En qvinna af vår tid: Karaktersteckning

By Marie Linder

The Project Gutenberg EBook of En qvinna af vår tid, by Marie Linder

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with 
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: En qvinna af vår tid
       Karaktersteckning

Author: Marie Linder

Release Date: September 26, 2015 [EBook #50062]
[Last updated: October 1, 2015]

Language: Swedish


*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN QVINNA AF VÅR TID ***




Produced by Jari Koivisto, Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net.




                              EN QVINNA
                              AF VÅR TID


                          KARAKTERSTECKNING
                                  AF
                                STELLA

                             HELSINGFORS
                    THEODOR SEDERHOLMS BOKTRYCKERI
                              MDCCCLXVII

                      Företedt: _L. Heimbürger_




                                  I
                     MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN


-- Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är en
qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika
till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och
tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej kunde
annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning
vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var
lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen,
och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg
det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt
såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i
halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta,
erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är
ej heller någonting att undra öfver, ty jag har blifvit så vek om
hjertat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert
talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då
alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå
öfver däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände
derifrån, var hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var
förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade
dem; hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och sade
så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen
sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt,
tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon
ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel derur samt tacka Gud
för den hjelp han sändt oss i nödens stund, och frågade om ej någon
ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel
missionär, och då jag såg hennes ansigte, som var liksom förklaradt,
kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag
dessutom äfven sett henne tala och handla alldeles som en karl, så
bestämdt och så lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara för en som
reser en så lång väg så der alldeles allena. Är hon enka eller far hon
för att möta sin man?

Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de
kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt
få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen
undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i
allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf svart
klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl
hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, hvilken
blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min.
Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon
hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.

Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring
25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt
tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder, dock icke utan
undran att man fann det så förvånande att en qvinna i farans stund
bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.

När miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otålighet vänta på
svaret, men Mary höjde blott på axlarne och sade med ett visst förakt
uti rösten:

-- Hvarföre skulle Mylady just vara pjåkig? Att hon har mod när det
behöfs, vet jag nog, annars vore jag icke här, och hade icke för hennes
skuld lemnat allt det käraste jag eger, för att följa henne, vore det
ock till verldens ända. Nog finnes det dem som ej tycka om Mylady, utan
kalla henne blåstrumpa, karl i krinolin, och mycket annat dylikt, men
jag vet att en bättre qvinna än hon är, vill jag aldrig känna.

-- Ja, ja, det kan jag tro, men är hon enka, eller huru? Så ung och
redan ha genomgått så hårda pröfningar; ja derföre kan hon också så bra
förklara Guds ord!

-- Hvad vet ni om de pröfningar Mylady genomgått? frågade Mary något
häftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag
åtminstone ofta sett henne gråta, och när det händer, så är det för
sådant som skulle komma andra att mista förståndet.

-- Men är hon enka, eller huru? upprepade miss Brown för tredje gången,
med illa dold otålighet.

-- Nej, det är hon icke.

-- Så rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var
fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bästa sättet att få veta
något mera var att bege sig ut på gissningarnes område. Så rysligt, att
ensam fara så långa vägar öfver hafvet för att återfinna sin man!

-- Har jag någonsin sagt att Mylady var gift?

-- Det har ni visst icke, men annat kan man väl ej förmoda än att hon
endera är enka eller gift.

-- Jag tycker ej om att prata så der om Mylady, sade Mary, i det hon
steg upp; vill ni veta något mera, så fråga henne sjelf. Farväl derföre
tills i afton, efter jag har den äran att vara er hyttkamrat! Jag måste
gå och se om Mylady behöfver mig.

Miss Brown satt ännu en lång stund orörlig, följande Mary med ögonen
till dess hon försvann; derpå sade hon till sig sjelf: Det är
besynnerligt ... men jag måste få reda på det! ... hvarefter hon
försjönk i djupa tankar, till dess hon åter lyftade sina ögon till
himlen, tog en nål ur sitt bälte, stack den mellan bladen uti sin bibel,
samt öppnade den på det ställe, försynen sålunda anvisat henne.

Emellertid hade Mary kommit till fördäcket och närmat sig ett
fruntimmer, som med fötterna insvepta i en stor, rutig shawl satt
fördjupad i läsningen af en bok. Hon bar på hufvudet en liten rund hatt
med ett ljusgrått flor, hvilket utan att täcka ansigtet, gaf det ett
uttryck som hade man sett det genom en lätt poetisk dimma. När Marys
gestalt stadnade framför henne, lyftade hon upp två stora, blåa ögon med
ett uttryck af liflighet, hvilket sällan förekommer hos ögon af denna
färg då de med ens falla på ett nytt föremål; de bruka lifvas, men
sällan genast vara lifliga. Kring hennes vackra, välbildade läppar lekte
ett eget slags leende, som utan att vara gladt, var liksom ett återsken
af en i hennes hjerta för hela menskligheten inneboende välvilja. Uti
detta leende fanns icke heller den enformiga artighet, som den fina
uppfostran och verldsvanan trycker på mången qvinnas läppar och som
nästan lika möter en vän och en person som hon föraktar. För att få en
klarare föreställning om denna qvinna, så låtom oss läsa fragmentet af
ett bref som ganska troget återger hennes person.

"... Slutligen skulle jag göra Lady S. bekantskap och blef införd till
henne af min vän L. Hennes tant var icke hemma, men efter att hafva
låtit anmäla oss, blefvo vi visade till en liten salong, hvilken jag
hade tid att betrakta under det vi väntade på templets gudinna. Rummet
bar en underlig prägel af qvinlig och artistisk smak, samt manlig
verksamhet. Det var ett slags boudoar genre Pompadour, hvitt siden med
rosor; en mängd små saker, alla artistiska och smakfulla, voro der
uppställda, statyetter, små taflor, fina thé-serviser, kinesiska vaser;
det var en sammansättning af olika genrer och ändock fanns uti det hela
en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat allt
för att behaga sina ögon och ej af fåfänga -- bevis på en sjelfständig
natur, som känner ingen annan lag för sin smak, än sin egen ingifvelse.
Men särdeles anslog mig ett bord, som upptog hälften af en vägg och som
bokstafligen var öfverlastadt med böcker, porträtter, blommor och
kringspridda papper: en hel liten verld af konst och intelligens.
Ingenting var ordnadt med afsigt, en fri anda var upphofvet till allt
detta. Man kunde sluta att det var hon sjelf som återspeglade sig uti
det hela, och jag medger att allt hvad jag hade hört sägas om henne
ingaf mig en stor otålighet att se detta rum upplifvas af själen, som
tills nu blott sväfvade deri. Men då jag stod och väntade, började jag
bäfva; är hon en engel eller en demon? hvilketdera? ty endera måste hon
vara. Jag hade än hört henne prisas till ytterlighet, än grymt förtalas
och jag ville sjelf dömma. Om jag bäfvade, var det derföre att jag var
rädd att finna henne under min förväntan, icke stor nog eller icke nog
förskräcklig.

Frasandet af en klädning underrättade mig med ens om hennes ankomst;
mitt hjerta klappade, dörren öppnades och hon trädde in. Hennes första
åsyn lät mig skåda ett temmeligen vanligt ansigte; en medelmåttig längd,
ett öppet uttryck, samt den ledighet uti sättet att föra sig, som nästan
alltid förvärfvas genom mycken verldsvana. Hon ursäktade sig artigt
öfver att hafva låtit oss vänta, emedan hon ej haft hjerta att låta sina
stackars blommor försmäkta af törst. Hon hade en vänlig blick för oss
båda, och uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns något som
befriade en ifrån allt onödigt tvång. Jag tyckte mig förut hafva sett
detta ansigte endera på någon tafla eller uti en dröm; hvilketdera,
kunde jag ej minnas.

Så länge samtalet rörde sig kring vanliga ämnen, hade hon ett likgiltigt
uttryck; hon lyssnade uppmärksamt, men talade litet.

Så snart fråga väcktes om intressantare ämnen, följde jag med spänd
nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera själfullt; ögonen
blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon frågan och tycktes lyssna
till sin egen röst, som var full af klang; de ord hon talade voro ej
utsökta men förde rakt till målet. Mig föreföll hon som en prestinna som
höll sanningens vågskål i sin hand. Vi hörde på; man kunde ej tvifla,
hon måste ha rätt, tyckte man, om hon äfven hade orätt. Hennes ord voro
klara och bevisande, ty det hon sade kom från en varm och fast grundad
öfvertygelse.

Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att studera denna
intressanta varelse.

Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken regelbundna,
eller bestämdt utpräglade; ansigtet var ovalt och munnen var särdeles
välbildad; den kunde lika väl uttrycka indignation och förakt som ömhet
och beundran. Ett par stora och vackra, ehuru icke artistiskt sköna ögon
voro infattade i långa ögonhår, hvilka beskuggade kinden då blicken
sänktes nedåt. Dessa ögon hade ett vexlande men alltid godt uttryck,
hvilket stod i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland
blixtra till som diamanter, och ögonblicket derpå blott tala om ömhet
och kärlek. Hennes ljusa lockiga hår gaf ett ljuft utseende åt det lilla
hufvudet, som aldrig höll sig stilla; äfven det talade själens språk.
Två små välbildade och hvita händer voro i ständig rörelse och sökte
alltid någonting att leka med; en penna, en pappersknif, hvad som fanns
till hands, blef snart af hennes lifliga hand förvandlad till en spira,
den hon lekfullt hotade med, eller smekande förde öfver kinden. En den
finaste lilla fot smög sig fram under den vida klädningen som nedföll i
rika veck.

Sådan föreföll hon mig vid första bekantskapen. Men hvem kan beskrifva
hennes karakter, denna lefvande gåta? Så god att hon vill alla väl, är
hon ibland sarkastisk och bitande qvick på andras bekostnad, dock aldrig
så, att det hon säger skulle qvarlemna ett dåligt eller löjligt intryck
af den omtalade personen. Till ytterlighet enthusiastisk för allt skönt
och ädelt, kan hon dock emellanåt försvara de orimligaste påståenden.
Tillbedjande dygden och för det mesta sträng ända till puritanism, är
hon ändock ofta full af koketta infall, hvilka äro i stånd att förvrida
hufvudet på andra. Hon kunde ha varit en drottning, men hon kan lika väl
finna sig uti att sköta sitt hushåll och vårda blomstersängar. Glad ända
till ytterlighet, så att hon kan få ett helt sällskap att skratta, kan
hon en annan gång med ett enda ord föra äfven den lättsinnigaste på de
mest allvarliga tankar. Hos hvarje karakter förstår hon att finna den
förmånligaste sidan och utforskar hvar och ens idéer, med en mine som
tänkte hon på någonting helt annat. Hon är med ett ord en oförklarlig
qvinna. Man måste endera hålla mycket af henne, beundra, tillbedja eller
vända sig ifrån henne. Hon är endera en stor kokett eller en qvinna som
ännu icke funnit sin rätta bestämmelse här i verlden och som icke
arbetat sig upp till höjden af sina gåfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla
till hälften; hon är så uppriktig att man ibland kan misstänka henne för
att icke tala sanning, så rättfram, att man vore frestad att beskylla
henne för falskhet, då man icke känner henne.

För att låta bli att älska eller hata henne, måste man göra såsom jag --
studera henne -- och ehuru jag redan sen någon tid gör det, sysselsätter
jag mig dermed ännu med samma intresse ..."

Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mången
framkallat, och vi måste tillägga att Lady S. aldrig fick företaga sig
någonting obemärkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon befann
sig, väckte hon intresse, och två läger bildade sig genast, det ena för
att beundra, det andra för att klandra henne.

Mary tilltalade Lady S. med en vänskapsfull förtrolighet, men uti hennes
sätt röjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran; uti det
småleende och den blick, hvarmed Ladyn såg på henne, kunde man läsa att
det förhållande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre var det af
tjenarinna och matmoder, än emellan tvenne förtrogna som hvardera vilja
bibehålla sin rätta plats, och den glömde Mary aldrig, ty hon var alltid
uppmärksam och tjenstaktig. Lady S. yttrade sin önskan att så tidigt som
möjligt lägga sig, före sina hyttkamrater, och hon gick derföre öfver
däck med ett vänligt leende och en böjning på hufvudet åt de längre
aflägsna, samt en handtryckning åt sina närmare bekanta. Hennes gång var
lätt och ädel, icke förnäm; och man såg att hon, ehuru egande mycken
verldsvana, dock gerna ville vara obemärkt.

När hon öppnade sin hytt-dörr och fann att Mary ensam var der, stängde
hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:

-- Nå, Mary, hvad tycker du om denna sjöresa? jag för min del finner den
odräglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla äro lika
obekanta, blir i längden outhärdeligt! Jag längtar så till det kära
Europa, till den älskade stranden, som jag kommer att se blott i
förbifarten. Sedan jag återsett Englands jord, får jag mera tålamod, och
då flyga vi; icke så, Mary? vi flyga, fria fåglar, till de länder vi
önska se. O! Mary! jag tänker visst ibland att min fader blir orolig
öfver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan förmå mig att
återvända till honom, att instängas på det ensliga slottet och lefva som
fastkedjad. Nej! tusen gånger nej! när man har kraft, mod och förstånd,
skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i båge för att
sysselsätta sina fingrar. Dessutom är jag ej skapad att vara en så
förnäm lords arftagerska; nej, min far är alltför rik för mig. Jag vill
vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta af något tvång
... men, jag började med en fråga och har nu utan att vänta på svar, för
hundrade gången låtit dig höra dessa uttryck af min oro och min längtan.

-- Mylady vet nog att jag ej kan fördraga sjön, men hvad gör det? Till
allt behöfves litet vana; dessutom är sådant så obetydligt att jag ej
dugde att vara med er Mylady, om jag klagade för så litet. Men vet
Mylady, hvad jag tröstar mig med? Jo! det är att se huru mycket man
sysselsätter sig med er, och att höra så många berömma er. I afton fick
den gamla miss Brown tag uti mig och ville nödvändigt veta hvem Mylady
är och hvar ni lemnat er man?"

Lady S. som just börjat ordna sitt hår, vände sig om och brast ut i ett
klingande skratt, som hon på en lång stund ej kunde hämma.

-- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kära miss Brown, någon sådan hvarken
har eller tänker jag taga mig. Min man! nej, det låter för löjligt, men
hvad svarade du?

-- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys
angelägenheter, och rådde henne att fråga eder sjelf.

-- Hvarföre det, Mary?

-- Emedan jag tyckte det var bäst att låta dem tro er vara gift, ty det
sägs ju att man i Europa så mycket skall undra öfver, när ogifta
fruntimmer resa ensamna. Så många hafva redan frågat mig, och utan att
vilja säga en osanning, låter jag dem tänka hvad de vilja.

-- Nej, snälla Mary, jag bryr mig så litet om hvad andra menniskor tänka
om mig, ty jag har intet att blygas för. Ingen har frågat mig, men
skulle någon göra det, så svarar jag sanningen och den känner du.

-- Vågar jag fråga, hvart Mylady ämnar resa sedan vi anländt till
Liverpool?

-- Till en början fara vi till Paris, som jag redan så länge längtat att
få se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, då man
obemärkt och okänd kan följa den väg man finner god, och der man, ehuru
qvinna, kan ingå uti alla detaljer, se det som intresserar en, och icke
behöfva redogöra för sina mått och steg.

-- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en så stor stad? En ensam
qvinna, vacker som Mylady är, blir aldrig obemärkt.

-- Mary! Mary! känner du mig ej ännu? vet jag någonsin något omöjligt?
nej, händelserna måste böja sig för min vilja, icke jag böja mig för
dem.

-- Och ändå, tillade Mary tveksamt, är Mylady rädd att återvända till
sin fader, och att bli tvungen att gifta sig?

-- Rädd? -- nej, barn, jag är icke rädd att bli tvungen, men jag vill så
länge som möjligt ihågkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din fader
och din moder." Jag känner min fader, men han förstår mig ej och jag
vill ej yppa för honom mitt förakt för den man, som han bestämt till min
make. Blott i yttersta nödfall skall jag göra det. Lyckligtvis har min
moders förmögenhet satt mig i stånd att lefva oberoende, så att jag kan
följa mitt hjertas lag och den väg som mitt förstånd anvisat. Dessutom
har du lofvat mig ett blindt förtroende. Framtiden står i stora drag
tecknad för mig, men detaljerna känner jag icke. På Gud beror allt det,
som min vilja är oförmögen att åstadkomma eller förhindra.

-- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt; jag tror på er mera än på
mig sjelf.

-- Snart komma vi till vårt första mål, Liverpool, derifrån vi
omedelbart komma att fortsätta vår färd till Paris med nödiga
försigtighets mått. Försigtighet är visdomens lag. Icke feghet, rädsla,
utan den oberoende försigtigheten, som man mindre är tvungen till genom
omständigheterna, än genom ingifvelsen utaf egen erfarenhet, utaf egna
tankar.

Under detta samtal hade Lady S. emellertid klädt af sig och sedan hon
läst högt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon eller afton
försummade att göra, tog hon godnatt af sin trogna följeslagarinna och
försjönk snart uti en djup och lugn sömn. Man säger att endast
fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila, men detta anse vi i
allmänhet vara ett stort misstag. Här var dock fallet sådant, ty Lady S.
kände inga samvetsförebråelser, emedan hon handlade efter en fast
öfvertygelse, och då kunde hon ej förebrå sig någonting.

Vi vilja emellertid låta henne fortsätta sin resa, som erbjöd intet
anmärkningsvärdt, ty vi anse ej som sådan den nyfikenhet hon åstadkom
bland alla passagerare.

Sedan miss Brown, efter många öfverläggningar med andra, öfver Marys
svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady S.
i allas ögon den prägel af öfverlägsenhet, som nyfikenheten så ofta
tillegnar dem, den hedrar med sin uppmärksamhet.




                                  II
                              ABBEY-HALL


I närheten af Liverpool ligger det ståtliga Abbey-Hall, tillhörande lord
Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden är omgifven af en sorgfälligt vårdad
park, vittnande om hög ålder. Utanför densamma ligga eleganta farms och
rika fält; sjelfva herrgården, som är mycket stor, är omgifven af en hög
stenmur och vid den tunga jernporten, som öppnas för besökande, ligger
ett litet kapell, som nu användes till boning för portvakten. Ofvanför
dörren synes en ännu icke fullkomligt utplånad fresco-målning,
föreställande den heliga jungfrun, som uppenbarar sig i skyn för några
på knä bedjande munkar. Parken bär en dyster och föråldrad prägel;
slottet är en mossbelupen, tvåvånings gråstens byggnad, med stora i de
sekelgamla murarne oregelbundet infattade fönster; två torn höja sig vid
hvardera ändan och öfverst på dem resa sig jernkors, vittnande om den
tid då detta slott varit ett kloster. Den tunga dörren var af massivt
jern och förde tanken tillbaka till tider, då den för de arma qvinnor
som dvaldes derinne, ofta blott öppnades för att föra dem från grafven
ofvan, till grafven under jord.

Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framför en antik
marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden var
en man af omkring femtio år; hans profil hade kunnat tjena en
bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga ögon stämde illa
öfverens med det silfverhvita håret, som knappast mera betäckte hjessan.
Hans klädsel var oklanderlig och bar prägeln af den äkta gentlemannen,
som hedrar sitt eget sällskap lika mycket som andras. Klockan var sju;
och rummet, upplyst af endast några få ljus, hade ett dystert utseende;
på ett litet bord invid lorden brunno två vaxljus uti en fint arbetad
stake med blå skärm. Lord Suffridge höll en bok i handen, men hans
tankar voro synbarligen långt borta, hvilket syntes af den stirrande
blick, han riktade mot ett af rummets mörka hörn. Plötsligt tycktes han
vakna ur sina drömmar, reste sig häftigt upp samt började med oroliga
steg mäta det stora rummet. Vid hvarje af dessa steg hördes ett doft
återljud från väggarne och de ord, han utan sammanhang yttrade, genljödo
hemskt omkring honom.

-- Hvad jag saknar henne! utbrast han, förande handen öfver pannan och
den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten är allt, hvad jag för min
ålderdom vunnit; ... gift, åter gift och ännu engång gift och dock
ensam!

Han gjorde åter flere slag i rummet, fördjupad i sina dystra tankar.
Småningom öfvergick hans ansigtsuttryck nästan till förtviflan; han
kastade sig uti den stora länstolen, med hufvudet tillbakalutadt, och
hans bittra skratt tycktes liksom söka ett gensvar i den storm som
hemskt hven genom fönstren.

Till hvad har jag kommit efter att hela mitt lif hafva sökt lyckan? Tre
gånger har jag genom äktenskapet trott mig finna henne och lika ofta ha
mina förhoppningar blifvit svikna; en son hade jag ock, men honom ryckte
döden ur mina armar, och den enda, som återstår af dem, som stodo mig
närmast, är långt ifrån att uppfylla de förhoppningar jag ställt på
henne; vi förstå ej hvarandra och dock är hon mig så kär; hennes
oböjliga sinne påminner mig om mitt eget, men jag känner, att hon eger
det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast tro på allt
godt. Hon är mig öfverlägsen och dock är hon mitt eget barn; denna tanke
är olidlig, men hon måste lyda mig; kan jag ej på annat sätt försona
hvad jag brutit, så skall det åtminstone ske genom att kufva en själ,
som är lika oböjlig som min egen. Hon måste blifva hans hustru, annars
skall jag få ingen ro för hämdens vreda makter ...

Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt
djupare förskräckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag vet ej
hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare tider allt
jemt känt någonting liknande fruktan; om natten vaknar jag plötsligt,
gripen af fasa; flere gånger har jag drömt, huru jag springer efter min
Lucy, men att hon sväfvande undflyr mig tills jag vanmäktig faller till
jorden, då jag hör en röst, ja den rösten som jag mest af alla bäfvar
för, ropa till mig: "Ingen försoning kan utplåna det förflutna;" en
isande kyla genombäfvar mig; och jag vaknar. Förr har jag aldrig trott
på någonting så dåraktigt som drömmar, men tanken kan man ej betvinga
och nu har jag icke längre Lucy här, som med sin englalika röst lugnar
min oro. Jag gaf vika för hennes önskan att få tillbringa ett år hos sin
gudmor i Amerika; ja väl -- men härnäst måste hon vika för min vilja.
Men om Lucy icke mera skulle återkomma? nej, omöjligt! Hon är visst rik
nog, sedan jag lemnade hennes möderne-arf i hennes händer ... men nej,
det kan hon icke göra, så hårdt kan jag ej blifva straffad och så mycket
kan hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den måhända bref
om hennes återkomst. Jag emotser denna stund både med längtan och
förskräckelse, ty jag anar att svåra strider förestå mig.

