Fröken Liwin

By Marika Stiernstedt

The Project Gutenberg eBook of Fröken Liwin
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Fröken Liwin

Author: Marika Stiernstedt

Release date: October 26, 2024 [eBook #74639]

Language: Swedish

Original publication: Stockholm: Albert Bonniers Förlag

Credits: Jens Sadowski, Alpo Tiilikka, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRÖKEN LIWIN ***





Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.

Italics är markerad _på det här sättet_. Gesperrt är markerad
~på det här sättet~.




MARIKA STJERNSTEDT

FRÖKEN LIWIN


FRÖKEN LIWIN

ROMAN

AV

MARIKA STJERNSTEDT

[Illustration: _AB_]

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1925




I.


1.

Varje människoliv utgör ett drama, eller en serie dramer, många dolda,
många utspelade blott i det omedvetna. Det är fina trådar, som föra och
leda från själ till själ.

Där någon av dessa tysta dramer nått en höjdpunkt, där spänningen
mellan ~dramatis personæ~ blivit för stark, utlöser sig något,
försiggår en nyfödelse, sker en händelse. Dramat har fått ännu en sida
till sin yttre aspekt. Av dess slitningselement har ännu en rörelsevåg
satts i gång.

Men också här, fina trådar.

Ty vittnen se intet och öppna förklaringar avges icke. Intet är
människosjälen djupare emot än att oförbehållsamt blotta sig. Hur många
äro också icke oförmögna att tala?

Bland dessa dramer gå vi, leva vi vårt dagliga liv, äro komparser
i dem utan att ana det, se intet, höra föga. Vi äro upptagna av en
huvudsaklig omsorg: att hålla vårt eget skyddat.


2.

På ett styrelsesammanträde i föreningen Samariten, ett verksamt
kvinnligt välgörenhetssällskap i Stockholm, och sedan ärendena för
dagen genomgåtts, som vanligt icke utan skarpa meningsbrytningar,
begärde fröken Liwin ordet. Med påfallande irritation inledde hon:

— Jag förstår mycket väl att damerna högst ogärna låter sig uppehållas
av mig ännu ett par minuter.

De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp.
Sammanträdet hade räckt ett par dryga timmar och luften i lokalen med
dess prägel av lagerrum — en massa överblivna basarföremål voro lagrade
på hyllor eller i lårar — hade blivit dålig. Men de, som redan gjort
ansatser att bryta upp, förblevo nu sittande, tvungna av hövligheten.

Man förstod strax av fröken Liwins tonfall att hon icke blott hade
något att säga utan till på köpet något obehagligt. Detta var icke i
och för sig alla damerna emot: endast ett par av dem voro uppriktigt
illa berörda av uppträden. Hastigt gjordes några tysta beräkningar över
hur lång tid man ännu kunde förlora. Allas blickar voro riktade på
fröken Liwin, som stod i full belysning från de höga fönstren och som
blivit hektiskt rödkindad och undvek att se på någon.

Under två timmars sammanträde hade samtliga närvarande hunnit granska
varandra rätt väl: klädsel, smycken, hår eller hatt, miner. Outtalat
hade förgruppningar skett, band av sympati hade knutits här eller där
över bordet, då man givit varandra sitt stöd i någon fråga, eller bara
funnit inbördes enighet i ett snabbt ögonkast. Vissa blickar kunde
också innebära uteslutandet av en mindre önskvärd ur sympatigruppen.
Damerna voro inalles icke flera än omkring dussinet; men rangskillnader
voro dock märkbara. För de flesta var det mer angeläget att närma sig
vissa av damerna än andra. Bland favoriterna kunde man alltid vara
säker om att få räkna fru Alexandra Pasch.

Fru Pasch gjorde ändå föga väsen av sig. Ingen kunde beskyllt henne
för att ivrigt söka tränga sig fram med sina idéer. Hon hade för
övrigt endast få idéer. Men i varje kommitté, där ett mondänt inslag
ansågs önskvärt, var fru Pasch den första man sökte förvärva. Det var
angenämt att ha denna felfria dam ibland sig, och då hon hade stort
umgänge, syntes, beundrades, var hennes namn i och för sig en prydnad
för kommittén. Yttrade hon sig, förfelade hon aldrig att väcka anklang,
icke så mycket för vad hon sagt, men för framförandets behag — något av
behaget, hade det kallats, hos en svan på en vattenyta.

Fröken Liwin återigen hörde till dem, man icke observerade, dem vars
sympatier man icke gjorde sina kombinationer att vinna, och vilkas onåd
man tog lätt. Denna dag hade i detta avseende varit lik varje annan.

Vilken förvåning, om någon plötsligt trätt fram med påståendet att
just denna fröken Liwin, bärarinna av en tragisk hemlighet, var den av
samtliga, kring vilken sympatierna rättvisligen främst borde svallat.

Dock, något dylikt inträffade icke.

Elma Liwin hade ett tämligen brett ansikte, röjande kraftig ras, med
hög, något kullrig panna, skvallrande om envishet. Håret, brunt och
tätt, inmängt med några första grå hårstrån, vittnade om endast vanlig
nödig omvårdnad. Det var samlat i en sträng knut i nacken. Hyn lät
ana rikligt bruk av tvål och vatten, men därefter endast Herrans alla
väder och vindar, vilka småningom utplånat all blomlikhet, som möjligen
en gång utmärkt den. Fröken Liwin kunde rodna eller blekna häftigt,
därmed avslöjande ett vad man kallar obalanserat temperament. Men vad
skulle väl denna redan, vad åldern beträffar, stadgade människa ha för
anledning bevara en nyckfullhet, som hör ungdom, eller helst endast
bortskämda varelser till? Hennes existens var trygg, då hon ägde en
smula förmögenhet; hennes ställning var god, då hon var lärarinna i
finaste arter av handslöjd och själv ett erkänt fenomen i fråga om
broderskicklighet. Hon kunde icke göra anspråk på att man översåg med
hennes oarter. Det var känt, att hon hade humör; hon visade det ibland,
och det förargade.

Man såg överhuvudtaget inte mycket på henne — icke ens på den fint
tecknade munnen, vilken måste haft något att betyda i hennes yngre dar.

Utan att fästa blicken på någon av de närvarande, bara rätt fram, ut
genom fönstret, som vette åt en grå brandgavel, sade fröken Liwin fort
och hett:

— Jag har begärt ordet för att avfordra fru Alexandra Pasch en
förklaring. Efter vårt förra sammanträde, då jag ivrigt talat emot
upprättandet av ett nytt hem för ogifta mödrar — naturligtvis endast
därför att vår ekonomi är så dålig just nu, vilket samtliga damer
mycket väl vet — skall fru Pasch på vägen härifrån ha yttrat sig om min
person.

Fru Pasch, lång, elegant, skön, med väl böjd näsa, småleende, ljus, väl
ondulerad, och som bland sitt umgänge, idel societetsmänniskor, gick
under benämningen Den vita papegojan, ryckte till. Hon hade suttit kvar
endast av sin kända artighet och var med sina tankar tusen mil från
fröken Liwin, eller liksom på en annan planet, i en annan, en mycket
angenämare värld än dennas.

— Jag? sade hon och spärrade upp runda fågelögon.

Ordföranden vädjade:

— Men måste detta nödvändigt dragas fram här?!

— Ja, svarade fröken Liwin och fortfor: Fru Pasch torde väl gärna anse
sig själv som en representant för takt och god ton och allt som är
comme-il-faut. Jag har inga som helst pretentioner i den vägen. Men jag
tål inte allt.

Hon hade nu från hektisk rodnad övergått till djup blekhet. Det var
dödstyst i rummet, ytterligt pinsamt för dem det pinade. Fru Pasch
satt rak, alldeles fattad, mycket viss om att fröken Liwin verkligen
uppträdde i hög grad opassande.

— Fru Pasch, fortfor Elma Liwin, skall, då min person kom på tal,
förmodligen i samband med nyssnämnda debatt, en ovanligt het debatt,
som vi minnas, ha yttrat, att »man väl inte kunde vänta bättre omdöme
av en sådan gammal mö». Är det sant? Och så vill jag vidare säga: ifall
min duglighet såsom medlem av denna styrelse verkligen kanske allmänt
ifrågasättes på grund av att jag är ogift, ber jag få besked om det och
avgår omedelbart. Det var allt.

Inom ett ögonblick var rummet i tumult. Man talade om vartannat: Fröken
Liwin, hör på bara! Men fröken Liwin, hur kan ni tänka! Men kära Elma!
Nej, detta är ändå för fruntimmersaktigt! ... Lönlöst sökte ordföranden
samla trupperna under klubbans (en blyertspenna) redan anfrätta
auktoritet. Ett par av damerna begagnade tillfället att smita ut.

Men fru Pasch, svan på vattenyta, vit papegoja, satt stilla, utsökt
tålmodigt väntande att få ordet.

Hon funderade icke ens på vilken ställning hon hade att taga till
fröken Liwins interpellation, eller ens på om anklagelsen kunde
vara riktig. Hon mindes helt enkelt ingenting av vad hon kunde sagt
eller icke sagt om denna fröken Liwin för en hel vecka sedan. När
ordförandens bevekande knackningar med blyertspennan äntligen gjort
verkan, sade hon därför:

— Kära fröken Liwin, jag tar gärna tillbaka, men jag minns verkligen
ingenting.

Luft, menade hennes tonfall, i varje fall avlästes det så, när det
träffade Elma Liwins öron. Elma Liwins personlighet: luft! När Elma
Liwin fordrar förklaring avfärdar man henne med ett »jag minns
ingenting». Man blåser på det hela. En serie örfilar igen åt den gamla
mön.

Fröken Liwin lyckades dock behärska lusten att skrika ut sin harm.
Behärska sig måste man ju, till allt annat. Hon knöt händerna i knäet
som om hon hållit tillbaka vilddjur. Utan att se på sin vedersakare
vände hon sig till ordföranden och sade med av ansträngningen försvagad
röst.

— Jag lämnar fru Pasch å sido. Hon vet ju inte själv vad hon säger! Ur
styrelsen avgår jag härmed under alla förhållanden. Jag är inte inbilsk
nog att tro mig vara oumbärlig. Nej, mina damer, låt mig få slippa
alla forcerade övertalningar. Jag gör ändå ingen nytta på en plats, där
jag i grunden känner alla emot mig.

— Ingen, tänkte hon, ingen tog mitt parti. Ingen lät henne, Pasch, ens
förstå, att ett sådant talesätt som hennes kan såra. Jag har ingenting
med dem att göra! Jag är av en annan art — å, en fördömd art.

Hon reste sig. Liksom om det varit första gång de sågo henne,
varseblevo damerna att det fanns värdighet över hennes gestalt. De
hade aldrig känt sig solidariska med henne, och hon hade heller inte
synts kräva det. Nu gick hon ifrån dem som en främling från främlingar,
lämnande dem tysta, åtminstone tills de hört ytterdörren slå igen —
egendomligt berörda, utan att veta eller ana att det var reflexen från
ett människoöde som glidit över den lagerrumsliknande, ohemtrevliga
lokalen, vilken de strax därpå alla skyndade sig att lämna.


3.

Fröken Liwin gick fort hemåt. Hon var klädd i en mörk filthatt och en
kappa närmast i herrockssnitt, av gott tyg. Alldeles oobserverad gick
hon icke på gatorna; de av en djup skugga understrukna, misstrogna
ögonen, som endast ogärna tycktes begagna sig av ett par ögons
naturliga privilegium: att se, att frankt och öppet blicka sig omkring
i världen, de fångade likväl i förbifarten en eller annan undran. Det
märkte hon dock ej. Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna,
på karlvis, utan några paket dinglande kring händerna eller andra
kvinnliga extra attribut till dräkten, inte ens paraply, ty rocken
tålde regn.

Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade
hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra
sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då
vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade,
fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna.
Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan
vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man
törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt
lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.

Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick
där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare
märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan
ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det
redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne
att lyfta på huvudet; en svag inre sprittning kom också henne att
förnimma vårens ankomst.

Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan
eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde
och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så
många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig
och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta,
men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga
budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig
syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla
människor sett hemligheten och ropat ut den.

Icke alltid var ändå den föreställningen Elma emot, att hennes öde,
liksom genom ett trolleri, ett för övrigt otänkbart tillfällighetsspel,
bleve bekant. Den kunde tvärtom stundom innebära en underlig lockelse.
Jag är trött av att stå utanför, kunde hon tänka, det vore skönt att
likt alla andra få synas vara den man är. Det föll henne icke in, att
andra kunde leva i liknande läge, i samma pina. Det tycktes henne
icke möjligt att andra kunde vara lika ensamma, fängslade av liknande
bojor. Men i varje fall drev hon strax åter häftigt tillbaka lockelsen
att röja sig, så som man håller tillbaka något man vet vara osunt,
ödeläggande eller skamligt inom sig — ett farligt anlag.

Ty gömt var gömt och måste så förbli.

Elma Liwin var av bondesläkt. Farfarsfadern var bonde, farfadern blev
präst, fadern domprost och en lärd man. Men bonden satt i honom ännu,
han förblev kärv i umgänget med de sina, hård i sina omdömen. Så och så
föreskriver Lagen — och han tolkade den som den tolkas hårdast. Denna
hans lagtrohet gav honom anseende och makt. Han blev också rik, och han
var högmodig. Av högmod köpte han igen farfarsgården, som dock ingen
av hans barn ville bruka, och sparade liksom farfadern sparat, för att
kunna efterlämna åt änka och fyra barn en solid förmögenhet. Ty pengar
ge aktning.

Elma var yngst i hemmet. En syster gifte sig ung, med en präst,
bröderna blevo, den ene officer, den andre ämbetsman: det hela en
icke ovanlig utvecklingsgång för svensk släkt av bondestam. Hemmet
hade varit hårt och barnen saknade det icke, sedan de lämnat det. Men
stark vilja till upprätthållande av namnets anseende och av vedertaget
skick och bruk hade de alla fått med sig, och därtill ärelystnad,
ett morsarv. Domprostens maka var den starkt familjemedvetna dottern
till en rättslärd, presidenten Hökhufwud, medlem av akademier Europa
runt, och en av de Aderton i den svenska, en man, utrustad med stor
arbetskapacitet och största vördnad för auktoriteter, rang, alla det
världsliga firmamentets stjärnor.

Endast Elma stannade länge i hemmet, där modern behövde henne. Som barn
var hon enstöring och skygg. Man skulle trott att något skrämt henne,
men om hon tillfrågats skulle hon ej kommit ihåg vad detta kunnat
vara. Hon var också envis och alltför känslig för oförrätter. Ett par
gånger hade fadern handgripligt tuktat henne för vad han kallat hennes
otacksamhet.

— Vad skall jag tacka för? ropade hon.

— För det av Gud välsignade hem du får växa upp i.

Aldrig! tänkte hon.

Detta kan väl icke vara av Gud välsignat?

Förstulet iakttog hon syskonen; de voro alla av reserverad, stram
läggning. Vad som fanns bakom detta yppades icke — om nu något fanns.
Hon var icke böjd för att tro det. Skulle det icke eljest sluppit ut? I
den brodern som var henne närmast i ålder, den blivande juristen, ville
hon stundom ana en besläktad själ; men när hon vid ett fåtal tillfällen
närmade sig honom föll det alltid lika illa ut. Hon kom med sin stora
åtrå att tala, att erfara om den andre också gjort sina iakttagelser
och rön angående hemmet och föräldrarna, eller allt annat, hon själv
skulle önskat annorlunda. Men det blev alltid i en stund, då någon
brådska drev honom annorstädes eller humöret var ur lag. Hon gav snart
upp de tveksamma försöken.

Som vuxen ung flicka sågs hon oftast lutad över syarbeten av utsökt
art, och så sluten till lynnet, så utan leenden, att icke ens den
vackra hyn, den fint tecknade munnen kommo till sin rätt.

Väl giftasfärdig vägrade hon fullständigt att höra talas om de partier
den verksamma modern lät hägra för henne eller helt ohöljt sökte
arrangera. Elma hade, så långt tillbaka hon visste av, instinktivt
avskytt fadern, den syrliga tobakslukten omkring honom, de små mjällen,
som kunde falla ner och lätt pudra hans svarta rock kring hals och
skuldror — och avskyn minskades ej med åren. Hon mindes ej ett enda
verkligt samtal med fadern. På dödsbädden hade han välsignat henne;
det lämnade henne kall. Hon visste, hon hade genomskådat, att icke
heller modern tyckt om honom, att ingen ömhet fanns mellan de två.
Avskyvärt över all beskrivning, nedvärdigande för bägge parter syntes
ett dylikt äktenskap tjuguåringen. Hos de män, som närmade sig henne
och i vilka hon genast anade hemgiftssökare — då hon uppriktigt trodde
sig vara utan varje tjusningsförmåga — såg hon blott blivande äldre
herrar med syrlig tobakslukt omkring sig och tecken på yttre vanvård.
Dessa eventuella friares i minsta mån närmare beröring, såsom vid en
mera meningsfull handtryckning, eller under en dans, ifall hon måste
dansa och de då med andedräkten kommo henne för nära, tvungo hennes
tankar alltid lika ofrånkomligt och kväljande till föreställningen om
den icke tillräckligt breda tvåmanssängen i hemmet, eller otaliga andra
äktenskapets intimiteter, av henne kända eller blott hopfantiserade.

En tid förenade henne het vänskap med en olyckligt gift ung fru. Av
dennas avslöjanden fick hennes egen olust ytterligare näring. Den unga
frun sökte sig till henne som till en tröst och en ersättning och
sade henne öppet, att hon älskade henne, Elma, högre än hon någonsin
älskat sin man. Elma skänkte till gengäld en obegränsad beundran: hon
fann den andra skön — det var också en vacker kvinna — varje hennes
rörelse väckte behagfulla förnimmelser. De två väninnorna träffades
varje dag, outtröttligt talande var och en om sitt eget. Men vänskapen
framkallade en del prat; den äkta mannen, vars likgiltighet dittills
varit uppenbar, gjorde nu maktspråk gällande och genomdrev avflyttning
till annan ort.

Elma sörjde väninnan, men då hon erfor att denna snart börjat trivas
väl på sin nya boplats, och då breven från henne blevo alltmer
tunnsådda, förstod Elma att hon var på väg att bli glömd — troligen
för andra, eller för en annan. Snabbt gjorde hon upp räkningen med den
trolösa: en ytlig, opålitlig varelse — det var bäst, tycktes henne, att
strax hugga av bandet utan pardon. Men såret som tillfogats, dröjde
länge att läkas, och den vackra, koketta väninnans porträtt stannade,
trots besvikelsen, i flera år på Elmas skrivbord.

— Jag är dömd att övergivas, tänkte hon med en förtvivlan, hon förgäves
sökte maskera om till resignation.

Hon hade dock drömmar. Hon såg sig själv, lika underskön som någonsin
den flyktiga väninnan, omgiven av varelser av samma art som hon själv
— icke män, icke kvinnor, eller likgiltigt vilketdera. De voro hennes
gelikar, det var allt. Översinnliga, allt förstående väsen, burna av
hänryckning, man aldrig mötte i verkligheten. Längtan genombävade henne
vid tanken på en tillvaro, där allt mellan människorna vore präglat av
enighet, uppgående i varandra, öppenhet. Från domprostgårdens fönster
såg man järnvägstågen dagligen ila förbi: i Elmas fantasi förde dessa
tåg bort de vänner, hon borde ägt, den själafrände hon i det förtegna
och fördolda längtade till. Vilka voro de förbiresande? Det visste man
icke. Vilken orimlighet låg då i tanken att en av dem förde hennes
lycka med sig?

Ingen i staden anade, att domprostgårdens yngsta, småningom alltmer
mognande dotter, fröken Liwin, en i de flestas ögon föga tilldragande
flicka, korrekt i sällskapslivet, duktig i sina sysslor, i hög grad
aktningsvärd, inom sig gömde vad man ofelbart skulle kallat en
romanesk fjolla.

Vid tjugusex år följde Elma den sjukliga modern en sommar till en
brunnsort. Själv var hon frisk, av en rent förvånande hälsa, och varken
behövde eller brydde sig om att genomgå någon kur. Moderns kurtimmar
och vilotimmar gåvo henne många lediga stunder, och hon brukade dem
till långa promenader, oftast ensliga. Efter middagen spelade en liten
orkester i brunnsparkens musikkiosk och modern och hon sutto lyssnande.
För första gång i sitt liv blev Elma förälskad.

Ingen presenterade för henne den hon förälskade sig i, ingen antydde
att han kunde vara en lämplig fästman. Elma kom helt enkelt icke att
först tänka på honom såsom man, eller ens såsom en person, inpassad
likt andra i den kända världsbilden omkring henne.

Föremålet för hennes passion, något annat namn ges icke, var den lilla
orkesterns anförare, Gavelström, en spenslig gosse med fina händer
och naivt djärva blickar, vilka snart upptäckte och mötte hennes egna
tvärsöver brunnsparkens grusplan med grupperna av stolar och bord.
Passionen rev upp henne fullkomligt, obegripligt för henne själv,
förorsakande sömnlösa nätter, feber och kvalfulla drömmar med häftiga
uppvaknanden, där kvalet löstes i en lycka, så vidunderlig att hon
måste bita samman tänderna för att hålla tillbaka rop. Hon föryngrades
och förskönades; man påpekade det för hennes mor, som antog, att blotta
vistelsen vid brunnsorten verkade så förmånligt.

Elma hade förlorat allt omdöme. Hon såg och förstod aldrig, så länge
de träffades, att hennes älskade icke i någon jämförlig mån besvarade
hennes känslor. Var han henne icke till mötes på hennes ensliga
promenader? Upptäckte han icke en äng i skogen, där de dolde sig,
omvärvda av doftande blomning, fann han icke de vackraste lustiga
öknamn för henne och retades med henne på ett sätt, så fullt av
behag, respektlöst, skälmskt, att hon aldrig förut mött liknande?
Och viskade han icke slutligen en dag: — Kom till mitt rum i kväll!
Vad gör det, ingen ser det. — Kysste han henne icke, lekte icke hans
mjuka violinistfingrar med hennes hår, som hon för hans skull vårdade,
borstade, lade upp i klädsamma lockar?

Hon förstod aldrig att den unge mannen blott grep ett, enligt
hans åsikt, tämligen oblygt sig själv erbjudande tillfälle. Hans
vistelse vid den mördande ledsamma surbrunnen gjordes härigenom litet
angenämare. Han förhindrades därigenom också att genom festande göra
av med sitt gage, vilket alltså kunde komma att få tjäna sitt avsedda,
behjärtansvärda ändamål: en utrikes studieresa på hösten.

Upptäckten av bedrägeriet, liksom av hennes egen blindhet och dårskap,
kom för Elma först efteråt. När hon förstod att hon skulle ha ett barn,
skrev hon till Gavelström, vilken under veckorna sedan de skilts redan
hunnit avfärda henne ur aktualiteten. Hon gav ej uttryck åt någon
fordran, ty hon tog för givet, att han helt enkelt genast skulle ila
till henne och ordna allt.

Gavelström hade redan lovat henne att på förbiresan utrikes stanna
någon dag i hennes hemstad och söka upp henne. Men det var icke något
löfte ämnat att hållas, utan endast en i hans tycke utmärkt lämplig
form av farväl. Nu besvarade han Elmas brev med ett helt annat slags
farväl, klart och brutalt: Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om
halsen på honom? Han var för resten yngre än hon. Han drog sig ur
spelet, det var inte hans.

Elmas förnuft stod stilla. Vad var meningen? Hon skrev på nytt, och
brevet returnerades denna gång obrutet.

— Vad vill du denne Gavelströmmen? frågade domprostinnan.

— Bara en upplysning. Men det blir inte fler brev, svarade dottern.

Elma förtrodde sig till ingen, till de ärelystna syskonen allra minst.
Gavelströmmen, som modern sade, skulle strykas ut ur hennes liv, hans
förnamn skulle aldrig komma på hennes tunga mer. En föresats kan jag
hålla, sade hon till sig själv. Barnet skulle likaså strykas ut, hur
nu detta skulle kunna ske. Det var det enda hon grubblade på utväg till.

Inte en minut tänkte hon på barnet med längtan eller ömhet. Hon såg
det aldrig för sig, hon realiserade det ej. Förödmjukelsen, känslan av
katastrof gav ej rum för något annat inom henne. Hon mådde inte illa,
hon gick flera månader innan ens hennes figur började förändras. Hon
mindes med tilltagande avsky den unge mannens lena tonfall och hans
smekningar, vilka en gång smält bort allt hennes motstånd. Frågat efter
hennes pengar, liksom andra, hade han visserligen icke gjort; men så
hade han ännu mindre frågat efter henne själv. Hon, Elma Liwin, hade
varit en mans smutsiga tidsfördriv! Jo, hon begrep det till slut.

Modern sjuknade igen och dog vid jultiden. En oerhörd lättnad, ty nu
lät allt utan svårighet ordna sig. Elma reste till Stockholm emedan
ingen av syskonen bodde där, eller ens i närheten, hon föregav att hon
ämnade genomgå någon kurs, inackorderade sig hos en barnmorska, under
falskt frunamn, visade sig aldrig ute vid dagsljus, och födde barnet,
som samma dag lämnades bort till en gumma av lantligt utseende.

Den förfärliga tiden hos barnmorskan, som genast tycktes förstått
hur det var fatt, hur denna fru X. icke alls var någon fru, men
som, då inackorderingen betalade allt extra på veckoräkningen
utan knussel, av henne pjollrande omhuldades! ... Till huset där
ackuschörskan bodde hörde en liten planterad gård, en trädgård, om
man så ville, försedd med ett nödtorftigt lusthus. Fru Gustavsson
framhöll honungslent nödvändigheten av vistelse utomhus, och Elma hade
promenerat på det trånga, i snösmältningen och vårbrytningen ännu
grå och vanvårdade lilla området. I alla husets gårdsfönster tycktes
henne, att ondskefulla ansikten tittade ut: Jojo, man kände väl till
fru Gustavssons inackorderingar, så kallade obemärkta, vad det var för
sort! All denna smuts, klibbande fast vid henne, måste Elma Liwin,
domprosten Liwins aktade dotter, genomgå. Om kvällarna lärde fru
Gustavsson henne patiens.

— Frun som är så stilig, behövde väl inte vara lämnad ensam så här,
sade fru Gustavsson.

Och hon rådde Elma att vara rädd om sin figur. Morgon och kväll slogs
innehållet i en full tändsticksask ut på golvet, och Elma fick plocka
upp stickorna en och en, för att hålla ryggen mjuk. Till slut hade
ackuschörskans omtanke i hennes ohyggliga känsla av övergivenhet
vunnit henne, och hon hade en afton — efter långt övervägande att
totalt försvinna, att hoppa i vattnet med tyngder kring kjolfåll och
fötter — gråtit ut vid bordet med patienskorten, daltande vaggad
av fru Gustavssons armar, lyssnande till trösteord, omvärvda av
kaffedoft, och som viskades fram, för all säkerhets skull, då övriga
inackorderingar kunde tänkas lyssna vid nyckelhålen:

— Det har jag väl genast begripit att lilla frun inte var fru, nej då.
Det är så vanligt. Och då är det allra bäst att skicka bort barnet
strax, innan man hinner fästa sig.

Fästa sig vid barnet, det var något Elma icke ett ögonblick tänkt på.
Barnet var hennes fiende, en fiende hon bar i sin kropp och livnärde av
sitt eget livs safter, som sög ut henne, och vars verk aldrig skulle
kunna utplånas. Likväl väckte detta, att barnmorskan förutsatte ens
möjligheten av tillgivenhet, hennes undran. Bland hennes snyftningar
kommo några, smärtsammare än de andra, fyllda av en aning hon icke
vågade, icke fick gå närmare in på.

Hon hade då endast bett fru Gustavsson styra om allt för barnets
avlägsnande, när det kom.

Det hade varit en vårdag med sol genom fönstret, i vilket stått en vit
calla, en blomma som ser ut som en strut. Elma hade med ett bittert
löje vänt bort blicken, då barnmorskan burit in detta element till
rummets förskönande och patientens uppmuntran. Gumman med det lantliga
utseendet hade tassat in, klädd i schalett, hade pillat det nyfödda
flickebarnet litet under hakan med ett grådaskigt pekfinger, lyft det
ur korgen, med en van rörelse svept in det i en stor grå ullschal och
var strax därpå borta, allt enligt barnmorskans order. Betalning
skulle utgå i ett för allt, rikligt tilltaget, och det ordnade
barnmorskan också om.

— Bäst som sker, lilla fröken, hade hon sagt. När man ändå inte kan
vidkännas barnet. Det är så vanligt.

Elma hade icke svarat. Hon hade endast längtat att nu komma
ifrån detta hus, ett skumrasknäste, där hon nått förödmjukelsens
botten, icke minst, tänkte hon, genom sin ömkliga svaghet att taga
emot ackuschörskans tröst, vilken dolt blott sensationslustens
tillfredsställelse och hoppet om flera förtroenden.

Högfärd, hårdhet, hat. Under åren som följde hade hon själv ställt
diagnosen från dessa förfärliga dagar så. Vad hade kroppens rysliga
kval den tiden ändå varit mot andens besatthet?

— O, Gud, hade hon besvurit, gnisslande tänder, och i förtvivlan
tillgripande den första barndomens halvglömda läxor om en himmelsk
vårdare: — O, Gud, kan du då icke driva dessa djävlar ut ur mig? De
bända sönder mig, jag förgås av dem, och jag får inte ens ropa och
vråla ut min nöd!


4.

Som en bubbla från kärrbottnen fyllde henne minnet av de helvetiska
stunderna åter denna tidiga nya vårdag, likt en ond smak i munnen,
en vidrig lukt. Det var icke vänliga blickar hon gav omkring sig,
medan hon med raska steg, inte olik en flyende, sneddade igenom
Humlegårdsparken med alla de lekande barnen.

