burit
det.»

Då märkte pagen att hon äfven kunde föra ett kungligt språk. Men han var
nu också färdig och adelsman. Kungen tackade, önskade honom lycka och
sade att nu kunde han gå.

När han gick, stod prinsessan i trädgårdsporten och sade till honom:

»Du har burit mitt släp på ett mycket trefligare sätt än någon annan. Om
du bara vore glasmästare och kung ändå!»

Därpå svarade han, att han skulle göra sig all möjlig möda att bli det;
hon skulle bara vänta på honom. Han skulle säkert komma tillbaka.

Han gick nu genast till en glasmästare och frågade honom, om han ej
behöfde någon lärpojke. »Jo», svarade denne, »men du får lof att lära
hos mig i fyra år. Första året lär du dig att hämta bröd ifrån bagaren
och tvätta, kamma och kläda barnen; andra året lär du dig att kitta
fönster, det tredje att skära och sätta in rutor, och det fjärde året
blir du mästare.»

Därpå frågade han glasmästaren, om han ej kunde få gå i omvänd ordning,
ty då gingo det fortare. Men glasmästaren försäkrade honom, att en
ordentlig glasmästare alltid måste börja framifrån, annars blefve det
ingenting ordentligt.

Nå, han gaf sig tillfreds därmed. Första året hämtade han därför bröd
hos bagaren, tvättade och kammade barnen och satte kläderna på dem; det
andra året lärde han sig kitta fönster, det tredje lärde han att skära
och sätta in rutor, och det fjärde året blef han mästare. Därpå återtog
han sina kläder som adelsman, tog afsked af sin lärare och öfverlade
hvad han nu skulle företaga för att bli konung.

Medan han sålunda vandrade på gatan försjunken i tankar och såg ner på
stenläggningen, kom en man till honom och frågade, om han hade förlorat
något, eftersom han ständigt såg ner på jorden. Då svarade han, att han
visserligen inte hade förlorat något, men att han dock sökte något,
nämligen ett konungarike, och frågade honom om han kunde veta hvad han
skulle göra för att bli konung.

»Om du vore glasmästare», sade mannen, »så visste jag nog råd.»

»Jo, jag är allt glasmästare», svarade han, »och alldeles nyss färdig.»

Då han sagt detta, berättade honom mannen historien om de tre systrarna
med glashjärtat och huru den gamle kungen nödvändigt ville gifta sin
dotter med en glasmästare. »I början», sade han, »var det äfven ett
villkor att den glasmästare, som finge henne, tillika skulle vara konung
eller konungason; men eftersom det inte finns någon som är bägge
delarna, glasmästare och konung på samma gång, så har han gifvit litet
efter, som den klokaste alltid måste göra, och uppställt två andra
villkor. Men glasmästare måste han ändå vara. Därvid blir det.»

»Hvilka äro då de båda andra villkoren?» frågade adelsmannen.

»Prinsessan måste tycka om honom, och så måste han ha sammetshänder. Om
det nu kommer en glasmästare, som prinsessan tycker om och som har
sammetshänder, så vill konungen gifva honom sin dotter och senare, vid
sin död, göra honom till konung. Det har också varit en hel hop
glasmästare på hofvet, men det var ingen, som prinsessan tyckte om.
Dessutom hade de inga sammetshänder, utan stora, grofva händer, och
naturligtvis kan man inte vänta annat af vanliga glasmästare.»

När den unge adelsmannen fått veta detta, gick han till slottet,
upptäckte sig för konungen, påminde honom att han varit page hos honom,
och berättade att han af kärlek till hans dotter blifvit glasmästare och
att han nu gärna ville gifta sig med henne och bli konung efter kungens
död.

Då lät konungen kalla prinsessan, och frågade henne om hon tyckte om den
unge adelsmannen, och när hon bejakade detta, emedan hon genast kände
igen honom, sade han vidare, att han nu skulle taga af sig handskarna
och visa om han också hade sammetshänder. Men prinsessan menade att det
var alldeles onödigt, hon visste bestämdt att han hade sammetshänder.
Hon hade märkt det redan då, när han hade fört henne uppför trappan.

Så voro nu båda villkoren uppfyllda, och då prinsessan fick en
glasmästare till man och till på köpet en med sammetshänder, så var han
mycket rädd om hennes hjärta, och det höll till hennes saliga död.

Men den andra systern, som redan hade en spricka på sitt hjärta, blef
tant, och en den allra älskligaste tant i världen. Detta försäkrade icke
blott barnen, som adelsmannen och prinsessan fingo, utan äfven alla
andra människor. Hon lärde de små prinsessorna att läsa, bedja och göra
dockkläder och hon såg igenom prinsarnes betygsböcker. Den som hade goda
betyg fick beröm och en gåfva till på köpet, men om någon hade dåliga
betyg, så gaf hon honom en smäll och sade: »Säg, du stygge prins, hvad
tänker du på? Hvad tänker du bli för något? Nå, säg ifrån. Hör du!»

Och när han då snyftade och sade: »Ko- ko- ko-konung», skrattade hon och
frågade: »Konung, kung Midas? — Hans majestät kung Midas med två långa
åsneöron?» Då skämdes den som fått de dåliga betygen alldeles
förskräckligt.

Och äfven denna andra prinsessa blef mycket gammal, ehuru hennes hjärta
hade fått en spricka. Då någon förundrade sig däröfver, svarade hon
alltid: »Hvad som i ungdomen får sig en skada, men därvid inte går
sönder, det håller nog ofta rätt länge.»

Och det är också sant. Ty min mor har en gammal potpurrikruka, hvit och
beströdd med små, bjärta blomsterbuketter; den har haft en spricka så
länge jag kan minnas och håller ändå; och under den tid min mor haft den
äro sedan så många nya potpurrikrukor köpta och sönderslagna, att man
rakt inte kan räkna dem.




                         Den gamle trollkarlen.


Det fanns en gång en mycket elak trollkarl, som för länge sedan hade
bortröfvat två späda barn, en gosse och en flicka, med hvilka han
alldeles ensam bebodde en håla i en öde trakt. Dessa barn hade han —
Gudi klagadt — lofvat åt djäfvulen; och sina elaka konster lärde han ur
en trollbok, som han förvarade som sin bästa skatt.

Men nu hände det ibland, att den gamle trollkarlen aflägsnade sig från
sin håla och att barnen blefvo ensamma kvar där. Då läste gossen, som
utspionerat det ställe, där den gamle förvarade sin trollbok, i boken.
Ur densamma lärde han mången trollformel i svartkonsten, och med tiden
blef han själf en skicklig trollkarl. Emedan nu den gamle blott sällan
släppte ut barnen ur hålan, och ville hålla dem fångna till den dag, då
de skulle falla ett offer åt den onde, så längtade de så mycket mer
därifrån och rådslogo med hvarandra huru de hemligen skulle kunna
undfly. En dag, då trollkarlen mycket tidigt hade lämnat hålan, sade
gossen till systern: »Nu är det tid, lilla syster! Den elake mannen, som
håller oss i så hård fångenskap, är borta. Låt oss nu bryta upp och gå
härifrån, så långt våra fötter bära oss.» Detta gjorde barnen, gingo
bort och vandrade hela dagen.

När det nu led mot eftermiddagen, återkom trollkarlen och saknade genast
barnen. Genast slog han upp sin trollbok och läste åt hvilket håll
barnen hade gått. Snart hade han nästan upphunnit dem, de hörde redan
hans vreda och rytande stämma, och systern var full af ångest och
förskräckelse och ropade: »Broder, broder, nu äro vi förlorade; den
elake mannen är oss redan helt nära.» Då använde gossen sin trollkonst,
som han lärt ur boken; han uttalade en besvärjelse, och strax blef hans
syster en fisk och han själf en stor damm, i hvilken fisken muntert sam
omkring.

Då den gamle kom till dammen, märkte han väl att han blifvit bedragen
och brummade förargad: »Vänta bara, vänta bara, er skall jag snart
fånga», hvarpå han i största hast lopp tillbaka till sin håla att hämta
ett nät, för att däri fånga fisken. Men så snart han var borta, blef det
af damm och fisk åter broder och syster; de gömde sig väl och sofvo ut,
och nästa morgon vandrade de vidare och vandrade åter en hel dag.

När den elake trollkarlen kom med sitt nät till det ställe, som han hade
lagt noga märke till, så fanns där ej mer någon damm att se, utan där
var endast en grön äng, på hvilken man visserligen kunde fånga grodor,
men icke fiskar. Då blef han ändå argare än förut, kastade bort sitt nät
och följde barnens spår, som ej undgingo honom, emedan trollspöet i hans
hand visade honom den rätta vägen.

[Illustration: Den gamle trollkarlen stötte näsan mot en klippa.]

Och när det blef afton hade han nära nog upphunnit de vandrande barnen.
De hörde honom fnysa och svära och systern ropade åter igen: »Broder,
käre broder, nu äro vi förlorade; den lede trollkarlen är bakom oss.»
Men gossen utsade åter igen en trollformel, som han hade lärt sig i
boken, och då blef det af honom ett kapell invid vägen och utaf flickan
blef det en skön altarbild i kapellet.

När nu trollkarlen kom till kapellet, märkte han väl att han var lurad
för andra gången, och sprang fruktansvärdt ropande rundt omkring
detsamma; men han vågade ej beträda det, emedan det alltid står i
trollkarlarnas kontrakt med den lede, att de aldrig få beträda en kyrka
eller ett kapell.

»Om jag också icke får komma er närmare, så kan jag dock tända eld på er
och bränna er till aska», ropade trollkarlen och sprang bort att ur sin
håla hämta sig eld.

Medan han nu sprang nästan hela natten igenom, så blef det åter broder
och syster af kapellet och den sköna altarbilden; de gömde sig och
sofvo, och tredje morgonen gingo de vidare och vandrade hela dagen,
medan trollkarlen, som hade en lång väg, å nyo förföljde dem. Men när
han med sin eld kom dit, där kapellet hade stått, stötte han med näsan
mot en stor klippa, som icke kunde tändas med eld eller brännas till
aska. Därför följde han i vildt språng åter barnens spår.

Mot aftonen var han dem nu ganska nära, och för tredje gången förfärades
systern och gaf sig förlorad; men gossen uttalade åter en trollformel,
som han hade lärt sig ur boken; då förvandlades han till golfvet i en
loge, där folket tröskade, och hans lilla syster blef ett korn, som
liksom låg glömdt på loggolfvet.

När den elake trollkarlen kom, såg han väl att han för tredje gången
blifvit lurad, men denna gång besinnade han sig ej länge och sprang inte
först hem, utan uppläste en trollformel ur boken. Då blef han förvandlad
till en svart tupp, som hastigt sprang fram till sädeskornet, för att
picka upp det. Men gossen uttalade ännu en trollformel, som han lärt ur
boken; då blef han hastigt en räf, grep den svarta tuppen innan han ännu
uppickat sädeskornet, och bet af honom hufvudet. Och då tog trollkarlen,
liksom sagan, en ände.




                            Kung Trastnäbb.


En gång lefde det en kung, som hade en dotter, hvilken var öfvermåttan
skön, men därjämte så stolt och öfvermodig, att ingen friare var henne
god nog. Hon afvisade den ene efter den andre, och dref på köpet gäck
med dem. Ändtligen lät konungen anställa en stor fest och inbjöd till
den från nära och fjärran giftaslystne män. De ordnades alla i en rad
efter rang och stånd. Först kommo konungarne, därpå hertigarne,
furstarne, grefvarne, friherrarne och sist adelsmännen. Nu fördes
konungadottern genom lederna, men mot hvar och en af friarne hade hon
något att invända. Den ene var för tjock, »det vinfatet», sade hon; den
andre för lång, »lång som en majstång»; den tredje för kort, »Per
Stabbe»; den fjärde för blek, »månskensansiktet»; den femte för röd,
»kalkontuppen»; den sjette var icke rik nog, »sur ved, torkad bakom
kakelugnen». Och så hade hon något att anmärka på hvar och en; men i
synnerhet gjorde hon sig lustig öfver en hygglig kung, som stod längst
upp och på hvilken kindbenet var något snedvuxet. »Se», ropade hon och
skrattade, »den där har ett kindben alldeles som en trastnäbb», och från
den tiden fick han heta kung »Trastnäbb». Men då den gamle kungen såg
att hans dotter endast gäckades med folk, och att hon försmådde alla
friare, som voro närvarande, blef han vred och svor att hon skulle taga
till man den förste bäste tiggare, som kom för hans dörr.

Ett par dagar därefter började en spelman sjunga under fönstret, för att
därmed förtjäna en ringa allmosa. När konungen hörde det, sade han: »Låt
honom komma upp.» Då inträdde spelmannen i sina smutsiga kläder, sjöng
för konungen och hans dotter och bad, när han hade slutat, om en
allmosa. Konungen sade: »Din sång har behagat mig så mycket, att jag
vill gifva dig min dotter till hustru.» Konungadottern förskräcktes, men
konungen sade: »Jag har svurit en ed att gifva dig åt den förste bäste
tiggare, och den eden vill jag äfven hålla.»

Ingen öfvertalning hjälpte, prästen hämtades och hon måste genast låta
viga sig med spelmannen. När det var skedt, sade konungen: »Det passar
inte att du som en tiggares hustru längre stannar i mitt slott; nu får
du draga i väg med din man.»

Tiggaren tog henne vid handen och ledde henne ut, och nu måste hon
vandra till fots vid hans sida. När de då kommo till en stor skog,
frågade hon:

»Ack, säg hvilken som rår om den vackra skogen?»

»Jo, det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om
skogen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de på en äng, och då frågade hon åter:

»Hvem rår om den vackra ängen?»

»Det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om ängen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de till en stor stad, och då frågade hon åter:

»Hvem tillhör denna stora, präktiga stad?»

»Den tillhör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om
staden.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

»Jag tycker inte om det där», sade spelmannen, »att du alltid önskar dig
en annan man. Kanske jag inte är god nog åt dig?» — Ändtligen kommo de
till ett mycket litet hus och då sade hon:

»Herre Gud, sån’t litet hus; hvad kan det vara för en stackare, som rår
om det där rucklet?»

Spelmannen svarade: »Det är mitt och ditt hus, där vi skola bo
tillsammans.» Hon måste böja sig, för att komma in genom den låga
dörren. »Hvar är tjänstfolket?» sade prinsessan. — »Hvad för slag», sade
tiggaren, »tjänstfolk! Vill du ha’ något uträttadt, får du göra det
själf. Gör genast upp eld och sätt på vatten och koka mat åt mig; jag är
duktigt hungrig.» Men konungadottern begrep ingenting af att göra upp
eld och koka, och tiggaren måste själf hjälpa till, så att det skulle gå
någorlunda. När de hade förtärt den tarfliga maten, gingo de till sängs,
men tidigt om morgonen körde han upp henne ur sängen att sköta
hushållet. På det viset lefde de ett par dagar med knapp nöd och
förtärde sina förråd. Då sade mannen: »Hustru, det här duger ej längre
att vi bara äta och ingenting förtjäna. Du får lof att fläta korgar.»
Han gick ut, skar vide och förde hem det; då började hon att fläta; men
de hårda videkvistarna sårade hennes händer. — »Jag ser att det där inte
vill gå», sade mannen; »spinn i stället, kanske går det bättre.» — Hon
satte sig ned och försökte spinna, men den hårda tråden skar djupt in i
hennes späda fingrar, så att blodet började rinna. »Ser du», sade
mannen, »du duger då till ingenting; i dig har jag just fått ett vackert
påhäng. Nu skall jag försöka att börja en handel med stenkrukor och
lergökar; — du får sätta dig på torget och sälja.» »Ack», tänkte hon,
»tänk om folk ifrån min faders rike kommer på torget och får se mig
sitta där och sälja; huru skola de ej gäckas med mig!» Men ingenting
hjälpte, hon måste göra det, om hon ej ville dö af hunger. Första gången
gick det bra, ty folket köpte gärna af henne, emedan hon var vacker, och
gaf henne hvad hon begärde för sina varor, ja många gåfvo henne
penningar och skänkte henne varan på köpet. Nu lefde de af förtjänsten,
så länge det varade, och därpå uppköpte mannen en hel mängd nya
krukkärl. Hon tog plats i ett hörn af torget, ställde kärlen omkring sig
och utbjöd dem till salu. Då kom plötsligen en drucken husar framjagande
och red midt in bland krukorna, så att allt gick i tusen bitar. Hon
började gråta och visste af förskräckelse ej hvad hon skulle taga sig
till. »Ack, hur skall det gå med mig», ropade hon. »Hvad skall min man
säga?» Hon sprang hem och berättade honom sin olycka. — »Hvem brukar väl
sätta sig i ett hörn af torget med lerkärl?» sade mannen. »Låt bli att
gråta; jag ser nog att du inte duger till något ordentligt arbete.
Därför har jag varit borta i kungens slott och frågat om de inte behöfva
en kökspiga, och de ha lofvat mig att taga dig som en sådan, och för
ditt arbete får du där fri kost.»

Nu blef konungadottern kökspiga och måste hjälpa kocken att förrätta det
tyngsta arbetet. I hvardera af fickorna på sin klädning fastsatte hon en
liten kruka, i hvilken hon bar hem det som blef hennes del af den
öfverblifna maten, och däraf lefde hon och tiggaren. En gång skulle den
äldste konungasonens bröllop firas; då gick den stackars prinsessan upp,
ställde sig i salsdörren och ville se på. När nu ljusen voro tända och
den ena vackrare än den andra inträdde, och allt var fullt af prakt och
härlighet, då tänkte hon med bedröfvadt hjärta på sitt öde och
förbannade sin stolthet och sitt öfvermod, som förnedrat henne och
störtat henne i så stort armod. Af de kostliga rätter, som där en och en
i sänder uppburos till bordet, tillkastade henne tjänarne mången gång
ett par bitar. Dessa lade hon i sina krukor och ville bära hem dem.
Plötsligen framträdde konungasonen, klädd i sammet och siden, med
gyllene kedjor om halsen, och när han såg den vackra frun i dörren,
fattade han hastigt hennes hand och ville dansa med henne; men hon
vägrade och förskräcktes, ty hon såg, att det var kung Trastnäbb, som
hade friat till henne och som hon med spott och spe hade afvisat. Men
hennes motsträfvighet hjälpte icke, han drog in henne i salen. Då
sönderslets det band, som höll upp fickorna, och krukorna föllo ut, så
att soppan flöt omkring och matbitarna summo däri. Och då folket såg
detta, uppstod ett allmänt skratt och gäckeri, och hon blygdes så att
hon önskade sig tusende famnar under jorden. Hon sprang ut genom dörren
och ville fly undan, men på trappan upphanns hon af en man, som förde
henne tillbaka; och då hon såg på honom, så var det åter kung Trastnäbb.
Han sade vänligt till henne: »Var ej rädd; jag och spelmannen, som bott
med dig i den eländiga hyddan, äro en och samma person. Af kärlek till
dig har jag sålunda förställt mig, och husaren, som red sönder dina
krukor, var äfven jag. Allt detta har jag gjort för att böja ditt stolta
sinne och straffa dig för det högmod, hvarmed du bemötte mig.» Då grät
hon bittert och sade: »Jag har haft mycket orätt, och är ej värd att
vara din hustru.» Men han svarade: »Lugna dig, de onda dagarna äro
förbi; nu skola vi fira vårt bröllop.» Då kommo kammarfruarna och klädde
henne i de präktigaste kläder, och hennes fader kom och hela hans hof,
och de önskade henne lycka till hennes giftermål med kung Trastnäbb, och
först nu började den rätta glädjen. Jag skulle önska att äfven du och
jag fått vara med.




         Michel, den fader- och moderlöse gossen frän Radhost.


                        Mährisk-wallackisk saga.

Af två bröder hade Martin, den äldre, två barn och Hans, den yngre,
fyra. Den förre blef dödssjuk och bad före sitt slut att den yngre
brodern skulle antaga sig hans tvenne barn när han var död, ty hans
hustru hade redan förut skilts hädan. Därpå afled han.

När nu den yngre brodern kom hem till sin hustru, sade denna till honom:
»Hans, har du verkligen blifvit förmyndare för din brors barn? Jag
hoppas, att du ej blifvit det.» — Men Hans svarade: »Hvarför inte? Hvem
skulle väl eljest hafva åtagit sig de faderlösa? Jag kan väl inte
förneka min broders blod, som ju är mitt eget. Låt oss hellre öfverlägga
om, huruvida vi skola taga gossarne till oss eller föra dem till
främmande människor.»

Därpå svarade hustrun: »För min del vill jag, att vi taga den äldre, men
den yngre vill jag inte ha.» Och mannen sade: »Envisas inte; jag tror,
att vi taga både den äldre och den yngre.» — Men hustrun ville blott
hafva den ene, och sade därför: »Jag tror, att den äldre kan göra oss
större nytta än den yngre, ty den äldre kan snart arbeta; han är ju
redan fjorton år gammal, men den yngre endast två.» — Men mannen sade
bestämdt: »Kära hustru, du vet att jag är deras farbror, och att jag
måste draga försorg om dem. Vi vilja därför taga båda till oss.»

Och de hade gossarne hos sig i nio år. Den äldre, Josef, förtjänade
rikligen hvad han behöfde; den yngre, Michel, hjälpte också efter ett
par år till med lättare arbeten. Men nu kommo onda tider, då det gick
fattigt folk mycket illa. Hans måste t. o. m. sälja sin ko. Då sade hans
hustru till honom: »Ser du nu hur det går med oss. Var det rätt att vi
upptogo två barn som våra egna? Nu kunna vi icke ens föda våra egna
barn.» — Men mannen svarade: »Var ej så orolig. Du vet ju att barnens
hus alltid återstår oss, om jag köper och utlöser det.» — Därpå sade
hustrun: »Vore det icke bättre att göra sig fri från den yngre gossen,
så blir det oss ändå alltid billigare.» — Mannen sade: »Kom ihåg, att vi
togo dem i goda dagar; skulle det icke vara en skam inför både Gud och
människor att drifva bort dem i de onda dagarna?» — Men kvinnan
envisades att få bort barnen. Mannen sade därför: »Vet du hvad, kära
hustru; på det allt må blifva godt, så skall jag föra den yngre vilse
bland bergen.» — Hon sade: »Kära du, hvart tänker du föra honom? Du för
honom blott bort ett par timmars väg, och då är han snart här igen.» Men
Hans svarade: »Jag skall föra honom dit, hvarifrån han aldrig vänder
åter.»

              [Illustration: Michel störtar ner i djupet.]

Följande morgon, innan det ännu dagats, sade han till den elfvaåriga
Michel: »Kom, så skola vi se efter om vi inte i Karpaterna där ute vid
Radhost kunna finna en skatt.» Michel anade intet ondt och följde med
gladt mod sin farbroder. När de kommo till hålorna i Radhost, tände
farbrodern ett ljus och förde Michel dit in. Och de stego utför djupet
på en stege, gingo länge och kröpo genom flera hålor, ända till dess de
anlände till en underjordisk flod, öfver hvilken en smal stig förde. När
de voro öfver, sade farbrodern: »Michel, sätt dig här på den här stenen;
här har du bröd och en fällknif; jag skall under tiden se mig vidare
omkring.» Michel satte sig och skar i mörkret af en bit bröd, som han åt
upp. Den stackars öfvergifna gossen väntade och väntade länge, mycket
länge på farbrodern. Han hoppades att denna snart skulle komma tillbaka
med ljuset och rörde sig därför icke från sin plats, äfven emedan han
var rädd i det djupa mörkret. Ifrigt lyssnade han, men farbrodern kom
icke. Då tänkte han: »När allt kommer omkring, har farbror fört mig
vilse med afsikt och har lämnat mig här och gått hem.» Vid dessa tankar
reste sig håren på hans hufvud. Men han tog mod till sig och började
söka sig väg till Radhost. Men det ville ej lyckas honom. Huru skulle
han också utan ljus kunna finna vägen genom hålorna och den smala stigen
öfver floden samt stegen, som förde honom upp. I stället för att närma
sig floden, aflägsnade han sig alltmer från densamma. Dock, detta
varsnade han först när han icke mer hörde dess brusande. Uttröttad sjönk
han ner på den fuktiga marken, lade sitt hufvud på den kala klippan och
grät och klagade högljudt. Därpå sprang han åter upp och gick tillbaka.
När han sålunda famlade omkring i mörkret till höger och vänster, gled
hans fot, och han störtade ner i djupet. Medan han föll, sökte han att
hålla sig fast och slet därvid lös två stora stenstycken från
klippväggen. Utan att tänka på hvad han gjorde, stoppade han dem i den
väska, som han hade hängt öfver axeln, och sökte att trefva sig vidare
fram. Nu närmade han sig floden, och snart hörde han dess brusande. Men
han kunde ej finna stigen, öfver hvilken farbrodern hade fört honom.
Modigt sprang han i floden och sam öfver. Snart kom han äfven fram till
den farliga stegen och klättrade uppför densamma, vig som en katt. Sedan
han ännu en halftimme famlat omkring däruppe, kom han ur det mörka hålet
ut i det fria. Nu märkte han först huru mycket han hade skadat sina
händer och fötter. Han darrade af köld och ångest. Men snart fattade han
mod, föll på sina knän och tackade Gud innerligt att han ej låtit honom
förgås i Radhost. Därpå satte han sig, åt upp det bröd, som han ännu
hade kvar, och öfverlade hvad han nu hade att göra. Han visste att hans
farbror ej längre ville ha honom, och så beslöt han att vandra ut i vida
världen.

När han hade vandrat i flera dagar, kom han till ett slott, tiggde ett
stycke bröd af en tjänare och satte sig på en hörnsten. I det han tog
upp knifven ur sin väska, varseblef tjänaren de två gula klimparna och
frågade honom, hvad han hade där; därvid vände tjänaren stenen på alla
sidor, vägde den i handen, visade den åt andra och gick därpå till sin
herre, för att äfven visa honom klumpen. Slottsherren lät föra gossen
till sig och frågade honom, hvarifrån han fått dessa två stycken gediget
guld. Michel berättade hvad som vederfarits honom och huru han kommit
öfver klumparna. Den faderlöses enkla berättelse rörde slottsherren så
mycket, att han behöll Michel hos sig och upptog honom som eget barn, ty
han var ogift och hade inga egna barn. Guldet sålde han och insatte
pengarna därför mot goda räntor till gossens förmån. Äfven lät han
undervisa honom i allt nyttigt. Michel hade varit 17 år i slottet, när
dess ägare blef dödssjuk. Då testamenterade denna hela sin förmögenhet
åt Michel och anbefallde honom att lefva måttligt och alltid tänka på de
fattiga. Michel tänkte för sig själf: »Huru kan väl den glömma de
fattiga, som själf varit fattig?»

Tvenne år voro förflutna sedan Michels välgörare hade dött och han
blifvit sin egen herre. En dag stod han vid fönstret och såg ut åt
borggården. Då kom en tiggare med sönderslitna kläder vandrande. Den
unge slottsherren rördes af hans nöd, och han befallde portvakten att
genast föra den gamla upp till honom. När denna kom in i kammaren, såg
Michel att det var hans farbror, men denne kände ej igen sin brorson.
»Haf medlidande med mig, nådige herre», bad gubben; »haf medlidande med
en fattig uthungrad gubbe! Gud skall vedergälla er det!» Michel svarade,
att han med glädje skulle gifva honom mat och dryck. »Sätt er!» Därpå
ropade han en tjänare och befallde denne med låg röst att taga hans knif
ur den väska, som han jämte sina wallackiska kläder bevarat till ett
minne af forna dagar. Därpå satte han sig bredvid den gamle, som
berättade honom hurusom han i forna dagar varit förmögen, men huru han
till följd af dåliga tider råkat i fattigdom, och huru han slutligen
genom domstolens utslag mistat allt, så att han blifvit tvungen att
sälja sin koja och nu lefva af tiggarebröd. — »Har ni då inga barn?»
frågade Michel. — »Ack», sade gubben, »jag hade fyra barn. Tre hafva
dött i kopporna och den fjärde är en odugling, som hvarken tänker på Gud
eller sin gamle far.» Under tiden satte tjänaren fram mat och dryck.
Michel själf räckte gubben ett bröd och sin gamla fällknif att skära det
med. Gubben tog knifven i sin hand, betraktade den och blef blek som ett
lik, emedan han igenkände sitt bomärke, som han själf bränt in på
skaftet. Alldeles förvirrad stammade han: »Nådige herre, hur har knifven
kommit hit?» — Michel svarade: »Hvad har ni med knifven att göra? Knif
som knif!» — »Nej, nej», ropade gubben i full förtviflan. »Säg mig inför
lefvande Gud huru ni har fått knifven. Ack, jag ber er, säg mig det och
pina mig ej längre.» Michel kunde nu ej längre hålla sig. »Fader Hans»,
ropade han, »känner ni igen Michel, den fader- och moderlöse?»
Farbrodern förskräcktes, han kände igen sin brorson och föll af blygsel
och fruktan på knä för honom. Men Michel reste upp honom, omfamnade
honom och sade: »Frukta ej, jag har länge sedan förlåtit er.»

Michel behöll den gamle hos sig till dennes död, och när han erfor, att
hans äldre bror Josef måste tjäna för bröd, tog han äfven honom till
sig. Farbrodern lefde ej länge; dock dog han med den trösten, att Michel
ej gått förlorad i Radhost, och att han hade förlåtit honom.




                         Den lustige Schwanda.


                             Böhmisk saga.

Säckpiparen Schwanda var en lustig kamrat och, som hvarje ordentlig
musikant, alltid törstig, samt därjämte stor älskare af kortspel. Hade
han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna
en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så
oförbrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur
fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Därjämte
roade han så outtröttligt sällskapet, äfven utan säckpipa, med sina
upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så
länge Schwanda var där, och ännu i dag plägar man i Böhmen i stället för
»det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest
spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och förtjänat
sig mången groschen, lade bort sitt instrument, trots alla böner och
öfvertalningar af de unga människorna, som bådo honom fortsätta ända
till morgonen, och lofvade honom riklig betalning därför. Schwanda var
förargad att han blott skulle skaffa andra människor nöjen; nu ville han
en gång äfven roa sig själf. Han slog sig därför ner bland gästerna och
började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne
genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han äfven lust att spela
kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns
det ingen som hade lust att spela med honom. Schwanda, som icke var van
att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var
ovanligt lifvad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket
penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att
det ej heller stod riktigt väl till i hans öfre våning, så envisades han
att vilja spela. Då han nu såg, att hans grannar alldeles ej ville gå in
därpå, reste han sig förargad, betalade sin skuld och lämnade
värdshuset. »I Draschitz», sade han under vägen till sig själf, i det
han med osäkra steg vandrade dädan, »finnes det en lifvad skolmästare
och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig
ner, hurra!» Och därmed hoppade han högt i luften och knäppte med
fingrarna, så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde
bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i hufvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom
Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis
kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det
ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning af fyra
pelare med tvärbjälkar ofvantill, och på hvarje tvärbjälke hängde ett
halfförruttnadt lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge,
af hvilka det då för tiden fanns många på fälten och invid vägarna, de
många röfvarskarorna till skräck och varnagel. Då framträdde plötsligen
en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom: »Hvarthän så
sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte förtjäna en styfver med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Har förtjänat mig några
silfvergroschen och vill nu vara lustig.»

»Bah, silfvergroschen! Vi skola betala dig med guld!» sade den svarte,
och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem
under Schwandas ögon. Säckpiparen var ej litet öfverraskad, kortspelet
var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utöfvade
ett ännu starkare inflytande öfver honom, och när nu den svarte tog
honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej
hvart och huru länge den obekante fört honom omkring, men så mycket
påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blef honom
bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden
»lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad, där tre personer
sutto, som voro klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför
sig stora högar af guld, spelade och omsatte rätt vackert med penningar.
En vinbägare gjorde sin rund kring laget, och ur densamma drucko de
hvarandra duktigt till.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens
ledsagare i det han inträdde; »ni vet, han som är så bekant i hela
landet, och som vi så länge åstundat att få höra. I dag skola vi vara
riktigt lustiga, och därtill skall musiken bidraga.»

»Bra», ropade en af spelarne, och i det han vände sig till Schwanda,
sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.» Och därmed räckte han honom
vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade, i det han aftog
sin mössa: »Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!» ropade den andre spelaren, och Schwanda satte sig
afsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare
slog sig ner hos spelarne, drog en penningpung, som var väl fylld med
dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som
musiken utöfvade på de fyra svarta, var högeligen underbar. Likasom nytt
lif genomströmmat dem, blefvo de på en gång larmande muntra. De satte
hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare
jublade spelarne och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras
väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och äfven
Schwanda underlät ej att dricka. Det underbarasta var dock, att kärlet
aldrig blef tomt, fast ingen fyllde på detsamma. Så ofta Schwanda hade
slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa
regnade det guld, hvarför han tackade med upprepande af orden: »lycka
till, broder!» Så räckte det flera timmar, tills Schwanda ändtligen
började spela en polska, som satte sådant lif i herrarnes ben, att de
genast slutade med spelet, hastigt flögo upp och dansade omkring i
rummet med vilda språng, hvilket tog sig helt besynnerligt ut till deras
allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

                 [Illustration: Den lustige Schwanda.]

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarne gjorde till
sist endast kullerbyttor. Då framträdde en af dem till bordet, och i det
han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg,
och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat
oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid
anblicken af en så stor rikedom, visste han af glädje ej hvad han skulle
företaga sig; han glömde i sin förvirring huru han skulle tacka och
ropade trohjärtadt: »Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu
hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga,
kort och spelare — var försvunnet.

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till
korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran.
Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att
det är säckpipstoner; han lyssnar åter och tviflar åter, tills han
ändtligen igenkänner stycket. Och nu ropar han: »Kan det vara Schwanda?»
Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ofvanifrån,
han ser upp, och se, på ett hörn af galgen sitter Schwanda och blåser
ifrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.

»För tusan, Schwanda», ropar bonden, »hvad gör du där uppe?»

Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, gnuggar sig i ögonen,
och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse hvar
han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och
Schwanda, som under tiden blifvit nykter, berättar nu hvad som händt
honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han
undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett
enda öre.

Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sändt
onda andar öfver er, emedan ni alltid varit så begifven på kortspel.»

»Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från
detta ögonblick afsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och
till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin
säckpipa, på hvilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne
i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen af den dag, som Schwanda
spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda af sig själf.




                 Om Jöns, som ville lära sig att rysa.


En gammal visa har jag hört, som säger: »Min käre gosse, blif ett fån,
en dummerjöns, ett nöt, ett spån, så går dig allting väl i händer», och
det finns i själfva verket äfven exempel på, att den eller den
dummerjönsen med sin dumhet lyckligen vandrat igenom världen. Men detta
är dock undantag; ty efter regeln behöfves det mycken flit och
oförtrutenhet samt fast vilja för att vinna sitt mål och komma till
rätta med en sak, till och med om det vore en dum sak, såsom det t. ex.
var med »_Rys_-Jöns», om hvilken jag nu skall berätta.

Det var en gång en man som hade två söner, en klok och en dum. Den kloke
var ett riktigt underbarn och hörde, som man plär säga, gräset växa; men
den dumme var dummare än man någonsin hört omtalas och kunde ej användas
till något slags arbete. Skulle han hämta sirap till middagen, så kom
han med maskpulver, eller också vände han ej tillbaka förrän
aftonstjärnan hälsade honom från himmelen eller hungern dref honom hem.
Om föräldrarne ville hafva något uträttadt, så måste den äldste göra
det; den stackars Jöns bara låg sina föräldrar till last. Men äfven den
äldste hade ett svårt fel, han var nämligen förskräckligt rädd af sig.
Ingenting i världen kunde förmå honom att hämta upp en flaska vin ur den
mörka källaren eller nattetid gå förbi kyrkogården. Om man bad honom
därom, eller om han hörde en råtta gnaga, eller om någon berättade en
spökhistoria, så reste sig håren på hans hufvud, och han ropade: »Hu, så
jag ryser, hu, så jag ryser!» — »Hm», tänkte Jöns, »bror Hans är en så
präktig pojke, och så förstår han äfven att rysa! Det mätte vara en
ofantligt vacker konst att kunna rysa. Sannerligen, den konsten skulle
äfven jag vilja kunna.» Och från den tiden gjorde han ej annat än tänkte
på att kunna rysa, och hvart han gick och hvar han stod, sade han till
sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa en gång!»

Då sade modern: »Jag hade alltid trott att dumheten någon gång skulle
spricka ut på Jöns och klokheten sedan komma, men nu ser jag att kostnad
och besvär äro förspillda på honom.» Och fadern sade: »Hör på, Jöns, du
blir större för hvarje dag, snart är du lång som en tall, och lemmar har
du som en oxe; det kan vara på tid att du lär dig något ordentligt, så
att du kan förtjäna dig ditt bröd. Ty med rysningen, din fårskalle,
kommer du ej långt; tids nog får du lära dig den; men den skaffar ingen
styfver i pungen.» Därpå svarade Jöns intet annat än: »Ack, den som
kunde rysa; ack, den som kunde rysa!» Modern suckade djupt, och fadern
skakade på hufvudet och sade slutligen: »Jag tror att du är för dum till
och med för den saken.»

Någon tid efteråt kom klockaren på besök i huset, och för honom
beklagade sig fadern öfver det bekymmer, som den yngste sonen
förorsakade honom genom sina drömmerier och sin oduglighet, och att han
ej ville lära sig något annat i hela världen än att rysa. »Åh, det skall
han nog få lära sig hos mig», sade klockaren; »låt honom bara komma till
mig, och det skall inte dröja länge innan han får sitt lystmäte.» Därmed
var fadern mycket belåten; ty han tänkte: »Om också inte pojken får lära
sig så mycket, så blir han ändå litet tillstukad, och äfven det är värdt
någonting.» Jöns fick alltså följa klockaren upp i tornet och lära sig
att ringa.