Vid de sista orden hördes på afstånd rullandet af en vagn som snart
stannade. Lord Suffridge reste sig häftigt, men återsjönk snart på sin
plats. Hans båda händer omfattade krampaktigt stolen; ögonen riktades
emot dörren; han vågade ej andas, ej röra sig. Några minuter förflöto
sålunda, hvarefter dörren öppnades och en gammal trotjenare inträdde,
som anmälte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu ankommit och
önskade att få träffa lorden.

En suck ur lordens bröst lät ana ett sviket hopp, men när han svarade
att baroneten var välkommen, hade hans ansigte samt hela hans sätt
antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utsträckta armar
och ett utrop af glädje, som han tog ett steg emot sin gäst.

Några ord om sir Edvard äro här nödvändiga, förrän vi förklara ändamålet
med hans besök. Han var stor och väl vext; och hans ansigte hade
någonting nobelt och intagande; hans ögon hade ett godt uttryck och
kring munnen spelade ett vemodigt leende, då den ej uttryckte förakt
eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man känna sig frestad att
anse honom för en särdeles god och hederlig menniska, ehuru något
inskränkt på förståndets vägnar. Men ju längre man såg och ju mera man
var tillsammans med honom, desto mera klart framstod hans dubbla
karakter, hvilken var en blandning af de mest låga känslor i förening
med en vana att uttala upphöjdare grundsatser. Sjelf ansåg han sig för
en framstående man, men hans handlingar bildade en skarp motsats
härtill.

Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han förlorat sin fader,
som fallit ett offer för en okänd mördares hand, hvarefter han uppvext,
vårdad af en alltför svag och olycklig moder, utan att några band lades
på hans sinnes vildhet. Redan för halftannat år sedan hade lord
Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru han mer än väl
visste, att hon icke hyste någon ömhet för denne sin blifvande make. Men
i denna fråga skulle inga böner förmå lorden till eftergift, dessutom
hade Lucy ett för stolt sinne för att knäböja ens för sin fader.

Med ett utseende af liflig glädje kastade sig sir Edvard uti sin
tillkommande svärfars armar och utropade "Jag kan ej säga, huru glad jag
känner mig att få återse eder, mylord, och huru högt jag uppskattar
lyckan att ha rönt ett sådant emottagande från eder sida. Men jag erfor
nyligen den smärtsamma nyheten att min dyra fästmö ännu ej återkommit;
när väntar ni henne, mylord?

-- Innan jag svarar, måste jag bedja dig, min bäste Edvard, taga plats,
svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de båda männen satt sig
ned, fortfor han: -- Jag kan icke med säkerhet bestämma, när min Lucy
återkommer, emedan hennes hemresa är beroende af många omständigheter,
framför allt af passande ressällskap, men längre än en månad torde vi ej
behöfva vänta på henne.

-- En månad! utropade Edvard; ännu en hel evighet efter denna långa
pröfningstid, som varit mig så svår att uthärda; hade ej den ljufvaste
framtid lett emot mig och hade ej min älskade Lucys förbud att uppsöka
henne före hennes återkomst qvarhållit mig, skulle jag längesedan styrt
min kosa till det land, som innesluter hela min framtid.

Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mörkt
uttryck.

-- Har hon förbjudit dig att återse henne före hennes hemkomst?
besynnerligt, mycket besynnerligt ...

-- Hvad finner ni, mylord, för besynnerligt häruti? afbröt honom sir
Edvard, som med synbar oro följt lordens ansigtsspel. Ingenting, min
gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig tanke, som ett
ögonblick fick rum inom mig. Jag förmodar att det blott varit en
försigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin tid på
resor och du sålunda kunnat få resa förgäfves utan att träffa dem hemma.

Denna förklaring var visserligen ganska sökt, men tycktes dock
fullkomligt tillfredsställa Edvard, som på sin blifvande svärfaders
fråga, huru lång tid han ämnade skänka honom, svarade, att han gerna
skulle tillbringa några dagar på Abbey-Hall, för att med lorden hinna
tala angående framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle trotjenare
trädde in, och erhöll befallning att iordningställa den röda kammaren i
öfre våningen; denna förklarades dock icke vara uti det skick att den
kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet annat rum fanns att
tillgå för denna natt än "gröna kammaren" i samma våning. Då detta rum
nämndes, bleknade lorden åter.

-- Det är denna kammare, som Lucy har så kär och mest uppehåller sig
uti; och ehuru jag för min del ej just tycker om det, låter jag dock
hålla den, liksom min dotters öfriga våning, i ordning. Det är en liten
nyck hos henne, som jag ej vill sätta mig emot. Rummet är icke beqvämt,
men för en natt hoppas jag, du ursäktar mig, då din ankomst var så
oväntad.

-- Min bäste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt kärt, sedan jag
hört, att min fästmö har en skild förkärlek derför, svarade Edvard
hvarefter den gamle Anders gick ut för att verkställa den honom gifna
befallningen; uti hela hans väsende kunde man dock tydligt läsa ett
slags ovilja, eller någonting liknande förargelse öfver det honom gifna
uppdraget.

-- Hvad har han här att göra? mumlade han för sig sjelf, och jag som
icke hade något annat rum i ordning ... men nu är det för sent ... och
detta rum, som Mylady håller så kärt, skall nu under hennes frånvaro
bebos! Hvad jag kan vara uppbragt på mig sjelf! Huru skall jag kunna
möta Myladys blick, när hon ser på mig med sina stora blå ögon och mild
som en engel säger: -- Anders, hvarför har du låtit någon bo uti det
rum, som jag mest älskade? När hon talar så der, så önskade jag, att hon
någon gång blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon aldrig! Alltid
är hon mild, blott när hon hör en osanning eller får veta af en sådan,
blir hon helt röd i ansigtet; hennes ögon tåras af smärta och den
medlidsamma blick hvarmed hon då betraktar den felande, kommer honom att
känna sig förkrossad af sitt eget samvetes förebråelse. Huru skulle jag
ej längta efter hennes återkomst, om ej detta giftermål med sir Edvard
skulle komma i fråga! Nej, jag kan ej fördraga honom, och det kan Mylady
ej heller, fastän hon kan beherrska sin motvilja, men förställa sig, det
kan den engeln aldrig!

Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han ur
ett skåp framtagit flere nycklar, tändt ett ljus, som han satt i en
lykta, begaf han sig ut i den långa korridoren, der han stannade utanför
en dörr, på hvilken han knackade. En röst inifrån bad honom stiga in,
efter att först hafva gjort sig underrättad om hvem det var. Uti ett
litet nätt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i soffan, framför ett
sybord och stickade på sin strumpa.

-- En stor nyhet, mrs Johns, började Anders, men icke sådan vi önska;
sir Edvard är här och skall tillbringa denna natt i gröna kammaren.

-- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande sina ögon från arbetet
och aftagande sina glasögon; aldrig kan det vara möjligt, att baroneten
skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat skrämma mig.

-- Nej, bästa mrs Johns, intet skämt kommer nu tyvärr i fråga. Det är
visst mitt fel, men intet annat rum var så i ordning att det kunde
begagnas till sofrum, och baroneten kom öfver oss liksom från skyarne.

-- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att ställa så till.
Men sålunda går det, när jag är sjuk och icke kan ha tillsyn öfver allt;
nog skulle jag alltid hållit ett rum i beredskap för oförutsedda
händelser. Och baroneten skall nu sofva i den säng der Myladys mor, Gud
vare hennes själ nådig! ... uppgaf sin anda? Nej, det är omöjligt!

-- Nu är det ej längre tid att oroa sig häröfver, ty vi måste ställa
allt i ordning för den blifvande arftagaren och Lady Lucys fästman ...
nej, jag har svårt att få dessa ord öfver mina läppar. En sådan man åt
denna engel! ... det är synd och skam att lorden skulle gifva sitt löfte
utan Myladys samtycke, men vi känna den gamle herren och veta att det
som engång är sagdt, det är sagdt, och icke en bokstaf deruti får
ändras. Vill ni icke derföre, mrs Johns, vara god och kalla på eder
qvinliga bataljon och gifva dem de förhållningsordres, som jag ej
begriper mig på? Jag går emellertid på förhand till gröna kammaren och
ställer undan Myladys saker, som hon visst icke önskar att sir
Glithingham skall få röra.

-- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan få ur mitt hufvud att Anders
handlat mycket oförnuftigt och att man vid hans ålder borde hafva litet
mera omtanke och icke så der ...

-- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej höra på mera, men sednare skall
jag komma tillbaka, då ni kan blifva i tillfälle att få afsluta er
vackra predikan, hvars början gifver mig en aning om fortsättningen och
slutet. Jag måste nu gå att se efter qvällsvardens servering, ty tiden
brådskar.

Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund förblef
sittande med händerna i kors, försänkt i djupa tankar. Småningom började
orden åter bana sig en väg öfver hennes läppar: -- Skall någonting
blifva gjordt med omsorg, så måste man nödvändigt sjelf vara med, eljest
uträttas ingenting med förstånd. Fast Anders är en bra karl, så är han
dock blott en karl, och han förstår sig ej det minsta på sådant. Men nu
försummar jag mig ... hvarpå hon häftigt ringde på en klocksträng, som
hängde öfver soffan. -- Jag är mycket ledsen, fortfor hon, och kunde jag
blott gå, så skulle jag nog hitta på någon utväg, men den förargliga
gikten har alldeles förlamat mig. Hvad skall Mylady säga när hon kommer
hem? Hennes egen mors rum! Stackars barn! Man kunde nästan tro att hon
anar till alla de suckar och tårar, som uppstigit från denna sjukbädd!

Medan hon ännu talade, inträdde, den ena efter den andra, sju stycken
tjensteflickor hvilkas utseende och klädsel vittnade om deras olika
tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med en
befallande och öfverlägsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets närvaro
alltid påtog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika sträng som hon
var omtyckt, hvilket i hennes ställning är någonting ganska sällsynt.

-- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den ädle baroneten
sir Edvard Glithingham har anländt och mr Black väntar eder i gröna
kammaren för att ställa den i ordning till hans emottagande. Jane, här
är nyckeln till linneskåpet, tag fram, ur afdelningen för förnämare
gäster, lakanen och örongottsvaren n:o 3 och tvenne handdukar med rosor
och vindrufvor i bården, också n:o 3. -- Medan hon ännu talade, hade hon
ur en stor korg på bordet framtagit en nyckel, den hon räckte åt Jane:
-- Akta elden! Man kan aldrig vara nog försigtig med den.

Jane neg och nickade till tecken att hon hade förstått, samt ilade ut.

-- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora lådan
och sätta dem i silfverstakarne, som redan stå i rummet, samt för resten
ställa allt på sin plats; glöm ej dricksvattnet och tändstickorna; i
morgon skall du i god tid se till, att röda kammaren blir eldad och
ställd i ordning, ty baroneten skall då flytta dit. Ni andra, Bab och
Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder till gröna kammaren
och der afvakta mr Blacks befallningar. Gån nu, mina barn!

-- Och jag, hvad skall väl jag göra? sade en sakta röst. -- Du, Alice
lilla, har också någonting, som du måste uträtta, du skall öfver allt se
efter om några af Myladys saker ligga framme, mr Black skall visst lägga
dem undan, men aldrig kan man i sådana fall lita på en karl; sedan skall
du vackert lägga dem i ordning i någon tom byrå i Myladys rum. Du är
Myladys kammarjungfru, och får derföre detta förtroendeuppdrag.

-- Goda mrs Johns, törs jag fråga hvarföre baroneten just skall få bebo
Myladys älsklingsrum, då så många andra finnas här på slottet och Mylady
icke gerna vill att någon skall beträda det? Det är ju blott ni mrs
Johns, mr Black och jag, som hafva tillstånd att få störa henne, då hon
ibland för långa stunder instänger sig uti detsamma.

-- Det vet jag nog, men med en fästman är det helt annat, ty honom unnar
man gerna det bästa, och dessutom så är det Mylord som bestämt det och
honom måste man lyda. Gå nu, min snälla Alice, och visa att du kan göra
heder åt ditt kön, genom att snabbt och väl uträtta hvad jag sagt.

-- Det kan ni lita på, mrs Johns, allt som rör Mylady uträttar jag
mycket fortare och bättre än annat; jag skall skynda mig!

-- Kom sedan hit tillbaka, kära barn, det är så trefligt, när du är här
och håller mig sällskap, ty mr Black, som eljest brukar läsa för mig,
har mycket att göra i qväll. Hon gaf den unga flickan ett tecken att
aflägsna sig och snart hörde man hennes lätta steg genomila den långa
korridoren.

Sednare på qvällen hade mrs Johns den glädjen att se gamle Anders stiga
in till henne, och länge sutto de gamla och talade om fordna gemensamt
upplefda minnen.

Ungefär vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med dörren
till sängkammaren öppen. Detta rum var upplyst af flere i kronan
brinnande ljus, utom andra som öfverallt voro upptända så att icke en
enda vrå var skum. På skrifbordet, framför hvilket lorden hade tagit
plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans fötter låg en stor
Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmärksamt följde sin herres
rörelser. Lorden satt och skref; pannan låg i djupa veck och hans mun
var krampaktigt sluten. Emellanåt såg han upp från sitt arbete och
kastade en misstrogen blick mot sängkammardörren, hvarvid äfven hunden
oroligt blickade åt samma håll. Länge satt lorden så och skref, och allt
starkare blef derunder det uttryck af bäfvan och tilltagande skygghet
hvarmed han såg omkring sig. Men vi lemna honom vid hans arbete för att
kasta en blick uti gröna kammaren, Lady Suffridges älsklingsrum, som nu
upptogs af hennes föga älskvärde fästman.

Hvarmed var väl han sysselsatt? Jo, han låg försänkt i en tung och djup
sömn, hvarom de ljudliga och föga poetiska snarkningar, som regelbundet
hördes bakom de tunga sidenförhängena kring hans säng, aflade ett
ojäfaktigt vittnesbörd.

Sjelfva rummet var möbleradt i gammaldags smak och väggarne beklädda med
mörkgrönt damast, med förgyllda panelningar. Taket, liksom dörrarne
pryddes af storartade målningar. I taket såg man Gud Fader sittande på
en thron omgifven af englar, som flögo omkring, blåsande i basuner. På
en af dörrarne syntes en mängd ansigten, hvilka voro liksom förklarade
af det sken som utgick från höjden, och vid deras skuldror voro vingar
fästade, större och mindre, allt efter den olika höjd de hade nått. På
den motsatta dörren trängdes en massa förfärade anleten, hvilka med fasa
sågo dit upp; och dessa varelser, hvilka voro utrustade med horn och
långa klor, fasthöllo sig af alla krafter vid jorden. På den tredje
dörren, emellan de båda andra, såg man en prelat i påfve-skrud; i den
ena handen höll han en ofantlig nyckel hörande förmodligen till
himmelrikets portar; denna höll han utsträckt mot den sida der de
förklarade befunno sig, medan han åt de andra gjorde en afvisande
åtbörd. Alla dessa i sammanhang med hvarandra stående taflor, voro
konstnärligt utförda samt buro prägeln af katholicism och vittnade om,
att klostret varit rikt och inom sina murar slutit stora förmågor, som
för konsten blifvit förlorade; osäkert är, om de derföre blifvit vunna
för himlen. Men låtom oss hoppas att den goda viljan tynger i Guds
vågskål, samt att ett lif af bön och försakelse har någon betydelse i
den stund då hjertats hemligaste känslor skola komma i dagen.

För öfrigt hade rummet intet anmärkningsvärdt. Ett stort skrifbord,
hvilket liksom alla de öfriga möblerna var af förgylldt träd, en
gammalmodig säng, en högkarmad soffa och några stolar, var allt hvad det
innehöll. Invid detsamma låg ett litet toilettrum, hvilket gjorde att
det icke så mycket påminte om sin egenskap af sofrum.

Men låtom oss för en tid lemna Abbey-Halls innevånare och återvända till
vår gamla bekantskap, Lady S., som nu anlände till Liverpool.




                                 III
                     TVENNE SVIKNA FÖRHOPPNINGAR


Att det fruntimmer, som på ångbåten väckte så mycket intresse, icke var
någon annan än Lucy, lord Suffridges enda dotter, arftagerska till
Abbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina läsare
tvifvelsutan redan gissat.

För att kunna förklara många egenheter uti hennes karakter, hvilka
eljest kunna synas alltför öfverdrifna, måste vi gå tillbaka till hennes
tidigare lif.

Hon var lord Suffridges enda barn, med hans första hustru, den älskvärda
Lady Lucy, hvars namn hon äfven i dopet erhållit. Om lord Suffridges
ungdom hade berättats många underliga saker, nu nästan glömda. Ofta
inträffar det att förflutna händelser småningom försvinna i det dunkla
framfarna, och endast qvarlefva uti några äldre personers minne,
derifrån de dock ibland, likt från grafven uppstående vålnader,
plötsligt framstiga i dagen, för att störa både dödas och lefvandes ro.

Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig, och
att denne då hotat göra honom arflös, samt att sonen det oaktadt flytt
från hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han älskade,
hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin kärlek,
berättade man, hade han förföljt föremålet för densamma, som mycket
hastigt blifvit enka, och med sin späda son nödgats gömma sig undan
honom. Nästan samtidigt härmed förlorade han sin fader och blef till
allas öfverraskning -- herre till Abbey-Hall.

Några månader efter det han tillträdt denna besittning, gifte han sig
med lord Earlys sköna dotter, som blef en älskvärd värdinna uti hans
hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemödanden att
sprida glädje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra hans
dystra lynne, som var oöfvervinneligt. Mången gång utbröt det tillochmed
i anfall liknande vansinne, och då vakade hans hustru, med de trogne
tjenarne Anders Black och mrs Johns, långa veckor vid den sjukes säng.
En gång då hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade hon blifvit så
uppskrämd -- om det sedan var af hans ord, eller vilda uppförande,
känner man ej -- att hon häftigt insjuknade. Innan hon föll uti den
svåra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad hon att ingen
annan än mrs Johns och Black, som äfven vårdade lorden, skulle få sköta
henne, och för att de måtte kunna härda ut dermed, lät hon dem föra sig
till det rum som låg närmast till hennes makes. Men då de trogna
tjenarene märkte att den enas yrsel försämrade den andras, återförde de
den medvetslösa Ladyn till den gröna kammaren i öfre våningen, förenad
med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras tillgifvenhet kände inga
gränsor och deras sorg var derföre djup då de sågo sin älskade matmoder
dö uti deras armar.

När lord Suffridge ändtligen tillfrisknade från sin svåra sjukdom, som
var det häftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vågade man ej
på länge meddela honom detta hårda slag. Emellertid hvilade Lady Lucy
redan se'n länge uti den praktfulla familjegrafven som prydde
Abbey-Halls kyrkogård. Åt lorden sade man att hon rest bort, och att hon
snart skulle återkomma, men för att lugna det raseri, hvaruti denna
underrättelse försatte honom, blefvo de tvungna att säga ut hela den
hårda sanningen. Han åhörde den lugnt och hans första tanke var att taga
reda på, om begrafvningen varit ståtlig, och hans andra, att utforska
hvad hans sjukvaktare möjligen kunnat uppsnappa om hans förflutna lif.
Men allt hvad han under sin yrsel talat, hade varit dunkelt, och intet
namn hade derunder undfallit honom; blott afbrutna ord hade låtit dem
ana att han dolde någon dyster hemlighet inom sig. Man lät honom
åtminstone förblifva i denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta
beslutet att aldrig släppa de begge tjenarne ifrån sig, ty han kunde
säkrast räkna på deras tystlåtenhet, då han hade dem under sin uppsigt
på det aflägsna slottet.

Mången afton sutto dock hofmästaren och mrs Johns under ifriga
rådplägningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna hans
tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestämt sig för det sednare, om icke
den lilla sjuåriga Lucy, som af sin döende moder blifvit anförtrodd i
deras vård, på dem hade utöfvat en stark dragningskraft. De beslöto
således att för barnets skull stadna qvar, emedan de ej vågade lemna
henne ensam, med den till hälften vansinnige fadren. Länge kände lord
Suffridge liksom en viss afsky för det moderlösa barnet, som emellertid
inom de dystra murarne och de sekelgamla trädens skugga, utvecklade sig
till en frisk och glad blomma. Omhuldad af de båda trotjenarnes
kärleksfulla vård, uppfostrad utan någon gifven plan, uppvexte hon fri,
utan sorger, och utan någon aning om att det kunnat vara annorlunda. För
sin fader erfor hon städse en viss rädsla och var alltid i hans närvaro
tyst och lydig; detta lade dock intet tvång på hennes lif, ty hon såg
honom endast några minuter under dagens lopp, då hon fick komma och
kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhållen tillåtelse att
aflägsna sig, skyndsamt försvann genom dörren, der någon af hennes gamla
vänner alltid väntade på henne. Blott ett enda annat barn fanns på
slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan gjort i
mrs Johns rum. Hon var dotter till den första Ladyns fordna
kammarjungfru, och det leende barnaansigtet hade en sådan tjusning på
Lucy, att man slutligen ej kunde uttänka något hårdare straff, än att på
en hel dag ej låta henne få se Alice. Lucy var tio år gammal då lord
Suffridge en dag, efter återkomsten från den första utflykt från hemmet
han företagit sedan sin hustrus död, förkunnade mrs Johns att allt på
slottet skulle ställas i ordning, emedan han snart ämnade hemföra en ny
Lady Suffridge. Detta skulle de underrätta den lilla Lucy om, samt
tillika lära henne att kalla sin nya styfmoder mamma.

När de båda trogna tjenarne efter att ha hört denna nyhet, lemnade
lordens rum, sågo de förskräckta på hvarandra. Black följde mrs Johns
tätt i spåren, då hon med brådskande steg ilade upp till sitt rum; väl
anlända dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra under ljudlös
tystnad, hvilken slutligen bröts af Black i det han sade:

-- Hvad tänker ni härom?