Så mindes hon åter uppträdet på styrelsesammanträdet.

Vad sade de väl nu om henne, där borta, Den vita papegojan och alla de
andra? »Gammal mö.» En varelse ställd på sidan om livet. Och så kom
det väl ett skratt, det där litet dämpade, diskreta, halvt medlidsamma
lätta skrattet, som hon särskilt avskydde.

Så gammal var hon för det första icke. Icke ännu fyllda fyrtio, och
med en alltjämt ungdomlig, välskapad, ännu fullkomligt spänstig kropp.
Och mö. Inte heller det! De skulle bara veta sanningen, de som så
övermodigt benämnde henne så — denna sanning, vilken samtidigt icke
fick röjas för en enda levande varelse! Det var den sanningen de
stuckit kniven rätt in i; de hade slitit upp den gamla sårskorpan med
sitt hänsynslösa det-betyder-väl-ingenting-aktiga talesätt.

Sunt förnuft sade Elma Liwin, att i liksom utom hennes bekantskapskrets
funnos många ogifta kvinnor, äldre än hon liksom yngre än hon,
arbetsamma som hon, aktade som hon — och därtill förnöjda, kanske
lyckliga, aldrig jagade av furier. Sunt förnuft pekade också på
äktenskapens många misärer. Vem behövde tro att Elma Liwin, av god
familj som hon var, och därtill något förmögen, icke självvilligt valt
det ogifta livet?

Och likväl var hennes existens en misslyckad existens, begynt i misstro
och olust, fortsatt under den avskyvärda förödmjukelsens tecken, ankrad
i hårdhetens och hätskhetens våld.

De där borta, de hade rört vid detta faktum!

— Jag tål det inte, mumlade hon innanför sina slutna läppar, och hon
kände att djävlarna voro över henne igen, de sleto och bände och drevo
vågorna vilda inom henne.

Dock, en liten händelse, som just i detsamma kom infladdrande,
distraherande, skingrade dem för denna gång. Den alldagligaste
händelse: en liten flicka, elva eller omkring tolv år, av den vanliga
typen: sjömansmössa (med inskription ~Dristigheten~), kavaj med blanka
knappar, av vilka en eller ett par alltid fattas (samtliga kvarvarande
denna dag uppknäppta), veckad, mycket mycket dåligt veckad marinblå
cheviotkjol. Plötsligt tvärstannar ungen, böjer sig ner och hittar
något i det fuktiga gruset. Elma hann icke väja, hon måste stanna
ett ögonblick, också hon, och såg flickan vända upp ett runt och
rosigt ansikte med blå ögon, ett julgransäpple med förgätmigejer,
förgätmigejerna uppspärrade, tindrande av häpnad och beundran:

Flickan höll i handen — en ganska röd och ej oklanderligt ren, kraftig
liten hand — ett enkelt guldfiligrankors med en krans av små små
pärlor i mitten, nyss nedtrampat i sörjan och alltfort bärande spår
därav.

— Titta, ropade barnet, så gräsligt sött!

— Ja, svarade Elma. Men du tänker väl på att försöka få tag i ägaren.

— Hur gör man då?

— Man annonserar i tidningen. För du förstår, tillade hon strängare,
det är inte ditt, bara därför att du hittat det.

— Å, det förstår jag väl! Tänk, om jag bara strax kunde veta var ägaren
fanns!

I de uppspärrade blå ögonen gick karusellen runt: »ägaren» var där,
en underbart skön och guldlockig, prinsessliknande liten flicka.
Den prinsessliknandes oerhörda glädje att få igen sin skatt var
där. Vänskap och strax bästa vänskap för alltid, voro där. Lekar i
Humlegården varje dag tillsammans. Längtan var där, stigande iver, och
slutligen den största lust att fortast möjligt komma från den okända
damen och bara rusa hem. Trapporna upp! Mamma, bröderna ... Allmän
beundran av det vackraste guldkors i världen!

— Det är, som jag säger, bara att annonsera i en tidning, fortfor Elma
utan att ha sett något alls av karusellen.

— Ja tack. Adjö.

Flickan neg och ilade bort med sitt fynd. Hur lätt på foten är icke
en dylik elva, tolv års barnunge, om också foten bär grov känga med
grusig tåsnyta! Elma såg efter flickan, och det for genom hennes huvud:
Ungefär i den åldern kunde min varit! Djävlarna voro borta, och tanken
fick sålunda passera utan att motas av dem. Åter kom en vindpust med
den där smulan lukt av mylla och lövknopp, fin som doft av tidig
champinjon, och Elma andades in den, litet lättare än nyss, utan någon
elak minnessprittning mer. Nu kände hon bara att hon var trött och rätt
varm; vinterrocken var tung, det skulle bli skönt att snart vara hemma.

Elma Liwin delade hem med en annan självförsörjande, en sjukgymnast.

När hon på sin tid kommit upp från barnsängen och ut i livet igen,
befriad från farhågor för närmaste framtiden, hade hon, trots allt,
erfarit en stark stolthet över att ha lyckats sköta den ömtåliga
affären så väl, komplett utan hjälp, utan rådgivare, utan en enda
varelses sympatier. Hennes självkänsla vaknade. En sorts tacksamhet
gentemot storstaden, som så barmhärtigt dolt och skyddat henne, ingav
beslutet att stanna där för framtiden. Hon trädde i förbindelse med
handslöjdskretsar och mottogs som en ackvisition, då hennes skicklighet
i all slags sömnad var känd och hennes namn, domprostens namn, var väl
ansett. Hon gick fram med försiktighet, lyhörd för missljud, för varje
ifrågasättande av berättigandet i att hon tog den plats, eller de
platser, som bjödos henne. Men ingen tänkte på att förmena henne en
genom gott arbete förvärvad ställning, och hon slog rot.

Som åren sedan gingo, och då intet inträffade, vilket på allvar kunnat
alarmera henne — i synnerhet som »Gavelströmmen» efter ett par år
visade sig ha den oväntade takten att dö — började Elma Liwin visa
större säkerhet utåt. Hennes apparition var vederhäftig; det hade
klätt henne väl att fylla de trettio. Inom sitt fack gjorde hon allt
fler bemärkta insatser. Hon umgicks nästan uteslutande med kvinnor,
och bland dem åtskilliga kvinnor av betydelse. Genom dessa fick
hon småningom sin lilla roll att spela i vissa allmänna intressens
tjänst; hon kom att sitta med i en och annan styrelse eller kommitté.
Domprostens hade varit ytterligt konservativa och hela Elmas släktkrets
uppehöll traditionen: men hon gjorde sig nöjet affischera frisinthet.
Hon visste sannerligen vad en kvinna dög till, om hon sattes på
yttersta prov. På själva sträckbänken hade hon kunnat tiga! Så hade hon
väl lov skörda sin lön genom öppet visad feminism, vilken ställde henne
oavhängig — och även något förargelseväckande — gentemot syster och
bröder, samt gav henne rang utåt av framstegsbefrämjerska.

Djävlarna behöll hon för sig själv.

I en följd av år hade hon bott ensam, men det hade börjat tynga henne.
Av en händelse kom hon samman med sjukgymnasten, Rick Brunjohann.
I en kvinnlig sammanslutning för umgängesliv och förströelse hade i
samband med någon fest uppförts en teaterpjäs, en parodi på romantisk
opera. Huvudrollen hölls av Rick Brunjohann, som i lockig svart peruk
tagit sig utomordentligt väl ut. Sitt parti skötte hon med frejdigt
humör, älskade, led, avled och stod upp igen med samma obesvärade fart.
Även efter demaskeringen såg Elma att hon var en vacker flicka och hon
tilltalades av hennes glättiga sätt. — En sådan människa skulle jag ha
i min närhet, tänkte hon.

Tvärsöver golvet kom i samma minut fröken Brunjohann emot henne.

— Jag hör, fröken Liwin, att ni söker någon att dela bostad med. Jag är
ledig och ute i samma ärende. Ska vi tala om saken?

Elma var genast villig.

— Naturligtvis, sade Rick, var och en sköter sig själv, men vi äter
tillsammans.

Pakten dem emellan baserades på ömsesidiga hänsyn samt hushållets
handhavande av tredje person, Elmas redan väl beprövade hembiträde,
Hulda, vilken det ålåg att hålla vivrekostnaderna inom en gång
fastslagna gränser, samt servera klanderfri mat.

Man flyttade in i en ny våning i oktober, Elma med större förväntningar
än hon skulle velat vidgå. Hon var uppfylld av något liknande beundran
för den andra, som var yngre än hon, och som hon i sin inbillning
tänkte sig få komma att beskydda och taga hand om, för att i sin tur
få åtnjuta varmare tillgivenhet än hon varit van vid bland hyggliga
kolleger eller umgängesväninnor.

De två damerna hade var sitt sovrum med dusch, skilda genom ett
vardagsrum. Ricks insats till boet hade varit en allmogemöbel, förvisad
till den helt lilla salen åt gårdssidan. I sitt sovrum tog hon emot en
del patienter och av ett sovrums ordinarie utstyrsel hade hon blott
bibehållit bädden, en spartansk fältherretältsäng, dold bakom en skärm.
Elma återigen hade möblerat förmaket-vardagsrummet i 1830-talsstil,
sådan den gillades av rådande smakriktning: få möbler, svensk vara,
gravyrer eller stick i smala mahognyramar på väggarna, tulpaner (ej för
många) i enslig kristallvas på polerad bordskiva.

Men hennes sovrum såg ut som ett elegant och komfortabelt herrum:
breda låga säten, rökbord, en divan, som om kvällen apterades till
bädd, på väggen ett vinterlandskap i olja; en gedigen bokhylla
med facklitteratur och de romaner den bildade publiken läste
— medan Rick staplade upp massor av halvlästa kvasilitterära
översättningspublikationer under sin fältherrebädd. Dessutom, hos
Elma, en utsökt venetiansk spegel, en ståtlig sekretär i bästa empire.
Blandningen talade i sin helhet om odlad smak och om stort förakt för
kvinnliga agremanger, alla dessa tyllklädda toalettbord med sidenband,
överdådiga sängar med raffinerade överkast, speglar i alla hörn,
puderdosor och nipper.

Men sammanflyttningen med Rick hade snart visat sig icke hålla vad den
lovat.

Rick yppade från första dag, att hon menat allvar med sitt »var och
en sköter sig själv». Hon var rörlig, hade många järn i elden och en
stor bekantskapskrets, i vilken hon fann onödigt introducera Elma. Hon
visade Elma den vanliga och självfallna kamratligheten, var tjänstaktig
och gärna meddelsam om sitt eget, men frågade ej efter den andras.
I hennes ögon var Elma en överlägsen person, äldre än hon, tämligen
respektingivande, i alla händelser mer respektingivande än roande. Hon
anade aldrig att Elmas fantasi kunnat sysselsätta sig med henne.

Lika litet anade hon att bitterhet småningom började sippra in hos
Elma, när det för denna blev klart att någon förtroligare vänskap icke
skulle komma att uppstå, något verkligt sällskap ej var att påräkna.

Elma somnade sent, Rick steg upp tidigt och hade sina palaver med
Hulda, utan att akta på dennas hyssningar, eller glömmande dem i nästa
minut. Rick var en trägen brukare av telefonen som umgängesmedel. Tyst
satt Elma, under stigande irritation, och åhörde eller icke åhörde,
men var dock medveten om samtalen i tamburen, interfolierade av Ricks
skratt, en kaskad som en vattenstråle, sprutad rätt upp och så strax
stoppad igen. Och då Elma slutligen fann ut, att Rick i grund och
botten hade intresse till övers endast för männen, bröt hon inom sig
totalt med henne, avpolletterade henne — under det Rick fortfor att
ingenting begripa, lika sorglöst godlynt som hon varit från första
dagen.

När Elma nu efter Samaritsammanträdet och scenen hon där framkallat,
äntligen var hemma igen, hade Rick, i gymnastikbyxor och sweater, något
att meddela:

— En fru Pasch har ringt.

— Vad ville hon? frågade Elma kärvt.

— Det yppade hon inte. Hon skulle skriva en rad, sa hon.

— Gott.

— Är det något trassel? frågade Rick.

— Ingenting alls.

Fru Pasch — alltså förklaringar i en eller annan form. Låt dem komma!

Det ringde på tamburklockan, och i tamburen stod ett bud från en stor
blomsteraffär. Ur en väldig kartong och därefter ur mångdubbla frasande
silkespapper framkom, tack vare den tjänstaktiga Rick, en enorm bukett
liljekonvaljer. Ini buketten var stucket ett kuvert, innehållande ett
kort, fru Paschs visitkort:

    ~Kära fröken Liwin, var inte ledsen på er tillgivna och
    beundrande~

                                         ~Alexandra Pasch.~

Sjukgymnasten avtackade budbäraren med en liten slant och bar
in jättebuketten, till vilken verkligen fanns en lämplig skål.
Hon sökte en stund efter lämplig plats, lämpliga belysnings- och
effektmöjligheter. Men Elma hade tänt en cigarrett, sjunkit ned i en
av sina bekväma stolar och rökte tyst, med huvudet tillbakalutat och
halvslutna ögon, utan att fråga efter bukettens öden.

Hur livet ställde sig beundransvärt lätt för de benådade, tänkte hon.
Vem motstår ett purt och naket »var inte ledsen på mig!» — i synnerhet
när det viskas med en Alexandra Paschs världsdamspiktur, inte ödslad
på vem som helst, med centimeterhöga staplar, vittnande om att den
skrivande har gott om tid att förlora. Intet »jag erkänner», intet
»det gör mig ont», eller än mindre, »jag begriper äntligen att jag
högg kniven i er.» Och så ett »beundrande» på slutet, det obligata
smickrande ordet, som fäller alla invändningar och, hur sig än världen
vänder, alltid gör den artiga till triumfator.

Sedan kan brevskrivarinnan med all rätt glömma det hela.

Men minns, att de finnas, som aldrig förmå glömma något, som alltid
sitta lika sårbara! Dramat växer inom dem, mindrevärdeskänslans drama,
som ingen anar, som långsamt skrider fram från scen till scen, djupt
i det fördolda, och för vilket ridån aldrig tycks falla, hur man än
flämtar efter upplösningen.

Hur vedervärdigt, tänkte hon, att vara kvinna, instrument för låga
förströelser. Kunde man blott utplåna alla spår därav. Kunde man blott
låta bli att minnas det man vet därom, det man själv haft del i! Och
ändå, ändå har jag i dag låtit mig grymt såras av blotta påminnelsen om
att jag inte lever med en man. Det är ju motsägelse, det är ju nonsens.
Vad är det då som sårats? Var ärlig, Elma, du kan det! Är det deras
möjliga föreställning, denna Paschs och andras, att du icke skulle äga
förmåga att vinna och binda en man? Är det till sist fruktan att deras
föreställning skulle vara riktig?

— Kom då, Elma, och se på de förtjusande blommorna, manade Rick i
dörren.

— Tack, Rick, ja, de är vackra. Där är nog för tjugu kronor. Gav du
budet något?

— Femti öre.

— Han skulle haft mycket mer!

Rick hörde icke hånet, hon hade beundransvärt döva öron. — Också hon
hör till de benådade, tänkte Elma. Hon frågade:

— Blir du hemma i afton?

— Nej, jag har fäktklubb.

— Och jag blir ensam, som vanligt, tänkte hon.

Är jag då inte nöjd med mitt liv? Jag har mitt arbetsfält och jag
behöver ingenting sakna i yttre avseende. Är jag sjuk? Nej. Men ändå,
det går inte att smussla bort det, jag är inte lycklig, jag är aldrig
lycklig — och jag längtar så. Det är inte efter en man, det är inte
efter män. Bara efter att slippa gripa i det tomma, vart jag griper!

Om de bara visste!

Hade episoden med fru Pasch hänt Rick, skulle denna endast hjärtligt
skrattat åt alltihop, det visste Elma. För Rick skulle dessutom
en vacker blombukett varit försoningsgärd nog efter ett förfluget
yttrande. Rick var, försäkrade hon själv, inte småaktig.

— Så väljer jag hellre att vara småaktig, tänkte Elma.

Ty Rick Brunjohann ville hon under inga förhållanden likna. Dessa
flirter, som upptogo sjukgymnastens tid, vilken fattigdom i dem!
Om vintern sportade hon, än med en löjtnant, före detta kamrat
på Centralen, än med en ung affärsman, som varit hennes patient,
eller andra; om somrarna låg hon vid badort och praktiserade, under
skämtsamt-sentimentalt umgänge med underläkarna. Till Elma hemburos
emellanåt provbitar av samtliga dessa herrars konversation, inblickar i
deras vanor, fel eller förtjänster. Rick valde plattformen att gyckla
med dem. — Gifter mig gör jag antagligen aldrig, sade hon.

Men Elma hade med oviljans skarpsynthet längesedan genomskådat pratet.

— Nej, kunde hon svara, kära Rick, det kan jag ju förstå; det är ju bra
mycket angenämare att leva som gammal fröken.

Rick var en flicka med karltycke, och som endast inväntade sin stund,
det var hela gåtan. Hon ville göra ett fördelaktigt parti och komma
ur sitt strävsamma arbetsliv. En obetydlig flicka bland tusen, utan
begrepp om vad som dolde sig under alla glatta ytor, allt stumt
avståndstagande.

Elma sköt otåligt tanken på Rick åsido.

På hennes bord låg ett bjudningskort till en middag. Det hade lagts
undan, efter ett kort överslag av garderobens möjligheter, vilka
befunnits tillräckliga. Elma grep nu den lilla vita pappfyrkanten
igen, ett tecken på att hennes personlighet föresvävat vissa hennes
medmänniskor och gjort det så gynnsamt, att man beslutat överföra henne
till gruppen av önskvärda gäster i samband med ett festligt lag. Det
hände icke så ofta, och det värmde henne med ens. Hon kände att hennes
längtan preciserades, blev konkret.

Den formade sig till en helt enkel längtan att komma ut, att träda in
bland dem, som voro glada, som kunde visa upprymdhet och älskvärdhet
och därmed erövra uppmärksamhet och hjärtan.

Elma skulle blygts att för någon bekänna så mycken barnslighet, men den
släppte henne ej.

Behovet att äntligen en dag slå sig lös tog henne som en feber. Sedan
Rick avlägsnat sig till sin väntande fäktklubb, efter att ha ropat sitt
raska: — Afton, Elma, jag ger dig mitt råd, gå ut och ha något roligt,
du med! satt hon länge kvar, rökande, sökande, stirrande framför sig
rätt in i konvaljebuketten utan att se den, blott intensivt välkomnande
lusten, som i det fördolda trädde fram inom henne och tog upp strid
med hennes sjuka medvetande om alla förödmjukelserna, strid också mot
hätskheten och den innersta avunden, vampyrerna på hennes livsmod.


5.

~Dristigheten~, den uppknäppta kavajen där två knappar med ankare
felades, den illa veckade lilla cheviotkjolen buros såsom av den
unge löparen i ett lopp, av vilket stora ting avhänga, tvärs genom
Humlegården, förbi Häxans träd och Landsförrädarens buskage, förbi
Kejsarens palats, förbi Linné mitt bland krokus, över gränsen mellan
Mattis ägor och hennes bror Liberts, och försvunno in i Östermalm,
där Matti — det var den unge löparens namn — bodde, och som ägdes av
Anders de Wahl, en beundransvärd person, vilkens porträtt i de mest
skilda kostymer urklippts ur många tidningar och bevarats, men som i
verkliga livet var obekant.

Matti, bärarinnan av kavajen med mera, Anders de Wahls undersåte,
saktade icke sitt lopp för de tre trapporna i hemmahuset, icke förrän
hon var framme vid dörren på vars mässingsplåt stod: ~Konsertmästare P.
A. Murius~. Men väl inne i tamburen kom hon i stället fullkomligt av
sig: med ens mindes hon sin lilla gosse, luftgossen, Elias: han hade
blivit kvarglömd i parken! Nå, Elias tar sig hem själv, det vet man,
men Mattis iver dämpades snopet, ty hon tyckte icke om att vara en
dålig mor.

Inträdet i salen, där mamma satt lutad över skärvorna av en sachsisk
herdinna och med de starkaste glasögonen över näsan sammanfogade bitar
av en spetsvolang, tunn som spunnet socker, blev därför jämförelsevis
lugnt. Bara två trumpetstötar:

— Mamma! Titta!

Mamma, världens bästa, sköt försiktigt åt sidan sitt ömtåliga arbete,
tog det lilla guldfiligrankorset, granskade det, torkade lätt och väl
rent det och sade, precis som den stränga damen nyss:

— Vi får sätta in en annons.

— Låt oss göra det strax, mamma, strax!

De smutsiga vinterkängorna började trampa golvet med täta, otåliga steg
på stället.

Mamma skrattade och skrev ut en annons, som Matti fick springa till
tidningskontoret med, och under aftonens lopp var sedan det lilla
korset föremål för all den beundran och debatt Matti på förhand vetat
måste komma det till del från brödernas sida.

Libert sade med lysande ögon:

— Tror mamma det kostar hundra kronor? Eller kanske tusen?

Pontus sade:

— Idiot! I så fall skulle vi få hemskt med pengar bara i hittelön.

— Ja, det vore väl bra.

— Det ser du väl, sade Pontus från ovan, att ett sånt där litet kors,
fyra centimeter långt, inte kan vara värt vidare mycket. Och filigran,
det är då också mest luft — precis som Mattis barn!

Men Libert fortfor, utan att låta avvisa sig från sin egen linje:

— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som
nästan ingen har maken till.

Pontus snoppade av:

— Du är verkligen för barnslig att vara tretton år.

Matti slog armarna om halsen på sin älskade Libert. Han och hon, de
förstodo varandra. De hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen
Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade
smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred
lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på
allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde
ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.

Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde
han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större
värde. När Roland avgjort något, var saken klar.

Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en
förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo
att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga
naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister
aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år
och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och
dessutom var — just Roland!

Matti anmärkte därför högt:

— Du har fått en stor ny finne, Pontus, bredvid näsan.

— Sköt dig själv, du, mallagroda, svarade den förolämpade.

Fru Murius vädjade:

— Men barn, barn, trät inte!

Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick. De hade nyligen gjort
den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och
en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla
fall ställd.

Roland sade med sin skrovliga bas:

— Vad pappa sällan är hemma någon kväll.

— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade
modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.

Matti såg på Roland att han tänkte: — Här sitter vi och vilar oss och
äter god mat och allting är skönt. Men far måste bort och spela på den
där avskyvärda Operan, hans arm värker ännu och det låtsar han inte om,
för den är hans levebröd, och han är antagligen inte hemma före tolv,
kanske senare. Stackars pappa. Då sover vi allihop, men han får bara en
av sina sömnlösa nätter igen, och sedan lektioner hela dagen i morgon.

Matti såg på mor, att hon tänkte precis detsamma. Och sedan tänkte
Roland: — Och mor själv sliter ut sina ögon på all den fina
porslinslagningen, som hon absolut borde sluta med. Alltihop är för vår
skull! Herregud, skall man inte vara färdig snart att i sin tur hugga i
för dem!

Det var något ganska underligt, reflekterade Matti, att så där nästan
kunna se vad folk tänkte på. Det kunde inte gärna vara något annat, när
mammas ansikte blev bekymrat, i stället för leende, ja, skrattande,
som hon helst ville, och när Roland började sitta så där fasligt illa
till bords, kutryggig och stirrande rätt framför sig, så att Pontus
tänkte: — Nu börjar han ~se ut~ som en arbetskarl också!

Matti ropade högt:

— Du är vacker, Roland!

Och då brusto alla i skratt.

Nästa morgon var emellertid annonsen inne.

Det var bara en och en halv rad: ~Guldfiligrankors m. pärl. upph.
Humlegården~. 79340.

Matti kunde icke taga ögonen från de där en och en halv raderna. Hon
och Libert läste dem om och om igen, så länge frukostlovet räckte. Det
var rent omöjligt tänka sig något roligare än att få läsa vad man själv
satt in i en tidning. Elias brukade vara för liten baby att kunna läsa,
men detta lärde han sig ögonblickligen. Det fanns ingenting i hela
tidningen, som såg så trevligt ut.

Efter skolan skyndade Matti hem igen för att åter få se på kors och
annons. Och då hade något storartat hänt: man hade ringt! En dam hade
ringt upp. Mamma måste meddela alla detaljerna i noggrann ordning.
Först hade alltså damen sagt: — Är det 79340?

— Svarade mamma ja?

Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen
filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles
av en slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon
tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig
dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min
lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om
det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då
hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.

Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården
var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick
tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en
annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två
knappar isydda.

För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens
brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat
med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken
hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så
mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat
att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela
Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock
kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på
kuvertet innehållande guldfiligrankorset.

Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande
stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart
klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun
i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det
gällde, sade hon:

— Stig in, var så god.

In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert
och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga
palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult
hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och
jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var
inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti
vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att
få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många
vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till
taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet
av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med
ett brett sidenband tvärsöver bröstet.

En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och
ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet
ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat vantarna hemma, så trasiga
som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram
filigrankorset och sade att det var det rätta.

— Och vad heter du, lilla vän?

Matti gav sitt namn.

Den vita damen smekte henne lätt över kinden och sade:

— Och en vacker liten flicka är man.

Det var ett underligt yttrande och fullkomligt olikt vad alla andra
människor brukade säga. Genom dörren bakom damen kom i detsamma en
gosse in, ungefär så stor som Pontus, men mycket flottare klädd. Gossen
hälsade: han bockade sig som om Matti varit en stor flicka. Det blev
allt besynnerligare. Sedan stod han med händerna i byxfickorna, och
medan damen betalade annonspengarna, sade han, när han såg hur det bara
blev obetydligt över en krona:

— Jag tycker mamma skulle ge henne korset också.

— Det kan du ha rätt i, svarade damen.

Men Matti sade:

— Nej tack, det är alldeles för mycket.

Då skrattade den vita damen:

— Så väluppfostrad man också är! sade hon. Det är ingen stor present,
min lilla vän, Alexis har rätt. Var så god. Det är just ett litet
barnsmycke.

Och hon nästan tvang korset i handen på Matti.

Gossen hette alltså Alexis. Alexis ~Pasch~, ty Pasch var namnet, som
stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på
samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte
säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu
med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen
vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat
att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti
därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.

Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte
likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt
svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om
halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis
måste vara den snällaste gosse, som fanns.

Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till
fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde
vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det.
I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han
bodde.

— Vad hette grabben? frågade Pontus.

— Det har du redan hört!

— Inte hör jag på allt ert prat.

— Du gör dig bara till. Vi har sagt det hela tiden.

— Jag bryr mig inte alls om er Olle Pettersson eller vad ni kallar
honom.

— Säg det inte! viskade Libert.

Men Matti kunde inte hålla sig:

— Nehej, han heter Alexis Pasch, du, om du vill veta det än en gång.

Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med
folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom
mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät
nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan
att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken
han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det
allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:

— Pasch och jag är klasskamrater, sade han.


6.

Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var
ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så
att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade
herr Murius pessimistiskt.

Libert och Matti voro de enda av barnen, som visat musikaliska anlag.
Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli
läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han
icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern
sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och
Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för
musik.

— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han
väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt,
vafalls?

Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han
att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl
vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det
föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att
Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och
det var för resten ingenting illa i det.

Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på
henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från
lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle
bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det
stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.

Han hade berättat att var gång han fick en pojke hade det förargat
honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.

— Pappor brukar eljest önska sig pojkar, anmärkte Pontus.

— Inte jag. Nej barn, en flicka, det är som en blomsterkrans kring
hjärtat.

— Då blev väl pappa glad, när jag föddes, stack Matti fram.

— Hm, svarade konsertmästaren blott.

Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller
tyckte han kanske att man nu hade barn nog.

Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste
man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka
var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man
var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre
än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma
biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av
rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att
han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit
och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren,
under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och
kastade kyssar på fingret åt henne.

Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman för barnen, när de
voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa
rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och
föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på
ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade
allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter
den andra.

Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för
barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras
far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde
sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.

Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var
ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel
att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde
den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll.
Man visste aldrig.

Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde
möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen
förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så
att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och
intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på
Operan, vilket likväl aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters
oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna
kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland
ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde
notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute
på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan
familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till
vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården
med sina osäkra steg.

Herr Murius anmälde dem för vicevärden.

— Det bor inga notarier i huset, svarade vicevärden.

— Jag kallar dem så.

— Må vara. Här bor i varje fall bara ordentligt folk.

— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt,
revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt
fönster åt gårdssidan, där man passerar.

— Konsertmästaren borde ha sitt rum åt gatan, sade vicevärden.

Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär,
och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar
och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då.
Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade
apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju,
husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som
somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i
vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst
som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.

— Är du uppe nu? Vad gör En annan?

En annan var det namn herr Murius gav hemmets jungfrur, vad dessa än
hette.

— Hon flyttade i går.

— Nu igen?

Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök
med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till
exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i
En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.

Men konsertmästaren vred sina händer:

— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du
höll till godo med mig!!

Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde
i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd,
satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker
ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr
Murius köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln
konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru
och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett
bättre morgonkaffe i sitt liv.

Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och
skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också
bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma
verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten
alltid skulle handla om Matti.

    Matti Matti Mur,
    Matti Matti Muri-uss,
    vem är nu i tur
    att sig få en liten puss?

Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att
lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den
andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem
alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä
och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka
en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.

— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.

Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela
hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han
hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att
nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som
den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.

Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här
glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde
aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern
slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett
så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga
möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade
gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville
bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.

— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt
hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en
gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl,
en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.

— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.

— Du förstår det inte själv.

Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för
tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre
nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.

Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg
efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt
över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde
slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd.
Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över
gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav
henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon
gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro
ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske
strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att
hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se
på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på —
det var inte mer med det.

Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven.
Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen,
men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena
i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig
vilket som till sist var lugnast?

Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och
fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke
hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av
varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i
en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru
Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och
därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som
hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke
tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.

Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade
framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och
såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer,
håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de
grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett
system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska
ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru
Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara
det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!

Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken
skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare,
det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde
in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och
mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig
själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i
blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga
föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna
vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en
skönhet.


7.

Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.

Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren,
och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi
Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi.
~Garibaldi~, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod
i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och
senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka,
berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått
något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade
han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en
frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna
resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de
hyllade honom därefter.

Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare.
Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var
hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone
ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var
något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi
var en fiffig man.

Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt
dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog
han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka
av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett
graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud
vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring
Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och
dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig
satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick
omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var
det bästa han visste.

— Alice får lov att göra bal här, sade han.

För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som
icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol
och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland
åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu skulle
Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och
bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm.
Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.

Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius
såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.

— En bal, snälla Garibaldi!!

— Just en bal.

— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla
fall var ganska stort, varför inte?

Ty hon såg alla barnens ögon fulla av förväntan.

Garibaldi gjorde upp balplanen:

— Var och en av gossarna får bjuda en flamma och en kamrat. Matti
bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex
damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer,
lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas
i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några
dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från
sommaren? Utmärkt vackert.

Alla barnaögonen riktades nu på sista instansen: Far.

Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig, inträdde alltid
ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de
två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla
översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få
utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa
morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och
beklagade sig hos vicevärden.

Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för
balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och
dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på
snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet
intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära
upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en
fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån,
troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd
han i vederlag med på balen.

— Vi blir ett par personer till, Alice, sade han var gång han kom upp.

— Ja, kära Garibaldi, bjud bara inte fler nu.

— Jag lovar heligt.

Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong,
alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem
lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb äkta matta och en
soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars
upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I
konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk
för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag,
och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på
golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.

Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna
till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp
galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och
resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis
viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt,
tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo
konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och
fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt
stök.

För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla
sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.

Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som
aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på
en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och
plugghäst. Men Pontus’ goda förstånd, som sällan var ur verksamhet,
hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde
till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert
och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med
avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om
förmögenhet, eleganta vanor och krav.

Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med
sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket
var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig
landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke
ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en
obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till
honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa
över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet
svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och
upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.

Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt
som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när
Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle
att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett
djärvt steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en
tillställning av den arten.

Pontus tvekade i ett par dagar, innan han äntligen slog till med
inbjudan.

— Tack, svarade Alexis artigt och litet likgiltigt. Gärna.

Pontus satte den berömde Garibaldi som bete på kroken för att få bättre
napp, men Pasch hade aldrig hört talas om denne musiker.

— Smoking? frågade han.

— Som du vill, svarade Pontus och blev röd, ty han hade själv ingen
smoking. Det är ju egentligen bara en liten improviserad tillställning,
förstår du, för att roa min syster.

— Jaså, du har en syster?

Pasch hade tydligen glömt episoden med filigrankorset några månader
tidigare, eller i varje fall flickans namn.

— Ja, svarade Pontus. En tolv års unge, men där blir ju också ett par
litet äldre flickor.

— Hur dags?

Om den saken var faktiskt ingenting bestämt. Varken fru Murius eller
Garibaldi hade tänkt på någon tid. Så bjödo då Matti och Libert sina
vänner till sjutiden och Roland hade på sitt håll sagt klockan åtta.

— Halv nio eller så, svarade Pontus.

När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio,
var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i
hans sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem
var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan
unge Pasch ringde på dörren med ~Konsertmästare P. A. Murius~ på
mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett
huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.

— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa
runt och öppna i tamburen. Vassego.

Alexis log och trädde in.

Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade
strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli
någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i
hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.

Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt
lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet,
en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur,
jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt
tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis
öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol
och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan
lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde
under taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina
ytterkläder till de övriga.

Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en
medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den
låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning.
Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med
papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot,
trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista
minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något
för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var
prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom
ett ögonblick trängsel.

Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis
Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte
honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och
föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far:
Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett
och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit
för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.

Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis
var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande mot honom.
Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men
framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka,
brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på
landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd
helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med ~Dristigheten~ skrivet
tvärsöver pannan.

— Nu känner jag igen fröken, sade han.

— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde
guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte
särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad
över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något
bättre.

— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade
ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner,
en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze),
men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna,
ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan
förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till
honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror.
Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och
flögo, följde hon med, som för övrigt hennes unge vän Garibaldi redan
garanterat att hon säkert skulle kunna göra.

Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men
Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och
indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan
karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara
ett litet fastare tag om henne och sade:

— Ni dansar som en älva, min fröken.

Hårresande tillgjort!

Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med
henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen.
Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som
skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade,
var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick
se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon
tårats.

Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom
fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma
var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade
mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras
till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar
och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.

Ingen på balen såg ut som Alexis — det var då något, som alla kunnat
gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga
sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den
obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!

De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där.
Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket
originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång,
såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen
under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och
stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket
an på honom och han bjöd upp henne.

— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav
sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med
henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer,
ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en
stol och agerade bondspelman.

Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin
egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka
baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt
bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade
mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.

— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det
vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad
denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra
mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara
förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.

Pontus drog Matti avsides:

— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden.
Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.

— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en
huvudknyck.

Libert viskade och frågade henne, också avsides:

— Hur är han, du?

— Himmelsk.

Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två
dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt
allvarsamma och vänliga sätt:

— I dag har du allt roligt Matti?

— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är
snäll!

Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han
hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone
tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.

De gingo och satte sig på rundelsoffan med pelare i mitten och
konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var
lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men
den hade sålts.

— Varför det?

Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad
hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan!
Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!

De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den
stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj,
sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på
det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han,
mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där
hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti
var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det
vackraste hon ägde.

— Du har något som är mycket vackrare, sade Alexis.

— Vad då?

— Ditt ansikte.

Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i
böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine;
Matti hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara
svara som hon kände:

— Asch!

Ändå var det omöjligt att tycka illa om Alexis.

Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen.
När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo
farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma
hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de
äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man
bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius
själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från
våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den
lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på
golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert
somnade strax.


8.

I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt
öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över
hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i
violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol
med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och gått, rullade
Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var
det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste
det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet,
där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal,
tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej
varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu
icke plockats ner.

Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött
bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och
jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel,
skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran,
bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen,
en förnimmelse av rymd och frihet.

— Låt mig slippa gå min väg än, bad Garibaldi.

Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan
åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av
prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med
de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro
och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja
och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de varit en
enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga,
fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och
pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem
menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra
innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en
stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från
ingen vet var.

— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då
jag just började hos dig: Gavelström?

— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu
i flera år.

— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt
tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls
intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista
tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få
hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i
kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det
där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp
stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han
äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg
jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom i den
sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men
sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.

— Vem vet, svarade fru Murius lågmält.

Garibaldi strök sig över pannan vid detta alltför besynnerliga svar.

— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma
ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.

Därpå berättade hon historien.

Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte
vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år.
Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft
och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då
likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in
som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift
par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de
skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och
han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev
konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov
att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på
det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju ännu
bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med
själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.

En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens
utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en
tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på
dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren
hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun,
Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det
då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett
allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna
oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes
finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med
klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte
något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till;
hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.

Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa
med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket
stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar,
sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet, där
man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens
samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men
låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja
sig ändå.

I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela
rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad
hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket
i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader
gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det
var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten.
Det sträckte upp ett par små händer.

Fru Murius hade tänkt bara en sak:

— Det här går inte an. Barnet måste bort.

Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men
barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade
också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna
söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som
var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar.
Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo
mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner
en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och
var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i smyg hela den
kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe
och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.

— Låt mig få ta det till oss, bad hon.

Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt
förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan
utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska
människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det
dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt
enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med
sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern,
eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter
flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i
vagn.

Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting
vetat på förhand. Modern sade:

— Nu har ni fått en liten syster, just som pappa brukat önska sig.

— Och jag med! ropade de alla tre.

— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel.
Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men
pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den
arma ungen. Där stod de alla tre omkring mig, knuffades för att komma
närmast och skrek på en gång.

Vad skulle ungen heta?

Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru
Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde
icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:

— Mathilda.

Men Roland sade med sitt allvar, som han hade redan då:

— Inte kan ett lindebarn heta Mathilda, mamma.

Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade
lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet,
sjöng hon:

    Matti Matti barfot,
    Matti Matti rosentå,
    Matti skall hon heta,
    fröken Matti Ögonblå.

Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när
Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga,
stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om
Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just
honom till sitt stöd i världen.

Det hade Roland aldrig upphört att minnas. Ty det hade rört sjuåringen
mer än något han känt förut.

Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och
lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den
nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till
och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett
eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om
något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela
scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med
flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort
alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti
egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat
henne annat än det bästa broderssinne.

När Matti började gå, var ingen så ivrig som Roland att hjälpa henne
och se efter henne, och när hon började bli ännu litet större och
otroligt självständig, så att hon ogärna ville ledas vid handen ens på
gatan, ropande: Sälv, sälv! Före! diktade Roland i sin tur och sjöng en
visa om henne:

    Fröken Sälv spatsera går,
    näsan, den går före.
    Ingen mer mig leda får,
    jag är stor och fyra år,
    jag är fröken Före,
    fröken Sälv och Före!

Ja, nog hade hon varit oförvägen, och därtill glad och godhjärtad. Alla
gossarna höllo av henne och kappades om att göra visor om henne, och
trätte de också numera ibland, i synnerhet Pontus och hon, så betydde
det i grunden ingenting. De voro stolta över sin syster ändå.

— Gud signe barnet, sade fru Murius, därmed avslutande sin berättelse,
det blir en hård stund, då jag till sist måste tala om för henne att
hon inte är vår. Men varifrån hon än må vara kommen, bra gry har hon.

Efter detta omfamnade Garibaldi fru Alice och kysste henne som en stor
bror på båda kinderna. Utanför fönstren hade det svagt skära övergått
till blank dager och den kubistiska tavlan var livfull i många färger.
Konsertmästaren, för vilken Mattis öden ju icke voro någon nyhet, hade
dåsat av i sin bekväma stol och snarkade lätt.

Fru Murius smög bort och släckte det sista ljuset på bordet.

— Få nu se hur barnen ordnat natthärbärge åt sig, sade hon.

Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första
salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det
innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren
öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De
hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där
de lågo i en enda rad: Pontus, Libert, Matti och unge Alexis Pasch,
glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig
hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara
bekvämligheter vid Floragatan.

Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad
utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det
svettiga, tillrufsade pojkhåret.




II.


1.

Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade
Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och
lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch,
Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam,
hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt
predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just
från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om
de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa
frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan
man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade
tanklöst.

Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts
henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre
former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle
ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke
övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru
Pasch. Elma vägrade biträda ett behjärtansvärt företag, där hon tog
för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne
— och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att
allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös
med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma
Liwins egen levande motsats.

Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon
var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma
visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal
mö.

Paria. Ställd på sidan om stråkvägen för alla andra!

Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker
på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de
hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade
naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara
tillräckligt för att förlåtelse uteblev.

Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan,
egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små
ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som
helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne
varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till,
med vem talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens
kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst
naturligtvis med en Rick Brunjohann.

Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten,
Eric Bourgsten, en göteborgare.

Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var
en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn
och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa,
men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många
göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det
föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville
framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria.
Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.

Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta
passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök
hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar
för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på
supé.

Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina
intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:

— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan,
utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå.
Ingen ~förförare~, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom
en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna,
han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när
man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har
han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en
fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.

Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den
festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären,
hade hon mött honom.

Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra
sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att
underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand
känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat
Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en
sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras
samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att
sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima,
Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom bevittnat hur
göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade
också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och
kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste
genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes
förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.

Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå
omöjligt att reda upp!

Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till
Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad
de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie
konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför
allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett
egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat
det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga.
På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och
glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga
gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående
vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens
närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som
en mystisk övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig
därifrån.

Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn
och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt
länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi
ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det
man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med
tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en
vinst.

— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna
Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade
sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — ~le terrible
don de l’intimité~. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är
lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också
ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist.
Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.

Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än
eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller
»sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra
att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.

Elma frågade:

— Är han gift?

— Skild, svarade Rick.

— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går
nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.

— Han lär ha en älskarinna, som han underhåller, Molly Faber.

Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga
könslivet. Hon svarade icke vidare.

Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt
an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty
han var verkligen ett parti i hennes smak.

Elma gick in i sitt rum igen.

Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle
bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes
bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon
dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk
förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp
sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade
hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila,
då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet
därav. Det var fadern hon var lik i mångt och mycket, och hon visste
numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.

Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig
botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt
i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes
namn fram i första planet.

En sorts revansch kunde komma att gry därur.

Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch,
detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom
klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa
yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade
— för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans
skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll
någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.

— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i
bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.

Hennes tankar togo i stället upp nya riktningar.

Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga
framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda,
dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna
oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet,
ur stånd att revoltera inför en Alexandra Paschs ringaktande ord; nu
kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne
tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.

Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans
hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna
kunnat bibehållas.

Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod
åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes
talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med
oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar
utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga
inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt
arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket
att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första
gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller
vänskapsband bland männen såsom ett minus.

Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det
glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med
historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre
smärta än hon tänkt sig.

Varför hade Gavelström blivit den ende mannen i hennes liv?

Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun,
präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden,
alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom
urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer
och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon
själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter
i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och
tryggast bland de ensliga och mest reserverade.

I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något
närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare
tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli
ett av hennes misstag.

Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt
tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig,
emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen
att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke
kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre
då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått,
måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.

I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste,
som för henne egendomligt jävat tron, att hon verkligen vore ställd
utanför allt innerligare mänskligt samliv.

Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I
Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit
en tillfällig ankarplats.


2.

Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten.
Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick
han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade
få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han
till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar,
maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga
arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt
kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.

Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med
förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller
direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde
det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om
ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt
om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och hon
lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.

Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå,
eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig
röd färg.

— Du är tokig, sade Elma. Och vad mer är, karltokig.

— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag
själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.

Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät
den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos
Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick
ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i
älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.

Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med
tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag
och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök
eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men
därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna
mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.

Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon
varit på teater eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm.
Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på
gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten
stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma
åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.

Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen,
lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster,
vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.

En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt
på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara
gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak
samma.

I vår skulle min flicka blivit tretton, tänkte hon. Snart en liten
människa.

Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet
gjort förut eller brukade göra.

Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp
och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick,
lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt
tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad
kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts religion! Hur
mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund
och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt
och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott
och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det
hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren
någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små
röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta
väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider
var barnet alldeles borta.

Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till
eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton.
De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och
besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde
de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med
dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De
började bli människor.

Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands
att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände
till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. —
Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans
förnamn hade hon inte sedan hört efter.

Om nu bara barnet alls levde mer!

Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna
livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de
små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt
fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade
också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman
med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en
grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt
riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat
förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå
för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott
blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att
begära ens ett kvitto.

Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en
lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma
intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron
för dess öde.

Mer säker var man ändå aldrig.

Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant
sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började
den stunden möta det första morgonljuset. Sömnlösheten började kännas
som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent
— hon sov icke mer.

Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder
för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och
obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande,
malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten,
längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon
haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans
tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.

Elmas tålamod gick sönder, hon rasade, hon piskade sin upproriska kropp
med iskalla duschar i flera minuter. Ingenting hjälpte. Läkare ville
hon inte söka.

En natt hon låg orörlig på sin bädd, med hårt slutna ögon, och just
som det föreföll henne att verkligen en viss dåsighet föll över henne,
hörde hon patentlåset till tamburen knäppa och Ricks försiktiga steg.
Det var ovanligt sent Rick kom hem; Elma såg på klockan: tre.

Men Rick gick inte, som hon eljest brukade, tvärsöver vardagsrummet med
en blick åt Elmas dörr, bort till sitt sovrum. Det föreföll Elma att
hon i stället tog vägen in i den lilla matsalen åt gården, våningens
mest isolerade rum. Det föreföll också som om hon icke skulle varit
ensam; Elma tyckte sig höra, om än oändligt vagt och osäkert, mumlet
av flera stämmor. Så tog mumlet slut, men Rick kom inte tillbaka.
Sannolikt hade hon slutit salsdörren om sig och sitt möjliga sällskap
och därmed kommit utom hörhåll.

Elma kunde icke behärska det: hon måste upp och se vad som stod på.
Hon kastade över sig nattrocken, en herrnattrock av tjockt siden, och
tassade ut. Utanför salsdörren stannade hon. Jo, där voro människor,
en manlig stämma och en kvinnlig, Ricks. Dämpat skratt. Klirrande av
porslin och glas. Elma ryckte upp dörren.

Vid bordet satt en ung man i frack. Elmas första intryck var häpnad
över att det icke var Bourgsten. Hon hade genast hon hört stämman tyckt
sig viss om att det måste vara Bourgsten, och det hade rivit upp ett
hätskt raseri inom henne. Men raseriet föll likväl ej vid åsynen av
en helt annan. Där hade hon dock legat i sin sömnlöshets vånda, medan
dessa två, Bourgsten eller icke Bourgsten och Rick, oblygt uppsluppna,
glömska av själva hennes existens, hängåvo sig åt sin lek.

Bredvid gästen stod Rick, hon hade den utmanande röda dräkten på sig
och hällde upp rykande kaffe. På bordet var ost, smör och bröd framsatt.

— Vad menar du, Rick? skrek Elma.

— Å, herreje, svarade sjukgymnasten, du skrämde mig!

Och snabbt förklarade hon, hur hon och den nu oerhört generade unge
mannen, löjtnanten, hennes kamrat från Centralen, varit på en mycket
animerad tillställning; därpå hade de promenerat länge och väl och
blivit hungriga. Till löjtnantens rum, där förråd också funnos, ville
Rick icke gå vid denna tid på dygnet; så hade hon i stället tagit honom
med sig hem.

— Här måtte väl vara respektabelt, sade hon.

— Inte efter detta, svarade Elma.

Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans
tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek —
icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde
en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde
sig bredvid honom och viskade något.

— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet
ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma
besinningslöst.

— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena,
skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag
bara: Gå nu, Klas.

— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också
mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske
något ännu värre — klockan tre på natten.

— Ber tusen gånger om ursäkt, kom det då äntligen ur löjtnanten.

Han gjorde ställningssteg, bugade och försvann.

Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var
förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.

Så fort tamburdörren smällt igen, var Rick efter henne.

— Är du komplett från vettet, Elma?

— Jag ämnar inte tala med dig, Rick.

— Där felräknar du dig, för nu ämnar jag tala. Tror du inte jag har
märkt att var gång det blir fråga om en karl, faller du ur humör. Gud
vet vad du inbillar dig om karlar! De är väl också folk. Men att nu se
en livslevande mansperson i denna heliga våning, det måste då varit
rent ohyggligt för dig. Jag medger att tiden är lite underlig, men vem
tar du mig för? Klas är en kamrat och en bra pojke och missförstår
ingenting. Vi var hungriga.

— Din Klas i dag, din dyrbara Bourgsten en annan dag. Jag vill inte
veta av det, svarade Elma. All denna lösaktighet!

Men Rick hade i sin tur småningom också blivit arg:

— Är det innerst därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller
någon dyrbar Bourgsten, som du blir så galen? Jag skulle vilja veta hur
det ser ut i din fantasi, egentligen!

Rick gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen med en ilsken
smäll. Natten var i varje fall förstörd. Skulle de gräla, Elma och hon,
var det bäst att gräla igenom saken ordentligt med ens. Men när hon
vände sig om mot den andra igen, blev hon förskräckt.

Elma hade kastat sig framstupa över sin kudde och skakade av
gråt. Ur kuddens djup började hemska, kvävda ljud komma, liknande
tillbakapressat vrål, en barnsängskvinnas, eller en av allt decorum
totalt glömsk människas vrål. Aldrig hade Rick hört eller sett någon
och allra minst Elma sådan, aldrig föreställt sig att den tillknäppta,
korrekta Elma skulle kunna först förgå sig så löjligt som hon gjort där
ute i salen, och än mindre, att hon någonsin skulle kunna ge sig hän i
så konvulsivisk övergivenhet.

Rick begrep en sak: att hon på något vis måste sårat Elma fruktansvärt.
Men hur detta var möjligt, förstod hon ej.

Morgontimmarna gingo åt till att söka lugna, trösta och hela. Allt
fick skyllas på sömnlöshetens konto. Sedan Elma kommit över krisen —
och hon fattade sig tämligen fort — grät hon icke mer. Hon erkände sin
överilning. Hon låg stilla ner, och då hennes huvud värkte, baddade
Rick i sin röda toalett hennes tinningar och gjorde i sin tur ursäkter.
De skildes slutligen för att söka var sin korta stunds vila. Det
föreföll Elma, när Hulda kom in med morgontidningen, att hon verkligen
fått sova litet.

Klockan litet före halv tio var hon som vanligt färdig att äta frukost
och gå till sitt arbete. Rick var redan ute, på väg till sin första
patient för dagen, och detta föreföll Elma som en stor lättnad. Hon
sade till Hulda, att hon icke kom hem till middag, utan först rätt sent.

Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp
rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en
av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa
förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och
vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.

»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon
Bourgsten?»

Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att
männen icke ville vid henne.

Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som
räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen
något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför
olik andra?

Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se
där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något?
Något konstigt. Det tolereras inte.

Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud värkte också, benen ville
knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om
det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte
hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:

— Ber om ursäkt. Men är det inte fröken Liwin?

Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an,
hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av
återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog
henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt
behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.

Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: —
Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.

Hon ville gå vidare, men han höll henne fast med frågor.

— Bor ni fortfarande tillsammans med fröken Brunjohann?

— Ja, svarade Elma. Men inte längre än till i höst.

Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se
eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart
fullkomligt orimlig.

— Men det blir väl tomt för er? frågade Bourgsten.

Elma svarade kärvt:

— Knappast.

De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det
vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade
honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen
med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?

När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra,
med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de
raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att
snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.


3.

Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som
en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte
möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon
förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande
sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.

Elma observerade det icke utan hån.

— Kära Rick, sade hon, detta blir för besvärligt för oss båda två i
längden. Det är bäst våra vägar skiljas.

— Jag har tänkt detsamma, svarade Rick. Troligen gifter jag mig för
resten i höst.

— Med Bourgsten?

— Vem vet!

— Mycket väl avpassat parti, anmärkte Elma.

— Menar du det?

— Vad tror du själv?

Mer än gärna skulle Rick velat tro något, men i verkligheten visste
hon ingenting. Bourgsten var icke den, som lämnade ut förhoppningar i
onödan.

Rick och han hade råkats tämligen kort förut, och hon hade måst räkna
det mötet närmast som ett nederlag. Hon visste också, att han inom
kort reste utomlands igen, och som det var att befara i sällskap med
älskarinnan. Så mycket mer välkommen blev då en oväntad ny påringning
från Bourgsten endast några få dagar efter skandalnatten. Han föreslog
lunch. Det föreföll Rick som om hennes aktier därmed otvivelaktigt
måste ha bragts i stigande igen, och hon meddelade det triumferande
till Elma.

— Jag känner på mig att vi står inför ett avgörande, sade hon.

Men Bourgsten tog ut fröken Brunjohann denna gång endast för att få
veta något om Elma Liwin. Han intog alltid sin lunch ute och gärna
i sällskap än med den ena, än med den andra av sina bekanta. På
det viset fick han småningom reda på mycket, dels mycket som för en
affärsman kunde ha sitt intresse, inblickar i kretsars eller individers
inbördes förhållanden, dels rena personalia, som roade honom.

Rick lät icke be sig att för honom berätta om den nattliga scenen.
Förtroligheten med Klas, löjtnanten, spelade hon ut som en trumf; Elmas
uppträdande framhöll hon, utan någon som helst illvilja, såsom blott
ett utmärkt exempel på hur långt sömnlösheten kan driva en eljest
förträfflig person.

Bourgsten förteg sitt möte med fröken Liwin morgonen efter händelsen.
Han hade överhuvudtaget förtegat deras bekantskap, icke emedan den
behövde betraktas som en hemlighet, utan av vana att icke bland damerna
tala om den ena med den andra: bättre att de själva finge tala. Han
lyssnade till Ricks berättelse med intresse, till hennes förklarande
utläggningar mera förstrött, ty han var redan bekant med de banor,
efter vilka sjukgymnastens funderingar brukade röra sig. Men han var
ridderlig och visade ej att han redan kunde henne.

Den flyktiga frestelse han en gång erfarit att träda Rick Brunjohann
närmare, var längesedan övervunnen: det var en sådan frestelse som
kunde flamma till inom honom under samvaron med det ojämförliga
flertalet av hans kvinnliga vänner, och som då gav denna samvaro
färg och en viss spänning, tills han en dag fann den bortblåst igen,
övervunnen av nya intressen, eller helt enkelt av hans ovilja för
uppenbara risker.

Rick sade:

— Emellertid, bo med Elma längre än till i höst går jag inte in på. En
manhaterska är ingenting för mig.

— Tror du manhaterska verkligen är nyckeln till henne?

— Ja, eljest döljer hon sig väl.

— Och vad skall du göra själv, Rick?

— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och
praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.

— Så?

— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på
att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.

Hon såg honom rätt i ögonen:

— Du vill inte försöka, Eric?

— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv
tillnärmelsevis så goda garantier.

Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert
förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken,
tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas
på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först
drömde.

I slutet av maj förlovade hon sig också med löjtnanten och reste sedan
till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen,
obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän
sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och
rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.

Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar
i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för
många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig
för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.

Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom
beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok,
ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där
eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar
och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta
enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro
icke lika lugna.

Skarorna av barn i parken voro något decimerade. Tom var den likväl
icke. Ibland strövade ett band ungdomar förbi henne, upptaget av sin
lek, eller på jakt efter en lekplats. Elma såg på skocken med föga
uppmuntrande blickar. Endast sällan vågade någon promenerande sig på
att taga plats bredvid henne. Hon brukade så gott sig göra lät belägga
det mesta av bänken med sina tidningar och övriga tillhörigheter. En
dag hände likväl, att en omkring sexton års gosse, vilken hon redan
observerat, fördjupad i studier på en bänk ett stycke från hennes, där
han dock ofta blivit störd, kom och slog sig ner bredvid henne.

— Jag besvärar väl inte? frågade han väluppfostrat.

— Nej, svarade Elma.

Naturligtvis besvärar han, tänkte hon ampert, när han lätt sköt undan
hennes tidning och gav utrymme åt sina egna papper och talrika böcker.
Men då han kom tillbaka dag efter dag, vande hon sig vid honom. Han
gjorde ej minsta väsen av sig, han var fliten personifierad. Han vann
henne.

— Vad arbetar ni så träget med? frågade hon till slut.

— Jag ämnar hoppa över tredje ring i sommar, så att jag blir student
ett år tidigare, vid sjutton år. Jag har redan förberett det under hela
föregående läsår.

— Och sedan, om man får fråga?

— Var så god. Medicinska studier.

Kort och korrekt. Elma förhörde sig icke mer den dagen, då varje minut
syntes vara ynglingen dyrbar. Hans starka ambition förvånade henne och
ingav henne sympati. De gymnasister hon fordom känt i sin hemstad,
stora, finniga och tafatta pojkar, hade ingenting, föreföll det henne,
haft av denna självsäkra beslutsamhet.

Nästa dag erbjöd hon honom körsbär ur en påse hon haft med sig. Han
tackade, lade boken en stund ifrån sig och åt beredvilligt.

— Är det vanligt, måste Elma fråga, att skollärjungar visa en sådan
flit nuförtiden?

— Nej, det är ovanligt, svarade han. Under hela min skoltid åtminstone
har ingen hoppat över någon klass.

— Har ni syskon?

— Vi är fyra. Min äldre bror är i Amerika, han blev student vid nitton.
Den yngre blir aldrig student, han är tämligen klen.

— Och den fjärde?

— Det är en syster.

— Henne är ni väl mycket fäst vid?

— Det är jag. Kanske hon är mest lik mig, åtminstone i det avseendet
att hon verkligen kan arbeta, sade han självmedvetet. Det respekterar
jag, tillade han liksom man deponerar en krans.

Men Elma log icke.

— Och skall denna unga systern också studera?

— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu
körsbären voro slut.

Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också
och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke
minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem där någonsin visat
gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva
atmosfären där hemma.

Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av
sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna
namnet: ~P. Murius, II ring~. Det existerade alltså här i Stockholm
en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje —
ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog
att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.

Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en
stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius
med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande
vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika
familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om
människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne
saknades en fullbordan. Hon var tom.

— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade
efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke
allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt
naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke
Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting,
bara för att prata: de följde sina lynnens ingivelser. För alla andra
funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var
idel ofrihet, kvävande till sist.

Ofrihet.

Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre
likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla
sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande
valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.

O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när
raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga,
när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte
blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man
springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig
och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet
åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men
utan blygsel för andras blickar.

Så måste väl frihet vara.

Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och
hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem:

— Så er unga syster är alltså begåvad för musik?

Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken,
och svarade:

— Ja, hon och min yngste bror. Vår far är för övrigt musiker.

Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den
välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup
blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små
budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång
hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och
gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten —
för en enkel gymnasists skull!

Men den unge gossen hade ingenting märkt. Han tillade, icke utan
stolthet:

— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken
vet kanske.

— Jag vet, svarade Elma med en huvudböjning.

Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade
sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur
detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest
sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha
känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet
hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte
minnet. Men nu var det där: Murius.

Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många
år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare;
Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om
hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort
som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade
han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt
som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare
och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten
tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört
omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också
levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta
tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte
hon sig höra dem igen.

Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet
av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick
leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar,
tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga.
Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt
sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande
tårarna.

Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna ögonen, icke tystnaden,
eller den förlossande smärtan.

När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid
återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.

Så besvärade jag honom ändå med mina frågor! tänkte hon.

Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en
timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:

— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där
borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.

— Var så god, svarade Elma blott torrt.

Han gick vidare och fick gå.

Dagen därpå visade han sig inte alls.

Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma
barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande,
stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på
arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara
kvar i staden, sade till varandra:

— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för
ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp
Elma.

De ryckte upp henne med promenadförslag, små utflykter, en och annan
supé ute. De värderade henne, det visste hon; de funno hos henne
vederhäftighet, pålitlighet. När hon sade dem att hon skulle skiljas
från Rick utan saknad, förstodo de det. Ricks flirter voro ofta föremål
för godmodigt skämt, men riktigt allvarligt tog man varken dem eller
henne. Annat var det med Elma.

Tacksam för vännernas vänlighet följde Elma dem bort på de arrangerade
utflykterna, promenaderna eller de små muntra supéerna. Den
misantropiska perioden föreföll ha varit av mera flyktig karaktär. Elma
blev snart vad vännerna kallade sig lik igen.

Men hungern efter ny inre växtlighet, ny kunskap, mättades icke i de
gamla beprövade vännernas lag. Osedd, långsamt, grodde lusten vidare
inom henne att vara en människa just bland de människor hon icke alls
kände eller icke liknade — lusten efter frihet och rymd. Hon skulle ej
kunnat förklara den.


4.

Pontus Murius gick upp mot Floragatan, tvekade litet och gick
vidare, förbi Paschska huset som var stängt med nedrullade gardiner.
Generalkonsulns lågo ute i skärgården i egen ståtlig sommarbostad.
Pontus hade länge hoppats att Alexis skulle få idén att bjuda honom dit
ut på någon tid, men Alexis hade icke fått någon sådan idé. Vänskapen
dem emellan hade nödtorftigt stått sig, men inte mera.

Efter fortsatt tvekan ringde Pontus till sist på vid porten till
Paschska huset. Porten öppnades av gårdskarlens hustru, som sade att
herr Alexis nog icke var hemma.

— Nog? frågade Pontus. Är det inte säkert då?

— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har
inte sett till honom sedan dess.

Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig
enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken
vidare.

Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och
meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt
att få en skymt av den önskvärde kamraten.

Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla
förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med
Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall
blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de
retades med varandra, de trivdes tillsammans.

I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör,
som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och
Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen
i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom
obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla
barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias,
luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en
Anders de Wahl.

Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt
förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av
Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme
vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var
Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick
på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser,
Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben,
ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde
få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med
barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel
sina egna vägar.

Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde
att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre.
Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade
kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens
tid. Men nu var allt förändrat, och en alldeles ny tid hade brutit in,
vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.

Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De
tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter
den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan,
och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I
dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: —
Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon:
— Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver
vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och
borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen
skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor
och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han
tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:

— Jag har aldrig haft så livat förr.

Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid
vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den
obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det
bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där
var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på
sitt håll, pliktskyldigast, Libert med fiolen, en gåva av Garibaldi,
Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora
galakonserter för Alexis.

Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården,
var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till
Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in,
och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade
melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång
haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och
hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme
och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten
stump:

    Ett två tre,
    kom ska ni få si!
    Tre små steg,
    furie-i-raseri —

Matti lugnade sig, men melodien blev kvar, förbättrades, utstofferades,
blev till en hel ballad, där ledmotivet, polkan, kom igen då och då
mitt i den pittoreska skildringen av en envis, självsäker liten flicka
med näsan före, fröken Före, fröken Sälv, öm och god som ingen annan.

Fru Murius hörde, i tysthet lutad över sin utomordentliga
porslinslagning, på de unga musikanterna, på den småningom alltmer
förbättrade kompositionen, och hon sade till konsertmästaren:

— Libert är inte så obegåvad som du tror.

— Stackars bierfilare, svarade mannen. Stackars små barnsliga visor.

Men Libert grubblade inte över frågan om han var begåvad eller
obegåvad. Matti och han gåvo sina konserter, som ingen behövde ha
närmare reda på, och vindarna fingo bära dem, bäst de ville eller om de
kunde, till Dens öron, för vilka de voro avsedda — och därmed jämnt.
Och när konserten var slut, gingo de två exekverande ned i parken och
spejade efter den dyrkansvärda personligheten, en fortfarande tämligen
småvuxen yngling i lätt, gråmelerad engelsk kostym med knäbyxor.

Ibland mötte man honom också: han hade då skaffat sig en förevändning
att vara inne i staden från sina havomflutna gods. Genast drog sig
Libert tillbaka, man hade klart för sig att Alexis icke brydde sig
särskilt om Libert, och denne gick då lika gärna bort till musikhandeln
för att få titta på noter och resonera med herrarna i affären, vilka
voro den store Garibaldis bekanta. Därför översågo de med den lille
bierfilaren. Sommarhettan var svår på gatorna som han måste passera,
men inne i musikhandeln fann Libert svalka och trevnad och led
ingalunda av att Alexis inte frågade efter honom, utan bara efter
Matti.

Samma dag, då Pontus lönlöst ringt på Paschska portklockan, hade Alexis
just en överenskommelse med Matti. Han hämtade henne i parken och förde
henne med sig hem. Han hade nyckel till ingången från trädgårdssidan,
låste upp, visslade och gick före henne upp för en trappa, medan just
gårdskarlens hustru vid porten åt gatan gav Pontus besked, att han inte
fanns i huset mer.

— Jag har hemskt tråkigt på landet i år, sade Alexis till Matti.

Det var obegripligt, men så var det.

Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel,
tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning,
tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste
ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då
grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder
gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov
att bjuda upp fröken Så.

Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna
sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela
tennis, dansa.

— Alexis är så egen i år, sade fru Pasch till generalkonsuln.

— Det är den åldern, svarade generalkonsul Pasch. Det går över. Låt
honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.

Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är
sexton år och går egna vägar.

Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade
sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på
två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker,
en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare.
Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa
drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han
stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.

Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över
möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i
salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven,
klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara
småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint
sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta
hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke,
för Alexis fått en ny, säregen tjusning.

Och just här passade Matti.


5.

Några dagar förut, då han lyckats undkomma en promenad med en ny
laddning av föräldrarnas gäster samt ensam och mulen sökt och funnit
sig en plats bland strandens klippor, hade han sagt sig själv:

— Jag vill tänka, jag vill vara i fred.

Han hade lagt sig baklänges och blickat upp i den blå himmeln med dess
vita moln, dess lycksaliggörande orörlighet över all rörligheten, dess
gränslösa öppna famn för längtan, oro och missnöje. Men icke ens denna
himmel hade varit honom nog, eller kanske tvärtom varit alltför mycket,
för högt uppe, för långt borta, för tyst och oberörd.

Det var då, som tanken på Matti dykt upp.

Henne kan jag med! tänkte han. Alla andra är idioter och apor. Jag vill
inte längre säga allt det där, som man bör säga, jag vill inte vara
artig och trevlig mer. Jag vill vara ogenerad, jag skulle vilja äta med
fingrarna, slå sönder tallrikar och göra grimaser.

Naturligtvis gjorde han inga grimaser och slog heller icke sönder någon
tallrik, men han fick som feber i kroppen att komma i väg nästa dag.
Han ringde upp Matti och behövde ej komma fram med sitt förslag i på
minsta vis ceremoniös form, ty Matti fann det ytterst naturligt att
han och hon skulle slå läger i ett övergivet palats.

För att förbereda sin väninnas besök hade Alexis ur en kista på vinden
dragit fram en stor isbjörnshud, eljest avsedd för platsen under fru
Alexandras skrivbord, samt brett ut denna matta mittpå golvet i stora
salongen.

Han inbjöd Matti att taga plats där och vecklade upp papperen kring
diverse ätbarheter han fört med sig: frukt, bakverk, choklad,
läskedrycker; därtill cigarretter. Isbjörnshuden låg mittunder en
utomordentlig antik kristallkrona, insvept i vitt tarlatan; möblerna
i sina vita överdrag voro sammanförda åt rummets sidor. Genom de vita
gardinerna lyste solljuset dämpat och likväl glatt. Björnhuden tycktes
flyta som en ensam flotte, bärande tvenne, av hela världen glömda eller
okända passagerare, på ett hav utan minsta krusning. En underbar ro,
vithet, svalka över det hela — och därjämte ändå den oförlikneliga
känslan av äventyr.

Matti tog av sig strumpor och skor och körde in fötterna i den
frestande vita björnraggen och sjöng:

    Matti Matti barfot,
    Matti Matti rosentå,
    Matti skall hon heta,
    lilla Matti Ögonblå.

— Vad är det för visa? frågade Alexis.

— Den sjöng mamma, när jag var liten.

Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna
kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför
sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon
kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.

Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch
på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis
var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när
han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta,
och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på
morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att
ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten.
Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch
klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit
susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder,
låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först
vid lunchen hade modern sett sin son.

— Min käre gosse, vad är du egentligen ute i för sällskap?

Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde
ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos förste
violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.

— Och du hade roligt? frågade fru Pasch.

Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt
enda barn med runda ögon.

— Mycket roligt, mamma, svarade barnet.

— Men att inte komma hem?

— Tja, jag somnade.

— Somnade, kära Alexis? var då?

— På golvet.

Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett
på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han
sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han
själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat
som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt
avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid
vilka han nu var framme.

— Låt honom ha sina små barnsligheter, Alexandra, sade han. Det går
över.

Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som
generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle
åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles
ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en
klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes
sinnelag.

— Nå, i ett sådant hem var det väl bra musik?

Alexis hade måst svara:

— Gubben spelade mest själv.

— Så rart och lustigt. Och supén?

— Det var en byffé i tamburen.

— Nå, kläderna då, om tamburen var byffé?

— Dem fick man köra ihop på W. C.

Vid det minnet hade ändå Alexis inte kunnat låta bli att gapskratta,
och fru Pasch sade:

— Det verkar verkligen mycket ~bohème~, min gosse.

Men därefter frågade hon inte vidare; hon ansåg det vara lika gott
att Alexis i ro fick glömma en tillställning av så formlös karaktär,
hela denna lilla utflykt i bohemens värld, hela detta umgänge, bra
litet lämpat för hans förhållanden; och Alexis förstod sin mor mycket
väl och höll med henne. Han kände ingen dragning alls till Pontus,
den efterhängsna kamraten, och alls ingen lust att frekventera det
Muriusska hemmet i vardagslag. Men balen var balen och den roligaste
han någonsin varit med om — och mitt i balen befann sig Matti. Henne
behöll han.

Matti var ju ingen flamma. Det lämpade hon sig icke till. Man mötte
henne icke på de vanliga promenadställena. Och om man mött henne,
skulle hon ej varit mycket att stoltsera med: tarvligt och till och
med litet slarvigt klädd, vacker, men vanställd av missklädsamma
huvudbonader. Och Mattis konversation? Egentligen ingenting att komma
med heller. Barnslig, präglad av okunnighet om allt man bör följa med
och veta, av total obekantskap med varenda en av de personer Alexis
råkade nämna, såsom greve Nagel, ungdomarna van der Rosen, kappryttaren
löjtnant Oberon, son till översten, skridskokungen Ott, den illa
beryktade Molly Faber, allt tomma namn för Matti. Alexis reflekterade
inte över att möjligen flickan skulle kunnat räkna upp namn, också hon
— namn lika tomma för honom, Alexis, som de föregående varit för henne,
men ändå inte utan sin celebritet: sålunda operasångaren Wattman,
som sjungit i Paris och som varit med på balen hos konsertmästarens;
Garibaldi, känd ända i Amerika; eller fru Murius’ bröder, av vilka den
ene var en uppfinnare och den andre en professor i Lund. Det var för
övrigt icke för att tala om vare sig det ena eller andra som Alexis
ibland hade givit sig ut i Humlegården och sökt efter Matti. Det
betydde ju icke någonting alls vad hon visste eller inte visste, hon
kom ändå inte på tillställningarna i hans hem och behövde därför aldrig
bli konfronterad med ungdomarna van der Rosen med flera.

Alexis behöll henne för sig själv.

Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron
igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom
bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om sommaren, hon påminde om
luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på
den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem
båda, sommarhuset och den lilla häxan.

Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon
redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan
att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll
mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste
i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre
märkvärdigt.

Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i
rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två
rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp
för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen
blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle
ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och
sade:

— Nej, vi gitter inte.

De sutto därpå i hans soffa, en skinnsoffa, och pratade.

— Tror du på Gud, Matti?

Det var något, som denna barnunge inte ens tänkt på att fråga sig.

— Ja, svarade hon, ja visst.

— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att
be, det hjälper i varje fall inte.

— Vad ber du om då?

Det ville han inte berätta.

— Tycker du om dina bröder? frågade han i stället.

Matti gjorde stora ögon: — Naturligtvis. Mest Roland och sedan Libert.

— Varför mest Roland?

— För han är snällast. Och han har alltid sagt att jag är mest hans.

— Det är ju bara prat, sade Alexis; denne Roland tog sig stora
rättigheter, föreföll det honom. Nå, fortsatte han, din far och mor då,
tycker du om dem?

— Jag älskar dem!

— Det gör inte jag med mina, sade Alexis. På sätt och vis jo,
naturligtvis. Men ändå inte så där att det känns, inte så där som man
skulle vilja tycka om någon.

Dessa ord rörde Matti. Hon lutade sitt huvud mot hans skuldra, och
Alexis sade:

— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon,
varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är
jag ledsen åt allting.

— Vi kan låtsa att jag är din syster.

— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade han. Du är nog för ung att
inse, att ~låtsa~, det är något man växer ifrån!

— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet
jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!

— Det är bara för att du ingenting vet om — om verkligheten.

Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han
uttalade dem.

— Bry dig bara inte om den där verkligheten, Alexis! bad hon.

Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned
från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade
ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att
sitta och blunda.

Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis.
Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men
med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att
han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg
i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon
det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom
hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande
varelse.

Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde
rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier
och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med
sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.

De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och
bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon
mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen
också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den
för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över
land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg
livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det
måste fram:

— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert
komponerat åt dig!

— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin
goda halvslummer.

Ingenting vidare.

När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock
artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax
tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:

— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om
när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är
du.

— Tycker du om mig då?

— Det gör jag, svarade han allvarligt.

— Är det sant?

— Ja.

— Kommer du alltid att göra det?

— Det tror jag säkert, Matti.

Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon
blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom —
och för evigt. Men dylikt gör man ej.

Så var tiden inne för Matti att gå. Ett kraftigt handslag:

— Ajöken då.

— Ajö, Matti. Tack.

Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl
likadant nästa gång?

— Det var klart! ekade svaret i det övergivna huset.

Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna
av en ny skatt.

Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var
något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu
åtminstone.

Libert kom hem från musikhandeln, händerna fulla av noter han fått
låna, och han frågade naturligtvis strax: — Nå?

— Ingenting, svarade Matti och såg bort, ty detta var den första
lögnen till den trofaste vännen.

Pontus kom hem, rödögd av läsning, beredd att med ursinnig energi sitta
uppe och ännu arbeta en stund på natten.

— Du, Matti, har väl inte händelsevis sett Pasch i dag?

— Nej.

— Vad du ser het ut, barn, sade fru Murius och smekte det lilla
ansiktet, som ännu bar reflexen av de underbara, överlyckliga
stunderna. Men inte ens på frågan i mors ögon var det möjligt svara.


5.

Hösten kom.

Ännu två gånger under sommaren hade Alexis haft Matti med sig upp i
huset vid Floragatan. Den ena gången hade de lekt och rasat, sprungit
efter varandra genom rummen, trappa upp och trappa ner, och slagits,
tills Alexis fick ner Matti ordentligt med båda skuldrorna platt mot
parkettgolvet.

— Du ger dig?

— Aldrig!

— Du är komplett slagen, begriper du inte det, och i mitt våld.

Så skrattade han till litet tvärt och släppte henne.

Nästa gång blev det mer likt den första igen. Matti fick berätta om
sitt hem, så olikt Alexis’ eget, så olikt alla hem han visste av.
Ibland rådde där dyster nedstämdhet tyngande allt och alla; det var
då konsertmästaren inte sov, därför att han insåg hur misslyckat hela
hans liv var. Ibland voro lönens pengar också slut, eleverna uteblevo
eller betalade slarvigt, ingen behövde få dyrbart porslin lagat: vad
skulle hyran betalas med? Väl att Roland var godhetsfullt omhändertagen
i Amerika; men hur skulle det gå med Pontus’ studier, och med Libert?
Ty hur denne än lämnat böckerna bakom sig, måste han ju ändå födas
och klädas, tills han nått fram att bli åtminstone så mycket som en
stackars bierfilare, en som spelar potpurrier på små enklare kaféer,
eller kanske dansmusik på enklare familjebaler. Att inte tala om henne,
Matti, en varg att äta och slita.

Ändå kunde alltsamman plötsligt vara ombytt igen. Roland skickade
plötsligt femton dollar, inbesparingar på den första lilla lönen;
Pontus utmärkte sig igen med sitt goda huvud och fick ett stipendium;
lille Libert gjorde framsteg, och hon, Matti, hade lyckats sy en
klänning själv. Den trängde i ärmhålen och var litet för kort, men ändå
långt ifrån oanvändbar. Och plötsligt strömmade elever och porslin till
igen; mamma hann knappt laga allt som lämnades in, och ännu mindre
laga allt annat, kläder och duktyg med mera, som hon icke orkat med,
när alla bara varit sorgsna och hon ensam skulle muntra dem. Då lyste
hemmet upp igen, då festade man en smula, bal gavs det inte precis mer,
men Garibaldi kom om kvällarna och satt och väntade hem herr Murius,
och operasångaren Wattman, när han var ledig, och många andra vänner,
och man drack italienskt vin.

Och då slapp man åtminstone höra pappa säga till mamma att hon hellre
borde blivit gift med operachefen!

— Operachefen? frågade Alexis. Känner ni honom?

— Inte! Det är bara ett talesätt.

— Han umgås hos oss, sade Alexis.

Hösten kom, de hemliga sammankomsterna i Paschska huset togo slut;
Alexis och Pontus voro inte längre klasskamrater, ty Pontus hade
lyckligt och väl hoppat över ring III som han sagt att han ämnade
göra. Det skulle ej varit honom emot att få meddela detta åt den
ensamma damen i parken. Han ångrade smått att han inte fortsatt att
odla bekantskapen: vem visste vad som kunde falla en dylik dam in? Att
hjälpa en lovande yngling fram till examen var inte det orimligaste.

Men damen var försvunnen och det skulle mycket ha förvånat Pontus, om
han erfarit att hon icke helt och hållet glömt honom.

Han hade blivit en av den sömnlösas gäster, en av fantasifigurerna,
vilka medan stadens klockor slogo nattens timmar, höllo henne sällskap.
Hon hade ibland önskat att den städade unge mannen av en impuls vänt
sig till henne, yppat eventuella svårigheter, tytt sig till hennes
beskydd — och hon skulle ej vägrat honom det. I stället hade han gått,
uttråkad, och kanske, tänkte hon, gjort narr av henne inom sig, eller i
sitt hem, i detta Muriusska hem, där hon ingenting hade att skaffa.

I september reste fröken Liwin, såsom hon tänkt sig det, utomlands.
Opåräknat fick hon med sig Rick Brunjohann, vars förlovning under
sommaren blivit uppslagen, och som var förstörd av förtvivlan. Elma
förbarmade sig över henne, och de reste under några veckor. Men Elma
drog hit och Rick dit. Rick ville liva upp sig med nya kläder dels åt
sig själv, dels också åt den, enligt hennes mening, alltför tantigt
och ledsamt klädda Elma, och Elma lät verkligen förmå sig att i Paris
ekipera sig någorlunda efter modets fordringar. Men Rick ville också
göra nya bekantskaper, och Elma vägrade absolut att sitta på kaféer,
besöka målarateljéer eller danslokaler.

Hon blev då många aftnar sittande ensam på hotellen, rökande liksom
hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick,
medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt
sällskap för den, som vill ägna sin resa åt muséer, utställningar
eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella
rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material
hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick
Brunjohann fick ny näring.

På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle
göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på
hotellet med en stor nyhet:

— Jag har stött på Eric Bourgsten. Han kommer och hämtar oss till
middag.

Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta
sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris.
Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den
sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade
skoaffär: ~Feuer~ stod det över dörren. Det måste väl vara en
synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: ~Feuer~,
troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig
till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.

Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen
person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att
de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt
sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en
nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä!
ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta
simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda
föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så
att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr
Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den
andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.

När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och
två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar
inte mer än nätt och jämnt hem.

Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda.
Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten,
intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert
uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.

Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med
champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i
herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att
Rick ej kunde misstaga sig på deras art.

— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin
säkra ton.

— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och
särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.

Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras
uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela
sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig,
öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap
med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär.
Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke
ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det,
som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men
kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.

Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas
tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras
närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med
skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla
förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös,
mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna
förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad,
ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här
bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.

Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel
erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i
vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än
rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade
och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med
ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det
var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med
löjtnanten, en ointelligent karl.

Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka.
I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens
klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick
beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig
slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst
dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på
hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.

Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen
att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig
fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att
intressera sig närmare för henne.

Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb,
kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en
handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både
Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att
de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes
blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av
borden, där en mycket ung flicka satt.

Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast
klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta
håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre
till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett
överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte
ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt
liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots
pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en
för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett
uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten
illusionsfrihet.

Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen
förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i
hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen
eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom
man väl därhän?

— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där måste ges stunder av
triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.

Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde
nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av
hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad
det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.

Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna
själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa
henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme
efter timme följa hennes dagar; veta allt.

Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga
skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en
fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit
Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.

— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min
dotter är ju ännu bara ett barn!

Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen
utlöste, förde henne åter till verkligheten.

Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för
omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga
öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste banala yttre
levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta
samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt
ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist,
kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.

— Ni är mycket tankfull, fröken Liwin, anmärkte Bourgsten.

— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att
vara ute och särskilt på ställen som detta.

— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!

— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.

Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.

Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:

— Det tror jag inte på, sade han lågmält.


6.

Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick
han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade
om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med
om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände
sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls —
men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer
roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna,
föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen
hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.

— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis
farit illa.

Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes
bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå
upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick
tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid
framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna
historia aldrig berättas.

— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt
hemma? Och vävde till och med lakan?

— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på
balerna?

— Inte gärna, svarade hon.

— Det var väl tämligen ovanligt för en ung dam? anmärkte han.

— Jag tror inte jag var av den vanliga sorten.

Rick föll in:

— Nej, det vill jag tro! Var du kanske heller aldrig kär?

Elma svarade litet stramt:

— Jag hade väl mina små upplevelser, också jag.

Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma
hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon
enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det
annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros,
månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer
bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick
veta något av — hennes verkliga ungdom.

— Aldrig har du berättat något, sade Rick.

— Rena bagateller, svarade hon avvisande.

Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:

— Det tror jag inte heller på.

Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan,
men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet
blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat
av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart
berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse
att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig
att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.

Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl
med artigt hopp om återseende.

— I morgon? slog Rick fram.

— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både
nord- och sydstaterna, att börja med.

Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet,
men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda
hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan
att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod
tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men
hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade
längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt
inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade
vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga
företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma
både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle
tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap,
ur yttre synpunkt sett.

Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta
tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro
henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom
Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som
helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte
Bourgsten mer än andra.

Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin
varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne
en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt
ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det
hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka
originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade
konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat
dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru
det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats
bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar,
det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett
konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande
inte att få.

Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen
med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken
Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden,
blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt
brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.

— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.

Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig,
flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv:
Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung
hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk
känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit
kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för
vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in,
till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer
bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.

Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.

Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?

Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med
tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag
har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.

Hon sade sig:

— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens.
Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara
söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna
slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den
där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa
bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig
att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes
— och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade
snart ett så sollöst sällskap.

Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den
icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott;
hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga
hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister
kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär
jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.

Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal
tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan
ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos
sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det
utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt
att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig,
eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon
bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det,
när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt
nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.

Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.

Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa
funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt
henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde
fram för henne igen.

Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade
drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit
till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall
sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den
andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid
kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till
i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: —
Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag
blir tvungen tigga henne på samma vis.

Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare
omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper
ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin
uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur
marken? Vet ni vem jag är?

Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och
självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.

Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till
sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde
sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.

Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon
var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore
ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men
varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt
människosjäl?

Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött
leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes
kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen
omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade
hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor,
trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart
började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes
huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och
hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!

O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att
ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du
någonsin unnas mig?




III.


1.

Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha
fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig
och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till
det.

Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo
det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en
läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.

Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda
hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En
del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad
det borde.

När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen,
frågade doktorn med stor vänlighet:

— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?

— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete
är mig synnerligen kärt.

Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför
vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt,
utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det
dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och
hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst
gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt
svårt.

— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn,
har jag förstått.

Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den
saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga
läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:

— Behöver detta nödvändigt dras in här?

Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet
framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.

— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte
är ju dessutom konfidentiellt.

Med kraftansträngning svarade Elma:

— Nåväl — ja.

— Lever barnet?

Elma svarade utan tvekan:

— Det dog efter få dagar.

— Och var detta en svår sorg för er?

— Nej, det var en lättnad.

— Den saken har alltså, menar ni, inte kunnat tynga ert liv?

— Inte alls, svarade Elma kort.

— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna
talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft
gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er
hälsa.

Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut
att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang
henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den
möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart,
så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon
hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så
naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes
famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri.
Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes
äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde
vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart
för henne långt tidigare!

Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog
sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny
hyresgäst flyttat in.

På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne
mer ansvar, mer omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte
till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket,
sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera
bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin
verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett
besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i
stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom
det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen
inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en
läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn
av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in
den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke
skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det
genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp.
Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.

Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den
föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under
Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt
bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!

Medan ännu dödstanken var min följeslagare, föreföll mig varje dag
omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett
dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det
varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha
någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag
måste hinna få det.

Jag visste inte förrän nu, att det kunde kännas så starkt, bara att
leva!

En morgon såg hon i tidningen att Eric Bourgsten var återkommen
från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om
förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska
vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga
företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man
med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det
gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner,
hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de
kanhända skulle sammanföras igen.

De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat
över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt,
var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget
ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk
sedan mycket längre tid tillbaka än hon själv vetat av, och att hon
först nu äntligen blivit definitivt frisk.

Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten —
bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna
öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades
igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då
redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men
ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen
rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att
generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa.
Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll
sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för
de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.

— Fröken Liwin, så roligt! Vi har mycket saknat er medverkan i
Samariten.

Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en
angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl
generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra
Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej,
föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd
afton.

Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller värdfolkets ovisa omsorg
om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet
snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan
och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista
minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av
de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då
salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men
när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina
vänligt förtroliga hälsningar.

Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att
bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga
liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade
Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den
under hela middagen inte mer än på dessa två.

Hon hörde icke Bourgsten fråga:

— Denna fröken Liwin, hon skall ju vara en ganska framstående dam?

— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än
framstående personer.

— Hon har ett ganska intressant ansikte.

— Mycket intressant.

— Hon iakttar mycket, det har jag sett, fast det sker en smula under
lugg.

— Det är just vad jag alltid tyckt, svarade Alexandra och spärrade
upp sina runda fågelögon, ett tecken på att hennes klokhet trädde i
verksamhet. Jag tror, ser Eric, att hon gör sig vanföreställningar om
människor. Det är bra synd att hon inte fått en bra man och barn. Jag
har själv så mycket glädje av min son.

— Du är en förträfflig varelse, Alexandra, sade Bourgsten, och vi vet
alla, att ingen går upp emot dig.

Men efter middagen sökte han upp Elma Liwin och fick henne med sig till
en soffa.

Elma hade använt måltiden att jämföra sig själv med samtliga
sällskapets damer. De flesta voro bättre klädda än hon, men icke
påfallande — den svarta med vitt från Paris stod sig gott. Visst inte
alla föreföllo mera konversabla eller åtråvärda som bordsdamer än hon.
Några voro inte mer värda som utseende. Hennes båda bordskavaljerer
hade varit artiga, konversationen gick ej pinsamt trögt. Elma vågade
sig på litet mer vin än vanligt och kände hur hämningar inom henne gåvo
vika. Hon vågade göra ett par anmärkningar i en fråga för dagen, rätt
olika dem flertalet sannolikt skulle fällt i samma fråga; hon gav sin
egen, en smula beska mening och rönte framgång. Hon tänkte: — Jag är
naturligtvis inte omöjligare än andra.

Det var i denna sinnesstämning Eric Bourgsten fann henne.

— Tänk er, sade hon, när jag ser er, får jag intryck av att möta något
som en gammal vän.

— Det gläder mig, svarade han och lutade sig fram på sitt litet
familjära sätt, som hon mindes väl. Och det är dessutom riktigt, fröken
Liwin; jag skulle vilja säga, jag tror vi passar båda för en verklig
vänskap, och som kan komma att bli varaktig.