En afton, då de båda befunno sig uppe i tornet, tänkte klockaren:
»Vänta, skall du få lära hvad det vill säga att rysa!» och han befallde
Jöns att ringa aftonklockan, medan han själf hemligt smög sig hem, tog
på sig ett hvitt lakan och sedan kom tillbaka till tornet, där han tog
plats på öfversta trappsteget, midt emot ett fönster på tornet. När Jöns
vände sig om och varseblef den hvitbeslöjade gestalten, som stod orörlig
och stirrade på honom, ropade han: »Hvem är du? Hvad vill du?» men han
fick ej något svar. »Nå, har du ull i öronen, eller har munnen frusit
igen på dig? Jag råder dig i all vänlighet att du genast lagar dig i
väg, snögubbe; här har du intet att göra.» Men gestalten svarade
ingenting och rörde sig ej ur stället, ty han skulle ju lära Jöns att
rysa. Men denne tänkte ej det minsta på den saken; men förargad blef han
ändock. »Säg ifrån hvad du vill, om du är en hederlig karl!» ropade han,
»eller också kastar jag dig utför trappan.» Klockaren trodde icke att
han genast skulle företaga sig ett sådant oråd, och öppnade därför ej
munnen. Nu förlorade Jöns tålamodet; som en pil rusade han på spöket,
som icke hade kunnat drömma om ett sådant mod, och pladask! kastade det
öfverända, så att det rullade sina goda tio trappsteg ner för
torntrappan i den gamla bykyrkan och blef liggande i ett hörn. Huru
mycket det än här pustade och jämrade sig, bekymrade sig Jöns icke
därom; han gick lugnt till klockrepet, ringde till aftonbön, trallade
sedan på en visa, gick ner för trapporna och stängde kyrkdörren bakom
sig. Klockarens hustru väntade länge och väl på sin man och förvånade
sig, att han i dag inte ville komma hem ifrån tornet, i synnerhet som
det redan var sent på aftonen. Därpå gick hon till sist in i Jöns’ rum
för att se efter om äfven han var borta; men han låg mycket riktigt i
sin säng och snarkade. Klockarhustrun ruskade och skakade på honom och
sade: »Hvar har du din husbonde, din sjusofvare?» Jöns vaknade med möda
och svarade: »Inte är jag skyldig att taga vara på honom; — jag vet inte
hvar han är.» — »Min Gud», sade hustrun, »han har ju gått upp i tornet
tillsammans med dig, din grobian, och har sedan inte kommit tillbaka.» —
»Hm», brummade Jöns, »det stod en hvitklädd gestalt uppe i torntrappan,
som inte ville svara på tal; jag trodde att det var någon spetsbof och
kastade den utför trapporna. Om ni vill veta huruvida det var er man, så
kan ni själf gå dit och se efter; det vore ledsamt nog ifall det var
han.» Därmed vände han sig åt väggen och började åter att snarka. Men
klockarhustrun tog genast nycklarna, låste upp torndörren och gick
uppför trappan, och mycket riktigt, där låg hennes man pustande och
jämrande sig i ett hörn och hade på köpet brutit af sig ett ben.

Det var inte något roligt skämt. Klockaren måste ligga till sängs en
längre tid, och Jöns’ far måste betala doktorn, hvilket han naturligtvis
ej gärna gjorde. Pojken hade han dessutom åter fått hemskickad, men han
kunde ej längre tåla honom i sin närhet och sade förargad till honom:
»Du är och förblir en odåga, som inte ens gör rätt för det vatten du
dricker och som endast skaffar mig skam och förargelse och ledsamheter.
Här har du några guldmynt, tag dem och gå din väg och löp så långt vägen
räcker. Här har man ingen nytta af sådana där olycksfåglar som du. Gå,
och visa dig här aldrig mer!» — »Rätt så, far, jag skall genast begifva
mig i väg», sade Jöns; »men när jag har lärt mig att rysa, får jag väl
komma hem igen?»

»Nej», svarade hans far, »inte förrän du är förståndig.» Därpå stoppade
Jöns börsen med de penningar, som fadern gifvit honom, i fickan, tog
afsked kort och godt och vandrade så ut i vida världen.

När han då gick ensam på stora landsvägen, sade han oupphörligt för sig
själf. »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en
man, som gick förbi honom, och som de händelsevis ej voro långt ifrån
galgbacken, sade han: »Se dit — där står trefoten, på hvilken 7 karlar
nyss hållit bröllop med repslagarens dotter och nu lära sig flyga. Om du
vill veta hvad det vill säga att rysa, så tag ditt nattkvarter där, så
skall du nog få lära saken?» — »Hä, hä, hä», skrattade Jöns, »nog säger
folket, att jag är en dummerjöns, men så dum är jag dock icke, att jag
tror hvad du säger. Så hastigt lär det nog inte gå.» — »Gå bara dit,
du», sade den andre; »jag svarar för att du i morgon bittida har lärt
dig att rysa.» — Jöns svarade: »Om det är sant, skall du få de femtio
riksdaler, jag har i fickan, som lärpenningar; kom hit i morgon, få vi
se.» — »Jag tar dig på orden, jag är säker om penningarna», svarade
rådgifvaren från landsvägen och gick sin väg.

Men Jöns gick till galgen, och som det började blifva svalt på aftonen,
bar han ihop ved och tände upp en brasa. I början gick allt bra. Jöns
var trött efter vandringen, han lade sig, elden värmde honom, och han
sof de rättfärdiges sömn. Men när midnattstimmen kom och elden hade
brunnit ut, drog den skarpa nattvinden isande öfver hans lemmar och
väckte den sofvande. Jöns tände åter upp elden, men varm kunde han ej
blifva. Då såg han, att en af galgens pelare nedtill började multna.
Hastigt gick han dit och slet med ett enda ryck ner halfva galgen och
några af de hängda. Jöns begagnade sig nu af galgen till bränsle, och så
blef han varm. Men när han såg huru liken, som hängde i galgen, rördes
hit och dit af vinden, och slogo emot hvarandra, mumlade han: »Jaså ni
frysa; vänta, skall jag taga ner er; ni kunna behöfva värma er, äfven
ni, på samma gång ni hålla mig och kamraterna sällskap.» Därpå steg han
uppför stegen, som stod lutad mot galgen, och tog ner de hängda från
deras platser. När nu alla sju helt fredligt lågo vid hvarandras sida,
eldade han på duktigt och satte liken rundt omkring den fladdrande
lågan. »Inte sant, edra stackare», frågade Jöns det närmaste liket, »här
nere är det allt bra mycket bättre än där uppe?» Men den tilltalade döde
svarade intet, och äfven de andra liken sutto utan den ringaste rörelse.
»Ni ha inte tinat upp er riktigt ännu», sade han; »vänta så skall jag
flytta er närmare!» Och så släpade han dem ännu närmare elden, så att
lågan fattade uti deras multnade kläder; men detta oaktadt förblefvo de
stela, styfva och stumma och läto sina trasor brinna. »Det här börjar
bli tråkigt», sade Jöns; »vill ni inte ta reson, så hänger jag upp er
igen.» Och så tog han den ena efter den andra och hängde åter upp dem
alla sju. Därpå svepte han in sig i sin öfverrock, sträckte ut sig vid
sidan af elden och sof, som om han själf hade varit död.

Följande morgon steg mannen, som hade gifvit Jöns det goda rådet, upp
tämligen tidigt för att hämta sina femtio riksdaler. Men när han kom
till galgen och först måste skaka och ruska sofvaren innan denne
vaknade, märkte han väl, att han åter måste gå sin väg med tomma händer,
och att Jöns ej heller nu lärt sig konsten att rysa. Jöns berättade hur
han tillbragt natten med de tråkiga skurkarne, och att han hade först
tagit ner dem från galgen och sedan åter hängt upp dem. Då skakade
mannen sitt hufvud och gick sin väg, i det han sade: »En så besynnerlig
människa har jag hittills aldrig påträffat.» — Men Jöns började åter,
när han vandrade vidare, att tala för sig själf och mumlade: »Ack, om
jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en forkarl, som
reste samma väg; han sade till Jöns: »Hvem är du?» — »Det angår dig
inte», svarade pojken. Och formannen frågade honom vidare: »Hvarifrån är
du?» — »Jag vet ej», blef svaret. »Hvad är din far?» — »Du kan själf
fråga honom.» — »Hm, men hvarför löper du egentligen omkring i världen,
din toker?» — »Jag vill lära mig att rysa.» — »Att rysa? Det var den
största galning jag har hört! Hör på, pojke; här invid vägen ligger ett
värdshus, gå dit, låt gifva dig duktigt med mat och dryck, och när du
vid gåendet skall betala din räkning, får du veta hvad det vill säga att
rysa.» — »Nå, det är kanske inte så tokigt», tänkte Jöns, tackade den
vänlige formannen och gick till värdshuset.

När han kom in i värdshuset, sade han: »God dag!» — »Tack», svarade
värden, »hvarmed kan jag vara till tjänst?» — »Jag skulle vilja lära mig
rysa», svarade Jöns, »och en forman har gifvit mig det rådet att äta och
dricka här, så skulle jag vid bortgåendet, då jag skulle betala
räkningen, nog lära mig hvad det vill säga att rysa, trodde han.» —
»Så’n tjufpojke!» ropade värden; »men vänta bara, jag skall nog ge dig
betalt, jag!» — »Ack, förra natten gjorde jag ett försök med galgen»,
fortsatte Jöns, »men det lyckades inte; där åtminstone fick jag ej lära
hvad det vill säga att rysa.» Värden svarade: »Här kan du få det bästa
tillfälle att lära dig rysa. Ser du det gamla slottet på höjden där
uppe? Inom dess gamla murar huserar en förtrollad prins eller riddare
eller hvad det kan vara; och den som där tillbringar tre nätter, åt den
vill konungen ge sin enda dotter till gemål, och denna prinsessa är den
skönaste jungfru, på hvilken solen någonsin lyst. Dessutom finns det
många och stora skatter i slottet, som nog kunna göra en rik karl af en
fattig stackare; men de bevakas af onda andar, och de blifva först då
fria när någon törs tillbringa tre nätter i rummen däruppe. Det är
visserligen redan många, som hafva försökt det, men ingen af dem som
gått dit in har sedan kommit tillbaka.» — »Hvad ni nu säger låter både
väl och illa», sade Jöns till värden, »men det som är illa fruktar jag
inte, och det goda lockar mig inte; om jag bara kan få lära mig att
rysa, så är jag belåten.» Han kunde knappast sofva på hela natten, så
mycket sysselsatte honom den tanken, att han nu ändtligen skulle få lära
sig att rysa i den gamla slottsruinen.

Följande morgon begaf han sig genast i väg. Först gick han till konungen
och sade: »Herr kung, med förlof, jag skulle vilja tillbringa tre nätter
i det förtrollade slottet!» Konungen betraktade pojken från alla sidor,
och som han tyckte om honom, gaf han honom den åstundade tillåtelsen.
»Min son», sade han, »du får taga med dig trenne ting dit, blott intet
lefvande.» Då svarade Jöns, som ända från barndomen tyckte om att göra
upp eld, och som mången gång stått vid en hyfvelbänk eller arbetat vid
svarfstolen: »Så beder jag om ett godt elddon, en hyfvelbänk och en
svarfstol, så att jag slipper frysa och har något hvarmed jag kan
fördrifva tiden.» Man anskaffade åt honom de trenne saker han hade
begärt, och konungen lät ännu samma dag föra upp dem på slottet.

När aftonen kom, gick äfven Jöns dit, tände upp en duktig eld i ett af
rummen och ställde invid elden så väl hyfvelbänken som svarfstolen.
Först tänkte han på allehanda sätt att fördrifva tiden, och när han
blifvit färdig därmed, väntade han på att han skulle få rysa. Men hur
mycket han än längtade därefter, så blef det dock ingenting af med den
saken. Så kom midnattsstunden. Han lagade nu om elden och blåste duktigt
på densamma, då det på en gång skrek ur ett hörn: »Miam, miam, vi
frysa!» — »Hvem fryser?» sade Jöns; »kom hit till elden, edra frusna
stackare, och värm er!» Knappt hade han sagt detta, förrän två stora,
svarta kattor sprungo fram ur ett hörn och slogo sig ner, en på hvardera
sidan om Jöns, och stirrade på honom med stora, brinnande ögon, på ett
mycket vildt och förskräckligt sätt. Efter en stund sade den ena: »Hvad
menar du, kamrat, skola vi spela kort: knack eller svartpetter?» —
»Svartpetter, gärna för mig», svarade Jöns; »om ni bara ha kort med er.»
Kattorna hade kort med sig, och så började de spela. Då märkte pojken,
att kattorna hade förskräckligt långa klor på tassarna. »Usch, fy skäms,
med förlof!» sade han; »er fru mamma har inte på lång tid skurit
naglarna på er, kom hit skall jag putsa dem!» Därvid tog han de båda
kattorna i nacken, klämde in deras tassar i svarfstolen och skar
naglarna af dem med ett huggjärn; men när de i raseri höggo efter honom
för att bita honom skar han genast af dem hufvudena och kastade ut dessa
genom fönstret i slottsgrafven, och kattkropparne efter dem. Knappast
hade han dock stängt fönstret, förrän svarta kattor rusade fram ur alla
hörn och jamade gräsligt; och midt ibland dem sprungo svarta hundar
omkring som om de varit rasande, och rullade sina glödande ögon, visade
tänderna och tjöto på det fasansvärdaste sätt. Jöns stod och såg på
detta ett ögonblick, men därpå tog han upp sin tälgknif och högg så
kraftigt omkring sig åt alla sidor, att en del af kattorna och hundarna
blefvo liggande döda i rummet, medan de öfriga skyndsamt togo till
flykten och undkommo genom kakelugnen och skorstenen. De döda djuren
kastade han likaledes ut genom fönstret i slottsgrafven. Men efter detta
arbete kände han sig litet trött och längtade efter hvila. Lyckligtvis
stod en säng i ett hörn; där lade han sig och drog täcket öfver sig. Men
han hade ej hunnit somna in, innan sängen af sig själf började löpa
omkring; den for omkring i hela slottet, trappa upp, trappa ner, i kök
och källare, i tornrummen och jordvåningen; och på en gång — hopp! hopp!
— kastade den omkull sig med fötterna öfverst, så att alla sängkläderna
lågo som ett berg på Jöns. Men han slungade täcken och kuddar långt
ifrån sig, kröp fram ur virrvarret och lade sig i spiselhörnet, ty ännu
brann elden friskt. Därpå somnade han in och sof som en stock till
följande morgon.

Redan tidigt begaf sig konungen till slottet. När han såg gossen ligga i
ett hörn utan att röra sig, trodde han att spökena hade dödat honom och
sade, full af medlidande: »Det är dock synd om pojken.» Men i detta
ögonblick slog Jöns upp sina ögon och sade: »God morgon, herr konung;
redan så tidigt uppe?» Konungen blef på en gång förundrad och glad att
Jöns ännu var vid lif, och sade: »Nå, hur har det gått för dig, min
käraste Jöns?» — »Åh, rätt bra, herr kung», svarade denne, »men jag
känner mig förskräckligt sugande.» Kungen svarade: »Intet annat? Det
skall snart hjälpas; du kan på min räkning äta så mycket du vill där
nere hos värden, men på aftonen skall du åter gå hit. Vill du det?» —
»Det är klart», svarade Jöns; »det skulle ju vara tre nätter.»

Därpå begaf sig konungen tillbaka till sitt slott och Jöns gick ner på
värdshuset. Då han trädde in i gästrummet, trodde värden knappast sina
ögon, ty han hade ej kunnat tänka annat än att det redan för länge sedan
var slut med Jöns, och nu stod dock denne lifs lefvande framför honom.
»Är det du själf, Jöns, eller är det din ande?» ropade han förvånad.
»Jag tror att det är jag själf», sade Jöns, »och ingen annan.» Och
värden frågade åter: »Nå, men nu har du väl fått lära dig att rysa?» —
»Nej», svarade pojken, »det var allt förgäfves; af den konsten förstår
jag ännu inte en bokstaf.» Därpå åt och drack han tappert på konungens
räkning; och när det blef afton begaf han sig åter upp på spökslottet
och upptände sin eld. Det led framåt midnatt, när han åter satt framför
kaminen och mumlade för sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa!» Då
brakade det på en gång där uppe i skorstenen, som om hela slottet hölle
på att störta tillsammans, och med ett fruktansvärdt buller kom
plötsligen en half människa nedfallande. »Hvasa!» ropade Jöns, »ännu
fattas det en half karl; halfannan människa gör inte något trefligt
sällskap. Nå, kommer resten snart?» — Klatsch! så föll äfven den andra
hälften ner, och i elden som brann i kaminen. »Hör ni, edra sluskar, nu
har ni just ställt vackert till med min eld», ropade han; »egentligen
skulle ni få frysa, om jag inte hade medlidande med er; men framför allt
skall jag först å nyo upptända elden.» Därpå kastade han de båda
människohälfterna åt sidan och lagade om elden. Men när han sedan vände
sig om, så hade det blifvit en enda men ytterst ful man af de båda
hälfterna, och han hade slagit sig ner på Jöns plats.

»Hallå, gamle gosse, laga dig genast bort; det där är min bänk!» ropade
Jöns till sitt sällskap. »Packa dig genast undan, eller halfverar jag
dig å nyo.» Men när den sålunda tilltalade blef lugnt sittande och
låtsade vara döf, sköt Jöns honom med en väldig knuff å sido och satte
sig, där han förut hade suttit. Då började det å nyo att dundra i
skorstenspipan, och en hel hop fula karlar föllo ner jämte några
människoskallar och ben. Jöns sprang upp och sade: »God afton, mina
herrar; hvarmed kan jag vara er till tjänst?» Men de otäcka karlarne
förblefvo tysta och glodde endast på pojken med fruktansvärda blickar,
och en af dem tog nio människoknotor, som han ställde upp, och de andra
fingo tag i några människoskallar och började slå käglor. — »Bataljon!»
skrek pojken. »Hör på, mina herrar, låt äfven mig få vara med på en
pott, ty jag är alldeles förtjust i att slå käglor.» — »Om du har
pengar, kan det gå för sig», sade karlarne. »Visst har jag pengar», sade
Jöns; »tror ni att jag är någon tiggarunge?»

»Nå, så slå då», sade en af de sluskiga karlarne och räckte en dödskalle
åt Jöns. Jöns tog den och sade: »Era klot äro ju kantiga; tag hit, skall
jag först svarfva om dem åt er!» Därpå ställde han sig vid svarfstolen
och svarfvade skallarna runda. Då han var i ordning härmed, började
spelet. Jöns slog, men karlarne slogo bättre, så att han förlorade något
penningar. Då blef Jöns rasande och kastade skallarna mellan knotorna,
så att det hven efter. »Alla nio!» ropade han; men spökena skreko: »Nej,
tolf!» ty just då skallade midnattsklockan från tornet, och därmed
upphörde spökeriet, och Jöns befann sig åter helt allena.

Jöns hade emellertid blifvit trött af allt sitt arbete, och så lade han
sig på första bästa ställe och sof oafbrutet ända tills konungen nästa
morgon visade sig i dörren till rummet, där Jöns ännu gäspande sträckte
på sig och ändtligen morgnade till. »God morgon, herr kung!» sade Jöns.
»God morgon», svarade denne, och frågade: »Nå, hur har det gått dig i
natt?» — »Tackar som frågar, rätt bra», svarade pojken; »jag fick inte
vara ensam, utan mottog besök genom skorstenspipan, och så hafva vi
slagit käglor med människoben.» Och nu berättade han allt som hade
tilldragit sig under natten. Konungen ryste blott vid att höra det och
sade: »Nå, nu har du väl fått rysa?» — »Inte så vidt jag vet. Jag har
haft ganska roligt, det var allt, men att rysa har jag ännu inte lärt
mig», svarade Jöns. »Nå, så kanske du får lära det den tredje natten»,
sade konungen, och gick tillbaka till sitt slott, medan Jöns spatserade
ner till värdshuset och där smorde sig af hjärtans grund.

När tredje natten började, satt han åter på sin hyfvelbänk, och sade för
sig själf: »Det är i alla fall bra illa att jag aldrig skall kunna få
rysa.» Då började på en gång ett buller, larm och rumor i huset, så att
man kunde blifva full af ångest och förskräckelse; dörren flög upp och
sex väldigt stora män inträdde i kammaren. De buro en likkista på en
likbår, ställde den midt i rummet och försvunno åter. »Aha», tänkte
Jöns, »där ligger säkert kusin Petter, som nyligen dog; jag får lof att
se på honom.» Därpå steg han upp och gick till kistan, hvars lock han
tog af. Då låg där en död i kistan, alldeles öfverhöljd af blod; men när
Jöns kände på honom, drog han genast händerna tillbaka och sade: »usch,
iskall! Du fryser, kusin Petter; vänta, så skall jag värma dig!» Därpå
tog han liket i sina armar och bar det till elden. Men den döde ville ej
blifva varm. Jöns anställde allehanda försök med liket, tog det på sitt
knä och gned dess armar och ben, så att blodet åter skulle komma i
rörelse; men då allt detta ej ville hjälpa, lade han den döde i sin
säng, klädde af sig och tog plats vid hans sida. Då dröjde det ej länge
innan den döde blef varm och började röra på sig. Och nu gjorde han sig
bredare och bredare, och ändtligen ropade han: »Hvarför stör du mig i
min hvila? Nu skall jag slita sönder dig.» — »Skall det nödvändigt ske
genast?» frågade Jöns, i det han vände sig om. Därpå högg han tag i
spöket, kastade det med ens i likkistan och skrufvade åter fast locket.
Genast visade sig åter de sex männen, som lyftade upp båren, och buro
bort densamma.

Strax därpå inträdde en fruktansvärd jätte med långt och yfvigt skägg,
och ropade till Jöns: »Mask, nu är det ute med dig; du måste dö!» —
»Sakta, sakta!» svarade Jöns; »det har ingen brådska med hvad du säger;
om jag skall dö, måste jag väl själf också vara med.» — »Ja visst, din
skräflare, skall du själf vara med», ropade jätten. »Nå, nå, sakta
vackert!» svarade pojken; »gör dig inte så viktig. Ty när det kommer
till kritan, så tar jag och hackar dig till pölsa med min täljknif.» —
»Det kan man kalla att tala dristigt», svarade jätten; »då måste du allt
vara betydligt starkare än jag.» — »Det kommer an på ett försök»,
svarade Jöns. »Nå välan, låt gå; är det som du säger, så vill jag låta
dig draga hädan; kom, så få vi försöka!»

Jöns var genast beredd, och så förde Goliath honom genom mörka gångar
till en smedja, där han tog en yxa och med ett enda slag slog ned städet
i marken. »Skall det där kanske vara någon trollkonst?» frågade Jöns;
»pass på, jag kan göra bättre upp.» Därpå gick han till det andra
städet. Jätten, som ville se noga efter hvad Jöns gjorde, böjde sig
djupt, så att hans långa skägg föll ner på städet. Hastigt svängde nu
pojken sin yxa och lät ett väldigt hugg falla på städet, så att han
klämde in jättens skägg i öppningen efter hugget. »Nu har jag dig, karl;
nu är det din tur att dö!» sade han. I detsamma tog han en järnstång och
bearbetade med den så väldigt odjurets rygg, att denne tjöt och grät och
lofvade Jöns, att om han ville släppa honom lös, så skulle han visa
honom på tre kistor guld, af hvilka _en_ skulle tillhöra konungen, _en_
de fattiga, och den tredje finge Jöns behålla för egen räkning. »Godt»,
sade denne, »till detta pris skall du få blifva fri; men först måste jag
se guldkistorna!» — »Lossa mitt skägg då», sade jätten. »Nej», svarade
pojken, »inte förrän jag har pengarna; bär städet med dig, och för mig
till stället!» Detta var visserligen en obekväm börda, men hvad skulle
jätten göra? Han måste däran, och så förde han Jöns till ett stort hvalf
och visade honom de tre kistorna med penningar. — I samma ögonblick slog
klockan tolf; då föll städet till marken och spöket var försvunnet.
»Håll, håll!» ropade Jöns, då äfven de tre kistorna ville försvinna. Han
höll också mycket riktigt kvar dem och förde dem, den ena efter den
andra, ehuru med stor möda, upp på sitt rum. När arbetet var gjordt,
lade han sig och sof till ljusan dag. Och åter stod konungen framför
hans säng och väckte honom och sade: »Nå, i natt har du väl fått lära
dig att rysa?» — »Nej, ty värr inte», svarade Jöns, »men jag har fått
till skänks en kista med guld, samt en åt de fattiga, och ännu en för
dig, herr kung; inte kan man väl rysa, när man får så mycket penningar
till skänks!»

Konungen sade: »Min käre Jöns, låt mig omfamna dig; du har befriat
slottet från andarna och bringat den förtrollade skatten i dagsljuset,
därför skall du få min dotter till gemål och blifva min svärson.» — »Det
är nog bra, herr kung», sade Jöns, »men jag är ännu alltför dum för att
gifta mig, ty jag har ju inte ens lärt mig att rysa.» — »Å, var inte
rädd för den saken», sade konungen; »det finns dummare personer än du
som ha gift sig; och hvad det beträffar att lära dig rysa, så kommer nog
äfven det i sinom tid.»

Därmed gaf Jöns sig till freds. Han gifte sig således mod
konungadottern, och det firades ett bröllop, som hette duga. Nu hade den
lyckliga människan kunnat vara riktigt lycklig. Han var rik och hade en
underskön gemål, som han också mycket älskade, men han mumlade dock
alltid för sig själf: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!»
— »Nå, vänta», sade den unga frun för sig själf, »jag skall nog lära
Jöns rysa.» Hon skickade sin kammarjungfru till en bäck och lät henne
bära upp ett helt ämbar med vatten och småfiskar, och en natt, när
hennes herr gemål hade insomnat djupt, drog hon af honom täcket och
hällde öfver honom hela ämbaret med det kalla vattnet och fiskarne. Då
hoppade prins Jöns med ett högt skri i vädret och ropade. »Brr, så jag
ryser! Jag hade aldrig i mitt lif trott, att jag skulle lära mig rysa.
Hu, hu, kära hustru, jag ryser verkligen — jag har fått nog af den
saken.»




                    Historien om den sköna Melusina.


                        Folksaga från Provence.

Där Nixenbornes vatten sprang fram i dagens ljus och samlade sig i den
breda, klippkransade bäcken, låg den sköna vattenjungfrun Melusina
drömmande i den gröna, fuktiga skymningen. Omkring henne klingade de
fallande vattendropparna, omkring henne brusade sorlande det rinnande,
ändlösa och oföränderliga vattnet utan smärta och utan njutning, med sin
evigt lika ljudande sång. Kyla och skugga härskade i grottan, men den
solstråle, som smög sig ner genom den sten- och buskbeklädda ingången,
talade om ljus, om jubel och lif, som fyllde skogen; han sam på vattnet,
blixtrande och lockande, ända bort till den sköna vattenjungfrun, han
lekte omkring hennes marmorhvita panna, så att hon uppvaknade och
längtande skådade ut från sin skugga i solens ljus, som tillsändt henne
en af sina budbärare. Manande klingade ljudet af de fallande
vattendropparna, och ur de djupa källorna och klyftorna uppdöko
vattenjungfrurna, förvånade öfver hvad det kunde vara som upprörde deras
syster. Ty bäckens vatten hade svällt upp, och till och med i sina
drömmar hade hon känt dess vågsvall, då ändtligen solens stråle väckte
henne, den sköna Melusina, och lockade henne att öfvergifva källan och
slå sig ner på stenarna därbredvid, för att njuta af solskenet och
lyssna till fåglarnas sång i buskar och snår.

Vid denna tid begaf det sig att grefven af Provence jagade i skogen. Han
hade med alla sina riddare och tjänare dragit ut på en tre dagars jakt.
Då genljöd skogen åter af hornens glada klang, af pådrifvarnes rop och
skrammel och af kopplens skall. Stort var bytet, och alla fröjdades
däråt, blott grefven af Provence var själf icke vid godt mod; och huru
högljudt än de andra skrattade och ömsesidigt prisade hvarandras lycka,
så red han dock tigande och förstämd midt ibland den lustiga skaran.

Detta förvånade mycket hvar och en, ty det fattades grefven intet af det
som kan göra lifvet gladt. För det första var han en rik och mäktig
herre, som bjöd öfver många land och mycket folk, vidare hade han en
frisk och stark kropp, hade en skön, ädel gemål och goda söner, så var
han äfven förfaren och kunnig i allehanda förborgade ting, han kunde
läsa i stjärnorna och visste att tyda fåglarnas flykt, så att äfven
kommande ting voro honom uppenbara.

Denne grefve af Provence hade nu hos sig upptagit en ung frände, som
blifvit faderlös i sin unga barndom och som hette Raimund af Lusignan.
Han var en vacker yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade
med välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster, var
därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det anstår en
rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte mycket om sin unge
frände och höll honom vid sitt hof som sin egen son.

När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så bedröfvad, red han fram
till honom och sade: »Min ädle frände, vill ni ej säga mig orsaken till
edra bekymmer, på det att jag, om det står i min makt, må kunna afhjälpa
dem.»

Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände, hvad förmår du emot
ödets vilja? — Se, orsaken till mitt bekymmer är det, att jag sista
natten läste i stjärnorna och såg att någon i dag skall döda sin herre
och själf blifva en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»

Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej detta bekymra er; hvem
vet, om det ej är en gäckande villa?»

Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna bedraga mig ej; och
det säger jag dig, min frände, att skulle det betyda mig, så antag dig
de mina. Jag har sörjt för dem under min lefnad, och så mycket jag
kunnat äfven efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är
mig kär.»

Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds ögon, och han sade:
»Ädle herre, bannlys edra sorgsna tankar och tänk på huru älskad ni är;
hvem skulle väl vilja er något ondt?»

Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot ödet? Det oundvikliga
skall komma öfver oss, huru mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna
tala sanning.» — Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till
en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin häst och
satte sig att hvila på den mjuka mossan, och Raimund gjorde detsamma.
När de nu sutto där i god sämja och lugn, rusade ett väldigt vildsvin
fram ur snåret och anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej
fick tid att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han hade
kommit under det vilda djuret. Raimund grep skyndsamt efter sitt spjut,
men då han sökte att bringa den betryckte grefven snabb hjälp, stötte
han i hastigheten mot en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så
att det blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde
djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att denne snart
uppgaf sin sista suck.

Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och kastade sig i sin djupa
sorg öfver grefvens lik; han förbannade sig själf att han var utsedd att
dödligt såra sin välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och
nu måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.

I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta hvart, och klagade
oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve, min herre och välgörare,
hvarför ligger jag ej i ert ställe död på jorden? Hvarför färgar ej
_mitt_ blod mossan och gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då
blodskuld hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett
nyfödt barn!»

Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något omkring sig, hörde
han plötsligen en källas sorl; då kände han först huru törstig han var,
och han följde i riktningen af det stilla sorlet. Så kom han ut ur
skogen på en älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig
fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt omkring stodo
väldiga träd och omkring källan blomstrade de underbaraste blommor, och
fåglarna sjöngo såsom han ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn
och högtidlig till mods, som om han hade inträdt i en präktig domkyrka.
Men då han såg sig noggrannare omkring, varseblef han det allra
underbaraste, det var den sköna vattenjungfrun, som satt på stenarna,
klädd i en vattenblå klädning och med det utslagna håret genomflätadt af
pärlsnören.

Raimund trodde att ljus och sol förespeglade honom ett bländverk, men
den sköna vattenjungfrun tillropade honom med en stämma, som klingade så
kristallklar som klangen af de fallande vattendropparna i det lugna
vattnet: »Kom närmare, Raimund af Lusignan; jag visste väl att du skulle
komma!»

Då svarade denne. »Ädla dam, jag besvär er vid Jungfru Marias son, att
ni säger mig hvarifrån denna er kunskap härstammar? Jag visste ju ej
själf hvart jag hade kommit.»

Men han besvor henne i Kristi namn, därför att om hon endast varit ett
bländverk, hade hon då måst upplösas i dimma, men hon blef sittande
stilla och log emot honom.

Då flög en bäfvan af hänryckning genom den ädle Raimunds själ, och han
sade: »Sköna dam, en svår olycka har drabbat mig under de sista
timmarna, men då jag skådar på er, försvinner all sorg och all oro och
jag åstundar blott ett: att jag i hela mitt lif måtte få vara
tillsammans med er. Säg mig ert namn, ädla dam, att jag må minnas det i
mitt hjärta och nämna det i mina böner.»

Då sade vattenjungfrun: »Jag heter Melusina, och så långt som detta
vatten flyter, utan att blanda sig med andra vatten, så långt sträcker
sig mitt herradöme och mitt rike.»

Raimund sade: »O, att jag finge stanna hos er, min härskarinna, ty ni
har tagit min själ och mitt hjärta till fånga!»

Vattenjungfrun log och såg kärleksfullt på honom, ty den solstråle, som
lockat ut henne ur hennes grotta, hade trängt in i hennes hjärta och
hade värmt det med dagens lif.

»Raimund», sade hon, »Raimund, om du svär mig att i alla stycken vara
mig trogen, och att aldrig förolämpa mig med misstankar, så vill jag
blifva din maka, och du skall härska i mitt rike.»

Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din sida och icke vara
dig trogen, hvem kan se dig och misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid
alla kyrkans helgon, vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg
dig, att jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»

Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af Provence hof,
trösta hans änka, din fränka, och låt belöna dig med den vilda
skogspark, genom hvilken mitt vatten flyter. Ingen tror, att du dödat
din herre; hvar och en tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta
dig äfven du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets
hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din vilja gjort.»

När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt, fattade han stort
förtroende till hennes kunskap och fröjdade sig högligen, att Gud fört
honom dit denna gång. Han omfamnade den sköna Melusina, i det han
trolofvade sig med henne som sin gemål.

Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande skymningen genom
skogens många invecklade stigar, så att han ej mer kunde fara vilse:
Därpå tog hon afsked af den älskade; och han lofvade att följande dag
komma med alla sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.

Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen hade stigit upp öfver
källan, då döko Melusinas systrar upp ur det ångande vattnet, de skakade
sina lockiga hufvud, upplyftade sina armar, varnade henne och klagade:
»Syster, lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig
från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner. Melusina,
Melusina, stanna här!»

Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref henne in i lifvet, i
ljuset, i värmen.

Då döko systrarna åter ned i vattnet, och de fallande vattendropparna i
grottan liknade i månskenet glänsande tårar.

Följande dag red Raimund med många besläktade riddare och damer åter
till skogen. Grefvinnan af Provence hade gifvit honom ett präktigt följe
af tjänare och uppdragit åt honom att hälsa sin brud som hennes kära
släkting, äfvenså hade hon gärna belönat honom med den vilda
skogsparken, i det hon dock sagt honom, att grefven ämnat honom något
bättre; men Raimund begärde intet annat.

När han nu red dit med sina damer och herrar, var han i bekymmer öfver
huru de skulle upptaga saken, ty han hade sagt dem, att han skulle
hemföra en dam af hög rang, och nu fruktade han deras gäckeri, om
Melusina väntade honom alldeles ensam i skogen. Han blef därför högligen
glad, äfvensom förvånad, då han såg ett lustläger uppslaget vid skogens
bryn, så präktigt att knappast konungen af Frankrike kunde hafva dess
like. Rundt omkring stodo präktiga tält till hvarjehanda bruk, och i
midten var ett stort tält uppslaget af virkadt tyg, och beprydt med
allehanda kostligt bräm- och fransarbete, och det var några riddare som
sade: »Öfver ett sådant tält förfogar endast de otrognes sultan.»

I tältet var anordnad en taffel med det bästa som kunde finnas af mat
och dryck, och en hel skara tjänare, som alla voro klädda i dyrbara
livréer, sysslade där inne.

Men den sköna Melusina trädde ut ur tältet och gick de kommande till
mötes. Då förvånade sig hvar och en öfver hennes skönhet och hennes
höfviska väsende, likasom öfver prakten af hennes kläder, ty hon bar en
lång underklädning med invirkade guldblommor och däröfver en klädning af
hafsfärgadt siden stickadt med pärlor och diamanter; på sin panna hade
hon ett diadem af pärlor, och i hennes gördel lyste en juvel, som helt
visst var värd ett grefskap.

»Varen välkomna, sköna damer, kära fränkor; varen hälsade ädle herrar,
värde kusiner», sade Melusina, och till Raimund sade hon: »Min käre
herre, ni måste nöja er med detta dåliga mottagande i skogen. Mitt slott
är ännu icke nog i ordning, att jag där på ett passande sätt kan mottaga
så ädla gäster.»

Då sade Raimund: »O, skönaste kvinna, huru väl har ni ej anordnat allt;
ingen konung kan begära det bättre», och damerna och herrarne instämde i
detta beröm och prisade högljudt Melusinas skönhet och värdighet och
Raimunds lycka. Därpå lät Raimund kalla till sig prästen med
korgossarne, och inför de ädla vittnena blef han efter den kristna
kyrkans ritual sammanvigd med Melusina. Därpå hölls taffel, man åt och
drack och förlustade sig med en ringränning, till hvilken Melusina
utdelade de dyrbaraste priser, så att hvar och en var högeligen till
freds.

Så firades bröllopet under en hel vecka, och som det var under den
ljufva sommartiden, så befann sig hvar och en väl i lägret och skogen.
Men på tionde dagen dracks afskedsbägaren och gästerna bröto upp, sedan
de många gånger med sirliga ord tackat för det goda värdskapet, hvarpå
Melusina svarade med prydliga talesätt.

När nu alla voro borta, lät Melusina framföra präktigt sadlade hästar,
och sade till Raimund: »Om det behagar dig, min älskade gemål, så vilja
vi rida till min borg, där du hädanefter skall vara herre och härskare.»
Därmed var nu Raimund väl till freds, och de redo in i skogen. Då de
hade ridit en stund, förvånades Raimund mycket, ty han såg vackra vägar
uthuggna i skogen, där förut endast vilda snår och buskar funnits, och
då de sakta redo fram efter dem, kommo de mot aftonen till ett
praktfullt slott. Det var med stor konst uppbyggdt både till nöje och
försvar. Rundt omkring detsamma drog en bred graf och en vall, som väl
kunde afhålla fienden, på de fyra hörnen befunno sig ståtliga torn, och
själfva palatsbyggnaden var så präktig, att man trodde den vara en
konungs boning. Taken glänste och skimrade af smidda kopparplåtar,
hörntornen och balkongerna voro prydda med bildsniderier och öfver
portalen var grefvens vapen inhugget i marmor. Rundt omkring borgen lopp
en lustgård, hvari funnes allehanda slags vildt, fiskdammar och alléer,
med ett ord: allt hvad som kan fröjda sinnet.

[Illustration: Raimunds broder ankommer till slottet Lusinia.]

Grefven lyftade sin gemål med förnöjelse från hästen; då kom ut ur
slottet en hel skara tjänare emot honom, som buro hans färger och
hälsade honom som herre. Melusina förde nu sin käre äkte man genom
borgen, genom korridorerna, salarna och rummen, som alla voro på det
bästa prydda och inrättade. Raimund förvånades öfver prakten, ty något
sådant hade han ej sett vid grefvens af Provence hof. Här befunno sig på
väggarna de dyrbaraste målningar och konstrikaste sniderier; man nästan
tröttnade vid all prakten. Då nu Raimund förvånade sig öfver, huru ett
sådant slott kunnat resas i denna ödemark, sade Melusina: »Mitt folk har
byggt det medan vi höllo bröllop i skogen.»

Därpå drogo de med glädje in i slottet, och till sin sköna frus ära
kallade grefve Raimund slottet Lusinia.

Då de följande dag uppstodo och utträdde på balkongen, ty det var en
skön morgon, pekade Raimund på en besynnerlig byggnad i trädgården, som
han i går ej hade varseblifvit; den var alldeles rund och byggd af
polerade marmorstenar, men den hade intet fönster, och blott en järndörr
förde in i densamma. Kupolen var af kristall, men rundt omkring den
stodo förgyllda spjutspetsar, så att man ej kunde skåda in, äfven om
någon förmått att på den kala marmorn klättra upp i höjden.

Då frågade Raimund: »Med förlof, kära hustru, hvartill skall denna
sällsamma byggnad tjäna?»