-- Hvad jag tänker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att vi
aldrig hade tänkt oss möjligheten att lorden ännu engång skulle företaga
sig någonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady Lucys plats!
och som jag skall måsta niga för; nej, det gör jag då bestämdt icke. Jag
kan lefva ett oberoende och bekymmerslöst lif och lemnar derföre utan
vidare detta hus. Ni, mr Black, kan göra hvad ni behagar, men jag
stannar icke qvar.

Black närmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade mildt:

-- Tror ni, mrs Johns, att jag känner mig tillfreds vid tanken att lyda
under en annan matmoder än Lady Lucys dotter; ty det har alltid varit
mitt hopp att lefva så länge att jag finge se det lilla englabarnet
såsom min värdinna; men nu lemnar jag huset mindre än någonsin, ty Lucy
behöfver oss bättre än förr. Hvad skall det blifva af det stackars
barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty af en styfmoder har
man litet att hoppas. Och skulle vi väl nu glömma hvad den andra vid sin
död bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns, hafva hjerta att lemna det
arma barnet, så länge vi kunna vara henne nyttiga. Gud och den älskade
Lady Lucy se ned ifrån himmelen och vilja att vi skola vårda barnet, som
vore det vårt eget. Endast döden kan rycka oss från den plats vi här
hafva intagit, icke sant, mrs Johns? Hade jag icke uti min ungdom begått
den dumheten att gifta mig med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns,
var enka, och hade jag ej varit så gammal då hon dog och lemnade mig
ensam utan barn att sörja för, så skulle jag för längesedan sagt till
eder:

-- Mrs Johns, låtom oss blifva man och hustru, och sålunda i kärlek vara
far och mor för den unga Lucy, men nu ...

-- Är det för sent, slutade mrs Johns, och blickade på Anders med ett
par ännu lifliga och vackra ögon, och Anders såg helt lycklig ut vid den
tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt fått ett
jakande svar.

-- Nå, huru är det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?

-- Ack, så den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tår som långsamt
rullade ned för kinden. Ehuru det nu är för sent att begå en sådan
galenskap som att gifta sig, så vilja vi dock besluta att aldrig
öfvergifva vårt gemensamma verk. Så länge Lucy behöfver oss, skola vi
icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru icke skulle ha
gjort det, skola vi äfven nu som gamla, goda vänner ständigt följas åt.

-- Tack, min länge älskade, trogna vän Jenny! Efter att hafva sagt dessa
ord, rodnade han öfver sin djerfhet och kysste hennes magra hand, för
att dölja den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom.

Mrs Johns åter, tycktes en stund hafva förflyttat sig tillbaka till sin
ungdom och brast ut i en konvulsivisk gråt, sannolikt för det
möjligheten att blifva lycklig, hade för sent inträffat. Anders, som
mera än någonting annat fruktade för att visa sina tårar, afbröt det
rörande uppträdet: -- Nej, nu måste jag skynda mig till vårt älskade
barn för att lära henne säga det rysliga ordet; måhända faller det
Lorden i morgon in att fråga om hon vet det och då kunde hon dyrt få
plikta för vår försummelse.

-- Ni har rätt, Anders, sade mrs Johns, ännu svagt snyftande; gå ni
förut, jag kommer snart efter.

De båda gamla hade ständigt lärt Lucy att hennes moder var i himlen och
icke kunde återkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde få en
moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu för dem
ett mycket svårt arbete att med ens förklara för henne det en ny moder
skulle uppstå, som hon måste mycket hålla af. Det var långtifrån med
glädje och öfvertygelse som de gamla meddelade henne detta, och liksom
instinktmässigt stretade äfven hon emot all lärdom uti detta afseende.
Sedan hon en stund helt tåligt lyssnat härtill, brukade hon lugnt fråga:
-- Hvarföre skall det nu med ens vara så? Jenny och Anders ha ju ofta
sagt att jag aldrig skall säga något, som jag ej begriper och nu viljen
j att jag skall förstå att, ehuru min mamma är död och icke mera kan
lefva, jag dock skall hafva en mamma, som kommer hit och som lefver?
Anders och Jenny brukade då helt rådvilla se på hvarandra.

Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat ytterligare
befallningar om anordningarne för emottagandet af den nya värdinnan, som
han efter en månad skulle ditföra. Lady Lucys våning skulle putsas upp,
ehuru ingenting der behöfde ändras; lyckligtvis fick gröna kammaren
lemnas orörd, emedan den ej hörde till Myladys rum, utan utgjorde ett af
de många gästrum som slottet hade att bjuda på. Detta rum höllo de begge
gamla trotjenarene heligt och de sörjde nog för att ingen fick bebo det.
För Lucy var det välbekant, liksom de målningar som prydde detsamma, dem
mrs Johns ofta förklarat för henne, dervid hon dock sällan underlät att
tillägga, att det blott var en styggelse af menniskorna att framställa
Gud med stort skägg och blå mantel samt påfven med nycklarne till
himlens portar. Detta rum hade blifvit Lucy kärt och der älskade hon att
tillbringa långa timmar, endera alldeles allena eller i sällskap med
Alice, då de begge lyssnade till gamla Jennys berättelser om modrens
död, om Guds nåd och rättvisa samt om påfvens oförskämdhet att tro sig
vara en så helig man, ehuru han ej var annat än en skamfläck för
kristenheten. Lucys lynne var mycket stämdt för religionen och det var
underbart att se huru allt nytt, hon i detta ämne fick höra, gaf hennes
barnsliga tankar sysselsättning, och huru ofta för hennes ålder
öfverraskande anmärkningar förvånade hennes gamla lärare och lärarinna.

En månad hade förflutit, sedan lord Suffridges afresa, när ett bref från
honom anlände till mr Black, deruti denne underrättades att de efter en
vecka finge invänta sitt herrskap. Allt var i ordning, och nu voro de
gamla ifrigt sysselsatta att ställa så till, att Lucy skulle göra ett
godt intryck på sin styfmoder. Huru många timmar hade ej de båda gamla
tillbragt under allvarsamma rådplägningar om hurudana kläder de skulle
låta göra åt den lilla flickan; Myladys gamla garderob hade blifvit
framdragen och bland hennes klädningar och spetsar hade man utvalt dem
som bäst ansågos passa för Lucy. Nu voro alla i ordning att emottaga
sitt väntade herrskap; betjenterne stodo iklädde sina galadrägter; mr
Black hade prydt sina gamla vador med ett par silkesstrumpor, sina skor
med stålspännen; resten af kostymen utgjordes af svarta sammets
knäbyxor, rock af samma tyg, samt hvit väst och halsduk. Mrs Johns hade
påtagit sin svarta sidenklädning och hvita tyllmössa samt höll vid
handen den lilla Lucy, hvars blonda lockar nedföllo på en bländande hvit
hals. Henne hade de klädt uti en blå sammetsklädning med bred spets i
kanten och korta genombrutna strumpor, som läto se ett par präktiga om
helsa och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda
mrs Johns ögon hvilade ömsom med stolthet på det älskade barnet ömsom på
den ståtligt utstyrde Anders.

De hade icke väntat länge, innan de sågo en vagn rulla längs den stora
alléen och stadna vid porten. Betjenterne ilade på en vink af Anders de
kommande till mötes, men han sjelf gick med en viss stolthet ned för de
få trappstegen till gården och anlände just i rättan tid för att hjelpa
ut lord Suffridge, som efter en kort helsning i sin tur hjelpte sin unga
maka att stiga ned. Han bjöd henne med mycken högtidlighet armen och
presenterade mr Black, som bugade sig just så mycket som tillfället
tvingade honom att göra. Kommen uppför trappan, tog lord Suffridge utan
att skänka Lucy eller mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, förde
den till sina läppar och sade:

-- Ett hjertligt och innerligt välkommen, min dyra Lady Suffridge! detta
är nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna trefnad. Nu
blef han varse mrs Johns som med Lucy hade närmat sig och tillade: --
Här får jag presentera min dotter Lucy och den förträffliga mrs Johns.
Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men man såg att hon gjorde det
med fruktan. Lady Elvine omslöt henne i sina armar, blickade henne sedan
in i ansigtet och sade:

-- Älskade barn, jag kommer visst att hålla mycket af dig, ty du ser så
snäll ut! Derpå räckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag har
hört, att ni för det kära barnet varit en annan moder; nu få vi
tillsammans dela lyckan att uppfostra henne. Dessa få ord voro nog för
att komma den lilla Lucy att vänligt se upp till sin nya moder, slå sina
armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna kalla dig
mamma, ehuru det först kändes så svårt".

Mrs Johns och Black, som äfven hade hört Lady Elvines ord, ljusnade
hastigt upp, deras långa och missnöjda ansigten öfvergjötos af ett
glädjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade
allt blifvit gjordt med en viss ceremoniös etikett, men nu blef det med
ens annat af, och endast lorden tycktes med otålighet afvakta slutet på
en scen som, i hans tycke, alltför länge uppehöll dem vid den öppna
dörren till salongen.

När Elvine fått af sig sina öfverplagg, tog hon sin mans arm, räckte den
högra handen åt Lucy som fick följa med, och sålunda gjorde den unga
värdinnan sitt första inträde uti det hus, der hennes ankomst med så
mycken fruktan blifvit emotsedd.

Lord Suffridge förde henne med samma högtidlighet till en soffa i den
ståtliga och väl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt taga huset
i besittning och komma ihåg att allt der stod till hennes disposition.
Elvine tryckte med rörd tacksamhet hans hand och drog Lucy närmare till
sig samt kysste henne med värme. När hon gjorde det, syntes en rynkning
på lordens panna och han anmärkte att tiden nu vore inne att skicka Lucy
till sängs. Elvine kastade en bedjande blick på sin man, som tillade att
det nog fanns tillräckligt många dagar och aftnar qvar och att man ej
behöfde störa barnets vanor.

Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar kring
hennes hals och började bittert gråta.

-- Hvarföre gråter du, Lucy? frågade Elvine sakta:

-- För att jag är så lycklig i afton.

-- Elvine, skäm ej bort barnet, jag kan ej fördraga tårar och pjunk; kom
nu barn och kyss min hand och gå sedan och lägg dig.

Lucy tycktes vara ännu mera rädd än förr för sin fader, samt lydde
darrande och återhållande sina tårar och ilade derefter, utan att se sig
tillbaka, till dörren, öppnade den häftigt och först sedan hon åter
befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk gråt. Mrs
Johns som sällan sett Lucy gråta, undrade hvad som händt, men fick blott
veta "att mamma var så god och att hon var så rädd för pappa".

Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då
hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors tid
vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan fått
ett jakande svar.

Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen i
barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes
middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit uppfostrad
med fåfänga, men egde ett godt hjerta.

Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med omätlig
glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den högsta lycka
hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och rikedom. En dålig
uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och
dertill kan man räkna den friskhet som ungdomen eger uti sina
föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek och lättsinne kunna lätt
bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en längtan
qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten
bortplockar derifrån ända till den sista förhoppningens blomma. Den
första tiden efter denna underrättelse befann sig Elvine liksom uti en
glädjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva
förvridit hjernan på den dystre, högmodige lorden och det redan vid
första anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan
var ett barn, allt detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då
lord Suffridge återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen,
då hon ej af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta
klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att ett
slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När hennes
fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust,
ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa stunder sitta
framför spegeln och göra moderliga miner och hålla förmaningar för sin
blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu ej hade sett. Detta
förklarar den glädje hon erfor, då hon första gången hörde barnet kalla
henne "mamma".

Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens hjertliga
helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara länge, ty allt
dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart vågade Elvine ej
mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då lorden var bortrest eller
då de händelsevis sammanträffade uti parken eller trädgården; vid dessa
liksom förstulna ögonblick skänkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid
barnet visade en sådan glädje att det framlockade tårar ur Elvines ögon.

Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy
erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå sin
man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne en
guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan han
befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade
hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset, så fruktade
han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att
frukta angående husets tjenare, men en större likhet utaf uppfostran
kunde lättare bringa ett närmande, lorden var så försigtig, att han
äfven hade ställt så till, att hans hustru icke medförde någon enda
tjenare från sitt eget hem.

Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man måste
gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad i deras
förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och ansvarsfulla
kall.

Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande lust
att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom öfver; men
Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska litteraturen, var
deremot alldeles oförmögen att vara henne behjelplig hvad den franska
angick; detta språk, som Lucy lärt sig af sin moder, talade hon
fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte
upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan på
olika karakterer utöfva en alldeles olika verkan; denna
uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn med andra
naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd.

Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja
man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de
skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat
utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken
redan som barn gjorde henne till ett föremål för hennes omgifnings
beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon
utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller
som med henne kommo i någon närmare beröring.

Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så att
säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med så stor
ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom
underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon
förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde att säga det
Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten på
olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål och franskan, som hon
grundligt kände, hade hon äfven lärt sig tyska, italienska samt
tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde på
alla dessa språk läsa de förnämsta skaldestycken och allt detta
sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en
blandning af gamla hedniska och kristna läror; uti sin karakter förenade
hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes
grundsats var att utforska allting och att icke antaga något som hon ej
från alla sidor lärt sig känna. Underbart var att hon härigenom ej
förlorat någonting af sin tro på den kristna läran, hvilket eljest
nästan alltid plägar vara fallet, då menniskan vill sätta sitt förstånd
i främsta rummet. Lucy hade studerat alla de läror som äro mest egnade
att förstöra all barnslig tillit och förtröstan på ett högre väsende, på
en frälsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera
orubblig tro än om den utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes
själ. Å andra sidan hade hon äfven med den mest enthusiastiska
begärlighet insupit alla idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde
ej begripa eller ens såsom en möjlighet tänka sig något individuelt
tvång; hon ansåg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad
angick förståndets utveckling. Liksom för alla, som hafva ett
sjelfständigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan
att uträtta någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna
nytta än skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon
ansåg sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle
erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått
gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna
lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott.

Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran
och idéer till den tid då hon första gången lemnade hemmet. Efter denna
öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren uppfatta
hennes intellektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta oss till
lordens familjelif.

Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke
kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa
till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig förening
med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk och hvars
lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en tärande sorg,
ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade bestått
uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt,
tanklöst lif, hade hon varit lycklig, fastän mera passift. Den dag då
ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan
bokstafligen säga att då hon lemnade barnkammarens sorglösa verld, hade
hon begynt att lida.

Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke i sin
omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller intresse, om
man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd att blifva
öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med den lilla Lucy.
Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne och lord Suffridge
tycktes ha anordnat allt så, att intet från den omgifvande verlden kunde
nå henne. Om man dertill lägger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad
för salongen än för ensligheten, kan man lätt fatta att Lady Elvine
Suffridge led på allt sätt och att det var bäst för henne att dö ifrån
detta lidande, som icke ens var ett smärtsamt lidande, utan endast ett
långsamt aftynande.

Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra
hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt och
egoistiskt som hans.

Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för andra
gången svikit honom.




                                  IV
                             KANSKE? ...


Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och
mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga
infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många
svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden.

Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade
fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren,
såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på
det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan
fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom
henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon
tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens
och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för
ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af
en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han
ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål,
måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru.

Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle
hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så
snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök,
märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så
lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar
Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns
lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke
allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka
det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen
efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje
maka.

Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda
företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte
fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd
att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig,
emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett
lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för
stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig
deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja;
hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt
förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva
detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta
besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången
beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en
första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången
fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda
uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det
ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas
och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti
brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades,
dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende
på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att
få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar.
Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och
det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds
skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla
dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat
vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid
att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det
fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy
alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af
första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti
henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets
omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år
gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i
hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för
gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt
kände sig dragna till henne.

Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf,
ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka
öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående
unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal
och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem
utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än
deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en
aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig
drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till
barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter
utöfvade ett menligt inflytande.

Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt annan
karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att Lucys
intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt öfver på
Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt fordna
obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot Lady Marys
bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte förmå sin man
att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet. Men i denna sak,
liksom i fråga om de antika rummens omändring, var lorden obeveklig. De
båda gamla trotjenarne stannade qvar, men småningom lyckades dock Ladyn
i sina bemödanden att inskränka deras makt, för hvilken förlust de dock
rikligen ersattes genom den kärlek de hyste för den unga Lucy och den
hon i så fullt mått återgäldade.




                                  V
                        EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR


De båda gamla började med en viss oro för familjefreden, hvilken
hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden
småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade
af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet
åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade hans hus. Dock
måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru hon visserligen
älskade ett bullrande verldslif, munterhet och rörelse, dock ej var
lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för känslighet, det tyckte
blott om att roa sig, utan att offra någonting åt känslornas lif. Tjocka
moln sammanskockade sig derunder allt mera öfver det gamla slottet; lord
Suffridge dukade åter under för nya anfall af sitt fordna raseri,
derunder Mary ej tilläts inträda uti hans rum, lika litet som att
emottaga några besök eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna
velat vårda sin sjuke fader, för hvilken hon numera hyste mindre
fruktan, sedan medvetandet om eget värde vaknat hos henne. Hon älskade
honom icke, det kunde hon ej, men hon ansåg det såsom sin skyldighet att
vårda sin lidande fader; detta tilläts henne icke och hon såg sig
tvungen att underkasta sig sina trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej
ville höra talas derom.

En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom åter
tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända skänka honom
en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin själs krafter.
Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick göra allt hvad hon behagade
utan att minsta hinder lades i vägen för hennes infall. Lorden hade
emellertid så införlifvat sig med tanken på den blifvande lyckan, att
något annat aldrig föll honom in än att det skulle blifva en son som
komme att skänkas honom, och skulle någon hafva tviflat derpå, hade han
ansett det som en dårskap. Ju närmare tiden för den väntade arfvingens
ankomst nalkades, desto större tillrustningar gjordes det för hans
emottagande. Dyrbara barnkläder förskrefvos från London, läkare
tillkallades, kyrkan iordningställdes till dopet och blott den väntade
lilla lorden saknades ännu för att allt skulle vara fullkomligt.

Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes han
derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans glädje
kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en lycklig utgång
hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han bakom dörren till den
sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första skrik. Snart uppfångade
äfven hans öra det efterlängtade ljudet och öppnande försigtigt dörren,
frågade han om gossen var stor och frisk.

Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en
flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid
hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte
hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom.

Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta
kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik att
en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen en
gosse.

Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda
uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes
födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru.

Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så förvirradt,
att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse af honom icke
kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af
sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den andra Lady Suffridge som
begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om
hennes död.

Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han småningom
återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta försigtighet som
dessa händelser fingo meddelas honom.

Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela
honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla
vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma
fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy fick
således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan
likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter sin
hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt
uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för sitt
svikna hopp.

Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva ett
underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon
beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen att
lyda henne.

En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy att
börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit att
vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore möjligt
att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och bitter den än
kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för att kunna fatta
moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och hon ville ej
tillåta sig att dömma honom.

Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke hade
han visat sig tacksam och med mindre sträng röst än vanligt sagt något
som gjorde henne stor glädje.

Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock
varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon
låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon.

De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro
invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro
begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras moders
död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid de små
värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att gerna
sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom påkallade;
men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så sorgligt att hennes
goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem.

Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud för
att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader
allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black hade
förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra vid lordens
sjukliga lynne.

När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig mr
Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila till
hennes bistånd.

Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken uti
sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans uppmärksamhet,
hon ville att han skulle se på henne.

Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade hon
med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med svarta band.
Hennes rika hår nedföll i långa, gratiösa lockar på hennes välformade
hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett som genom denna
underliga sammanställning af färger ej kunde undgå att väcka förvåning
hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara stämma, lik en stilla
susning. Det var en ballad; någon gång förut hade hon sjungit för sin
fader då hans sinnesstämning var mer än vanligt dyster, och alltid hade
hennes röst då lugnat hans oro. När hon nu började, öppnade han till
hälften sina ögon, men slöt dem genast åter och någonting liknande ett
leende aftecknade sig på hans läppar. Sången var följande:

   Uti det gamla slottet, som sköljs af Temsens våg,
   Den stolte Graham sitter, så dyster i sin håg;
   Han tänker hemska tankar, hans lif är tungt och grått
   Och gråta kan han icke, men sucka, sucka blott.

   Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
   En graf bland grafvar går jag allena här på jord,
   Af Gud är jag förskjuten, af menskor likaså,
   Ej finns ett enda hjerta, som hörs för Graham slå.

   Jag aldrig någon älskat, förutom en ... en man;
   Och honom ha de dödat -- så dyr mig var dock han,
   Så fager som en stjerna, som korpens svart hans hår,
   Hans ögon som demanter, hans själ som sol och vår.

   Och denne, som de dödat, min ende son han var,
   Af himlen ändtligt unnad för böner natt och dag
   En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qväll
   Och suckar dåft som vinden i mörka skogens tjäll.

Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och hans
kind blef hvit som snö.

-- Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du göra
mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna visa -- du
måste återtaga hvad du sjungit.

-- Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty jag
kan fortsätta och då skall du nog sjelf finna huru vacker den är.

-- Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej
kunna få mitt eget barn till lydnad? du _måste_ lyda!

-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är det
mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej lång;
lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon:

   När så lord Graham talat och sänkt sitt hufvud ned,
   Från himlen steg en vålnad och fram mot honom skred:
   O, Graham! så hon sade, hur djerfs du klaga så?
   Blott den, som kärlek gifver, kan kärlek återfå.

   Men Gud, ehuru rättvis, är äfven full af nåd,
   Han sett ditt hjertas ängslan och vändt sitt stränga råd,
   Din son du aldrig älskat förrän han rycktes hän,
   Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än!

   Vid dessa ord lord Graham, högt ropte och sprang opp:
   O vålnad, om du gäckar mig med ett svekfullt hopp,
   Min själ jag mörkret säljer, men talar sanning du,
   Så har du mina skatter och min tillbedjan nu.

   O, stolte lord! så talte den, som en engel var,
   Guds nåd med guld ej löses. Ej jag dig gäckat har.
   Du skådar här din maka, som plågad grymt af dig,
   Fann frid, då Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.

   Men då min blick såg neder från himlens ljusa sal,
   Begrät jag dina synder och dina sorgers tal.
   Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst,
   Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst.

   Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud;
   Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud.
   Gud tacka, icke henne, som, sänd af Honom, för
   Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör.

   Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår
   Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår --
   Han kommer och han slutes så varmt i faders famn,
   Och under kärlekstårar de prisa Herrans namn.

Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt hufvud
från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade i rymden,
händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida förfärligt.

-- Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var den
ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som
återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far, du har
sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka dig en
sådan, hvad skulle du då säga?

-- Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat
och hoppats förgäfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarföre
vidröra ett ämne, som du vet att är mig så smärtsamt? hvarföre?

Vid dessa ord föllo hans ögon på dottern och han fäste sig genast vid
hennes klädsel och sade tvärt:

-- Hvad är det för en drägt du iklädt dig? den skulle bättre anstå Lady
Marys salong än mitt sjukrum.

Det var första gången sedan de sista tilldragelserna som han nämnde sin
hustrus namn.

-- Åh, det är länge sedan jag för den skull behöft kläda mig! sade Lucy
suckande.

-- Du tyckes beklaga dig öfver att ej hafva fått vara tillräckligt ute i
år? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_ vilja.

-- O nej, min fader, så menade jag icke, jag ville säga någonting helt
annat dermed.

-- Hvad ville du då säga? tala ut, du vet att jag ej kan lida väntan,
sade lorden något otåligt.

-- Är din styfmoder sjuk? eller har någonting ovanligt inträffat?

 -- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade
är mycket sorgligt, men ändå tänker jag
på en sak som skänker mig stor glädje ...

-- Hvad vill det säga? hvad menar du? är min hustru ... sjuk? frågade
han något bäfvande.

-- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu är hon det ej mera
...

-- Är hon ... lorden uttalade med synbar svårighet det sista ordet ...
död?

Till svar härpå tog Lucy hans hand, kysste den ömt och gjorde med
hufvudet ett jakande tecken.

Lorden grep med begge händerna om sitt hufvud och mumlade halfhögt:

-- Den tredje! således intet hopp för mig! Nå ja, det ges personer som
äro födda under en olycklig stjerna.

Lyckligtvis förblef dessa ords betydelse dunkel för Lucy; hon tyckte att
han nu blott behöfde tröst och sade derföre:

-- Fader, tala icke så! du borde hellre falla ned på dina knän och tacka
Gud för den stora lycka Han skänker dig uti din smärta och hvilken du ej
ens känner eller kan ana.

-- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser så hemlighetsfull ut ... hvad är
det? hvilken lycka kan ännu finnas till för mig?

-- Den efterlängtade sonen, svarade Lucy lugnt.

Nu reste sig lord Suffridge upp, såg stirrande på sin dotter och tycktes
tvifla på hennes förstånd. Hon såg det och tillade:

-- Min fader, vill du följa mig, så skall jag visa dig något som kommer
ditt hjerta att klappa af glädje?

-- Lucy, Lucy, du gäckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter
annan förmådde frambringa.

Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofulländadt; hon
svarade intet på fadrens utrop, utan förmådde honom blott att stiga upp
och följa henne. Snart såg man den unga flickan, med den bestämda klara
blicken och det milda ansigtet, stödjande sin fader gå genom den stora
salen, der Anders, som följt samtalets gång, med en ljustake i handen
lyste vägen för dem. Lord Suffridge gjorde ej längre något motstånd,
tvärtom tycktes han påskynda sina steg, ty en nervös öfverspänning
förlänade honom krafter. Slutligen kommo de till den dörr, som ledde
till Lucys våning; ett barnskri hördes. Lord Suffridge betraktade sin
dotter med en vild frågande blick.

-- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende ögon den
gamles bäfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig på knä emellan din
dotters och din sons vagga!

Nu följde ett uppträde på hvars möjlighet mången kan komma att tvifla,
ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken af vilda
passionerade lynnen, som ej kunna lägga band på sig, eller sätta en damm
för sina öfversvallande känslor. Han öppnade dörren på glänt, lade sitt
öra till, och, med återhållen andedrägt, med händerna sammanpressade
emot hjertat för att tysta dess slag, med ögonen stirrande utan mål,
stod han der och lyssnade. Några ögonblick förgingo sålunda. Lucy och
Anders vexlade oroliga blickar; den gamle tjenaren darrade, ty han
mindes en annan gång, då lorden äfvenledes stod bakom en dörr och
lyssnade, samt det hemska uppträde som derpå följde. Lucy åter
betraktade fadren med förvåning; hon förstod måhända den känsla som
beherrskade honom, men ett var henne oklart, obegripligt och det var
orsaken till allt detta. Sedan länge visste hon att han önskat sig en
son, men att det för honom kunde vara en sådan lifsfråga, det kunde
hennes förstånd ej fatta, men hon dömde honom icke. Uti hennes nuvarande
känslor för fadren, intog medlidandet ett framstående rum, hon kände för
honom liksom ett slags moderlig ömhet. Det är denna känsla som hvarje
moraliskt stark menniska måste erfara vid anblicken af svagheten som är
oförmögen att beherrska sig. Det är orätt att förakta den svage; ty han
är endast värd medlidande; med samma skäl kunde den friske förakta den
lidande.

Nu hördes ett starkt skri ifrån rummet innanföre, som snart efterföljdes
af ett annat. Då tog Lucy sin faders arm och sade med ett lugnt och
bestämdt uttryck: -- Kom in, min far, det är tid att ni får se edra
tvillingar, de likna så mycket hvarandra att man knappt kan skilja dem
åt. Flickan heter Mary och gossen, såsom ni, Robert.

Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann sig
och följande sin dotter inträdde han uti det rum der de begge vaggorna
uppenbarade sig för hans blickar. Skola vi försöka skildra det som nu
försiggick derinne? Nej, vi känna oss oförmögna att återgifva det
intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars hela lif hittills
varit blott kall egoism, fattigdom på allt varmt och godt; denna
öfvergång är herrlig, den är ett återsken af den himmelska glädjen. Jag
föreställer mig att den liknar den stund då den trötte vandraren i
lifvets mörker ser begreppet om evigheten klarna, då hans ögon mattade
af sorg, sjukdom, kanske förskräckelse vid dödens annalkande, ser trons
stjerna lysa och otrons dimmor blifva allt mera genomskinliga. Hjertat
har ibland sådana strålande, ljufligt gudomliga stunder, då allt är
skönt, klart, herrligt, då alla menniskor tyckas vara goda, alla föremål
belysta af ett ljuft skimmer. Hvad är det väl som kan framtrolla denna
oförlikneliga hänryckning? -- Kärleken.

Kärlek! du sköna ord, när du står på den höjd Gud anvisat dig, när du
icke ryckes ned för att blifva stoft, som de menniskor, hvilka vanhelga
dig! Du är den axel, omkring hvilken jorden vänder sig; vore du
alltigenom af ädel metall, vore jorden ej mera jord, den vore paradiset;
lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig sällhet, ja evig, ty
döden kunde då ej mera finnas, -- döden är ju stoftets arfvedel.




                                  VI
                          ULFVEN I FÅRAHUSET


Efter denna dag började, om man så kan säga, ett nytt lif på Abbey-Hall.
Lucy hade småningom vunnit ett stort herravälde öfver sin fader. Den
dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom ej fordrat annat än
lydnad, kände sig nu fängslad af den älskliga engel, hvilken med den
moraliska styrka hon egde, ej kunde annat än beherrska den svage mannen,
som hela lifvet dårat sig med den tron, att hans despotism skulle kunna
kufva andras andliga frihet; men dem emellan fanns ingen kärlek, intet
moraliskt band som skulle närmat dem till hvarandra; Lucy trodde sig
visst kunna vara sin far nyttig, men hon visste också, att hvilken annan
qvinlig hand som helst kunnat ersätta henne. Det var ingen länk som
förenade dessa tvenne hjertan. Lorden var oförmögen att uppfatta denna
brist, men hos Lucy uppväckte detta en djup ledsnad; denna rôle af
fångvaktare var för henne odräglig. Med en energisk natur, van att
betrakta verlden som sitt fosterland, kände hon behof af handling;
stillastående var död för henne; lugn beröfvade henne lugnet. Alla
naturer äro ej skapade att förstå de fredliga dygder, som åtnöja sig med
det inflytande, deras milda handlingssätt kan åstadkomma. Naturen,
Skaparens fullkomligaste verk gifver oss ett exempel härpå. Är den lugna
bäcken som banar sig en väg i den grönskande ängen och uti hvilken
häggen doppar sina grenar, mer eller mindre värd vår beundran än det
brusande vattenfallet som vid det motstånd berget gör, rusar fram och
liksom hotande kastar sitt skum emot höjden, för att sedan fortsätta sin
bana tills dess ett nytt föremål uppväcker dess raseri? Hvilken blomma
är skönare, den anspråkslösa förgät-mig-ej'n, den blyga violen, eller
den doftande och fagra rosen, den stolta och högmodiga liljan, den
originella och vilda passionsblomman? Allting som är, har orsak att
vara; allt som ej är moraliskt dåligt, har ett försvar uti sig sjelf.

Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja för
henne gifvit vika, hennes gamla vänner betraktade henne såsom deras
lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fägnas af hennes åsyn; men
nej, här kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var icke de nöjen
hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti, som lockade
henne; stora verldens nöjen voro i hennes ögon endast de sysslolösas
tidsfördrif. Nej! det var menskligheten hon ville tillhöra genom att
arbeta med densamma.

En afton då lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu var
det, der hon bäst trifdes, hördes buller utifrån; de betraktade
hvarandra med förvånade blickar. Det var någonting så ovanligt att de
knappast kunde tro sina ögon; den lilla fyraåriga Robert, som på sin
käpphäst red genom rummet, stannade tvärt och påstod att det var åskan
som gick. Vi böra här i korthet omnämna att hans tvillingssyster redan
för tre år sedan aflidit. Men nej, det var ej åska, ty Anders inträdde
nu helt andtruten med underrättelse att en gammal fru och en ung herre
anländt, hvilka anhöllo om att få se lorden och fröken Lucy. Nästan
omedelbart derpå inträdde de besökande och den gamla frun presenterade
sig sjelf och sin följeslagare på följande sätt:

-- Min bästa kusin Robert, ni känner icke igen mig och derpå undrar jag
alldeles icke, och ändå var jag på edert bröllop. Mitt namn är Anna
Rush, köttslig kusin till Lucy, er första hustru, och tante till det
söta barnet här; och gumman slöt vid dessa ord Lucy i sin famn och
tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin mor! det
är alldeles underbart! -- Men jag glömmer att presentera min unge vän,
baronet Edvard Glithingham.

Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltför tråkiga
inträdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt sittande
omkring en stor brasa.

-- Hvarifrån kommer ni, min goda tante? frågade Lucy, sedan hon gifvit
sina befallningar om théet.

-- Jag? Ja, min lilla vän, det vore en lång historie att berätta! Jag
kommer från Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i
Sussex, der jag besökt en gammal ungdomsvän, baronet Glithinghams moder;
derifrån åtföljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till London. På
vägen hörde vi att ni voro hemma och beslöto derföre att vika in och
helsa på eder.

-- Det var mycket vänligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty
fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare än vanligt, och
höll sina ögon ofrånvändt riktade på den unge mannen, som helt ogeneradt
deltog samtalet.

-- Min nådiga fröken, sade denne med inställsam artighet, om icke fru
Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig vågat
beträda detta slott.

-- Den, som min mors vän införer i vårt hem, kan vara säker på att som
en gerna sedd gäst emottagas, svarade Lucy, och jag är öfvertygad om att
min far delar min mening, tillade hon lätt vidrörande den gamle, som
fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina ögon ifrån den nya
gästen.

-- Mycket riktigt, svarade han, då han kände dottrens hand på sin arm
och hörde de sista orden.

Vi hafva redan tecknat Edvards porträtt uti ett af de föregående
kapitlen, och det återstår oss derföre blott att göra fru Rush's
bekantskap. Hon hörde till den klass menniskor som icke göra stora
anspråk på andras uppmärksamhet, men hvilka äro välkomna hvarhelst de
visa sig. Man såg att hon hade varit vacker och ett drag af
utomordentlig godhet låg utbredt öfver hela hennes ansigte och i hennes
ögon. Det finnes ett drag öfver munnen som aldrig bedrager och hvad
ögonen beträffar, är det svårt att finna en bättre liknelse än den så
kända: ögat är själens spegel. Mrs Rush hade varit en god vän till Lucys
mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i hans hemland
lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit att göra en liten
resa till sitt fädernesland. Vi hafva intet vidare att säga om hennes
person.

De några dagar hon ämnat tillbringa på Abbey-Hall voro tillräckliga att
närma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej höra talas
om, att hon skulle fullfölja sin plan att så snart lemna slottet.
Sålunda förflöto några veckor och den gamla tanten och den unga
baroneten talade ännu icke om någon afresa. Lord Suffridge hade äfven
småningom vant sig vid sina nya gäster, och då han såg huru lycklig Lucy
var att få behålla fru Rush, förenade han sina böner med hennes.

Dessa några veckor hade, utan att några vigtiga händelser inträffat,
likväl medfört förändring i många förhållanden. Den unge Edvard tycktes
ha blifvit så intagen uti Lucy, att han vid hvarje lägligt tillfälle
sökte öfvertala fru Rush att förlänga vistelsen på slottet.

Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och att
man lätt kunde misstaga sig på hans inre värde, och ändock kände Lucy en
instinktlik motvilja för honom. Hon arbetade visserligen emot dessa
känslor, som hon ansåg vara högst oriktiga att hysa mot en person om
hvilken hon ej visste något ondt, men hon kunde dock ej öfvervinna dem.
Hennes fader, som de första dagarne synts dystrare och svårmodigare än
förut och alltjemnt följt Edvard med sina förfärade blickar, hade
småningom vänjt sig vid hans åsyn och visade sig nu vänligare emot honom
än man kunnat vänta.

Lucy, som på allt vis inom dessa gamla murar sökte sprida trefnad för
sina gäster, hade nu en jemn sysselsättning, hvilken långt ifrån att
vara den hon önskade, likväl utgjorde en näring för hennes tankar. Hon
hade ofta långa samtal med sin tante, hvilken förstod hennes längtan och
sträfvanden, och gerna ville utfinna en plan för att rycka henne bort
ifrån detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams känslor voro ej en
hemlighet för den goda frun, som redan drömde om att på detta sätt få se
sin önskan uppfylld. Det händer ofta att gamla fruar, som blott minnas
de stunder af glädje de upplefvat då de älskade och drömde om lycka,
icke anse sig bättre kunna bevisa sin kärlek till en ung flicka, än
genom att söka förena henne med en ung man, som de tycka borde passa för
henne. Men Lucy var alltför fri och sjelfständig uti sina åsigter för
att andras mening lätt skulle kunnat utöfva något inflytande på henne;
dessutom fanns det någonting uti Edvards sätt som föreföll henne
dunkelt, och denna skugga som alltjemt omgaf hans person, var
tillräcklig att sätta Lucy på sin vakt.

Lucy fick en dag genomgå en af dessa små pröfningar dem en qvinna som
icke är sentimental, ogerna fördrager, -- nemligen en kärleksförklaring
af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom hyser motvilja för.

I närheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva från äldre tider.
Denna brunn var högst egendomlig; den var byggd öfver en källa, hvars
djup var omätligt, ehuru vattnet som forssade uti den var så
kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nära ytan.
Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invändigt af marmor; några
pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna
deremellan voro målade uti den gamla tidens anda: knäböjande gubbar,
qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten
fordomdags ansetts för heligt. Marmorbänkar löpte längs väggarne och
Lucy hade valt detta ställe till sin älsklingsplats, då värmen derute
var för stor. Det var isynnerhet ett visst slag af böcker hon tyckte om
att läsa på detta ställe. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon, stodo i
fullkomlig harmoni med detta antika tempel.

En morgon, då hon helt tidigt med Eneiden i handen gått ut, iklädd en
lätt hvit musslins drägt och med en liten rund hatt på hufvudet, hörde
hon steg på afstånd och igenkände snart, att de voro Edvards. Hon
påskyndade sin gång för att ej uppnås af honom och trädde in uti detta
helsans tempel, som hon helt hedniskt benämnde "Minerva-salongen",
emedan hon påstod att hon alltid var förnuftigast då hon vistades der.
Hon hade knappt hunnit taga plats på en bänk och öppna sin bok, innan
dörren gick upp och Edvard inträdde. Detta föreföll henne något
besynnerligt och hon yttrade ganska bestämdt:

-- Jag tror, herr baronet, att våra tankar hafva sammanträffat, ty vi
tyckas båda två hafva sökt ensligheten uti detta Minervas tempel.

-- Om förlåtelse, min fröken, men jag var långt ifrån att söka ensamhet;
jag sökte efter tillfälle att obehindradt få tala med eder, och har nu
valt denna plats dertill.

-- Herr baron, kan jag vara er till någon tjenst, så säg, och är det
någonting förnuftigt, så är det visst här jag bäst känner mig
inspirerad.

Edvard närmade sig Lucy med några bestämda och häftiga steg, satte
handen på hjertat och sade:

-- Fröken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva! Nej, var
hellre en stund denna källas fordna gudinna och gör det underverket att
hela ett blödande hjerta, att hugsvala en menniska som ej vill något
annat i lifvet än ...

-- Att få dricka friskt vatten? ... Det kan jag gifva eder, ty jag bär
alltid en bägare med mig, inföll Lucy skämtande.

-- Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni kommer
att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår min kärlek,
är jag en förlorad menniska!

-- Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt stället
och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är jag bra litet
disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja
mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga sökt tjena er, men
då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill jag göra er den
tjensten att söka glömma den.

-- Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej
huru gräsligt olycklig jag är?

-- Herr baronet, för det första ber jag er kalla mig Lady Suffridge, för
det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just nu läser
om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför höga regioner
för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr baronet, låtom oss
tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och ni talar om att döda er
för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara så bedröfvad, ty er olycka
har ej kunnat så hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om
att döda er angår, vill jag hoppas att jag missförstått er.

-- Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni
mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt.

-- Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet.

-- Feghet! Nej, icke vid min ålder; ty då binder oss lifvet med så
starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem.

-- Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej att
ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas
förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag och vill ni
blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tänka som jag.

Edvard stod som slagen af åskan; han kände sig generad, och insåg att
han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma,
men han återtog:

-- Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre kan
ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit och
icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för sin
längtan.

-- Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något annat
än Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag någon lust att
öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken oerfaren
eller öfvermodig nog att tro mig säker att ej förlora mitt hjertas
frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er, herr
baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet.

-- Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta?

-- Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna
uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta
kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg
intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart låter
vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande.

-- Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan äfven
tron på uppriktigheten utaf min.

-- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra
känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala
vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag besvarar den
ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt sår kan snart
helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på en vän.

-- Jag, ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt mig
uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er, och till
belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett vänligt
ord!

-- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång att
jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras
varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem, ty
frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade utseende
tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan väcka
medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af
den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud mig nu er
arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå.

Sålunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte,
som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt för att
förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de inträdde i
slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:

-- Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för en
half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu återkommer
jag med brustet hjerta!

Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade
hon:

-- Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör icke
detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt nuvarande
förhållande.

-- Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det
med en hotfull blick han följde henne.

Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att betjeningen
ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng etikett på
slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände liksom en jernhand
klämma hennes bröst; hon anade att någonting händt, ilade uppför
trapporna och var i nästa ögonblick inne uti salen, der fru Rush mötte
henne med en förfärad mine.

-- Hvad har händt? frågade Lucy häftigt.

-- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat
efter läkaren.

-- Hvar finnes han?

-- I sin faders rum.




                                 VII
                            NEMESIS DIVINA


Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen
liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der
bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret; mrs Johns
sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett
ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy barnet, såg på
såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns', bemödade hon sig
att få blodet att stanna. Knifven hade träffat i sidan och barnet låg
blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna ögonen. Slutligen anlände
läkaren och lyckades förbinda det blodkäril som blifvit afskuret. Då
fattade Lucy sin faders arm, och förde honom, utan att yttra ett ord,
till ett annat rum, der hon förmådde honom att slå sig ner i en
hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade
endast framför sig. Plötsligt grep han med begge händerna om sitt hufvud
och utropade med en dof, nästan graflik röst:

-- Blod! blod! på samma ställe, med samma knif! ... Åh Lucy! det är
ohyggligt ... Hämden hämden! ... Guds straff ...!

-- Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord och
de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna er,
kanske blir det ingenting!

-- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det, ty
det var på samma sätt, med samma knif! -- Det är Guds straff, --
afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden -- ja, du vet det icke, men
det är hämden.

I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade att
under tiden stanna inne hos lorden.

-- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.

-- Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt, gå
ni bara!

Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn emot
henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:

-- Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är
allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke,
bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få stunder
återstå innan dödens engel bortför detta barn.

Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började
halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar ej
bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt
oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus!

Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets
bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart:

-- Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster ... goda pappa ...
jag somnar i Jesu famn ...

Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund och
vände sig sedan till de kringstående med dessa ord:

-- Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör utan
fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn!

Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan
kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade
slutande den till sitt hjerta: "Låtom oss föra honom härifrån, ty min
far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg; denne
behöfver den ej mer".

Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med
gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med
förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan detta
samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och uppfyllt
sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom ännu engång uti
sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt hjerta slå emot
ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat fullt af lif och nu --
ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar -- juvelen hade
obefläckad nått det högsta målet.

När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden,
önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville
på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var
henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och tillika
bedjande enträgenhet.

Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han
framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann sig i
samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans väktare att
han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt tviflade de på
huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst
sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de
endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt för
våldsamt slag.

I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var
mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon var
lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt; rösten
hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var stelare än
annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken knappast
förmådde uppfatta händelserna i deras helhet.

-- Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.

-- Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.

-- Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag
som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord
Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen,
och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då
tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte
mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes
vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham
efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin
förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors
namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik
från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på
golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens
vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han
hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog
knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet
strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni
sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära
Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller
har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som
detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag
vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon
tjenst. Icke sannt, herr baron?

-- Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag
skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.

-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att
stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna
honom om vilkoren derför.

Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter
som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna.
Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som
lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade
vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande
inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom
att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt
efterlängtade, nu döda sonen.

En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord
Suffridge en dag tillkallade Black:

-- Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir
Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten
hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag
är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna
sak.

Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och
likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra
mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något
steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.

-- Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!

-- Ja, jag vet.

-- Af hvem?

-- Af fru Rushs tjenare.

-- Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det
derpå, och gif det sedan åt mig!

Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han
befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin
hand.

-- Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå,
skynda dig!

Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin
venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes
väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade
länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.

-- Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna
likhet! denna röst! -- det kan också vara en villa, huru många
fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock
vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.

Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra
ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den
hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt
han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt
nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast
skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp.

-- Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således
sannt! det var han!

Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg
han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.

-- Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig!

Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge
stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande
till sin egen bild:

-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill förut
redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: -- Robert
Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke att hans
son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du ej blod på
dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera en menniska?
Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta ännu klappa? Har
du glömt allt, -- den hemska natten, den dystra skogen? -- -- En man
gick ensam längs allén ... natten var mörk ... du följde honom ... han
hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du skulle genomborra hans
hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den
gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte till ... blodet sprutade mot
ditt ansigte ... då ryste du; men natten var mörk ... plötsligt trädde
månen fram ifrån ett moln och blickade på dig ifrån himlen, liksom ett
stort öga ... Du började springa och då du upphann din boning, trädde du
in der liksom en tjuf, för att ej blodet måtte ses på ditt ansigte och
dina händer. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men då den
dödes minne förföljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad;
och nu ser du på dig sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge!
Suffridge! du fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till
dig: "gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"

Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad; han
såg sig förstulet omkring åt alla sidor.

Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med
feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla hörn
och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo båda hans
rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord, stödde sin kind
mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand
och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig, såg han med ens upp och
yttrade med triumferande blick:

-- Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans
hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott!

Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för den
unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig,
återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett hörn
af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro oroliga, och
det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han förskref sig
ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde sig att följa
sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret liksom förstod den
dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lärt
sig att fatta Lordens oroliga sinne.




                                 VIII
                      TVÅ ELEMENTER I STRID MED
                              HVARANDRA


Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma på ett
kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard inbjöds af
Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vare det sagdt utan att
gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa
begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed säga att hon hade
ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva
finna näring för utvecklingen af sina gåfvor. Endast lättja, fåfänga,
brist på kunskaper och bildning kunna framkalla denna känsla. Nej, det
hade hon icke, men hon hade mera tid än förr att tänka och hon började
derföre längta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon
föreställde sig oändligt stor, mäktig och fri. Hon skapade i
inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den
verkligen vara sådan, som hon önskade att finna den. Härtill kommer att
hon förlorat den kära sysselsättning, hvarvid hon blifvit van, nemligen
Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket
förändrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed
skämtande och en annan stund åter dystrare än förut. Flere gånger hade
han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne
funnit en stor motvilja för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda
samtalet in på andra ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått
till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade
samtalets tråd och icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men
han tröstade sig med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den
segrande. Fru Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i
New-York, till hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i
tysthet hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om
aftnarne återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in
uti andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i
rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde
rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften
uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer, de
korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.

Der är mitt hem, tänkte hon, der finnes för mig det förlofvade landet.
Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de stora männen
hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för intelligensen, att
bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva? -- Jag vet på hvad
min fader syftar -- han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen
gånger nej! Jag är icke född för att tillbringa mitt lif i den stora
verldens trånga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas själar sakna
vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och
ogynnsamma förhållanden fått sina vingar afklippta, må de trifvas inom
den hvardagliga prosans sfer, må de tala om qvinnans pligt att inskränka
användandet af sina gåfvor till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem;
men skall väl deras dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka
uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek
längre utåt? -- Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men
hurudan han än annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett
fel som är ohjelpligt.

En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det var en
vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med varma,
glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom uppblandad
med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora eken sände genom
luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på långt håll, och nu
börjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor så
en stund, och menniskan teg för att låta naturens halleluja uppstiga
till skaparens lof. En snöhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes
lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hängde vid
kanten af ett blad, var liksom rädd att falla för att icke störa
andakten. Med ens brast förtrollningen; steg hördes närma sig ... Posten
hade medfört ett bref till Lorden och ett till Lucy, båda ifrån fru
Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nöje hoppet
att få återse Abbey-Hall skänkte henne, och framställde slutligen sin
önskan att få föra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy
behandlade hon samma ämne, men på ett annat sätt. Hon försökte att
ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstånd dertill; alldeles som
om det varit mod som fattades henne.

Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller hyst
en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon gått till
sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka, men nu
utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen kunde
framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post. Tvifvelaktigt
är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot alla de känslor
som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan hon engång uttaga det
första steget, skulle hon tillhöra sin egen fria natur.

-- Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt
hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut
hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig,
du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder
tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat.
Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej
önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på
dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders
vilja.

Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes
ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott
afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.

-- Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade;
erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag
blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan
icke blifva hans hustru.

-- Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore
detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och
giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af
kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!

Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas
uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför
honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende.

-- Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag
missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift;
jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet;
hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så
vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af
den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke
mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.

Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden
steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick
emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket
skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren,
först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att
hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer,
hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.

-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste
återtaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du känner
mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill!

-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?

-- Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan
finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag
vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god
make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga
akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.

-- Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se
mig förenad med?

-- Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du
säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar
kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.

-- Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och
kommer aldrig att göra det.

Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men
blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika
stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt
hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt
förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin
dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar.

-- Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?

Hon såg upp med förvåning.

-- Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar
att blifva sir Glithinghams hustru?

-- Du förstår icke, -- nej, du får icke förstå, du får icke veta det!
nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom.

Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och
omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela
sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös
och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon:

-- Min far, ni är sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert
hvila.

-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min
vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa
till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här
inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig
ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du
vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag
är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig!
Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man
har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ...
men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina
böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga
sina föräldrar lydnad.

Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
papper och fortfor: här är din förmögenhet!

-- Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.

-- Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du
får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa.
Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig -- nu, kan
jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta
rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till
dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.

Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret,
hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.

Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida;
det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.

Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst,
kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en
vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då
djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt.
Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande
farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln
hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel -- ett tecken på dess
underdånighet för verldens konung -- menniskan! Han står; han väntar; nu
kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla
gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och
bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt
upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig;
han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det
är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon
ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i
ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt
rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen
till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med
kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för
att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den
vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar
omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga
om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt
hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan
klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är
otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas
våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far
af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning
genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej
vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin
ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor,
blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner
knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när
slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret
sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan
få sina upprörda känslor att lugnas.

Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från
födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda
orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting
alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda hullet,
de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst; den kände
Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att böja sin
natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt hoppade på dess
rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka halsen, och gaf den
vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drägt, blef Fancy nöjd.
Den behöfde icke återhålla sin lust att springa; nu gällde det att ila
framåt. Några ögonblick -- och den hade kommit förbi jerngrinden och
fördjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vägen åt sidan. Hon var
särdeles upprörd, hennes små händer omfattade krampaktigt ridspöet; hon
bar hufvudet högt och andades tungt.

-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För mig
bort, -- frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag vill
vara fri!

Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare.

-- Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen
fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarföre är
du tam? Icke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre, att du
känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af din
moraliska svaghet. Icke heller vill jag böja mig för någon annan än för
Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir det endast
i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad felas min
fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger
någon hemlighet och denna måste jag få veta, -- men huru? I alla fall är
det bäst att lugna honom.

Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan att veta hvar hon
befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i poesi och
hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg den mest
förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grön plan,
hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam
och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned ifrån hästen,
kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri. Fancy var van vid det
och höll sig alltid i närheten, till dess han återkallades. Lucys
exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var hon nu stämd till
vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod i harmoni med hennes
tankar; hon närmade sig källan, släckte sin törst i den och kastade sig
ned på den gröna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud
emot handen och skådade framför sig. Plötsligt kände hon en rörelse i
sin närhet; jag säger kände, ty det händer ofta att man ingenting hör,
men instinkten säger, att man ej är ensam. Hon blickade omkring sig och
blef helt förvånad att på en trädstam ett stycke derifrån varsna en
jägare, som höll en stor vindthund vid halsbandet.




                                  IX
                    EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY


Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans
åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en
artig bugning.

-- Förlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då
jag ej förut tillkännagaf min närvaro.

-- Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke
lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken
förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats
henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn?

-- Fancy.

-- Åh? liksom min häst!

-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog jägaren;
den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke behöfver fastbinda den.

-- Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin
herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert
uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor
ledighet talar vårt språk ...

-- Ni har ej misstagit er; äfven jag är nordbo, men ifrån ett annat
land, vida mindre frikostigt på naturskönhet än detta. Jag är svensk och
nyss hit anländ från Finland, der min mors slägtingar lefva.

-- Är det möjligt? sade Lucy, hvars ögon lyste af nyfikenhet. Ni är
ifrån höga norden! ni kommer ifrån Finland? Hvad det vore roligt att få
höra något om dessa länder. Jag ville gerna hvila ut en stund i denna
sommarvärme, och jag ser att Fancy ej heller har någonting emot det.

-- Jag skall med största nöje tillfredsställa er nyfikenhet i detta
afseende -- och nu satte han sig på stenen och lade bössan bredvid sig.
-- Den är ej laddad, det är ingen fara, sade han.

Lucy började hjertligt skratta.

-- Äro qvinnorna i Sverige och Finland rädda för bössor? Jag för min del
tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
ingenting är farligt.

-- Om också icke alla qvinnor hos oss äro lika modiga, så var öfvertygad
om, att det bland dem finnes sådana, som ej hysa någon fruktan, hvarken
för den materiella eller den moraliska faran.

-- Det var ingen anmärkning, det var blott en fråga. Jag känner nästan
intet om Finland och medger att jag vore högst intresserad att få några
upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning befinner ni er
här; är det första gången ni besöker England?

-- Nej, jag har flere gånger under min studietid varit i detta land, och
har af detsamma bibehållit ett så angenämt minne, att jag, så ofta jag
blott kan, återkommer hit.

-- Min herre, jag måste för er förklara det som måhända förefaller er
besynnerligt i mina frågor, liksom det sätt, hvarpå jag betraktat er;
men jag måste tillstå min okunnighet, mina förvända idéer: jag är helt
förvånad att se, att ni liknar mina landsmän, ty jag har alltid
förestält mig Finland som en ödemark.

-- Det förundrar mig icke det ringaste, ty ni är icke den första som
gjort denna anmärkning ock likväl är det besynnerligt huru mycket
Finland om icke liknar, så åtminstone sträfvar till att likna England,
ty i grunden af de båda nationernas karakter råder en stor
likstämmighet. En mängd omständigheter äro olika, såväl till följd af
olika klimat och natur, som till följd af sociala och politiska
förhållanden. Får jag vara djerf nog att göra er en fråga, ty vi Finnar
älska öppenhet: är ni lady Suffridge?

-- Ja, det är jag; huru kan ni veta det?

-- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vän, egaren
till Sidney-Hall, hvilken talat om er.

-- Jag ville gerna ställa samma fråga till er?

-- Baron Oskar Lejonstjerna.

Nu steg Lucy upp, räckte honom sin hand och sade: -- Jag måste bege mig
hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-Halls skogar, som
gränsa härintill, såsom stående till ert förfogande; de äro särdeles
rika på villebråd. Om ni ville göra oss nöjet att berätta oss något om
ert land, så är ni välkommen hos oss ... Fancy! Fancy! ropade hon.

Hunden, som igenkände sitt namn, hoppade upp och satte sina båda
framtassar på hennes axlar. Den unga mannen var helt förlägen deröfver,
men Lucy sade skrattande:

-- Det finnes ingenting så förledande som instinkten; den blef alls icke
förvånad öfver att jag kallade den; djuren känna så väl när man har
sympathi för dem. -- Emellertid hade hästen ställt sig bredvid henne och
utan att emottaga baronens hand, hoppade hon lätt upp i sadeln ... En
vänlig helsning, en återupprepad inbjudning och Fancy försvann med den
älskvärda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt vackra hufvud.

Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefär trettio års ålder. Han
hade en ståtlig hållning, svart hår, stora intelligenta ögon, ett hufvud
som enligt Lavaters lära vittnade om kunskaper och själsstyrka. Han hade
ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag och en öppen god blick;
hans händer hade något som tvang en att se på dem. -- Händerna inverka i
allmänhet mycket på det första intryck en menniska utöfvar; deras form,
det sätt hvarpå de begagna och hålla i en sak, ange alltid vissa
karaktersdrag. Huru mycket säger icke ofta en handtryckning? huru gifver
icke handen, om också icke en vacker hand, helhet åt det föremål den
håller uti. Ser jag en alldeles okänd person, så ger jag akt på hans
ögon, panna och hand; då har jag med detsamma inhemtat de förnämsta
dragen af hans karakter.

Då Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart såg man
honom försjunken i djupa tankar. Solens sista strålar kastade redan sitt
afskedsskimmer på trädtopparne, då han såg på sitt ur och hastigt reste
sig upp:

-- Fancy! dålig jagt, men en skön afton! icke sannt? Nu må vi skynda
hem. Hvar sak har sin tid, och nu är det icke värdt att drömma.

Sednare på aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam på sitt rum. Hans
tankar kunde öfversättas ungefär så här: -- Den äkta engelska typen, ett
Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och på samma gång
så rask, djerf och fullkomligt fri ifrån qvinnans vanliga blyghet, men
icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri. Jag tycker om dessa
karakterer; jag känner många, hvilka vid ett dylikt tillfälle, vid
åsynen af en främmande karl, skulle funnit sig högst förlägna öfver att
ha blifvit öfverraskade hvilande i gräset, hvilka skulle rodnat,
framstammat några otydliga ord och skyndat sig bort. Hon ser icke
romantisk ut, men hon tycktes vara högst intresserad af denna oväntade
händelse, att tillfälligtvis träffa på en menniska, kommen så långt
ifrån. Vore jag en drömmare, kunde jag i min inbillning teckna henne som
ett ideal; vore jag dessutom yngre, kunde jag tillochmed hafva trott mig
deruti se försynens finger. Våra begge följeslagares lika namn, vår
förtjusning öfver samma ställe, allt detta kunde bli en god början till
en roman. Ja, jag måste dock erkänna, att det kanske är lyckligt för mig
att hafva tagit farväl af alla kärleksdrömmar.

Några dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt första besök på
Abbey-Hall. Det rådde åter frid på slottet; Lucy hade lyckats lugna sin
fader utan att vidröra den ömtåliga frågan: den gamle var uti sitt inre
öfvertygad om att Lucy skulle gifva vika för hans vilja. Hon hade
förberedt fadren på den unga svenskens besök och han blef emottagen med
ett hjertligt välkommen. Abbey-Halls dysterhet förhöjde ännu mera Lucys
älskvärdhet och den, som såg henne i dessa dystra, antika salar bredvid
den gamle, nästan spöklike Lorden, kunde ej låta bli att erfara ett
uppfriskande, nästan exalteradt intryck.

Tre veckor hade förgått, fru Rush var åter der med den unge Glithingham,
hvilken hon nu tycktes behandla med mycket större försigtighet, ja nära
nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag egde rum mellan Lorden och
Edvard, började den sednare med Lucy antaga ett mera ogeneradt sätt, som
från hennes sida möttes med en tillbakavisande artighet. En dag, då han
efter frukosten, i allas närvaro, yttrat något rörande deras gemensamma
framtid, hade hon lemnat rummet med dessa ord:

-- Herr Baron, jag önskar att tala med er i dag; efter en timme kan ni
finna mig på balkongen härutanför.

Det vore onödigt att återgifva detta samtal uti dess helhet; de sista
orden kunna vara tillfyllest:

-- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det sätt hon hade antagit. Ni vet
mina känslor, de hafva icke förändrat sig sedan ni första gången
meddelat mig edra. Ni påstår att, då min fader samtyckt till edra
planer, ni har rätt att anse mig såsom er trolofvade. Jag upprepar hvad
jag sagt er: ert handlingsätt är mer än oridderligt; ensamt det kan
ingifva mig afsky för er. Min far är sjuk, och derföre vill jag ej
framkalla några häftiga sinnesrörelser genom en öppen vägran; men
tvingar ni mig dertill, så måste jag våga detta ... Er hustru blir jag
aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord uppå.

-- Mylady, svarade Edvard hvars läppar darrade af harm, ni är alltför
klok för att tro att jag som älskar er, så lätt kommer att afstå ifrån
hoppet att ega er. Chancerna för mig tyckas vara goda, fastän ni ej vill
uppfylla er fars och min önskan. Äfven jag har en jernvilja, en oböjlig
karakter och låter mig tämjas af ingen. Denne främling ni emottagit i
ert hus synes ha förvridit hufvudet på er, men jag ämnar icke låta denna
inkräktare tillegna sig min eröfring.

-- Herr baron, jag anser mig icke skyldig någon förklaring öfver mina
känslor. Tyd som ni vill min afsky för er; det är mig fullkomligt
likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen närmare, om ni söker
dess orsak endast i er egen person.

Dagen före detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett afskedsbesök
på slottet. Han hade ofta varit der under de sista tiderna och nu var
det med en känsla af smärta han såg sig tvungen att lemna bakom sig i
glömska de känslor han, den likgiltige mannen, som han sjelf kallade
sig, hade kännt sig bemäktigad af. Lorden hade en afton då de voro
ensamma berättat honom, att Lucy var nästan förlofvad och då först blef
det kanske honom klart hvad han ännu ej för sig sjelf velat erkänna, att
åter ett blad i hans hjerta vissnat. Han kände det med saknad, med
smärta, ty han hade just börjat en skön dröm och nu var den förbi; det
var tid att resa. Oskar hade uti sina ådror finskt blod, uti sitt hufvud
finskt förnuft. Jag tror mig rätt hafva uppfattat den finska karakteren
i fråga om kärlek, då jag antager att först förnuftet och sedan hjertat
talar, om det förra gifvit sitt bifall. Det är visserligen den rena,
goda principen och det är en hyllning jag egnar finnarne, då jag säger
det. Det är en lycklig gåfva som äfven många andra nationer borde äga.
Lucys afsked ifrån Oskar gjorde på honom ett ännu smärtsammare intryck.
Hon hade alltid som en god vän emottagit honom, såsom en person, för
hvilken aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall
och återhållsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var
hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de
reparationer hon ansåg vara nödiga för att, som hon sade, göra parken
mindre hemsk.

Då han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy för deras
vänskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende på honom:

-- Tack för de angenäma geografiska och historiska lektioner jag fått af
er! När ni återkommer till England, hoppas jag ni ej glömmer bort detta
ställe. Likna edra landsmän er, så måste de vara mycket intressanta!

Ännu några artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-Hall; då jerndörren
slöts bakom honom, erfor han som en beklämning i hjertat; han tryckte
det med handen: -- Lappri! sade han; hon älskar denne man; jag hoppas
hon blir lycklig, hon förtjenar det väl. En engel är hon och en vacker
engel dessutom. Se så, Oskar, kom ihåg din moders land! var stark, var
icke en narr!

Edvard Glithingham var på det högsta missnöjd med Lucys resa till
Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhågor, men han
lugnade sig sjelf med tanken att, då han nu gaf efter hennes önskan,
skulle hon utan tvifvel gifva efter för hans, och han beslöt att
tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade såsom
afgjord. Lucy var strålande af glädje öfver att få resa till Amerika,
detta förlofvade land för alla frihetsälskare, detta eldorado för alla
drömmare om storhet.

Fru Johns och Black, hvilka greto, då de voro ensamma, jublade ändock
öfver att få se sin älskling slippa ut ur dessa trånga murar. Vi hafva
annars på länge ingenting sagt om dem; de voro lika ömma tillsammans som
förut, lika krökta af ålder, och Lucy tycktes nu som alltid höra dem
litet till. Hon hade också för dem bibehållit sin förra vördnad och
kärlek; de voro för henne icke tjenare utan goda rådgifvare och vänner;
och de kände äfven den svåra ställning, hvaruti hon befann sig till sir
Glithingham. -- Med Guds hjelp skall allt gå väl, brukade Black säga, om
vi lefva tills Mylady återkommer. Och då blandade Lucy sina tårar med
deras, ty blott med dem gret hon; det hände sällan, men det hände
ändock.

Ändtligen blef allt färdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge
var som ett barn, han höll Lucy vid kjolfållen; då hon kysst och redan
tagit afsked af honom, började han åter afskedsomfamningarne. Detta
gjorde hennes hjerta ondt och hon tänkte flere gånger uppoffra sin
glädje och stanna hemma, men då ville han åter att hon skulle resa.
Allting har ett slut och det är mången gång en stor lycka. Lucy tog
plats i vagnen bredvid fru Rush, ännu några hjertliga kyssar åt fadren
och de gamla vännerna som höllo hvarandras händer, emedan de annars ej
skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af.




                                  X
                      ULFVEN I ETT ANNAT FÅRAHUS


Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat några dagar åt Lord Suffridge,
och sedan återvände han till sin moder. Lady Starling var då femtio år;
hon hade ett ståtligt utseende och man såg att hon hade varit
utomordentligt skön. Men sorgen hade lemnat sin prägel på dessa bleka
kinder, i dessa stora genomträngande ögon. Hon delade sin tid emellan de
fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga sysselsättningar och
läsning af andliga böcker. Till sällskap hade hon en ung flicka, med
hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och som nu var sjutton år.

Ett mera englalikt ansigte än Alice's kan man svårligen se; hon var
mindre skön än vacker, mindre vacker än förtjusande. I hela hennes
väsende lästes liksom ett poem af godhet, renhet och milda känslor. Ett
litet hufvud omstråladt af blonda lockar, en god, klar blick, en smidig
gestalt -- ja, hon var obeskriflig.

De sutto båda två i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa spred
kring dem sitt milda sken. Alice läste och hennes milda röst klingade
som en sång. Med ens stannade hon tvärt och båda två sågo åt dörren
till. Ett buller hördes utifrån och Alice sprang ut för att se hvad det
var.

De båda qvinnorna hade vid första ljud gissat rätt. Det var Edvard som
anlände.

Den som gifvit akt på Alice hade kunnat märka en liflig rodnad
öfverhölja hennes ansigte. Förrän hon åter inträdde i rummet, för att
gifva förklaring öfver det de hade hört, stannade hon bakom dörren; man
såg att hon kämpade med en stark sinnesrörelse; men nu inträdde hon och
sade med en omärklig darrning i rösten:

-- Det är baron Glithingham, Mylady.

