Gustaf Fröding

By Ida Bäckmann

The Project Gutenberg eBook of Gustaf Fröding
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Gustaf Fröding

Author: Ida Bäckmann

Release date: March 3, 2025 [eBook #75504]

Language: Swedish

Original publication: Göteborg: Wald. Zachrissons Boktryckeri, 1913

Credits: Jens Sadowski, Alpo Tiilikka, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This book was produced from images made available by the HathiTrust Digital Library.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GUSTAF FRÖDING ***





Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.

Italics är markerad _på det här sättet_.




[Illustration: Star figure]




[Illustration: cover picture]




[Illustration: Portrait]




GUSTAF FRÖDING

SKILDRAD AF

_IDA BÄCKMANN_

[Illustration: Decorative figure]


GÖTEBORG 1913
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
(i distribution)




[Illustration: Small-sign]


WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
GÖTEBORG 1913




_FÖRETAL._


_Då jag nu för allmänheten framlägger min skildring af Gustaf Fröding,
sker det på önskan af några för hans diktning intresserade, hvilka
uppmanat mig att samla mina minnen af honom till en hel bild åt dem,
hvars älsklingsskald han är. Det är denna uppmaning jag sökt följa,
och mitt syfte har därvid alltjämt varit att återge honom, sådan
han framstod för mig i ord och handling den tid våra vägar gingo
tillsammans. Däremot har jag ej velat lämna någon lefnadsteckning och
ej ansett mig befogad att skildra hans lif före vårt sammanträffande
i Norge år 1895 eller efter år 1904, då vi skildes åt genom
omständigheter, öfver hvilka hvarken Gustaf Fröding eller jag kunde
råda._

  _Säffle, september 1913._

                                                       _Ida Bäckmann._




I.




När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan jag ej med bestämdhet
uppge, blott att det var vid mina besök i Karlstad på väg till eller
från den skola i Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var
då anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding i den
radikala.

Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större ryktbarhet som rumlare
än som skald, och min syster ansåg som en högst förtjänstfull gärning,
att hon vid ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru
Frödings böner om anställning för hennes son i Nya Wermlands Tidningen.

När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han sedan aldrig lämnade
mina tankar, var då jag som nyblifven student satt helt nära honom i
Stadsträdgården i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med min syster,
hennes trolofvade Hugo B. — en god vän till Gustaf Fröding och den,
som förmedlat vår bekantskap — samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf
Fröding hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner sade man
mig.

Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur länge han såg på
mig, vet jag ej, jag kände mig insvept i ett blåaktigt skimmer, som
lyste upp allt omkring mig och förblef från det ögonblicket en klen
aflyssnare till samtalet vid mitt bord.

Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att kufva den längtan,
jag kände att åter och åter möta dessa underbara ögon måtte ha varit
synnerligen misslyckade, eftersom han fann sig föranlåten erinra, det
min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas med Gustaf Fröding.

En blick från min syster framkallade isande tystnad, och allas våra
förenade ansträngningar voro af nöden för att åter blåsa lif i
munterheten.

Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla talade om Gustaf
Fröding som en människa, redan allt för långt nere, för att man ens
skulle kunna ta honom med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag
kände dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf Fröding
ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, som de själfva föröfvat.

Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago på en enda natt
svirat upp de 600 kronor, han skulle ha erhållit som honorar för sin
bok »Guitarr och Dragharmonika».

I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne på Nya
Wermlandstidningens redaktion, då händelsen där drastiskt relaterades
af deltagare i orgierna.

Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta sätt tala om en
kamrat. Så snart jag blef herre öfver min stämma, sade jag: »Jag skall
uppsöka Gustaf Fröding och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner
äro och be att få bli hans verkliga vän».

Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina ord, kom åhörarne
att bestörta se på hvarandra. Min kamrat drog mig skyndsamt ut ur
lokalen.

»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade hon uppmuntrande,
»och jag tror, att alla därinne frukta detsamma».

Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll för dem och af
förskräckelse för mig själf.

Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, efter hvad jag
hörde, till en nervanstalt i Tyskland.

Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende tvang mig att
skjuta tanken på Gustaf Fröding i bakgrunden, och de upplysningar om
honom, jag då och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid
afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda.

Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda
förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt och mening att
förskaffa mig tillförlitliga upplysningar om Gustaf Frödings
vistelseort samt därefter uppsöka honom. Mina försök kröntes med ringa
framgång. Att han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla mina
källor till kunskap om honom voro grumlade af min systers inflytande.
Somliga trodde, att han fortfarande vistades i Tyskland, andra att han
befann sig i Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill.

Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja trotsa min syster
och så fort sig göra lät söka skaffa mig säkra underrättelser. Jag
tackade, men kände mig högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då
han ej längre stod inför åsynen af min sorg.