Melusina svarade: »Det är min hemlighet och min helgedom, som du ej får
vidröra. Påminn dig din ed, att du aldrig skall såra mig med
misstroende. Blott under _ett_ villkor kan jag blifva hos dig, och det
villkoret måste du hålla. Hvarje fredag från solens uppgång till dess
nedgång skall jag innesluta mig i denna byggnad och du får ej följa
efter mig eller spionera på mig.» Raimund lofvade henne det med en ed.
Däröfver blef Melusina mycket glad och bevisade på allt sätt den stora
kärlek hon hyste för sin gemål.

Efter ett år skänkte hon honom en son, som hon kallade Urtens; denne
uppnådde senare stor ära och makt, så att han till och med blef en
konungs måg; och till minne af denne sin sons födelse byggde Melusina
ett stort torn, som hon kallade Mervent.

Efter ytterligare ett års förlopp fick hon för andra gången en son, som
hon kallade Gedes och till hvars ära hon byggde slottet Portenach. När
Gud gaf henne den tredje sonen, som hon kallade Hyot, byggde hon för
andra gången ett slott, Larochelle, och då hennes fjärde son, Antonius,
blef henne gifven, den härliga bron i Soniets.

Så skänkte Gud dem sju söner, och med hvar och en af dem förökades
hennes makt och rikedom; de uppbyggde klostret Mallières och staden
Favent, och när de yngsta sönerna, tvillingbröderna Dietrich och
Raimund, föddes, då läto de tillbygga och så präktigt försköna slottet
Lusinia, att dess like ej fanns i hela Frankrike.

Genom köp och byte förökades deras ägodelar, de förvärfvade sig gods och
ägodelar i Provence, i Arenat och Delfinat, men äfven genom sin
tapperhet tillkämpade sig Raimund mycket land, hvarmed konungen af
Frankrike belönade honom, emedan han dragit honom till hjälp och
segerrikt stridt mot morerna och normannerna, som ansatte Frankrike.

Lyckan log öfver Lusinia, och Raimund prisade dagligen den lyckliga
stund, då han hade funnit Melusina. Han lefde i största endräkt med
henne och fröjdade sig öfver hennes oförvissneliga skönhet och hennes
visa tal, ty hon visste besked om allt och undervisade sina söner i
hvarje vetenskap, i synnerhet i kunskapen om förgångna tider och om
stjärnornas lopp. Hvar och en som kom till Lusinia prisade Melusina som
ett mönster för hustrur, och det fanns ingen skönare anblick än att se
henne jämte sin gemål sitta midt ibland sina barn.

Men på jorden har intet bestånd, åtminstone ej lyckan, och det skulle
Raimund och Melusina få erfara just då de trodde sig hafva byggt en fast
borg åt sin lycka.

En dag anlände grefve Raimunds broder till borgen Lusinia; han hade
varit borta på äfventyr i främmande land och hade kämpat mot de otrogna
till både lands och vatten. Han blef vänligt emottagen och Melusina
hälsade honom hjärtligt välkommen som sin käre svåger. Till hans ära
gafs ett stort gästabud och en jakt i parken; äfven foro de på
fiskdammarna i förgyllda gondoler efter venetianarnes sätt, och slott
och park genljödo af sånger och musik. Så varade det i sex dagar. På den
sjunde, som var en fredag, frågade grefve Bertrand sin broder Raimund:
»Hvar är din gemål, min broder; mår hon ej väl, eftersom hon ej visar
sig?»

Därtill svarade grefve Raimund: »Hvarje fredag är min gemål osynlig för
mig och för hvar och en, från solens uppgång till dess nedgång; då
innesluter hon sig där borta i sin helgedom.»

»Och hvad gör hon där inne?» frågade grefve Bertrand.

»Det vet jag ej, min bror; på vår bröllopsdag lofvade jag henne att
aldrig forska därefter.»

Då skakade grefve Bertrand sitt hufvud och sade: »Min broder, detta
strider mot din ära. Huru kan en hustru ha rätt att dölja sig för sin
man i femtiotvå dagar årligen? Och huru vet du, om hon ej där inne
döljer något vederstyggligt, ja — Gud bevare oss! — tjänar någon
främmande hednisk Gud. Då jag reste hit, hörde jag folket hviska och
prata om att din hustru är ett troll och att hon med dig drifver sitt
onda spel.»

När Raimund hörde detta, grep han efter sitt svärd och sade vredgad:
»Den som vågar att tvifla på min hustrus ära, den skall jag göra sorgsna
dagar!»

Då sade hans broder: »Vredgas icke, men stå fast vid din rätt, och se
efter hvad din hustru företager sig.» Raimund sade: »Jag kan det ej, hon
är min trogna, kära hustru, som aldrig gifvit mig anledning till
misstankar, och jag har som riddare svurit min dam ett löfte.»

Men Bertrand upphörde ej att söka öfvertala honom, så att han slutligen
glömde sin egen ed och ilade till Melusinas helgedom. Järndörren var
tillsluten, men han kastade sig emot densamma med hela tyngden af sin
starka kropp; då gaf den efter och öppnade sig. Men han såg framför sig
en andra dörr, som var förfärdigad af starka ekplankor och beslagen med
band och reglar af stål; denna kunde han ej öppna. Men då han beslutat
att se hvad hans hustru förehade, så borrade han med sitt skarpa svärd
ett hål i dörren och lade till ögat, så att han kunde skåda där in. Då
öppnade sig för hans blickar ett rundt hvalf, fylldt af ett grönaktigt
ljus och porlande och flytande vatten, som svallade hit och dit; men i
vattnet satt Melusina naken till gördeln och så skön i sitt anlete, som
han ännu aldrig tyckt sig skåda henne, men blott till gördeln var hon
kvinna, där nedanför var hon fisk, drake eller orm; fjällig och
silfverblå som asur ringlade sig fiskstjärten och piskade, då hon rörde
sig, det ljusa vattnet till ett mjölklikt skum. Då fattades Raimund af
en grym fasa och vände sig skyndsamt till flykt.

När han åter inträdde i sitt rum, var han blek och uttröttad, ty det
tycktes honom ej vara någon ringa sak att vara vigd vid en kvinna med
fiskstjärt. När nu de första stjärnorna blänkte, öppnade sig dörren till
hans rum och Melusina inträdde till honom med ett vaxljus i handen, skön
och älsklig som en sommardag. Hon hälsade honom vänligt, men hans hjärta
var fullt af hat och vrede, och hennes milda blick, hennes hulda tal
lugnade honom icke, när hon lade sin hand på hans arm och frågade:
»Raimund, käre make, hvad fattas dig?» — Då stötte han bort den hvita
handen och ropade: »Bort ifrån mig, du afskyvärda orm, som förbländar
mina sinnen!»

När han detta sagt, förskräcktes han själf öfver sina ord; men Melusina
blickade på honom med outsäglig sorgsenhet: »Raimund, hvad gjorde du
nu?» sade hon. »Ve, nu är det förbi med vår lycka, ty nu vågar jag ej
stanna hos dig och ej hos mina barn; ännu i detta ögonblick måste vi
skiljas, och aldrig mer återser du mig.»

Då ropade Raimund: »Älskade, blott den obetänksamma vreden talade ur
mig; förlåt och glöm! Stanna hos mig, och har du ej förbarmande för mig,
så haf det för dina barn, dibarnen, som ännu ligga i vaggan.»

Men Melusina vred sig i oändlig smärta och sade: »Det står ej mer i min
makt att stanna, ödet är starkare än jag. Om du visste hvad jag lider,
skulle du ej genom din klagan göra skilsmässan ännu svårare. Ja, jag har
förbarmande med barnen och dibarnen, som ännu ligga i vaggan; kunde jag
dö skulle jag släpa mig till dem ur grafven. Men mig kan den lyckan ej
vederfaras, som är en barmhärtighet mot de lefvande — att dö. Kunde jag
i denna stund dö, det vore balsam.»

Raimund ropade: »Melusina, jag släpper dig icke, jag håller dig fast i
mina armar! Hvilken vill slita bort dig ifrån mig?»

Då vred hon sig lös, och han såg att den undre delen af hennes kropp
åter förvandlade sig till en fisk; och då han förskräckt vek tillbaka,
svingade hon sig upp och ut i natten; utifrån klingade hennes sista
afskedsord, hennes sista klagoljud. Därpå svingade hon sig högre och
stannade öfver de högsta tinnarna; där utbredde hon sina armar och
ropade: »Bevare dig Gud, mitt härliga Lusinia, hvile lyckan öfver dig!
Sofven, mina barn, växen och trifvens; lycka och frid, ära och glädje
följe er! Raimund, lef väl! Farväl lif, farväl kärlek, farväl allt hvad
jag erfarit, fröjd och smärta.» Då hon klagat så, svingade hon sig åter
bort i natten, som glädjelös och stjärnetom sjönk ner öfver Lusinia.

Morgonen efter den natt, då Melusina försvunnit, var äfven hennes
helgedom spårlöst borta, det var som hade den sjunkit ner i jorden; i
dess ställe låg där endast en stilla, outgrundligt djup källa, på dess
yta sam en näckros, och på den högsta tinnen, öfver hvilken Melusina
svingat sig upp, glänste en förgylld kopparbild i gestalt af en
vattenjungfru. Kvinna till gördeln och där nedanför en ringlande fisk.
Grefven upptog bilden i sitt vapen och befallde, att hans släkt skulle
föra denna vapenbild och att vattenjungfruns tecken skulle uppresas på
hvarje byggnad som den sköna Melusina hade låtit uppföra.

Raimunds lidande var stort, och med honom sörjde hans söner och allt
hans husfolk öfver förlusten af den sköna frun. De kunde ej glömma och
förgäta henne, men äfven Melusina glömde ej Lusinia, ty ofta hördes om
fredagsnätterna hennes klagande sång, och uppe på de högsta tinnarna såg
man hennes gestalt, huru hon sväfvade omkring den ort, där hennes
älsklingar hvilade, de från hvilka hon var bannlyst, och dem hon dock ej
kunde förgäta.

Hennes söner växte och blefvo starka, men äfven dibarnen i vaggan
trifdes underbart, så att alla kvinnor i slottet förvånades däröfver. Då
bekände barnens vårdarinna, att den sköna Melusina hvarje natt kom in
genom fönstret, och stilla gick till vaggan, kysste och smekte barnen
och därpå lade dem, det ena efter det andra, till sitt bröst, så att de
ej skulle sakna modersmjölken. Därpå lade hon dem åter sakta i bädden,
såg ännu en gång full af kärlek och smärta på dem och försvann därpå.

När man berättade detta för Raimund, förstod han väl hvad Melusina menat
när hon sade, att ur själfva grafven skulle hon släpa sig till sina
barn; och han fröjdade sig öfver hennes nattliga ankomst, ty han tänkte
att hon kanhända skulle återvända. Därför dolde han sig i barnens
kammare, och då modern åter i den stilla natten kom till barnen, trädde
han fram och utbredde sina armar.

»Melusina, min dyra, min älskade, vänd åter!» ropade han. Men hon
blickade på honom full af namnlös smärta, lade tillbaka barnen och var i
detsamma försvunnen, försvunnen för alltid, ty aldrig sågo kvinnorna
henne mer inträda i kammaren och gifva de moderlösa barnen di. Men
Raimund aftärdes från denna dag af grämelse och djupt svårmod; han kunde
ej förlåta sig, att han så lekt med sin hustrus och sin egen lycka; han
gladdes ej numera hvarken öfver sin växande rikedom eller öfver det
anseende, som han njöt i landet, han tänkte blott på de forna dagarna af
kärlek och lycka, och ensamt och glädjetomt tycktes honom det fordom så
glada, lyckliga Lusinia. När nu hans söner vuxit upp och blifvit
förträffliga riddare, yppade han för dem sin historia och berättade dem
om deras moder, därpå öfverlämnade han åt dem all sin egendom, alla sina
gods och länder, som ökat sig år från år, uppmanade dem till det goda
och tog afsked af dem, ty han ville göra en vallfart till de ställen,
där vår herre lidit.

Då drog han af sig sin ridderliga klädnad, knäppte af svärdet och
nedlade skölden, men påtog sig en klädnad af hår, tog en staf i sin hand
och satte korstecknet på sin skuldra. Så drog han ut och for öfver
Medelhafvet, vandrade genom den syriska öknen, besteg Sinai, bad vid S:t
Katarina och knäböjde på de heliga ställena, vid grafven och Golgata;
vid alla heliga platser kastade han sig ner och grät af bitter smärta,
men han grät ej ut sin bedröfvelse och friden drog ej in i hans hjärta.

Då begaf han sig åter på väg att söka Melusina, han for för andra gången
öfver hafvet, for vilse och vandrade — vandrade till dess han var en
trött, gammal man med grått hår och skägg, som tänkte på det Melusina
sagt i afskedsstunden, att döden var en barmhärtighet för de lefvande.

Så kom han efter många års irrfärder åter till hemmet och gick på dess
gator, en obekant vandrare; han gick förbi de stolta byggnader som
Melusina upprest och som buro hennes tecken och bild, tills han en dag,
just då solen sjönk, åter kom till den stora skogen. Han hörde vattnet
sorla, och det lockade honom till sig, så att han åter kom in på den
stora skogsslätten, som var fylld af solnedgångens rosenljus, liksom för
många år sedan, och som fordom satt hon på stenarna framför grottan, den
sköna Melusina, ung och skön som alltid.

»Melusina!» ropade han; »Melusina, så finner jag dig åter vid målet för
min vandring!»

Hon utbredde armarna och ropade: »Var välkommen, Raimund, min älskade;
jag har väntat dig.»

Då sjönk han i hennes omfamning, hon kysste honom och kysste honom åter.
Då blefvo honom lust och smärta för öfvermäktiga och han dog.

Nu var hans vallfart fullbordad, då han vunnit sitt lifs högsta önskan
och han återsett henne, som han så innerligt älskat, så djupt bedröfvat.

Den sköna Melusina höll i sina armar den grånade makens kalla gestalt,
öfver skogen steg månen upp, och ur den djupa grottan, ur den
hemlighetsfulla källan, uppdöko hennes systrar, vattenjungfrurna; de
klagade öfver Raimund, de sjöngo den sorgliga sången om hans och den
sköna Melusinas kärlek, och de fallande vattendropparna klingade och
glänste i månskenet som tårar.

Tidigt följande morgon funno jägarne sin herres stelnade lik; då bars
han till Lusinia och begrofs med stor prakt i klostret Mallières, som
Melusina fordom stiftat, och alla hans söner följde hans bår.

Men i den djupa grottan, i skymning och tystnad, låg åter den sköna
vattenjungfrun, ingen solstråle lockade henne mer ut i ljuset och
lifvet, dess fröjder hade hon njutit, hon var förädlad genom dess
lidanden, och drömmande lät hon dess bilder draga förbi sig. Evigt,
evigt och oföränderligt brusade vattnet omkring henne, och tiden gick
henne förbi med evigt lika, ljudande gång. Men det sades och troddes,
att så ofta någon af hennes släkt dog hördes hennes klagoljud omkring
tinnarna af hennes borg. — Men Lusinia har för länge sedan förfallit,
och af Lusignans släkte, som en gång bar en konungakrona, är ingen mer
kvar, icke heller vet någon af dem som nu lefva att finna Melusinas
källa.




                             Syster Ödmjuk.


För lång tid tillbaka lefde en gång en rik, mäktig grefve, som ägde
många länder och slott och gårdar, därtill äfven en from, skön gemål,
men inga barn eller arfvingar, åt hvilka han kunde efterlämna sina
rikedomar.

Däröfver sörjde nu grefven, och grefvinnan ännu mer. Hon suckade rätt
ofta, då hon såg fattigt folks barn och tänkte på hvad hon måste sakna.
Men emedan hon var from och god, så fogade hon sig däri med tålamod och
ödmjukhet och tänkte: »Herren vet själf bäst hvarför han styrer
sålunda.»

Men Gud hörde hennes stumma böner. Han gaf henne det hvarom hon ej mer
vågade bedja, en ung son. Då vardt det stor glädje i grefvens hus, och
för att göra all världen sin glädje kunnig, lät han tillreda en dopfest,
så präktig, att man i landet ännu aldrig hört dess like omtalas.

Men lif och död gå ofta hand i hand, och så skedde det äfven här. Samma
dag, då hans son döptes, förkunnades det för grefven, att hans
farbroder, med hvilken han sedan lång tid lefvat i tvist och osämja,
hade aflidit och efterlämnat åt honom, som ende arfvinge, allt sitt gods
och guld, så att han nu var dubbelt så rik som förut.

»Det är intet budskap att gråta öfver», sade grefven till grefvinnan,
som ansåg att man borde uppskjuta barnsölet; »nu skall det gå dubbelt så
muntert till.»

Och ur den stora brunnen på slottsgården lät han vin springa ur tvenne
rör, ur det ena rödt, ur det andra hvitt. Äfven lät han tända en dubbel
krans af beckfacklor kring slottet, så att dess glädje skulle lysa vida
omkring i det öfversnöade landet — ty det var vinter.

Då kommo fattiga från gårdar och stugor att se prakten och värma
händerna vid beckfacklorna, som, så många de än voro, icke kunde belysa
all glansen och prakten hos gästerna, som stego af framför slottet.

Men grefven var vid godt lynne och ropade: »Gören er glada dagar till
min unge sons ära!» Detta läto de ej säga sig två gånger, utan kastade
sig hastigt öfver vinbrunnen och öfver korfven och hvetebrödet som
grefven bjöd på. — Men uppe i salen stod en helstekt hjort med förgyllda
horn, påfåglar med gyllene ringar omkring de skimrande halsarna och
stjärtarna utbredda som solfjädrar; där hängde girlander af stekta
fåglar och sällsamma sydländska frukter, där summo jättekarpar och
gäddor i små fiskdammar af präktig sås, och hela berg af bakelser vore
upptornade på borden.

I slottskapellet stodo faddrarna och frågade: »Hvad skall den unge sonen
heta?» — Då sade en, att man skulle kalla honom Adalbert, en annan
Bertram eller Kuno, en tredje Luitolf eller Siegfried, och så visste
hvar och en att komma fram med ett ridderligare namn än den andre.

Men grefven tyckte ej om något af dessa namn; vid hvart och ett hade han
något att anmärka; än var det för långt, än för kort. »Det måste vara
ett namn», sade han, »som betyder något, och då ödet i dag tydligen
visar hvartill det har bestämt honom, så skall gossen heta ’Rikman’, ty
rik blir han en gång.»

Då bad grefvinnan: »Ack, käre herre, ej så; gif gossen ett annat namn.»
Men grefven var envis, och så döptes barnet till Rikman.

Något mer än ett år därefter redo åter grefvens bud ut och inbjödo till
barnsöl, ty en ung son hade blifvit grefven född.

Men då det nu var vid majtiden, så brunno inga beckfacklor omkring
slottet, men däremot voro majstänger resta rundt omkring med svajande
vimplar och kransar af löf, och på ängen framför slottet spelade
musikanterna från tidigt på morgonen till sent på natten, och hvar och
en som åstundade det fick dansa fritt på planen omkring den stora
linden.

I kapellet stodo faddrarna å nyo och rådslogo om namnet. »Om intet
ridderligt namn har fallit er in, herr grefve, så låt det denna gång bli
ett helgons», sade de; och den förste föreslog Benedikt och Bonifacius,
»det är den välsignade och välgöraren», sade han. Den andre sade: »Kalla
honom Martin eller Georg, det håller medelvägen mellan riddare och
helgon.» Den tredje sade: »Nämn honom efter någon af apostlarne eller
kyrkans blodsvittnen, Stefanus eller Laurentius!»

»Nej», ropade grefven, »han skall ej stå tillbaka för sin äldre broder.
Till hufvudarfvinge kan jag ej göra honom, men ett passande namn skall
han ha.» — I detsamma bar amman in dibarnet, och hvar och en förundrade
sig, när de sågo honom sitta upprätt på armen som en liten leende kerub
med rosenröda kinder och guldlockigt hår.

»Huru skön, herre!» ropade faddrarna och gästerna. »o, huru skön, herre,
är gossen!» — Då skrattade grefven och sade! »I hafven gifvit honom
namn, »Skönherre» skall han heta!»

Men grefvinnan bad: »Käre gemål, icke så; gif gossen ett annat namn!»

Men grefven var envis, och då bägarna klingade vid banketten, så ropade
han: »Rikman och Skönherre! hvilket hus har så stolta namn som dessa?» —
Och efter ett år låg för tredje gången ett barn i grefvens vagga; men
denna gång redo inga bud ut i landet att bjuda till kristning, ty med
barnet hade äfven sorgen dragit in i slottet, där grefvinnan låg
dödssjuk.

Men barnet var en flicka, till sitt utseende så fin och mild som en
tillsluten snöklockblomma; hon var en blek, fager varelse.

»Låt mig gifva barnet namn», bad grefvinnan, och grefven tillät det. —
»Dotter, du skall heta ’Ödmjuk’», sade hon och lade sin hand på det
slumrande barnets panna.

Detta motsade grefven ifrigt. »Det är intet adligt namn», sade han, »och
svarar inte till Rikman och Skönherre».

»Låt henne behålla detta namn», sade grefvinnan, »ty vet att Rikman och
Skönherre ej utan henne kunna bestå.»

Därpå afsomnade hon, och det blef stor sorg i slottet och i de fattigas
hyddor, ty hon hade gjort mycket godt.

Under sju veckors tid svajade sorgfanorna från slottets torn, och under
sju dagar upphörde ej klockorna att ringa och nedbrunno ej ljusen
omkring den med svart sammet öfverdragna katafalken, på hvilken
grefvinnan låg. Men när de sju dagarnas, de sju veckornas och de sju
månadernas djupa sorg var förbi, gick allt sin jämna gång som förut.

Rikman och Skönherre uppväxte till stolta, ridderliga junkrar, och
Ödmjuk uppväxte stilla och tyst, som en blygsam skogsblomma. Men huru
många grefvar och herrar än hälsade på i slottet, var det dock ingen som
friade till Ödmjuk, och således förblef hon i hemmet.

Då dog den gamle grefven och Rikman blef slottsherre; Skönherre hade
redan för flera år sedan dragit som adelig page till konungens gård och
stod nu som riddare i hofvets tjänst. — Rikman var stolt och kraftfull,
och det milda regemente, som hans åldrige fader fört, hade för länge
sedan blifvit honom en förargelse. Åkrar och ängar buro honom ej nog
skördar, bönderna voro för långsamma i fullgörandet af räntor och
dagsverken, och folket för lättjefullt vid arbetet. Därför ärnade han
ändra om allt detta och draga tyglarna till. När nu den första sorgen
var förbi, gick han en morgon tidigt till systerns rum och ropade: »Upp,
syster Ödmjuk, och omgjorda dig och tag befälet öfver drängarne och
pigorna och drif dem till arbete.»

Lydigt gjorde sig Ödmjuk i ordning och gick genom kök och kammare, i
trädgårdar och lador, och för hvar och en af arbetsfolket hade hon ett
godt ord och en vänlig blick. Hon tröttnade aldrig; från morgonen till
aftonen var hon öfver allt, där det behöfdes, med goda råd och hjälp.

Men detta tackade henne Rikman aldrig för. — »Syster Ödmjuk», sade han,
»hvad behöfver jag en piga bland pigorna! Du skall vara grefvinna; var
sträng och befall!» — Då bad Ödmjuk: »Broder Rikman, låt mig behålla
mitt sätt; se, de göra det villigt och gärna om jag beder dem, men
stränga befallningar göra dem knotande och trotsiga.»

Då sade Rikman: »Hvad bekymrar jag mig om packets knorr eller glädje? De
skola veta, att jag är herre och att de måste lyda mig, emedan de äro
mina undersåtar. Det passar sig ej för min syster, att hon nedlåter sig
till de ringa och till det folk, öfver hvilket hon skall stå som
befallande härskarinna.»

Men Ödmjuk sade: »Äro vi ej alla lika, och äro ej alla människor
bröder?» — Då blef Rikman vred och ropade: »Jag vill ej vara mina
drängars broder, jag vill vara deras herre, och en sträng herre, som de
med bäfvan lyda och åt hvilken de skola göra dubbelt och tredubbelt
arbete. Om ej detta behagar dig, syster Ödmjuk, så behöfver du ej längre
stanna här, utan får du då uppsöka dig en annan plats.»

Då gjorde Ödmjuk dubbelt så mycket, för att tillfredsställa den stränge
brodern; men ju mer hon arbetade, ju mer begärde Rikman. Mjölnarne
lämnade dubbelt så mycket som förut; han fordrade tre gånger så mycket.
Bönderna gjorde en dags öfverdagsverke; han fordrade två, och så var det
öfver allt. — Men emedan Ödmjuk bad för de plågade och uppmanade den
fordrande brodern att ej begära så mycket, blef han vred, och ropade:
»Med din mildhet förför du mitt folk och arbetar på min undergång; bort
med dig, du får ej längre stanna här!»

Ödmjuk grät och bad, men Rikman gaf henne hårda ord och bad henne draga
därifrån. — Då drog Ödmjuk med bedröfvadt hjärta till konungastaden, där
Skönherre vistades vid hofvet.

Då hon kom till staden, såg hon med förvåning huru mattor och glänsande
fanor hängde från alla hörn och altaner, hon såg prydligt klädda fruar
och jungfrur med pärlsnören omkring hals och nacke och med rosenkransar
inflätade i sitt hår, hon såg skaror af riddare och adelsmän på gatorna
och såg skråen tåga fram i långa rader under sina fanor.

När hon nu frågade hvad allt detta betydde, så hörde hon, att det skulle
gifvas en stor tornering till ära för hertigen af Brabant, som hade
kommit att fria till konungens dotter. Men då så mycket folk var på
gatorna, så måste hon stanna där hon stod och kunde ej komma vidare. Då
hördes på en gång ett rop: »Där kommer Skönherre! Välkommen, du sköne
riddare, du segrare i torneringen», och fruarna och jungfrurna lutade
sig ner ifrån altanerna och togo kransarna från sitt hufvud och
buketterna från sin barm och tillkastade honom dem huldrikt.

Då såg Ödmjuk, som stod i folkträngseln, sin broder Skönherre rida
förbi, klädd i himmelsblå sammet med puffar af hvit atlas och
silfverbroderier. Hon såg hans sköna ansikte leende af lust och glädje,
såg hans gyllne lockar fladdra, när han aftog den fjäderprydda baretten
för att hälsa; hon såg hur vänligt han tackade folket ifrån sin höga
häst, och huru gladt han log emot damerna, som kastade blommor och
bandrosetter öfver honom. Det var Skönherre, som hon sedan många år ej
sett och som nu visade sig för henne, uppburen af hofvets gunst och
mängdens bifall.

Hon frågade sig väg till hans hem; men när hon kom dit, började det
redan skymma och ljusen voro tända i salarna och musik skallade nu
ofvanifrån, ty Skönherre gaf en bankett för de främmande gästerna.

Tjänare lupo af och an, och pager skyndade genom korridorerna, men alla
hade brådtom, och ingen aktade på Ödmjuks ord. Ändtligen förbarmade sig
en gammal betjänt öfver henne, och då han hörde, att hon var hans herres
syster, så förde han in henne i ett rum och gick till Skönherre i salen.

»Riddar Skönherre, käre herre», sade han, »behagar ni för ett ögonblick
träda in i rummet bredvid; en ädel jungfru begär att få tala med er».

Då satte Skönherre den gyllene pokalen på bordet och inträdde i
sidorummet, där han såg sin syster stå i en grå klädning, med håret
doldt under slöjan. Han visste ej hvem hon var, och när hon hade
upptäckt sig för honom och med tårar hälsat honom, så sade han:
»Käraste, hvad vill du här? Det hade varit bättre, att du stannat därute
på landet. Men eftersom du nu är här, kan du stanna; vi skola väl göra
råd för ett rum åt dig i mitt hus. Var inte rädd; jag behöfver dig inte
så mycket och skall ej hafva så stora fordringar som Rikman.» — Därmed
gick han, och man anvisade Ödmjuk ett rum, där hon kunde gå in och ut,
utan att någon frågade efter henne eller saknade henne, allra minst
Skönherre, hennes broder, som alltid kom sent hem, ty om dagarna var han
vid hofvet, där han blifvit den mest omtyckte och förste bland alla
riddare.

Men Ödmjuk hade han alldeles glömt.

Då hände det en dag, att han höll en bal i sitt hus, till hvilken han
hade inbjudit de förnämsta vid hofvet, bland dem den unga hertiginnan af
Brabant, som han mottog vid porten och sirligt förde uppför trappan,
just då Ödmjuk skulle gå till aftonbönen. — Hertiginnans blick föll på
Ödmjuk, som i sin ringa klädnad så illa passade till prakten omkring
henne, och hon frågade riddaren hvilken jungfrun var.

Då sade Skönherre: »Det är väl någon af pigorna, som ej är värd att ers
höghets blick faller på henne — jag känner henne ej!» — och han skyndade
förbi med hertiginnan. Men Ödmjuk sjönk ner på marmortrappan och
snyftade. »Ack, broder Skönherre, broder Skönherre, gifve Gud jag aldrig
hade hört detta! Rikman har gifvit mig hårda ord och stött ut mig ur
sitt hus, men han glömde aldrig att vi voro af _samma_ familj och att vi
legat i _samma_ vagga; _du_ har förnekat mig.»

Då nu detta hade händt henne, så insåg Ödmjuk, att hon omöjligen kunde
stanna i sin broders hus, och hon beredde sig att uppsöka något annat
ställe. Vid hofvet, tänkte hon, där så många lefde och blefvo mätta, där
torde det äfven finnas en plats för henne, och hon framträdde för
konungens slott och ropade: »Jag är Ödmjuk, som är förskjuten af sina
bröder; upptagen mig!»

Då skrattade kammartjänarne och tallrikslickarne, och kammarjungfrurna
flinade och hånade: »Hå, hå, har riddar Skönherre sådana präktiga
släktingar? Goda Ödmjuk, gå några hus längre fram; här behöfva vi dig
icke.»

Då gick Ödmjuk vidare från hus till hus, men hvarhelst hon klappade på,
fanns det ingen, som behöfde henne.

Så kom hon äfven till ett stort kloster, där flera nunnor sjöngo
aftonsången till Guds ära. Ödmjuk hade sargade fötter och var trött och
uppgifven, men hon hoppades att få hvila hos nunnorna och stanna där för
alltid. — Därför drog hon med godt mod på portklockan och framställde
sin begäran för syster portvakterskan. Men portvakterskan svarade: »Jag
skall framställa er begäran för fru abbedissan.»

Snart visade sig äfven fru abbedissan med ett stort kors på sin
nunnekåpa, ett kors vid en gyllene kedja om halsen, med lång, fladdrande
slöja och långt släp, och frågade: »Jungfru, hvad vill du och hvad
bringar du?»

Ödmjuk svarade: »Mig själf, ärevördiga fru», och nu trodde hon att
abbedissan skulle säga: »Kom i frid, du uttröttade; här är en ort för
ödmjukheten!»

Men abbedissan sade: »Goda Ödmjuk, detta är ett adeligt stift, och
himlabrudarna draga aldrig in här utan en rik morgongåfva och hemgift;
uppsök ett blygsammare kloster; här behöfva vi dig icke.»

Men Ödmjuk var så trött och hjärtesjuk, att hon ej frågade sig för vid
något annat kloster. Hon gick ända tills hon kom till sin moders vraf.
Här kastade hon sig ner och bad: »Moder, kära moder, tag mig till dig!»

Då syntes en hög gestalt i förklaradt sken och frågade: »Dotter Ödmjuk,
hvarför ropar du mig?» — Ödmjuk sade: »Jag är ovärdig och förskjuten;
haf förbarmande och tag mig till dig!»

Då sade gestalten: »Hvarför har du lämnat dina bröder, du, som skulle
blifva dem trogen?»

Ödmjuk svarade: »Ack, kära moder, jag har ej lämnat dem; de hafva lämnat
mig.»

Då böjde sig den ljusa gestalten ner och berörde den knäböjandes panna
med en helig, himmelsk kyss och sade: »Dotter Ödmjuk, förtröttas icke,
din blifver segern; men du måste vinna dem, som fara vilse och tro, att
de kunna umbära dig, du måste vinna dem med saktmod och tålamod. Var
stark, dotter Ödmjuk, och gör dig i ordning, så att dina bröder ej måtte
behöfva fråga hvar deras syster Ödmjuk är, när de behöfva henne.»

»Moder, moder», ropade Ödmjuk, »gör mig stark!»

»Ödmjuk, du är det redan», ljöd det tillbaka, och gestalten försvann som
dimma.

Nu stod Ödmjuk vid sin moders graf stärkt och tröstad. Då tänkte hon
först på sin broder Rikman och begaf sig på väg till honom.

Då hon drog bort ifrån honom, logo ängarna, och mycken ståtlig boskap
gick på bete; då arbetade hans kvarnar dag och natt, och hans mejerier
voro att förlikna vid små herregårdar. När hon nu återkom, trodde hon
nästan, att hon gått vilse, ty ängarna lågo förödda, säden var
nertrampad och förstörd, boskapen var bortdrifven eller irrade förströdd
i skogarna, kvarndammarna voro fulla med sand och mejerierna förödda.

Ödmjuk skred med fruktande, dock starkt hjärta framåt, tills hon kom
fram till sin broders slott. Där såg hon sönderbrutna vårdtorn och
nerrifna murar, och i salarna spann spindeln och drömde flädermusen, och
vinden, den susande vinden, drog genom gångarna; sol och måne lyste
genom det söndriga taket och de söndersplittrade sparrarna.

Då blef Ödmjuk sorgsen till sinnes, och hon utropade klagande: »Broder
Rikman, ack, käre broder Rikman, hvar är du?»

Då framträdde Rikmans böjda gestalt ur en sal och frågade: »Hvem ropar
mig?» — »Det är jag, din syster Ödmjuk», svarade hon.

»Hvad fordrar du af mig?» frågade han. »Jag har visat bort dig under de
goda dagarna; hvad kan du vänta under de onda? Mina bönder hafva gjort
uppror mot mig med mord och brand och mina grannar hafva med väpnad hand
infallit i mitt land och förstört mina borgar och dödat mina krigare!» —
Men han sade ej huru hårdt han hade förtryckt sina bönder, och huru
mycket han retat och skadat sina grannar genom sitt öfvermod, ty han
hade alltid tänkt: »Jag är Rikman och kan göra hvad jag vill.»

[Illustration: »Då såg Ödmjuk sin broder Skönherre rida förbi.» (Sid.
93)]

»Gå härifrån, syster», sade Rikman; »sök dig någon bättre platts; hos
mig är det sorg och brist.» — Men Ödmjuk sade: »Käre broder, låt mig
stanna; om alla öfvergifva dig, vill jag dock vara hos dig; jag skall gå
till bönderna, till mjölnarne och till grannarna och vänligt bedja dem,
att de åter blifva dina vänner, så att du ännu en gång kan komma till
din rätt.»

Rikman sade: »Försök det, jag vill ej hindra dig.»

Då drog Ödmjuk ut och klappade i Rikmans namn på alla dörrar och sade:
»Gör det för min skull, ty jag är åter hos honom!» Och för hennes skull
visade sig de människor åter hjälpsamma, som förut varit fientligt
sinnade. — Då började åter kvarnvattnen falla öfver hjulen, säden
spirade å nyo upp, och borgen reste sig åter ur gruset.

Rikman gick med Ödmjuk hand i hand öfver fälten och ängarna och såg på
arbetsfolket, och om det tycktes honom, att de ej arbetade nog, och de
hårda, elaka orden återkommo på hans tunga, då fattade Ödmjuk mildt hans
hand och sade: »Måste jag åter skiljas från dig, nu, då vi knappast
hafva funnit hvarandra!»

Och då lador och förrådshus åter fylldes och grannarna åter vände
tillbaka till huset, då tänkte ofta Rikman: »Jag är åter den rikaste och
förste!»

Men när Ödmjuk såg detta, sade hon kärleksfullt: »Broder Rikman, det
kunde ännu en gång blifva helt annorlunda och vännerna förvandla sig
till fiender; låt oss hellre lefva i frid!» — Då sade Rikman: »Syster
Ödmjuk, du har rätt; hjälp du mig att behålla hvad jag äger, eljest är
det förloradt.»

Så lefde de tillsammans i endräkt och frid, och Rikmans ängar voro åter
vidt och bredt de mest fruktbärande.

Då hände det en dag, att en man trädde inför slottet, med grånadt hår,
trött och nedslagen, och ropade: »Släpp in mig, jag har fordom varit
Skönherre, och nu är jag blott en skugga af mig själf.»

Vänligt trädde Ödmjuk honom till mötes och hälsade honom välkommen. — Då
sade han: »Hvarför vänder du dig ej från mig, då jag dock förnekat dig
för skönhetens skull. Se, jag är nu en bannlyst man, öfvergifven af
hofvet och af hopen, mitt hjärta blöder ur tusende sår, min panna är
fårad och mitt leende förvandladt till hat och hån.»

Ödmjuk sade: »Då gjorde du väl, att du uppsökte mig; se, jag har en god
balsam för dina sår, och våra ängar bära blommor nog till kransar. Låt
mig jämna vecken på din panna och taga skärpan från ditt leende. Käre,
ännu finnes så mycket godt i världen; hvarför förtvifla?»

Då sade Skönherre: »Syster Ödmjuk, om jag behållit dig hos mig, hade
mycket varit annorlunda än det är.» — Ödmjuk svarade: »Välan, låt oss
börja på nytt; det är aldrig för sent att bättra sig.»

Så stannade Skönherre, och fårorna på hans panna jämnades åter ut, hans
själ blef glad och de blomsterkransar, som Ödmjuk band honom, blefvo
honom snart lika kära som de gyllene kedjor, hvilka stolthet och
öfvermod gifvit och fråntagit honom.

De trenne stannade tillsammans, och berömmande sade man i landet: »Se,
Rikman och Skönherre förenade med Ödmjuk, hvilken lycklig familj de nu
utgöra.»

                  [Illustration: Revistyes hemkomst.]




                            Svärdet Zuniga.


                            Magyarisk saga.

Grandalen är en af de skönaste trakter i Ungern. Bergen, som icke äro
tillräckligt stora för att vara öfverväldigande, resa sig dock till en
ansenlig höjd, och hela dalen är så rymlig, berggrupperna hafva antagit
så mångahanda former, skogarna äro så gröna och den klara floden flyter
så behagligt fram i sina många krökningar, att ingen så lätt kan
förglömma den sköna natur han här ser. Därtill skådar den gamla borgen
Revistye så allvarligt och eftertänksamt ner på strömmen, påminnande om
gamla tider; korteligen: här förenar sig allt för att innerligt fröjda
ett fosterländskt, ja t. o. m. en främlings hjärta.

Visserligen ligger den gamla borgen i spillror, och en lycklig fredstid
utspänner en blå och klar himlapell öfver dessa trakter — men helt
annorlunda gick det till då Ungern, hotadt af österlandets blodgiriga
vargar, med döende kraft men med obesegradt mod, kämpade mot de otrognas
härar.