— Är det så ni känt för Rick Brunjohann också?

Han tänkte efter, leende åt frågan, mindes sjukgymnastens första små
koketterier, vilka eggat honom, samt ett par supéer med stämning av
förälskelse, fantomer, vilka snart skingrats, då han upptäckt att
hennes tonfall kunde bli vulgära och hennes krokar synliga.

— Inte alls, svarade han avgörande.

— Eller för den dyrkansvärda fru Pasch?

Bourgsten hade alltid betraktat Den vita papegojan som just en
vit papegoja, av vissa övernaturliga estetiska skäl iklädd skön
människohamn och sköna människokläder.

— Jag dyrkar henne liksom alla andra, naturligtvis, svarade han lätt.
Det betyder inte det minsta.

Elma påminde sig det tal som gick om Bourgsten och den illa beryktade
fru Molly Faber, vilken utpekats som hans älskarinna. Men där kunde
naturligtvis ingen antydan eller fråga få förekomma.

— Mig bjuder han dock sin vänskap, tänkte hon. Är inte det mest värt?

— Ni lär ha varit sjuk, förfrågade han sig.

— Jag är frisk nu.

— Jag ser det.

Han tillade:

— Ni ser yngre och bättre ut än för ett par år sedan.

Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid
komplimanger, rörde det honom.

— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En
förälskelse?

Elma skakade på huvudet.

— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende?
vidhöll han och sökte hennes ögon.

— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför
inte?

— Nej, varför inte? upprepade han: Ni är ännu mycket, mycket ung.

Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten
Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i
soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att
ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens
ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte,
sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre
tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i
undergivet vemod inför vissheten om att ändå äga så litet av honom —
inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.

Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst
han färdades?

Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han
såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord,
lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om
en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen
anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte
var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på
allvar blev för sent.

När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då
han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några
få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra
vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han
anmärkte sedan till henne skämtsamt:

— Nu kommer man att bry mig för att jag enleverat fröken Liwin!

— Ingen vidare famös erövring!

— Säg inte det, sade han. Ni är en dam med stor prestige.

På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts
ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt,
man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt
— och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon
varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som
en fientlig mur.

Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där
innanför, en tiggerska?

När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp
nyckeln ur sin väska, sade han.

— Jag ringer endera dagen, inte sant?


2.

Elma rörde Eric Bourgsten.

Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt
upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan
det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande
bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.

Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare,
var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru
Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för
honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig,
troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande
uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans
tillträde till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom
alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla
förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst
stort intresse mer.

Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu
gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet,
en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna
med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade,
utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt
misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett
outrannsakligt sätt hans medkänsla.

Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp
henne och föreslog ett teaterbesök.

Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga
interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas
medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper
framför sig: ~onsdag fr. Liwin~, och bad därpå sin sekreterare laga
att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han
för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid
ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt
blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull
affär, hade ett samtal med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och
hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en
supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år,
som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig
upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att
hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.

Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke
affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för
omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått.
Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än
kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och
stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på
kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig
aldrig så uttröttad.

Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita
hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan.
Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det,
ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska
näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla
ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav.
Detta utseende var ett kapital, med vilket han ofta vunnit segrar i
form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne
— samt några kvinnors kärlek.

Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest
är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas.
Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom
han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för
givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller
kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.

Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade
parkettbiljetter, platserna mitt i salen.

— Är ni road av teater? frågade han.

— Jag kommer sällan dit.

— Vad fördriver ni era kvällar med?

Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa
ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.

— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om
dem och håller fast dem.

Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han
funnit det spirituellt.

Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det
vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än
annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt saken, men förargad
kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag,
skulle han se henne.

De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten
märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas
som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem
observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga
par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som
pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja
i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana
förtrolighet.

Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där,
betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt
ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade
för Bourgsten.

— Det där var unge Pasch, sade denne.

Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd
liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt
legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande
han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste
beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu,
en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre
enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav uttryck
åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av
teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty
unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.

När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt,
framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna,
människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade
blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen,
varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.

— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med
damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.

— Det är en fröken Liwin, min mor känner henne, svarade Alexis.

Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med
Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i
sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat
med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.

Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne
icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta
år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der
Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i
den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader och
Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti
talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore.
Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat
den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat
av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar
sina griller till Matti.

— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus,
bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars
skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man
vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång
små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt
resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och
pratade.

— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt
erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke
finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat,
och hon kunde undvika det.

Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore,
och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett
kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta
något ur dessa böcker eller till och med läsa vers. Han skulle skämts
för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.

— ~I falska stjärnor, jag hatar er!~ deklamerade hon, och han kände då,
med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt
verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till
kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han
blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart
fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när
han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit.
Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa
eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas
ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.

Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som
en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små
kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego
de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma,
uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.

Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och
kallade sig själv ett sentimentalt kräk.

På parkettbänken stödde nu Matti en helt liten del av sin skuldra mot
Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att
det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om.
Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på,
strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll
det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom
en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville
gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte
taga ut all glädje av det, som stod att få.

Fru Murius hade sagt om teaterbesöket:

— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är
väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.

Det hade Matti varit viss om att kunna.

— Förstår du vad jag menar?

— Mycket bra, svarade Matti. Att inte vara slamsig, och det är jag inte.

En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla
slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:

— Sitt inte så där, Matti. Det ser för intimt ut.

Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde
iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar
hem notisen om hans teaterbesök med lilla Matti Murius: inte att han
ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder
gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra
att fröken Murius var en acceptabel dam.

Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius
satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor,
att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist
i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti
fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat
kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter,
vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser
på Garibaldis bal.

Under tiden förde Bourgsten fröken Liwin till sin bil, som han körde
själv.

— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så
särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.

Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han
gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt.
Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han
ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom
ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när
hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över
sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en
oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem
ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just
därigenom så mycket mer tilldragande.

Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om
voro förbehållna endast ett fåtal.

Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få
sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han
valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet.
Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i
varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko
detta välkommen till bords i botten.

— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.

— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot
döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.

Bourgsten sade:

— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer
givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte
tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.

— Det har jag aldrig tänkt på.

— Det måste ni ha tänkt på.

— I så fall snarare för att välkomna det.

— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni
verkligen är.

Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just
vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när
jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.

Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.

Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla,
tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse:
några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en
cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök.
Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med
en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för
henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han
måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.

Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då
han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade
dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han
hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.

— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.

— Jag har inte velat.

— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?

Då mörknade hon och stelnade åter.

— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.

Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den
vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne
med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort
henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan
väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:

— Sannerligen jag förstår henne.

Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur
till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog
slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade
hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket
folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon
stannat ännu en stund.

Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon
icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren
av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit
sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en
människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.

Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några
minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära
jag är?

Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar
för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde
hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående
tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade
lämnat henne.

Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit.
Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med
vilken han sedan fått handskas efter behag.

— Är vi färdiga? frågade han, och hon reste sig.

De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt
kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla.
Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en
stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro
stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.

Det föreföll Bourgsten att hon skakade lätt.

— Fryser ni? frågade han oroligt.

Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han
fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna
omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och
hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla
kroppens skälvning.

Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga,
vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens
raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv,
dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och
måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden,
endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes
röst skulle förråda henne.

Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr.
Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick
nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det
mer:

Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på
annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne
brast. Hon slog armarna om honom, tryckte sig intill honom och gömde
sitt ansikte mot hans rock.

— Lämna mig inte ännu!

— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.


3.

Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han
tänkt sig.

Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända
ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad
drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han
att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där
flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och
som så mycket behagat honom.

Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli
rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.

Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa
med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade
till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade
henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar.
Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom,
och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i
honom från henne.

Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös
i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det
tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade
hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne
upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han
tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne
ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta
medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit
sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.

Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller
få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.

Tills vidare, i varje fall.

Han tvang sig själv att viska:

— Älskade.

På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade
vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.

Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan,
som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan
tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna
småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom
som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu
blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla
händer.

— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också
blivit sent.

Hon svarade inte. Han fortfor:

— Jag har också lämnat bilen olåst.

Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen
stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick
på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat
restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det
skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.

— Du bor ensam? frågade han till sist.

— Ja.

— Ingen kan ha hört oss?

— Nej.

Hon tillade:

— Oroa dig inte!

— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.

— Vill du röka? frågade hon.

Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och
cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket
fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av
denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora
skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en
dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:

— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar
lika illa ihop.

— Du bor ju förtjusande, svarade han.

Det skrattade hon kyligt åt.

Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet,
som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott
sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit
hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man
håller bort något främmande.

Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att
lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och
möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.

Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot
ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att
slutligen vända ansiktet upp emot honom.

— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom.
Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda
förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar
dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man
som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat.
Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få
behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?

Hon gjorde sig loss ur hans grepp:

— Om det kan glädja dig: ja.

— Det gör det, sade han.

Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade
fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen,
kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och
glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon
skulle stå och se efter honom.

Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av
vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den
slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små
snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken,
tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var
ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.

Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat
henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste
detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna
skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer
grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!

— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag
visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle
aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och
han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge
mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas
emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten.
För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull
röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är
alltså männen.

De gamla djävlarna ropade i hennes öron:

— Fjolla, fjolla!

Vredgad drev hon dem ifrån sig.

— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha
den rätten? Är jag inte fri?

Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara
fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt
hade opinionen i tankarna.

Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv,
som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric
Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande
kastade hon ifrån sig den svarta klänningen, i vilken hon tre gånger
klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än
andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i
en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.

Nästa morgon sade hon till Hulda:

— Sälj den, Hulda, och behåll pengarna för egen del.

— Vad har klänningen gjort för ont? frågade Hulda.

— Jag kan inte med den.

Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det
för mig? Jag älskar honom.


4.

Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades
bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en
expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:

— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr
du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du
egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.

Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten,
och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens
uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.

— Så är han mera fast.

— Det är också en synpunkt, sade Elma.

— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en
bättre tjänst än att taga hand om honom.

I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det
nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring,
tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i
kaffeserveringen.

— Minns du hans snopna min?!

Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan.
I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt
syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött
karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för
att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den
storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.

— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger
vem skickar dig blommor i denna stil?

Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma
morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.

Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena
vardagsrumsfönstret.

— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar
blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta
om ofta. Men jag säger igen, från vem?

Elma svarade kyligt:

— Troligen från fru Pasch.

— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.

— Ja, jag vill minnas det.

Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon,
skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid
krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd,
sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte
svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.

Och vad skulle nu följa?

En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden,
uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja
återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra
Pasch, fru Pasch i egen person, följde.

— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener.
Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet
för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —

— Emot, sade Elma.

— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles
misslyckats. Ni hade således rätt, och det är väl inte möjligt att ni
fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu
till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.

— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att
bara — nå, jag menar, på annat håll.

Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men
blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick
bära ner alltihop till soptunnan.

— Ja, jag behöver sannerligen mina krafter, tänkte Elma.

Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod
hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga
att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten
fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden,
mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över
framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå
honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde
sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma
slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.

Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att
fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram,
en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten
förblev borta.


5.

Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.

Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av
flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas
medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft,
när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av
hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon
ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen
sin dotter.

Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men
tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra
växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då
ansvaret.

Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla
vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes
stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt
för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa
barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig,
var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den
ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras
okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som
kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och
slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin,
förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.

Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock
sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för
exemplets skull.

Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av
samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv
uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd
person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru
själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde
icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten
obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en
surbrunn?

Dock, barnet var där.

Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen
med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer,
som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att
stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i
modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset —
hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.

För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken
hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma:
Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i
sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den
enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone
aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller
grämelse.

Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken.
Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp
om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser,
fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det.
Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman
i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte
utpressning, berövade henne varje lugn stund.

Elmas väninnor sade:

— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.

Andra bagatelliserade:

— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!

I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton
år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan
hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt
granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag,
och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.

Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den
växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit
knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade
avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder
utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att
helt tillmäta sig förtjänsten därav.

Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös.
Och den var barnets födelsedag.

Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen
dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för
honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne
med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och
öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen
förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av
dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in
dem mer.

Hon borde genast sagt:

— Jag vill inte träffa dig mer.

Men hon sade:

— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är
oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är
själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall
man ju alltid ha.

Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin
och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en
bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos
flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i
kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.

Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet
på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han
mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande,
halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera
påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet
på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en
lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och
placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.

De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i
en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte
rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den
lilla lampan med violett skärm var också där.

Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt
samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik,
utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad;
hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats
inte så litet.

Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog
upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes
till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av
de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.

Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte
han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon
medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde
inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne
med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet
förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig
hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet
om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört
honom till henne.

Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren
eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett
leende som klädde honom och som han visste bruka.

Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne
från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något
var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte:
— Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de
vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande
tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det
misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon
medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis
inte vidare bruk.

Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med
svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors
önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i
motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte
tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och
klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en
heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.

Elma sade:

— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig
en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.

— Gott.

— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan
undvikas.

— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått
fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?

— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk
för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det
är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.

— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en
lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå
dig mer än du vet.

— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.

Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.

Han sade:

— Du höll ändå av mig!

— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och
jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.

Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde
honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick
hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen,
hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han
halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den
emaljklara våraftonen.

Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta
stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga
segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon
älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt
unnat sig att få triumfera över.

För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde
hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en
smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende
åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur
hennes tillvaro.

Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter
för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan
kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg
slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter
Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.

Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna
stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes
de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde
lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av
alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen
vidöppna.

Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen
och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det
henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.

— Men vad i Herrans namn, fröken?

— Ack, kära Hulda, vet Hulda vad ett hysteriskt fruntimmer är för något?

— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan
trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.

Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och
vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.

— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela
felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.

Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon
lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar
eller katter.

Hulda sade:

— Eller ett fosterbarn. Fröken, som har god råd.


6.

Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade
med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg
framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den
futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.

Hon skyndade ut till Hulda:

— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag
skall taga mig ett fosterbarn.

Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon
tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av
hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt
barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka,
cirka femton år, blev också hon intresserad.

— Tänker fröken annonsera?

— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag
skall höra mig för om henne.

På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och
köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände
hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och
misstagens tid definitivt blev förbi.

Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen
med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter
fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru
ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla
plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset
låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med
bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder
eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll
dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt
nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex
runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning
låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i
oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags
dörrar med nyckel på insidan.

Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid
givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd,
vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna
av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om
vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade
nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa
skändliga hemligheter.

Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter
en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt
uttryck bakom glasögonen.

— Känner fru Gustavsson igen mig?

— Nej. Mina ögon är så dåliga.

— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under
tidernas lopp?

Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många,
både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad
beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle
utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos
inga upplysningar att få.

Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan
gumman och tvang sig in.

— Vad springer fröken här för? Jag får bara obehag.

Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap
och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans
dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det
behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon
smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade
Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru
Asp, en plåtslagares hustru.

— Lever hon ännu? frågade Elma. Hon föreföll gammal.

— Jesses ja, visst lever hon!

Elma tordes inte fråga om även barnet levde.

Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de
gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller
förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck
och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner
om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.

Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två
lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom,
skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade
genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning
på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.

— Fru Asp?

— Det är jag, svarades.

— Nej, det skulle vara en gammal människa.

— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har
kvar gården efter henne.

— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.

— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.

Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En
avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig
omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också
denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade
den på bordet, bland odiskat porslin.

— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar
om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter
fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett
för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon
redovisning, tillade hon.

— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket
väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom
en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde
inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg
fort nog.

— En fru?! upprepade Elma. I vagn? Hur såg den frun ut?

— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört,
så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.

— Så hon lämnade ändå ett namn?

Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar.
Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat
papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting
visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland
tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena
handen.

Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans
ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till
vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka,
alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade
illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid
slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog
den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.

— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting
numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var
allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba
slag, allt var kval.

Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt
uppslitande att stå vid målet.

När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter
läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade
hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer,
varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla
upp papperet och läste:

    Den 15 september 19.. avhämtades hos fru Karolina Asp lilla
    Mathilda, okända föräldrars barn, fem månader gammal, av
    undertecknad,

                                          ~Alice Murius~ (fru).

Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en
tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att
barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så
länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.

Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga
bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning
skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.

— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till
henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna
och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt
henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.

Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller
åtminstone hopp om sådan.


7.

Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius,
var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan
persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen
brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det
namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde
snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro
välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet
upptagit en fosterdotter.

Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med
dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl
vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu
fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke
förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne
emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det
måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg
bakom allt som skett?

Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör
vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om
konsertmästare Murius och dennes närmaste.

— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.

— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en
hedersman och ett original.

Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest
antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour,
med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom
örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer,
tandläkare eller löjtnanter.

Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett
nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till
chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om
avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti
ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på
axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket
handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra
som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse.
Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren
som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den
viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer
icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså
omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten
invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr
Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där
han var en bärande kraft.

Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt
sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild
av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen
lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger
ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga,
skrynkliga schalar.

Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt
Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller
till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren,
gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon
ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt
skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit
banalt och så litet belysande som möjligt.

Hemma förfrågade sig Hulda:

— Nå, fosterdottern då?

— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.

Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det
henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet,
så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller
framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon
ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att
barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som
hon icke trodde sig om att överleva.

Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar
det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i
hoppet.

Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften,
den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig
om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask
och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad,
oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar
synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och
blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen
inte synts, men muntra ändå.

Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son
studentexamen.

Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det
jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i
den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den
dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis
Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom
kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som
det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde
redan käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer,
resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén
till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till
förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.

På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och
Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före
detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och
var student sedan ett år tillbaka.

Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat
blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar,
att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga
familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till
generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns
egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan —
ytterligare restaurerad till dagens ära.

Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade
omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som
verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina
elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om
nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina
studier. Så hade mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och
mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade
matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen
åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat
hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal
kort förut.

För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade
middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.

Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro
blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.

— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I
kväll, när de tänt, blir den bra.

— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla
min son ens med en anständig frack.

— Alla frackar ser väl ut på samma vis, sade den oerfarna Matti.

Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt;
det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för.
Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova.
På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva
av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade
Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig
för aftonen sin skatt.

Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på
honom ett par droppar ur en parfymflaska, ~Iris Blanc~, som stod på
hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av
konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.

Pontus såg på sina fötter.

— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade
han.

Fru Murius räknade i portmonnän.

— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack!
Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.

Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga
gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig;
den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade
fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den
för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och
fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.

Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se
trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga
rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga
salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata
ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya
sommarklänning och mycket annat.

Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen
i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius
beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade
frackens kläde.

Matti sade:

— Libert, vi går och ser på, utifrån.

Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student,
och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig
fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat
än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern.
Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad
han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om
att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne
mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller
missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.

Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade
inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som
bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte
hon inte ifrån sig. Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon
hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga,
och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och
ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han
och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna,
eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska
stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.

Libert och Matti gingo nu Floragatan upp.

Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara
blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina
slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt
gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt
kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick
nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste
hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det
hela, med obegripligt god mat.

Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och
papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade
ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.

— Minns du, när du var kär i Alexis? frågade Libert.

Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen
hörde talas om, det fanns inte mer!

— Jag är det fortfarande, svarade Matti.

— Än han då?

— Asch. Det har han väl aldrig varit.

Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som
han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till
Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala
lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i
det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och
Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta.
De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland
de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli
skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon
påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.

Det mörknade, men hon ville inte gå hem.

— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär
som du kanske inbillar dig.

— Jag inbillar mig ingenting, svarade bierfilaren.

— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen, att jag inte bryr mig
om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.

Libert funderade länge.

— Ska vi gå förbi där en gång till? föreslog han.

Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’
gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i
rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu
pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut
ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra
yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt
gatan.

Nästa dag berättade Pontus vid frukostbordet att festen för honom ur
vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört
honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans
ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit
något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för
de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att
spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade
generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig
bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde det
för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.

Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom
ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle
ha. Ingen kunde vara mer god än han.

Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:

— Hälsade han inte till mig?

— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga
åt dig vad du vill av den vördnaden.

Libert frågade intresserad:

— Säger man så? Vördnad?

— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska
ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han
är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara
därefter.

Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna
munnen, förrän Pontus täppte till den igen:

— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut
barnskorna.

Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan
hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon;
hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius
såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild
ömhet.

— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger,
och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man
blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer,
då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som
är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen
modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja
på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min
lilla Matti, stackars min lilla Sälv!


8.

Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius,
ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.

Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid
läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol
och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått
vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.

Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en
personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas,
eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i
uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar,
vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en
fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin
dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda
dess uppfostran.

Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville
förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid
det passade denna.

Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru
emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices
vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig
mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins
brev, och han stod handfallen.

— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna
Liwin, hin håle tage henne!

Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes
man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var
fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina
grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans
barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte
brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?

Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat
kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och
litet roligt ibland också.

— Skall Matti härifrån? ropade herr Murius.

— Modern har väl sin rätt.

— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en
utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru
var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans
bördor.

Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans
chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon
operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna
blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte
bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som
kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har
benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna
under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig
ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom
strax före en viktig symfonikonsert.

Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade
han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika
och skickar till och med hem några dollar då och då, senast till
sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul
Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton
år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet
musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene
gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och
så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.

Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte
kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles
för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det
honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde,
då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd
undervisning.

Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio
år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i
orkestern, utan sagt:

— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert
allvar?

— Jag är ingen skämtare, svarade Murius.

Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från
chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst
skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte
hinna i tid till sin post.

När han trätt ut i det fria igen, hade han känt en förfärlig
förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända
port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna.
Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att
sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när
orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den
rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan
han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens
rätta halt! Slut och förbi.

Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu
stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta
vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och
berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans
kansli.

Han hetsade upp sig:

Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått
ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade
de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den
där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga,
ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa
ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?

— Jag minns, svarade hon ut i luften.

Herr Murius såg på sin hustru.

— Vad är meningen! ropade han. Du ser ut som om du tänkte på annat!

— Det har blivit så mycket att tänka på, svarade hon.

— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men
vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad
detta här betyder för mig?

Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla.
Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt
och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord,
sådana han begärde.

— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår,
hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda
brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.

Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru
Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och
svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten,
natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök
svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela
eländet.

Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev
och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var
ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan
prut.

Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den
halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg
att flickan förteg något.

— Vad är det, min Matti?

— Hur så, mamma? Ingenting.

Efter en liten stund sade hon:

— Roland skulle vara här.

Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen
närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern.
De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men
var och en behöll likväl sin egen hemlighet.

Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd
och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och
för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det
blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt
avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva,
det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en
avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.

Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det
hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i
främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte
ägde en tanke för henne mer.

Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget
till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan
violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter
sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare
ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke
särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen
levde i sitt föräldrahem.

— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.

— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.

— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.

Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:

— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen
här i går?

— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över
ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar
även uppträda så.

Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam.
Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus.
Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.

— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och
begåvade unga män.

På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.

Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men
den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja,
välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste
att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor
respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter
den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt
närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.

På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru
och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra
elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt
med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men
då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom,
inga som helst små katastrofer.

Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det
bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen
tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt
avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden
som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru
Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt
oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan
tilltrasslade kalkylerna.

I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna
ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta
pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande
handen och tryckte sin kind emot den.

Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt
borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga
att finna ord för. Alla dessa ~varför~, vilka var och en måste lära sig
besvara själv.


9.

På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.

I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu
oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit
svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius
hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre
pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.

Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon,
varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med
så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade
håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills
leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.

— Är detta fru Murius?

— Ja, svarade den lilla varelsen, var så god och stig in.

Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra
sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.

Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest
reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var
hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en
sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade
sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet.
Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter,
vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp
och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd.
Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal
med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i
konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde
fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru
stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den
främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande,
om det gällt att förtro sina sorger.

— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.

— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.

— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste,
mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar
genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om
ni är fästa vid henne —

— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår.
Men, kära fru Murius —

Fru Murius ropade:

— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund
och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den
vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i
den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som
hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej,
här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen
tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och
något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma
mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar
jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud.
För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener
undvikas.

— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.

Elma svarade:

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig.
Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är
jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag
inte skall svika.

— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för
Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring,
så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon
observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på
att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala
öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon
hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör
gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga
hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti,
om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

Elma Liwin sade:

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för
sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad
upplevelse.

— Det bör det nog, svarade Alice Murius.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när
förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på
jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och
sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan
lyckliga och muntra.

Det blev en tystnad.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns
inte att säga, det var bara en sak kvar:

— Flickan är väl inte möjligen hemma?

— Nej, men hon kommer snart.

— Jag vill gärna se henne.

Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga
sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år,
om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till
klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre
brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter
och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna;
upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse
gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan
sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat
dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra
historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti
skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot
hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig
att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än
hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla
upp och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort.
Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!

Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin
tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.

— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber
endast få vänta här, tills flickan kommer hem.

Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda
frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät
verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam
i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se
Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma
ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern,
och hon gick ut till dem.

Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes
bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med
inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.

När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann
hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några
ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa
på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga
arian: ~Skratta, Pajazzo!~ — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad
stund mer.

Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade
genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne
åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke
suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men
med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har
kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör
sig, finns — och det är hennes barn.

Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände,
att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga,
hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste
stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst
var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt
borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på
ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde
flickan: hennes barn.

Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.

Häpen tvärstannade barnet:

— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?

Elma skakade på huvudet.

— Hjälp mig, fick hon bara fram.

Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde
henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan
efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät
henne dricka.

— Är detta Matti? frågades med svag röst.

— Ja.

Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde
se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste
ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant,
så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte
söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller
sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet
vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring
vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet
filigrankors.

Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro
lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att
få sluta detta barn i sin famn.

Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från
köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för
denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne
ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis
hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?

Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som
hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln
från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne
att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart,
med händerna pressade mot bröstet:

— Matti, Matti, se på mig. Jag är din mor.

Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och
sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken
att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta
utför trapporna och ut.

— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —

— Ja ja, barn.

— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag
tyckte precis hon viskade så här: ~Jag är din mor!~

— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag
hand om det jag köpt och sätt på potatisen.


10.

Alice Murius kunde vara trött eller bedrövad, men inte rådlös.

Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på
vars etikett lästes ~Nervdroppar~, och som vid något tillfälle kommit
i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en
sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka
att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.

Fröken Liwin samlade sig fort nog igen.

— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par
djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru
Murius, förlåt mig allt besvär.

— Ni ser redan kryare ut, uppmuntrade fru Murius.

Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så
gott hon kunde:

— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte
vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var
här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat,
jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i
ögonblicket, då svindeln kom över mig.

— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart
åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning:
Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.

Elma gömde ansiktet i händerna och andades åter långsamt, djupt in. Så
sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk;
hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:

— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja,
moderns sista och enda band vid livet.

— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är
den olyckliga moderns vilja.

På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla
sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast
hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.

Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag
fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya
kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje
rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med
obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände,
han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp
och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte
dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd,
naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.

Men då han inte kunde komma sig för att lämna noterna ens för en sådan
fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades
honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant,
omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens
skulle förstått vad han ville.

Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus.
Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och
avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen,
tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var
fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken
dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.

Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på
Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den
resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon
efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius,
skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.

— Jag vill inte resa! ropade Matti.

Jag vill inte bort!

Jag vill inte ha en annan mor!

Skolorna hade slutat för läsåret. Operan slutade spela för säsongen.
Varje afton höll man i Muriusska kretsen familjeråd. Till familjen
räknades Garibaldi, operasångaren Wattman, även andra vänner. Alla voro
intresserade, och alla menade att Matti satt med stora trumf på hand.
Det gällde ju ingen brytning med det gamla hemmet; man fick taga sin
fördel var man fann den. Så har jag alltid gjort, sade Garibaldi. Men
konsertmästaren satt dyster, en urkramad citron, en mohr som tjänat
slut, en gammal man, till tre fjärdedelar oförmögen att hädanefter
försörja de sina.

Matti vågade inte se på honom: hon kunde läsa alla dessa tankar. Det
var så mycket hon begrep nu: varför han kunnat förundra sig över hennes
musikaliska begåvning? Därför att hon inte var hans eget barn. Och då
hon en gång frågat honom, om han icke varit glad, när hon, en flicka,
föddes — han, som tyckte mest om flickor, hade han bara svarat: Hm. Nu
gavs förklaringen. Visst höll han av henne, det kunde hon inte tvivla
på, men hans hm, det kom av att Matti bara blivit hemburen i en filt,
fem månader gammal.

Ändå hade de varit så kärleksfulla mot henne, både far och mor.

En röst inom henne sade bestämt ifrån:

— Och nu bör du lyfta bördan ifrån dem.

Men högt ropade hon:

— Den där fröken Liwin, som inte ens vet vad hon säger, vad skall hon
med mig? Ingen kan tvinga mig!

— Gavelström upp i dagen, mumlade Garibaldi för sig själv.

Libert sade:

— Vi kan slå oss ihop, du och jag, Matti, och försörja oss med att
spela på tillställningar.

Bierfilaren hade inte visat stor sorg, när han erfor att Matti inte var
hans riktiga syster, ty det förändrade ju ingenting hos henne, eller i
hans känslor. För sin del ämnade han framdeles som förut räkna henne
för syster. Varför då så mycket tårar och bråk?