-- Ändtligen! sade Lady Starling, då Edvard inträdde uti rummet, kysste
modrens hand och helsade Alice med en öm blick, som genomträngde
flickans hjerta.

-- Huru mår ni här, min mor, och ni Alice? frågade han. Bra, ser jag.
Jag har längtat att återkomma. Fru Rush bad om sin helsning; hon har
rest till Amerika.

Ungefär en half timmes tid egnades nu åt de ömma frågor och svar, hvilka
hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa längta att utbyta.

-- Gå in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett
småleende; jag önskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom om
hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son ensamme.

-- Edvard, berätta mig hvad som är å färde, sade modern, med en rynkning
i pannan. Anna Rush har vidrört en sak som jag väntar att få veta af
dig. Är det sannt, att du friar till Lord Suffridges dotter?

-- Ja, min mor, det är ungefär sanningen eller rättare sagdt: jag tror
att det är de som fria till mig. Men den unga Lucy är verkligen rätt
söt.

-- Det är mycket underligt! det vore verkligen en ödets skickelse! Har
den gamle Lorden någonsin talat om mig?

-- Jag tror väl. Känner ni honom?

-- Åh, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig två
gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din fader,
och andra gången sedan jag blifvit enka.

-- Hvarföre gifte ni er icke med honom?

-- Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär
menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa, då
jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att undkomma
honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon våga
uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu?

-- En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för sin
dotters och sina rikedomars skuld.

-- Älskar dig Lucy?

-- Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af familjens
gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara eftersökt. Men, min
mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er
derom.

-- Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara
högst intresserad deraf; men det är din hemlighet.

Mera blef icke yttradt om denna sak.

Dagen derpå satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trädgården;
men hennes ögon riktades alltjemt åt alléen till, der hon plötsligt
varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade
synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes ansigte.
Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och Edvard inträdde
uti berceauen.

-- Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den
inträdande; -- derföre bad jag dig om ett samtal här.

-- O Edvard, Edvard, hvad jag är lycklig; ni har då icke glömt mig, ni
älskar mig ännu. Jag var så ängslig under er frånvaro; dystra drömmar,
hemska aningar förföljde mig. Förlåt mig, Edvard, ty jag ser i edra ögon
att jag för er är lika kär.

-- Min dyra Alice, huru har du ens ett ögonblick kunnat misstänka mig
för trolöshet? Jag, som lefver blott genom din kärlek, din ömhet, du,
min älskade!

-- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som är mycket vigtig. Jag
kan ej längre för den goda Lady Starling förtiga vår ömsesidiga kärlek;
jag tycker mig derigenom begå en synd och hade jag icke gifvit mitt
löfte, skulle mina känslor många gånger ha förrådt mig. Säg, hvarföre
denna hemlighetsfullhet? Skall man bäfva för att utsäga något, hvari
intet ondt ligger?

-- Alice, hör mig! du känner mig tillräckligt för att veta, att vore jag
icke af nödvändigheten tvungen att dölja mina känslor, hade jag länge
sedan tagit dig till min maka, och begärt min moders välsignelse. Jag
lider lika mycket som du af denna svåra ställning, men jag måste
underkasta mig denna pröfning. Alice, har du då så litet förtroende till
din vän, att du ej kan underkasta dig att följa hans råd, utan att
alltid befara någonting? Tror du på min kärlek?

-- Ja, Edvard, jag gör det, när jag ser er.

-- Hvarföre då frukta?

-- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det är illa af mig att icke åt
Mylady, som varit som en mor för mig, meddela det som rör mig så nära.

-- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hör dig till, Alice, och du
behöfver ej redogöra för dess inre lif för någon annan än för mig.

-- Är du säker, Edvard, att detta är rätt?

-- Alice, min lilla, dyra vän, då du har så litet förtroende för mig,
törs jag knappast säga hvad jag har att meddela dig.

-- Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god,
att jag litar på dig som på ... ja, som på Gud sjelf.

-- Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna här
en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre resa. Du
får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min återkomst
skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra dig till min
maka.

-- Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag
tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig.

-- Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn,
tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du är
en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra.

Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans
armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig
hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad hon
önskade i denna stund.

Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt
rum.

-- Förbannadt dumt! utbrast han, nu gäller det att skickligt styra sin
båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda bort mina
kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och tror på mina
löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham
skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det är alltför
lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan. Lucy Suffridge är
också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i henne. Jaha, fortfor
han med ett hemskt skratt; visst är jag kär uti ditt vackra slott! Tag
på dig dina stora miner, dina bestämda karl-façoner, men Lady
Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke på fredlig väg, så ... jag
vet nog hvad jag menar!

Han satte sig ned och skref följande bref:

   Min Charles!

   Nu är stunden inne då jag måste sätta din tillgifvenhet på prof.
   Jag befinner mig uti en f--n så svår belägenhet. Jag måste
   meddela dig hvad som händt.

   Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en
   slägtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu
   befinner sig uti knappa omständigheter. Flickan är mycket söt
   och jag tillstår att jag varit litet kär i henne, fast än du väl
   kan förstå, att jag aldrig ämnat gifta mig med henne. Men nu är
   olyckan den, att hon förälskat sig i mig och påstår att jag
   lofvat taga henne till hustru. Nu är jag dock så godt som
   förlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar på förhand de mest
   rörande scener och förebråelser öfver min trolöshet. Du känner
   min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och då börja åter
   de ändlösa förmaningar, med hvilka min mor öfvermättat mig sedan
   min barndom.

   Jag måste få Alice bort härifrån och det är på dig jag räknar för
   att rädda mig ur den svåra ställningen. Lucy Suffridge har på ett
   år rest till Amerika och innan hennes återkomst måste allt
   detta vara undanstökadt. Flickan har en böjlig karaktär och tror
   allt hvad jag säger; detta förenklar saken betydligt.

   Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lättare än att göra en
   enlevering, vidare skulle icke behöfvas. Men nu måste du, såsom
   mera van vid alla slags äfventyr, gifva mig ett godt råd.

   Kan jag på ett års tid få henne bort härifrån, så hinner jag
   gifta mig. Sedan är saken klar. Jag kommer att vistas någon tid
   hos min mor och hoppas att snart få svar af dig.

                                                               Din vän
                                                   Edvard Glithingham.




                                  XI
                      HVAD SOM KAN HÄNDA NÄR MAN
                               SVIMNAR


Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde alldeles
oerhördt.

Uti det trefliga förmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham och
den unga Alice. Den sistnämnde var särdeles glad denna dag. Sedan en
längre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade lofvat
att snart underrätta modren om deras ömsesidiga böjelse.

Samma dag på morgonen hade Edvard sagt åt Alice, att han om aftonen
ville tala med henne om någonting mycket vigtigt, och bad henne komma
ned uti en liten sluten veranda som låg i jemnhöjd med trädgården; det
var Alices älsklingsställe; om sommarn var der svalt, och om vintern
höll den sig särdeles varm.

Alice afvaktade med otålighet tioslaget, då Lady Starling plägade gå
till sängs.

Sedan några dagar hade Edvard varit så utomordentligt god och öm emot
henne, dessutom hyste hon för honom ett så obegränsadt förtroende, att
hon ej förstod att det kunde ligga något orätt uti att bevilja honom
hemliga möten. Hon ansåg honom såsom sitt lifs herre, och af hvem kunde
hon väl vänta mera aktning än af den, hvars hustru hon en dag skulle
blifva.

Edvard hade hela aftonen följt henne med sina blickar, hvilka liksom
magnetiserade henne.

Baroneten var, såsom man sett, en usling, och som sådan beherrskades han
af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade utgjort
hennes bästa vapen emot honom. Hon kände intet af en storartad
sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro på Gud och en upphöjd
ande, det var allt hvad hon egde till försvar för sin oskuld; men
hittills hade detta varit nog, för att emotstå Edvards inflytande.

Kanske var det också allt detta som gjorde, att på samma gång han
uppoffrade henne för sin egennytta, beherrskades han af ett vildt raseri
vid tanken på att förlora henne.

Klockan hade slagit tio och Lady Starling lemnade rummet åtföljd af
Alice, hvilken, då hon skulle taga godnatt af den goda frun, kände en
underlig sinnesrörelse bemäktiga sig henne. Hvarföre? Det förstod hon
ej, och det kan blott den fatta, som emot alla förnuftets lagar fått
erfara aningars makt.

Alice gick in uti sitt rum, men då hon skulle lemna det, vände hon om,
tog en liten bibel som låg vid hennes säng, och satte den uti sin ficka.
Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling ingen bestämd
form; men då hon tog den, tryckte hon den hårdt till sitt hjerta liksom
om hon känt det för svagt och haft behof af dess beskydd.

Efter en stund ilade hon ned för den mörka trappan; hennes hjerta
klappade, hon stannade flere gånger och var nära att vända om. Hvarföre
erfor hon just denna afton alla dessa känslor?

Kanske hade Edvards blick genomträngt hennes väsende med en underlig
känsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne emot
det som skulle ske?

Hvem vet, om icke samvetets röst fått makt öfver henne, om hon icke hade
återvändt -- såvida hon ej med ens hört steg i sin närhet och känt sig
omfattad af två starka armar. En brinnande kyss tystade det utrop som
ville gå öfver hennes läppar; hon kände ett hjerta klappa emot sitt och
då var hon icke mera rädd, hon erfor blott en outsäglig känsla af
sällhet.

-- Alice, Alice, hvad du är skön, hvad du är förtjusande! jag kunde icke
återhålla min längtan efter dig, derföre kom jag. Alice, kom först upp i
mitt rum; kom, jag ber dig.

Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices öra; han tog henne som ett
barn uti sina armar; han var liksom ursinnig.

-- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall kyssa
mig, ty det är synd; icke förrän vi äro gifta. Det är redan andra gången
jag begår denna synd. Edvard, jag är rädd för dig ... Edvard, släpp mig
... Edvard ... Dessa ord dogo på hennes läppar och nu låg hon afsvimnad
i sin älskares armar.

Han ilade med vild fart ned för trapporna, stannade först framför sin
egen dörr, öppnade den sakta, och lade den sanslösa flickan på en soffa.

Hade någon dålig känsla bemäktigat sig hans själ, måste den vika för den
englalika bild, som nu hvilade framför honom.

I samma ögonblick, knackade man på dörren och på tillsägelsen att stiga
in, inträdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangömdt af en stor
och en hög kappkrage.

-- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! ödet har hjelpt oss; hon är
afsvimnad. Här är kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att
förlora!

I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som
försigtigt fattat uti henne, skyndade ut.

Edvard, som lyssnade helt darrande, hörde rullandet af ett åkdon; då
sjönk han ned på samma soffa der Alice för en stund sedan legat, och
brast ut i en konvulsivisk gråt.

I allmänhet äro de mest moraliskt dåliga menniskor vid vissa tillfällen
lättast underkastade sinnesrörelser. Menniskan är född med synd och utom
den goda instinkten som visserligen finnes hos några, fordras det
sjelfbeherrskning för att kunna följa en väg, som så ofta afviker från
den naturliga böjelsen. Den, som icke öfvar sin karaktärsstyrka för det
goda, är sina ingifvelsers slaf. -- Sinnesrörelse är ofta blott en
fattigdom på styrka; ohejdade utbrott af densamma äro alltid en brist på
sjelfbeherrskning.

Edvard befann sig nu uti ett verkligt eländigt tillstånd; han var
olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfört sina djefvulska
planer, var nu olycklig, ty han kände med ens det som hvarje menniska
åtminstone någongång i sitt lif måste erfara -- en inre röst, som vaknar
och anklagar en sjelf.

Man kan lätt förstå den villervalla som Alices försvinnande förorsakade.
Edvard spelade sin rôle förträffligt; han låtsade ej veta af något och
var tillochmed den första att föreslå efterspaningar, hvilka
naturligtvis förblefvo utan resultat.

Emellertid hade Alice anländt till ett ställe i skogen undangömdt för
allas ögon. Det stackars barnet var uti ett förfärligt tillstånd. Resan,
som varade inemot ett dygn, var nära att taga lifvet af henne. Sittande
bredvid sin följeslagare, som var stum vid alla hennes frågor, trodde
hon sig ibland vara ett rof för någon elak dröm och väntade den stund då
den skulle upphöra.

Det var nästan medvetslös hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat Nils,
lyftade henne ur åkdonet och nästan bar henne in, ty hon kunde knappt
stå på sina fötter.

Rummet, i hvilket hon nu fördes, var ett litet uselt kyffe. Hon kastade
sig på en säng och gaf luft åt sina snyftningar, dem hon hittills sökt
qväfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej kunna gå emot
strömmen, hvilka ej ens försöka det, ty de känna sina krafter vara för
ringa dertill.

En stund hade förgått, då en gammal gumma inträdde och med sträf stämma
frågade, om hon ej ville komma in och dela deras måltid.

Alice hade icke ätit på hela dygnet, men nekade dock äfven nu att göra
det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:

-- Säg mig, hvarför ha de fört mig hit? hvem har gjort det? hvarföre är
jag här? hvad vilja de mig?

-- Tyst barn, fråga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni gjort
någonting mycket illa och är derföre här.

-- Illa? hvad för illa har jag gjort? och hennes tårar strömmade åter.

Några dagar förgingo på detta sätt. Alices öfverspända sinnesstämning
började lägga sig, och innerligt tackade hon Gud för det hon medtagit
sin bibel, som nu var henne så kär och gaf henne så mycken tröst.

Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i beröring,
kunde icke förklara mera än hvad hon först hade sagt. Utom henne fanns
uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonårs flicka, till
hvilken Alice kände sig dragen; men gumman hade förbjudit dem att tala
med hvarandra; hon sade, att den unga missen skulle lära henne sina
konster. Alice, som hade på sitt samvete blott en enda sak, och äfven
detta tvifvelaktigt: att hafva älskat Edvard med så mycket förtroende,
förstod icke hvad allt detta ville säga. Det är kanske för mycket sagdt,
att samvetet förebrådde henne hennes kärlek till Edvard, men hon hade så
mycket tänkt på gummans första ord, att hon blott kunde upptäcka ett
begånget fel, och hvilket annat kunde väl detta vara, än att hon
underkastat sig hans vilja?

Hennes fängelse var en hård pröfning för henne, isynnerhet derföre, att
hon ej visste hvad som skulle inträffa sedan, eller huru länge det
skulle komma att räcka. Småningom uppstod liksom ett hemligt förstånd
emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en dag lofvade
denna åtaga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt till fru
Starling, hvilket gumman nekat att afsända. Vi kunna straxt säga, att
detta bref, som visserligen ankom till sin adressort, dock aldrig föll i
Lady Starlings händer. Det hade blott till följd, att Alice blef bevakad
med ännu större stränghet än förr; men ändock lefde hon i hoppet, att
någon räddning för henne skulle finnas. Hon trodde alltid, att då Lady
Starling skulle få hennes bref, Edvard skulle ila till hennes räddning.
Icke en stund hade hennes hjerta anklagat honom att hafva haft sin hand
med i detta dåd.

Hennes tro på honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hörde
till dem, för hvilka ingen olycka kan finnas då de älska, och för hvilka
döden är tusendefaldt lättare än förlusten af tron på den, hvilken de
gifvit sitt hjerta.

Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi redan
sågo honom uppträda i egenskap af fästman.

Han insåg visst det vådliga uti hela detta företag och så som alla
uslingar, kände han sig feg vid tanken på dess möjliga följder. Han
underlät icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva honom
mod att påskynda hans förening med Lucy; en sak som ock ej var någon
svårighet att få Lorden att lofva.




                                 XII
                          NEW-YORK OCH PARIS


Vi skola i korthet redogöra för Lucys resa till Amerika och hennes
vistelse i New-York. Berusningen var fullständig, allt hvad hon såg
öfvergick hennes drömmar. Med hennes karakter var det icke underligt,
att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen väl emottagen. Om
hon liknade qvinnorna der, så hade hon ännu något, hvari hon
öfverträffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser som de, men
icke genom yttre omständigheter eller genom andras inflytelser, utan
genom en långsam inverkan af studier och läsning. Hon var mera qvinlig,
mera artistisk; allt, som var skönt och sannt, fann ögonblickligen ett
genljud inom henne. I detta sköna land, som med så stora steg kommit
till full insigt af det rätta, insög hon de praktiska idéerna om den
individuella friheten. Hittills hade dessa funnits inom henne blott
såsom principer, men nu kände hon, huru hennes vingar växte och voro
färdiga att breda sig ut till flygt. Fru Rush omgaf henne med kärlek och
med all den trefnad den sanna ömheten kan uttänka. Lucys trefliga
salong, hvilken vi redan känna genom det bref vi meddelat från en af
hennes beundrare, såg ett utvaldt sällskap samla sig omkring den
älskvärda värdinnan. För att begagna ett engelskt uttryck, var det en
verklig steeplechase, som egde rum för att bli emottagen i detta lilla
trefnadens tempel. Lucy kände sig i sin rätta sfer och den utveckling
som engång hade börjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma
ut i hela sin prakt. Men huru än ett sådant lif behagade henne, var
hennes intelligens alltför kraftig, för att icke behöfva någon mäktigare
föda. Hon kastade sig begärligt öfver allt som kunde öka hennes
kunskaper. M:r R., en af New-Yorks framstående målare, beledsagade henne
i tafvelgallerierna och i målares och skulptörers atelierer, och han
kunde icke nog förundra sig öfver den fina smak, med hvilken hon bedömde
konstnärernas skapelser i deras stora, liksom i deras mindre detaljer.
M:r Wight var lycklig att kunna föra henne upp till de mera intressanta
förhandlingarne uti lagstiftande kammaren, och Lucy njöt med berusning
af detta politiska och intellektuella lif, som omgaf henne. Flere gånger
då hon var ensam, började hon skratta åt sina egna underliga tankar. Hon
glömde sig sjelf, sin personlighet, alla de förhållanden, som binda
menniskan lik en träl vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke,
hon såg sig i sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hägringen
borta och -- hon var åter en qvinna. Men den dröm, hvari hon med den
största förtjusning invaggade sig, var den, att med några likasinnade
vänner börja ett upplysningens korståg uti det gamla Europa, så inrotadt
uti sina gamla seder, sina gamla idéer, att det barnsligt upprepar
frihetens skri, utan att förstå det, och ändock betraktar Columbias ädla
folk som ett öfverdådigt barn. Hvad dessa drömmar voro sköna! De hade
blixtens kraft, som genomtränger rymden -- hvarföre skulle de ej vara
annat än drömmar! Mången kan tycka, att uti allt detta låg en hög grad
af Don-Quixoterie, men låt vara! förtjenar Cervantes verkligen de lagrar
en efterverld skänkt honom, ty hvad gjorde han? Han förlöjligade en
stor, en upphöjd, mäktig känsla, ridderligheten, en känsla, som, o ve!
af honom blifvit till grunden afmejad. De nuvarande generationerna anse
det slafviskt att vara ridderlig, men de ha icke besinnat, att det är
vida mera slafviskt att icke våga vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna
lyckas att beröfva Cervantes hans lagrar för att förflytta dem på Don
Quixotes hufvud och vilja blott säga, att så länge menniskan blir
tvungen att böja sitt hufvud under godtyckliga despotiska lagar, så
länge hon icke vågar handla efter sitt samvete, utan att derföre blifva
utpekad, kan icke ens den transatlantiska kabeln förena den gamla
verlden med den nya.

Lucy var en af dessa förtärande intelligenser, som kunna omfatta allt,
intressera sig för allt, ingå i de mest praktiska detaljer och ändock
genomsvinga verlden i inbillningens drömmar ...!

Den tid, hon ämnat stanna i Amerika, förgick med blixtens snabbhet; hon
lemnade detta land med förnyade krafter. Då hon rest från Abbey-Hall,
var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sannt qvinlig
tillförsigt.

Om mina läsare ännu erinra sig de scener, som försiggingo på ångbåten
Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska kammarjungfru
Mary, så kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi hafva någonstädes
sagt, att så snart Lucy tagit de första stegen på frihetens väg, en kamp
komme att uppstå emellan henne och hennes fria ande, hennes fria idéer;
tvifvel underkastadt vore hvem som komme att segra. Nu var för Lucy
tanken att återkomma till Abbey-Hall mer än svår, den var omöjlig; hon
kände sig oförmögen att åter inträda inom den krets af kedjor, hvilken
hon engång hade brutit. Hennes faders vilja att gifta bort henne,
hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet, afskräckte henne ifrån hemmet.
Hon var ej rädd för strid, men hon bäfvade tillbaka för tanken, att
denna strid måste utkämpas emot hennes fader, och isynnerhet emot en,
hvilken var så moraliskt svag. Att uppoffra hela sin framtid för en idé,
som hon ansåg sakna förnuftiga skäl och lefva med en menniska, som hon
ej kunde fördraga -- nej, det var dock ännu omöjligare än allt annat.




                                 XIII
                          EN ÅTERFUNNEN VÄN


Nu befann hon sig sedan någon tid i Paris och der njöt hon af allt, som
denna stad har att erbjuda. Paris är riktigt intressant, tycka vi,
endast för dem, som vilja lära sig något och när förhållandena gynna
tillfredsställandet af denna smak. Kommer man dit utan att kunna
intränga i alla detaljer af detta samhälle, som är så mångfaldigt
sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsställd. Det blir då som
med hvarje sak till hvars djup man ej tränger.

Allting här i verlden kan bli intressant då man är i stånd att tillegna
sig en djupare kännedom deraf. Ingen lära är torr, blott man intresserar
sig för den. Och huru uppkommer intresset? jo, genom kännedom om den
grund, på hvilken denna lära stöder sig. Huru många säga t. ex. icke,
att mathematik, astronomi, mineralogi, språkkunskap etc. äro torra ämnen
för förståndet, men de hafva orätt. Hvarje menniska vill uti det,
hvarmed hon sysselsätter sig, inlägga någonting utaf sig sjelf, och sker
detta icke genom upptäckter och afhandlingar hvilket är ett privilegium
för de högre begåfvade, så sker det genom omdömen, eller åtminstone
genom det arbete tanken haft att utföra, för att kunna anse den
förvärfvade kunskapen såsom sin egen.