På den tiden sutto här en gång en gammal krigare och tvenne unge män
tillsammans, belysta af den nedgående solens strålar. De skådade ut
öfver slätten från den gamla borgen Revistyes port. Den gamle och den
ene af de yngre vore kaptener vid slottsbesättningen, den tredje var en
tysk bergsman ifrån Schemnitz, där det alltid fanns främlingar för att
lära sig bergsbruk. »Månntro er herre återvänder i dag?» började
bergsmannen. »Öfverste kammargrefven ålade mig den största skyndsamhet,
och tidigt i morgon väntar han mig tillbaka med svar.» — »Är du rädd för
att rida om natten?» inföll den gamle. — »Visst icke», svarade
budbäraren med någon retlighet, »men jag är van att vara punktlig.» —
»Det är månsken», sade den förre lugnande, »vägen är ej lång, och du kan
med första morgongryningen vara tillbaka, äfven om du stannar och äter
aftonmåltiden med oss. När vår herre lämnade oss, lofvade han att vara
tillbaka om tre dagar, och han håller alltid ord. Se dig under tiden
omkring ibland oss; du synes ej länge hafva varit i det heliga Ungern.
Det som du ser rundt omkring borgen skall blifva dig ett vänligt minne
för hela ditt lif.» Bergsmannen lydde det gifna rådet. Tigande och
allvarsamma följde de trenne flodens krökningar, och så djupt är
intrycket af denna trakt, att till och med den gamle blef vekare om
hjärtat, och den yngre utropade i hänförelse: »Jag har rest mycket
omkring i mitt fädernesland, men ingenstädes har jag funnit mig så väl
som här, och gärna skulle jag vilja lefva här för alltid, lefva och dö
här. Huru ljuft måste man ej hvila i denna sköna jord!» — Den gamle
svarade: »En krigare skall tacka Gud om han låter honom dö på sitt
fäderneslands jord och för en rättvis sak. Nåväl, för en rättvis sak
kämpa vi ungrare alltid, vare sig det nu är för vårt fädernesland eller
för vår sköna härskarinna.» — »Säg mig», började budbäraren, »hvarifrån
är hon, och hvarför strider man för hennes skull?» — Den yngre svarade:
»Vår härskarinna är syster till Hassan, den turkiske befälhafvaren där
borta i det befästa Levenz. Ryktet om hennes underbara skönhet utbredde
sig vidt och bredt, ehuruväl intet manligt öga dittills hade sett henne.
Men hennes skönhet gaf sig till känna liksom den förborgade rosen yppar
sig genom sin älskliga doft. Äfven till vår herre trängde ryktet om den
hulda otrognas skönhet, men han brydde sig ej därom. Det finnes ju
älskliga och sköna kvinnor i tillräcklig mängd äfven hos oss. Men då
tilldrog sig en besynnerlig händelse. En gammal tjänare här på slottet
blef tillfångatagen af Hassan. Förgäfves erbjöd vår herre rika
lösepenningar för honom; turken släppte honom ej, emedan han visste, att
han tjänade på slottet Revistye. Zelmira, Hassans syster, nu vår
härskarinna, fick veta allt detta af sin broder. Hon bad honom nu att
skänka henne fången. Och han gjorde det, ty han håller mycket af Zelmira
och kan ej neka henne något. Nu lät den sköna turkinnan sin slaf berätta
henne om sin herres bedrifter. Det var visserligen underbart — men hon
visste det alltsammans förut. Därpå återgaf hon den gamle sin frihet.
När vår herre förnam allt detta ur mannens mun, blef han högligen rörd.
Han funderade hit och dit huru han skulle kunna närma sig sin sköna
fiende, och ändtligen hittade han på en utväg. Hassan hade uppbudat
flera hundra arbetare för att iståndsätta fästningsvallen och
förskansningarna kring Levenz. Bland dessa blandade sig vår herre. Hur
det nu lyckades honom att träffa Zelmira och tala med henne, det vet jag
icke. Men det måtte ändå hafva skett snart nog. Korteligen, de förstodo
hvarandra och beslöto att fly med hvarandra. En bondflicka befann sig
bland dem som arbetade på fältet, och hon medförde till de båda den
underrättelsen, att två af de våra på utsatt tid skulle hålla sig dolda
i slottets närhet med snabbfotade hästar. Midt i natten ditkommo vår
herre och Zelmira i bondkläder. De kastade sig upp på hästarna och ilade
hit. — Två månader äro sedan dess förgångna. Under tiden har hon gått
öfver till kristendomen och blifvit gift med vår herre. Hennes kristliga
namn är Rosa, men herrn tycker mer om hennes forna namn, Zelmira, och
därför kalla vi henne fru Zelmira.» — »Är hon då verkligen så underskön
som ryktet påstår henne vara?» frågade budbäraren. — »Ja, i sanning, det
är hon», ljöd svaret. »Skåda dit, där månen nu uppgår öfver skogen. Han
försilfrar bergspetsarna, hans ljus fyller den vidsträckta dalen, och
till och med vår borgs gamla murar se föryngrade ut. Så växlar äfven
allt färg eller röres i sitt innersta öfver allt, där den älskliga
kvinnan visar sig.» — »Och Hassan har ej företagit något fientligt emot
borgen?» afbröt bergsmannen den gamle. — »Ännu icke», svarade denne,
»men tvifla ej på, att turken skall hämna sig och åter vilja slita vår
sköna fru ifrån oss.» — »Ack, om han blott snart komme», ropade den unge
kaptenen; »den skönaste striden är dock den till försvar för en skön
kvinna.» — »Nå, hvad försvaret beträffar», menade den gamle, »så är vårt
säkraste försvar vår herres svärd »Zuniga»; den som för det är alltid
segerrik.» — »O, berätta om trollsvärdet», ropade den yngre. — »En annan
gång därom, ty det synes mig som om herrn kommer. Hören I ej någon sång
ur djupet?» frågade den gamle.

Närmare och närmare trängde tonerna; redan sprängde borgherren af
Revistye in på gården, beledsagad af två beväpnade män, då Zelmira i sin
glädje skyndade honom till mötes. De möttes just vid porten. Revistye
sprang ur sadeln. Hon omfamnade honom med sina sköna armar. Men blygsamt
drog hon sig tillbaka när efter hand borgfolket samlade sig; ty alla
älskade sin herre och trängde sig omkring honom att hälsa honom
välkommen.

Han skakade hand med de närmast stående och nickade vänligt åt de andra;
men den gamle kaptenen förde bergsmannen till honom. Medan Revistye
läste kammargrefvens bref, hade tysken tid nog att beundra Zelmiras
skönhet. Han måste tillstå, att naturen ej förglömt något för att göra
henne rätt skön.

»Jag har redan ifrån Neuhsohl gifvit kammargrefven underrättelse om allt
som han önskar veta. Det är därför alldeles tillräckligt tidigt om ni
reser härifrån först i morgon bittida», sade Revistye. Därpå sade han
ännu några ord till den gamle kaptenen, och vid Zelmiras arm drog han
sig tillbaka till sina egna rum.

»Nu, barn», började den gamle, »vilja vi göra oss muntra, och du», sade
han till bergsmannen, »visa om det är sant att tyskarne kunna dricka så
tappert som man påstår.» Därpå fördes fat upp ur källaren, muntra eldar
brunno rundt omkring, fiolen spelade upp, och de yngre förlustade sig
med dans; de allvarsamme äldre uppstämde fosterländska sånger, som ljödo
genom den klara, blå luften, medan andra, lägrade i gräset, tänkte på
forna strider med turkarne och prisade magyarernas tapperhet. Redan
började det dagas i öster innan jublet helt och hållet tystnade.

Det var ljus dag då Revistye, stående på altanen af sitt slott, tog
afsked af bergsmannen. »Min unge vän», sade han, »ni skall ej försmå en
liten gåfva, som jag bjuder er.» Men dessa ord räckte Revistye den unge
tysken två turkiska, med silfver inlagda pistoler af sällsynt arbete.
»De voro en tapper mans vapen; den fruktade Achmet Aga begagnade sig af
dem innan han stupade för mitt ofelbara svärd; den sista kulan han ur
dem afsköt gällde mig, men den snuddade blott vid mig, emedan min klinga
sträckte honom död till marken.» Bergsmannen ville just taga afsked
under många tacksägelser, då den unge kaptenen inträdde och tillkännagaf
för sin herre ankomsten af en turkisk budbärare. »Dröj ännu ett
ögonblick», sade Revistye; »kanske skall kammargrefven ej tycka illa om
att erfara hvad turken åstundar af mig.»

Dörren öppnades, och en kraftig gestalt inträdde. På de breda
skuldrorna, den korta halsen, det svarta, glänsande skägget och de djupt
fårade dragen igenkände alla genast Moktar, en af de turkiske
underbefälhafvarne i Levenz. Han framträdde trotsigt för Revistye.

»Herre», sade han, »Hassan, befälhafvare i Levenz, sänder mig till dig,
den otrogne Revistye. Du har på ett listigt sätt beröfvat honom hans
syster. Han har beslutat att tukta och straffa dig därför mod egen hand.
Han nedlåter sig att i öppen tvekamp kämpa med dig, ehuru du icke är
bättre än en gemen tjuf. I dag åtta dagar till är han redo att strida
med dig. Zelmira är segrarens pris. Likasom en flicka gläder sig åt
dansen, lika begärligt längtar Hassan efter striden. Hans klinga, som så
ofta mättat sig med otroget, kristet blod, vill äfven färga sig med
ditt.»

Revistyes kind glödde högre, hans ögon blixtrade af vrede, men han
betvang sig, och sade lugnt och afmätt: »Godt, jag väntar din herre om
åtta dagar, och om hans klinga också är aldrig så röd af kristet blod,
så skall jag med så mycket större nöje svänga mitt svärd Zuniga; det
skall ej svika mig, likasom det aldrig svikit mina förfäder. Ditt ärende
är uträttadt, aflägsna dig. — Men ni», sade han till bergsmannen, »skall
hälsa öfverkammargrefven att jag ifrigt uppmanar honom att ännu denna
vecka komma hit, för att vara vittne till tvekampen.»

Moktar kastade en tveksam blick på Revistye, bergsmannen tryckte full af
hänförelse magyarens hand, och de båda budbärarne gingo allvarsamma och
tysta ut vid hvarandras sida.

Då de kommit ut på gården till sina hästar, trädde Zelmira just i
detsamma ut ur kapellet.

»Moktar», utropade hon, »huru mår min bror, och hvad gör han?» Den
tilltalade kastade sig i sin sadel. »I dag åtta dagar till skall han
strida med er man om er.» I det han sade detta, sprängde han ut genom
porten. Zelmira ilade genast till den älskade maken. »Dyre vän, du skall
alltså strida med Hassan, min broder?» — »Jag måste», svarade Revistye,
»jag vill ej släppa dig ifrån mig, och _kan_ jag det ens? Du ser att
tvekampen är oundviklig.» — »O Gud», utropade hon, »och om du faller;
min bror är en bepröfvad krigare.» — »Frukta intet», svarade han, »jag
har ju redan bestått mången hård dust.» — »Om du faller, dör jag med dig
eller hämnas jag din död», sade hon med förtviflans beslutsamhet. — »Jag
skall ej falla», svarade Revistye; »Zuniga skyddar dig och mig.» — »Hvar
är svärdet?» utropade Zelmira; »låt mig se det och anförtro mig hvarför
du så fast litar på detsamma.» Revistye förde henne till vapenkammaren
och omtalade för henne klingans hemlighetsfulla historia.

Under tiden hade Moktar återvändt till Hassan. Han hade aflagt sin
berättelse och genast därpå aflägsnat sig, lämnande Hassan allena med
Ibrahim, renegaten. »Herre», började denne, »du är förlorad om du
strider med Revistye; svärdet Zuniga skall döda dig. O, jag känner denna
klinga, ty jag har lefvat bland de kristna innan Mohammed upplyste mig»
— »Hvad är det med klingan?» frågade Hassan. »Hvarför skulle jag denna
gång vara mindre lycklig?»

Ibrahim svarade härpå: »Hör, o herre, detta svärds historia! När den
store Soliman efter drabbningen vid Mohacs hotade det tyska riket,
samlade sig kristna riddare från alla länder för att hejda den
öfvermäktiges framträngande. Bland dessa befann sig äfven en spanior vid
namn Alonzo de Zuniga. Denne ingick ett nära vänskapsförbund med en
magyarisk adelsman, Andox Revistye, din fiendes anherre. När nu
fälttåget var slutadt och de spanska hjälptrupperna hemkallades af
kejsar Carl den femte, sade Zuniga till Revistye: »Vi träffas väl aldrig
mer i lifvet; gif du mig ett minne, som i min familj kan gå i arf från
barn till barn och som kan vara hvar och en af dem till nytta och värde;
äfven jag skall gifva dig ett sådant minne. Om också våra släkter då
aldrig mera mötas, så fortlefver dock minnet om vår vänskap, och våra
senaste afkomlingar skola tänka på oss med aktning.» — Då framtog
Revistye en ring, som han alltid burit under kläderna på sitt bröst, och
sade: »Denna ring heter ’trohetens ring’; den som bär honom kan vara
viss, att hans älskade aldrig vänder sitt sinne från honom. Tag den, och
från släkte till släkte må han hvila vid en Zunigas bröst.» Men Zuniga
tog fram en morisk sabel och gaf den åt sin vän med dessa ord: »I de
moriska striderna eröfrade en af mina förfäder detta svärd; ett
tänkespråk står ingraveradt på detsamma: ’Den som svingar denna sabel
för att skydda eller hämnas sitt käraste i världen, kan vara viss, att
hans motståndare faller’. Från barn till barn gånge den eden, att hvarje
Revistye betjäne sig af detta svärd när det gäller hans hjärtas
helgedom.» Andox lofvade detta: »Så sant mig Gud hjälpe, så skall det
ske, och klingan skall till eviga tider heta ’Zuniga’.» Båda omfamnade
hvarandra ännu en gång och redo sedan hvar sin väg, den ene åt öster,
den andre åt väster. Men släkten Revistye har hållit ord, och mången
fiende har sjunkit i stoftet för klingan Zuniga.»

Orolig gick Hassan af och an. Kärleken till lifvet stred med stoltheten.
Men ondskefullt leende fortfor Ibrahim: »Du kan dock trösta dig därmed,
att det är möjligt att du äfven dödar Revistye, ty inskriften säger
blott att Revistyes motståndare måste falla, men icke att den, som
svingar svärdet Zuniga segerrikt, bevarar sitt eget lif.» — »Eländige
gäckare», vredgades Hassan, »om du ej vet något bättre skydd mot Zuniga,
hvarför förlamar du vilja och kraft, i det du genom sagan om svärdets
trolldomsförmåga beröfvar mig tillförsikten till mig själf?»

Efter en stund började Ibrahim å nyo: »Det finns ett medel, som kan
rädda både din ära och ditt lif. Sedan jag svurit profeten trohet har
jag ej underlåtit att underhålla mången vänskaplig förbindelse med både
den ene och den andre på slottet Revistye. Därvid har jag haft stor
nytta af kvinnoynnest, när jag smugit mig in i fiendens läger. Två
nätter äro tillräckliga att i hemlighet dölja mig där så länge, tills
jag utspanat tillfälle att blanda en tillräcklig dosis gift i Revistyes
nattdryck. Detta skall ej blifva så svårt. När du sedan kommer till
tvekampen, är han död, som du så djupt hatar. Då behöfver du ej strida
med någon, och din ära är räddad.»

»Allah foge det så», sade Hassan, »men hvad du gör, gör snart!»

»Jag vågar mycket», svarade Ibrahim. »Ger du mig till lön hälften af
dina skatter och Zelmira till hustru?» — »Jag ger dig henne, men
skynda», lofvade Hassan. Ibrahim korsade händerna öfver sitt bröst och
aflägsnade sig hastigt. Hassan såg länge efter honom. »Narr», mumlade
han sakta för sig själf, »tror du verkligen att jag skulle lämna rykte
och ära i dina händer? Mitt guld det kunde jag unna dig, men Zelmira?
Nej, aldrig! Du skall själf dö — när din gärning lyckats.»

                   *       *       *       *       *

»Och du har säkert och med egna ögon sett att han tagit giftet?» frågade
Hassan den återkomne renegaten några dagar senare. »Ja, herre, jag såg
det», svarade denne. »När du vid den tid, som är bestämd till tvekampen,
inträffar framför Revistyes murar, skall du möta din fiendes liktåg
eller kunna bese hans graf. Under den allmänna förvirring, som då
härskar där, skall det ej blifva dig svårt att storma fästet och bringa
din syster tillbaka i ditt våld.»

Med stolt tillförsikt seende mot utgången af striden svingade sig Hassan
på den för tvekampen utsatta dagen upp på sin häst och red längs
stränderna af den brusande Gran mot sin fiendes borg.

Hans följe, en stridsrustad skara, höll sig i hans närhet. Fjällsnön
började just nu att smälta i de högre Karpaterbergen, så att Grans vågor
skummade och voro orena. I den fasta öfvertygelsen, att deras
företagande skulle lyckas, anlände turkarnes skara på motsatta stranden
af Gran gent emot Revistye. Framför bryggan höll en trupp magyariska
ryttare. »Tänka de där att mäta sig med oss?» frågade paschan
föraktligt. — »De hafva väl kommit för att underhandla om slottets
uppgifvande», blef renegatens svar. — »Fråga dem hvad de vilja. Om de
godvilligt utlämna min syster och sticka borgen i brand, må de
obehindradt aftåga med sin herres lik och sin egen lösegendom.» Under
tiden utbredde sig riddareskaran, och i dess midt visade sig
öfverkammarherren, rikt prydd. I samma ögonblick som en turk trafvade
fram, för att framställa frågorna, redo tvenne höga ämbetsmän honom till
mötes ur skaran. Turken vände om med dem och ledsagade dem till Hassan.

Den ene började: »Öfverstekammargrefven skall af vänskap för vår herre
själf ordna allt såsom en ridderlig tvekamp fordrar det och för att
förekomma möjliga oordningar. Då allt är ordnadt som vanligt, ankommer
vår herre till striden. Han hatar ditt ansikte alltför mycket för att
vilja se det annat än döende. Förordna äfven du några af de dina, som
gemensamt med oss förbereda allt till den allvarsamma leken.» Paschan
kastade en vredgad blick på renegaten. Denne for synbart tillsammans,
men han fattade sig genast och frågade en af riddarne från Revistye:
»Befinner sig er herre väl? Min herre vill gärna unna honom tid om hans
hälsa under tiden skulle hafva lidit något.» — »Han är frisk», svarade
magyaren, »och hans klinga Zuniga skall ni snart se blixtra, och Hassan
skall lära känna henne.»

Under det de båda magyarerna nu tillsammans med Moktar och två andra
därtill utsedda turkar begåfvo sig till öfverstekammargrefven, för att
ordna kampen och utmäta stridsplatsen, vände sig Hassan till renegatan.
Misstroende, tvifvel, rädsla och ett nästan otämjeligt raseri uttalade
sig i hans hårda drag. »Om du har bedragit mig, om han ännu lefver, om
jag ser honom rida ut till striden, om jag ser honom svinga svärdet
Zuniga, då, vid profeten, är du dödens. Ah, jag förstår det mycket väl,
du arbetar på min undergång, för att intaga min plats, och därför har du
invecklat mig i denna dödsbringande strid ... det är bäst att jag genast
stöter ner dig, så att du dör före mig.» Och härmed fattade den falske
mannen affällingen om armen med en vansinnigs styrka, så att denne ej
kunde tänka på att undkomma. »Herre», svarade renegaten, »Revistye kan
ej lefva, det är ej möjligt; jag har själf sett honom dricka
giftdrycken.»

Under tiden hade man utstakat stridsplatsen. Enligt ömsesidig
öfverenskommelse skulle Revistye från motsatta stranden spränga öfver
bron mot Hassan, men kämparne skulle före fäktningen hvarken blotta sina
ansikten eller tala till hvarandra, och dessutom skulle de endast
betjäna sig af sina svärd. Öfverstekammargrefven ställde sig vid
stranden; tre böss-skott, som på hans befallning afskötos, förkunnade
att allt var i ordning. Ut ur slottet Revistyes portar framred en
lysande ryttareskara. Hassan och renegaten skådade upp mot höjden. Deras
öga föll på Revistye; det var otvifvelaktigt hans häst som stegrade sig
af stridslust. Det gamla huset Revistyes färger började nu blifva för
blotta ögat synliga på hans sköld. Det var hans hjälmbuske som de sågo
fladdra; just så svängde han sitt svärd; intet tvifvel återstod mer. När
han dånande sprängde öfver bron, utropade Hassan: »Han lefver — dö, din
hund!» och med dessa ord stötte han sin dolk ända till fästet i den
förrädiske renegatens hjärta. Förtviflan och raseri drefvo honom
därefter mot motståndaren. Deras sablar korsades, turkens klinga sprang;
säker på sin annalkande död slet Hassan sin dolk ur skidan och kastade
den mot sin fiende. Järnet inträngde i motståndarens bröst, klingan
sjönk ur hans händer, han föll ner på gräsmattan, och hästen, fri från
sin börda, flydde öfver fältet. Hassan sprang ner från sin häst, upptog
jublande svärdet Zuniga och framträdde till den fallne för att med vild
glädje mätta sig vid åsynen af sin fiendes död. Men huru bäfvade ej hans
hjärta tillsammans, när han i den öfvervunne motståndaren igenkände sin
syster; den skyddande hjälmen, de falska lockarna och skägget hade
fallit af henne, men hennes bristande öga hängde ännu fast vid honom.

Då vände han det eröfrade svärdet mot sitt eget bröst och föll död ner
vid sin systers sida.

I samma ögonblick utgick liktåget ur borgen Revistyes murar. Den siste
af den gamla släkten blef buren till grafven. Ögonblickets allvar grep
båda partierna, de upptogo sina döde och skildes utan strid.

Efter borgherrens död förföll slottet, dess sista inbyggare flyttade ner
i dalen. Ingen vet hvar den tappre borgherren och hans sköna gemål ligga
begrafna. Hassans ben hvila under ruinerna af fästet Levenz, men den
ödesdigra klingan skall hafva blifvit förd till Turkiet. Det går en
saga, att hon ännu en gång blixtrat i turkarnes och venetianarnas krig
mot hvarandra.

          [Illustration: Den siste som köper anden i flaskan.]




                       Den onde anden i flaskan.


                     Efter Fr. de la Motte-Fouqué.

Den unge tyske köpmannen Richard hade ärft en vacker egendom och mycket
penningar efter sina föräldrar. Men då för tiden var det onda och hårda
tider i Tyskland, ty ett långt krig förödde städer och byar, och så
upphörde nästan helt och hållet all handel och vandel.

Därför begaf sig Richard till Italien, till den rika och praktfulla
staden Venedig, som då för tiden ännu stod i handelsförbindelse med alla
trakter på jorden och därigenom hade kommit till omätliga rikedomar.
Under sådana omständigheter rådde där stor prakt och yppighet, och det
fattades naturligtvis ej tillfällen att där förstöra penningar och genom
slöseri råka i den största fattigdom.

Äfven Richard lefde yppigt och gladt i dogernas glänsande stad och
tänkte icke på handel och arbete, utan blott på huru han skulle kunna
roa sig. Intet var honom för dyrt, och på värdshuset, där hvarje afton
stadens rika odågor samlade sig, saknades han aldrig. Där drack man,
spelade, larmade och väsnades ända till morgonrodnadens inbrott; och
ofta förstörde han femtio dukater och ännu mera på några få timmar.
Richard såg tydligen huru flera af det lättsinniga sällskapet förslösade
all sin förmögenhet och huru de, sedan de förlorat sina penningar och
alldeles ruinerat sig, föraktades af alla sina dryckes- och spelbröder.
Han såg allt detta, men blef dock ej vis däraf, och så tog det inom kort
tid slut med all hans förmögenhet och med detsamma äfven med hans
lustiga lif, ty hans kamrater kommo snart under fund med, huru illa det
stod till med hans kassa.

Bland de larmande bröderna på värdshuset hade han i synnerhet observerat
en spanior, som dock icke deltog i det vilda lifvet ända till dagens
inbrott och gjorde natten till dag, utan som vanligen blott såg på de
vilda uppträdena. Han förblef därvid nästan alltid tyst och sluten inom
sig själf; på hans mörka och magra ansikte var en viss besynnerlig oro
lägrad. Dock var han gärna sedd af det vilda sällskapet, ty han sparade
alls icke på sina penningar, förlorade med samma lugn som han vann, och
mången gång bjöd han de utsväfvande sällarne hela veckor på fri
förtäring.

En afton satt Richard där ganska nedslagen, ty han måste tillstå för sig
själf, att snart skulle detta lustiga och härliga lif taga en ände för
honom. Midt emot honom satt spanioren och såg betydelsefullt på honom.
Hvad kunde måntro den mörka karlen vilja honom, då han gaf honom en vink
att följa sig? Vår tyske landsman lydde kallelsen och lät den
hemlighetsfulle främlingen föra sig till en öde trakt utanför staden,
där hans ledsagare gaf honom en vink att sätta sig vid hans sida på de
kringspridda spillrorna af en gammal, förfallen mur. Richard kände sig
ej särdeles väl till mods.

Men spanioren talade till honom: »Hör på, min gosse, med dina dukater
lider det synbarligen mot slutet. Om du är klok, kan du blifva satt i
tillfälle att hvarje ögonblick och hvarje timme af ditt lif förskaffa
dig så mycket penningar du vill. Jag är i besittning af ett medel
därtill, och skall sälja det åt dig för några få dukater.»

»Hvad», sade Richard, »ni kan verkligen hvarje ögonblick förskaffa er så
mycket penningar ni vill; hvarför vill ni då nödvändigt ha några
dukater, hvarför skall ni _sälja_ ert medel till mig och hvarför vill ni
egentligen göra er af med detsamma? — Allt det där begriper jag icke.»

»Jag skall tala öppet med er», svarade spanioren. »Kanske har ni någon
gång hört omtalas de små, fruktansvärda, men lyckligtvis sällsynta
varelser, som man kallar _galgmän_? De äro små, svarta figurer med horn
på hufvudet, och likna öfver hufvud taget sin mästare, satan själf. Man
bär dem på sig, inneslutna i små glasflaskor. Om någon äger en sådan
ande, så tillhör honom all lust och glädje och allt guld i världen så
länge han lefver, men hans själ är förfallen åt den onde, om ägaren dör
utan att först hafva skaffat den fruktansvärde anden i andra händer. Och
detta kan blott ske genom köp, i det man alltid tager något mindre för
anden än man själf gifvit. Min kostade mig 10 dukater; gif mig nio för
honom, så tillhör han er. — Jag för min del har mot min vilja kommit i
besittning af den farliga skatten, i det en skurk sålde den åt mig som
en natursällsynthet.»

Richard hade stor åstundan att skaffa sig en sådan talisman. Då kunde
han hoppas på att en lång tid få njuta af alla jordens fröjder; och när
han blifvit mätt på dem, hoppades han att lätt kunna blifva fri från den
onde gästen som han bar på sig. Men han hade redan så ofta blifvit
bedragen i Venedig, att han fruktade att äfven denna gång blifva dragen
vid näsan, hvilket han äfven öppet sade spanioren.

Mannen med galgmannen såg med besynnerliga blickar på sitt sällskap och
frågade honom om det vore sannolikt, att en, som gåfve sådana fester som
han, hade af nöden att bedraga en annan människa på några få dukater.

Richard ville dock våga så litet som möjligt och bjöd blott fem dukater.
»Narr», ropade spanioren, »för min del kan ni gärna ge mig blott en
dukat eller ett öre; jag bryr mig ej därom, blott jag blir fri från
honom. Jag begärde nio dukater blott för ert eget bästa och deras bästa
som efter er köpa den farlige talismanen, på det att icke allt för snart
någon skall köpa den för det minsta mynt i världen och sålunda
oåterkalleligen falla i djäfvulens klor. Ni vet ju att hvar och en måste
sälja den för lägre pris än han köpt den.»

Men Richard stod fast vid sitt anbud af fem dukater, räknade upp dem och
erhöll därför en glasflaska, hvari han vid stjärnornas sken såg ett
litet väsende med vildhet hoppa upp och ner. Han gjorde genast ett prof
med galgmannen, önskade sig köpesumman dubbelt tillbaka och —
ögonblickligen hade han tio dukater i handen.

Båda kommo tillbaka till värdshuset gladare än de gått därifrån, den ene
emedan han ägde en så värdefull skatt, den andre emedan han blifvit fri
från en så farlig ägodel. De muntra spelarne förvånades, då de sågo
dessa båda, som nyss förut varit så sorgsna, nu på en gång komma
tillbaka med så förnöjdt utseende.

Richard kunde nu slösa med fulla händer. Värden fick befallning, att vid
midnattstiden tillaga en präktig måltid, tillräcklig för att i flera
dagar hålla supbröderna i sus och dus. Men spanioren tog ej mer någon
del i allt detta. Redan vid midnattstiden sade han ett kort och godt
»lef väl!» till kamraterna. Några trodde sig sedan veta, att han genast
gått i kloster, för att i tagelskjorta och med ständiga böner försona
den börda han bar på sitt samvete. Honom hade alltså den lille anden i
flaskan ej gjort lycklig.

Huru nu Richard uppträdde och hvilket lif han förde, behöfva vi ej här
utförligare berätta; han var tillsammans och förslösade sina rikedomar i
sällskap med de mest illa beryktade personer, män och kvinnor, köpte sig
slott och gods och gaf präktiga fester. Det härligaste och dyrbaraste
som stod att få fick icke fattas. Men det låter äfven lätt tänka sig,
att han härunder sjönk allt djupare, att han dagligen blef gudlösare,
föraktligare och ärelösare.

Det var i synnerhet en kvinna, som vunnit stort inflytande öfver honom.
Med henne satt han en dag vid stranden af en liten klar bäck, som
slingrade sig genom parken på en af hans landtegendomar. En lång stund
skämtade och rasade de båda med hvarandra. Då såg flickan en liten
kedja, som låg omkring hans hals. Hon drog nyfiket fram densamma och
fick nu se galgmannen i flaskan, som hängde vid kedjan. Figuren i
flaskan gjorde tusende galna grimaser, hvaråt hon en lång stund hade
ganska roligt; men när hon närmare betraktade anden och varseblef hur
ful och otäck han såg ut, ropade hon förskräckt: »Fy då, det otäcktyget
är ju fulare än den äckligaste padda!» Därmed kastade hon flaskan i
vattnet.

Detta gick fortare än jag hunnit berätta det. Hvar och en kan föreställa
sig den lättsinnige Richards förskräckelse. Venetianskan kunde ej
begripa hvarför han var så utom sig. Richard sade henne dock ej orsaken
hvarför han ej ville låta trösta sig. Han föregaf, att flaskan hade
innehållit en natursällsynthet, som han hade fattat tycke för.

Sedan första skräcken var förbi, öfverlade Richard hvad som nu var att
göra. Galg- och gulddjäfvulen var borta, men han hade ju ännu sitt
slott, sina landtgods och egendomar och många dukater i sina fickor.
Sedan hans dåliga väninna lämnat honom, ville han framför allt veta,
huru många dukater han ännu ägde. Han stack därför handen i fickan och —
se han grep fatt i flaskan med galgmannen. Nu först begrep han hvad hans
egendom betydde — han kom ihåg, att det farliga väsendet aldrig skulle
vika från honom eller lämna honom utan att han sålde det, och han
jublade högt däröfver. — Ack, om han hade vetat huru mycken ångest han
ännu hade att utstå innan han blefve fri från anden, hade han ej jublat,
och han jublade ej heller mer, då han märkte, att den onde anden i
glaset hade antagit ett om möjligt ännu gräsligare och vidrigare
utseende än förut.

Hade Richard hittills lefvat högt, så fanns det nu inga gränser för hans
slöseri. Venedig, det rika, yppiga Venedig, kunde ofta icke anskaffa det
som hans fåfänga och oförnöjsamma sinne fordrade.

Så fortgick det lustigt en tid, tills vår man lades på sjukbädden, där
hans tillstånd med hvarje dag blef allt sämre. Väl bad han sin galgman
att bota honom, men denne brydde sig ej därom, och äfven läkarens konst
förslog icke att så hastigt till hälsan återställa en genom lättsinnigt
lefnadssätt förstörd natur. Själf skulle han kanske bäst kunnat göra det
genom återhållsamhet och måttlighet, men han saknade allvarlig vilja.

Medan han låg där, hade han en natt en högst besynnerlig och upprörande
dröm. Det föreföll honom, som om medikamentsflaskorna, som stodo på
bordet framför hans säng, hade börjat röra sig; en af dem dansade och
sprang klingande mot de andra flaskornas hals och mage. Det var just
flaskan med galgmannen. Och vidare drömde han huru han bad och bönföll
hos galgmannen, att denne måtte hjälpa honom, och att han, om han ej
kunde det, åtminstone ej skulle slå sönder de andra flaskorna; men
mannen endast dansade och sjöng i flaskan:

   »Så lustigt det är att få pina
   min usla, eländiga slaf!
   En gång i ett svafvelhett haf
   du straffas för synderna dina.
   Ja, ligg där och sucka och stöna och flämta,
   med djäfvulen duger det inte att skämta!»

Och därmed gjorde sig galgmannen lång och tunn som en tråd, och kröp upp
ur det tillslutna glaset, ehuru Richard gjorde sig all möda att hålla
fast proppen; slutligen blef det af den långa tråden en hög, tunn och
svart gestalt, som på ett hemskt sätt utbredde ett par läderlappsvingar,
började att dansa och därvid slog med de otäcka vingarna. Ja, till sist
lade gestalten sitt kalla och grofva bröst på Richards kropp, vingarna
omslöto allt hårdare den stönande, och läderlappsögonen stirrade
fruktansvärdt hotande på den drömmande.

Då vaknade Richard, badande i kallsvett, och det var honom, som om en
svart padda skyndsamt kröp ifrån hans bröst ner öfver kroppen och smög
in i nattrocksfickan, och när han tog dit med handen, fann han där den
hemska flaskan. — Ack, den stackars rike mannen hade ännu många onda
drömmar, som kommo honom att darra. Men drömmarna skulle ej hafva varit
så svåra, och skulle ej med hvarje natt blifvit värre, om han blott
förbättrat sin lefnadsvandel.

Under det han sålunda med fruktan och bäfvan tillbringade sina nätter,
fylld af stigande ångest och förskräckelse, ringde han ofta på sina
tjänare; men dessa sofvo som stockar, och ingen kom. Månne den onde
anden i flaskan äfven var skuld därtill?

Sålunda befann sig Richard för det mesta ensam under sin sjukdom, ensam
med sitt onda samvete, ensam med de förskräckliga syner som förföljde
honom. Därför tänkte han dag och natt blott därpå, huru han skulle kunna
göra sig fri från galgmannen.

Då föll han på den onda tanken, att spela sin förhatliga besittning i
händerna på sin hederliga läkare. Denne, som var en lärd man och en stor
naturforskare, erbjöd sig visserligen att köpa det sällsamma väsendet
och afräkna betalningen därför på sitt läkarearvode; men då han ej var
rik, ville han blott gifva tre dukater därför. Ack, till det priset
sålde den sjuke det gärna, och de erhållna pengarna gaf han de fattiga,
åt hvilka han förut, då han bortslösade hundra tusentals dukater, ej gaf
ett öre. Men för att undgå satans klor, tillkastade han dem nu dessa
fattiga syndapenningar.

Innan han öfverlämnat galgmannen åt sin läkare, hade han ej glömt att
önska sig några duktiga stora säckar med dukater under sin säng. Då han
nu sålt galgmannen, sökte han efter skatten, om hvilken han med
bestämdhet visste, att den skulle finnas där. Men ingenstädes fann han
något. Men däremot hörde han af sina tjänare, att hans falska vänner och
väninnor ofta varit i hans rum när han låg i sina feberdrömmar. När han
nu därför vände sig till sin käresta och frågade efter sina dukater,
skrattade denna ut honom och sade honom gäckande midt i ansiktet, att
han hade feberfantasier, att han var en narr och blott inbillade sig att
han haft sådana skatter gömda under sin säng.

Hvad skulle han nu företaga sig, då hans penningar försvunnit och han
hade sålt galgmannen? — »Hm», tänkte han, »jag har ju ännu slott och
gods i tillräcklig mängd; dem skall jag sälja till hvad pris som helst».
Men han fick ej heller försälja dem.

Det fanns en dålig människa, som under de goda dagarna kallat honom sin
käraste vän, och i sitt förtroende till denne hade Richard gifvit honom
rena, oskrifna pappersblad, men försedda med hans namnteckning och
insegel, så att den käre vännen därofvanför blott behöfde skrifva hvad
han önskade. Hans underskrifna namn svarade för allt eller, rättare
sagdt, galgmannens trollmakt besörjde inlösningen af det föreskrifna.

Men nu, då han ville sälja sina besittningar, måste han till sin
förskräckelse erfara, att han ägde alldeles intet, ty på det fordom
tomma rummet på bladen stod i bästa rättsform skrifvet, att det och det
slottet, det och det landthuset, ja alla hans gods vore försålda för så
och så stor summa till den ene eller andre falske vännen. Han ägde
numera endast trettio dukater och ett hjärta fullt af förtrytelse öfver
usla vänners falska konster.

Då inträdde hans läkare, mot hvilken han for ut i hårda och vredgade
ordalag: »Ni kommer endast hit för att erhålla penningar; men gif mig
hellre ett gift, som kan befria mig från lifvets vedermödor. Några
penningar har jag ej mer i behåll.»

»Behåll edra penningar, värdaste herre», svarade den lärde mannen; »jag
har aldrig tjänat mina medmänniskor för penningar och belöning, ehuruväl
jag icke själf äger någon rikedom. — Emellertid har jag åt er uttänkt
ett mycket hälsosamt och stärkande läkemedel, det enda som måhända ännu
kan hjälpa er. Medan ni slumrade har jag ställt in det jämte recepter i
skåpet där borta. Vill ni gifva mig hvad jag lagt ut därför, blott två
dukater, så tillhör det er.» — De två dukaterna lämnades genast till
läkaren. »Farväl och blif snart riktigt frisk», sade denne och
aflägsnade sig. Richard sände tusende tacksägelser efter honom.

När han sedan såg efter i skåpet, fann han en flaska, inlindad i ett
skrifvet papper, och i flaskan såg han — å nyo den fruktansvärde anden,
som icke tycktes vilja skiljas ifrån honom. Men på papperet stod:
»Skurk, du ville fördärfva min själ, medan jag sökte att bota din kropp!
O, rädda din själ ur satans klor medan det ännu är möjligt!» — Ack,
dödligt förskräckt sjönk Richard tillsammans. Hade han ej för andra
gången köpt galgmannen för lumpna två dukater?

Nu tänkte han på att under skämt och lek narra sin återförvärfvade
egendom på den, som beröfvat honom en god del af hans gods. Men först
önskade han sig dubbelt så många dukater som han för några dagar sedan
hade haft under sängen. Denna skatt insatte han hos en växlare, som
ansågs för säker, och lät gifva sig ett kvitto på sina penningar. Nu,
tänkte han, har det ingen nöd, i synnerhet som han var trött på
vällefnad och trodde sig kunna lefva på små inkomster. Under skratt och
skämt köpte nu en af hans lättsinniga väninnor den besynnerliga
tingesten af honom för en dukat. Men i stället för att fly från sina
lättsinniga kamraters närhet, långt bort i ett främmande land, fortsatte
han flera månader att spela tärning och kort, larma och dricka; och som
han med slöseriet äfven lärt sig att skryta, så ville han nu visa, att
intet fattades honom.