       *       *       *       *       *

Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja henne och hennes
trolofvade på en resa och tillfrågades vid min återkomst från Karlstad,
om jag hade något emot att infria detta löfte med Kristiania till mål.
Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och hvart vi foro, då vägen
ändå ej förde till Gustaf Fröding, samtyckte jag. I Kristiania föll
det mig en dag in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer.
Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl Johansteatern
stor föreställning i en lada, och på min ifriga begäran uppdrogo vi
åt hotellportieren att skaffa biljetter. Denne mötte oss en stund
därefter utanför teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han
medförde, voro de allra sista som funnos. Två af platserna voro bredvid
hvarandra — den tredje långt bort på en annan sida samt med numret 13.

Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda in. Att skilja
de förlofvade var ej tänkbart, hvarför jag resolut tog olycksnumret
och uppsökte min plats. Mina grannar intresserade mig ej, och jag
koncentrerade hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min högra
grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom mig att se på honom.
Jag drog en djup suck och vände mig bort. — »Är det väl», tänkte jag,
»för att öka eller minska plågan i att längta efter den man ej kan
få se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen af denne i en
fullkomligt främmande mans ansikte?» — Utan att jag kunde hindra det,
sökte mina ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken mot mig,
och jag såg in i ett par trötta ögon.

Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen och vände mig mot
scenen. Jag sökte en stund följa, hvad som här försiggick, men insåg
snart nog det lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte
att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något kom äfven honom att
vända sig mot mig, och länge, länge möttes våra ögon i en undrande,
spörjande blick.

»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt vet», tänkte
jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han och glädja mig däråt, som
om han verkligen sutte här bredvid mig. Dock är det kanske klokast att
nu ej längre betrakta honom, törhända blir då illusionen starkare och
varaktigare», och tacksam för den lycka ödet skänkte mig, hur bräcklig
och chimärisk den än var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu
en gång mot scenen.

Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg på hans ansikte, jag
njöt att tänka mig det, sådant jag helst önskade. En person närmade sig
och tilltalade honom på norska. Han svarade på samma språk och det så
korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. Jag hade ej ens för
mig själf velat tillstå, hur mycket jag dock i själfva verket trott på
hvad jag intalat mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej
fasthålla den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, hur han
såg ut.

Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då jag än en gång
vände mig mot hans plats. Han såg mig länge rakt in i ögonen, och jag
trodde mig märka, att det blixtrade till något underbart blått i hans
blick. Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne främling
håna min längtan efter en, som låg sjuk nere i Görlitz, och som af en
tillfälligheternas lek fått något drag gemensamt med honom. Jag kände,
hur tårarne hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se den jag
ständigt bar i mina tankar, det var något, jag lärt mig uthärda, men
jag kunde då väl åtminstone bli förskonad från att behöfva känna mitt
hjärta plågsamt bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra
ögon bakom en pince-nez.

»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst.

»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i en dröm.

Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick upp, men sekunden
därefter fixerade vi ånyo hvarandra.

»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och stämman föreföll
klangfullare.

»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen stämma. »Är det inte
också Gustaf Fröding?»

»Jo», medgaf han.

Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min uppmärksamhet för
scenen. Jag visste knappast, hvar jag var — om i en lycklig dröm, ur
hvilken jag snart skulle vakna, eller i en situation jag diktat för
att trösta mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta
upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans ord och hvarje
tonfall i hans stämma.

Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något måste sägas, och
slutligen tog jag mod till mig.

»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?»

»Jag bor här», blef svaret.

En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång.

Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna gång tog han
till ordet.

»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?»

»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och log mot honom.

Nästa paus blef ej fullt så lång.

»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram något annat.

»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började spela bakom
pince-nezen.

Paus.

»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han.

»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet försök att härma
hans släpande röst.

Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga oss med denna
tråkiga pjes, då vi kunna ha större glädje att gå ut och tala med
hvarandra», sade han och reste sig upp.

Buren af en stor lycka följde jag honom.

Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen frisk, arbetat
litet då och då i Karlstadstidningen, men blifvit sjuk igen, och att
han för närvarande vårdades på nervanstalten Suttestad af en skicklig
norsk läkare.

Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt inom mig för att
säga honom, det var mig nog och öfvernog att se hans ansikte och lyssna
till hans ord. Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte
på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling han
fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf honom svar, så oväntadt
lustiga, att han rycktes ur sin plågsamma tankegång.

Han följde mig till hotellet, och när jag berättade mina reskamrater,
hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt förundrade.

Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som helst reflexion.
Gustaf Fröding och jag företogo dagligen långa promenader, och från
hvar och en af dessa återkom jag allt mer undrande och beundrande.

»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade han en dag helt
plötsligt.

»Hvarför?» utbrast jag bestört.

»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, som
plågade mig», svarade han bittert. »Nu tycker sig hvar och en af mina
släktingar ha rätt att förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej
säker på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt».

»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag.

»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. Åh nej», rättade
han sig, »de äro mig i grund och botten lika likgiltiga som alla
andra människor. Vi hysa intet intresse för hvarandra, äfven när vi
tro oss göra det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt
berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt duger det ej».

»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och räckte honom min
hand.

Han höll den länge i sin och kysste den.

»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter och frimodig — hon
har ingen aning om hur usel och skuldbelastad den man är, som håller
hennes hand i sin. Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker
vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens vilja tala
till en så otäck karl som jag, hon skall hålla sig till sådant hyggligt
manfolk som — — och hela den snälla familjen på Ö».

Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor att förehålla mig,
hur klokt jag gjorde, om jag med vedervilja vände mig bort från honom —
klokt för min skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan jag
förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej hade blick för, och
för hans skull, emedan han ej hade lust att lära sig tro på en människa
för att sedan få uppge denna tro.

Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han sade var sant
för honom, och jag kunde ju ej begära, att han skulle sätta sig in i,
hur jag kände och såg det.

»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår det?» sade han och
såg mig med växlande ångest och trots in i ögonen.

Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick.

»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt.

Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom hvarje nerv att
spela.

»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, »och när
jag tänker, så erinrar jag mig, att jag därhemma har en råtthund, som
heter Snobbi och som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden
hos Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag återvände
till er med Snobbi för att låta henne jaga ut alla stygga tankar i ert
sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, och hos er är visst utsikt
till durabelt arbete för henne».

Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida Bäckmann», sade
han, då han slutligen kunde tala, »och jag tycker mig redan känna
Snobbi på jaktstråten».

Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse att brefväxla, och
jag reste, yr i hufvudet af allt, som händt, och längtande att i ro få
tänka på det.




Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och hans bref innehöllo
en blandning af hopp och tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och
allvar. Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag från
Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från mina anhöriga till en
viss grad smärtade mig, kände jag dock samtidigt en stark glädje vid
tanken på att nu i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän,
jag önskade vara för honom.

Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort skyndade jag
till postkontoret för att se, om Gustaf Fröding tänkt på att skicka
mig en hälsning till Skåne. Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan
posttjänstemannen genomletade brefhögen. »Fanns där kanske intet?»
undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått kuvert med norskt
frimärke.

Det gick mig, som alla andra i min situation, jag måste betvinga mig
för att ej rycka brefvet ifrån honom, medan han med en långsamhet,
hvartill jag ditintills ej sett motstycke, granskade adressen.

Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut på heden bort till
den högsta kullen, på hvars sluttning jag sjönk ned och bröt kuvertet.
Utmattad af sinnesrörelse förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min
kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste vän Gustaf
Fröding».

Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång sedermera haft för
mig, har kommit hela min varelse att så vibrera af glädje som dessa.
Hvad hans bref föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton
af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd tirad,
»hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen lilla Ida
Bäckmann välkommen till Skåningarnes land, och må hon en gång i tidens
fullbordan lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som hon drog
därin».

Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton då anslog i mitt
sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, skulle jag ryggat tillbaka
för den dag hans ord frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på
Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt och mörker.

Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref.

                       Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95.

  Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka den på må
  och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur man skall bära
  sig åt för att få den, är väl lika galet som att hoppa i sjön
  för att simma, innan man vet, att man kan det. Man får väl först
  tänka ut, hur man hälst vill ha det om icke i lifvet så i drömmen
  och fantasien. Kanske är det så i det eviga lifvet också, att man
  får det mått af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda
  skaparkraft — och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad
  man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger en, det som är
  mindre lämnar tomrum efter sig.

  I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad detta
  ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan önskar och
  har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida det icke är för
  att känna efter hur mycket svält och köld en tål. Kanske är det
  också för att stärka aptiten till den goda måltiden i himmelen.
  Det finns de, som afstå från frukosten för att kunna äta så
  mycket bastantare till middagen. Men somliga stackare, som ej
  veta, om de skola få någon middag, äta af alla krafter frukost
  äfven om den är dålig.

  Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, och Ni får
  nöja Er med detta denna gången. En annan gång kanske jag kan
  finna på något finare och genialare.

                                                       Er vän
                                                   _Gustaf Fröding_.




I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen, läkaren och jag
spetsarne i bildningsnivån. Den första tiden öfverhopades jag därför
med besök af människor, som — troligast af nyfikenhet — önskade höra
min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det komiska i situationen
och drifven törhända äfven af lust att retas, lät jag somliga af dessa
spörjsmål gå för vidare besvarande till Norge.

Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde:

                                     Lillehammer Suttestad Norge 95.

  Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon,
  men jag duger icke till det. Känsla och fantasi? Känsla det är
  något som drifver en att kyssa eller slå örfilar. Fantasi är
  något som berättar sagor för en, när en hvilar sig — mera vet
  jag inte. Hvarför tänker man så sällan på döden? Därför att man
  är sysselsatt med att äta och dricka, hålla skola eller skrifva
  tidningar. Orkar man inte hålla skola eller tidning samt har
  dålig aptit kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få
  vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja.

  Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga
  frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara dem alla.

  Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan jag icke
  åstadkomma bättre.

                                                        Er vän
                                                   _Gustaf Fröding_.

Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina tankar och mitt
arbete. Några veckor före jul, får jag ett mycket egendomligt bref från
Gustaf Fröding. Han säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till
mig, han känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå sin väg
ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud åtskilt, skall människor ej
sammanfoga».

Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju bära ansvaret
liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat och åtskilt, det dristade jag
mig ej att afgöra. Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra
från att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom, ej
heller kväfva mina önskningar att någon gång bli i stånd att mildra ett
ondt för honom.

En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn handstil. Af
dessa minns jag bäst slutorden: »Alla gå de mot ljuset, jag ensam går
mot mörkret, men lilla Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars,
stackars Gustaf Fröding!’»

I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro dessa ord till en
stor tröst för mig. De läto mig ana, att han var medveten om hvad jag
önskade vara för honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta
medvetande ifrån sig.

De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall mot mig, och
jag grubblade förgäfves öfver hvad som möjligen kunde ligga till grund
för dem.

Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade ej delge Hugo
B., hvad som tyngde mitt sinne. Den anpart af munterhet man fordrade
af mig, måste jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag
komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända också då känna sig
förpliktad att ge förmaningar, hvilket kunde leda till ledsamheter oss
emellan.

Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam i Skåne och ej
behöfva känna tvånget att behärska sitt ansikte.




En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96.

  »Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er mening att
  reta mig, och jag var ibland försmädlig och otålig tillbaka. Ni
  har väl hatat mig af någon orsak och kanske ibland haft medkänsla
  — när nu medkänslan fått öfvertaget, så är det ju bra igen.
  Möjligen kunde vi bli riktigt goda vänner om vi råkades.

  Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel och
  helvete och yttersta dom och allt och vet icke, hur jag skall
  komma ur det, — ibland litet hoppfullare, ibland litet mera
  förtviflad, ibland likgiltig.

                                                        Er vän
                                                   _Gustaf Fröding_.

  Vänd!

  Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en svärm
  idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut frihet bara
  reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår och hufvudsaken
  att verka _lif_ omkring sig, man må äljes begynna hur som hälst.
  Kanske går denna min förhoppning itu igen — då får ni få fatt i
  något hoppfullt att ge mig igen, så blir det växelverkan af lif
  ser ni! — Farväl lilla Ida Bäckmann.

                                                             _D. S._

Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare underrättelser, och
drifven till ett slags förtviflan skref jag till Hugo B. och bad honom
hjälpa mig att få veta något om Gustaf Fröding.

Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk,
och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick
jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum
för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring
ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke
följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det
första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp
under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då
häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom.

Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han
af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell
Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken
omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom
till Serafimerlasarettet.

Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett
glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven»,
meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli
bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är
eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga
vers åt Bonnier».

Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han
klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan
att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen,
från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök,
var jag mycket välkommen.

Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han
telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull,
emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin
farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga
skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han
sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf
skulle sluka mig i en enda munsbit.

Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.

Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon
kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon
kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann».

Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde,
som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!

Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen
genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående
sammanträffandet.

»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du
behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att
vinna henne — blott vara dig själf».

Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte
hennes ord en känsla af harm hos mig.

»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är
ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det
alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!»

Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad
han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min
kamrat.

»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig
med tårar’ ....»

»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om
mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i
Suttestad».

»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon.

Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att
till allt annat äfven känna hennes ängslan.




Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett
rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min
afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick
mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut,
om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag
resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för
mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna
ödets skickelse.

Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att
ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna
själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?

Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på
»Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster,
hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje
vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid
erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia,
gick jag vägen fram.

Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på
»Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en
person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan,
kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig.

Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia.
Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni
är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».

»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga
gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig
skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill
ni ej sitta ned?»

Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade
invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en
gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd
brinnande tändsticka».

Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram
till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha
sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles
säkert snart här».

Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari
hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag
honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte
kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de
skulle kunna smälta den eviga snön».

»Är ni rädd?» frågade han road.

»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne,
men jag vill helst, att hon inte ser mig».

En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att
jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen.

»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på
min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den
litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg
trohjärtadt på henne.

Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om
lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet
än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet
att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte.
»Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade
jag, »det är hans vackra lockiga hår».

»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik»,
anmärkte Gustaf Fröding torrt.

»Är det sant?» utbrast jag bestört.

Han nickade.

»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och
tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf
håret ibland».

Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten,
for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt:
»Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga
föredöme att locka mig».

Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia,
men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro
sällsynt vackra.

Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa
håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna
bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som
gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han
utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade
han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej
en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro
mina egna händers verk!’»

Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.

Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för
sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam.

Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de
hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om
Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning
samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska
samhället.

Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien,
försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag,
»i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det
genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att
förkasta honom ....»

En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen
det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig.

Jag tystnade.

»Tala vidare!» uppmanade han kort.

Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam
kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var
för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han
samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit
honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars
Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder,
hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade
med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina
storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år
vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde
han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han
på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med
tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt
folk Israel!»

Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon,
som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var
dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt
och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen
och satte min fantasi i rörelse.

»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes
honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste
tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det».

»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma»,
invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla
voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur
orimligt det än kan synas en — just att vara stilla».

Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne
komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt
att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både
vackert och uttrycksfullt?»

Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de
falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han.
»Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak
i munnen? Det har samma orsak».

Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att
afsky, det jag skrifvit!»

»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något,
som väcker mitt misshag?» skämtade jag.

»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig
väl förtjänt af en plats i Olympen».

»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som
kommer människor att skratta», invände jag.

»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi
återvände till Cecilia.

Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde
mig till bryggan.

»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste
mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat
dem.

»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag,
att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt.

»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat.

»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp
själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog
kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret.




Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu
att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina
anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag
inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm,
att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde
min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla
svårigheter för färderna till Utö.

Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken
minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse
på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer.

Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck,
åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick
grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra
oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg
nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig
de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om
allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att
tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt.
Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning
till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf
Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne
oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i
bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade,
hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla
allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan
alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en
gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap,
och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så
att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.

»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin
bror.

Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets»
stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt».

»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande.

Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på
en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i
Nationalmuseet.

Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han,
»det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med
pojkaktig uppsluppenhet».

Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt,
hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit
lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer
individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått
ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller
annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi
utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna.




Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter han hade under
arbete, och själf tänkte jag mycket sällan på dem såsom ett hotande
stängsel oss emellan. Kort efter mitt första besök på Utö hade jag
skrifvit några frågor till honom för att få klarhet i hvad som möjligen
kunde ge honom anledning att tro mig utan förståelse och sympati för de
bebådade dikterna. Svaret lydde:

                                                  Utö slott juni 96.

  Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre mage,
  är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter min mening.
  Om jag kan simma och hoppar i sjön för att frälsa en drunknandes
  lif och därunder förlorar mitt eget är det också ett berättigadt
  offer. Men om någon t. ex. offrar sitt lif, därför att han
  tror, att en vredgad Gud förlåter andras skuld därför att detta
  offer sker, tror jag, att han tror galet, likaså de andra, som
  tro sin skuld borta genom en annans själfuppoffring. Den enda
  betydelse en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld för
  andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, som
  uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande och annanhjälpande
  bragd går till. Uppfattningen af Kristi lidande och död såsom en
  betalning af Guds fordran hos de andra människorna förefaller
  mig obegriplig och allt för krass. Om min skuld är t. ex.
  feghet, blir jag icke modigare, därför att en annan gjort en
  hjältegärning, men möjligen därför att jag kan lära mig göra
  äfter det en annan gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är
  litet matt i tankegången) min mening om offer.

  Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar om,
  kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås i ett annat
  lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen hvar dag, den
  kloke råder den mindre kloke, den starke tar i ett tag för att
  hjälpa den svagare med bördan. Man kan ju tänka sig en mäktig
  hjälpare sådan som Kristus med många medhjälpare såsom alla hans
  äfterföljare, hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags
  bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod förstår jag
  inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, själf vill hjälpa
  till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han är, tyckes mig
  absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est son metier’, sade Heine
  på sin dödsbädd. Emellertid är frågan om Guds tillvaro och väsen
  ännu mycket oklar för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur
  har då det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur kan
  han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller är det två
  skapare, en ond och en god?

  Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens tillstånd
  anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller — det är skönt
  att segra och gå framåt.

  Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt vis — så godt
  jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd, som jag befinner mig
  i. (En dålig satsfogning framkallad af nämnda tillstånd).

  Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan att håna» —
  jajamen hvad det går an, hur skulle man annars kunna hålla så
  mycket af originaler, hos hvilka de löjligheter man skrattar
  åt, äro själfva _quinta essentia_ af deras älskvärdhet. Det
  finns t. ex. folk, som kan finna välbehag i att deras vänner
  skoja med dem, men det kräfves smak och verklig vänskap för att
  icke gränsen skall öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån
  och begabberi kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när
  man vill ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en
  samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt plågsam.
  Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på något sätt —
  men jag vill icke ge mig längre »jenseits des bösen und guten»
  för närvarande. Ni kunde ta mig på orden och det vill jag inte.
  Dessutom vill jag inte predika vishet för er. Sådant räknar man
  väl hälst ut själf.

  Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet.

                                                        Er vän
                                                   _Gustaf Fröding_,
                                                     Slottsherre.

Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann jag ej hans bref,
men eftersom han icke tycktes rädd att vidröra återlösningsproblemet,
kunde det ej vara om detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han
gjort någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände mig ej
orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade — och han kunde ej mena
annat än godt — samt hålla fast vid det jag älskade och äfven vid
honom, om han än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal.




En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen på Utö, är
Gustaf Frödings födelsedag. Han hade till en början med välbehag
upptagit våra bemödanden att göra den så festlig som möjligt och ifrigt
uppmanat mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog hans
stämning om i dysterhet.

»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.

»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i
kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en
gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till
helvetet, bli minuterna till år ....»

»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli
till minuter?» föreslog jag.

»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva
och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala
lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt
för mycket försyndat mig mot detsamma?»

Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och
såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen
dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och
han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.

Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de
smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom
enkom skapade att gripa om strängar.

»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är
Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider.

»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något
sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga
säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’».

Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta
munterhet.

Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta
gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i
sitt eget hem.