Huru kan man då i våra dagar begära, att qvinnan skall kunna stå på den
ståndpunkt, man vill se henne intaga, för att anse henne vara förmögen
att uppfatta mera vidsträckta och svåra kunskaper? Theorien felar genom
brist på helhet, praktiken har samma brist och huru kan man då förvärfva
sig en omfattande öfversigt af det?

Lucy hade lyckan att kunna göra hvad henne behagade, se allt som
intresserade henne och lära sig allt som hon hade lust att veta. Vi
hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta för
menskligheten, såsom hon i sitt sköna oförstånd, full af tro på det
goda, yttrade sig. Men hvad ville hon uträtta? till hvad ämnade hon
använda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon skulle
hafva gifvit på dessa frågor.

Ett sådant svar kan förefalla barnsligt, men är det likväl ej; att det
endast var drömmerier, det förtjenar vårt medlidande hellre än någon
annan känsla. Den starka viljan, energien, önskan att verka och vara
nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett mål, någonting
bestämdt att uträtta? Men hvari låg då felet, ty det måste hafva funnits
ett något, som hindrade uppfyllelsen af det hela? Alla materialier
funnos i rikt mått, men det, som saknades, var -- en uppfostran i
harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig. Kunskaper funnos
äfven, ty hon hade läst mycket, kände flere språk, hade gjort sig
förtrogen med många läror och idéer, hvilka skänkt stadga åt hennes
tankar och förstånd. Om detta icke var nog för att fullända hennes
karakter -- hvad var då mera egnadt derför? Hvad? En planmessig riktning
i hennes uppfostran, en större ordning och reda i hennes kunskaper och
ett mera praktiskt omdöme om de sociala förhållandena.

Huru många krafter ha icke gått förlorade genom detta fel, under det
martyrerna derför sjelfva äro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord
vidhålla vi, trots mången kanske kommer att finna det öfverdrifvet. Är
det då ej ett martyrskap att, när man kommit till den ålder då man kunde
blifva nyttig, finna att det är omöjligt, att hela ens lif är förfeladt?
Man ser andra arbeta och göra sig nyttiga, man sträfvar sjelf till samma
mål, men till hvad man än söker använda sina krafter, kännes fångens
tunga kedja fasthålla en vid den pelare, ifrån hvilken man ej kan
aflägsna sig mer än vissa, afmätta steg -- pelaren det är samhällets
anspråk på qvinnan -- kedjan, den uppfostran detta samma samhälle
bestämt för henne.

Det jag nu sagt hade Lucy ännu ej kommit till insigt af, hon hade blott
en aning derom; erfarenheten skulle komma att gifva hennes illusioner
hårda slag. Men hon var nu ännu lycklig, hon njöt af lifvet, hon drömde;
ja -- låtom oss icke missunna henne denna lycka. Huru herrligt är det ej
ibland att lefva ofvanom den kalla verkligheten. Ofta är en stund af
lycka, vore den också blott fostrad af inbillningen, en skatt, hvilken
under hela ens lefnad förvaras i hjertats djup.

Åt hvilket håll vände Lucy väl först sina tankar? Till den sköna
konsten, för hvilken hvarje högsinnad menniska uti någon vrå af sin
varelse eger en större eller mindre ömhet.

Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att göra sig bekant med allt det
märkvärdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hängaf sig äfven
här med tjusning åt allt det stora och det snillrika, som fann ett så
villigt återljud uti hennes själ. Hon gjorde sig bekant med Frankrikes
litterära förhållanden och kände sig nu vara uti den krets hon alltid
drömt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar, alla gamla
fördomsfulla idéer, hon njöt af lifvet i dess fullhet.

Visst återvände hennes tankar emellanåt till Abbey-Hall, der hon såg sin
gamle fader förgäfves väntande henne. En inre dämpad röst lät stundom
höra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och genom uppfostran
framkallade fördomar, ty när hon rådfrågade sitt samvete, fann hon
alltid något giltigt skäl till försvar för sitt handlingssätt.

En dag, då Lucy företagit sig att bestiga Vendôme-kolonnen, blef hon
öfverraskad af att der på platformen igenkänna sin gamla bekantskap,
baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men märkte tillika
den illa dolda sinnesrörelse hennes oväntade åsyn hos honom framkallade.
Efter att hafva vexlat några frågor angående vistelsen i Paris,
åtskildes de.

-- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glömma bort oss på
Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det är nu i Paris jag
måste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress.

-- Är det lady Glithingham jag bör fråga efter?

-- Huru? har detta rykte äfven nått edra öron? Nej, herr baron, det är
ännu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter många äfventyr befinner sig
ensam i Paris, liksom ni första gången såg henne ensam under den stora
eken. -- Hon log härvid något skälmskt emot honom och försvann med lätta
steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig från sin förvåning.

Denne glömde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg
till sitt hem. Det var först då han kom till det hus han bebodde, som
han afkastade det yttre lugn han hittills pålagt sig. I ett nu var han
uti sitt rum, der han häftigt kastade sig i en soffa.

-- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just börjat blifva
förnuftig, då den ljufva och på samma gång plågsamma bilden åter
lifslefvande står för mina ögon! Det kan man kalla en ödets skickelse.
Hvad betydde väl hennes ord, ty hennes fader talade om hennes
förlofning, såsom om någonting fullkomligt afgjordt? -- Hade han kanske
gissat mina känslor? -- Ville han aflägsna mig? -- och af hvad skäl? --
Nej, allt detta förefaller otroligt. -- Sak samma -- -- Hon skrattade åt
min fråga, och det bevisar att hon är fri ... Se så, gamle narr, har du
kämpat så mycket och dock ej hunnit längre ... Det är visst intet
lysande bevis på en utomordentlig själsstyrka hos dig, min käre Oskar.
Studerandet af gamla manuskripter synes hafva föryngrat ditt hjerta. --
Men för tusan! jag må väl ej glömma min middag för det ... Men hvarföre
befinner hon sig då här ensam?

Nu satte sig Oskar åter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade armarna i
kors och försjönk ånyo i djupa tankar. Flere gånger framtog han sin
klocka ur vestfickan, öppnade mekaniskt locket, såg medvetslöst på den
och lade den tillbaka. Efter en stund steg han upp, närmade sig kaminen,
jemkade ljusstakarne, flyttade några böcker på sitt skrifbord, vid
hvilket han derefter nedsatte sig och började skrifva. Middagen tycktes
derunder blifva glömd, ty ännu flere timmar sednare finna vi honom i
samma ställning.

Dagen derpå stannade Oskar Lejonstjerna utanför Lucys dörr. Det var icke
utan en stark hjertklappning han inträdde i den trefliga salongen, der
hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid hade bebott den, hade hon
dock hunnit meddela någonting af sin egen karakter åt alla dess föremål.
Uti en vas på bordet stod en artistiskt sammansatt bukett af rosor och
liljor; en vacker lithografi af Müllers André Chénier stod på ett
staffli och då han inträdde, höll Lucy just på att ställa den i den
förmånligaste dagern. Hon helsade honom såsom en gammal vän och en stund
derpå voro de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina läsare
redan känna om Lucys karakter, kunna de lätt förstå, att hon ej kände
sig det ringaste generad af det ovanliga i sin ställning.

Oskar Lejonstjerna erfor, så frisinnad han än var, en oförklarlig känsla
som sade honom att den belägenhet, i hvilken Lucy nu befann sig, icke
var rätt passande för en så ung, så förtjusande qvinna. Kanske var det
den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att deras rôler
ombyttes; det var han som kände sig blyg, hon åter var fullkomligt fri
ifrån allt tvång. Männens bedömmande af den bildade qvinnan är ofta nog
skeft, kanske till en del derför, att deras umgänge ej inskränker sig
till dessa. Oskar var icke en exalterad menniska, ej heller hade han
förlorat sitt hjertas friskhet; han var en allvarlig rättänkande man.
Sedan sin barndom hade han lärt att beherrska sig sjelf och kanske hade
det legat ett visst öfvermod i den lugna blick, hvarmed han betraktat
sin framtid. Han hade trott sig hålla sitt hjerta i sin hand och ej
velat gifva det åt någon annan än den han dömt värdig att blifva hans
lefnads följeslagarinna, och nu hade det blifvit taget innan han hunnit
fråga sig sjelf om denna var den rätta. Kanske var det emedan hans
hjerta talat, förrän det föll honom in att rådfråga sitt förstånd.
Kärleken, denna underbara konstnär, hvilken målar de vackraste taflor
utan att det finnes en enda skugga i dem, hade i hans ögon ställt Lucy
på en piedestal, der han betraktade henne med vördnadsfull beundran. Han
älskade ej blott, han dyrkade, men såsom alla grundliga män, var han
medveten om, att han frivilligt ställt henne på denna höjd.

Några veckor hade nu förflutit och Oskar, som hade många vänner och
bekanta i Paris, aflägsnade från Lucy olägenheterna af hennes ensamma
ställning, utan att hon sjelf märkte det.

Oskar var ädel i alla sina principer, fast uti sina föresatser och
dessutom i hög grad förbehållsam uti allt som rörde kärlek; han hade
aldrig ens med det aflägsnaste ord häntydt på den känsla han närde för
Lucy. Ju mer han var i tillfälle att lära känna henne, desto mer hade
den luftiga bild som under ett års tid föresväfvat honom, öfvergått till
en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som fullkomligt omedvetet omgaf
henne, och hvilken egentligen blott var ett uttryck af hennes älskliga
väsende, af ett så okonstladt sätt att vara, att drömmerier alldeles
icke kommo i fråga. Den kärlek, en närmare bekantskap med henne ingaf,
var lika litet idealisk som den var materiel; det var en intellektuel
kärlek, blandad med poesi. Hon var så snillrik och ändock så
förtjusande, att man knappt visste hvad man hellre ville: se på henne
eller höra hennes ord, men man föredrog dock alltid det sednare. Med ett
ord, Oskar började känna sig sjelf, sina idéer, sina tankar så
införlifvade med henne, att han var idel öra och öga när han befann sig
i hennes närhet, och idel beundran när han tänkte på henne.

Men hvad skola vi säga om Lucy? Var då hennes hjerta så väl bepansradt
mot kärlekens angrepp, att Oskars upphöjda karakter ej kunde få det att
klappa? Var hon då så fri från all qvinlig svaghet, att den
vördnadsfulla beundran hon läste i hans blick ej gjorde det minsta
intryck på henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott menniska; hon
var en ovanlig qvinna, det vill säga: den manliga riktningen i hennes
karakter hade icke utplånat den enthusiastiska beundran för det ädla och
det goda, hvilken ofta efter att hafva varit blott en allmän känsla
slutar med att hänföra sig till en enda personlighet. Aldrig hade hon
ännu till sig sjelf ställt den frågan: "älskar jag honom?" och svårligen
hade hon kunnat besvara den om någon annan framställt den för henne.
Kanske hade hon dock sagt: -- Då man gör sig reda för att en sträng
vibrerar inom en vid åskådandet af ett konstens mästerverk, är väl detta
kärlek? Då man förtröstansfullt höjer sin blick till det som man känner
stå öfver sig, är detta kärlek? Det intresse man hyser att kunna
uppfatta en annans idéer, lyckan att hafva funnit det ideal
förverkligadt som man drömt sig, är allt detta kärlek? -- då älskar jag.




                                 XIV
                      EN SVENSK JULAFTON I PARIS


Oskar vistades i Paris för att på stället studera de återstående minnena
af den tid, då franska revolutionen uppträdde som den första påskyndande
stöten Europa erhöll på en väg, som det sedan denna tid fortfarande
följer och hvars mål är frihet. Han höll sedan några år på med
författandet af ett arbete, hvars syfte var att med historiska fakta
bevisa verldens framåtskridande emot lösningen af det stora problemet:
erkännandet af den individuella friheten. Vi sade redan att han ej var
någon drömmare, han var en djup tänkare; hans naturliga gåfvor, hans
sträfvan efter det goda inom möjlighetens gräns, jemte en grundlig
uppfostran, hade utstakat den bana, längs hvilken hans lif skulle skrida
fram.

Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsändt ett bref till sin fader, i
hvilket hon öppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina idéers
riktning. Brefvet var ömt, och i varma uttryck framställde hon huru
hennes inre var upproriskt, såväl emot att återvända till Abbey-Hall,
som emot giftermålet med baroneten. På detta bref väntade hon nu ett
svar och begynnte redan blifva orolig öfver att hon icke fått det. Hon
hade nu vistats några månader i den hänförande staden och hade, tack
vare Oskar Lejonstjerna, gjort några högst angenäma bekantskaper. Mycket
ofta samlade sig ett litet intressant sällskap, bestående af svenskar,
engelsmän, och några finnar än hos den ena, än åter hos den andra af de
familjer, hvilka utgjorde en föreningspunkt för den lilla intelligenta
nordiska verld, som bildat sig inom detta stora Babylon.

Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden
att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas
medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, så
emottagligt för allt godt och rent, hade vid första anblicken af den
förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit gripen af en
sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att dölja. Alla voro
högtidligt stämda, en del påmintes genom den om hemmet, fosterlandet,
frånvarande vänner; och de, för hvilka den ej hade samma betydelse,
erforo dock en känsla af värme, som spred sina strålar omkring dem. Den
trefliga julgubben, öfverströdd med puder för att påminna om hemlandets
snö, utdelade åt de närvarande några mer eller mindre anspråkslösa
gåfvor. Ingen hade blifvit glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med
ens se sitt namn på en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade
af nyfikenhet och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget
och öppnade locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af
hennes älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och
det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen. Nu
upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande omkring
till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi måste tillstå,
att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och hvilken stod till
hälften dold af granen, derifrån han oroligt betraktade henne, blixtrade
hennes ögon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. --
Tack! sade hon. -- Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke
röstens upprörda klang i detta ord! Hon återvände derpå till lådan,
upptog försigtigt dess innehåll och, bärande det varsamt till ett bord,
invid hvilket Oskar ännu stod orörlig, öfverlycklig försänkt i
betraktande, vände hon sig med ett själfullt leende till honom och sade:

-- Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra bilder!
Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess beundrare!

Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande än
vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af tjusningskraft.
Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt älskvärd, att hennes
blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela sällskapets stämning.
Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han var hänförd. Det föreföll
honom som hade hans själ genljudat af en herrlig, öfverjordisk sång.

Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad längs
bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig anblick. Längs
trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda saker försäljas, och
de, hvilka kanske omkring sig församla de flesta köparne, äro "_les
marchands de gaufres_"[1]. Då man närmar sig dessa sistnämnda butiker,
får man för några sous en stor förträffligt tillredd voffla, beströdd
med fint socker, och ständigt möter man välklädda personer, enhvar med
en sådan i handen, i hvilken de helt förnöjda bita. Men denna afton
skulle också hafva ett slut; man följde Lucy till hennes hem och då
Oskar bar upp julgåfvan i hennes rum, räckte hon honom handen och sade:

[Fotnot 1: Voffelförsäljarne.]

-- Herr baron, tillåt mig ännu engång att uttrycka den djupaste
tacksamhet för den tanke ni fäst vid denna gåfva. Den blir mig mycket
kär, och ett vackert minne ifrån Paris och af vår bekantskap.

Då hon räckte honom sin hand, den han vördnadsfullt tryckte till sina
läppar, höll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes inträde
i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod sedan ofta klart för dem,
då de påminnte sig huru Lucy då i den ena handen höll framtidens
förhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem har ej haft
sådana erfarenheter i lifvet? Ja, det händer ibland, att ödet liksom
utväljer just de lyckligaste stunder i vårt lif för att åter rycka oss
ned till det som utgör lifvets öfvervägande beståndsdel -- olyckan.

Då hon blef ensam, vände hon sig långsamt bort ifrån dörren, genom
hvilken Oskar just nu försvunnit och vandrade flere hvarf i rummet med
handen tryckt emot pannan. Derpå stannade hon framför några blommor och
efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon liksom med en klagan
i sin röst:

-- Denna ros har också engång, full af styrka, hållit sig rak på sin
stam, men alltefter som den öppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud ned
mot jorden. Är icke jag nära nog i samma belägenhet? Jag höjde stolt
mina tankar emot verldsalltets obegränsade regioner; jag trodde mig
kunna inslå en ny väg, på hvilken så mången strandat och nu, har jag
icke dag för dag känt min sjelfständighet förminskas under det jag
upptagit andra idéer, hvilkas tjusningskraft jag förut ej ens anat? Kan
jag då ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf? Nej, o nej! det kan
ej, det får ej vara så! Jag har aldrig ännu känt kärlekens förvillande
kraft, jag vet ej om det är just denna känsla jag erfar, jag vet blott,
att jag gerna ville likna honom!

Då ljudet af dessa sista ord nådde hennes öra, verkade de liksom en
brytning i den vemodiga stämning, hvari hon befann sig, och ställande
blommorna, dem hon ännu höll uti sin hand, tillbaka på bordet, tillade
hon med lifligare röst:

-- Jag tror nästan jag höll på att bli svärmisk! Gud bevare mig från
sådant! Oskar Lejonstjerna är blott en god allvarlig vän, hvilken
Försynen ställt i min väg för att hjelpa mig att reda mina något
förvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina
alltför mållösa sträfvanden.

I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt ansigtsspel,
att hon hade glömt det bref hon höll i handen, och nu öppnade hon det.
Lucys sinnesstämning måste ha varit särdeles öfverraskande för henne
sjelf, då hon så kunnat förbise en så vigtig händelse som emottagandet
af det så länge väntade brefvet. Det inträffar ibland med de mest lugna
personer, att en oväntad känsla som med ens tar öfverhand hos dem,
tvingar dem att begifva sig ut på spaningar efter sig sjelfva. Och vid
denna plågsamma tankeansträngning är allt annat, som är fremmande för
det egentliga målet, ett _non est_.

Då Lucy, som nu återkommit till verkligheten, kastade sina blickar på
brefvet, greps hon af en häftig sinnesrörelse. Handstilen var Anders
Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon läste:

   "Högt älskade och vördade Lady Lucy!

   Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin kos.
   Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att
   återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock
   deras älsklings-barn att ej glömma bort en gammal olycklig far,
   som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom. Lord
   Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han
   talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och
   slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna
   plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er
   och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat
   få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som
   alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster en
   gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir
   Glithingham.

   Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra älskliga
   barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade
   förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: -- Vi förstå
   den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge
   är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider emot
   Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva Sir
   Glithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så visa
   åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som
   hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat
   vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och
   strid ej emot dess röst! -- Så skulle vi hafva sagt då, fröken
   Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria
   språk, utan kommer hit.

                            Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare
                                          Anders Black -- Jenny Johns.

   Abbey-Hall den 19 December 186 . ."

Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid
åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga
starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott
dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna
hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra
tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag.

-- Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett
sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af
sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade
hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.

-- Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag
hvad ordet "olycka" betyder.

Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat
denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens
gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas
porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon
följande rader:

   "Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett godt råd är
   ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?

                                                      Lady Suffridge".

Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och
gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt
henne att på morgonen afsända brefvet.




                                  XV
                    EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER


Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom
sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru
Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och sökte
återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats häri, då
Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han
genom rummet och när hon räckte honom handen till helsning, kunde han
knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna den vemodiga och
hjertliga varelse han dagen förut hade sett.

-- Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att det
icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har flere
gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet, vill ni
gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni
bedömt mig -- kanske mycket strängt och jag erkänner, att ni haft orsak
dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka jag befinner mig, allt
hvad ni vet, är att den dag, då jag för er redogjorde om min uppfattning
om friheten och ni frågade till hvilket mål jag sträfvade, jag ej
förmådde svara er annat, än: till frihet! Det var af er jag hörde de
första ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett mål, till
hvilket hon bör sträfva och att vår lycka mycket beror deraf, om vi valt
den rätta vägen, och att det är genom uppfyllandet af våra pligter som
vi säkrast kunna nå densamma.

-- Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det i
hopp att ni någongång skulle taga den i anspråk och sätta mig i
tillfälle att bevisa dess djup. Jag har ej bedömt er illa, det vete Gud!
och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej kunnat
uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det är visst
sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så stark, huru ni
kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då ni blott hade en
dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert lif åt. Men ni sade mig
engång: qvinnans uppfostran är grundad på framtiden, hon uppfostras ej
så att hon skulle kunna följa en viss riktning, hon måste afvakta, att
den ställning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka
banan för henne. Ni sade, att en underlig ödets skickelse hade kommit er
att förfela ert lif, emedan ni lärt för mycket för att ej syfta högt,
för litet åter för att lätt kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag
hört denna förklaring, blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge,
jag högaktar, beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna
bedömma er ofördelaktigt.

-- Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag vet
sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är lust
till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök i olika
riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt af intresse
för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för att följa edra
förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets. Dessutom har jag
knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag
allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg, hvars svårigheter jag
ännu hvarken förmår att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att
bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en man, hvad det vill säga att hela
sin ungdom igenom ha törstat, utan att dock få en droppe från den
efterlängtade källan. Den dag, då man ändtligen närmar sina läppar
dertill, liknar man en person, som efter en långvarig sjukdom ser ett
bord dignande af öfverflöd. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men
låt mig nu begära ert råd.

-- Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan.

-- Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan jag
känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som framställa
sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att jag nödgas
anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag straffas nu
derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i det som rör mig.

Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en blyerzpenna
och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af häftighet, som
ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmäktig
kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse aflägsnat resten af
den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville hon genom detta utbrott
dämpa den alltför starka röst, som talade i hennes inre. Under samtalets
gång hände det ibland, att hennes ögon under långa stunder irrade utan
ett bestämdt mål, men undvikande att möta Oskars; en annan gång åter var
hennes klara blick lugnt fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon
i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt
kunna återgifvas; det finnes åter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar
ständigt återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning,
hufvudets rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga
språk, allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han
måste lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars
själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan
hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början af sitt
samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad,
ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall.

-- Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med
förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet.

-- Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra
er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet
skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade
Lucy.

Oskar syntes en stund betänka sig.

-- Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i
stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är
denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget
beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår
handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit
missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra
något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi
skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.

-- Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina
skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En
röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig,
emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: -- Du är
menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så
obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du
får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara
nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en.
Säg, herr baron, förstår ni detta?

-- Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser
detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det
finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste
föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad
för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa
er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk
arbetar ni?

-- Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva
förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig
för mina medmenniskor.

-- Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd
af ett nästan dylikt samtal.

-- Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett
dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken
han ej tagit med i beräkningen.

-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan
icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken
nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller
modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka
erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att
det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den
tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa
gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första
vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har
fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska
utveckling.

-- Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla
dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från
Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom
hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min
person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en
långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom
gagna någon menniska. Förstår ni det?

-- Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då jag
besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en tanke som
jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda
menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk,
intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar vanvårdad
varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt, eller
undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom att sprida
något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni, om ni ägt full
frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och er intelligens
behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför lifligt, modigt och
vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej linie för linie följa en
väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett hjerta, så varmt som ert, men
som äfven fordrar mera lugn, mera tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna
verksamhet hade dock varit åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är
kanske för uppriktig, men ni ville ju höra en vän, och en sådans
skyldighet är att vara sann. Dessutom beundrar jag er för mycket -- och
vid dessa ord blef hans röst osäker -- för att jag skulle behöfva frukta
att öppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar.

-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf, denna
känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet kanske;
något annat -- nej, dertill är jag alltför långt ifrån fullkomlighet. --
Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som vill flyga högre än
vingarne bära!

-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej
sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket som
ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy, äfven
jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna finna den,
som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka legat liksom
afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: -- ni är en qvinna, hvars like
jag aldrig sett!

Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon var
som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett slags
hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg
hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det
bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom.

-- Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick hon
bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan, gick derpå i
sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga sinnesrörelse samt
återvände derefter med lugna steg till Oskar.




                                 XVI
                          EN SVÅR SKYLDIGHET


Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda känslor?
Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en hög rodnad
till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han sin armbåge emot
bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslöt sina ögon.
Man såg, genom den mask han hade pålagt sig, en förfärlig kamp i hans
inre. Då han hörde Lucys steg närma sig, bäfvade han till, men han
återvann snart makt öfver sig sjelf, steg upp och återlemnade brefvet
med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han såg ut som om han
blifvit förvandlad till en bild af sten.

En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att orden
kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet då man med
ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför betydelselösa
för situationen; språket förefaller fremmande och oegentligt. Slutligen
afbröt dock Oskar denna tystnad.

-- Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste
återvända till er sjuke fader.

-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk
liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens
fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast
eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt?
Nej, nej, aldrig!

-- I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma
af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska
denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat
dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.

Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta
rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig
och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan
släppa den:

-- Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att
kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga.
En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva
mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert
giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en
annan vändning!

-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt!
Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked
af dem.

-- O, nu -- om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än
förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att
följa er.

Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu
engång och lemnade henne.

Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade på
dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre dörren
och -- nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig, att göra en
rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta intryck, och
aldrig göra ett steg mera i lifvet.

Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande, sådana
som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma direkte
från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det ej kan
utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde intet för
att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan denna paroxysm
af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån dörren och gick till
soffan.

-- Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: -- om någon
kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in våra saker och begär våra
räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du liksom
slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste till honom.
Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber dig göra hvad
du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita icke på mig, Mary,
-- jag är trött, jag mår ej väl.

Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser, att
hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade icke
lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi
undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra; och det
var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen af dessa
kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick inom hennes
själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon söker. Vi kunde
eljest måhända få se henne, den starka själen, krossad under sorgens,
under kärlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan äro ofta
förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark han än må vara, att
viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då icke alltid derföre, att
det var omöjligt för den att segra, utan derföre, att motståndaren var
så kraftlös, så blödande, så pinad, att en längre fortsatt strid skulle
varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida än
längre fortfara att kämpa?

Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och
ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, så full af
frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat för mycket? Må
orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga kärleken, som ej vet
att upprätthålla menniskans värdighet, tusenfaldt varda fördömd, men rör
ej vid den sanna kärleken, den är helig, den är stor! Tvenne hjertan,
som genom denna trollmakt lefva i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som
i den stora menskligheten slutligen funnit sin vän, sin like, den, för
hvilken det vill lefva och dö, -- o, rör ej vid en sådan kärlek med
förtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra
det? Må hafvet åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar
kasta sten på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock
helig! De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta
ord betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att
veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den enas
tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den andras
hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra är ofattligt,
blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt, herrligt? Hafva
cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för hvarandra? Skulle
englarne ha något emot det? O nej, det tror jag icke -- icke ens Gud!

Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord än
kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den upphöjda,
som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes.

Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den qvinna
hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en älskare, en
make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa år ombildar sin
karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd det hjerta hon
önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar en, hvilken ej
besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti sitt hjerta bär
hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång blifvit nödsakad att
vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek, som så kan hängifva sig.
Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan. Döm derföre ej den rena
kärleken!




                                 XVII
                        EN LITEN TALANDE KORG


Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi
ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den
förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på
sin styrka.

Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon.
Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några
minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till
vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg.

-- En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.

-- Huru visste du, att jag var den personen?

-- Han stod bakom glasdörren och visade mig er.

-- Finns han der ännu?

-- Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle
misstaga mig.

Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog.

-- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla
blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig några
cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin väg.

Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sändt
henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss artistisk ordning,
som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga dem tillsammans;
dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och en del voro sällsynta
för denna årstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de
blifvit sålunda sammanförda.

Men en hvissling hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en
lång, innerlig blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon
tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu
fullkomligt oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon
åter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros,
och rosen är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti
en liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia,
hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin,
hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om
hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön, som
talar om en lycklig, förfluten tid.

-- Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas, att
jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej våga
tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om, liksom
för att påminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! är förfluten.




                                XVIII
                            HON HAR LOFVAT


Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord
Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard
Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken, hvarföre
vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader hafva
förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det var med
ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps af alltför
upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå till det sista
samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig lugnare.

Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart något
återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare
och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock oftare
återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt att gifta
sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna
tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan.
Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt slag för honom och
hennes återkomst en desto större glädje, ty han hade fruktat att ej mera
få återse henne. Han förstod rätt väl, att det var motviljan för det
giftermål han ville förmå henne till, som skrämt henne bort ifrån
hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke, det var för honom omöjligt.
Han önskade försona sitt brott genom att förena sin enda dotter med
sonen till den förr så hatade Starling.

Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne om
brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord sak
och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande förening.
Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad Lucy, att han
skulle låta denna fråga ännu några månader hvila, hvartill den gamle
samtyckte.

Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken
otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices
bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var
oåterkalleligen afgjordt.

Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter
sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig
och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker
stämma:

-- Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan
ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det
bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena
edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom,
Edvard!

-- Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt
öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin
hand ur sin faders. -- Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var
icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag
bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, --
ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!

Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt
uppspärrade ögon.

-- Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du
skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.

-- Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja,
fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor.

-- Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon
vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!

-- Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor
jag hyser för honom.

-- Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att
jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må
trolofva er med hvarandra.

-- Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du
uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du
kommer säkert en dag att ångra dig!

-- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör
mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill
tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker!

Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin
ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så
besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig
derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått
alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro.

När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig,
fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till
honom.

-- O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela!
Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna
samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är
omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott
veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig,
att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din
skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona
mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom
något annat än genom din förening med Glithingham.

-- Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning?
Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt
att godtgöra hvad ni brutit.

-- Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du
ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill
du det?

-- Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som
kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval,
hvilka nu förfölja er.

-- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig,
mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors
namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af
Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber
jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag
skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han
framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. -- Det är just
denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke
lofvar! -- Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i
sitt hjerta.

Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon
mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade:

-- Jag lofvar! jag lofvar!

Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå
sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett
vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: -- Hon
lofvar! hon lofvar!

Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin
dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.

Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon
yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod
henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders
tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat,
än att hon fallit i en mörk afgrund.

Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll
om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela
baron Glithingham sitt samtycke.




                                 XIX
                          DEN FÖRSTA KYSSEN


Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon
gifvit sitt löfte.

Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom
känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin
kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar,
och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin
moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon
en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade,
der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon
upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot
höjden och sade halfhögt:

-- Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast
besluten, som nu, att glömma mig sjelf!

Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad
samt en penna, och sade:

-- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till
honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det är den
sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom, och nu kan
jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min sista gärd åt
lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret.

Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej ett
ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.

-- O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det namn,
jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt.
Dock ... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig så. Offret
får icke knota. -- Nu är jag bruten, nu är min stolthet tillintetgjord.
-- O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då det endast var för
att bryta den?

Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det.

-- Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det
är lätt att tala om uppoffring, men hvad den är svår att fullborda! --
O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt vi sett henne
ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till ditt, engång,
den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild, och må hela min
kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan ej vara annat än
ett minne! minnet af en herrlig dröm!

Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden var inne;
hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur rummet. En stund
sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten äfven den
gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och
af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams
inträde till den gamle lorden, hade denne med glädjestrålande ansigte
underrättat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid
denna underrättelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp
till sig, hastigt skrifvit några rader, dem han genast afsände. Sedan
detta var gjordt, besökte han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad
som händt. De höllo just på att öfverlägga om hvad de borde företaga
sig, då Lucy inträdde.

Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy nedkastade
sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes knän, gråtande
som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att blanda sina tårar
med hennes.

Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka
läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla.




                                  XX
                         NÄR HJERTAT BRISTER


Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i
skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi
omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd,
samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon
gemenskap med Alice.

Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes
belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala
med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick
utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta
af den annat än vid det öppnade fönstret.

En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud,
nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.

Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var
derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes
tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I
början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka
vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid
att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under
tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och
timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den
penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var
ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om
hon riktigt skulle framkomma.

Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady
Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger
uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller
tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol
sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än
den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.

Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom
den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för
hennes hjerta.

Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en
mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats
framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten
fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande,
uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon
älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock
ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven
straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt
ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.

Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att
återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar
lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att
den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas.

När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling
taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen.
Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den
hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand
blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och
fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den
ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare,
som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med
så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur
hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling.

Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga
tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade
Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva
sönderslitande -- hennes idols trolöshet.

Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga
naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd
upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat
endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade
varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under
inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes
hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt
sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom
henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en
dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon
liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det
annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf
dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af
Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den
friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var
icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes
pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.

Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen
gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den
förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle
återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att
förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt
sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu
gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt.

Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt
tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan
liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej
vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde
lyda den brutna viljan.

Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och
bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna.
En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med
handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde.

Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina
tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt
skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne
derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka
dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu
hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på
gården.

Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte
hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt
omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon
uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga
varelse kunnat vänta.

-- O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon,
och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt
försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan
och med händerna sammanknäppta liksom till bön.

Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon
försökte nu att återkalla henne till lif.

I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices
moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son,
var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som
kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig
emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades
derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under
tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.




                                 XXI
                       NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT


Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet
der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka
hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men
huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices
sjukdom?

Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon var
sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på återfärden
från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady Starling intog
sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig.

-- Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hört,
att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men huru mår
min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon varit snäll och
lydig, det kära barnet? Gud signe henne!

-- Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt
darrning i rösten.

-- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har hon
gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja, det är så
med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som trodde, att
Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent barn, då hennes
mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord, hon, ehuru ej så
strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med Gud och menniskor,
och det lilla barnet, ja, det var så klent och skrek så ofta; om
nätterna hade jag mången gång ingen ro för det. Men Gud gifve barnet sin
nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så mjuk om hjertat; och så lärde
jag henne Guds ord, så att hon genast kunde svara, då jag frågade henne
något kapitel eller någon vers ifrån evangelierna eller psalmerna. Men
huru mår mylady sjelf? Mylady är alltid så rask, men litet blek bara.
Ja, ja, ålderdomen är en besvärlig sak, den kommer utan att man ens
tänker derpå. Men lyckligt är det, då man har mera tid här på jorden för
att läsa och begrunda evighetens herrliga löften och bilder!

Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru
hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var pinsam
för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon borde
lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne.

-- Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade
henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i början
trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar mig djupt.

-- En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En sorg,
då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna
fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!

-- Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon
är olycklig.

-- Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast
varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så
besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan, då
jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg så
hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta
gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också ibland
en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag
trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla
erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady ...
lady ... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades alltid
lady Lucy ... men här står jag och pratar om allt möjligt, och mylady
blir säkert otålig ...

-- Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli
uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga om
Lucy Suffridge.

-- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var
förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från
sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen
tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga
lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har
jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga
ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! -- Ack, min Gud,
men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad
det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små
pysslingarne komma i huset! -- Jag har aldrig velat gifta mig, men min
gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina
egna.

Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett
tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:

-- Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?

-- Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? --
Ack, nej! det är omöjligt! -- Det heter ... jo, något på Abbey var det
... der lär förut ha varit ett kloster.

-- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag
lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej
få se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady Starling
hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes
plötsliga bortgång.

Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna,
som helt darrande skyndade emot henne och ropade:

-- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att
dö!

Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till
Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande
ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara
dödskampen.

-- Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma
med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte
lady Starling.

-- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord
tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han kommer,
ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! -- Dessa
afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina
ögon och försjönk i en dvala.

Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur
hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid
emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade
glömskan af all jordisk sorg.

Nu återkom tjenarinnan.

-- Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.

Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. -- O,
nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej
återse den trolöse! -- Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni
varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte
härvid lady Starlings hand emot sina läppar.

-- Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag välsigna
er!

-- Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro
... det är ... försent. -- Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes
läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en
Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown
äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:

-- Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort
mig den största smärta!

När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för
sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de
sörjande själar.




                                 XXII
                         FÖRSONING UTAN OFFER


Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga
sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.

-- Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon. Intet
återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar borttaga modet.

-- Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan för
handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min tur att
handla. Stadna här, jag går att tala med mylord.

-- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna
ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. --
Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att än
engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket väl
ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra hjertan
utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag af dig: i
gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och sänd af
det! Farväl, bedjen för mig!

Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af densamma
stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en stund
orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat.

-- Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra striden
kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum.

Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på låset,
men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att ens kasta
en blick på Glithingham, som satt der bredvid.

Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte på
hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters ankomst.
Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets belysning
smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med handen. Edvard
var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes uppmärksamhet. Nu
slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin dotter, satte han sig
upp i sängen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken åt
Glithingham att närma sig. Efter en stunds besinnande sade han:

-- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand, och
då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje, vill jag
förena edra händer till en trolofning.

-- Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst,
som icke tillhörde någon annan än Lady Starling.

Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och
stödde sig blek och darrande mot väggen.

Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens
budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket
förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:

-- Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?

-- Jag, baronet Glithinghams moder!

Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så
våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg
emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt
betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af
ett barn, som tror sig se ett spöke.

-- Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af
mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter,
men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det
är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad!
Edvard Starlings blod ropar efter hämd!

Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att
stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod
fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.

-- Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling,
jag nödgas tillkalla hjelp.

-- Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken
alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta
af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.

-- Hvad då, Black?

-- Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och
mylady.

-- Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra
hvad helst det må vara.

-- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för
lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla
fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte
anmoda baroneten att lemna detta rum.

-- Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en
genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: -- Alice
dog i förrgår i mina armar.

Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora
steg, utan att möta modrens blick.

När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg
medvetslös med tillslutna ögon, sade han:

-- Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?

-- Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling,
och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare,
begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. -- Store Gud, huru
underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina
sorgers tråd varit nystad!

-- Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att
en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig.
Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna
allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan
af sitt brott?

I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina
knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar
från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till
den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande
stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört
hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna
rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och
stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens:

-- Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens
lågor, till mina likars hem.

-- Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill
blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!

-- Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt
fördömd!

Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en
genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse,
och fasa för döden.

-- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni
uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.

-- Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu
gifvas för mig?

-- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid.
Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom
söka Hans nåd och er själs salighet.

Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på
hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu
stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn
och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och
hviskade halfhögt:

-- Är det väl möjligt?

Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand,
tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk
gråt.

Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu
sluten i sin:

-- Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne
börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad
på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt
fridfulla uttryck.

-- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!

Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.

-- Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var
lycklig!

Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere
timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom
honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af
förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med
ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.

-- O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O,
Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din
herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! -- Efter
en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady
Starling och sade: -- Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra
sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven.
Farväl, mina vänner!

Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif,
så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.

                   *       *       *       *       *

Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall,
åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling,
må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta
sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i
sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag
träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord.

Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor
hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga
flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.

-- Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans
allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.

Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men
just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes
tankar.

-- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall
skrifva ett annat.

-- Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.

-- Huru? hvad menar du?

-- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två
år sedan tillbragte sommaren.

-- Huru vet du det?

-- Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.




                                XXIII
                           TVENNE DEPESCHER


Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han
utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- följde ännu
många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men den hade
förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma, men detta var
honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade omkring honom och
förföljde honom. Hans förr honom så kära studier föreföllo honom nu
mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt fria lopp. Bilden af
_en_ menniska undanskymde för honom menskligheten. Några veckor
förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att sålunda förblifva
utan alla underrättelser från detta enda ställe, som inneslöt hans hela
verld, var ett grymt qval. Han beslöt att skrifva till sin vän på
Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få veta något.

Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte att i
detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig
bundsförvandt i den gamle, gode Black.

En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en depesch
det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning
samma dag med sir Glithingham.

Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så
lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans
lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.

Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i
ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han
invaggat sig i så många poetiska drömmar.

Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek,
och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru
sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej förlorat
något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck.

Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne
räckte honom.

Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig
öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och
någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig.

Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep sig
med handen om pannan.

-- Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig!

Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han
afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall.




                                 XXIV
                           LIFVETS SANNING


Då Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes närhet, utbröt
en verklig storm inom henne.

Kärleken, glädjen att återse den man, som hon högst af alla älskade, var
en af de starka elementer, som bragte i svallning vågorna från djupet af
hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes oroliga
tankar. Kärleken till honom och kärleken till friheten kämpade emot
hvarandra. Hjertat försvarade den enas rättigheter, hufvudet den andras.
Hade hon icke älskat så outsägligt, så hade denna strid aldrig kommit i
fråga. Men nu ville hon förvissa sig om enderas seger, innan Oskar genom
sin närvaro kunde inverka på dess utgång.

Lucy hade icke lemnat rummet, der Black för några timmar sedan meddelat
henne den underrättelse, som inom henne framkallat den afgörande
stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi första gången funno
Lord Suffridge i strid med tankar, ännu dystrare än den nattsvarta
himmel som bevittnade den.

Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.

Under en flere timmars tystnad, hade Lucy ömsom för sitt inre framkallat
hela sitt fordna lifs sträfvanden, den närvarande tidens ovisshet och
framtidens olösta gåta. Småningom blef tystnaden och ensamheten
tryckande för henne; hon steg upp, gjorde några steg i rummet och
stannade derpå med ens. Tankarne hade åter öfverväldigat henne.

Hon böjde sitt vackra hufvud, riktade den blåa, klara blicken framför
sig, men öfver den låg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det hon
såg ej fanns inom den yttre synkretsen. Småningom -- långsamt -- knappt
märkbart böjde hon sig framåt; hennes hand höjde sig allt mer och mer,
den tycktes frambesvärja en osynlig gestalt; hon kastade sitt hufvud
bakåt, ögonen blixtrade och hon utbrast med hänryckt exaltation:

-- O, hvem kan säga mig om min kärlek för honom är stark nog för att
qväfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ångra det val, som
nu förestår mig!

-- Och hvarför skulle ni göra ett val? ljöd en röst invid henne.

Lucy utstötte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora
salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.

-- Lucy, låt kärleken segra!

-- O, jag ville det, men jag fruktar ...

-- Fruktar? för hvad, Lucy? för att nödgas afstå från edra
frihetsdrömmar? nej, min dyra vän; tillbed, dyrka friheten, men dyrka
den tillsammans med mig. Förenade, lifvande hvarandras mod, skola vi
söka att på frihetens gyllene vingar uppnå det höga målet: _Lifvets
Sanning!_




                               INNEHÅLL


       I.  Mellan gamla och nya verlden           3
      II.  Abbey-Hall                            22
     III.  Tvenne svikna förhoppningar           43
      IV.  Kanske?                               68
       V.  En graf och två vaggor                75
      VI.  Ulfven i fårahuset                    93
     VII.  Nemesis Divina                       110
    VIII.  Två elementer i strid med hvarandra  123
      IX.  En engelsk och en svensk Fancy       140
       X.  Ulfven i ett annat fårahus           153
      XI.  Hvad som kan hända när man svimnar   163
     XII.  New-York och Paris                   173
    XIII.  En återfunnen vän                    179
     XIV.  En svensk julafton i Paris           191
      XV.  En afhandling om skyldigheter        202
     XVI.  En svår skyldighet                   214
    XVII.  En liten talande korg                222
   XVIII.  Hon har lofvat                       225
     XIX.  Den första kyssen                    233
      XX.  När hjertat brister                  237
     XXI.  När hjertat har brustit              245
    XXII.  Försoning utan offer                 253
   XXIII.  Tvenne depescher                     264
    XXIV.  Lifvets sanning                      267




Noteringar:


Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [s. 33]: (flera fall)
   ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande ...
   ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande ...

   [s. 36]: 
   ... hennes sällning är någonting ganska sällsynt. ...
   ... hennes ställning är någonting ganska sällsynt. ...

   [s. 36]: 
   ... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithinghamn ...
   ... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithingham ...

   [s. 60]: 
   ... sade att han hade en dotter, blef Elvina förtjust, ...
   ... sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust, ...

   [s. 65]: 
   ... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intelektuella ...
   ... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intellektuella ...

   [s. 84]: (flera fall)
   ... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edward lefver än! ...
   ... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än! ...

   [s. 120]: (flera fall)
   ... Abbey-hall, begriper du då icke att hans son, att ...
   ... Abbey-Hall, begriper du då icke att hans son, att ...

   [s. 167]: 
   ... shavlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...
   ... shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...

   [s. 173]: 
   ... VII ...
   ... XII ...

   [s. 176]: 
   ... på Don Qvixotes hufvud och vilja blott säga, att ...
   ... på Don Quixotes hufvud och vilja blott säga, att ...

   [s. 196]: 
   ... i salongon lemnat henne. Detta ögonblik stod ...
   ... i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod ...








End of the Project Gutenberg EBook of En qvinna af vår tid, by Marie Linder

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN QVINNA AF VÅR TID ***

***** This file should be named 50062-8.txt or 50062-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/0/0/6/50062/

Produced by Jari Koivisto, Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
[email protected].  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     [email protected]


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.