Men då det ändå började att fattas honom penningar, begaf han sig till
växlaren, för att uttaga sina hos honom insatta penningar. Men där ville
ingen veta något hvarken af honom eller hans penningar. Man sade honom
öppet, att han var en narr eller något ännu värre, och när han
allvarsamt förtörnades däröfver och hänvisade på sin skuldsedel, som han
tog fram, då hade han endast ett oskrifvet, hvitt stycke papper att
uppvisa. Utan tvifvel hade växlaren skrifvit sitt kvitto med bedrägligt
bläck, som efter kort tid utplånades, utan att lämna något spår efter
sig. Sålunda var det ej heller denna gång någon välsignelse med
galgmannens pengar.

Hvad skulle Richard nu företaga sig? Svälta ihjäl ville han icke och
lika så litet bära hand på sig själf, ty han älskade ändå lifvet. Också
ägde han ännu några dukater, och så köpte han för en del af desamma en
liten låda med småkram, och för hvarje småsak i lådan hade han gifvit
ungefär 25 öre. Med detta kram drog han nu omkring och sålde sina
småsaker mot så hög betalning han möjligen kunde erhålla. Ofta måste han
nöja sig med den allra ringaste kost, ty hans inkomster tillstadde intet
öfverflödigt lefnadssätt. Dock gick det snart bättre med hans affär och
köparne betalade villigt hvad han begärde, så att han började tro, att
han med tiden åter kunde blifva en välmående man.

Men hvarifrån kom väl lyckans nya ynnest? — Den kom från galgmannen, som
han, utan att veta det, åter bar omkring med sig i sin kramlåda. — En
afton hade han kommit till härberget och satt ifrån sig sin låda, när en
af de kringstående, som besåg hans kram, frågade honom hvad det var för
en ful figur han hade inspärrad i en flaska, och som gjorde så
narraktiga rörelser. Då varseblef han med förskräckelse anden, som åter
inställt sig hos honom, och han bjöd ut sin galgman åt alla de
närvarande för 12 öre, ty 25 öre hade han själf gifvit för honom. Men
den som sålt den åt honom ville för intet pris köpa honom åter, och
rådde honom slutligen att han skulle vända sig till sin forna väninna,
som hade sålt flaskan tillsammans med en hop annat skräp.

Dit begaf han sig äfven, men blef jämte sitt kram kastad utför trappan.
Tjänarne sade honom, att de alla voro mycket bättre till mods sedan de
visste att den otäcka anden var ur huset. Just därför hade man sålt den,
emedan ingen kunde vara glad i dess närhet.

Ångest och förskräckelse öfverföll Richard, när han förgäfves bemödade
sig att blifva lös från djäfvulsmannen.

Han ville försöka om det skulle lyckas honom bättre på något annat
ställe, önskade sig därför åter omätligt mycket penningar och reste
därmed på ett lysande sätt till Rom. Här, menade han, skulle det ej
misslyckas för honom; men galgmannen dansade med hvarje dag allt galnare
och förnöjdare upp och ner i flaskan, liksom om hans tjänstetid nu snart
vore förbi och djäfvulen säker om Richard.

Vår olycksmänniska erhöll snart tillträde till de förnämsta och finaste
kretsar i Rom, då han ju hade tillräckligt med penningar. Men man höll
honom öfver allt för galen, emedan han för några få ören ville truga på
hvar och en sitt naturfenomen, öfver hvilket han skröt så mycket.

Hans förskräckelse, hans fasa steg med hvarje dag, hans drömmar blefvo
allt oroligare och vildare, ingenstädes fann han ro. Då hörde han
krigstrumman ljuda, och i sin förtviflan tog han värfning.

Men kulorna skonade honom, och lika så ifrigt som han kastat sig i
striden lika ifrigt drog han sig äfven tillbaka från densamma;
smattrandet af gevärssalvorna, trumpetstötarna och kulornas hvisslande,
t. o. m. krigsmusiken, allt var honom vedervärdigt och motbjudande.

Äfven i krigets vilda tumult fann han ej frid för sin själ, och tungt
låg den tanken på honom och allt tyngre föll den öfver hans hjärta: hvad
det väl skulle blifva af honom om han stannade på valplatsen.

Så drog han å nye bort utan att komma till något beslut om hvad han
skulle företaga sig. Uttröttad och förföljd af förskräckliga bilder
sökte han hvila i djupet af en skog. Här föll han i sömn. Hans trötthet
var så stor, att han förgäfves sökte resa sig, när en dundrande stämma
skallade i hans öra: »Är du död eller lefvande, hund, så säg det, så
slipper man plottra bort sitt krut onödigtvis?»

Richard såg nu upp och varseblef, att några kringströfvande soldater
redan bemäktigat sig hans väl fyllda rensel, hans häst och hvad han för
öfrigt ägde. Detta allt togo de ifrån honom, men ingen af dem ville
gifva så mycket som tre öre för flaskan med galgmannen.

»Din narr», sade en, »den _tager_ jag, men ingen betalning ger jag för
den». Och därmed tog han den och stoppade den på sig.

»Tag den gärna», sade Richard, »men jag fruktar att den inte stannar hos
er om ni inte har köpt den riktigt». — Men soldaten skrattade högt åt
varnaren och följde sina kamrater.

Richard såg ännu efter honom, då han kom att känna på sin ficka och så
öfvertyga sig att han åter hade den fruktansvärda figuren hos sig, såsom
om denne numera aldrig ärnade lämna honom. Men soldaten, som tagit den,
saknade den snart och vände åter om till Richard, ty han trodde, att han
hade förlorat den sällsynta saken i gräset, och sökte nu ifrigt efter
densamma. Men Richard upprepade, att han ej skulle göra sig någon möda,
ty den sällsamma figuren skulle aldrig stanna hos honom om han ej gåfve
honom något därför. Tre öre vore visst icke för mycket, och därför
skulle han få den. Men soldaten ville endast gifva ett öre och därför
sålde Richard flaskan slutligen till detta pris. Han ägde nu intet mer
än detta enda öre. Men så lätta som hans fickor voro, så ljust blef det
äfven i hans själ.

Men hvad skulle han nu företaga sig? Dock, det skulle väl blifva någon
råd; han hade återvunnit sitt friska lefnadsmod sedan han kände sig
befriad från den börda som hittills tryckt honom. — Han gaf sig åter in
bland krigsfolket; nu tjänade han ett annat parti och denna gång som
simpel fotknekt, ej som förut till häst och följd af många tjänare.

Förut hade han alla fickorna fulla med dukater, nu blott ett enda öre i
en tom läderpung.

Efter gammal vana ville han på en aflöningsdag försöka sin lycka i spel.
Till en början vann han, vann mycket, men till slut förlorade han allt,
och ingen kamrat ville låna honom några ören. Af förargelse tog han nu
upp patronerna ur sin ficka och satte ut dem samt förlorade dem just
till den soldaten, åt hvilken han hade sålt sin galgman, ty där denne
var, där dröjde äfven den nyckfulla lyckan.

Följande morgon kom korporalen in i tältet och ropade: »Hör på, där,
generalinspektören skall i dag besiktiga hvarje man, och den som inte
har sin mundering eller sina vapen i ordning eller den som har slarfvat
bort sina patroner blir skjuten utan nåd och barmhärtighet.»

Richard var ännu ägare till fem halfören, med hvilka han, sedan han
länge förgäfves sprungit omkring i alla tält för att förskaffa sig
ammunition, slutligen kom till den soldat, som hade tagit hans galgman
och sedan på spel hans aflöning. Denne lämnade honom nu efter många
böner af barmhärtighet för fem halfören fem patroner, emedan han hade
sådant till öfverlopps och ville gälla för en god kamrat.

Mönstringen gick lyckligt förbi utan att någon man blef skjuten. En
mängd krigsfolk strömmade nu till krogstånden, men Richard icke, ty han
ägde ej ett öre utan satt och tuggade förargad på ett stycke torrt bröd.
»Ack», suckade han, »om jag nu hade en hand full dukater af dem som jag
slösat bort!» Och se — dukaterna befunno sig genast i hans hand. Då
förskräcktes han högeligen, ty tanken på galgmannen föll honom genast
in. I själfva verket hade äfven den lille svartkonstnären åter ganska
riktigt inställt sig hos honom; flaskan hade nämligen, invecklad i
papper som en patron, legat i kamratens patrontaska och följt med då
Richard köpte patronerna. Detta erfor han af kamraten, då denne af honom
återfordrade sin galgman, hvilken han af misstag gifvit honom i stället
för en patron.

Huru gärna återgaf ej Richard den hemska anden. Men den vek ej bort
ifrån honom, utan inställde sig alltid å nyo hos honom. Då öfverfölls
han af modlöshet och grym fasa — han kastade med afsky dukaterna ifrån
sig och sprang så långt hans ben buro honom in i djupa skogen, där han
sent på natten trött och vanmäktig sjönk ner på marken invid ett torrt
träd och där han för att lindra sin brännande törst önskade sig en
flaska vatten.

I ögonblicket var vattenflaskan där, men han ville ej röra vid henne.
Stundom kalla, stundom heta rysningar öfverforo honom, då han i stället
för vattenflaskan mellan sina händer kände den iskalla flaskan med dess
fruktansvärda innehåll. Kallsvetten flöt ifrån hans panna. I förtviflan
reste han sig, han fruktade för sig själf och sprang tvärs öfver fält,
öfver häckar och buskar till den mörkaste delen af skogen.

Här försjönk han i vanmakt — men ingen välgörande sömn slöt honom i sina
armar, endast gräsliga drömmar marterade hans själ. Det föreföll honom,
som smöge sig galgmannen åter ut ur flaskan och lade sig med en
fruktansvärd tyngd på hans bröst. »Ack», suckade han, »vik ifrån mig,
onde ande, du tillhör mig ej mer; jag har ju sålt dig!»

»Den handeln gäller icke — gäller icke», grinade anden. »Du har köpt mig
tillbaka för ett halföre med patronorna; du hade kunnat få mig för ännu
bättre pris. Men under halföret finnes det intet mynt. Jag skall aldrig
mer vika från dig; på dig är jag nu säker.»

Då vaknade den arme mannen med det onda samvetet och sprang till en
klippa, därifrån slungade han flaskan i djupet; men i nästa ögonblick
var hon åter i hans ficka.

»Ve mig, ve mig», skrek han genom nattens mörker; »ve, ve mig! Fordom
var det min glädje då flaskan kom tillbaka, nu är det en börda, som
trycker mig till jorden.»

Lik en rasande sprang han omkring under den långa, långa natten, och vid
hvarje steg klingade flaskan, hvari han hade galgmannen, i hans ficka.
Tidigt på morgonen tog han flaskan, kastade den för sina fötter och
trampade i raseri på henne; men den som var i flaskan tålde ej länge
detta, ty den återtog sin plats i Richards ficka, och i den pinades öra
ljöd galgmannens hesa skratt.

»Ack, du djäfvul», ropade han vredgad, »lämna mig!» Men han fick ej
något annat svar än den onde andens hånskratt i flaskan.

Richard sökte nu efter ett mynt, som var mindre än ett halföre; han
frågade öfver allt efter ett sådant, men utan att finna något; däremot
blef han öfver allt ordentligt utskrattad, emedan han ville hafva
någonting så värdelöst och som på köpet icke en gång fanns till. Så gick
dag efter dag och månad efter månad — månader fulla af helvetiska kval.
Ack, nu måste han väl uppgifva förhoppningen att blifva fri från den
onde anden; dock blef hans önskan därom med hvarje dag allt ifrigare och
mera brinnande.

En eftermiddag hade den olycklige förirrat sig i en öde trakt, full af
klippor. Nästan vanmäktig låg han där, då tunga slag af hästhofvar
plötsligen hördes ljuda i närheten. Och på en hög, svart häst sprängde
en storväxt man fram. Ryttaren såg så hemsk ut, som om han vore olyckan
i egen person. Han bar en präktig, glänsande dräkt, öfver hvilken en
blodröd kappa fladdrade, och hennes färg var så bjärt och lysande, att
man ryste när man såg på henne. Richard bäfvade, när han såg den hemske
mannen stanna framför sig.

»Hvarför är du så bedröfvad, kamrat?» ropade den obekante med skarp
stämma till honom; »du ser ut som en, hvilken lyckan illa misshandlat!
Är du köpman? har man skinnat dig? har du köpt dyrare än du åter kan
sälja, hvasa?»

»Ty värr, ty värr», stönade den olycklige.

»Om ej allt bedrager mig», fortfor rödkappan, »så är du den narraktige
karlen, som i hela landet söker efter ett fjärdedels öre! Om det så är,
så förer du med dig en ond gäst, som redan har bringat olycka öfver
mången jordens son; sannolikt vill du blifva fri från någonting, som man
kallar ’galgmannen’ — är det inte så?»

»Jo, jo, så är det», ljöd det bäfvande svaret.

»Nåja, ännu är inte allt förloradt!» tröstade den andre; »den anden
skall du nog bli fri ifrån. Jag söker sedan lång tid tillbaka en
galgman, och har just för den sakens skull ridit efter dig några veckor.
Jag vet hela förhållandet med den farlige lille djäfvulen. Visserligen
har du gifvit alldeles för litet för honom, och nu finnes det ej något
mynt som är så litet, att man kan köpa din egendom af dig, åtminstone
har inte jag kunnat finna något fjärdedels öre, huru mycket jag än
dragit omkring i världen. Men jag skall nog hjälpa dig, om du blott
följer mitt råd.»

»Några få mil härifrån, på andra sidan om berget, bor en furste, som
endast tänker på att jaga. Denna passion kommer en gång att stå honom
ganska dyrt; i morgon skall han stöta på ett vilddjur, som han ej kan
betvinga med spjut och svärd. Men du kan skrämma bort det om du blott
håller galgmannen för dess ögon. Odjuret blir förskräckt för dennes
gräsliga utseende, och på detta sätt skall du hafva räddat lifvet på den
väldige jägaren. Dröj därför på detta ställe till midnatt, och när månen
står öfver den där klippan, då, men hvarken förr eller senare, skall du
gå genom den mörka klyftan till vänster — söla ej, skynda ej; gå ej för
långsamt, ej för hastigt, så skall du komma fram just i det ögonblick,
då vilddjuret anfaller den furstlige jägaren för att döda honom. Angrip
det utan fruktan; det skall med säkerhet vika tillbaka för galgmannen
och störta sig ner från den branta hafsstranden. Begär då af fursten
ingen annan belöning än att han för din skull låter prägla några
fjärdedels ören, af hvilka jag skall passa på och växla till mig några,
och för ett af dem skall jag köpa din hemska skatt. Mig finner du vid
»den svarta brunnen»; hvarje barn kan säga dig hvar den är belägen.»

Så hastigt som han kommit, lika hastigt var rödkappan försvunnen på sin
häst. Darrande och bäfvande följde Richard den gifna anvisningen.
Ehuruväl intet särskildt hände honom, föreföll honom dock hans
midnattspromenad hemsk och ryslig, ty det var öde omkring honom, och han
darrade vid hvarje steg, emedan han hade ett ondt samvete.

Morgonrodnaden började visa sig. Då blef det honom lättare om hjärtat.
Sköna ljus, sköna solstråle! — Ljuset upplyser allt, äfven själens
grubblerier, och värme drager in i det hjärta, där förut köld och tomhet
härskade. Ja, värme och ljus äro lif!

Och riktigt, Richard kom i rättan tid till det ställe, där fursten höll
på att dödas af ett vilddjur, som liknade en apa med lejongap och klor,
och som var hårbeväxt, ludet och jättestort. Om Richard ej fruktat för
den eviga fördömelsen, så skulle han helt visst hafva flytt odjuret så
fort som hans ben förmått bära honom. Men nu gick han lös på draken,
hållande en knölpåk i ena handen och flaskan med galgmannen i den andra.
Så snart odjuret fick sikte på honom eller, rättare sagdt, på flaskan,
flydde det under tjut och vilda skrik, och Richard, som blef modig genom
odjurets flykt, förföljde det ända tills det störtade sig ner i hafvet
från den branta kusten.

Den räddade fursten tackade sin befriare både med hand och mun och
lofvade honom allt hvad som stod i hans förmåga att göra.

Men Richard nekade att mottaga några gåfvor och åstundade intet annat än
att fursten för Guds skull och af tacksamhet mot sin räddare skulle låta
prägla några fjärdedels ören. — Fursten såg med stora ögon på den
bönfallande och tänkte: Mod kan den där karlen nog ha, men helt visst
har han några skrufvar lösa i hufvudet.

Men det var i hjärtat Richards sjukdom satt; där var han eländig och
sjuk intill döden. — Dock blefvo fjärdedelsörena präglade, som fursten
hade lofvat.

»Men vill ni då verkligen ej hafva något annat af mig?» frågade den höge
herrn.

»Nej, nådigaste herre, intet annat», svarade Richard — ty guld och gods
gällde i detta ögonblick för honom intet; han tänkte blott på huru han
skulle blifva fri från den förskräcklige galgmannen och sin odrägliga
ångest.

Dagen därpå begaf han sig till den svarta brunnen, som låg i en hemsk
ödemark, till hvilken man blott kunde komma genom en mörk remna i
klippan.

Richard genomvandrade hastigt en dyster bergsklyfta och såg sig nu på
alla sider omgifven af en vidsträckt bergskittel, vid hvars ena sida den
svarte mannens häst stod bunden och liksom förstenad, med den röda
kappan öfver ryggen, medan hästens herre själf tvättade sig i en
närbelägen källa, som uppkastade vatten så svart som beck. Ryttaren med
det korpsvarta ansiktet och den blodröda kappan såg nu så fruktansvärd
ut, att Richard började darra.

»Frukta icke unge man», sade ägaren till den spöklika hästen. »Jag är en
gång för alla en djäfvulens tjänare, en af dem som, besatta af
slöseriets demon, när de slutat sitt lustiga lif tillhöra djäfvulen med
hull och hår. Jag gör därför hvad min herre och mästare åstundar, emedan
jag ej kan annat. Han åter igen gör hvad jag vill, emedan han _måste_
det; vårt kontrakt lyder så. Men den knusslaren ger mig årligen blott
tvåhundratusen dukater för all den möda jag gör mig att bringa guld och
penningar bland de syndiga människobarnen. Men hvart kommer man med en
sådan spottstyfver, som pappa där nere består sina vänner! Det kostar
mig mycket mer att lefva. Därför behöfver jag en galgman, och när jag
har en sådan, kan jag på en dag göra ända på millioner, och det skall
jag också efter bästa förmåga göra. Jag kan nu i alla fall ej komma lös
ifrån satan, och därför vill jag på förhand pina honom litet, då jag i
alla fall en gång får betala det. — Tag nu hit galgmannen. — Här är
fjärdedels öret, som jag förskaffat mig. Behåll det som ett minne!»

Galgmannen öfvergick nu ifrån Richards ägo till den slösaktige, svarte
ryttaren. Figuren i flaskan såg mycket ond ut, och vred sig och gjorde
sig allt tyngre och tyngre.

»Vrid dig så mycket du vill, din satans afföda», sade rödkappan; »hvad
bryr jag mig därom! — Gör dig centnertung om du vill; jag skall nog veta
att göra dig liten och lätt, jag!»

Därmed svingade sig den svarte på sin gångare, och inom få ögonblick var
han försvunnen ur Richards åsyn.

Den senare var nu fri, han kände sig lugnare men ej glad. Han var
högtidlig, allvarsam och stilla till mods, som när man befinner sig på
väg till kyrkan. Ty ännu låg det forna lättsinniga lifvet tungt på hans
hjärta, och det onda samvetet pinade och kvalde honom. Däraf kom det
sig, att galgmannen ännu många månader förföljde honom i hans drömmar.
Alldeles fri från sina hjärte- och samvetskval blef han först när Gud
genom döden befriade honom från hans nöd redan i unga dagar.

Om det onda en gång fått makt öfver oss, så blir det allt svårare att
komma lös ur dess fjättrar, och endast långsamt återvända frid och ro i
den ångrande syndarens hjärta. Blott sällan fylles den djupt sjunknes
själ åter af innerlig och ren glädje.




                    Maruschka och de tolf månaderna.


                            Slovakisk saga.

För mycket länge sedan bodde en gång en moder tillsammans med tvenne
döttrar, af hvilka den ena var hennes eget barn, den andra hennes
styfdotter. Den senare hade ej glada dagar, ty hvarken mor eller syster
kunde tåla henne, därför att Maruschka var mycket vackrare än Holena.
Den förra visste visserligen ej hur vacker hon var, men så visste Holena
det så mycket bättre. Därför kunde Maruschka ej begripa hvarför moder
och dotter alltid blefvo allt elakare och började bannas så snart de
blott fingo sikte på den älskliga flickan. Och ju simplare arbete man
gaf henne, ju vackrare blef hon. Medan Holena prydde sig och ej gjorde
annat, måste Maruschka uträtta allt i huset: sopa, skura, koka, tvätta,
sy, spinna, väfva samt sköta trädgård och ladugård. Men allt detta
förminskade ej den flitiga dotterns skönhet, och äfven hennes vänlighet
blef densamma, trots alla de hårda ord hon fick uppbära af sin moder och
syster. När de båda sågo, att deras elakhet på intet sätt gjorde
Maruschka otålig, ja, att denna ständigt blef allt vänligare, ju elakare
de voro, då tänkte den elaka styfmodern: »Maruschka kan och får ej
längre blifva i huset. När gossarne här ifrån trakten komma för att se
sig om efter en hustru, så vilja de ej hafva Holena, emedan Maruschka är
vackrare och vänligare än min flicka.» Och så försökte hon på alla sätt
att bli fri från sitt styfbarn, och både moder och dotter pinade den
stackars flickan med svält, misshandlingar och hårda ord. Men trots allt
detta förlorade ej Maruschka tålamodet, utan uppblomstrade skönare dag
efter dag. Nu tänkte de stygga kvinnorna på nya elakheter.

Maruschka var mycket hemmastadd på äng och fält och hade äfven reda på
alla vägar och stigar i skogen. Hon kände hvarje blomma och hvarje träd,
hon pratade med fåglarna och utströdde brödsmulor åt dem på de stora
stenborden i skogssnåren, hon lyssnade till de surrande flugorna och
insekterna, när de samlade sig omkring kvarlefvorna af sin efterlämnade
måltid eller på annat sätt roade sig. Detta allt var nu mycket roligt
under vår- och sommartiden. Men nu var det vinter, och just nu föll det
Holena in att vilja hafva violblommor.

»Maruschka, gå ut i skogen och plocka mig en bukett violblommor. Jag
längtar så mycket efter den angenäma doften af sådana!» Så befallde hon
sin syster. — »Men, Herre Gud, hvad får du nu för ett infall? Jag har
aldrig hört talas om att violer blomstra under snön», svarade den
stackars flickan. — »Din odåga, vågar du motsäga mig, när jag befaller?
Gå genast till skogen, och om du inte har violer hem med dig, så slår
jag armar och ben af dig!» hotade Holena; och styfmodern tog fatt i
Maruschka, stötte ut henne genom dörren och slöt denna efter henne.
Flickan sprang bittert gråtande till skogen. Där låg snön fotshög, och
ingenstädes kunde man upptäcka ett fotspår.

Den stackars flickan irrade länge omkring, hungern plågade henne och
kölden kom henne att darra; hon bad till Gud, att han skulle taga henne
ur denna lidandets värld. Se, då varseblef hon i fjärran ett ljus. Hon
följde dess sken och kom upp på spetsen af ett berg; där brann en väldig
eld, omkring densamma lågo tolf stenar och på stenarna sutto tolf män.
Tre af dem voro gråskäggiga, tre något yngre, tre i medelåldern, men de
tre yngste voro de skönaste. Och alla skådade in i elden. Men de tolf
männen voro de tolf månaderna på året. Vintermånaden satt främst; han
hade hår och skägg så hvita som snö, och i handen bar han en hvit staf.
Maruschka förskräcktes och blef en stund stående förvånad; men därpå
fattade hon mod, trädde närmare och bad: »Godt folk, tillåt att jag
värmer mig litet vid elden, ty jag fryser så.» Vintermånaden nickade
vänligt och frågade henne: »Hvarför har du kommit, flicka; hvad söker du
här?» — »Jag söker violer», svarade Maruschka. — »Det är inte tid att
söka violer, när snön ligger öfver allt», sade vintermånaden. — »Jag vet
det nog», svarade Maruschka nedslagen, »men syster Holena och styfmor
hafva befallt mig att hämta violer från skogen, och om jag inte gör det,
så slå de armar och ben af mig. Gode herrar, sägen mig hvar jag skall
finna sådana!» Då reste sig vintermånaden, gick till den yngsta månaden,
lämnade honom sin staf och sade: »Broder Mars, sätt dig främst!» Månaden
Mars satte sig främst och svängde stafven öfver elden. I detta ögonblick
flammade lågan högre upp, snön började att smälta, trädens knoppar
svällde, under bokarna sköt gräset fram, i gräset växte mångfärgade
blommor och det var vår. Under buskarna dolde sig blommande violer, och
innan Maruschka hunnit hämta sig från sin förvåning, hade en mängd
sådana vuxit upp. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade Mars.
Maruschka plockade gladt tills hon hade bundit en stor blomsterbukett.
Därpå tackade hon månaderna och ilade glad hem. Visserligen förundrade
sig Holena och hennes mor, när de sågo Maruschka och den violbukett hon
hade fört med sig hem, men de gingo att öppna dörren för henne, och
violdoften utbredde sig genom hela huset. »Hvar har du plockat dem?»
frågade Holena vresigt. »Högt uppe på berget; där växte det en hel mängd
under buskarna», svarade Maruschka. Holena tog violerna, satte dem i sin
barm, luktade på dem och lät äfven modern lukta, men till systern sade
hon ej ens så mycket som: »Lukta du också!»

Andra dagen satt Holena åter sysslolös vid kakelugnen; då fick hon
plötsligt lust efter smultron. »Maruschka, gå ut i skogen och plocka
smultron åt mig!» befallde Holena. — »Herre Gud, kära syster», sade
Maruschka, »hvar skall jag få smultron ifrån; jag har aldrig hört, att
smultron växa under snön.» — »Jaså, du vågar motsäga mig, din otäcka
varelse. Gå genast till skogen, och om du inte har smultron med dig hem,
så slår jag sannerligen ihjäl dig!» ropade den elaka systern. Och
styfmodern tog åter igen fatt på Maruschka, stötte ut henne genom dörren
och läste till denna efter henne. Flickan gick bittert gråtande till
skogen och irrade länge omkring i fotshög snö. Då varseblef hon i
fjärran samma eld som dagen förut. Med glädje ilade hon dit. Åter satt
vintermånaden främst och de öfriga månaderna i en rad omkring elden.
»Godt folk, tillåt att jag värmer mig», bad Maruschka. Vintermånaden
nickade och sade: »Hvarför har du kommit åter; hvad söker du i dag?» —
»Jag söker smultron», svarade Maruschka. — »Det är inte tid att söka
smultron, när snön ligger på marken», sade vintermånaden. »Jag vet det
nog», svarade Maruschka nedslagen, »men syster Holena och min styfmor ha
befallt mig att plocka sådana, eljest slå de ihjäl mig. Gode herrar,
sägen mig, hvar jag skall finna sådana?» Vintermånaden reste sig och
gick till den månad, som satt midt emot honom, räckte sin staf åt honom
och sade: »Broder Juni, sätt dig främst.» Den sköna, vackra månaden Juni
satte sig främst och svängde stafven öfver elden. Och åter fladdrade
lågan upp, snön smälte, jorden grönskade, träden klädde sig med löf,
fåglarna började kvittra, välluktande blommor blomstrade i skogen och
det var sommar. Hvita stjärnor visade sig plötsligt som om någon hade
strött ut dem där. Och de hvita stjärnorna förvandlade sig till
smultron, och innan Maruschka visste ordet af, funnos många mogna sådana
på den gröna gräsmattan. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade Juni.
Maruschka plockade med glädje tills hon hade förklädet fullt. Därpå
tackade hon månaderna hjärtligt och skyndade hem. Holena och hennes
styfmor förundrade sig högeligen, när de sågo att Maruschka verkligen
hade förklädet fullt med smultron. De sprungo att öppna dörren, och
doften af smultronen utbredde sig genom hela huset. »Hvar har du plockat
dem?» frågade Holena hastigt. — »Högt uppe på berget; där växte det
många sådana under bokarna», svarade Maruschka. Holena tog smultronen,
åt sig mätt och gaf äfven sin mor att äta, men till Maruschka sade hon
ej: »Smaka du också!»

      [Illustration: Maruschka och de tolf månaderna. (Sid. 134)]

Holena hade ätit smultronen och så fick hon på tredje dagen lystnad
efter röda äpplen. »Gå till skogen, Maruschka, och plocka röda äpplen!»
befallde hon. — »Herre Gud, kära syster, hvarifrån skulle väl äpplen
kunna komma midt i vintern!» svarade den stackars flickan. — »Din odåga,
gå genast bort, och om du inte för röda, saftiga äpplen med tillbaka, så
slår jag dig sannerligen till döds!» hotade den elaka Holena. Styfmodern
grep Maruschka, stötte ut henne genom dörren och tillslöt denna efter
henne. Flickan sprang gråtande till skogen. Denna gång irrade hon ej
länge omkring, utan gick rakt upp till bergets topp, där den stora elden
brann och de tolf månaderna åter sutto tillsammans, vintermånaden
främst. »Käre vänner, tillåten att jag värmer mig vid elden; ännu är det
ganska kallt», bad Maruschka och framträdde till elden. Vintermånaden
nickade med hufvudet och frågade: »Hvarför har du kommit, och hvad söker
du denna gång?» — »Jag söker röda äpplen», svarade Maruschka. — »Det är
inte den tiden nu», svarade vintermånaden. — »Ack, det vet jag väl»,
sade Maruschka bedröfvad, »men syster Holena och min styfmor hafva
befallt mig att hämta dem röda och saftiga äpplen ur skogen, eljest slå
de ihjäl mig. Gode herrar, sägen mig, hvar skall jag finna sådana?» Då
reste sig vintermånaden, lämnade sin staf åt en af de äldre månaderna
och sade: »Broder September, sätt dig du främst i dag!» September satte
sig främst och svängde sin staf öfver elden. Elden glödde röd, snön
försvann, men träden klädde sig med friska löf, ett blad efter det andra
föll af och den kalla vinden spridde dem på den vissnade gräsmattan, ett
hit, ett annat dit. Men i bergssluttningarna blomstrade ännu några
höstblommor, i dalen vaggade grå askar sina hufvuden och under bokarna
växte höga ormbunkar och tät murgröna. Maruschka såg dock blott efter
ett stort äppelträd, mellan hvars grenar röda äpplen logo mot henne.
»Skynda dig att plocka, Maruschka», sade September. Maruschka lät ej
säga sig det två gånger, hon skakade och snart föll ett äpple ner. Hon
skakade ännu en gång och ett andra äpple föll. »Skynda dig nu hem,
Maruschka», sade månaden. Maruschka tog hastigt de båda äpplena, tackade
månaderna och skyndade glad hem. Återigen förundrade sig mor och syster,
när de sågo, att Maruschka förde med sig hem de begärda äpplena. »Hvar
har du plockat dem?» — »Högt upp på berget, de växa där, och ännu finns
det en hel mängd kvar», svarade Maruschka. — »Hvarför har du då ej tagit
flera med dig? Du har säkert ätit upp de andra på vägen?» ropade Holena
i vredesmod. — »Ack, kära syster, jag har ej ätit en bit. Jag skakade en
gång, då föll ett äpple ner; så skakade jag en gång till och då föll
ännu ett; men de tilläto mig ej att skaka längre utan befallde mig att
gå hem», sade Maruschka. — »Måtte den lede ta dig!» ropade Holena och
öfverföll Maruschka med hugg och slag. Denna utgöt heta tårar och bad
Gud, att han skulle taga henne till sig och ej längre låta henne
misshandlas af den elaka systern och styfmodern. Därpå sprang hon ut i
köket. Den lystna Holena började under tiden att äta på det ena äpplet.
Det smakade henne så förträffligt, att hon tyckte, att hon ännu aldrig i
sitt lif hade ätit något så godt. Styfmodern instämde däri. Då de hade
uppätit de två äpplena, hade de lust efter ännu mer. »Mamma, tag hit min
kappa, jag skall själf gå till skogen», sade Holena; »den där otäckan
skulle i alla fall bara gå och fnaska på äpplena efter vägen. Jag skall
snart nog finna stället och skaka ner dem allesammans, antingen det är
tillåtet eller icke!» Förgäfves afrådde modern henne. Holena skyndade
till skogen.

Öfver allt var det snö, och ingenstädes kunde man varseblifva ett
fotspår. Holena irrade dock länge omkring, ty hennes lystnad dref henne
allt längre framåt. Då varseblir hon i fjärran ett ljus; hon ilar dit.
Äfven hon kommer upp på toppen, där elden brinner, omkring hvilken de
tolf månaderna sitta. Holena förskräckes men fattar snart mod, går fram
till elden och sträcker fram händerna för att värma sig. Men hon frågar
ej månaderna: »Får jag värma mig?» och säger intet ord till dem. »Hvad
söker du här, hvarför har du kommit?» frågar vintermånaden förtretad. —
»Hvad angår det dig, din gamle narr; du behöfver inte veta hvad jag vill
och hvart jag går!» ger honom Holena till svar och vänder sig från elden
till skogen. Vintermånaden rynkar pannan och svingar sin staf öfver
hufvudet. I detta ögonblick mörknar himmelen, det börjar att snöa, en
isande vind drager genom skogen. Snart kan Holena ej se ett steg framför
sig, hon irrar omkring och faller i en snödrifva — — hennes lemmar
tröttna och stelna. Holena förbannar sin syster och den gode Guden.
Hennes lemmar förfrysa trots hennes varma kläder.

Länge väntar modern på Holena; hon ser ut genom fönstret, genom dörren,
men kan ej upptäcka dottern. Timme efter timme förgår, Holena kommer ej
tillbaka. »Kanske tycker hon så mycket om äpplena, att hon ej kan skilja
sig från dem», tänkte modern »jag får lof att se efter henne.» Också hon
tager på sig en kappa, knyter en halsduk på hufvudet och går att söka
Holena. Öfver allt visar sig snö för hennes ögon, ingenstädes varseblir
hon ett fotspår. Hon ropar Holena, ingen svarar. Så irrade äfven hon
länge omkring, snön föll ännu tätare, vinden blåste ännu isigare.

Under tiden kokade Maruschka maten och stillade kon, men hvarken Holena
eller styfmodern kommo tillbaka. »Jag kan undra hvar de dröja så länge!»
sade Maruschka till sig själf och satte sig till spinnrocken. Redan är
tenen full, det blir skymning i stugan, men hvarken Holena eller
styfmodern visa sig. »Herre Gud, det har säkert händt dem någon olycka!»
klagar den goda flickan och ser ut genom fönstret. Men himmelen strålade
full af stjärnor, jorden glänste af snön, och dock lät ingen se sig.
Bedröfvad tillslöt Maruschka fönstret och bad ett fader vår för syster
och styfmor. Andra dagen dröjde hon med frukosten ända till
middagstiden, men hvarken Holena eller styfmodern kommo hem. Båda hade
frusit ihjäl i skogen. Men den goda Maruschka fick ärfva det lilla
huset, kon och den lilla jordlappen, och snart fann hon äfven en man,
med hvilken hon lefde i frid och lycka. Och om de ej äro döda, så lefva
de än i dag.

                     [Illustration: I vargklyftan.]




                              Friskytten.


                       En jägarsaga från Böhmen.


                                   I.

Helt visst har du någon gång hört talas om fru Saga? Hon är ett
hemlighetsfullt och besynnerligt väsen, som gärna med tysta fotsteg
smyger öfver gamla slott och borgar, genom djupa, mörka skogar och
dystra bergsklyftor, och som öfver allt, där hon går fram, utbreder sin
gråa slöja; och om människorna icke med grof hand röra vid denna, så
berättar hon dem mången gång om de underbara saker, som slumra därunder.

I Böhmerskogens hjärta, där trenne branta bergspetsar uppstiga ur de
vilda, sammanvuxna skogssnåren, slår hon sig gärna ner och lyssnar till
suset af de urgamla granarna och ekarna, till björkarnas och lönnarnas
hviskande, till den käckt framspringande skogsbäckens muntra lek och
till det högljudda dånet af fallet vid jättekitteln — och af allt detta
sammansätter hon sin luftiga väfnad. »De fientlige bröderna» kallar
folket de tre bergsspetsarna. På hvar och en af dem hvilar en oerhörd
klippobelisk af nära nog mänsklig gestalt. Dessa obelisker skola fordom
hafva varit trenne jättebröder, som lefde i evig och blodig fejd, till
dess deras far, en mäktig trollkarl, förvandlade dem till döda klippor.

Hotande skåda de på hvarandra öfver den djupa dalkitteln, som vid deras
fötter ligger inklämd mellan höjderna.

»Vargklyftan» kallar folket den djupa dalen.

Likasom ruiner efter förstörda jättestäder klättra nerifrån
sönderkrossade stenmassor uppåt bergshöjderna, och mellan dem hämta
förvuxna bokar och tallar sin nödtorftiga näring. Trenne vilda
skogsfloder störta ner ofvanifrån genom mörka klippöppningar, icke gladt
sorlande som andra floder, öfver hvilka en azurblå himmel hvälfver sig,
utan svartfärgade af tallarnas mörka färg och de omgifvande dystra
klipporna. Sålunda brusa de ner och förena sig först i en vidt gapande
öppning, djupt under jordytan. — En sinnebild af de tre fientlige
bröderna, som också först i döden förenades.

Vindarnas sus i skogsjättarnas toppar, grodornas entoniga sång i den
sumpiga dalen, ett enstaka rop af någon uggla, allt kommer den vandrare
som förirrat sig hit i skymningen att känna sig underlig till mods. Och
under natten antager här allt utseendet af något kolossalt och
demoniskt. Om någon nattetid förirrar sig till det illa beryktade
stället, så får han höra allehanda hemska röster, tjutet af varulfvar
och skriet af fladdrande nattfåglar — och ve vandraren, om han väntar
sig hjälp nerifrån, där ett rödt, fladdrande ljus flammar och lågar —
aldrig vänder han då åter. Irrljuset lockar honom i fördärfvet; det är
lågor, som slå upp ur helvetet, tror folket och korsar sig. Knappast
finnes det någon, som vågar sig hit ens på ljusa dagen.

Men fru Saga är icke obekant med det rysliga stället. För många hundra
år sedan slog hon sig åter en gång ner vid vargklyftan och såg djupt där
nere i den hemska midnattsstunden tvenne mörka gestalter. Den ene var
jättestor och kolsvart och skrattade emellanåt djäfvulskt hånande; och
det var som hade hans ögon kastat blixtar af eld. »Och den natten, då
dag och natt äro lika länga, då tillhör du mig», sade den hemske och
framräckte en hand, som liknade klor åt den andra, mycket mindre
gestalten. Denne stod där i grön jaktrock, stödd på sin bössa, och det
var som om ett eldsken fladdrade omkring hans hufvud, så rödt glänste
hans hår och skägg. »Inte så hastigt, mästare», hväste han och tog ett
steg tillbaka. »Om jag skaffar dig ett nytt offer, så ger du mig en tids
uppskof, så lyder vår öfverenskommelse. Och om jag behöfver din hjälp
till hämnd och onda dåd, så måste du å nyo tjäna mig, det har du lofvat
mig vid helvetets portar. Du har redan på min begäran förtrollat hans
bössa, hvilket gjort honom förvirrad och orolig, och innan dagjämningens
midnattsstund gått förbi, är han här för att skaffa sig frikulor — gif
äfven honom sådana.»