Men Pontus rådde:

— Var inte barnslig, Matti. Oss kan du alltid hälsa på, och det är ju
lovat du skall få det utmärkt. Du kanske får ta studenten, om du vill,
och det borde du göra.

Man kunde trott att Pontus själv inte skulle haft något emot att ha
blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Dagarna gingo och fröken Liwin skrev tredje gången. Hon befästes i
sin tro, att dessa Murius icke voro särdeles rejält folk, såsom hon
också först befarat, inte folk med vidare rationellt sätt att se på
givna saker. Direkt kom inte detta fram i brevet, men det var likväl
mer kyligt och affärsmässigt hållet än något av de föregående. Det
gick inte längre att skjuta upp avgörandet; ett ja måste sägas, en dag
prickas för i almanackan, eller öppen strid tas upp, den rätta modern
tvingas träda fram, och ingen makt skulle ju förmått Alice Murius att
begära detta sista, så länge modern själv ville eller behövde hålla
sig dold. Hur än konseljernas utslag föllo i kretsen kring Muriusska
salsbordet, visste Alice att Mattis lott förr eller senare måste
beseglas.

Matti tröttnade inte att spjärna emot:

— Låt mig fara till Amerika, till Roland. Så glömmer hon mig, fröken
Liwin.

— Kanske hon, men inte din mor, svarade fru Murius.

Där var det. Det fanns en mor — och då Matti såg på fru Murius och
visste vad en mor ville säga, och till och med då det kom för henne hur
hon själv älskat sin gosse Elias, kunde hon inte helt och hållet hålla
uppe upprorsandan.

Till sist gjorde Pontus slag i saken.

Han tog in Matti i sitt rum, stängde dörren, bad henne sitta ner,
ordnade därpå en stapel böcker på bordet, allt för att vinna någon
minut. Ty han behövde det. Slutligen sade han:

— Kära Matti, jag är lika fäst vid dig som någon av de andra här; men
jag är den enda i denna familj — utom möjligen, jag säger möjligen,
Roland — som är klok, och därför måste jag —

— Jag vet vad du vill! skrek hon.

— Vad då?

— Nej, säg det själv, säg ut bara!

Pontus märkte att hon därvid fick ett mycket stelt och besynnerligt
ansiktsuttryck, som han inte kände till. Mycket mörka, trotsiga och
beslutsamma ögon. Det måste ha pågått en kamp där innanför, i tysthet,
och som han inte vetat av, en kamp, som i denna sekund äntligen gavs
upp ... Det kändes som om han, Pontus, ställt Matti mot en mur, liksom
man ställer upp den, som skall arkebuseras: vägg bakom, några blykulor
framför. Den dömde upphör med ens att göra motstånd och tar sitt öde.

Det gjorde Pontus ont, men han kunde inte upphöra vara den ende kloke
och omusikaliske i en familj av opraktiska fantaster, som aldrig
räknade med inkomst, fördel eller ens förutseende — och han måste
därför fortsätta:

— Kära Matti, du har att begripa din plikt.

— Jag har redan begripit den, svarade hon.

Så reste hon sig och skrek, blodröd:

— Begriper du inte, ärkeidiot, att jag har begripit den för länge
sedan? Här har jag varit en börda i åratal, slitit och rivit sönder och
ätit och aldrig tänkt på ett dugg! Hela mitt liv räcker inte till för
att ge igen allt. Men jag har velat hålla fast ett litet tag ännu, bara
några dagar till, ändå — ändå.

— Det var bra, Matti, sade han vänligt, men du har bara gjort det
tyngre för mamma.

Det tog. Matti blev tyst och tänkte, tänkte. Pontus hade rätt; Pontus i
sin kärvhet var den, som kommit ihåg det viktigaste: mamma.

— Det är jag som varit ärkeidiot, sade hon.

Så blev det bestämt: Matti gav godvilligt efter för fröken Liwins
önskningar eller bestämmelser; hon gjorde det tacksamt, skrev fru
Murius, och dagen för avresan avgjordes.

Någon ersättning för den gångna tiden vägrade emellertid dessa
opraktiska människor, konsertmästare Murius och hans hustru, absolut
att taga emot; fru Murius avvisade det med mildhet, konsertmästaren
med stor harm. Debatten härom fördes mellan dem och en av fröken Liwin
uppskickad jurist, hennes förtroendeman i affärer. Han fick nöja sig
med att lämna en mindre summa för Mattis utstyrande med lämpliga
reskläder och en koffert.

De möttes ute på stationsperrongen, Elma och hon. Endast Libert var med
Matti hemifrån och bar hennes nya väska: det skulle blivit alldeles
för mycket nerver och tårar och kanske oöverlagda ord, om fler varit
närvarande; det skulle sett för illa ut mitt bland andra resenärer, det
hade de alla begripit.

Fröken Liwin var på platsen före de två ungdomarna; hon väntade
nedanför sovvagnens dörr, hennes bagage var redan inburet i kupén.
Hon tog dem bägge i hand och föreföll Matti vara en helt annan person
än den, som ställt till det skrämmande spektaklet och måst lugnas med
droppar; mycket mera främmande, överlägsen och likgiltig.

— Inte sant, detta är din fosterbror, Matti? frågade hon, syftande på
Libert.

Matti svarade:

— Fosterbror? Det får fröken mig aldrig att kalla honom.

Det tog hon inte illa upp, endast log svagt. Libert bar in Mattis väska
med mässingsbeslag, såg sig om i den bekväma förstaklasskupén, som hon
skulle få ha för sig själv med en skjutdörr öppen till fröken Liwins
alldeles intill. Det var första gång i sitt liv Libert beträtt en sådan
sovvagn, och med ens kände han saknaden efter Matti, ty härifrån skulle
de fått rikliga intryck att meddela varandra.

Under tiden stod Matti tyst kvar på perrongen bredvid fröken. Hennes
ögon voro fästa vid den stora vita urtavlan, vars svarta minutvisare
ännu gav henne fem minuter — fyra minuter. Jag måste begripa min plikt,
tänkte hon.

Libert kom tillbaka och drog henne litet avsides, brådskande:

— Du, i natt skrev jag en liten melodi, var snäll och lägg märke till
instrumentationen! Det skulle vara till dig, en avskedshälsning.

Och fumligt stack han en flerdubbelt vikt, stel bit notpapper i hennes
hand. Han ämnade säga ytterligare något, men det gick inte. Så fattade
han då ett beslut, tog om henne och kramade till hårt, glömde bort att
säga adjö till fröken Liwin och sprang sin väg utan att se sig om.

Tåget dånade ut från stationen. Matti kröp längst in i sin kupé, hon
ville ingenting veta, ingenting se, inte ens utfarten från Stockholm,
som Garibaldi uppmanat henne att njuta av. Hon ville inte tänka på
något. Hon var nöjd att fröken Liwin ännu dröjde i korridoren och
tycktes intressera sig för vad hon såg genom fönstret. Dunkelt kände
Matti att detta skedde av vänlighet och skonsamhet och var tacksam för
det.

Hon höll kvar Liberts avskedshälsning i handen, och efter någon stund
vecklade hon upp papperet och läste den gamla ramsan:

    Fröken Sälv spatsera går,
    näsan den går före.
    Ingen mer mig leda får,
    jag är stor och femton år,
    jag är fröken Före,
    fröken Sälv och Före.

Ja, det var likt Libert. Och till den kära dumma gamla texten hade han
knutit en hel liten concerto, med många olika instrument, en verkligen
ganska underlig instrumentation. Den lille bierfilaren, såg Matti, var
ute och letade sig fram på egen hand — också han.

Hon kysste papperet. Så rätade hon bättre upp sig och satt beredd att
vara stor och femton år och att möta sin följeslagerska med tårlösa
ögon.




IV.


1.

En gång i veckan, varje söndag, skrev fru Murius till sin son Roland i
Amerika. Frisk eller sjuk, glad eller sorgsen, ledig eller sysselsatt,
fann hon den timme som behövdes för att avge den efterlängtade
rapporten hemifrån.

Den potentat i Amerika, som Garibaldi rekommenderat Roland till, hade
icke i verkligheten visat sig vara en så stor och märklig man, som man
först trott. Men han hade funnit användning för Roland, givit honom
en liten lön, av vilken denne girigt sparade för att kunna skicka hem
några dollar då och då, samt skänkt honom möjligheten att utmärka sig
och stiga i graderna. Det var icke någon så dålig lott, och många hade
sämre.

Om sig själv talade Roland inte mycket; ingenting om ensliga aftnar
på ett ganska ohemtrevligt inackorderingsställe, när aftnarna icke
användes att följa med diverse kurser; ingenting om hemlängtan heller,
eller om hägringar av den rufsiga lilla våningen, som hans mor, enligt
hans egen åsikt, förtrollade till den mest önskvärda hemvist. Men fru
Murius läste mellan raderna och skrev själv därefter, och ofta hade
också Matti brukat lägga in några sidor i moderns brev, så att Roland i
sin låsta bordslåda i Amerika gömde två småningom svällande brevbuntar,
båda lika kära.

Om den katastrof som gjort slut på Mattis tillvaro såsom verklig medlem
av familjen Murius, skrev hon själv till honom. Det blev ett brev, så
långt och tjockt, att det krävt eget porto och skickats för sig själv,
några dagar innan avresan med fröken Liwin anträddes och sedan denna
blivit oåterkalleligt bestämd.

    »Du», skrev hon, »du Roland har ju alltid vetat om, efter vad
    jag hör, att jag inte var din riktiga syster. Och ändå har
    du alltid varit snällast mot mig av alla bröderna. Jag har
    ingenting glömt av alla gånger du tog hand om mig och bar mig
    och talade förstånd med mig också, och skall aldrig glömma det!
    Och nu skall du därför få bli ~min ende förtrogne~. Eftersom du
    inte mer är min bror, vill jag du skall vara något, som är lika
    mycket och kanske till och med bättre. Ser du, Libert lever
    numera bara i sin musik och är också för barnslig att förstå
    ~allting~, och älskade mamma, begriper du, henne ~kan~ man
    rentav inte lassa allting på.

    Det är en stor hemlighet, men jag vill säga dig, att ingenting
    i världen skall få mig att tro annat än att fröken Liwin ~är
    min mor~, fast hon inte vill låtsa om det. Kanske hon vill
    pröva mig först. Men det var inte något misstag, och jag hörde
    inte fel, när hon sade det till mig, och jag såg att hon ljög
    inte. Hon var sjuk just då, och hon trodde kanhända hon skulle
    dö, och då vill man nog inte ljuga. Sedan måste hon emellertid
    ha ångrat sig tvärt, och jag förstår bara inte att inte mamma
    genomskådade henne; men det är sant, att mamma var inte inne i
    själva ~ögonblicket~, då det kom fram.

    Hennes anledning att tiga, fröken Liwins, vet jag som sagt
    inte. Hon sade till mamma, att jag skall kalla henne ~Elma~
    och ~du~. Gärna för mig! För mig i mitt hjärta blir ändå ingen
    annan en ~mamma~ än den du vet. Jag ämnar vara hygglig mot
    henne, ’Elma’, för att mamma bett mig om det och jag vet min
    plikt, som är att inte längre tynga dem hemma med utgifter för
    min skull, utan vara tacksam mot ’Elma’, som övertagit dessa.
    Pontus gjorde sig litet viktig och skulle tala om den saken
    för mig, men jag såg att han var ~rörd~, när han skulle fram
    med det, och det är ovanligt för Pontus, så jag blev inte ond
    på honom, utan ganska rörd själv. Men det var ändå fullkomligt
    onödigt. Jag skall nog sköta mig! Det ~svär jag till dig~ som
    till min ende förtrogne i allt detta.

    Vad jag skall göra när jag slutat skolan, ämnar jag också tänka
    ut. Det är inte så långt dit, och jag vill så snart som möjligt
    försörja mig själv. Jag kan säga dig en sak till, Roland, jag har
    ~tänkt~ ganska mycket på senare tid och det beror på att jag
    haft mina ~sorger~, fast om dem vill jag än så länge inte tala med
    någon.

                                                        Din egen
                                                        ~Matti~.»

Roland besvarade brevet, men hans svar kom till Stockholm först sedan
Matti rest. Det sändes efter henne, från Stockholm till stad efter stad
i Tyskland och sedan till Frankrike, där fröken Liwin bestämt att man
under den varmaste tiden skulle stanna i ro vid kusten.

— Vad har du för bekantskaper i Amerika? frågade Elma, när brevet
äntligen bars fram, överskrivet och överstämplat så man knappt såg
adressatens namn mer.

— Min äldste bror, sade Matti.

Elma anmärkte:

— Min lilla Matti, vad är det för envishet att fortfarande säga bröder
och föräldrar om människor, som du väl må hålla av, men i alla fall
inte ens är släkt med?

— Vad skall jag kalla dem? Konsertmästarens?

— Du kan kalla dem hur du vill, utom det som direkt är vilseledande.

— Till dem, sade Matti, kan ingen hindra mig säga far, mor och bror i
hela mitt liv, men om dem skall jag rätta mig efter Elmas befallning.

— Det är ingen befallning, bara en förnuftig önskan.

— Ja, som Elma vill.

Elma lät frågan bli liggande; hon hade föresatt sig att visa tålamod
framför allt.

Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne
i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att
ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne
ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror —
eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta
sig in i, att ~om~ fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske
skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft
sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras,
försäkrade Roland.

Medan flickan läste, satt Elma tillbakalutad i sin vilstol och iakttog
henne.

Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som
hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen
räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av
bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så
fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit
slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en
gång gjort henne själv så motståndslös inför dennas far. Matti var
uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet
för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan,
under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits.
Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp,
vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men
som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest
mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.

Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes,
moderns person.

Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd
hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes
tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.

Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan
långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra,
envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde
kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.

Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor
lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke
fram, icke ända dit, icke så.

Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt
i järnvägsvagnens korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att
finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta
barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus
och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte
kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar
med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en
konversation som mellan ett par damer på visit.

— Du säger ju Elma och du till mig, lilla Matti?

— Om Elma önskar, ja tack.

— Är du trött, kära barn?

— Inte särskilt, tack.

Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker?
Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte
åt att få komma ut och se sig om?

Det gjorde hon visst, mycket.

Kanske roligare om den unge gossen följt med, som varit nere med
resväskan?

— O, ja! strålade hon upp.

Elma hade frågat:

— Nå, men tror du inte vi kanske blir goda kamrater, vi två också?

— Jag hoppas det, svarade flickan artigt.

Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon
sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande av
vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.

Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon
kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första
resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på
eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet
svarade tämligen luftigt:

— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl
Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.

Den strängen anslogs sedan icke mer.

På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade
färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes
vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av
någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i
hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid
att somna, innan hon kom efter.

Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna
andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd
och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute,
så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå
morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig
upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den
sovande. Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer
något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon
under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått
taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.

En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat
efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att
ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon
hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka
omslutit hennes barns kropp.

I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära
känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer
höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot
denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig
förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till
sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen
av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli
till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att
kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog
och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon
med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet
från första dag, att nämnas mor, när ordet först kom på barnets tunga,
att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa
glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden
trevande sökte ens egen.

Hon begrep det på en gång, medan hon kramade intill sig de enkla,
billigt hemmasydda små flickunderplaggen.

Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt
som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att
Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma
blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna
rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av
något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin
kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång
hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av
hennes eget kött och blod.

Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat
sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.

Matti vände sig om, varseblev att Elma var vaken och dolde sig litet.

— Kan Elma förstå vart mina underkläder tagit vägen?

— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se över och laga dem, om det
behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.

Matti sade:

— Ingenting är trasigt. Vi gick igenom allt, innan jag for, mamma och
jag.

Svartsjukan rev Elma med sig.

— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och
ser också ut att vara lappat i sista minuten.

Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig
själv längre, hon måste slå till igen:

— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt
upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också.
Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.

— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en
furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv
att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet
flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne
mer!

Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma
ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle
låta denna första drabbning glömmas.

Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som
ej bättre hållit föresatsen om långmod; men samtidigt kunde hon icke
komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit
sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande
svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till.
Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för
att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn
där, som ingenting begrep!

Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr
med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om
redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och
oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst,
impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta
barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom
och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.

Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav
henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.

Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt
att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade
brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört
detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke
hörts av — rätten till barnets hjärta utan vidare, den hade hon redan
försuttit, långt innan de två möttes igen.

Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis
oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som
varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och
från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon,
modern.

När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i
en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt
som möjligt:

— Vill du inte berätta litet för mig av allt det unge herr Murius
skrivit?

— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara
saker oss emellan. Men se här!

Och hon höll upp en check på tre dollar, som legat bland pappersarken.

— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår
emot av andra än mig.

Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter
ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:

— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt
som helst! Då rymmer jag hellre.

— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse,
Matti!

Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen
och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?

— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp
all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej —
oviss om hur det skulle tagas emot.

Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en
segrarinna över sig själv:

— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med
pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än
hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån
mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid
haft det oss emellan. Men ursäkta mig.

Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig
ner och kysste lätt barnets fingertoppar.

— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än
jag är.

På kvällen besvarade Matti Rolands brev:

    »Vad det beträffar, att hon E. L. skulle haft sorger, som jag
    måste tycka synd om henne för, det tror jag är sant. Men om du
    visste vad det ofta är svårt att sämjas med henne. Om natten
    kan det falla henne in att riva i mina underkläder för att se
    efter, antar jag, om där råkar vara en säkerhetsnål i stället
    för en knapp, eller sådant småslarv. Hon ger mig allt vad jag
    behöver, inte otrevligt överflödigt alls, så att det kunde
    se ut som mutor, utan lagom och mycket rart, och vet du, jag
    är också tacksam. Men andra dagar kan hon bli så ond, hon är
    värre än jag. Hon varken slår eller skriker, nej, det sitter
    i ögonen, precis som på mig (det vet jag) — och så kommer det
    ~några ord~. Är hon min rätta mor, då brås jag på henne, och
    det är rysligt! Ty trots alla föresatser, finns det stunder, då
    jag ~nästan hatar~ henne.»


2.

Elma och Matti reste hem över Hamburg. De togo in på hotellet, där Elma
tidigare tagit in med Rick Brunjohann, och Elma förde sin dotter till
herr Feuers skobutik och ekiperade henne där. Till restaurangen, där
Rick och hon dinerat med Bourgsten kunde man däremot icke föra barnet.

Men på aftonen, sedan Matti kommit in till sig, gick Elma ut. Hon
trodde sig kunna hitta till platsen, som för henne inneslöt så många
minnen; hon önskade blott få se in genom något fönster, skymta den
intimt bekväma salen med fontänens färgskiftande vattenstrålar; kanske
också uppfånga glimten av ett ansikte. Det var flickan i guldbrokaden
hon tänkte på, och Bourgsten. Hon ville föreställa sig dem tillsammans,
dessa båda levande, som hon lämnat bakom sig; de skulle sitta vid samma
bord, täckt med vissnande blommor, medan hon, Elma, osedd gled förbi
de stora upplysta fönstren i höstkvällen, helt förbi allt som varit —
blott för ett par minuter unnande sig den sista pinan av fordom kända
tings åsyn.

Men det visade sig lönlöst för henne att försöka finna vägen dit.
Förgäves irrade hon en stund under gatornas ännu icke avlövade träd. I
mörkret blev hon utsatt för närgånget tilltal och förstod att det ej
passade henne att ströva ute längre. Hon skyndade åter upp på hotellet.

Som hon gick förbi Mattis dörr, greps hon av en stark lust se flickan
igen, ehuru godnatt redan växlats dem emellan. Hon knackade på dörren,
och då ingen svarade, steg hon in. Ljus brann på bordet, men rummet var
tomt, sängen orörd. Klockan var heller inte mer än tio. Elma väntade.

Flickan tycktes ha suttit och skrivit, det var ännu fuktigt av bläck
i pennan; sannolikt hade hon gått ned med sina brev. Men det dröjde,
och hon kom inte tillbaka. Orolig började Elma söka; hon ringde upp
betjäningen, men ingen kunde upplysa om var den unga fröken befann
sig. Kanske satt hon nere i salongen, där gäster stundom tillbringade
kvällen. Elma avvisade den tanken: varken Matti eller hon hade ens
frågat efter var denna salong fanns.

Hennes oro stegrades. Förfärliga farhågor vaknade inom henne. Mattis
ytterkläder voro kvar i rummet, men likväl kunde hon ej hålla tillbaka
föreställningen att flickan verkligen rymt — och detta här, i detta
avskyvärda Hamburg! Ett spårlöst försvinnande, ett omhändertagande av
mest fasansfulla art, allt var tänkbart. Hon genomlevde i inbillningen
sitt eget vädjande till polismakt och myndigheter, en förfärlig
historia, tidningsskriverier, äventyret i var mans mun. Under en halv
timme gick hon fram och åter i korridoren utanför de två dörrarna, till
Mattis rum och till hennes eget. Slutligen, under ångestens tryck,
sökte hon sig ändå ner till denna salong, där Mattis närvaro förefallit
henne allra mest osannolik.

Flickan var där, Elma varseblev henne strax. I rummet rådde dämpad
belysning, dämpat sorl av röster; ett par tre sällskapliga grupper
ockuperade, skilda från varandra, det stora utrymmet. Med en av dessa
grupper var Matti införlivad, ett kotteri på sju eller åtta personer,
i vars medelpunkt tronade fru Pasch, Den vita papegojan, småleende, i
vitt med pärlor. En smula avsides, ytterst i gruppen, satt Matti med en
ung man, inbegripen i livligt samtal.

Elma kunde icke förmå sig att gå fram, och ingen observerade henne. Hon
måste taga stöd mot dörrposten; hela hennes ångest smalt ihop i en
ursinnig vrede. Hon tog in synen av hela detta sällskap, dessa Paschs,
föremål för hennes ovilja, hon mindes ej mer sedan när, sedan alltid,
föreföll det henne, naturbestämt som ett arternas krig ... Hon såg den
unge mannen gripa tag i det lilla filigransmycke, Mattis skatt, som
numera hängde i en tunn guldkedja, en gåva av Elma, och draga till sig
det. Den smala flickhalsen följde mjukt med, och de skrattade båda.

Häftigt tillsade Elma någon av hotellbetjäningen, som hon fann i sin
närhet, att genast hämta den unga damen, och skyndade själv i förväg
upp med hissen, beredd att ge hela sin avsky utlopp.

Men Matti gjorde sig ingen brådska. Elma konstruerade upp förloppet
för sig: flickan måste av en händelse ha stött på Paschs, något
lekkamratskap existerade kanske med sonen, någon brådmogen
kurtishistoria. Så mycket värre! Elma hade ännu icke stått inför
tanken på sin dotter i dylikt sammanhang, och hon gick strax till
det värsta: uppgörelse om möte nästa dag, fräcka beslut att draga
henne, vakterskan, vid näsan, utflykter på tu man hand, otillåtliga,
förtidigtmogna friheter.

Med grym tillfredsställelse såg hon också för sig hur vaktmästaren
närmat sig gruppen Pasch och det unga paret: — Fröken är ögonblickligen
väntad uppe på fröken Liwins rum ... Hur Matti måste sett sig om med
häpen min och känslan av förödmjukelse att bli eftersänd på detta vis,
liksom småbarn. Inte mer än rätt. Och ändå tillät flickan sig detta
dröjsmål, ett oförsynt, oförlåtligt söl — ett söl, frukt av Muriusk
uppfostran!

Så fort Matti blev synlig, mötte Elma henne med ropet:

— Jag fordrar absolut att slippa vänta, när jag låter kalla dig. Vad är
nu detta för spektakel?

— Elma känner dem ju själv, Paschs. Fru Pasch bad mig hälsa.

— Jag vill inte känna dem. Är det pojken du springer efter?

— Jag har känt Alexis i åratal.

— Jag vill inte veta av vidare umgänge där.

— Vad har Elma för skäl till det?

— Begär du skäl också?

— Naturligtvis.

— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt
skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.

Matti sade stelt:

— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten
utomlands hela året.

— Vad hade ni att tala så intimt om?

— Intimt? Vi talade om våra resor.

Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju
ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade
inte släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog
djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå
icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma.
Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt
annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist
stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.

— Kära Matti, sade hon blidare, jag blev så orolig för dig.

— Orolig? Hur så?

— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor,
kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen
skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig
där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles
okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i
försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är
bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän
för dig, min Matti?

Matti hade satt sig, hon reste sig igen:

— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit
godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste
bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!

Hon vände sig om för att gå, men ett svagt rop höll henne tillbaka.
Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår
oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var
hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna
antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så
bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.

Och kanske nu gjort henne sjuk också!

Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma.
Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.

— Låt mig hjälpa, bad hon, Elma behöver det.

Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade
det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning
tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.

— Får Elma sömn nu?

Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast
barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone
fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta
allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta
och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?

Elma kunde endast mumla:

— Barn, förlåt mig.

Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma läppar, som berörde
hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:

— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i
dag.

Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring
i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg
Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna
vägg.

Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets
första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste
välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen
blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig
med att längta efter den timmar i förväg.

I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt
att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat
för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt
ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande
fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta
sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i
sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde
in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll
henne otillräckligt, torftigt, fult. Hon stod förvånad inför sin egen
liknöjdhet för barnets trevnad.

Men Matti beundrade och tackade för allt.

— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det
första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.

— På förhand beviljat, svarade hon med ett leende.

— Om Elma ville hyra ett piano, så jag kunde börja arbeta igen?

Pianot kom, icke ett hyrt, utan ett som Elma lät inköpa. Till den enkla
vita möbeln skaffade hon färgglada kuddar, en vacker spegel, en matta.
Hon ställde blommande krukväxter i fönstret.

Skolan började. Elma hade velat låta Matti hädanefter skrivas in under
namnet Liwin. Hon önskade, sade hon, att Matti i framtiden skulle bära
det namnet, då hon ville betrakta Matti som adoptivdotter och småningom
ordna för hennes insättande i alla en sådans rättigheter. Men då skar
det sig igen.

Matti förklarade — och draget av revolt kom tillbaka, som varit
osynligt sedan Hamburgkvällen — att hon hellre gick ut och tiggde på
gatorna än stannade vid köttgrytorna med pianot och det förtjusande
rummet, om hon inte fortfarande fick heta Matti Murius.

Elma lät då saken bero. Hon visste, att hon redan var övervunnen.


3.

Inte heller ämnet Pasch återupptogs vidare.

— Vad jag förändrats, tänkte Elma.

Men Matti för sin del gick i tysthet gärna i minnet igenom det oväntade
mötets alla detaljer. För henne hade detta möte kommit att beteckna
hela resans höjdpunkt; det var det, som hjälpt henne att äntligen bryta
med det föresatta avståndstagandet gentemot Elma, ty hur kunde den,
som själv var lycklig, missunna den som plågas sitt medlidande och sin
omvårdnad?

Mötet: hon hade just kommit ner i vestibulen med sina brev, då uppför
den korta, med röd matta beklädda trappan från gatan, ett sällskap
närmat sig. Man talade svenska, Matti vände sig halvt om och hörde med
ens sitt namn utropas; Alexis stod framför henne.

Han hade strax presenterat henne för sin far, och för sin mor som den
lilla flickan med filigrankorset. Fru Pasch hade sagt: — Så lustigt,
mycket egendomligt; vill inte fröken sitta med oss en liten stund?
Alexis, min gosse, styr om att vi får litet fin frukt. Inte sant, min
vän?

Detta sista hade varit till generalkonsuln, som svarat:

— Som du önskar, naturligtvis, Alexandra.

Det hade stått livligt för Matti hur denna samma fru Pasch, sagolikt
vit och skön, en gång till henne, en liten nigande flicka, yttrat
de obegripliga orden: Så söt man är, och så väluppfostrad ... Men
fru Pasch mindes det nog inte längre. Hon hade bara givit Matti en
överblick med sina runda blanka ögon, och Matti hade framför allt fått
klart för sig vilken tur det var, att hon råkade ha en trevlig och
lämplig klänning på sig, inte resdräkten, som dock var mycket bra, utan
en litet bättre. Lyckligtvis hade det snart kommit in en bricka med
allehanda gott, melon, persikor, druvor. Alexis lade upp åt henne på en
assiett. Också hans ögon granskade henne och de voro runda och blanka
liksom moderns.

Hans granskning måtte emellertid ha fallit väl ut, ty han sade, litet
lågmält så att det inte skulle höras av alla:

— Du har blivit ännu sötare.

Generalkonsuln frågade:

— Och får man undra hur unga fröken befinner sig här?

Det såg ut som om han i det ögonblicket påmint sig medicine studeranden
Pontus, som han gav ut pengar på, för studier, men rakt inte för
dyrbara resor, och förvånade sig litet över att se den begåvade, men
fattige ynglingens syster här, på fint hotell, i fin utstyrsel.

— Jag är här med fröken Liwin, svarade Matti.

— Fröken Elma Liwin?

— Ja, jag skall bo hos henne i vinter.

Vid detta lämnade fru Pasch det samtal hon underhållit med övriga
personer i gruppen och sade:

— Så intressant. Så klokt av fröken Liwin. Hon behöver sällskap, det är
just vad jag alltid sagt. Är ni släkt?

— Nej, svarade Matti.

Fru Pasch sade:

— Elma Liwin har alltid varit intresserad av att göra gott. Hon var i
flera år med oss i Samariten. Var inte hennes far den kände domprosten?

— Jag tror det, svarade Matti.

— Och modern, hon hette i sig själv?

Det visste inte Matti.

— Modern, sade generalkonsuln, var en Hökhufwud, dotter till den
gamle Hökhufwud, presidenten, som skall ha haft fler ordnar och
utmärkelsetecken än någon annan i Sverge, på sin tid.