»Sex träffa, den sjunde fäller», sade den svarte i kappan.

»Ja, den sjunde är din», försäkrade den röde; »hon försäkrar dig om
byte; mig om hämnd. Rikta kulan mot hennes kropp, hennes, som försmådde
mig. Han hoppas att med lyckokulor skjuta sig till både hustru och
skogvaktartjänst. Ve, ve då den stolta bruden!»

»Ännu har jag ingen makt öfver henne», brummade den svarte.

»Nå, så tag då ensamt honom, den dygdige Max. Tag bara emot det finger
han räcker dig, snart får du fatt i hela handen och därmed den
förhatliges både själ och kropp. Du kan vara säker på honom, ty den du
en gång fått tag uti, den släpper du aldrig.»

»Vid helvetets portar, _han_ eller _du_!» ropade den svarte och sjönk
ner i den flammande klippöppningen.


                                  II.

Den intressanta del af Böhmerskogen, till hvilken vi fört våra läsare,
ansågs i forna tider vara rik på guld; men nu för tiden talar man på sin
högsta höjd om denna trakt på grund af dess rikedom på villebråd. Den
täta skog, som här öfverkläder marken, utsträcker sig öfver otaliga
bergshöjder, kullar och dalar. Där finnas trakter, i hvilka ännu i
början af detta århundrade björn och varg, lodjur och mård samt andra
vilddjur funnos, till stor fara för annat matnyttigt villebråd. Att för
många århundraden sedan jägaren här gärna sökte och fann sin lycka, är
helt naturligt, och därför stod, så långt man kan minnas tillbaka, i
denna aflägsna och romantiska del af de böhmiska bergen ett urgammalt
jaktslott, i hvilket den vidt och bredt bekante och allmänt omtyckte
furstlige arfjägmästaren _Kuno_ bodde med sin familj. Den senare var ej
särdeles talrik. Den ensamma skogsborgen inneslöt, utom den gamle
jägaren, hans hustru och älskvärda dotter, Agatha, blott denna senares
lekkamrat och fostersyster, Anna, vidare en gammal piga och ändtligen
tvenne duktiga ynglingar i gröna kläder, som under förste jägmästarens
uppsikt lade sig vinn om att lära den ädla jaktkonsten.

En afton satt det gamla paret tillsammans under förtroligt samspråk.
Agatha stod vid den öppna dörren och skådade ut i den inbrytande
skymningen. Nu närmade sig en ung, ljuslockig jägare med skyndsamma
steg. Han sjöng sakta en sång för sig själf, men den klingade ej så
muntert som vanligt. Hastigt gick han igenom gallerporten upp på
slottsgården, och knappast inträdd kände han sig omfattad af ett par
mjuka armar. »Ack — i dag bringar du väl hem rikt byte? Du var väl
lycklig vid fågelskjutningen; du har säkert blifvit ’kung’? — Men så
tala då, käre Max!» Så utropade den älskliga jägmästardottern. — »Nej,
lyckan har åter flytt och bedragit mig hela dagen, från morgonen till
aftonen, min trogna flicka», svarade ynglingen förtretad; »jag måste ju
se och tåla att Kilian, den tjocke mjölnarens son, sköt ner fåglarna,
medan jag endast träffade fågelstången. Men för två timmar sedan vände
sig lyckan; då sköt jag den här bergsörnen och för en timme sedan en
präktig hjort i närheten af vargklyftan — och den måste jag skaffa hem
ännu före nattens inbrott, eljest ...»

»Det skall du vackert låta bli, min vän. Min far har erhållit goda
underrättelser från fursten, och han och mor vänta dig sedan en hel
timme», hviskade Agatha, hvarpå hon med högre röst fortsatte: »I afton
får du ej mer midt i natten begifva dig till det illa beryktade stället.
— Icke sant, far — Max skall stanna hemma?» ropade Agatha, i det hon
drog in den älskade i stugan.

»Jo, min son, det blir det bästa, och ej mindre godt är det, att lyckan
åter visat sig gynnsam mot dig, enligt hvad jag förnummit. Jag har något
att säga dig. Du vet att vi, jag och min gamla hustru, icke haft något
emot, att du sökt Agathas kärlek, emedan vi alltid trott, att du varit
rätte mannen för henne. Du har ju hittills vidt och bredt varit den
bäste skytten, och vi skola hoppas, att du ej heller nu förfelar ditt
mål, när det gäller att göra ditt mästerskott.»

Max tycktes ej vara så full af tillförsikt som fordom.

»Jag skulle vara säker därpå, liksom jag länge varit det», sade han
något klenmodigt, »om man inte — och det kan omöjligt vara på annat sätt
— från någon afundsjuk kamrats sida förtrollat min bössa ... öfver allt
hvad jag företager mig härskar en olycklig stjärna ... och mot en slik
olycka, menade Kasper i dag, hjälper blott ... hjälper blott en
frikula.»

»Hvad är detta för prat? ... Förtrollad ... frikula!» afbröt jägmästaren
högeligen förtörnad på den unge mannen. »Ett så syndigt tal skulle en
from jägare aldrig föra i sin mun ... sådant där kan anstå den röde
Kasper ... honom har jag länge känt som en skälm, drinkare och spelare,
och det sade jag den slyngeln midt i ansiktet, när han kom för att fria
till Agatha. Dock, så litet förtroende jag än hyser till den röde, om
dig Max kan jag ej tänka något ondt. Du har ju bestått din lärotid på
ett så vackert sätt, och ända hittills har du varit en rask och from
jägare och är mer hemmastadd i skogen än de fleste. Det finnes ingen,
som känner villebrådets vägar så väl som du, och ingen träffar som du så
säkert örnen i luften, och man känner sitt hjärta svälla af glädje, när
du höjer din stämma och deltager i jägarnes kör; ... men se dig för, att
du ej faller i frestelse ... i stället för att tänka på frikulor bör du
hellre tänka på vårt fromma jaktordspråk:

   »Käre skogsman min
   Nämn de trenne tingen,
   Du bör ha i ägo din
   För att träffa vingen?
   Skynda, säg mig det!»

Max hostade sakta och svarade:

   »Ho, hallå, kär’ skogsman min.
   Lätt jag gissar gåtan din:
   Kunskap, godt gevär och hund
   Jägarn skaffe sig på stund,
   Om i skogen han vill lycka ha;
   Eljest må han genast hemåt dra.»

»Det är bra», afbröt jägmästaren sin gunstling; »med dessa trenne saker
kan man lösa hvarje trolldom, och min stamfader betjänade sig ej af
någon bättre trolldom, när han först gjorde mästerskottet. Skulle det då
misslyckas för min måg?»

Mor och dotter sågo med kärleksfulla och glänsande ögon på den sålunda
uppmuntrade, och Max tryckte händerna på dem alla tre.

»Ja, ja, det är Guds skickelse att det har gått så», fortfor herr Kuno
efter en stunds tystnad; »och huru illa skulle ej vi ... eller snarare
huru illa skulle ej Agatha vara däran, om hon älskade dig och du ej vore
ett äkta jägarämne. Ty den som här vill blifva arfjägmästare måste vara
mera förtrogen med sitt vapen än någon annan; det är en gammal historia
och alla människor i trakten tala om den. Ännu har jag dock aldrig
kommit mig för att berätta dig huru det hänger tillsammans med den
saken. Men i dag passar det sig bra; tag dig därför en stol och hör på!»

Alla fyra slogo sig ner omkring familjebordet, och jägmästaren började:
»Vår nådige furstes stamfar anställde en gång en stor jakt. Likasom vid
dess början så ginge äfven vid dess slut bägarna lustigt laget om och
däremellan klingade valthornets trara, trara! — Därpå började man åter
jaga: Piff, paff! öfver äng och genom skog, genom dalar och klyftor drog
sig det muntra, lifliga följet allt djupare in bland bergen ... Ur den
täta skogen framrusade plötsligt en hvit hjort längs efter jägarnes led,
och på dess rygg var en naken man fastbunden. Det var en krypskytt, som
skogvaktaren i grannskapet och hans medhjälpare länge lurat på och som
nu råkat i sina fienders händer. — Men fursten var en medlidsam och
ädelmodig herre, som önskade att rädda den olycklige, och han lofvade
den som nedlade djuret till belöning denna jägmästaretjänst och
skogsslottet på köpet, där vi nu sitta så förtroligt tillsamman. Hej, så
de unga jägare sprungo upp!»

»Ja, jag lofvar det», upprepade fursten; »men vid min onåd», tillade
han, »förbjuder jag, att den olycklige mannen såras.» Detta kom mången
att studsa, som förut hade jublat. Men furstens raske lifskytt, som var
full af medlidande med den olycklige, besinnade sig ej länge. »Jag tror,
att jag med Guds hjälp vågar det, min nådige herre», sade han, i det han
anropade sitt skyddshelgon om hjälp — och sköt. Hjorten störtade och
krypskytten var räddad, ehuru hela hans kropp var illa medfaren af
törnbuskarna. — Den modige skytten var min stamfader. Han hette Kuno
liksom jag, och där på väggen hänger hans porträtt. Fursten höll sitt
ord. Men likasom det ofta sker här i världen, så uppstod också här snart
efteråt mycket ondt prat bland människorna, först hemligt, sedan allt
högljuddare, och slutligen hviskade bakdantarne i den nådige herrens
öra, att bössan varit laddad med en frikula, och en sådan frikula måste
ju träffa, äfven om man siktar i vädret ...»

»Frikulor!» afbröt Max orolig, »hvad tror ni om sådana, kan man lita på
dem?»

»Jag upprepar det ännu en gång för dig», svarade jägmästaren, »det är
satans snaror, min son, och på sådana syndiga saker skall en from jägare
icke ens tänka ... Men min stamfader var emellertid en from jägare, och
fursten visste, att han var det; dock, på det att en rättskaffens jägare
alltid måtte bo på slottet och vårda den furstliga skogen, fogade han
det villkoret vid sysslans erhållande, att hvar och en af min stamfars
efterträdare före tillträdet af sitt ämbete skulle göra sitt
mästerskott. När jag tillträdde platsen måste jag skjuta en ring ur
näbben på en målad träfågel, som gungade på ett tunnband. Nå — utom det
skottet har jag äfven gjort många andra lyckliga träffar. Men nu är jag
gammal och behöfver hvila. Därför har jag tidigt i dag uppvaktat min
nådige herre och sagt honom mina önskningar, och att min goda hustru ej
gifvit mig någon son men väl en vacker dotter. Och så sade jag, att jag
trodde vår herre skulle göra väl, om han snart utsåge en efterträdare åt
mig, och att jag ej visste någon bättre att föreslå honom än den, som en
gång hos mig skulle företräda en sons ställe — och så nämnde jag dig.»

Vid dessa ord lyssnade de båda unga ifrigt. Fader Kuno låtsade som om
han ej märkte något och fortfor:

»Vår nådige herre lät mig den gunsten vederfaras att bevilja mig min
begäran. Nu, min Max — nu gäller det. — Brud och arfjägmästarsyssla!
Ingendera utan den andra! — Som ni veta, äger just i dessa dagar en stor
skyttefest rum i närheten, och som det fogar sig så bra, så kommer på
vår nådige furstes föranstaltande vid detta tillfälle äfven ditt
profskott att afläggas. Om detta lyckas, så får Max på aftonen föra sin
fästmö som tillkommande fru arfjägmästarinna i dansen. Så fordrar gammal
sed, och den skola vi följa. Nå, barn, ären I nöjda härmed?»

Jublande omfamnade de trolofvade den gamle och firade denna afton för
andra gången sin förlofningsfest.

Men utanför fönstret stod en man i grön jaktdräkt och lyssnade med blekt
och förvridet ansikte, och han mumlade i sitt skägg: »Är det redan så
nära till profskjutningen! Nu gäller det att taga hämnd på den lycklige!
... Blifve det så ... och därtill hjälpe _Samiel_ — Samiel, hjälp!»


                                  III.

En tidig afton följde på den svala dagen. Månen började förmörkas. Grå
moln drogo öfver den stundom ännu synbara skifvan och lägrade sig öfver
trakten, som snart efteråt för ett ögonblick upplystes af en blixtstråle
vid yttersta kanten af horisonten. Rågskäran hade upphört med sitt
knarrande och orrhönan hade dragit sig tillbaka i löfskogen. Vid
ytterkanten af skogen på bergen visade sig den evigt vakna korpen, hvars
hesa toner tjäna den kloke räfven och det ädlare villebrådet som ett
varningstecken, så snart människosteg förnimmas. Men ur de fuktiga
dalarna och ur klyftorna stego oupphörliga moln af dimmor och sväfvade
bort som hvita klot öfver den mörka furuskogen. Allvarliga böjde tallar
och björkar sina hufvuden öfver klyftan, och de senares hvita stammar
liknade spöken i skogen, medan det susade som ett aflägset strängaspel
genom silfverpopplarnas blad, när de rördes hit och dit af vinden.

Men icke klingade det som strängaspel i bröstet på den som från bergets
höjd tankfullt skådade ner i den hemska klyftan. Tunga tankar och djup
fruktan genombäfvade hans själ. Han tänkte ej på de bortflyende
minuterna, han hörde ej klockslagen från bykyrkan där nere. Nu slog
klockan 11, och klagande trängde sig skogskapellets klocktoner till hans
öra. Den gamle eremiten vakade ännu, ty hvarje afton klämtade han själf
den elfte timmen.

Jägaren satte sig på en trädstam och stirrade framför sig. »Nog går det
an för fader Kuno att tala», sade han för sig själf; »han har fått sin
hustru utan att behöfva pinas som jag. Men jag — hvad skall det väl bli
af mig, af Agatha, om förtrollningen ej löses! Sedan flera veckor
förföljer mig en olycklig stjärna. Huru full var ej eljest alltid min
jaktväska. — Nu bär jag henne alltid tom hem. Har jag ej vid
fågelskjutningen undersökt hvarje skruf på min bössa, var ej allt blankt
och rent — och dock träffade jag blott fågelstången; och senast i
förgår, när hjorten rusade fram ur snåret och gick mig riktigt inom
skotthåll, då sköt jag bom på honom på tjugo stegs afstånd. Ännu hör jag
den röde Kaspers hånskratt, och hans gäckande ord klinga ännu i mitt
öra: »Din bössa är förtrollad», sade han, »och du måste lösa
förtrollningen, kamrat. Gå därför, när dagen börjar aftaga, till en
korsväg och drag med laddstocken eller en blodig värja en krets omkring
dig och ropa tre gånger på Samiel, den svarte jägaren. Innan du gjort
detta, träffar du intet lif, så noga du än undersöker ditt skjutgevär.
Och är förtrollningen riktigt god, så träffar du ej heller med något
annat gevär. Tro mig, du, här hjälper blott en frikula!» — Och nu är jag
på väg hit att skaffa mig frikulor.

Med dofva slag började tornuret just nu att förkunna den tolfte timmen.
»Fort till handling», ropade det inom honom, »jag står ju ej att hjälpa;
jag har ju lofvat Kasper att i natt, då fullständig månförmörkelse
inträffar, vara där nere i klyftan. — Ack, ännu hör jag hans hesa
stämma», fortfor han att tala för sig själf, »och huru han kallade mig
en kruka, som var rädd för spöken och det rysliga besöket i vargklyftan.
Ännu hör jag hur hans gälla skratt återljöd i skogen, när jag med hans
bössa i skymningen sköt den väldige bergsörnen ... och en frikula var
det likaledes med hvilken jag fällde den präktiga hjorten ... O, hvilken
fasa! ... jag har redan gått alltför långt på det ondas väg ... af
kärlek till Agatha heter det nu framåt!»

Och med snabba steg ilade han framåt. Han tänkte ej på att man alltid
kommer för tidigt men _aldrig_ för sent till att göra det onda.


                                  IV.

Den låga, som han hittills hade sett brinna djupt nere i klyftan, syntes
hafva slocknat för ett ögonblick. Men snart framtog den, som där nere
dref sin syndiga sysselsättning, ett halster och ställde det öfver
kolelden. Därpå blåste han äfven upp denna. Strax därpå belyste lågan å
nyo afgrunden med ett spökaktigt sken och visade den röde Kasper i
midten af trollkretsen.

Max steg under tiden ner utför den branta klippväggen. Allehanda slags
dimbilder döko upp, först till en början orediga och oklara, men så
småningom antagande tydligare former. Nu framsväfvade en skuggestalt och
stirrade, blek och vridande händerna, på jägaren, liksom ville den
besvärja honom att vända om och fly denna farliga omgifning.

Uppskakad vände sig grönrocken bort, ty från den dystra uppenbarelsen
syntes hans döda moders ansikte med klagande sorg i sitt uttryck stirra
mot honom. I detta ögonblick varseblef den röde nere mellan klipporna
den obeslutsamt dröjande. »Samiel vare prisad!» sade han för sig själf,
»Max kommer och jag får förlängd fritid.» Och uppåt höjden ropade han:
»Hallå, kamrat, hvarför dröjer du?»

Men denne stod där liksom förlamad af sin moders ande. »Se dit», stönade
han. »Jag kan ej komma längre!»

»Samiel, hjälp!» ljöd det nu djupt ner ur klyftan — och åter igen ropade
han till Max: »Din narr, se hit, ej dit!»

Skuggestalten var försvunnen, och en älsklig flicka sväfvade fram ur
dimman. Hon utsträckte först sina armar längtande mot jägaren och syntes
därpå vilja störta sig i vattenfallet. Nu upphörde försteningen, som
gripit Max. »Stanna, Agatha!» ropade han. »Se, jag kommer ju!» och nu
ilade han — men när han åter kastade sin blick mot höjden, var
skuggbilden försvunnen.

Under tiden var den röde Kasper ifrigt sysselsatt där nere i djupet med
att göra alla förberedelserna till den hemska handlingen. Och på marken
gick det ej mindre lifligt till. Öfver den yppiga mossan och gräset, som
växte på marken och klippblocken, kröpo ormslår och ödlor; lo och hiller
kommo och sågo sig nyfiket omkring med sina gröngnistrande ögon och
försvunno strax därpå. Men långt ifrån fjärran ljöd ett brusande och ett
hallå, hå! såsom när en stor och mäktig jägare drager fram med ett
talrikt jaktfölje. Emellanåt mullrade åskan, och tid efter annan for en
lysande blixt genom himmelens mörka moln. Det började blifva lif i
skogen; ugglor, flädermöss och andra ljusskygga djur flögo omkring,
bländade af eldskenet. De fladdrade ner från trädgrenarna och samlade
sig slutligen utanför trollkretsen, där de under hemska tjut tycktes
hviskande samspråka med de där liggande människobenen. Och när den röde
blåste på elden i trollkretsen just i detsamma som midnattstimmens sista
klockslag förklingade från det fjärran tornet, då hördes förskräckliga
rop ur klippornas remnor.

Nu uppritade den hemske mannen en dödskalle i kretsen med sin
hirschfängare, och doft ljöd hans besvärjelse under uggletjuten:

   »Samiel, Samiel, kom, o kom!
   Vid alla mörka andar,
   Samiel, Samiel, kom, o kom!»

Då bäfvade och suckade de hårda klipporna och ur underjordens rike
uppsteg Samiel, den svarte jägaren, hemsk att skåda.

Och Kasper störtade ner på jorden och stammade bäfvande: »Stå mig bi,
Samiel, vid kulstöpningen ... Ännu i denna stund öfverlämnar jag åt dig
min jaktkamrat, på det du må förlänga min fritid under tre år!» — »Vare
det så!» ljöd svaret, som gick genom märg och ben. »Vare det så. _Han_
eller _du_!»

Och en stark knall dundrade såsom om bergväggarna rundt omkring brustit,
ett hemskt och gällt skratt skallade och gaf återljud från de hårda
klipporna. — Men den fruktansvärde var försvunnen, såsom om han i samma
ögonblick hade sjunkit ner i jorden. Kasper förlorade både syn och
hörsel.

I detta ögonblick framträdde den bedårade Max på det sista
klipputsprånget öfver klyftan, belyst af trollkretsens rödt fladdrande
ljus. Han blickade med rysning ner på Kaspers syndiga arbete, ty denne
uppfriskade just nu elden under trefoten genom att på densamma lägga
klorna af den bergsörn, som Kasper för några dagar sedan skjutit. Några
sekunder stirrade han orörlig ner i den gapande afgrunden. Nattfåglarna
slogo vildare med sina vingar, och mellan och omkring dem smögo sig
spöklika skuggor.

Kasper varseblef sin kamrat högt öfver sitt hufvud. »Haf tack, Samiel»,
hviskade han, »jag har nu vunnit fritid; du skrämde mig just duktigt. —
Hör på, kamrat», ropade han därpå högt, »hvad tusan dröjer du så länge
för?» — Max skyndade ner öfver skarpa stenar och bedrägliga rullblock,
öfver klyftor fyllda af förmultnade ämnen, där hvarje steg var en
lifsfara, öfver klippblock och sönderslagna skogens jättar. »Hvad skall
jag göra?» frågade han beslutsamt, när han stod ofvanför den röde. Men
denne drog in honom i den af dödskallar och människoben bildade
trollkretsen. »En sådan där krets är ett godt skydd mot allt
djäfvulstyg», försäkrade han. »Och gif nu noga akt, kamrat, på hvad jag
slår i stöpslefven för att gjuta lyckokulorna, så att du äfven lär dig
det. Först bly blandadt med vismut och kvicksilfver, därpå vax och kol
och sönderstött glas af kyrkfönster och slutligen tre kulor, som en gång
förut träffat målet, högra ögat af en härfågel och det vänstra af ett
lodjur. _Probatum est!_» Nu kunde gjutningen börja; under tiden blef det
allt hemskare och rysligare i vargklyftan. Det såg ut som om basalt- och
skifferklipporna rest sig allt brantare och spetsigare. Lågorna under
trefoten slingrade sig upp i höjden efter de branta klippväggarna och
dansade upp och ner på dem, och ett klingande ljud hördes som när metall
stöter mot metall. Kasper grep efter en flaska »med en god dryck att
styrka sig med», som han uttryckte sig. Han bjöd äfven sin kamrat att
dricka, och medan han å nyo tog sig en duktig klunk sade han: »Nu kan
det svåra arbetet börja! Den, som har något af den här blandningen i
kroppen, kan djärft ställa sig framför ett batteri i samma ögonblick det
ger eld. Visserligen», tillade han för sig själf, »är det i alla fall
inte så hett som att stå inför den svarte!» Och högt tillade han: »Det
är tid att uttala trollformeln!» Därpå började han att ropa högt och
tydligt inåt klyftan: »Samiel, Samiel, stå mig bi i natt; signa min
trolldom, signa mitt bly med sju och nio och tre! Samiel, Samiel, stå
mig bi!»

Trollsoppan bubblade högt upp, blå och röda lågor slogo upp ur densamma.
Kasper böjde sig ner. Han göt frikulorna.

»En!» ropade han. Den första kulan föll ur formen. »En», återgaf ekot
hans ord. Ugglorna stirrade på hans förehafvande utan att röra sig. Men
månen hade helt och hållet dragit sig bakom molnen, vinden började tjuta
och åskan mullrade.

»Två!» ljöd nu Kaspers rop, och »två» skallade det åter ur bergen. Då
hördes en spöklik och hemsk prassling i buskarna. En grinande och torr
gammal gumma, hvars alla lemmar darrade, närmade sig trollkretsen.
Spöket var helt och hållet behängdt med ben och knotor af lik. Hvarthän
än ögat spanande vände sig, såg det endast andespökerier, och örat
fylldes oupphörligt af ljudet af dödas ben, som slogo mot hvarandra.
Dödsfåglarna hälsade den gamla med ett hest tjut och smekte henne med
sina vingar. Men hon böjde sig ner till knotorna, och lågorna sträckte
sig emot henne under det hon mumlade:

   »Till bröllopsdansen, till bröllopsdansen
   kär brudgum min!»

Max skådade med fasa på henne, men Kasper fattade stöpslefven. »Tre!»
ropade han. Den tredje kulan föll. »Tre», klingade det bland klipporna.
»En, två, tre!» ropade den gamle och kastade kulorna skramlande till Max
fötter.

Men på samma sätt som det kommit, försvann äfven detta spökeri bakom
klipporna. »Fyra», hördes nu Kaspers stämma. »Fyra, fyra, fyra, fyra!»
klingade det, som om ekot växte med hvarje rop. Det brakade i buskarna,
grufliga djäfvuls- och djurgestalter visade sig och försvunno åter.
Flåsande, gnäggande och larmande närmade sig i luften den vilda
jägarskaran, hundar skällde, hästar gnäggade, jakthornets gälla ton var
redan tydligen förnimbar, och uppskrämdt af jägarens närhet framilade
ett ondskefullt och illistigt vildsvin ur snåret och sprang rakt på
trollkretsen. Max drog sin hirschfängare, men det borstbeklädda djuret
reste sig på bakbenen och drog upp genom luften öfver de tvenne
friskyttarne.

»Fem!» ropade nu den nattlige arbetaren. »Fem, fem, fem, fem, fem»,
upprepades det hemska ljudet i klyftorna. Ugglorna fladdrade å nyo med
sina vingar och tjöto sitt »uhuhu», människobenen rasslade, hundar
skällde, piskor smällde, hästhofslag hördes och gnäggandet af
motspänstiga hästar träffade å nyo örat. En skock vargar störtade med
uppspärrade gap mot kretsen. Mekaniskt drog Max åter sin klinga, hans
enda vapen, medan den röde hånfullt skrattade; men stormen brusade bort
öfver de två kulstöparnes hufvuden. Piskade af hvirfvelvinden vältrade
sig de ovädersdigra molnen mot hvarandra.

Kasper bäfvade men fortsatte sitt fruktansvärda arbete. »Sex», klingade
hans stämma genom åskans buller. Med fasaväckande och hemskt skratt
återgaf ekot ropet sexfaldigt. Nu var den vilda jakten framme och drog
öfver friskyttarne, skakande luften med fruktansvärdt larm och tumult
som blef allt vildare och galnare. Klippväggarna bäfvade.

»Darra — det är den vilde jägaren och hans följe!» ropade Kasper, och af
förskräckelse tappade han stöpslefven. Luftandarna tjöto en sång genom
åska och storm, när de drogo förbi, som kom själen att bäfva och skar
igenom märg och ben. Den lössläppta stormen instämde i deras hemska sång
och rasade som om han ville lyfta jorden från sina grundfästen. Den
brusande vinden ryckte upp de största träd, klippstycken störtade ner
från höjderna i dalen, åskan dundrade utan uppehåll, lysande blixtrar
slingrade sig som ormar kring årtusenden gamla trädjättar och slogo dem
till marken, de darrade omkring Kaspers hufvud, jorden bäfvade och
öppnade sitt inre, nattgestalter uppstego, och öfver allt fladdrade blå
lågor upp.

Och under alla dessa nattliga fasor och allt detta buller ropade Kasper
med förtviflans stämma: »Sju, ve! — Samiel! Samiel, hjälp! — Sju, ve!» —
»Ve, ve», återskallade det tusenfaldigt ur klipporna. Max tumlade
halfdöd af förskräckelse ut ur trollkretsen. »Samiel, hjälp!» stönade
Kasper och störtade lik en död till marken.

»Här är jag», dånade genom klyftan ett ljud likt åskans — och han visade
sig, den fruktansvärde jägaranden, i fladdrande, rödflammande kappa,
sittande på en hög, svart häst, som frustade eld och lågor. I detta
ögonblick ljöd ettslaget från ett aflägset kyrktorn.

När den första timmens slag hade förklingat, försvann äfven hela
spökeriet som med ett trollslag. Med sina vingar förstörde nattfåglarna
trollkretsen, de glödande kolen slocknade, vinden stillnade af, åskan
dog bort i fjärran och snart rådde dödstystnad öfver allt.


                                   V.

Med blekt sken framträdde månen; dess mörka timme var förbi. Men inom
Max såg det mörkare och dystrare ut än någonsin. Han flög som jagad af
furier uppför klipporna från den hemska bergsklyftan och djupare in i
skogarnas natt. Han tänkte ej på den väg han tillryggalade, tills han
ändtligen uttröttad sjönk ner under ett träd på en mossbädd. De
förflutna timmarnas intryck lät honom ej hvila; han skulle hafva velat
springa vidare, men hans krafter nekade honom sin tjänst. Ljudet af
paddorna från det angränsande träsket, susandet af träden, hvilka
föreföllo honom som långa spöken, när en månstråle plötsligt belyste
dem; allt detta förskräckte honom. Ack, fordom hade han ju så lätt och
glad både dag och natt vandrat genom den vidsträckta skogen! Och nu?

Småningom blef det litet lugnare i hans själ; en bild af hans forna
lyckliga lif dök upp i hans inre. Han tänkte på den tid, då han som
gosse dragit ut från föräldrahyddan och funnit sitt hem i det trofasta
skogsslottet på andra sidan om trebrödraklippan. Och på en den
härligaste vårdag hade den gamle jägmästaren lagt sin dotters hand i
hans. Men nu hade det blifvit annorlunda, mycket annorlunda. En
förbannelse hvilade öfver allt hvad han företog sig; han, som eljest var
den bäste skytten, träffade nu aldrig mer målet. »Nu har jag hvad jag
behöfver; jag är säker på profskottet», ropade han, i det han djupt drog
efter andan, »men tänk om de visste hvad de sju kulorna kostade mig! Och
dock — om jag ej vågat försöket, skulle jag ju gått miste om både brud
och jägmästaretjänst. Intet annat val återstod mig ju, och så gick jag
till vargklyftan!»

Med namnet på detta förfärliga ställe öfverföll honom å nyo minnet af de
fasor han där upplefvat, han darrade liksom af feberdrömmar. Utmattad
stödde han sig mot en björkstam och tillslöt sina ögon för att ej se de
gestalter, som hans upphetsade fantasi skapade omkring honom. Men de
drogo dock förbi den olyckliges inre öga, och hans samvete plågade honom
å nyo. Så satt han där länge, länge utan att röra sig; måhända
förbarmade sig en lätt slummer öfver den olycklige.

Då väcktes han ur sin dvala af aflägsen sång, afbruten af orgeltoner.
Han lyssnade, han såg sig omkring, det var ej längre natt, morgonsolens
första strålar smögo sig genom det gröna löfhvalfvet och afspeglade sig
på det lilla skogskapellets fönster. O, han kände så väl denna fridens
ort; strax där invid hade den fromme eremiten Anselm sin cell. Hör! — Nu
ljöd sången högre, han förstod orden, han igenkände rösten, det var
Agathas röst. Liksom ett himlabud klingade den fromma psalmen ut genom
skogens ensamhet och ropade tröst åt den beklämdes hjärta.

Han reste sig och närmade sig beslutsamt detta ställe för from andakt
och såg genom fönstret in i helgedomen. Agatha knäböjde vid altaret; hon
hade just slutat sin sång, men hon bad ännu. Han ville bedja med henne,
men orden dogo på hans läppar. När han upplyfte sina händer vidrörde han
jaktväskan — hon var tung. De sju frikulorna lågo därinne. Och åter
vaknade hos honom minnet af den förflutna natten, han vågade ej beträda
det heliga rummet, han stannade utanför, försjunken i sorgliga tankar.

Ett sakta glädjerop kom honom att skåda upp; Agatha stod framför honom
med kinder rosiga af den friska morgonluften och den glada
öfverraskningen.

»Max», ropade hon, »är det du? — Du lefver! Tänk dig, tvenne gånger i
natt har vår gamle stamfaders bild fallit ner från väggen därhemma i
gästkammaren — andra gången just då klockan slog tolf. Jag ansåg det
vara af en elak betydelse, men Anna har pratat bort mina sorgliga
tankar. Men jag är ännu fortfarande mycket ängslig till mods ... Ack,
jag vågar knappast tänka därpå, att det i dag är vår bröllopsdag och att
du i dag skall göra profskjutningen. Därför steg jag upp så tidigt och
tog vägen till kapellet för att bedja för dig, för mig, för vår lycka.
Och nu har jag funnit dig här på samma ställe! Men huru blek du är, och
dina kläder äro ju alldeles genomvåta. Har du tillbringat hela natten i
skogen under det förskräckliga ovädret? Tala då! ... Men emellertid
lefver du, och något ondt har ej skett dig, och då kan ju allt åter
blifva godt!»

»Ännu kan allt åter blifva godt!» tröstade en djup stämma. Det var den
fromme fader Anselm, som hade spelat orgeln och nu närmade sig och
välsignande utbredde sina händer öfver brudparet. »Förliten eder i allt
uppå Herren och han skall föra allt till ett godt slut.» Därpå bröt han
en gren af vild myrten och gaf den åt den unga jungfrun som en brudgåfva
från hennes faderlige vän, som han sade. »Dessa myrtnar äro invigda»,
tillade han, »och skydda mot fara och olycka.»

Det unga paret gick nu stilla hemåt. Agatha var så öfverlycklig, att hon
ej ville falla sin vän besvärlig med många frågor. Max däremot kände sig
upprörd af stridande tankar och känslor. Rysande tänkte han på de sju
frikulor han förskaffat sig; han skulle hafva velat slunga dem långt
ifrån sig, och dock höll han krampaktigt fast dem, emedan han trodde,
att hela hans förhoppning berodde på dem. Nu framträdde de båda ur den
gröna skogen, och framför dem låg vid skogens kant en daggbesprängd,
fredlig dal, som på andra sidan skarpt begränsades af högt uppstigande
klippväggar. Smekande strök ängsmarken ända fram till foten af den nakna
klippan och omgjordade den med ett band, genomväfdt af blommor. Och det
var nästan som om den hårda klippan kände längtan till den späda
grönskan och dess doft, den nedsände nämligen en muntert porlande bäck i
dalen. Denna hälsade blommor och gräs, lägrade sig en stund som en liten
sjö i den klara solglansen, för att på andra sidan hoppande och dansande
åter rusa framåt till ett ställe, där han slutligen slingrade sig
omkring skogsslottet, som här låg i skogens bryn. I dess skugga smög sig
den förut öfvermodiga bäcken, lik en sedig, välberest vandrare, långsamt
bort, tills Elbens vågor upptogo honom och förde honom som en droppe ut
i det omätliga världshafvet.

Brudparet hade följt stranden af bäcken ända till skogsslottet, och där
förde Agatha med gladt hjärta sin trolofvade till sina föräldrar. Men
Max fruktade, att den gamle, hederlige jägmästarens skarpa öga skulle
kunna intränga i hans skäl och där läsa hans hemlighetsfulla
förehafvande.

»Nå Max», ropade den gamle muntert till honom, »det har varit en
förskräcklig natt; fruntimmerna hafva för din skull varit mycket
oroliga, ty de visste ej om du kommit hem. Men jag, för min del, tror
alltid att den käre Guden öfver allt vakar öfver en from jägare; han har
alltid varit i din närhet och i dag skall han äfven stå dig bi vid
profskjutningen. Var alltså vid godt mod och skaffa dig ett annat
utseende, sådant det anstår en duktig jägare och en glad brudgum. Eller
skulle det möjligen vara sant? Man har på senare tider sett dig ofta
umgås med den röde Kasper. Skulle min aning hafva någon grund?» tillade
han med djupt allvar, »skulle dina vägar ej alltid varit de rätta?»

»Fader!» ropade Max, djupt skakad, och fattade den gamles hand.

»Nå», fortfor denne, »jag hoppas och tror ju det bästa om dig, eljest
skulle visserligen ej — dock», fortfor han, afbrytande sig själf, »hören
I ej valthornet?»

Trara! trara! klingade det i detta ögonblick genom skogen.

»Skynda dig att fatta din bössa, Max», ropade den gamle; »gör dig
hastigt i ordning och kom efter; jag går ut i skogen att hälsa vår
nådige herre!»

Max tog ett hastigt farväl af moder och brud. »Var vid godt mod, min
älskade», sade han, i det han gick. »Jag skall nog träffa målet, och
ännu denna dag för jag dig till altaret.» Men hon kunde ej vara glad;
dock samlade bon allt sitt mod för att visa sin fästman ett muntert
ansikte.

Det var en lycka att hon ännu jämte sin mor hade mycket att ordna för
mottagandet af de många gästerna, så att hon ej kunde sysselsätta sig
med sina sorgliga tankar. Ändtligen var allt i ordning, och nu borde det
väl äfven börja taga slut med jakten. Då inträdde med lätta steg en
skara unga flickor på skogsslottets gård, och Anna, den kära
lekkamraten, omfamnade leende den sköna bruden. »Men, kära Agatha»,
ropade hon, »hvad betyder detta? Ännu ej brudklädd! — Och jakten är
redan slut, gästerna samla sig till profskjutningen, och här står bruden
och funderar och tänker på världens undergång ... Nej, hvad ser jag,
tårar falla ur dina älskliga ögon! ... När du borde jubla ...
Brudtärnorna, nästan hvarenda flicka i byn, vänta på dig därute för att
följa dig till kyrkan. Och se här är hufvudsaken!» — Med dessa ord
framräckte hon åt sin väninna en sidenkudde, på hvilken låg brudslöjan
och under densamma — invecklad i ett vackert omslag — brudkransen.
»Sköna, grönskande jungfrukrans, kom fram», sade hon och framräckte
skämtande sin väldoftande gåfva. Men, o, fasa! Hvad betydde väl detta? —
I stället för brudkransen låg där en likkrans.

»Nej, detta är då alldeles för tokigt!» ropade Anna bestört; »nu har den
gamla Greta bortbytt kransar. Hvad skola vi nu göra? Hvarifrån skola vi
i hast få en brudkrans?» — »Här finnas blomstrande myrtengrenar», sade
Agatha sedan hon hämtat sig från sin förskräckelse. »De äro invigda;
fader Anselm gaf mig dem i morse, fläta in dem i mitt hår, måhända skola
de bevara mig för vidare olyckshändelser.»

»Så präktigt!» utropade den lätt tröstade Anna, och gömde den hemska
begrafningskransen; »det passar sig alldeles utomordentligt bra. Men
skynda nu på. Nu komma alla flickorna!» och i detsamma inträdde tärnorna
och sjöngo:

   »Vi binda dig här en jungfrukrans
   och fläta därin blå band.
   Med sång vi föra dig och med dans
   till kärlekens lyckostrand.»

Anna instämde gladt i den muntra sången, hon pladdrade, skämtade och
skrattade, och därunder prydde hon med skicklig hand sin väninna, och
när man slutligen var färdig att draga i väg, hade hon ändtligen lyckats
framkalla ett leende på Agathas lappar.

»Så skall det vara», ropade hon. »Nu kan Max hafva sin glädje af dig,
när han ser dig så vackert smyckad; och så mycket lättare skall han
träffa målet vid profskjutningen. Men låt oss nu skynda ut i skogen!»

Så var då afgörandets stund kommen. Agathas hjärta klappade af rädd
bäfvan och sväfvade mellan hopp och fruktan för det som komma skulle.

Max delade visserligen icke den allmänna oron; han hade ju sina
frikulor. En af dem var tillräcklig till profskjutningen. Landsherren
var själf tillstädes vid jakten och observerade honom. Men äfven denna
gång förfelade den eljest så säkre skytten sitt mål. Fursten skakade på
hufvudet, och fader Kuno visste ej hvad han skulle säga om en sådan
oskicklighet. Kasper, den förste jägaren vid skogvakteriet, vek ej från
Max’ sida. Huru gärna skulle ej denne undvikit den obehagliga människan,
som vid hvarje felskott från Max’ sida utbrast i ett högt hånskratt.

»Du är ju en väldig skytt och på köpet en modig gosse», sade den röde
hånande. »Du bär din lycka i väskan och vågar ej gripa efter henne. Hvad
tror du väl din fästmö skall säga, när hon på sådant sätt mister sin
fästman?» Dessa och dylika ord af den röde gjorde ändtligen slut på Max
alla goda föresatser. Han grep hastigt efter sina kulor och gjorde de
underbaraste skott.

»Sådant där tycker jag om», sade fursten tillfredsställd vid jaktens
slut; »välan, unge jägare, ännu blott ett skott sådant som det sista,
och brud och jägmästartjänst tillhöra dig.»

Max laddade sitt gevär. »För sista gången», sade han sakta, »och så
aldrig mer. Måtte Gud nådeligen förlåta mig min synd!» Kulan kändes
tung, det var nästan som om hon bränt i hans hand, då han släppte ner
henne i gevärspipan. Det var den sjunde. Ett hest skratt hördes. Max
vände sig förskräckt om, men han varseblef blott den röde, som stod i
hans närhet och som hade följt honom såsom hans skugga.

»Sex träffa, den sjunde fäller», sade han med ett hånfullt grin, i det
han klättrade upp i ett träd, för att, som han sade, se sig om efter
bruden.

»Ser du den hvita dufvan där uppe i trädet?» sade fursten i detta
ögonblick; »skjut ner henne. Det är ingen trollkonst. Skynda dig innan
din fästmö kommer, eljest darrar du på handen.» — Den unge skytten lade
an och — —

»Max, skjut icke», ropade en bekant stämma, men skottet gick af, dufvan
flög sin väg — Agatha, som obemärkt närmat sig sjönk likblek ner.

Men äfven Kasper störtade blödande ner ifrån den gren, på hvilken han
suttit. »Helvetet ropar efter sitt offer!» utropade han med förtviflan,
och samtidigt hörde äfven de närvarande ett rysansvärdt och hemskt
hånskratt, utan att någon kunde säga hvarifrån det kom. I fasansväckande
toner upprepades det af ekot bakom trebrödraklippan, liksom hade det
kommit från vargklyftan. Och upp ur marken sträckte sig en svart
jättehand, den öppnade sig, den utbredde sina klor — —

»Han eller du!» ropade en förskräcklig stämma, och den röde var
försvunnen.

»Gud vare lofvad, hon är räddad!» sade fader Anselm, som hade upplyft
den bleka bruden. En svag rodnad började åter färga den hulda flickans
kinder, hennes ögon öppnade sig, hon lefde. Blott förskräckelse, ångest
och bäfvan hade kastat henne till marken. Max knäböjde uppskakad bredvid
henne och fattade hennes ännu kalla hand. Stum fasa målade sig på allas
ansikten.

Nu vände sig fursten med vredgad uppsyn till den unge jägaren. »Ett
svårt brott är här begånget ... blott du förmår lämna upplysning om
detsamma. Tala alltså, unge man! hvad har skett?»

»Ädle herre», svarade Max, »jag har begått en svår synd och är värd eder
onåd. Redan sedan flera veckor tillbaka var jag ett rof för förtviflan.
— Man hade förtrollat min bössa — — jag träffade aldrig mer mitt mål,
och då lyssnade jag till de förföriska orden af en, som i själfva verket
var min fiende, och som nu har fått sin förskräckliga lön. De sista
kulorna, som jag afskjutit ur min bössa, vore frikulor — jag har i hans
sällskap stöpt dem — i natt, i vargklyftan.»

Frikulor! — en rysning lopp genom alla de närvarande.

»Sådan skälm — en friskytt!» ropade fursten hotande. »Den som drifver
djäfvulskonster, den som med den onde sluter förbund, har förverkat sitt
lif. Så lyder lagen och den må hafva sin gång. Bort med den gudsförgätne
mannen!»

Fader Kuno hörde med djup bedröfvelse sin furstlige gynnares domslut.
Han kastade en bedjande blick på sin härskare, men denne vände sig bort,
mörk till sinnes. Agatha omfattade snyftande hans knän och bad om nåd
för sin älskare, alla dennes jaktkamrater förenade sig i böner om nåd
för den olycklige, som hittills varit en from och duktig jägare och
omtyckt af alla. Men fursten sade allvarligt och fast: »Genom mig talar
lagen, den får ej vrängas.» Dock skimrade något i hans öga, det var en
tår.

Då framträdde den ärevördige eremiten, och alla, fursten främst, böjde
sig ödmjukt för honom. »Nådigste herre», sade han, »låt mig säga ett
ord, som gäller mer än lagen. Det är den eviga kärlekens lifsord, som
vill rädda det som är förloradt och ej låta något hemfalla åt olyckan.
En gång framställde man en synderska för världens frälsare och frågade
honom, hvilken dom han fällde öfver henne; efter lagarna skulle hon
ljuta döden genom stening. Men Herren sade: ’Den utan synd är, han kaste
första stenen.’ Då bleknade alla syndarne och drogo sig tillbaka. Men
Herren sade: ’Hafva de ej dömt dig, så dömer jag dig ej heller; gack i
frid och synda ej härefter!’ Och denne här, som nu står inför dig som en
förbrytare, har hittills ansetts som en from jägare. Se dig omkring på
de bedjande; han har förvärfvat sig deras aktning och kärlek, och blott
i högsta nöd har han gifvit vika för frestelsen; men hvem är väl den som
vågar kasta första stenen? Gud har lagt härskaremakten i din hand, min
furstlige herre, men ej för att uttala dödsdomen öfver den förhörde utan
för att gifva nåd och lif!»

»Icke för att döda — utan för att benåda», sade fursten eftertänksamt.
Därpå upplyfte han sitt hufvud, vredens moln hade försvunnit från hans
panna. »För att benåda», sade han, »har Gud förlänat mig härskaremakten;
alltså förlåter jag dig, unge, bedårade man. Därför må du tacka honom,
den fromme förbedjaren, som med den gudomliga sanningens ord rört mitt
hjärta. Men på det du hädanefter så mycket kraftigare må kunna motstå
förförelsen, vill jag sätta en skyddsängel vid din sida, som kan bevara
dig för det ondas snaror.» — Och när han sagt detta, fattade han Agathas
hand och lade den i hennes älskares. Och i det han vände sig till
spelmännen, fortfor han: »Se så, spelen upp bröllopsmarschen; jag skall
själf föra brudparet till altaret.»

Han ville fatta Agathas hand, men djupt upprörd föll hon på knä för
fursten jämte sin trolofvade och framstammade innerliga tacksägelser.
Äfven den gamle jägmästaren fattade den gode furstens hand och knäböjde
för honom, men tala kunde han ej. Dock, den tår som långsamt rullade
utför hans kind, föll som en gnistrande diamant på den milde
landsfaderns hand.

Nu klingade hornen som inbjödo till bröllopståget, klockorna ljödo från
det angränsande kyrktornet och kallade de närvarande till kyrkan. Fader
Anselm utbredde välsignande sina händer öfver den ädle fursten och hans
folk och blickade under en innerlig bön tacksamt upp till himmelen.

Om den röde har man aldrig mer förnummit något, men fru Saga berättar,
att nattetid uppstiger han ur en bergspringa i vargklyftan, och hon
förtäljer, att det hemskt dansande, röda irrblosset är hans eldröda hår.




                      Klas Törnpåk eller ”Gå på”.


                 En gammal historia från Nedersachsen.

I Westphalen, ej långt från Minden, där det är godt om duktiga bönder,
lefde för många, många år sedan en byfogde i Dümmelshofen, som hette
Petter Törnpåk och som var en tålmodig och mild man, och därför älskad
af grannar och vänner; men för öfrigt var han af stor och jättelik växt
och så stark, att han vidt och bredt endast kallades starke Petter. Och
när han blef vred, gingo människorna 100 steg ur vägen för honom. Denne
byfogde i Dümmelshofen hade ett älsklingsuttryck, som han ofta begagnade
sig af och som var mycket gammalt inom hans familj; ty gamla hederliga
bondsläkter brukade där i trakten hålla lika mycket på vissa uttryck,
tanke- och ordspråk som adelsmän, hvilka förde fanor och sköld; och de
voro dessutom äfven mycket stolta öfver sin släkts ålder. Detta uttryck
var »gå på»; och som han så ofta förde det på läpparna, plägade äfven
många människor kalla honom »Petter gå på». Men det var äfven en
vidskepelse fäst vid ordet, som sedan flera århundraden fortplantat sig
hos Törnpåkarnes familj; de trodde nämligen, att det af deras barn, som
företrädesvis framför de andra begagnade sig af detta ord, skulle blifva
det duktigaste och lyckligaste. Men sitt ursprung hade ordet från
historien om ett gammalt äfventyr, som hade händt familjens
grundläggare. Denne var en skomakargesäll vid namn Klas, bördig från den
lilla staden Korbach i Waldeck. Då han en gång i sällskap med en annan
kamrat befann sig på vandring, och de längs efter floden Weser ginge
genom den djupa skogen till Minden, rusade en hungrig varg emot dem.
Klas’ kamrat inväntade ej odjuret utan sprang sin väg. Men Klas stannade
med beslutsamma blickar och åtbörder, tog sin vandringsstaf och
inväntade vargen; och när denne rusade på honom, körde han med en sådan
styrka in sin käpp i vargens öppna gap, att den gick tvärt igenom
vargens kropp och ut på andra sidan, hvarpå odjuret sträckte alla fyra
benen i vädret. Nu infann sig åter hans kamrat hos honom; men Klas gaf
honom ett duktigt kok stryk, emedan han var en feg och usel
storskräflare, och i sällskap med ett par kolare, som likaledes hade
åsett äfventyret, drog han vidare fram genom skogen och hvilade öfver
natten i närmaste by. Vargens päls hade han afdragit och bar nu denna
som ett segertecken på sin käpp för att sälja den till någon buntmakare
i närmaste stad. När Klas hade anländt till byhärberget, berättade
kolarne om hans strid med vargen, och alla bönder, drängar och flickor
lupo dit för att se på den unge skomakaren, som dödat en varg med sin
vandringsstaf, liksom konung David dödade Goliat med sin slunga. Och de
förundrade sig mycket, ty ynglingen såg ej så stark ut som han verkligen
var, och alla ville de se och känna på käppen; men flickorna togo i
honom endast med rysning. Det var för öfrigt en vanlig käpp, gjord af en
grof törnstam, som en bagare i Korbach hade skänkt den unge Klas, när
han började sin vandring. Men så mycket mer berömde man Klas, som
dessutom intog alla genom sitt angenäma väsende.

Följande morgon då solen gick upp tog Klas sin käpp och sin varghud och
kom till Minden, där han stannade, ty han fann där arbete hos en
skomakarmästare. Dock var det hans lycka att han kommit i sällskap med
kolarne och hvilat sig i byn öfver natten, ty en vacker bondflicka hade
där förälskat sig i honom till den grad, att hon dag och natt ej såg
något annat än den unge skomakargesällen Klas och nästan borttvinade af
trånad och kärlek. Föräldrarne försökte förgäfves att plåna Klas ur
hennes tankar och måste ändtligen foga sig i det oundvikliga. De foro
själfva till Minden, uppsökte Klas från Korbach och förde den modige
gesällen till sin vackra dotter. Klas lät ej länge bedja sig, ty han
fann behag i den vackra flickan; han flyttade in till byn, lade bort syl
och läst och tog i stället till plog och spade och lefde som en
rättskaffens bonde samt blef efter några år byfogde. Och efter hans käpp
kallade alla människor honom Törnpåk; men han vande sig vid det
ordspråk, som andra människor begagnade om honom: »gå på», ty de brukade
säga: »Gå på, säger Klas Törnpåk.» Och hans afkomlingar in i senaste led
behöllo detta uttryck efter honom som ett, hvilket betydde lycka och
mod.

Fru Greta Tibbeke hade redan födt sin man Petter i Dümmelshofen många
söner och döttrar, och Greta hade redan länge legat öfver sin man, att
han skulle låta döpa en af sina söner med det gamla släktnamnet Klas;
men han hade alltid gifvit sina gossar andra namn. Nu tilldrog det sig,
att en gosse åter blef född och att Petter nödvändigt ville att denne
skulle heta Klas, hvaremot Greta dock gjorde de lifligaste invändningar,
ty hon och hennes släktingar ville, att han skulle heta Johannes, emedan
hennes lille son hade kommit till världen på midsommardagen. Hon sade
också, i det hon betraktade sitt lilla barn, där det låg i vaggan: »Se,
käre man, så beskedlig och from den lille gossen ser ut; af honom blir
det minsann inte någon Klas, som kan taga nappatag med en varg.» Men
Petter svarade: »Sliddersladder, just därför skall han heta Klas; de
fromma och beskedliga hafva alltid varit de bästa hjältarne; och de som
se ut som riktiga människoätare, våga mången gång ej göra en myra något
för när.» Korteligen: Gretas alla böner och föreställningar tjänade till
ingenting. Petter stod denna gång omöjligen att öfvertala och sade:
»Just därför att han är född på en så stor dag, som midsommardagen är,
skall han heta Klas.» Och med dessa ord tog han ner sin mössa från
spiken och satte den på sned på hufvudet, som han brukade göra, här han
blef förargad. Därpå gick han ut utan att bry sig om sin Gretas tårar,
ehuru hela hennes kvinnliga släkt och alla hennes goda vänner deltogo i
hennes gråt. Och prästen måste döpa gossen till Klas.

Den lille Klas gjorde mycken heder åt sitt namn; han tog oförskräckt sin
mors bröst och lät sig väl smaka. Då han var två månader gammal, hade
han redan fått sin första tand; när han var fyra månader, hade han sex
tänder och åt hvarjehanda slags mat och dryck. Sju månader gammal stod
han redan på sina egna ben. Då tog Petter, hans far, honom på sina
armar, log förnöjd af hjärtans grund, visade honom för Greta och sade:
»Ser du, Greta, det är en riktig Klas!» Men Greta svarade, till hälften
förargad, till hälften godmodigt: »Din Klas har ännu många hinder att
klättra öfver; jag skulle tycka mycket mer om att han hette Johannes.»
Och Petter ställde åter ner pojken på golfvet, såg förargad ut och gick
ut, utan att säga ett ord, för att promenera bort sin förtret. Sådana
där små strider om pojken inträffade ofta mellan de båda makarne, som
för öfrigt älskade hvarandra af uppriktigt hjärta. Men de skadade
ingalunda den lille Klas, utan denne trifdes väl, blef axelbred och
stark, och vid brottningar slog han omkull alla kamrater, som voro af
samma ålder som han, ja, t. o. m. dem som voro ett år äldre.

Så hade han under ätande, drickande, sofvande och lekande blifvit fem år
gammal. Nu skickade hans far honom vår och sommar ut att vakta gässen,
och om vintern måste han gå i skolan för att lära sig a, b, c, d och
bedja. Vid sju års ålder befordrades han till svinaherde, och då han
blef nio år, måste han sköta oxarna och hästarna. Och allt detta gjorde
han så bra, att fadern hade sin glädje däråt. Det enda hvaröfver man
ofta klagade på honom var alla de bulor han slog i pannan på
grannbarnen; och dessutom klagade fru Greta äfven ofta öfver de
sönderrifna jackor och byxor, som han hade då han kom hem, eller
snarare, som han ej alltid hade med sig hem, utan stundom lät hänga kvar
på träd och buskar. Stundom klagade hon äfven för fadern, att han gifvit
sina äldre bröder ett blått öga, ty då han blef ond, rådde han på alla
pojkarna, t. o. m. dem som voro fem år äldre än han. Men den gamle
Petter fröjdade sig alltid häröfver, och slutet på visan blef nästan
alltid det att Petter helt belåten sade: »Jag gjorde alldeles på samma
sätt i mina pojkår. Är det kanske Klas som börjat grälet? Är det inte
alltid de andra som retas med honom? Det är inte mer än rätt om han ger
dem ett duktigt kok stryk.» Och så brukade han vanligen lyfta upp Klas i
sitt knä, smeka honom och uppmana honom till fridsamhet. Men det var en
uppmaning som Klas verkligen ej behöfde. Han var en af de stillaste och
vänligaste pojkar, som aldrig gjorde en mask för när, och allra minst
skulle han kunnat vara elak mot mindre och svagare gossar; men när han
blef uppretad, förstod han att med särdeles eftertryck begagna sig af
sina knytnäfvar.

På skolmästarens bänk gick det ej så bra för Klas som bakom gässen,
grisarna och oxarna. Han hade föga lust och fallenhet för att lära sig
något, och behöfde fyra år för att lära sig läsa innantill; ty det som
han pluggat i sig om vintern, det svettades han om sommaren ganska
riktigt ut på fält och i skog, så att hans bröder och grannbarnen alltid
finge mycket mer beröm i skolan än han. Men oaktadt allt detta tyckte
den gamle skolmästaren bra om honom och berömde honom för hans lydnad
och fromma sinnelag.

Hemma förorsakade han de gamla mången förtret. Petter, som tyckte mest
om honom af alla sina barn, hvilket han dock aldrig ville låta någon
märka, satte sig ofta ensam med honom. Men därmed kommo de båda ej
särdeles långt. Greta kallade vanligtvis Klas för sitt dumhufvud, och
Petter måste höra därpå och på köpet tiga därtill; ja, han måste tåla,
att Jörgen, Joakim och Kristoffer, Klas’ bröder, och Trina och Teresa,
hans systrar, af alla människor ansågos för artigare och klokare barn än
Klas. Och så brukade Greta, ehuru hon eljest var en hjärtegod hustru,
stundom säga: »Vi få väl se, Petter, hvad det blir för något af din
Klas; hade jag fått kalla honom Johannes, som jag ville, skulle det nog
blifvit en helt annan människa af honom!» Men detta kom bägaren att
rinna öfver. Petter tog sin mössa och gick ut på gården och i stallet
för att få förarga sig riktigt och sedan lugna sig. Och när han hade
lugnat sig och åter kommit in, brummade han för sig själf: »Klas blir i
alla fall den bäste.» Klas gaf nämligen ett annat stort kännetecken om
sig, hvarpå fader Petter byggde; ända sedan han varit fyra år gammal,
ropade han nämligen »gå på!» så snart han blef uppretad. Detta gjorde
ingen annan af Petter Törnpåks barn, ehuru de ofta nog hade hört ordet
ur sin fars mun. Och Petter fick upplefva den stora glädjen, att Klas
från sitt nionde år af gammal och ung i hela byn aldrig kallades
annorlunda än »Klas Gå på», och att folket i Dümmelshofen sade »Gå på,
säger Klas Törnpåk».

Klas hade blifvit tolf år gammal och var för sin ålder ovanligt stor och
stark, höll sig rak i ryggen och stod säkert på sina ben. Han hade stort
hufvud och bred panna med långt, hängande linhår, och ett par trotsiga
blåa ögon skådade ut från hans ansikte. Många människor sade, att han
var en vacker pojke; Petter, hans far, sade, att det var den vackraste
pojken i hela byn, men Greta tyckte, att han var för grof och tjock, och
att hans bröder voro mycket vackrare. Sålunda kom hans lifs trettonde
höst, och i november månad den hösten försvann Klas genom en af de
underbaraste tilldragelser, som jag nu vill berätta.

Petter hade stadt sig en ny dräng. Denne hette Hans Valentin och var
redan en äldre man om femtio år; men trots sin ålder slöt han en nära
vänskap med gossarne, i synnerhet med Klas. Valentin kunde nämligen
många fabler, historier och sagor, och hvarje afton brukade han berätta
sådana för barnen, sedan han slutat sitt arbete. Genom sina präktiga
historier blef han snart så namnkunnig, att grannbarnen ofta kommo till
Petters hus för att höra honom berätta. Detta brukade de i synnerhet
göra om lördags- och söndagsaftnar, när Valentin hade tid att språka med
dem. Pojkarne hade med sig äpplen och andra goda saker åt Valentin, och
så satte sig hela sällskapet i ett hörn och mumsade på sina äpplen och
lyssnade till Valentins historier och berättade dem om igen. Men det
besynnerliga i saken var, att ingen af barnen kom bättre ihåg sagorna
och berättade dem med större liflighet än Klas, så att Petter ofta med
välbehag lyssnade till honom och mysande ropade på sin hustru: »Hör du,
Greta! Hör du så bra den knäfla pojken Klas kan berätta?» Men hon tog
saken mycket kallt och sade endast: »Ja, en Klas är han och en Klas blir
han, en riktig sagoklas; men se, byfogde, det blir han aldrig; han kan
ju inte skrifva.» — Så uttalade sig föräldrarna hvar på sitt sätt öfver
Klas; men de märkte ej, att en stor förändring ägt rum med honom och att
Valentin lyckats göra honom mycket lifligare och lustigare till sinnes
än förr. Ty dessa berättelser hade så gripit ynglingen, att han ej såg
och hörde, drömde om eller tänkte på annat än trollpackor och
häxmästare, drakar och jättar, förtrollade prinsessor och slott fulla
med spöken. Ja, det gick så långt, att gossen ej kunde sofva mången hel
natt, utan ännu var vaken när tuppen med sitt femte rop tillkännagaf,
att himmelen ville att de sofvandes ögon skulle öppna sig.

Så hade Valentin och Klas ändtligen hunnit fram i tiden till den heliga
julfesten, då de långa aftnarna och de många helgdagarna gåfvo tillfälle
till lekar och sagoberättande under den tid, då hela världen med glädje
och fester firar Jesusbarnets födelse, och då vänner och grannar besöka
hvarandra och föra ett lustigt lif tillsammans. Till denna glada tid
hade Valentin sparat sina bästa sagor. Men utaf alla de sagor, som han
uppdukade för barnen, tyckte de mest om berättelserna om pannkaksberget
och prinsessan på glasberget, i synnerhet som han brukade beledsaga den
förra historien med afsjungandet af en visa, hvari han uppräknade alla
de härligheter, som funnes i det märkvärdiga berget, så att det riktigt
vattnades de små barnen i munnen, när de hörde därpå. Ja, de tyckte så
mycket om dessa sagor, att han måste berätta om dem fyra dagar å rad och
hvarje gång med nya tillägg, såsom att de båda borgen lågo nära intill
hvarandra i den djupa skogen i grannskapet. Och som gossarne där ofta
vallat boskapen, så kunde Valentin tydligt beskrifva för dem alla ekar
och bokar, som funnes i trakten, och som stodo på spetsarna af de båda
bergen. »Vid dagsljus», tillade han, »kan man visserligen ej se på dessa
berg hvad de egentligen äro, ty då se de ut som alla andra berg; men vid
midnattstiden visa de sig sådana de äro, det ena af det allra klaraste
och genomskinligaste glas, så att månen och stjärnorna kunna lysa tvärt
igenom det; och det andra är den präktigaste pannkaka, mycket, mycket
bättre än någon som blifvit gräddad i en panna. Det går en saga»,
tillade han vänligt och med saktare stämma, »att den som går in i
pannkaksberget blir en stor konung, och att den, som går in i
glasberget, kan bära hem hela säckar med dukater och gyllene bägare och
silfverskålar; men hvilken har mod nog därtill? Sådana människor födas
ej hvarje dag.»

Ordet: »_Hvem har mod nog därtill?_» gaf nu, som det plägar ske bland
pojkar, tillfälle till mycket skämt; de retade hvarandra därmed, och vid
slutet af hvarje historia hörde man under flera veckors tid upprepas:
»_Men hvem har mod nog därtill?_» och några skalkar tillade äfven »_Klas
gå på har mod därtill._» Och då ryckte det alltid i fingerspetsarna på
Klas, och han skulle nog begagnat sig af sina näfvar, om inte hans far
hade varit tillstädes, ty Petter bestraffade strängt, om pojkarne slogos
i hans närvaro. Under tiden fortsatte gossarne att upprepa dessa ord och
att gäckas med Klas och säga: »_Klas gå på har mod därtill_», så att
gossen till sist blef alldeles utledsen och tänkte för sig själf: »Det
är då också för uselt, att jag inte skall hafva mod därtill.»

Och en dag, när de åter retades och gäckades med honom, undföll honom i
förtreten det yttrandet: »Ja, Klas gå på har mod därtill, om ni endast
ha mod att följa, och nu kunnen I göra som I viljen; jag tar
pannkaksberget, där kungen sitter, där den stora boken står, och jag
skall gå in den förste, om ni följa med.» Och nu skämdes de alla och
ropade: »Ja, ja vi följa!» ty det var vid middagsstunden och alla tyckte
sig hafva öfverflöd på mod, och det hade de äfven då. Och så pratade de
härom hela dagen och kvällen, så att Valentin och Petter och Greta och
drängarna och pigorna började gäckas med dem, ty de trodde ej att det
var deras allvar. Men gossarne blefvo härigenom endast så mycket fastare
i sitt beslut att utföra hvad de föresatt sig, och den lille Klas
uppehöll ifvern hos de andra genom att på det härligaste förespegla dem
huru godt de skulle komma att må där och med hvilka skatter och
dyrbarheter de skulle komma hem.

Ändtligen blef det afton och klockan slog tio i kyrktornet. Då ropade
Klas: »Friskt mod, kamrater, nu är tiden inne; vi hafva öfver en half
mil till skogen.» Och kamraterna, hans tre bröder och fem andra pojkar,
följde honom, alla söndagsklädda och med hvita käppar i händerna, ty med
hvita hasselkäppar skall man gå andar och äfventyr till mötes. Och de
gamle pratade och skrattade efter dem, och Valentin skrattade högljudast
af alla, och hvar och en tänkte: de där komma inte att spränga något
berg; snart äro de nog här igen.

Och gossarne ilade hastigt öfver åkrarna, med Klas i spetsen för sig; ty
han kände en stor längtan att få bestå äfventyret. Pojkarne hurrade,
jublade och pladdrade som en hop kajor, när man jagar upp dem från en
åker, där de slagit sig ner, och som höns hackla, när man öppnar dörren
till hönshuset. Och alla stodo fast vid sin föresats och voro fulla af
mod tills de började få sikte på de höga träden i skogen, men då
tystnade de alla på en gång. Och när de kommo fram till den stora skogen
och hörde de höga träden susa och vattnet brusa i de fjärran
vattenfallen, då stannade alla; Klas var den ende, som sprang in i
skogen. Och då han såg, att de andra ej följde, började han banna dem;
men de brydde sig ej därom, utan den ene sade så och den andre så; och
slutet på visan blef, att ingen ville följa med. Då kallade han dem fega
krukor och ropade gäckande till dem: »Klas gå på har mod!» och därpå
sprang han så fort han någonsin kunde rakt uppför berget genom buskarna.
Men de andra rusade hals öfver hufvud hem tvärs öfver åkrar och ängar,
och alla togo de så långa steg, som om hvar och en af dem haft ett spöke
i hälarna på sig.

Men Klas skyndade framåt på sin väg, längs många krokiga gångstigar som
han kände, backe upp och backe ner, ända tills han såg bokträdet nicka
högst uppe på berget. Där måste äfven han stanna, och det var nära nog
att han tappat modet, då han ifrån långt håll hörde klockorna slå tolf i
fyra kyrktorn. Men som han var en modig gosse, så upprepade han för sig
själf ett yttrande, som han ofta hört ur sin fars mun: »Att en modig man
aldrig skall vika ifrån det beslut, som han fattat i en god stund.» Och
då ropade Klas: »Gå på!» så att det gaf eko i skogen, och därpå sprang
han uppför berget. Då han kom fram dit, där han nyss hade sett
bokträdet, fann han det ej mer på sin plats; men i stället såg han det
allra skönaste pannkaksberg doftande glänsa emot honom i månskenet. Och
Klas betänkte sig ej länge, han tillslöt modigt sina ögon, tog ansats på
tåspetsarna, gjorde ett djärft hopp och ropade: »Gå på, säger Klas
Törnpåk!»

Och hoppet misslyckades icke, han gled behagligt in i berget och sjönk
sakta och långsamt utför. Och det tycktes honom, som om han sakta
gungades och vaggades utför, så att han slutligen insomnade och hade
underbara drömmar, i hvilka han såg den gamle Hans Valentin, som vänligt
log emot honom.

Och när han uppvaknade var det skymning omkring honom; men han kände att
han låg på en mjuk bädd och på så fina och mjuka kuddar som Greta, hans
mor, aldrig hade bäddat under honom. Och detta behagade honom mycket.
Men han kände sig äfven hungrig, och det var något som han däremot ej
tyckte om. Nu började det blifva dager, och han samlade sina tankar och
tänkte på gårdagen och de förra dagarna och sade till sig själf: »Här
skall jag ju vara i pannkaksberget; jag vill se mig omkring, om Valentin
har ljugit för mig». Och han gnuggade sig i ögonen medan det blef
ljusare omkring honom. Men det var blott en halfdager som föll in
ofvanifrån. Och hans ögon fröjdade sig, och hans hjärta fröjdade sig
ännu mer, ty hvad såg han väl? Jo, att han befann sig midt i
pannkaksberget och att den gamle Valentin icke hade ljugit. Ty han var
nu i en kammare, där det fanns en säng och ett bord och en stol, nästan
alldeles som hemma i hans fars hus, endast att allt här var nättare och
prydligare. Och väggarna voro späckade med stekta gäss och änder och
unghöns, snäppor, rapphöns och vaktlar och kramsfågel, så att de liknade
de vackraste tapeter i brokiga mönster. Likaledes hängde där harar,
hjortar och rådjur i mängd samt de allra skönaste fat, tallrikar,
knifvar och gafflar. Detta var på ena sidan. Och den andra sidan var
prydd med kakor och bakelser och tårtor samt med de kostligaste frukter,
såsom persikor, aprikoser, apelsiner, vindrufvor, äpplen, päron,
plommon, nötter och hvad en lysten gom för öfrigt kan önska sig. Och på
kammarens bägge kortväggar stodo blomstrande växter och träd fulla af
frukt, och vid foten af hvarje träd fanns det två källor. På ena sidan
var det en källa med vatten och en med mjölk och på den andra sidan
fanns en ölkälla och en vinkälla. Två af källorna, nämligen vattenkällan
och ölkällan, brydde Klas sig ej mycket om, utan begagnade sig endast af
vinkällan och mjölkkällan. Hela detta rum var ett riktigt underverk, men
det största underverket var, att hvarje uppäten stek eller hvarje päron
eller vinklase, som blef afplockad, genast ersattes af nya på samma
ställe, och att mjölkkällan och vinkällan aldrig sinade ut.

Och vår Klas åt och drack, ja, han åt och drack öfvermänskligt, och det
bekom honom ändå ej illa. Men det upprepades beständigt, att han genast
somnade in, så snart han slutat äta och dricka, så att man nästan kan
säga, att han ej kunde göra annat än äta, dricka och sofva. Då nu detta
var hans dagliga lif, och hans skumma kammare ej erinrade honom om
någonting af det, som han upplefvat och sett däruppe på jorden, så
försvann det förgångna nästan helt och hållet ur hans minne. Det enda
han stundom tänkte på var hans far, Petter, och den gamle, trogne
Valentin samt den hederlige skolmästaren; men äfven dessa minnen voro
som en dröm. Blott en sak kom han ihåg, och det var att tvätta sig om
händerna och läsa en bön innan han åt. Men han kunde blott _en_ bön, som
ej var särdeles lång, och den var:

   »Gud som hafver barnen kär,
   Se till mig som liten är.
   Hvart jag viker eller vänder,
   Står min lycka i Guds händer.»

Medan han sof, vare sig dag eller natt, med ett ord: så snart han låg i
sängen, gjorde han ej annat än drömde, drömde beständigt. Då mognade
Valentins alla historier; han verkställde då de oerhördaste dåd, dödade
drakar och jättar, söndersprängde järn och diamantdörrar, befriade
förtrollade prinsessor och blef slutligen konung.

På detta vis framlefde Klas, utan att han kunde förklara huru det gick
till, ett mycket lyckligt lif i pannkaksberget. Men det var alltid någon
där, som under hans drömmar berättade honom historier eller gaf honom
uppränningar till sådana. Detta var ej Valentin, utan hans aflidna
farmor, som han i sina tidigaste barnaår ännu hade sett i sin faders
hem. Denna tycktes honom då antingen stå vid hans hufvudgärd eller ligga
på knä vid hans säng och bedja för honom, och slutligen berättade hon
honom alltid sagor. Detta har han själf i senare år ofta med djup
rörelse omtalat, och han tror, att om det blifvit något godt af honom,
så har han därför att tacka de tysta bönerna af denna fromma och af Gud
hemtagna själ, som vände till det goda den villfarelse, hvaraf han
behärskades, då han hoppade ner i berget.

Så förflöto för honom fem år som en dag. Medan han åt och drack, sjönk
han allt djupare ner och kammaren sänkte sig med honom. Och nu hade han
snart lyckligt och väl ätit sig genom trollberget, ty den som sprang in
där måste äta sig igenom, det hade Valentin sagt, och på annat sätt
kunde man ej komma ut ur berget. Men hvilken finns väl, som kan räkna ut
huru mycket han hade ätit och druckit under denna långa tid. Emellertid
hade han uppvuxit till en stark och jättestor yngling. Men därom visste
han intet, ty han hade ingen på hvilken han kunde pröfva sin styrka, och
det fanns ej heller någon spegel i hans rum, som kunde förråda saken för
honom.

När nu de fem åren voro till ända och Klas hade ätit sig igenom ända
till kanten och åter skulle falla ut på jorden för att fylla sina öden,
sjönk han i en djup sömn, och hans drömmar voro underbarare än någonsin.
Ty den gamla, kloka frun, som alltid satt vid hans sida och berättade
honom sagor och äfventyr, och som så mycket liknade hans salig farmor,
tycktes honom nu vara mycket sorgsen, och hon ställde sig som om hon
ville taga afsked af honom, ja, hon sade det till och med åt honom. Och
det föreföll honom, som om hon med många tårar bad för honom och därpå
lyfte upp honom ur sängen och tvättade honom såsom man tvättar ett litet
barn, så att han blef hvit som en svan; och att hon satte på honom en
ren skjorta och iklädde honom nya, präktiga kläder och nya skor och
strumpor, hvarpå hon försvann. Äfven han kände en stor sorg och saknad i
sitt hjärta. Och detta hade i sanning ej varit någon dröm, utan han hade
verkligen blifvit rentvättad och nyklädd ifrån topp till tå, och medan
han sof som allra bäst föll han ut ur berget. Men han hade ej i
verkligheten märkt allt detta, utan det hade alltsammans förefallit
honom som en dröm.

Eftersom Klas Törnpåk nu åter skall visa sig på jorden, så måste jag
berätta hvad som tilldragit sig i hans fars hus under de fem år han
tillbringade i pannkaksberget. Sedan hans försvinnande hade intet
ovanligt händt där. Ännu lefde, Gudi lof, alla, både föräldrarna och
barnen, och Klas’ midnattsfärd till pannkaksberget var verkligen det
enda ovanliga, som under denna långa tid tilldragit sig i huset. Man
hade länge sörjt honom, i synnerhet var hans faders hjärta djupt
bedröfvadt, ehuru han ej ville låta märka det. Äfven den gamle, ärlige
Valentin sörjde honom mycket, och på köpet fick han ofta af fru Greta
höra hårda ord för sina historiers skull. Men sedan den där aftonen hade
all glädje vikit ifrån honom, och ingen saga hade mer kommit öfver hans
läppar; och den gamle mannen, som fordom varit så glad och skämtsam,
hade nu blifvit tyst och grubblande. Han hade äfven velat lämna huset
och sin tjänst där, men den godmodige Petter hade ej tillåtit det, utan
sagt: »När Valentin tillsammans med oss fått upplefva en så stor sorg,
så skall han äfven med oss dela vårt bröd till döddagar.» För öfrigt
talade man aldrig mer om Klas, ja, man hviskade ej en gång hans namn. De
flesta, däribland äfven hans stackars mor, trodde att de onda andarna
dragit sin väg med honom, och att gossen aldrig mer skulle komma
tillbaka. Endast Valentin och Petter brukade understundom tala om gossen
och hyste förhoppning om att han möjligen någon gång kunde komma åter.
Och se, deras förhoppning bedrog dem ej. Ty Klas kom verkligen tillbaka.
Nu får jag lof att berätta huru detta gick till.

När något ovanligt inträffar, så hopar sig alltid under på under, och så
tilldrog det sig, att Klas föll tillbaka i denna värld just på samma
ställe, hvarifrån han sjunkit ner i berget. Detta kunde nu omöjligt ske
på annat sätt än att pannkaksberget vändt sig rundt omkring och hela
världen med det. Ett af dessa båda måste hafva inträffat, och emedan det
nu var så, kallar man det ett under; ty ett under är allt, som hvarje
människa väl kan veta, men ingen människa begripa. Kort och godt: när
Klas vaknade, låg han ej i sin mjuka säng, utan i det mjuka gräset, och
han såg åter för sina ögon det välbekanta bokträdet och det stora
berget, på hvilket han så ofta vallat boskapen, och han varseblef åter
som gamla bekanta hela skogen och slätten nedanför och byarna och deras
kyrktorn. De fem år han tillbringat i pannkaksberget föreföllo honom som
en dröm, och det var honom ej annorlunda än som blott en enda natt hade
förflutit mellan den afton, då hans bröder och kamrater sprungo sin väg
ifrån honom och denna morgon, då han åter väcktes af lärkornas sång, där
de svingade sig högt uppe i luften.

Klas låg ej länge i gräset och gäspade, utan reste sig genast och sprang
skyndsamt genom skogen och tvärsöfver åkrar och ängar hem till sin fars
boning. Och då han inträdde i stugan, fann han sina föräldrar och syskon
och den gamle Valentin stående rundt omkring bordet med knäppta händer
för att läsa till bords, innan de satte sig ner vid frukosten. Och han
ställde sig i deras krets. Men han hade blifvit mycket vacker och stor
och var nästan ett halft hufvud högre än Petter, som just ej var någon
storväxt man, och dessutom hade han sina nya vackra kläder på sig. Och
därför sågo alla upp och bockade sig för honom, ty de trodde alla, att
han var en främling. Men han föll om halsen på far och mor och systrar
och bröder och smekte och kysste dem och sade: »Jag är Klas och har
alldeles nyss kommit ut ur pannkaksberget», och därpå kysste han äfven
hjärtligen den gamle Valentin, sin käre vän. Och nu igenkände de honom
på många tecken och vore högeligen förvånade, och alla fröjdade sig, att
han blifvit så stor och vacker.