Under detta samtal var det synligt att Alexis rätt mycket misstyckte
beslagtagandet av Matti, som ju ändå visste så litet vare sig om
Liwinar eller Hökhufwudar. Till sist sköt han för hennes räkning en
stol litet avsides och manövrerade henne ganska listigt dit.

Alexis hade inte alls uppträtt mot henne som när han mötte henne på
gatan omedelbart efter studentexamen och knappt givit sig tid att
stanna och säga god dag, adjö, om då anledningen verkligen varit
brådska, eller, som det även föresvävat Matti, utseendet på den
trådnötta regnkappa hon bar. I hotellets salong visade han sig tvärtom
uppmärksam mot henne som mot en riktig dam, och Matti hade gärna
förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans
skull, hon trodde ej det skett av ett elakt hjärta: kappan hade
verkligen varit hemsk.

Alexis visade henne en massa amatörbilder han tagit med sin kamera
under resan. Föräldrarna och han hade varit vida omkring, och på
ovanliga ställen, inte den banaliserade turiststråken, sade han. Mest
hade de färdats i egen bil, en ny bil, som nu skulle föras hem till
Stockholm. Sedan hörde han på, då även Matti skildrat sina reseintryck
och de färder hon på sitt håll gjort med fröken Liwin, mestadels per
järnväg.

Det visade sig att de bägge resenärspartierna vid ett tillfälle varit i
Schweiz samtidigt, och Alexis beklagade att inte lyckan gynnat dem, så
att de kommit på samma plats och hotell: — Då skulle vi roat oss bra,
sade han.

— Ja, kära Matti, hade han sagt, kan du minnas alla våra löjliga
upptåg? När vi till exempel gömde oss där hemma innanför nedrullade
gardiner och höll kalas på golvet? Mamma vet det inte än i denna dag.

För Matti hade dessa och åtskilliga andra minnen ingenting löjligt,
men det hade hon haft förstånd att tiga med. Alexis grep efter hennes
alltjämt käraste smycke, filigrankorset och ryckte i det för att retas,
och hon gav litet efter först, men sedan slet hon sig loss med en
knyck, så att smycket for ur handen på honom.

Strax därefter var det budet kommit från Elma.

— Bry dig inte om att gå genast, bad Alexis, som alltid tycktes vara
van att göra som han själv behagade.

Men Matti hade inte velat vara ohörsam, hon tackade för sig och tog god
natt, och Alexis följde henne till hissen. Han slog fram:

— Du, vi reser vidare i morgon bitti. Kan du inte komma ner igen, sedan
du hört vad fröken Liwin vill, eller sedan hon somnat?

— Nej, det är nog inte värt.

— Det är något särskilt jag vill säga dig.

— Säg det då strax!

— Nej, hisspojken hör oss.

— Han kan väl bara tyska?

— Han förstår det ändå, om jag säger det.

Alexis ögon voro mycket bevekande fästa på hennes. Från hennes ögon
gledo de ner till hennes mun och hals, eller vad det var han sökte
efter, det blev något irrande i blicken, och Matti kände sig säker
om att veta vad han menade: han ämnade säga henne att han tyckte om
henne; att det var sant det han redan lovat för länge sedan, just under
de löjliga upptågens tid, att alltid tycka om henne, hur styggt och
nyckfullt han än ibland burit sig åt sedan.

Frestelsen att stanna var stor, eller att gå med på hans förslag. — Då
har pappa och mamma nog gått upp, persvaderade han ytterligare, vi får
vara alldeles för oss själva; bara en halvtimme, Matti. Bara en kvart!
... Men tanken på vad hennes egen mamma Alice skulle tyckt, höll henne
tillbaka. Hon fann en kompromiss.

— Åk med upp i hissen!

Inne i hissen stod Alexis alldeles intill henne, men nu sade han
ingenting vidare, då det i alla fall var lönlöst. Först i sista
sekunden, just som hisspojken skulle slå igen dörren för nedfärd,
kysste han hastigt hennes hand.

Det var detta som gjort att Elmas bannor icke betytt så mycket, och
detta som gjort hennes styva sinne så vekt — Matti insåg det själv. Det
där ögonblicket vid hissen var mycket att leva på; det var värt att man
uppoffrade sig en smula, och offret blev dessutom inte alls något offer
mer, ty livet med Elma började bli mycket lättare än hon någonsin trott
möjligt.

Elma Liwin hade ändrat om en del av sina vanor. Hon åt sålunda frukost
med Matti, innan denna skyndade till skolan, hon fick den första
morgonhälsningen, det första pratet över chokladkopp eller gröt. Det
tröttade henne visserligen, men hon kunde inte avstå ifrån det, och när
flickan gått, ställde hon sig i fönstret och såg efter henne.

Matti sprang nerför trapporna; när hon kom ut på gatan tittade hon sig
omkring, liksom för att se efter vad denna kunde ha att ge: det var en
annan gatubild än förr, med andra butiker, andra mjölkvagnar utanför
magasinet, andra hundar ute att vädras och skälla, annat ljus, olika
skuggor. Men alltid något. Och så var hon borta om gathörnet.

Aldrig skulle det fallit Matti in, att Elma kunde stå och följa henne
som hon gjorde: dylikt kärleksfullt pjoller passade i familjen Murius,
passade dem där och deras vänner, men kunde inte alls gå ihop med
Elma Liwin. Matti hade småningom gjort bekantskap med porträtten av
domprosten och hans maka och av dennas far, presidenten Hökhufwud; de
hade samtliga förefallit henne vara strängt herrskap, mycket olika vad
hon varit van vid, och Elma hörde till dem.

När flickan försvunnit om gathörnet tog Elma sig en vilostund.

— Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan
att göra, fröken har ju tid att sova ut.

Och det var ju sant. Och då timmen slog för fröken Liwin att bege sig
till sin egen arbetsplats, hade hon ofta dessutom under den lilla
vilostunden hunnit göra upp någon anledning till oro för sig. Det
var så dumt och oförståndigt som helst, hon visste det. Än hade hon
sålunda glömt be Matti hämta henne hem igen på eftermiddagen, än att
höra efter vad Matti eljest tänkt taga sig till. Hon visste ju alltför
väl hur varje fri stund betydde raka vägen till och med rasande fart
uppför de tre trapporna till dörren med ~Konsertmästare P. A. Murius~
på mässingsplåten. Förbjuda det kunde hon inte; det gällde att skapa en
annan användning för tiden. Och hur ivrig, ivrig att skapa den var hon
inte.

Elma avstod från bjudningar och sällskapsliv, dit hon inte kunde
föra fosterdottern med sig. Elma föreslog Matti att bedja gossarna
Murius hem till sig, i stället för att, så snart en kväll blev ledig,
tillbringa den där borta. En och annan skildring hade Elma fått
därifrån, så bland annat av Liberts och Mattis återupptagna konserter.
Kunde inte dessa lika bra exekveras i Mattis eget rum och vid hennes
piano?

Libert hörsammade då ett par gånger fröken Liwins inbjudan, men
troligen trivdes han inte; han var inte skicklig i konsten att föra
samtal, mycket musik blev det heller inte. Dessutom, förklarade
Matti, hade han nu fått en anställning, det var i den musikhandeln,
där han alltid tyckt om att hålla till, nu skulle han sälja noter och
konsertbiljetter med mera, och om kvällarna spelade han dansmusik
borta, än här, än där. Pontus däremot visade sig inte så ogärna. Han
begrep betydelsen av att visa sig och sprida en förmånlig uppfattning
av ens egen person. Han kände ju också fröken Liwin förut och talade
med henne om sina studier och de beräkningar han gjort för att få
generalkonsulns knappa apanage att räcka till. De kommo bra överens,
den medelålders fröken och han. Men Matti brydde sig mindre om dessa
besök.

I stället tog Elma henne då med sig på teatern. Detta var ett av de
största offren, ty Elma Liwin hade aldrig tyckt om att visa sig i en
teatersalong eller på motsvarande offentliga platser, dit folk drogs
för att roa sig, se varandra, träffas. Där kunde för henne möta upp
så många ansikten hon helst ville slippa se, och nu mer än någonsin,
exempelvis någon av Paschs, eller bara någon av fru Alexandras talrika
vänner, kommittévänner eller andra, vilka sedan framburo rapport om
fröken Liwins nya ackvisition, en fosterdotter: det måste väl komma
att bedömas som ett egendomligt infall av den halvgamla ogifta damen.
Elma ville slippa alla kommentarer. Och där kunde också finnas en viss
kvinnlig läkare, färdig att draga slutsatser.

Sist av alla ville Elma ändå möta Eric Bourgsten, den ende som fått
blicka in i hennes tillvaro och kanske ana dess svaghet, ana att en
svag punkt fanns, något man jagat efter bot för.

Så tog hon mod till sig och satt på teaterparketter, på konserter och
föredrag, så långt flickans tid medgav. Publiken fick vänja sig att
se fröken Elma Liwin, en ganska ståtlig dam av egendomligt slutet,
respektingivande yttre, oftast enkelt svartklädd, icke utan elegans i
enkelheten, och med henne en ungdom med livliga blickar, ett vackert
barn, i det hela en stor kontrast till beskyddarinnan. Umgänget mellan
de två syntes kamratligt.

En dag under senhösten fick Matti en hälsning från Alexis; med posten
kom ett vykort från London, frambärande ett kortfattat tack för sist.
Matti räckte Elma kortet, och Elma förstod att det skedde för att visa
öppenhet. Flickans goda vilja var uppenbar, men likväl irriterade
påminnelsen om den unge mannen Elma. Hon sköt vykortet åt sidan efter
en flyktig blick och sade:

— I min ungdom korresponderade man inte med unga herrar.

— Elmas ungdom måste ha varit förskräcklig, svarade Matti. Jag är glad
att jag lever nu.

Elma kunde inte förmå sig att svara: — Min tid var bättre och höll
bättre tukt än nutidens.

Dock föresvävade henne att något dylikt borde sägas, att för nutidens
farliga frihet borde varnas. Vykortet från Alexis låg på bordet mellan
Matti och henne. Lampskenet belyste en bild av Westminster Abbey. Matti
hade återgått till läxorna hon lämnat. Den lilla pappersbiten låg där
och växte, det var som om den täckt hela bordskivan, Elma kunde inte
bli kvitt medvetandet om dess närvaro. Alltid revos nya farhågor,
ny misstro upp inom henne. Skulle hon till slut nödgas röja hela
sanningen för barnet, ställa fram sitt eget öde som det fruktansvärda,
nödvändiga, varnande exemplet?

— Min Gud, tänkte hon, låt mig slippa! Jag kan inte.

Matti lade bort sina böcker, sträckte på sig och gäspade, grep vykortet
igen och läste om det skrivna, samt brast i skratt:

— Han har gjort ett stavfel!

Så var pappersbiten åter reducerad till bara ett banalt vykort,
några banala fraser, av vilka en till på köpet innehöll ett stavfel.
Skuggorna gledo bort. Barnet satt där, klarögd, öppen och trygg som
alla andra kvällar; Elma drog en djup suck av befrielse.

Men vid godnattkyssen, höll hon kvar Matti litet mer än vanligt och bad:

— Låt mig ändå varna dig. Frihet är inte att leka med.

Matti svarade, medveten om att redan mer än en gång ha varit segrarinna
över sig själv:

— Jag tänker sköta min frihet.

På kvällen, innan hon lade sig, skrev Matti sitt vanliga veckobrev till
Roland i Amerika:

    »Älskade Roland, jag ångrar numera mycket att jag någonsin
    sagt jag nästan hatade henne. Det gör jag inte alls, ~tvärtom~,
    hon är ofta mycket rar, och att hon gör sig mycket bekymmer för
    min skull, är säkert. Allt vad jag gör följer hon med; till och
    med när jag är borta kan jag liksom känna det, och allra mest
    när jag är hemma hos ~oss~. Det kan hon inte vänja sig vid, att
    jag alltid helst är där, och jag tycker själv det är synd om
    henne, men den saken kan ju icke ändras.

    Vad det beträffar att hon skulle vara min rätta mor, har jag
    slutat tänka på det. Eftersom jag fäst mig vid henne, får hon
    gärna vara det. Ibland känns det underligt. Varför tiger hon?
    Vet du vad jag tror: att hon inte alls kan sätta sig in i någon
    annan människas känslor eller tankar — bara sina egna. Och
    ibland tror jag hon är ledsen för det själv.»


4.

Nyår kom och våren med Mattis sexton år. Den terminen gick hon
och läste. Hon var ständigt sysselsatt, skolan tog också sitt och
musikstudierna inte mindre. Konsertmästaren hade förklarat att han icke
längre ville leda Mattis utbildning, han var sjuk, han var trött, han
dög inte längre. Elma mottog underrättelsen och skaffade annan lärare.

Hulda hade slagit fram något om att Matti till sin födelsedag, eller
åtminstone till konfirmationsdagen borde få ha hela sin forna
fosterföräldrafamilj på middag, men Elma vägrade. Inte att hon icke
gärna unnat Matti denna glädje, men hon fann det oöverkomligt att själv
agera värdskap och visa älskvärdhet emot de människor, med vilka hon
hemligen kämpade om sitt barn.

Det hade förefallit henne — om icke hennes inbillning bedrog! — att
Mattis besök i det forna hemmet åtminstone icke blivit fler än i
början, åtminstone icke syntes ivrigare åtrådda, icke drogo senare
ut om kvällen, icke ens när vårkvällarna blevo allt längre och mer
frestande att dröja ute i. Liksom om morgnarna, satt Elma vid sitt
fönster och spejade efter barnet, så snart hon var borta en afton. Hon
höll utkik åt gathörnet, där folk som närmade sig plötsligt trädde
fram. Flickan gjorde sig vanligen ingen stor brådska. Ofta kom hon
arm i arm med den minste så kallade brodern, musikanten; säsongen för
dansmusik var förbi och han hade följaktligen bättre tid att promenera.

De pratade, de voro ivriga att begagna ända till sista minuten. Ibland
tyckte Elma sig spåra bekymmer i ansiktsuttrycken. Men när Matti
slutligen kom upp till henne, gjorde hon inga frågor: hon ville inte
blandas in i dessa Muriusska bekymmer, vilka de än voro, hon ville
hålla sig själv utanför deras existens, om hon också inte kunde tvinga
Matti därifrån.

Under sommaren tog Elma, liksom föregående året, tjänstledighet för
några veckor utom semestern, i avsikt att vårda sin hälsa. Matti och
hon reste åter utomlands. Färden tillfredsställde henne; det föreföll
henne att hon blev starkare, nerverna kommo i bättre jämvikt; hon
hade också Matti för sig själv, och hon vågade göra sig mer bestämda
förhoppningar för framtiden.

Under hösten som följde slog konsertmästare Murius’ misströstan om
sig själv emellertid ut i full hypokondri. Han gick till sängs och
vägrade att stiga upp mer, låg bara stilla, stirrande rätt framför sig,
fullkomligt overksam, eller satt upp med kuddarna hopkörda bakom sig
och läste i Bibeln, ur vilken han sedan drog de sorgligaste slutsatser.
Vännerna tillkallades, men han körde ut dem, och småningom slutade de
komma alls. Garibaldi for på stor turné, och han vägrades till och med
komma in och säga adjö, konsertmästarn ville icke se någon, som hade
det ringaste med musik att göra. Lille Libert blev tvungen gå bort till
bekanta för att få öva sig på sitt instrument.

Konsertmästaren återtog sitt rum åt gården; en morgon bestämdes
omflyttningen i en handvändning, Pontus fick ta sina medicinska böcker
med sig och hysa in sig hur som helst tills vidare; gårdskarlen
ombads komma upp och hjälpa att bära möbler. Det var inte första gång
detta skedde, och han hade sitt omdöme om konsertmästarens förstånd
längesedan klart. Nu brydde herr Murius sig icke om de oförskämda,
bullrande notarierna mer; han skulle i alla fall snart dö, sade han,
han kunde lika bra göra det i rummet åt gården.

— Konsertmästaren kommer att överleva oss allihop, sade gårdskarlen.

— Vafalls? ropade konsertmästaren ursinnig, och han skrek efter
gårdskarlen:

— »~I pestens våld den som hör pesten till; i svärdets våld den som hör
svärdet till; i hungerns våld, den som hör hungern till.~»

Det var profeten Jeremia, som särskilt behagat honom, och gårdskarlen,
notarierna, vem som helst fick taga åt sig om pesten och om svärdet;
men det om hungern tog han som en hänsyftning på sig själv, han, som
icke längre förmådde sörja för de sina, utan lät dem alla gå mot
svältdöden. Ofta vägrade han därför att intaga den mat fru Murius
försökte truga på honom, och hennes försäkringar att ännu var inte
skafferiet helt läns, trodde han inte på. Han svarade henne:

— »~Ve mig som har fötts till kiv och ve för alla. Jag har icke drivit
ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig
alla.~»

Det var ingen mening med det, ingen människa förbannade honom, tvärtom
bjödo alla till att lindra hans plågor, men han hade förlorat ögon att
se det med.

Sedan man burit möbler fram och åter i våningen under ett par dagar,
fick fru Murius dock en liten frist att organisera den närmaste
framtiden på. Pontus måste behålla ett rum för sig själv, det var
nödvändigt för hans studier. I det stora rummet, som nu återfick namnet
sal, tog fru Murius själv bostad för de nätter, då hon icke måste sitta
inne hos den sjuke. Men det tredje rummet åt gatan hyrde hon ut. Libert
fick sova i köksalkoven, vilken det numera ändå inte kom på fråga att
erbjuda någon tjänsteande.

Libert ställde väckarklockan, så att han skulle kunna vakna tidigt om
morgnarna. Han sprang upp så fort den ringde, rädd att eljest somna om,
och han märkte med glädje att han hade huvudet fullt av nya uppslag,
som mognat liksom genom ett under, medan han sov. Han satte på kaffe
och ställde sig att borsta hyresgästens, moderns, Pontus’ och sina egna
skodon. Under tiden fortsatte uppslagen till nya kompositioner sitt
verk i hans huvud; dessa morgnar med skoborsten voro för honom härliga,
fria, fridfulla, och det hände slutligen att han måste ställa undan en
halvfärdig känga för att som hastigast anteckna en tongång.

När fru Murius litet senare kom ut i köket, fann hon då sin Libert ännu
barfota, inte mer än halvklädd, med notpapper framför sig, kängorna
ännu oborstade och kaffet kokande över så att det fräste i gasen.
Libert blev både snopen och ledsen erfara hur fort en halvtimme kunde
gå, och fru Murius kunde inte göra annat än skratta för att trösta
honom.

Sedan dukade hon snabbt fram åt sig och sina pojkar på köksbordet,
gjorde i ordning hyresgästens kaffebricka och fick de sista skodonen
avputsade, medan Libert fort drog på sig kläderna, föste upp täcket
över sin bädd och gav sig i väg till sin musikhandel med ett par tre
stora smörgåsar, som hans mor mitt i allt annat hunnit breda och förse
med litet gott pålägg.

Hyresgästen gjorde inte mycket besvär. Men rummet skulle ändå städas
och därefter ville Pontus gärna ha sitt så fort som möjligt. Han
bäddade sin säng själv, bar ut sin hink och dammade av, men fru Murius
ansåg det säkrast vara med, ty Pontus’ städning var inte mera pedantisk
än Liberts. Ibland måste hon dock lämna alltsamman i sticket om hennes
man ropade på henne och hon förstod att kvalen blevo honom övermäktiga
i ensamheten.

Han höll kvar henne, hängde sig fast vid de välgörande, vänliga
händerna och hindrade alla göromål.

— Låt mig bara stöka ifrån mig som hastigast, bad hon. Här ser ut som
ett grishus.

Men det var inte någon sorg för herr Murius, att hans hem liknade ett
grishus. Hade inte Job setat mitt i en askhög?

Ibland vredgades han också, då hon dröjt för länge borta, han var
orimlig och stygg, för att sedan ångra det dubbelt och be till Gud, att
en lämplig, en rik och fin man snart kom och tog hand om hans hustru
och gav henne den tillvaro hon alltid borde haft. Men när hon ville
skynda till sina sysslor igen, hindrade han henne fortfarande.

Vem skulle hinna köpa upp maten för dagen och göra det med den
nödvändiga yttersta sparsamheten? Endast en visste på öret vad man
hade att röra sig med: hyresgästens lilla hyra, Pontus’ lilla bidrag,
Liberts obetydliga lön. Vem skulle laga maten, lägga upp den, styra så
att inte stämningen blev alltför trist vid bordet, och vem sedan diska
och göra köket hjälpligt snyggt igen? Vem tvätta upp åt fyra personer,
vem stryka och lappa? Det var ingen konst att svara på det; det fanns
bara en person att nämna; men ändå hindrade konsertmästaren henne
ständigt med sina krav för egen del, och ofta förstod hon inte alls hur
det skulle bli möjligt för henne att räcka till.

Ingen sade: — Nu skulle man haft Matti här! Inte ens Pontus. Han ansåg
icke det skulle tjäna mycket till att nu beklaga sig över förlusten av
Matti. I femton år hade Matti delat bröd med dem alla och tärt sin
del av familjens resurser, och ingen missunnade henne att så skett. Nu
var hon utflugen och hade det bra, och man kunde väl inte direkt mena
att hon skulle anmodas återvända till boet, när detta höll på att rasa
ihop. Det fanns bara den utvägen, att Matti själv kom till insikt om
sin plikt, tänkte Pontus: Hon är ju varken blind eller döv.

Så reflekterade den kloke Pontus, men han teg i familjekonseljen, om
sådan hölls, och förbehöll sig tyst att avvakta någon lämplig stund.

När Matti kom upp, tyckte konsertmästaren om att ha henne hos sig,
och det beredde ju alltid fru Murius en stunds ledighet. Det var
visserligen bittert för Matti att inte få råka modern så mycket hon
tänkt sig, men det var ändå gott att märka, hur hon förmådde skingra
faderns vånda. Matti läste ur den Heliga skrift, som han begärde, men
ingenting ur Jeremia eller Job, utan hon stack fingret längre fram i
boken och sade: — Nu läser jag på sidan, som kommer upp. Och det blev
då Nya testamentet, om bröllopet i Kana, eller om undret med brödet och
fiskarna, om sjukas helande eller Lazari återuppväckelse.

— Går du redan? sade han, när hon gick.

— Jag måste.

— Du skulle aldrig ha övergivit oss!

Nej, det var också hennes egen tanke.

Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen redan på väg
fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu
angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur
hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och
tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så
valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person
till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och
självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande:
en dotter.

Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg
problemet.

Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det
egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att
tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga,
fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och
som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt,
svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting
vilja förstå.

Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis,
och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska
eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid
skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna,
ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga dekret, att hon, Elma
Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice
Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan
främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad
dotter, en verklig hjälp?

Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius
till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom.
De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade
försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när
de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd
gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de
stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De
avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade
sig bort i himmelns sotfärg.

— Vi går ännu ett litet varv, det är inte så sent än, sade Libert.

Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget
av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in
i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont,
hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland.
Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll,
och så länge hon gick där med Libert, var det lättare att hålla den
pliktkänslan helt levande.

— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag
är upptagen tre kvällar denna vecka.

Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de
dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist,
och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var
Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge
tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott
ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.

— Men du, sade Libert till Matti, ~du~ borde vara med i stället! Då
slapp man dela alls.

Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en
av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av
en snilleblixt.

Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han.
Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli
annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i
Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar.
Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt
pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst
av de stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke
undantagen ...

— Libert, sade Matti, du är ett geni.

— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta
har.


5.

Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin
i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur
god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största
säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.

— Du har dröjt sent, anmärkte också hon.

— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde
luftslott.

Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott,
men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.

Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar
in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med
socker och mandel. Elma sade:

— Du måste vara hungrig, barn. Och är du inte våt? Se på kängorna!

Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa
vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor från
herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita
hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och
kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst,
tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon
kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.

Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar
förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och
hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i
vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var
då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och
Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört
henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle
ej godtagit de svar, hon kunde ge.

När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg
Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.

När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon
hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett
annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och
bekvämlighet till intet gagn.

Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta
Elma igen, hon kunde inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var
inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som
Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster
fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon
vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.

Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum
satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och
hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som
fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet.
Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och
kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld
också av tro på henne, Matti.

Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i
fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon
patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor
och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa
ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.

— Kom, sade hon blott.

Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin
nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa
och hatt, orörlig.

— Vart skall du hän?

— Hem.

— Mitt i natten? Du skulle ju inte ens sluppit in där.

— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där.
Jag måste dit.

— Nå, och i morgon?

— Jag skulle inte ha kommit tillbaka.

Elma gick fram och åter; hon såg inte på Matti. Nattrocken höll
hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon
andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde
tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon
alltid fruktat!

— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en
äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du
vill bara inte bli hos mig mer!

— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag
känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå
undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för
mig.

— Men om jag inte kan undvara dig?

— Visst kan Elma!

— Och vad jag gjort, det räknas inte?

— Hur skulle det kunna jämföras?

— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta
vad åren varit för mig, då jag måst undvara allt vad de främmande
människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa
ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden,
dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du
vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!

Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet,
skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom
till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är
mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!

Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att
röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville
hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig
inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med
ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig
mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:

— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar
finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var
min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt
hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må
du lika gärna ge dig av! Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill
till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske
börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin
försökte ta mig an en slinkas avkomma.

Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men
orden trängde igenom allt:

— Förbannelse!

Fort och lågt svarade hon:

— Om Elma med sin mörka hemlighet menar att vi är mor och dotter, så
har jag redan förstått den. Men jag kommer aldrig att bruka det uttryck
om min mor, som Elma nyss brukade — och ingen kommer att få bruka det
om mig.

Så sprang hon. I nästa ögonblick var hon utom tamburdörren och Elma
hörde den slå igen. Hon lutade sig mot bordet, intill vilket hon
stannat. Slocknade ljuset i den lilla lampan under mörk skärm? Det
tycktes henne att hon ingenting såg mer. Hade hon ont? Det kände hon
icke längre. Men hon förstod att hennes barn flydde, bortskrämt av
hennes egna ord; hennes barn försvann i natten, ensam, skyddslös, med
risk att ingenstans slippa in, att få irra ute timtal, frysande, kanske
förföljd, utsatt för vidriga möten.

Vreden föll av Elma. Ett ohyggligt medlidande tog dess plats. Hon
sträckte ut armarna framför sig, bjöd sin tomma famn, bjöd ett barn
värma sig där, förvissa sig där om att intet offer var stort nog att
bereda dess lycka.

— Mitt barn, mumlade hon, mitt olyckliga älskade barn, frukta mig bara
inte mer! Jag ger dig allt du vill!

Hon fick upp ett fönster, hon förmådde kalla. Det blev ett jämmerrop i
natten, ekande över den ödsliga gatan:

— Matti, Matti! Dröj!

Där nere kunde Elma ingenting urskilja, det skymde alltjämt för hennes
blick, ej av tårar, blott av det stora mörkret omkring henne. Men hon
hörde ett tveksamt ja stiga emot sig till svar. Mödosamt kom hon ner
till porten och fick upp den, och Matti stod där utanför, bävande.

— Elmas röst var så ängslig, viskade hon.

— Var inte rädd mer, barn.

När de kommo upp igen, sade Elma:

— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag
lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer,
Matti, allt är avgjort.

På morgonen sade hon:

— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon
längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.

Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne
under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med hotellnamn,
reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken,
spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats
tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan
Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne
med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla
igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma
bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon
någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka,
orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det
för sent.

Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga
doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung
kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum.
När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om
en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon,
att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så
fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.

Elma räckte barnet handen:

— Du ser, jag har hållit mitt löfte.

Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka,
bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.

— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid
varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt
mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag
kallar dig — om jag kallar.

Och liksom förut till Hulda, sade hon, ännu strävare:

— Jag trivs bäst så.

Därpå tillade hon i vardaglig ton:

— Men du kan skicka hit din bror Pontus någon gång. Jag har kommit att
tycka bra om den städade unge mannen.


6.

Det dröjde inte mer än ett par dagar tills Pontus gjorde visit.

I någon mån hade Mattis plötsliga återbördande till hans föräldrahem
chockerat honom. Det kom för tvärt, det liknade ett avsked på grått
papper, det gav intryck att fröken Liwin tröttnat på fosterdottern och
begagnat första tillfälle att bli kvitt henne. Pontus var ensam om att
ha givit händelsen en sådan tolkning och han kollationerade icke sina
intryck med någon. Men i sin egenskap av familjens ende välbalanserade
medlem hade han strax känt behov att gottgöra eller erhålla närmare
förklaring, om så krävdes.

Han fick vänta en god stund i vardagsrummet, beundrande dess i hans
tycke utmärkta inredning. Det förvånade honom blott att fröken Liwin
icke lät frambära någon ursäkt för att han fick sitta ensam nära en
halvtimme.

När hon slutligen visade sig, var hon dock sig lik, fattad som vanligt.

Pontus inledde:

— Jag tror, sade han, att det är lämpligt jag frambär allas vårt tack
för frökens godhet att låta Matti komma till oss igen. Förhållandena
hemma gör det mycket kärt för min mor. Hon borde naturligtvis kommit
hit själv, men —

Elma frågade:

— Konsertmästaren är inte bättre?

— Tyvärr, inte än.

— Matti är mycket fäst vid dem båda?

— Mycket. Och, tillade Pontus, jag måste säga att ett eget barn inte
kunde behandlats bättre än Matti blivit behandlad hos oss.

— Jag har insett det.

— Förlåt min fråga, bad han, men vad kommer hennes mor att säga om
återvändandet till våra, hm, sämre förhållanden?

— Modern har avstått från talan, svarade Elma.

— Som jag hoppas, utan slitningar eller obehag? Eller missnöje?

— Fullkomligt. Matti har fått välja.

— Denna mor, sade han, måste vara en mycket beklagansvärd kvinna.