Men när nu första förvåningen var förbi, så ville alla veta, huru det
gått honom under de fem år och tre månader som han varit frånvarande;
och alla byinvånarna sprungo till för att beskåda Klas Törnpåk, och
första ordet var alltid: »Nå, käre Klas, berätta oss hur du har haft
det; och hur ser det ut i pannkaksberget?» Men han hade ej mycket att
berätta dem, och rykten började småningom sprida sig om drömmar och
spökhistorier, så att några sågo på honom med af förskräckelse
uppspärrade ögon, som om inte allt stode rätt till med honom, utan onda
andar drefve sitt spel med honom. Andra hviskade äfven sinsemellan:
»Klas ljuger, han har inte varit i pannkaksberget, han har sprungit bort
ifrån sina föräldrar, och när han nu kommit tillbaka, har den där
listige byfogden hittat på hela historien.» Men emellertid satte de
flesta tro till äfventyret och funno stort behag i berättelsen därom och
trodde honom, ty de sågo tydligt på hans starka och sköna kroppsbyggnad
och på hans rosenröda kinder och gnistrande ögon, att han ej svultit,
medan han varit borta. Men hans moder var den första, som full af
otålighet frågade honom om säckarna med dukaterna, och om han ej tagit
några sådana med sig. När han nu svarade, att i den punkten af sin
berättelse måste visst Valentin hafva farit vilse, ty af guld och
silfver hade han ej sett det minsta grand i pannkaksberget, så skakade
hon på hufvudet och menade, att i så fall hade han lika gärna kunnat
blifva hemma de fem åren och deltagit i arbetet och ätit vid deras bord;
ty hvilken nytta hade han väl nu af att han smort sig med fasaner och
skogssnäppor och druckit ett så kostligt vin? Det var inte värdt att han
inbillade sig, att han skulle kunna blifva en jordisk konung utan
penningar, fast den enfaldige Valentin hade slagit i honom sådana
historier. De första dagarna var folket i byn alldeles utom sig öfver
Klas, och de nästan belägrade Petters hus; de första veckorna voro de
högeligen förvånade, och de första månaderna talade de mycket om saken,
men efter ett år var tilldragelsen glömd al de flesta. Men de som allt
fortfarande talade mycket om äfventyret voro de unga flickorna, ty i
deras gunst stod Klas mycket högt, och öfver allt, där de vågade säga
det, ropade de nästan enstämmigt: »Klas Törnpåk är i alla fall den
vackraste pojken i hela byn!»

Klas var nu på sitt adertonde år och befann sig åter i denna världen,
som han nogsamt visste. Han var ovanligt flitig vid arbetet; ty därtill
hade han muskler och ben, och i sällskap med sin far gick han på åkern
att plöja och så, bryta upp stenar och hugga ved, skära säd och slå
gräs; och allt hvad han företog sig gjorde han tyst och blygsamt, men
ensam uträttade han så mycket som tre andra. Och hans far tyckte mycket
om honom, och den gamle Valentin hade sin glädje åt honom. Men hans mor
kunde ej riktigt med honom; hon tyckte att han var för from och
beskedlig och icke så kvicktänkt och rask i vändningarna som hennes
andra barn. Och det var verkligen så att Klas ej kunde få fram många
ord; ty under de fem år han tillbragt i berget hade han ej fått lära sig
något nytt, utan tvärt om glömt allt, som han inpluggat i skolan, så att
han ej kunde annat än sin lilla bön. Det enda, som man med rätta tadlade
honom för, var att han ofta gick hemifrån om aftnarna och stannade ute
hela nätterna. Ty detta var något, som han ej kunde låta bli, i
synnerhet om söndagarna och på festdagar. Så snart solen gick ner måste
han ut i skog och mark, och mången gång besökte hand å äfven det berg,
där han upplefvat sitt äfventyr, och satte sig under det grönskande
bokträdet och drömde om igen de härliga drömmarna, som han haft i
pannkaksberget, och hvarje gång återvände han hem dystrare och mer
grubblande till sinnes än han gått ut. Om nu också Greta inte grälade på
honom härför, så måste Petter umgälla det, när han berömde Klas. Då
brummade hon alltid liksom för sig själf: »Ja, det är en skön pojke, din
Klas; hvilken nytta har han väl haft af sin bergsresa, som man skriker
så mycket om? Inte har han blifvit rikare och inte klokare heller. Och
dessutom hade han kunnat bli lika stark och grof utaf vårt fläsk och
bröd, och på köpet skaffat oss någon inkomst. Han har kommit tillbaka
alldeles samma fårskalle, som han var, när han sprang bort. Din Klas är
och förblir Klas.» Sådana yttranden måste Petter ofta höra och smälta,
så att han grämde sig däröfver; men han vågade dock ej svara ett ord på
saken. Men i sitt hjärta fann han, att det i verkligheten var helt
annorlunda, och han och Valentin läto ej taga sig ur den tron, att Klas
skulle blifva en riktigt duktig karl.

På detta sätt förgingo åter 3½ år, och Klas hade blifvit ännu starkare
och — om möjligt — vackrare. Då inträffade det, som skulle inträffa, på
det han skulle få aflägga sina bondkläder och komma till den stora ära,
för hvilken Gud hade låtit honom födas.

Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för att hugga ved. De
stodo och höggo på tvenne olika ställen, några hundra steg ifrån
hvarandra, så att de endast kunde höra ljudet af hvarandras yxor, men
intet vidare. På detta sätt kunde de väl hafva arbetat några timmar, då
Klas på en gång fick höra ett ängsligt stönande från det ställe där
Petter högg. Han lämnade sitt arbete, sprang hastigt dit och såg huru
fyra män i gröna rockar hade bakbundit händerna på hans far och nu
drefvo honom framför sig med prygelslag. Då förgrymmades han, sprang
fram, slet sönder banden, kastade männen till sida och frågade med
hvilken rätt de handlade sålunda. De svarade honom, att han kom alldeles
lagom, och att detsamma snart skulle vederfaras honom själf; ty han och
hans far voro vedtjufvar, de höggo ej på egen mark, utan skogen
tillhörde nådig herrn. Men dessa fyra män voro jägare hos grefven, som
landet tillhörde; dock var den skog, på hvilken Petter och Klas höggo,
ej grefvens, utan hörde till Dümmelshofen. Och de stodo en lång stund
och grälade med hvarandra; men när jägarne fördristade sig att åter
vilja binda den gamle och äfven Klas, då kom vreden öfver honom och han
ropade med väldig stämma »gå på!» och med yxan högg han omkring sig och
högg ner dem alla fyra, så att intet lifstecken var kvar hos dem. Men
sin gamle far tröstade han för den skymf, som vederfarits honom, och
följde honom hem, där han öppet omtalade för hvar och en hvad som hade
tilldragit sig i skogen.

Men man ville ej sätta tro till honom och hans far, utan det hette, att
de med våld hade angripit och dödat jägarne. Och grefven sände flere
hundra man med spjut och svärd till Dümmelshofen för att fånga Klas och
föra honom i fängelse. Och Klas flydde ej undan, ehuruväl han kunnat
göra det, och han gjorde ej heller det minsta motstånd, utan lät helt
lugnt bortföra sig. »Ty», sade han för sig själf, »man måste vara
öfverheten underdånig och hörsam, och Gud skall nog bringa i ljuset hvad
som är rätt och hvad som är orätt.»

Och när han nu kom till staden, där grefven bodde, togo de Klas, satte
bojor på hans händer och fötter, som på en missdådare, och kastade honom
i ett mörkt fängelse, där hvarken sol eller måne lyste in, och de höllo
en sträng räfst med honom och dömde honom till döden, emedan han brutit
landsfreden och begått mord. Och strax därpå lät grefven, som var mycket
förtörnad öfver sina jägares död, uppresa en galge utanför stadsporten,
50 alnar hög; och i den galgen skulle Klas Törnpåk hängas. Och på den
dagen, då afrättningen skulle ske, hade många tusende människor lupit
tillsammans från alla trakter, ty ryktet om hans styrka och skönhet hade
utbredt sig vida, och så hade dessutom människorna åter börjat tala om
äfventyret i pannkaksberget och utsmyckat detsamma med många nya under.

Och när solen gick upp den morgon, då Klas som en stackars brottsling
skulle dö, utfördes han genom stadsporten och bar sina tunga bojor så
lätt, som om de varit af halm, och han gick fram fast till sinnes och
med ett lugnt ansikte, ty han hade bedit mycket andäktigt och tröstat
sig i Gudi, då han visste, att han ej var uppsåtligen vållande till
något brott. Och folket tyckte, att ynglingen var skönare än någonsin,
och allas ögon fylldes med tårar att en så ung människa skulle dö, men i
synnerhet klagade hustrurna och jungfrurna däröfver, och många af dem
tänkte: Ack, att jag kunde befria honom från galgen och genast taga
honom till man; jag skulle ej blygas däröfver. Men när Klas fördes fram
till galgen, och prästerna stodo omkring honom med kors i händerna och
tröstade honom och sjöngo andliga sånger, och bödlarne framtogo stege
och snara, då förvandlades den allmänna gråten till ett högljudt
snyftande omkring afrättsplatsen. Bland andra stod där äfven en vacker
fru, som hade trängt sig fram genom hopen och fått plats midt emot Klas,
så att hon kunde skåda honom rakt i ansiktet. Hon ropade så högt, att
alla människor och äfven Klas kunde höra det: »O, om Klas nu behandlade
bödlarne och deras handtlangare som Simson behandlade filisteerna, så
att han sönderbröte sina band!» Och Klas påminte sig åter ifrån skolan
historien om Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall
så Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar och spände
sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!» Och järnbojorna sprungo,
som om de varit af rör, och Klas störtade fram mellan bödlarne och deras
medhjälpare och genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig
till höger och vänster. Men folket jublade och ropade: »_Gå på, Klas!_»
och Klas sprang som en hjort öfver slätten in i skogen, och ehuru man
förföljde honom både till häst och till fots, kunde man dock ej fånga
honom. Men bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste om
ett så säkert byte, grepe den unga, vackra frun, som hade uttalat den
simsoniska önskningen, och sade, att de i stället skulle hänga henne.
Men folket ropade högt däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa
förebråelser, emedan den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade
tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom, lockad
af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde att man skulle
lössläppa den unga kvinnan, och så skedde det äfven. Men ibland folket
var det ett väldigt jublande öfver att Klas kommit undan; ty att de åter
skulle kunna fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för
dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också icke, att
de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in på lifvet. Ty de hade
hört huru han dödat de fyra jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad
hans senor och näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och
alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat för hans
knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de snart höra hvad som
tilldragit sig vid galgen, och de fröjdade sig däröfver, och Klas’
föräldrar och syskon rätade åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de
råkat, och Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en rättvis
Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat sig och mig.»

                [Illustration: Klas sliter sina bojor.]

När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer fanns några
tillgängliga vägar, sprang han ej längre utan gick sakta och hörde lugnt
på huru jägarna och de andra förföljarna väsnades omkring honom. Men han
hade brutit sig en stor och knotig gren från en smidig ek och tänkte:
»Låt dem komma; 10, ja, 20 sådana där ynkryggar kunna ej göra mig något,
om Gud är med mig.» De larmade, svuro och förde ett förskräckligt lif i
skogen med sina hundar och hästar; men ingen träffade på Klas, och så
snart det blef natt fortsatte han sin väg. Natthärberge tog han hos en
kolare. Efter en dags vandring kom han fram till »svarta fältet», som
emellan Weser och Elbe sträcker sig ända ut till hafskusten, och han
tänkte: »Här måste du taga dig i akt, ty här kunna de förfölja dig i
stora hopar.» Därför slog han in på afsides liggande vägar, som gingo
genom skog och öfver moras, och vanligtvis tog han in hos ensamt boende
människor, hos herdar, kolare och mjölnare i skogen. Och när den femte
dagen inbröt, då fick han för första gången i sitt lif se hafvet, och
han förvånade sig öfver dess storlek och prakt och föll på sitt ansikte
och bad och tackade Gud, att han hjälpt honom ända hit. Men det visste
han ej hvad hafvet skulle göra af honom.

Klas hade kommit till Elben, just i den trakt, där hon faller ut i
hafvet och är mycket bred; och längs flodens strand gick han framåt till
några skepp, som han såg ligga långt bort på redden. Men det var nu
ebbtid och stranden var mycket låg. Klas hade aldrig hört talas om ebb
och flod. Sålunda hade han gått längs efter strömmen under några timmar
och märkte ej, att vattnet börjat stiga. Men nu började floden komma,
och den steg med en sådan våldsamhet, att Klas inom några ögonblick var
omgifven af vatten på alla sidor, som redan steg honom öfver midjan. Då
sprang han så fort han kunde mot skeppen, som numera ej voro aflägsna,
och stödde sig på en lång stång, som kommit flytande mot honom med
vattnet. Men det närmaste skeppet, mot hvilket han sprang, låg ute på
djupet, minst tjugo steg ifrån land. Klas tog sin stång, tog ansats,
ropade »_gå på!_», gjorde ett språng och hoppade plötsligt ner midt på
skeppsdäcket. Men sjömännen, som befunno sig under däck, förskräcktes af
dånet och sprungo upp på fördäck, ty braket var liksom åskan hade slagit
ner. Och de förvånades högeligen när de sågo den store och ståtlige
mannen med sin stång, och frågade honom om han kom som vän eller fiende,
som hedning eller kristen. När han svarat, att han kom både som vän och
kristen, då skakade alla hand med honom, och en af dem kom fram med en
stor skål med skummande mjöd och bad honom dricka; och han drack dem
till hvarenda en i sin ordning. — Detta skulle vara ett tecken till frid
och brödraskap. Ombord på skeppet funnos omkring femtio man, starka,
högväxta karlar, men med vilda och hårda anletsdrag. Klas hade aldrig
sett några sådana i sitt land, och han skulle säkerligen tagit dem för
att vara röfvare och hedningar, om han ej sett korstecknet inskuret på
masten och om ej äfven deras flagga burit samma korstecken. Och kristna
voro de visserligen, men de voro äfven röfvare. Detta sade de honom
öppet, sedan han berättat dem en del af sin historia och huru han hade
kommit undan galgen.

I början sågo de barska ut, som om de ej hade trott honom; men de vilda
ansiktena blefvo allt vänligare, ju längre han fortskred i sin
berättelse. Och när han hade slutat, framträdde den som var deras
höfding, skakade hans hand och sade: »Välkommen, Klas; sådana karlar som
du behöfva vi; hädanefter skall du vara vår broder i lif och död, och
med oss skall du dela ära och byte.» Och kaptenen berättade honom, att
de voro frisländare från öarna och kusten, och att de för det mesta
lefde af sådana rof som hafvet och hednaländerna hade att erbjuda, men
att de lämnade alla kristna oantastade. När Klas hörde detta, gick han
med nöje in på deras förslag och förklarade sig villig att följa dem.

Ännu lågo de nästan en hel vecka för ankar där vid flodens strand,
emedan vinden blåste från väster; och Klas lärde sig snart huru man
skulle handtera tackel och roder och segel. Han blef nu äfven beväpnad
på samma sätt som sjöfararna eller vikingarna. Snart stod Klas där som
en fullständig viking. Han fick nämligen fullständig kopparrustning,
hjälm af stål och en rund sköld med buckla på midten; i högra handen
förde han en stridsyxa och i den vänstra ett kort, bredt svärd.
Kastspjut och långa lansar till anfall funnos i öfverflöd på fartyget,
och hvar och en kunde efter behag begagna sig af dem när fienden angrep.
Och så fanns det där en mängd med starka stålbågar och pilar, och med
dessa blef Klas snart mycket förtrolig, emedan han under de sista åren
ofta dragit ut på jakt med sin far. Han spände med en sådan lätthet den
starkaste båge, att hans kamrater förundrade sig; ty till och med
höfdingen, som dock var den starkaste bland dem, kunde stundom ej utan
hjälp spänna en sådan båge. Och när han en gång i deras åsyn gjorde om
det språng han tagit ifrån stranden till fartyget, då hurrade och
jublade de utan ände.

På tionde dagen stillnade ändtligen den västliga stormen af, en frisk
sydost blåste upp, de hissade segel och styrde skeppet bort mot
hedningarnas länder. Och de bestodo mången het kamp både till sjös och
på stränderna, och månget vikingaskepp blef af dem eröfradt, och
hedningarna dödades eller tillfångatogos, och vikingarna förvärfvade sig
guld, silfver och andra ägodelar. Och Klas hade redan gjort sig ett namn
på sjön, ty när striden började, ropade han »gå på» med så väldig
stämma, att fienden genast tappade modet, medan kamraternas växte, och
att vikingarna nästan alltid med lätthet vunno seger. Och ehuru kaptenen
nästan afundades Klas hans styrka och hans rykte, så hade han dock
gifvit vika för sitt folks bön att i fören af fartyget sätta en storväxt
man med en stång i handen, ur hvilkens mun de förgyllda orden »gå på»
utgingo. Och så blef »Gå på» det berömdaste fartyg i Nord- och Östersjön
och långt, långt västerut vid hedningarnas öar. Och de bästa kämpar
lämnade sina fartyg och gingo öfver till kaptenen på »Gå på». Sex
månader efter den dag, då Klas ankommit, hade fartyget 200 krigare i
stället för 50, och det tillväxte i ära, rykte och rikedom långt mer än
beskrifvas kan.

Man kan ej säga att detta vilda och laglösa lif särdeles mycket behagade
Klas, men han lät dock ej något märka. Vattnets friska element och de
djärfva människor som rörde sig i full verksamhet omkring honom behagade
väl hans ungdom, och friska, modiga gärningar vederkvickte både hans
själ och kropp. Dessutom ansåg han det ej för någon synd att bekämpa
hedningarna, i synnerhet emedan de som arga och blodtörstiga röfvare
öfverföllo de kristna folkens öar och kuster och bortförde människorna
som slafvar och sedan sålde dem i det djupaste elände till främmande
land. Det tycktes honom vara en god kamp att strida mot sådana
människor. Också dröjde det ej så länge innan Klas blef befälhafvare på
skeppet »Gå på».

Andra året Klas var till sjös, seglade de från väster högt upp emot
norden, och efter mången het strid, som de på sin färd hade att bestå
med stormar och hedningar, landade de på fyrtionde dagen af sin segling
på en liten hedningö, som var befolkad af några hundra människor, hvilka
bodde i usla hyddor, och, som det tycktes, lefde af fisk och sjöfåglar.
När de kommo i land gingo invånarna dem vänligt och fredligt till mötes,
medförde åt dem stekta fiskar på fat och bjödo dem mjöd; men det fanns
ingen enda ibland dem som bar vapen. Då lät höfdingen det oaktadt blåsa
till angrepp och uppmanade sina kämpar med ett ljudeligt hånskratt att
de skulle nedhugga männen. Och de rustade sig, medan de stackars
invånarna med klagande skri flydde undan till sina hyddor.

När nu männen ville lyda sin kapten, då sprang Klas hastigt fram,
svängde sin yxa och ropade: »stanna!» På samma gång blottade han sitt
hufvud för kaptenen och bad honom, att han ej skulle belasta sig med en
så svår skuld och visa en sådan okristlig grymhet mot försvarslösa män
och kvinnor; ty äfven om de voro hedningar, som ej visste något om den
lefvande Guden och Frälsaren, voro dock _de_ mycket argare hedningar,
som kunde fullgöra livad kaptenen nu hade befallt.

Men kaptenen lyssnade ej till honom, utan blef vred och befallde de
andra att de skulle gripa och binda Klas som en upprorsstiftare; men
Klas svängde sin stridsyxa, såg sig vredgad omkring och frågade: »Hvem
vågar det?» — och där stodo de, och ingen vågade sig på honom. Då
befallde kaptenen detsamma för andra gången, och ett mummel uppstod
ibland folket och några stego fram såsom om de ville lägga händer på
Klas. Nu öfverväldigades Klas af sin vrede, ropade »gå på!» och rusade
med höjd yxa fram emot kaptenen, som förgäfves sökte att försvara sig,
klöf med ett hugg hans hufvud och sade: »Du har fått din förtjänta lön;
hvar och en som är en kristen går på min sida.» Och mer än hälften af
männen gingo öfver till honom, men de andra vredgades öfver att deras
anförare blifvit dödad och grepo till vapen för att hämnas hans död. Men
Klas ropade »gå på!» och de stodo som fastnaglade af blixten vid jorden.
Därpå uppmanade han dem och de andra till fred och förklarade för dem
huru omänsklig kaptenens befallning hade varit, ty Gud var äfven
hedningarnas fader och skapare. Och när de järnklädda männen hörde
detta, runno tårarna utför deras väderbitna kinder och de sade: »Vår
höfding är fallen för Guds hand genom dig», och alla ropade de
enstämmigt: »Klas, du skall vara vår höfding.» Och han lät det väl
behaga sig och blef nu anförare för två hundra man.

Och det visade sig snart huru väl de handlat. Klas hade aldrig älskat
eller själf deltagit i det vilda och råa lif, som de hittills hade fört,
ehuru han ej kunnat hindra de andra att göra det. Men när han nu själf
blef höfding, införde han en sträng och kristlig manstukt och utstötte
utan förbarmande från sitt skepp alla dem, som ej ville foga sig däri.
Och det var hans första lag, att den utan nåd och förskoning måste
dingla i masttoppen, som med vapen sårade en obeväpnad man eller
våldförde en kvinna. Men ännu alltid drog han ut i strid mot
hedningarna, rensade hafvet från deras röfvarfartyg och befriade många
kristna från deras fångenskap; också planterade han korset såsom
världens frälsning på många ställen, som voro hedniska, och genom sin
mildhet och sin rättvisa förde han många hedningar till kristendomen.
Och hans namn blef så berömdt, att de tappraste män förenade sig med
honom och drogo ut i strid med honom. Redan andra året han var
befälhafvare ägde han tjugo fartyg med femhundra mans stridbar
besättning. Ty hans redlighet och gudsfruktan var stor och hans
tapperhet fruktad och hans styrka oöfvervinnelig. Mot huggen af hans yxa
eller stötarna af hans lans hade ännu ingen smed kunnat smida sköld och
pansar.

På fjärde året af sin sjöfart och det andra af sitt höfdingskap gjorde
han en färd till Island, men blef drifven från dess kuster genom en
häftig nordanvind och kastades mot ostkusten af en stor halfö, som heter
Jutland. Denna halfö var på denna tid halft hednisk och halft kristen;
och för några månader sedan hade det tilldragit sig att hednakonungen
hade slagit den kristne konungen och eröfrat allt hans land. Slutligen
hade han äfven intagit den kristne konungens slott och fått i sitt våld
dennes gemål och dotter, som bodde därinne. Men den fångna
konungadottern var den skönaste prinsessa som fanns i många länder på
långt håll. Hednakonungen ville nu tvinga henne att blifva hans gemål,
så att konungariket skulle tillfalla honom, liksom hade han med rätta
medel kommit till tronen. Och i sitt sinne tänkte han, att hon nog
skulle gifva med sig. Men hon vägrade ståndaktigt, och då han ej gaf
vika, utan i sitt högmod började hota henne, då kallade hon honom en
rasande man; och däröfver förgrymmades han så högeligen, att han svor
det hon för detta ord skulle dö en pinsam och grym död. Och på öppna
fältet, ej långt ifrån där han höll prinsessan fången, lät han upptorna
ett stort bål, och på detta skulle hon nu förbrännas som en vanlig
missdåderska.

Nu tilldrog det sig att Klas tvingades att landa här med sina flesta
fartyg just samma morgon som den olyckliga prinsessans afrättning skulle
försiggå. Människomassan, som vimlade omkring slottet, på stranden och
på slätten, vapenbullret och dånet af pukor och trumpeter gjorde honom
uppmärksam, och han lät sig berättas om orsaken till larmet. Då omtalade
man för honom allt och huru prinsessan om en half timme skulle utföras
och jämmerligen förbrännas på bålet, och huru hon omöjligen kunde
räddas, ty hednakonungen hade mer än tio tusen krigare, som skulle
uppställas omkring bålet.

Men när Klas hade hört allt detta, blef han alldeles blodröd af vrede
och sade till berättaren: »Det förbjude Gud och mitt goda svärd att
prinsessan skulle dö.» Och han ropade: »Gå på!» så att det skallade
efter hela stranden och ekot återgaf hans ord. Och hans krigare förstodo
ropet, och om några ögonblick stodo de alla samlade omkring honom, väl
tre tusen till antalet. Och han ropade till dem: »Upp, kamrater, friskt
framåt med de kristnas Gud! Vi skola befria prinsessan och de arma
kristna från de onda hedningarna. Om de äro tio tusen, så är det ju eder
vana att hvar och en af eder tar tio man på sin lott. Således friskt
mod. Gud ser till hjärtat och ej till mängden.» Så sade han och ropade
ännu en gång sitt »gå på!» och som en blixt störtade han fram med sina
män mot bålet just i det ögonblick, då prinsessan fördes ut genom
stadsporten. Och han lät blåsa i stridstrumpeten, hedningarna trumpetade
äfven å sin sida, och konungen, som red i spetsen för sina män, sade:
»Mod, mod! Liksom sjön alltid måste vika för fasta landet, så skolen I
också med lätthet kasta tillbaka dessa eländige sjöröfvare i deras
element.» Och de drabbade häftigt tillsammans; men Klas och hans
kamrater vordo hedningarna för öfvermäktiga; ty dessa föllo för
vikingarna som säd faller för lien, när den är mogen. Och när de andra
kristna från staden och landet sågo detta, att Klas fick öfverhand öfver
hedningarna, då rusade äfven de till från alla sidor, och inom få timmar
hade hednakonungen stupat jämte allt sitt folk med undantag af några,
som genom sina hästars snabbhet lyckats fly undan till slottet med
prinsessan. Men några timmar efter drabbningen uppgåfvo de slottet och
prinsessan mot fritt aftåg. Och emedan de voro så få, tillät Klas dem
draga därifrån med lifvet. När Klas drog in i slottet, då var där stor
fröjd bland de kristna, att Gud sålunda ödmjukat hedningarna under hans
hand och räddat prinsessan från döden i lågorna, och den gamla
drottningen och prinsessan gingo honom till mötes i slottstrapporna och
prisade sig lyckliga att de blifvit befriade genom en sådan man, ty
genom stridsropet »gå på», hade de genast begripit hvilken det var som
stred för dem. Och de togo honom vid handen och förde honom upp för
slottstrapporna, men han vägrade och böjde sig djupt ner till jorden för
de kungliga damerna, såsom det anstår en tapper och ridderlig man, och
ville gå bakom dem. Men de tilläto ej detta, och den gamla drottningen
sade: »Hvar finnes väl en prinsessa i hela världen, som ej skulle känna
sig på det högsta ärad att få införa en sådan man vid sin sida.» Och så
måste han uppfylla deras begäran, och med sina hjältar måste han
vederkvicka sig vid en kunglig måltid och taga härberge i borgen och det
kungliga slottet.

Men drottningen hade redan tänkt vid sig själf, då hon såg Klas,
detsamma som hennes rådgifvare äfven hviskat till henne: Hvar finnes väl
en man sådan som denne att har befordra kristendomen och tukta
hednafolket? Har Gud ej likasom genom ett underverk låtit honom kastas
hit af stormen och visat att just han skall vara folkets räddare och
konung? Och hon hade gjort sig många ljufva tankar om honom och sin
dotter. Men allt detta dolde hon ännu i sitt hjärta och tänkte: »Gud
skall nog styra allt till det bästa.» Och Gud gjorde det äfven, på det
att uppfyllas skulle hvad Valentin hade sagt, nämligen att den som
modigt åt sig igenom pannkaksberget, den skulle en gång blifva konung.

Men Klas hade knappast visat sig några minuter i slottets salar förrän
han kände huruledes det stod helt annorlunda till med hans hjärta än
förut. Han kände att han sett en kvinna, från hvilken han ej kunde vända
sina ögon. Prinsessan var också helt visst det allra skönaste
fruntimmer, som på sin tid lefde i världen. Detta kände han mycket väl,
men han betänkte äfven, att han var son af en byfogde och att hon var en
konungadotter; och vid denna tanke slog han sig för pannan och ropade:
»Klas, Klas, hvad tänker du på i din dårskap?» Ty trots alla sina stora
bragder tänkte Klas alltid på sina ungdomsdagar, och han var alltid af
hjärtat ödmjuk och liten inför Gud, som han tillskref allt, och af sin
egen ridderlighet och skönhet, som intog allas hjärtan, visste han
intet. Så tillbringade han en sömnlös natt, bländad af prinsessans
skönhet, och emedan hans önskningar tycktes honom vara omöjliga att få
uppfyllda, så beslöt han att tidigt följande morgon gå ombord på sina
fartyg med sina vapenbröder och åter besegla det vilda elementet för att
trösta sig, liksom kärlekens lågor skulle kunnat släckas och afkylas af
vatten.

Och när det nu började dagas och ljuset likasom fruktande smög sig in
genom jalusierna i sängkammaren, kallade han på sina män, och det blef
ett löpande och ett vimlande på slottsgården, så att drottningen och
prinsessan vaknade därvid och med förvåning och förskräckelse förnummo,
att Klas åter tänkte gå ombord på sina fartyg. Och den gamla drottningen
betänkte sig ej länge, hon gjorde hvad hon måste göra, hon klädde sig i
största skyndsamhet och inträdde i rummet där Klas bodde och yttrade
följande till honom:

»Käre Klas, hvad är det för ett budskap som vi med förskräckelse
förnimma? Således vill du resa bort utan att unna oss tid att åtminstone
med ord få tacka dig? Du vill således lämna oss? Du vill här lämna dina
kristna trosförvanter och öfverlämna dem åt svärdets barmhärtighet. Du
vill lämna det furstebarn, som du nyss räddat från elden och
hedningarnas järn? Visserligen ligger hednakonungen slagen och korparna
äta hans fallna krigare; men många hedningar bo ännu omkring oss, och
den fallne har många tappra söner och släktingar, som skola komma att
hämnas hans död då du är borta. Men äfven vår konung är död, våra bästa
män ligga slagna, och vi hafva ingen son, ingen broder, ingen brudgum,
som i farans stund kan föra svärdet och spiran. Har Guds vind drifvit
dig hit endast för att så mycket säkrare störta oss i fördärfvet? Har
den ej hviskat till dig, att du skulle vara en värdig krigsfurste och
konung för dessa kristna mot hedningarna, en älskad son åt mig och en
värdig gemål åt prinsessan, min dotter? Jo, det har han velat, och äfven
jag vill det, och därför står jag här.»

Drottningen uttalade dessa ord så kraftigt, att hon genom dem på en gång
tillintetgjorde alla de invändningar, som Klas ärnat göra. Han kunde ej
gå, kunde ej tala, han kunde blott buga sig, rodna och tiga. Och detta
gjorde han på ett sätt, som mycket behagade drottningen, ty hon förstod
att han nu ej skulle segla bort med sina fartyg, och alltså fortfor hon
i sitt tal:

»Du har svarat som en riddare och en man skall svara då en kvinna talar
till honom. Och nu vill jag ej heller hädanefter höra dig tala om att du
är född i en bondkoja och vi i konungaborgen. Se Gud har gjort stora
under med dig och bevisat att han efter sitt behag kan upphöja de ringa,
liksom han äfven kan lägga till tronen borna konungar i stoftet. Och har
han gifvit dig en sådan ödmjukhet och dygd och ett sådant öfvermått af
mod och lycka, att du kallas för en man bland de bäste män. Din
ridderlighet har gjort dig till konungars like och ditt »gå på» är
bättre än en här. Och nu, följ mig!»

Och hon fattade honom vid handen och han var tyst och lydig som ett barn
och lät sig af henne ledas hvart hon ville.

Och drottningen förde in honom i sin dotters, prinsessans rum, lade
bådas händer tillsammans och välsignade dem. Och de läto det sig väl
behaga, men ingendera kunde säga ett ord. Ty det var ej annorlunda med
prinsessan än med Klas; så snart hon hade sett honom, hade det varit som
om hon af fullt hjärta velat ropa: »Denne är den rätte mannen; han och
ingen annan!»

Och Klas stannade nu, och skeppen lågo för ankar i bukten, och intet öga
skådade efter hvilken vind det var som blåste. Alla hade riktat sina
tankar på landet, ingen tänkte på segel, tag och roder, utan krigarna
snyggade upp sina sporrar och vapenrockar till bröllopet. Detta firades
efter några veckor med stor härlighet, och den sköna prinsessan tog
Törnpåk till man, och nu var han konung af Jutland.

Och mången skön dag bodde han i slottet med prinsessan. Men slottet låg
i sydjutland, där nu staden Schleswig ligger. Men i sin glädje blef han
ej glömsk, utan rustade sig ifrigt till krig mot hedningarna, och äfven
desse rustade sig. Och nu började en lång och svår kamp om herraväldet,
tills hedningarna ändtligen förlorade, och Klas blef konung öfver den
stora halfön och öarna omkring.

Och det var mot slutet af andra året, sedan han slagit hednakonungen och
förmält sig med prinsessan, som han lagt under sig allt hedningarnas
land ända till Elben och öfver allt som sitt herraväldes baner uppsatt
frälsningens kors i stället för de mångfärgade afgudarne af sten och trä
— då stod Klas en gång på andra sidan om Elben och det föreföll honom
som såge han långt bort på andra sidan det ställe, därifrån han med
stången hade sprungit upp på fartyget, och han igenkände det på de tre
träden, som stående på en höjd reste sig högt öfver flodbädden. Och i
tankarna genomlopp han ännu en gång sitt underbara lif, och i ödmjukhet
föll han ner på jorden och bad och tackade Gud, att han räddat honom ur
så många faror, och att han på ett så underbart sätt hade gjort honom
till konung och herre öfver länder och folk. Och han kallade det ställe
där han stod för Glückstadt och uppbyggde där ett slott, och slottet och
staden stå ännu kvar där från denna tid tills i dag.

Klas var nu tjugosex år gammal och det var på sjette året sedan den
morgon, då han kommit undan galgen, i hvilken han så oskyldigt skulle
hänga.

Och när han betvingat hedningarna och gjort landet säkert genom slott
och borgar, då tänkte han i längtan och kärlek på sina gamla föräldrar
och sina syskon och vänner och dröjde ej längre, utan anträdde resan
till dem. Men han tog med sig sin gemål, drottningen, och tusen ryttare,
på det han skulle hafva ett kungligt följe. Då drog han öfver Elben mot
söder. Och när de hade rest fyra dagar och femte dagen inbröt och de ej
mer voro fjärran från hans hemvist, då befallde han ryttarna att stanna,
och han red förut med sin drottning och hade blott en page med sig. Och
det var just på femte dagens middag, när klockan slog tolf, som de redo
in i Dümmelshofen och rakt på hans faders hus. Men de sprängde framåt
allt hvad hästarna orkade löpa, på det människorna, som sågo dem, ej
måtte igenkänna dem och förråda dem för deras föräldrar. Och när de
anlände framför Petter Törnpåks hus, sprang konung Klas hastigt från
hästen och ropade muntert »gå på», så att det skallade genom hela byn.
Och Petter, som med hustru och barn just satt vid bordet, sprang ut vid
dessa ord och varseblef mannen och den sköna damen med gyllene kronor på
hufvudet. Han förstod genast, att det var hans son och ropade: »Nå, Gud
vare lofvad, att du åter är här och att du blifvit konung. Vi hafva hört
talas därom, men de hafva ej velat tro oss, och din egen mor har ej
velat tro det; blott Valentin och jag trodde det genast, ty vi visste
väl att det skulle blifva något stort af dig.» Och i sin glädje ropade
han öfverljudt: »Valentin, Valentin, kom ut, får du se hvad det blifvit
af vår Klas!» Och Valentin kom och modern och alla syskonen kommo, och
det blef ett omfamnande och ett kyssande, som aldrig ville taga slut.
Och när konungen och drottningen hade gått in och satt sig vid
föräldrarnas bord och ätit och druckit med dem i ödmjukhet inför Gud och
i kärlek till dem, då öfvermannade glädjen den gamle Petter och han
visste ej hvad han skulle säga, men af glädje talade han nästan för
mycket. Och då hviskade han sin Greta i örat, ehuruväl det just icke
passade i detta ögonblick: »Nå, min Greta, har Klas blifvit Klas? Skulle
det väl kunnat blifva mer af din Johannes?» Och Klas stannade mången dag
och mången vecka hos sina föräldrar och lefde gladt med dem och gaf dem
och sina syskon och grannarna rikliga skänker, men den gamle Valentin
tog han med sig och sade till honom: »Käre Valentin, du skall äfven
berätta lustiga och präktiga historier för mina söner, huru hvarje
duktig människa med Guds hjälp kan blifva något, så att det kan blifva
tappre män och hjältar äfven af dem.» Och Valentin följde honom gärna,
ty han var ganska stolt öfver konung Klas och tänkte för sig själf, att
det egentligen var _han_ som hade gjort honom till konung. Konungen tog
äfven med sig sin yngsta broder och sin yngsta syster, och brodern blef
en grefve och systern en grefvinna, och ännu lefver det mycket förnämt
folk i världen, som härstammar från dem. Men det villkor betingade han
sig före afresan, att när hans far dog, skulle egendomen tillfalla
honom, och han betalade genast åt sina syskon tio gånger dess värde. Och
far och bröder lofvade honom det och höllo äfven sitt ord. Ty han sade:
»Jag skall skicka hit en af mina söner, som åter skall blifva en bonde,
och hans barn och barnabarn skola blifva bönder, ty bönderna äro äldre
och hålla längre ut än konungarna.»

Och konung Klas drog åter hem till sitt rike och lefde och regerade ännu
många lyckliga år med sin drottning. Många söner och döttrar blefvo
honom födda, och många konungar och drottningar af hans släkt hafva
härskat efter honom. Men nu har dock Klas Törnpåks ärorika släkt för
länge sedan dött ut, och en annan konungafamilj regerar i de länder, som
fordom ärade honom som konung. Men hans son Konrads släkt varar ännu i
dag. Denne Konrad var hans yngste son. Kort efter hans födelse skickade
fadern honom på landet till en bonde och lät honom lefva och arbeta som
en bonde och sände honom därpå till sina fäders land, Westfalen, till
Dümmelshofen, där han gaf honom sin fars gods. Och Konrad blef stor och
stark som Konung Klas, men icke så mäktig och härlig inför världen, utan
dog som byfogde, alldeles som hans farfar Petter före honom. Och från
denne Konrad, konungasonen, härstamma än i dag alla Törnpåkar, hvilka
lefva som bönder i Dümmelshofen och trakten däromkring.




                               INNEHÅLL:


                                                             Sid.
       Om narras, »skarfva» och berätta sagor                   3
       Historien om de sju korparna och den trogna systern     11
       Kannitverstan                                           26
       De tre systrarna med glashjärtan                        30
       Den gamle trollkarlen                                   34
       Kung Trastnäbb                                          38
       Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost    43
       Den lustige Schwanda                                    49
       Om Jöns, som ville lära sig rysa                        55
       Historien om den sköna Melusina                         70
       Syster Ödmjuk                                           87
       Svärdet Zuniga                                         100
       Den onde anden i flaskan                               112
       Maruschka och de tolf månaderna                        132
       Friskytten                                             141
       Klas Törnpåk                                           169


                          Pris: 2 kr. 75 öre.




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits.
Uppenbarliga fel har rättats utan notis.



*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NY SAMLING FOLKSAGOR ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg

Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.