Elma lät det falla obesvarat.

— Det är något jag ville föreslå er, sade hon i stället affärsmässigt.
Det var därför jag gärna ville se er här. Jag önskar nämligen göra
något för Matti. Min hälsa fordrar numera att jag för ett ytterst
stilla liv och jag önskar inte återse Matti förrän jag blivit
väsentligt starkare.

Pontus sköt in:

— Det måste naturligtvis bli en stark slitning att ägna sig åt en ung
flickas uppfostran, då man levat länge ensam.

— En mycket stark slitning, ja, svarade Elma kallt. Emellertid har jag
bibehållit min tillgivenhet för Matti. Hon är mycket älsklig.

Det belevade ekot upprepade:

— Mycket älsklig.

Det kom att dröja litet innan Elma fortsatte:

— Nu har jag beslutat erbjuda er, kandidat Murius, ett studielån,
räntefri studiehjälp, att återbetalas när det i en avlägsen framtid
kan komma att passa er. Mitt enda villkor är att ni hädanefter betalar
dubbelt mer än förr i ert hem, så att pengarna på det viset, indirekt,
kommer också Matti till godo.

Hon bad honom kalkylera vad han behövde, och de överenskommo om en
summa. De Paschska subsidierna finge han förfara med efter behag.

— Och så ett villkor, sade hon: Att saken stannar orubbligt oss
emellan. Jag vill inte tynga Matti med någon tacksamhetsplikt, och jag
tror mig kunna lita på er.

— Absolut, svarade Pontus.

När den unge mannen gått, efter många bedyranden om tacksamhet för egen
del, vilka hon med en handrörelse mest möjligt sökte tillbakahålla,
kallade fröken Liwin på Hulda och sade att hon tills vidare icke tog
emot vare sig fler besök eller ens telefonbud. Till arbetsplatsen
ämnade hon sjukrapportera sig.

— Jag skickar efter doktor, sade Hulda.

— Ingen doktor hit.

Efter några dagar lät Elma i stället tillkalla den jurist, vars bistånd
hon under årens lopp vid behov använt sig av för ordnande av olika
affärer, samma person, som en gång för hennes räkning varit uppe och
talat med fru Murius, erbjudande ersättning för underhåll av ett
flickebarn under femton års tid, ett erbjudande som avvisats.

Tillsammans genomgingo nu juristen och fröken Liwin dennas ekonomiska
ställning. Arvet hon på sin tid lyft efter far och mor hade icke varit
obetydligt, om också ingen större rikedom, och förmögenheten hade
småningom ökat.

— Fröken har väl förvaltat sitt gods.

— Det ligger i släkten, svarade hon.

Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt
använts, och, sade Elma, sannolikt skulle räntorna även i framtiden
komma att förbrukas.

— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen
småleende.

— Troligen.

Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och
bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som
en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst
igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev
en stund tyst, sedan han läst slut.

Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen
slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt
rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns
gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland
var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man
kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.

En dag skickades blommor in: ~Fru Alexandra Pasch~, med önskan om snart
tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som
bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd:
~Eric Bourgsten~, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam
tillgivenhet.

Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig
för henne. Man sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte
många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man
lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.

Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av
Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort
detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes
henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.

Några andra julklappar skickade hon icke.

Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan
diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att
med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog,
kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i
ledet.

Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom
orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för
arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som
måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta.
Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var
som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig
för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var
hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra
fler utflykter. Och man upphörde snart åter att reflektera över henne.
Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de
vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.

När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var
samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den
vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men
dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga
privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig
i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre
angelägna.

En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta
gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett
drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen
som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta
besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana
förekommo.

På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde
prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för
mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några
minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far
sitta så, med slutna ögon.

Men hon liknade sig icke mer vid honom, hon hade upphört att
sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit
och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.

Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga
sig om henne och be att få göra ett besök.

— Inte ännu, lät hon svara.


7.

Det såg ut som om välsignelse skulle följt Matti tillbaka in i
Muriusska hemmet.

För det första, Roland. Han skrev att hans villkor inte så litet
förbättrats och ställde i utsikt ett besök hem, då han på uppdrag av
sin principal troligen skulle få deltaga i en affärsresa till England.
Från England ämnade han på egen bekostnad göra en avstickare till
Sverge och sparade som bäst ihop till denna efterlängtade utflykt.
Likväl kunde han som förut skicka litet bidrag till moderns hushåll.

Också Pontus syntes ha kommit över någon möjlighet att bidra till
hemmet mycket rikligare än förut, ehuru han höll tyst om rikedomens
källa. Han skrev populärmedicinska små uppsatser och lät förstå att
honoraren voro goda. Då Pontus inte tvivlade på en ljus framtid åt sig,
hade han icke frånsagt sig Paschska understödet; hellre ekonomiserade
han i smyg, då han fick något över, och eftersom han aldrig råkade
Alexis, behövde han inte förarga sig över några beskyddarminer från
dennes sida. Alexis rörde sig i en annan värld än den strävsamme
studiosus, och det var lika långt från den enes värld till den andres
som om de icke rymts på samma planet, ehuru båda funnos inom Stockholm.

Libert hade i motsats till de äldre bröderna inte fått
inkomstförhöjning och inte ens ökat förtroende i musikaffären. Han
tänkte för litet på kunderna, sade man, och han förvånade sig icke
över klandret, ty han visste ju själv av att han hade annat i huvudet.
Men om kvällarna voro Matti och han ofta tillsammans borta och utförde
dansmusik efter beställning. Utan svårighet hade Libert skilt sig från
den girige pianisten han förut samarbetat med, och i musikhandeln, där
beställningarna mottogos, sade han:

— Jag spelar hädanefter endast med min syster.

— En ung dam?

Man ställde sig skeptisk och ansåg att honoraret i så fall måste sättas
ner.

— Det ändrar sig snart, svarade Libert, när folk bara fått höra henne.
Och det nedsatta honoraret gick ju dock oavkortat till hemmet.

Matti sydde sig en enkel svart sidenklänning med korta ärmar, någonting
blygsamt och värdigt på en gång, motsvarande violinistens icke
alltför moderna smoking. Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i
terminen, och hon kände att Elma skulle ogillat det. Men för den som
ämnar försörja sig vid pianot betyder det bokliga vetandet mindre,
resonerade hon, och fru Murius höll med henne, ty för denna hade det
blivit en så stor och överväldigande lycklig överraskning att få till
sig flickebarnet igen, att hon inte funderade närmare över sådant som
avgångsbetyg ur åttan.

Det hade aldrig tillåtits komma fram vid de besök Matti gjort, hur
mycket mamma Alice verkligen saknat henne, och med vilken rätt skulle
det också fått visa sig? Fru Murius visste var hennes plats fanns,
och att en annan mor hade berättigade krav på barnet. Men hädanefter,
inrapporterade Pontus, hade denna mor själv avstått från talan; hon
gled tillbaka i det okända, hon begärde ingenting vidare, och fru
Murius kunde utan samvetsagg få hänge sig åt sin glädje.

Till och med i konsertmästarens rum trängde lättnaden in. Han hade vant
sig av att betrakta Matti som en dotter och ansåg henne lika gärna vara
en kär gäst, en ojävig person, kapabel att se saker och ting i huset
som de verkligen voro. När hon sålunda präntade i honom att han varken
skulle dö eller sluta arbeta och verka i musikens tjänst, måste han ta
det under övervägande. Matti fann också belägg i Bibeln för alla sina
påståenden.

— Och Libert och jag måste öva oss, sade hon. Den som icke vill arbeta,
han skall heller inte äta.

— Nåja, suckade konsertmästaren.

Så måste han alltså börja tåla ljudet av pianot igen, och det gick
lättare än han tänkt.

— Pappa måste sitta med vid bordet, det är så trist annars, sade hon.

Suckande steg han upp, rakade sig för skams skull och drog på sig
kläderna. Han hade legat länge och var ännu svag i knäna, men det
tycktes honom likväl märkligt att denna måltid, som han intog mitt i
kretsen av de sina igen, kom att smaka bättre än den mat, han eljest
brukat få in på en bricka. När middagen var slut, knäppte han därför
samman händerna och mumlade, som icke skett sedan barnen voro helt små:

— Tack, gode Gud för maten.

— Skall jag då bli människa igen? sade han till sin hustru. Är det
möjligt att jag skall leva vidare?

Och det trodde hon.

Han gick omkring i rummet, där han inte på flera veckor varit inne;
han rörde med fingertopparna vid lådan, där hans egen fiol legat orörd
mycket länge. Och när Libert, gripen av en av sina idéer, djärvdes
taga fram den, stämde och spelade på den, tolererade han det.

— Ja, sade han milt till sin son, du har musik i dig, du med, jag
förnekar det inte.

Och han fördrog att Libert lät honom höra sina egna små ansatser till
kompositioner. Det kom för honom att han hade icke blott en hustru,
mycket för god åt honom, utan också tre goda präktiga söner, var och en
begåvad på sitt vis, till och med den lille bierfilaren; det var som om
murar fallit och han, gamle man, fått se något nytt.

En dag, någon tid efter nyår, fick Libert beställning på dansmusik till
en bal hos en överste, överste Oberon. Det var en nogräknad familj,
upplyste man honom om i musikhandeln, överstinnan hade själv varit inne
och sagt till, att hon inte ville ha någon klåpare. Det var bara en
liten bal, en tillställning för hennes sjuttonåriga dotter, men musiken
var hon inte därför mindre noga med.

Libert tog rent linne och sin smoking, Matti sprang till hårfrisörskan
och fick en onduleringsvåg över pannan. Det betydde något hur man såg
ut, även om man endast deltog i balen som pianist. Man var dock därmed
en av balens allra oumbärligaste deltagare och Matti hade märkt att man
ofta fick sig en blick i förbifarten.

Överste Oberons våning var stor och elegant. Musiken var i god
tid på platsen, som sig borde, ifall någon önskade ge särskilda
instruktioner. Ett rum var helt utröjt för dansen och i ena hörnet av
parkettytan fanns en liten upphöjning, en estrad, dit flygeln lyfts
upp. Libert stämde fiolen, medan på litet avstånd hördes ett småningom
ökande sorl av röster från de andra rummen, där gästerna samlades.
Värdinnan ämnade ge ett tecken, när första dansen skulle spelas upp.

Tecknet kom och de två musikanterna trädde i tjänstgöring. Nu skulle
det visa sig att de inte voro klåpare, och att hela överste Oberons
umgänge borde kunna vända sig till dem vid behov av dansmusik. — Det
hänger på dig, Matti, sade Libert, ty för egen del var han säker på sin
sak.

Detta var icke någon Garibaldibal. Grannarna i huset voro tillsagda på
förhand och ombedda ha vänligt överseende, mot löfte att allt skulle
vara slut på bestämt klockslag. Ingen operasångare lät höra sig,
varken under eller mellan danserna, ty det var något ungdomarna Oberon
inte frågade efter. Ingen äldre man, värden själv, överste Oberon,
allra minst, tog av sig i skjortärmarna och agerade bondespelman.
Varken åldrar eller sociala villkor voro blandade här, och ingen Annan
från köksregionerna sågs dansa in, förd av balens mest världsberömde
kavaljer. Det fanns helt enkelt ingen närvarande med ens så pass stor
världsberömmelse som Garibaldis.

Här voro unga män med de trevligaste utseenden och uppträdanden; unga
damer i rosa, aprikosfärg, nilgrönt, i crèpe de chine, voile ninon,
chiffong, georgette, taft, volanger och metallspetsar. Matti höll ett
öga på dem och kunde numera rätt bra skilja de olika tygsorterna och
benämningarna. Hon måste beundra så mycken skönhet, så mycket smak och
behag. Det fanns mycken ögonfägnad, när man spelade på balerna.

När dansen var slut, tömdes parkettgolvet, där funnos inga stolar, det
var ingen fördel att stanna där, om man ville vila några minuter. Ett
enda par dröjde sig kvar, och de stannade för att få vara ostörda.
En fönstersmyg med gardiner erbjöd ett, om än bristfälligt skydd,
och de sökte sig dit. På musiken tänkte de inte, två okända unga
människor i rummets andra ände behövde inte genera dem, och musiken
som just överlade om nästa stycke, tänkte inte heller på dem. Men
när överläggningen var klar, vände Matti sig om; och hon såg hur
fönstergardinen gled tillbaka från en spenslig svart frackrygg, såg en
rosa chiffongklänning, sammansatt av otaliga små volanger, och såg ett
par svarta ärmar djärvt omsluta chiffongklänningen.

— Nu börjar vi! sade Libert.

Men Matti såg för mycket, och de två i rummets andra ände gjorde
ingenting för att dölja sig. De skrattade och kivades och kysstes.
Flickans ansikte doldes bakom en slät brun nacke, som hörde till
frackryggen, en nacke Matti sett förut ... Så vände flickan sig tvärt
om, någon måste ha hörts närma sig, och den unge kavaljeren gjorde
efter hennes rörelse, men åt andra sidan, just åt musikestraden till.
Det var Alexis.

Mattis och hans ögon möttes, och hon såg att han kände igen henne. På
dylikt misstar man sig ej. Men han vände sig ögonblickligen åter bort
och hans ansiktsuttryck lät förstå att ingenting alls hänt; han slog
blott armen om den unga damen i den rosenfärgade volangklänningen och
gled ut på golvet med henne, när musiken i detsamma åter lät höra sig,
sedan violinisten givit den unga kvinnliga pianisten en puff.

Libert hade ingenting sett. Han såg ingenting i sällskapen, där han var
och spelade, utom i sällsynta fall, då någon av damerna kunnat närma
sig honom för att be om en eller annan särskild melodi och smålett mot
honom. Då lade han sedan märke till den damen och gjorde sig kanske
ett litet svärmeri för kvällen — man visste inte vad som kunde röra
sig inombords hos den förbehållsamme Libert. Men på överste Oberons
bal närmade sig ingen dam honom, ingen riktade ens på hela kvällen ett
ord varken till honom eller till Matti, utom betjäningen, som enligt
överstinnans vänliga order försåg dem med förfriskningar och i sinom
tid med litet supé.

Hela aftonen dansade Alexis förbi dem, än med en rosa dam, än med en
vit, eller en blå, men han hade inte vidare sett åt musikestraden till,
inte mer än om den inte alls funnits, utan musiken utförts av osynliga
änglar.


8.

Klockan två på natten sade överstinnan Oberon till Libert att man varit
mycket belåten med musiken, men att det nu icke skulle dansas mer.
Hon gled ett kuvert i hans hand och han lät det glida vidare ner i en
ficka. Överstinnan sade till Matti:

— Fröken ser så ung ut, fröken är bestämt en mycket duktig ung dam.

I salongerna togo gästerna farväl; i danssalen kom en vaktmästare
in och dämpade belysningen. Blygsamt väntade Libert och Matti att
trängseln kring ytterplaggen skulle minska, innan de sökte upp sina
egna och fingo skynda ner på gatan, där tjocka snöflingor börjat falla
tätt, medan balen pågick.

Framför huset väntade några bilar, eller satte just i gång — troligen,
tänkte Matti, var den Paschska bland dem. Libert och hon skyndade
hemåt; deras steg hördes inte i den nyfallna snön, och de hörde icke
att någon följt efter dem och kom fatt dem, förrän en röst bröt in:

— Matti, varför så bråttom?

Det var Alexis.

Han hade ratat hemfärden i bil, slingrat sig ifrån skyldigheten att
artigt följa någon av de unga flickorna hem, och stod nu framför de
två han icke på hela aftonen observerat. Som vanligt frågade han inte
mycket efter Libert, utan vände sig blott till Matti.

— Det var längesen sist, får jag följa dig en bit?

Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som
försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin
grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra
notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:

— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag
var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du
varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.

— Kan man inte ha haft en barndomsflamma, som försörjer sig med
dansmusik?

Det svarade inte Alexis på.

— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var
det inte mycket bättre?

— Nej!

Libert suddades alltmer bort i mörkret. Alexis sade:

— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte
beräknat detta, jag har bara tunna skor.

Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig
in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till
chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp
och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter,
sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.

Alexis fortsatte:

— Jag blev ifrån mig, när jag fick se dig, Matti. Du tror mig
naturligtvis inte? Hela denna bal, jag förbannar den! Dessa flickor,
jag har gycklat med ett halvt dussin av dem och kysst ett par, bara på
trots. Jag tål ingen av dem. Jag vet nog att jag gäller för att vara
den fulländade unge mannen, alla blivande svärmödrars ideal, och redan
börjar min mamma se sig om efter den blivande bruden. Men det finns
något hos mig som inte passar i beräkningen.

Han pustade ut litet, Matti kände en sötaktig lukt av hans andedräkt.
När de passerade under gatlyktorna såg hon också hur blossande hett
hans ansikte var. De runda blanka ögonen, som liknade moderns, stirrade
rätt fram, blankare än någonsin. Hans mun darrade litet med neddragna
mungipor.

— Jag är bara tjugu år, Matti, men redan har jag varit med om för
mycket, det är ingenting att berätta för dig, hemifrån får jag så
mycket pengar jag vill ha, eller inte långt ifrån, pappa tycker bara om
att jag gör av med dem. Men vad har jag gjort av dem på, utomlands och
här? Det kväljer mig att komma ihåg det.

— Vem tvingar dig? frågade Matti.

Han for till som om han fått en knuff.

— Är du dum? frågade han tillbaka. Det trodde jag inte. Tvingar?! Det
är min rätt att göra vad som faller mig in. Jag har varit dödfull och
blivit sjuk och blivit bestulen och spelat med falskspelare och festat
med människor av sorter, du inte ens har begrepp om — ifall du vill
veta. Det är den årstiden i en ung mans liv, säger pappa. För honom
är allting normalt. Och han har rätt. Årstiden är snart förbi, jag
är snart led på den. Om ett par år är jag mogen att förlova mig med
fröken Oberon eller någon snarlik och bli fullkomligt den person jag
från början prickades ut att bli. Begriper du? Men det, det kväljer mig
också! Att följa den utprickade banan.

Han lutade sig fram emot Matti, som satt orörlig, där hon pressat in
sig i åkdonets ena hörn; han lät huvudet sjunka ner mot hennes knän.

— Jag är inte fullkomligt nykter nu heller, sade han, därför kan jag
tala fritt. Matti, i hela världen finns bara dig, jag kan tala som jag
vill med! Matti, lilla älskade Matti!

— Stackars Alexis! mumlade hon.

— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna,
så där.

Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade
sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:

— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå
bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men
marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig
av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas
ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade
nyckeln dit?

Men den föreställningen måste synts honom befängd, ty han skrattade
till.

Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit
tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de
passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste
i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den
mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst
ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung,
så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan
dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.

— Du hör ju inte på mig, sade Alexis misslynt. Vad ser du efter?

— Ingenting.

Ty detta var ingenting hon kunnat tala med Alexis om.

— Jag måste åka hem, sade hon.

— Vill du redan lämna mig?

— Jag kan ändå ingenting göra för dig.

— Du vill inte!

— Om jag kunde, ville jag.

Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var
skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att
hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte
hennes, det var trots allt långt borta.

Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt
brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad
väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand
kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att
bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta
huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad
den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon
inte känt förut, och som kunde komma att riva henne med sig, om hon
inte gav akt.

Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav
efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i
morgon?

Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt.
Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet
igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han
dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och
frestade henne.

Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser.
De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte
mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med
blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne,
tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något
han var ensam om att känna.

— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det
själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig
något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte
vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det
hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa.
Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej,
Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga,
och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i
sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för
resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var
gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har
varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.

Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade
styggt.

— Och nu kysser jag dig, sade han.

Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn
och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte
Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa
pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti,
den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.

Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal,
kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min
frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot
hans våld.

De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade
alltsamman för honom blivit en lek, en elak lek, lust att besegra, att
tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran
ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.

Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig
om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes
försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill
en trottoar.

Hon hoppade ner.

— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon
fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid
Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer
låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.

— Elma, tänkte hon bara, Elma, Elma.

Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var
aldrig orolig för mig mer.

Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav
mig.

Först när hon andlös stod utanför porten hemma, kom hon ihåg Libert.

Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit
till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i
kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket
riktigt, där dök han fram ur ett portvalv snett över gatan, där han
haft en smula skydd mot vädret.

— Så du är här nu, sade han. Det blev ju inte så värst långvarigt.

— Vad är klockan?

— Tre.

Inte ens en timme hon varit borta; Liberts lugn lugnade henne.

Libert sade:

— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu,
gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de
for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.


9.

Fru Murius kom emot dem i tamburen, hon hade hållit te varmt åt dem.
Men det var inte endast för detta hon vakat. Oroligt såg hon på Mattis
ansikte med dess prägel av djupaste trötthet, eller kanske något mera,
något annat och mera, så mörka som ringarna under flickans ögon blivit.
I det längsta dröjde hon därför med sitt budskap, så länge att barnet
åtminstone hann få litet värme i sig och sitta några minuter i ro.

Men hon kunde inte förhala det alltför länge:

— Matti, det har varit bud från fröken Liwin. Hon är mycket svårt sjuk.

Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg
till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke
ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti
kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig;
Hulda trodde att fröken Liwin längtade.

Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen
för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis
skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann
sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier,
förstås, hade Hulda sagt, men —

Matti ropade:

— Jag måste genast dit!

— Om hon bara får veta att du kommer, går Hulda ner och öppnar porten.

Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber,
och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne,
eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.

— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan
läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.

— Dumheter, svarade Hulda.

Men när den kvinnliga läkaren kom andra gången, visade hon sig
bekymrad, tog Hulda avsides och befallde att en sjuksköterska snarast
anskaffades. Sjuksköterskan var nu väntad nästa morgon.

Bakom den sjukas rygg och nacke voro kuddarna uppstaplade över varandra
för att ge henne mera lätthet att andas. Elma Liwin låg stilla och
såg upp mot rummets tak, som var höljt i dunkel. Det kom för henne
och hon mindes, att när hon var barn och man ännu använde sig av
fotogenlampor, blev det en rund, ständigt dallrande ljusring i taket
rätt över den plats där lampan stod. Det liknade en dans av otaliga små
ljuspartiklar, så små att man icke kunde särskilja dem från varandra,
endast se dallringen av dem alla tillsammans. Hon hade tyckt så mycket
om det.

Det hade brukat föresväva henne att denna dallrande ljusring vore hela
världen med alla dess otaliga människor. Varje människa var en av de
ogripbara små ljuspartiklarna med deras aldrig avstannande rörelse, där
ingen var stor nog att märkas särskilt. Om kvällarna, så länge lampan
brann på barnkammarbordet, kunde hon inte förmå sig att frivilligt
somna ifrån den; då och då måste hon öppna ögonen och se efter om den
levande ljuscirkeln alltjämt var kvar — och den var alltid kvar. Hon
ville vara en av dessa oändligt små, som rörde sig där uppe, och ibland
kunde det också förefalla henne att hon verkligen höjde sig, hon steg
dit upp, svävande, saligt, och blev en av dem. Hon försvann, uppgick
i, utplånades bland dem. Ja, det var saligheten.

Hon vaknade till och frågade:

— Vad är klockan, Hulda?

— Litet över tre, och nu är fröken Matti på väg hit.

— Kanske, tänkte Elma, blir det just i natt jag dör, eftersom jag
kommit att tänka på detta så längesedan glömda.

Gärna skulle hon ändå velat hinna berätta för Matti om den levande
ljusringen. Varför, tänkte hon, och kände hur en orolig iver kom
svetten att tränga fram på panna och händer, varför gjorde jag det inte
medan tid var? Varför har jag inte ens själv under alla dessa år kommit
ihåg denna salighet att plånas ut, att väl leva och röra mig, men ändå
inte synas bland de andra? Jag har tänkt på för mycket annat.

Hon frågade igen:

— Vad är klockan?

— Det har gått fem minuter sedan sist. Nu går jag ner och öppnar porten.

Elma blev ensam.

Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen.
Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick
hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade,
fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare
till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt igen. Att det
skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.

Och nu var taket åter mörkt.

Men oron för Matti hade gått över. Det hade litet tidigare stått för
henne, att barnet ännu var helt litet, ett helt spätt barn; hon hade
varit rädd att inte kunna hålla i det ordentligt. Men tog man det ifrån
henne, blev det mycket värre. Hon hade ropat och bett och bett att få
behålla det, ropat så att svetten pärlade, hela kroppen var som eld.
Men ingen hörde henne, tills Hulda hade kommit in, mycket lugnt, och
sagt: — Nu har jag skickat efter fröken Matti.

— Hur gammal är hon, Hulda?

— Kära hjärtanes, hon blir ju sjutton i vår.

— Gud vare lovad!

När Matti kom in i rummet, öppnade Elma sina ögon.

— Fröken sov visst, viskade Hulda.

Det hade förefallit henne att hon tvärtom legat klarvaken och vaktat på
ljuscirkeln, att den inte skulle få slockna. Slocknade den, så kanske
hon glömde den och inte kunde förklara sig mer. Hon hade så mycket att
förklara, så mycket att tala om. Men först vila ännu litet: så slöt hon
åter ögonen.

Hulda hade sagt till Matti:

— Tala inte med fröken, hon orkar ingenting.

Barnet satte sig därför blott tyst intill bädden; hon tog den sjukas
ena heta hand och höll den mellan sina båda. Hon lyfte den svaga heta
handen och lade den över sin böjda hjässa. Hon gav sig själv åt sin
mor. Det skulle inte bli strider mer.

Hon viskade bara:

— Mor.

Och det kom svar, men knappast hörbart:

— Ja, barnet mitt.

Från vardagsrummet hördes klockan slå, fyra små klingande slag, och
efter en tid, fem. Då och då tassade Hulda fram, bjöd den sjuka dricka,
eller fuktade hennes läppar, då hon inte tycktes orka dricka själv. När
den första morgongryningen bröt in, tvang Hulda Matti att söka vila.

— Fröken ser i alla fall mycket bättre ut, sade hon.

Men innan vintersolen ännu hunnit lysa in full dager, var det slut.

Rummen tycktes med ens fyllas av folk. Läkaren kom skyndsamt och allra
först: hon hade ändå icke trott, sade hon, att det så fort skulle
vara förbi. Den beställda sjuksköterskan visade sig och försvann
igen, bliven obehövlig. Rick Brunjohann tittade upp, utan aning om
annat än att allt stod väl till med Elma, och hon grät övergivet i
vardagsrumssoffan, ångrande och högt jämrande sin ånger, att hon
icke, innan det nu var för sent, ägnat hederliga gamla Liwin större
vänlighet, mera hänsyn. En bror till den döda slutligen, borgmästare
Liwin, som någon dag förut underrättats telegrafiskt om dennas
allvarliga sjukdom, hade jämte sin hustru kommit upp med nattåget till
Stockholm, beredd att, om så sorgligt krävdes, fylla sina plikter mot
släkten i systerns person.

Strax på förmiddagen hade Hulda också telefonerat till juristen, som
fröken Liwin brukat tala med, och det hade varit på frökens order, ty
han skulle underrättas före varje annan, när hon gick bort, hade hon
sagt.

Borgmästare Liwin skickade hem Matti.

— Min kära unga fröken, sade han vänligt, vi är, både min hustru och
jag, mycket känsliga för den tillgivenhet ni synbarligen hyst för vår
syster, och ni är naturligtvis välkommen hit tillbaka varje dag, om
ni så önskar. Men denna eftermiddag blir det åtskilliga papper och
affärshandlingar, som måste genomgås genast, för att utröna om den
avlidna möjligen förordnat något för sin begravning eller annat, och ni
har ju, hör jag, sedan någon tid inte längre ert hem här.

Sedan gick han ur rum i rum, betraktande den ram i vilken hans syster
levt. Mer än ramen hade han aldrig känt. Han hade icke ofta besökt
henne, eller hon honom. Han tänkte efter: tjugu, trettio, ja, säkert
mer än trettio år sedan de haft ett förtroligare samtal, en förtrolig
lek; det måste ha varit ännu i barndomen. Och sedan dess visste han
ingenting om henne. Fyra syskon voro de en gång, nu var han den ende
kvar. — Vad kan hennes liv egentligen ha varit? tänkte han, och det
slog honom, att nu först frågade han sig det, nu först frågade han sig
varför han aldrig sökt henne eller undrat över henne.

Hade hon väl någonsin behövt honom, och han icke varit till hands?
Dunkelt stod det för honom, att han hållit av henne, då han var
gosse. Men där hon låg orörlig, mycket rak, med anletsdragen stelnade
i slutligt allvar, icke ett skrämmande allvar, utan dens avskilda
värdighet, som förtjänat sin frid, var hon för honom fullständigt en
främling.

— Hon har ansetts vara lik vår far, reflekterade han, men det ser jag
inte. Det är inte någon av oss, hon är lik.

Mot eftermiddagen öppnades det hos juristen deponerade förseglade
konvolutet, som innehöll fröken Elma Liwins med egen hand nedskrivna
sista vilja och förordningar.

I testamentet erkände hon sin dotter Matti (Mathilda), skriven såsom
barn av okända föräldrar och kallad Murius. Så när som på några legat
tillföll kvarlåtenskapen denna dotter. Bevis för moderskapet hade under
senaste månader sammanbragts, såsom utlåtande av barnmorskan med flera.
Barnets faders namn uppgavs. Till testamentet var slutligen fogat
koncept till den dödsannons den avlidna uttryckligen önskade få införd
i uppräknade tidningar, samtliga huvudstadens mera betydande.

Konceptets ordalydelse var denna:

                   †

                 Fröken
               ELMA LIWIN

           född ..... död .....
              efterlämnande
         outsägligt älskad dotter.

   _”Vem var då jag, som i oförstånd gav
   vishet namn av mörker?”_ (Job. 42:3.)





*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRÖKEN LIWIN ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.