»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare
än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi
visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var
alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och
ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi
öppnade».

Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans
nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste,
att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig
för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan
upptagit en jämnårig gosse.

Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla
Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det
är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».

Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet.

»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag.

Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min
barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om
kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min
egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt
sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse».
Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen
stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under
denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en
trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra
villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de
klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro
gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda
henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen,
något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa,
svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista
mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan
skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i
halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne.

Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade
sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man
hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig
slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt
hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han.
»Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid,
»men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och
verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande
enfald».

Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så
småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter
bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och
jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna
korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem.

»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och
ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet
retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han
hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.

»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig
ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande
från pannan.

Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.

»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att
göra det, som vållar er obehag».

Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls
någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå
med ett ömkligt försök till skämt.

Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss
talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle
kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske
handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt
om Moses eller David.

»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds
tystnad.

Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.

»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».

»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.

»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig».

»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt.

»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid
mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda».

»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag
harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och
hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och
mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»

»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den
förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen
gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans
sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår».

»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade
jag, fortfarande i jäsning.

»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt»,
medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt.




Omsider kom den dag, då jag måste återvända till skolan. Gustaf Fröding
hade en stund dragit sig tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig
ha något särskildt att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle
göra en promenad i den närbelägna skogen.

»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att det snart stundar
en tid, då namnet Fröding kommer att få en missljudande klang och att
ni gör bäst i att ta afstånd från oss».

»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade jag sorgset och
smög min hand in i hennes.

Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt ömt, att en
glädjevåg satte mitt inre i gungning.

»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. »Det fordras en
hög grad af själsstyrka att hädanefter hålla fast vid oss. Ni kommer
att djupt bedröfva edra anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att
fordra af er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni kan
bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss».

Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag borde be henne
förklara, hvad hon menade. Något så oerhördt djärft som att ens önska
veta mer, än hon fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min
föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade ej se på henne,
då jag tänkte mig möjligheten att bli skild från alla de andra, för
hvilka mitt sinne var varmt. Men skulle jag göra ett val — om det ej
fanns någon utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så starkt
emot mig, att jag knappast såg något annat i hela världen än just det.

»Det är sant, att många band binda mig vid människor, helt olika er»,
sade jag, »men intet af dem gör mig dock tveksam .... jag kan ej lämna
er».

Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig gång på gång.

»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade hon, »och du skall ej
behöfva gå i större oro öfver det, som händer, än nödigt är. Jag skall
skrifva till dig så ofta som möjligt om Gustaf».

Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar.




Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på
Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt
Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt
lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men
med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom
allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att
han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört
sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna.

En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det
medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta
ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan
blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och
stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort.

Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under
Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns
något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet
utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära
upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så
likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem.

Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att
föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde
jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag,
endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med.

Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96:

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
  — — — — — — — — — — —

  Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med
  Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så
  förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt
  kär i henne.

  — — — — — — — — — — — —

  Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för
  fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer.

  — — — — — — — — —

                                                        Er vän
                                                   _Gustaf Fröding._

Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande
på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet
och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var
förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på
ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två
nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började
hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat
sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju
kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas
ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall
som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat
förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat
deras gemensamma hem.

Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag
åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt
till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo
Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala
visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade
man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle
och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig
ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig
därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet
hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf
Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen»
kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar.

Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka
mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa
den.

Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne.
Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att
han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och
väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då
jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han
själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu
och ej tviflade på sig själf i något hänseende.

För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref
jag följande bref:

                                                 Den 7:de okt. 1896.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare —
  fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes
  studerkammare, så — — — — — —

  Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya
  Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af
  Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt
  sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan
  litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.

  Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles
  förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting
  nytt för mig åtminstone.

  Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det
  friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er
  härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — —

  Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det
  snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall
  tycka om den.

  Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp
  till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här
  kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne
  komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket
  trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala,
  kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När
  Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle
  dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot
  dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan
  af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag
  skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan
  för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en
  gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag
  skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med
  stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom
  kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej
  länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat.

                                                          Er _I. B._

Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att
man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i
ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest
pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits
i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig
att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde
hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen
hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade
den.

Jag bjöd till att lyda henne och skref:

                                                   Den 10 okt. 1896.

  — — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken.
  Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag
  har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något,
  som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i
  ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna
  styggt. Däri ligger det.

  Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något
  ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en
  sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är
  mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att
  store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni
  kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för
  att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle
  tända omkring dem.

  Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än
  någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara
  värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag
  ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud
  med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att
  Ni må kunna se och förstå.

  Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är
  väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej
  tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — —

  Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons
  tillvaro, som jag öfver Er.

                                                             _I. B._




Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot
hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade
kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för
rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom
storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha
varit nästan helt och hållet uppdiktat.

Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min
närmaste vän däremot skref:

    »Och konungen skall fatta mod
    Ty många äro, som med honom lida
    Och han är vis och är af hjärtat god
    Och har en själ, som skapades att strida».

samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att
jag också gör det».

Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag
en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag
då svarat.

»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra
tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf
och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det
vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig
nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt,
att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna
ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det
— jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är
bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf
är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens
vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —»

       *       *       *       *       *

Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja
inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade.
Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det
praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad
vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets
entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de
tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt
med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag
tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig
emellan oss.

Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte
hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har
just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den
kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och
osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den
känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller
andlig skavank.

Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och
föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde
ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes,
stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och
fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra.

Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det
förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig
själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf
tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.

Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom
sina egna idéer, att han ej stördes däraf.

       *       *       *       *       *

Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om
ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska
beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa
halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf
Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan
för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje
in i hans?

Efter en dags öfvertänkande skref jag:

                                                        — okt. 1896.

  Kära Cecilia.

  — — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt
  penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt
  svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag
  kan ej bedöma den saken själf. — — — —

  Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan
  förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall
  måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag
  mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på
  kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han
  kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna
  andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej
  tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är
  förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — —

  Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut,
  som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag
  skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och
  hört det mer än en gång.

  Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den
  som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft
  tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är
  ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske
  ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte
  alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.

  Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som
  gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag,
  om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och
  plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju
  klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare
  för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att
  göra det i hvilket fall som helst.

  — — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör
  det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill,
  såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller
  mycket af.   — — — —

  — — — — — — — — — —

                                                         din _I. B._

Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af
publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor
ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min
oro.

Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen
var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina
vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa
sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse.

Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade något förhastadt
beslut rörande hennes bror läsa dennes senaste dikter. Inte hvem som
helst kunde se sanning och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den,
som stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel strid, oro
och stor isolering. Hon slutade brefvet med den förmodan, att min
brefväxling med hennes bror och henne helt visst ej räknades mig till
rättfärdighet på respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen
sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig på hvad som
skulle komma. I denna sak fick jag handla, som jag själf fann för godt,
hon ansåg ej för sin skyldighet att hindra mig. — — — —

       *       *       *       *       *

Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit till Uppsala.
Hans tillstånd var då mycket betänkligt, och han hade ej velat
återvända hem utan hade tagit in på ett hotell, där hans sjukdom
förvärrades. Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt rum och
hoppades, att han nu var på bättringsvägen. Men ännu var han mycket
klen och låg i en sorts dvala, afbruten af hetsiga sinnestillstånd.
Några bref hade han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd
andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna i villervallan.

Den inträffade krisen var den, som hotat redan på Sandhamn, men som han
under denna oroliga tid genom en stor viljeansträngning hållit tillbaka
för att ansvaret i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma
ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf Frödings krafter
uttömda, och det föreföll, som allt då gjorde honom detsamma.

Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att afsända det bref,
som någon vecka legat färdigt. Kanske kunde det åtminstone för ett
ögonblick rycka upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han måste
till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta dagen. Om ej,
skulle man törhända ta den sjukdom, som hindrat honom att infinna sig,
till förevändning att stämpla hans dikter som framsprungna ur vanvett.
Och då han afsett dem till att säga människorna något för deras
frälsning betydelsefullt, hur skulle ej detta sedan för all framtid
fräta på hans sinne!

Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något sådant som att
koppla mitt namn vid hans dessa tider? undrade han. Det var så lustigt
morskt, och fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig dock
åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne.

Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning i hans sinne,
dessa rader läto mig ana. Kanske skulle han återvinna kraft och mod,
innan den ödesdigra lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte
mig i denna förhoppning.

Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert förestode
stora svårigheter vid att förmå honom att stiga upp, så att han var
redo att försvara sig vid rätten, så klen och ointresserad af allt,
som han likväl ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag ökade
min glädje med att säga mig att hans förbättring alltjämt fortskred,
han låg visserligen till sängs och var fortfarande mycket matt, men
hade rökt en cigarr, hvilket man tog som ett godt tecken, då han de
föregående dagarne ej ens haft smak för denna njutning.

Inuti detta meddelande låg utan någon som helst motivering följande
urklipp ur en tidning.

    Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst?
    Der svulmer det mer end i Bølgens Gang,
    Der findes jo Kilden til hver en Sang,
    Der voxer Blomster med evig Duft,
    Der brænder det ud den kjølende Luft,
    Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst,
    De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst.

En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt från Skåne, råkade
dessa kritiska dagar ankomma till Uppsala. Af en ren händelse tilldrog
den sig Gustaf Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska olämplig
ton, att jag per omgående skulle skicka honom räkning på sändningens
innehåll.

Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag honom, att jag ej
handlade med omskrifna varor och att dessa voro en affär mellan Cecilia
och leverantörerna.

Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt
med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla
ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga
stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig,
att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han
totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig
med rättegången.

Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag
skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat,
men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig,
det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju
ännu ej var nog tränad.

Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till
sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han
rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs.

I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan
gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade
att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt
humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte
sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i
Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de
religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen
stor skandal.

Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande,
underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset.
Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid
att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit.
Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort
eller begå någon exentricitet.

Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var,
att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min
bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess
bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från
honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om
förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas
öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att
behålla det, utan genast kastade det på elden.

Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar
lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var
fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda
tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande
föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt
skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och
andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade
han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri.

I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding,
tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna
utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom
som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt
sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark
förnimmelse af renhet och sundhet.

»För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det
erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster».

Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade,
att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm.

Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var
rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan
alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare
berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin
jämnvikt till själen.




Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första
helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte
jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu
följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till
sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma
litteraturbetraktelser.

Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen
grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig
älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga
uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och
entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang.

Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi
skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara».
Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och
när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller
kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan —
blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra
den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men
ej förr».

Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor
fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag
tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes
han ej våga sig på.

Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett
starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat
en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad
skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet
för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om
våra upptäcktsresande.

Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om
detaljerna vid upptäckten af Grönland.

Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom,
och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en
ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva
de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras
bedrifter.

»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt.

»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka.

Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han
hållit min uppmärksamhet fången.

»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det
är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt
skamligt!»

»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde
och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult
skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han
far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida
Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den
antar motbjudande former!»

Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta
af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret.




Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom våren 1897.
Underrättelserna från Uppsala hade varit relativt goda. Min oro, att
Gustaf Fröding skulle känna sig plågsamt berörd af några uppläsningar,
som höllos för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom,
lugnade han genom att skrifva:

  »— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon redan börjar
  tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen Fyris var det redan
  i höstas tal om »kungssorg» efter mig, så att jag är van vid att
  vara afliden, och det var ju i alla fall hyggligt af fr. L. att
  slå ett slag för mig. — — — —»

Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som gaf mig
åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade rakat skägget af sig,
skref hon, och gick omkring och yfdes öfver att han såg ung ut. Hans
tillstånd hade nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den
tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är klart, menade
hon, att han borde gifta sig och att han behöfde en hustru på alla
sätt, men utom det att han själf ej alls ville eller kunde tåla någon
sorts band, så återstode också den etiska sidan af saken, om det vore
rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta sig
vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot sina ofödda barn, och
detta skäl vore helt säkert det för G. afgörande.

Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som skulle kunna uthärda ett
samlif med honom. Han var mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men
han kände detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den som
lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, och så pass trodde
hon sig känna kvinnorna, att hon visste, det ej ens den allra bästa
skulle finna sig däri. Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare
skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan kvinnlig ömhet,
därom var hon öfvertygad, äfvensom att han själf kände, att han
ingenting hade att ge igen samt att detta var orsaken till mycket af
hans lidande. I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju
ibland kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode formerna för
förhållandet mellan man och kvinna nu för tiden på så vacklande grund,
att den hade det lugnast, som var ensam. Men detta borde ej hindra en,
som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon.

Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något särskildt och
den andra blott röra sig i mera allmänna ordalag. Sedan jag betänkt
mig några dagar, skref jag ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande
för det förnuftiga sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat
äktenskapet.




Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala och motsåg
detta med stor glädje. Cecilia, som en längre tid varit klen, ämnade
sig i början af juni till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför
det blef öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och sedan
följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade emellertid gjort henne
orolig för Gustaf Fröding och oviss, huruvida hon ens för några dagar
kunde lämna honom.

I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding sedan några
dagar försvunnit och att man ingenting kunde veta om utsikterna för den
närmaste framtiden. Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle
jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och stålsätta mina
nerver.

Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande dag mötte mig
vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes af ett ungt skaldeämne, som
förärade oss hvar sin bukett hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan
synnerligen lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte min
förundran, att hon under närvarande förhållanden ägde känslor till
öfvers för sådant.

»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, sedan vi en lång
stund konverserat i likgiltiga ämnen. »Han for först till Stockholm
och låg där på flera illa renommerade ställen, men jag har säkra
underrättelser, att han redan rest därifrån och hit».

»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad att min stämma
ljöd lika lugn som hennes.

»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande.

Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf Fröding vistades på
hotell Svea. Han hade uppgifvit sig vara kandidat, men ingen hade
kommit att fästa sig vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på
sitt rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, hvem han
var.

Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än nästa dag. Hon var
för trött, sade hon.

Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia fann lämpligt
att gå till hotellet. Hans spritbegär hade upphört, och han var
fullständigt redig, men så utmattad, att han blott med största
svårighet kunde sitta uppe. Endast Cecilia fick komma in i hans rum,
och han ville ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var
alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen att
återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas så, att vi gingo i
förväg, hvarefter hans vän K. sedermera afhämtade honom.

Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa skick, och nu
väntade vi blott på vagnen. Skulle väl K. få honom med sig, eller månne
han ändrade sig i sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef
hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de beskrifningar
från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. Omsider hördes bullret
af vagnshjul, och en droska stannade utanför vår port. Jag lämnade
fönstret, där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se på
honom, då han steg ur vagnen.

Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans tunga steg och
det slocknande i hans stämma, då han talade med sin vän. Jag skyndade
in i mitt rum, ifall han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i
närgränsande.

Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade ett leende. Jag
förstod, att det betydde: »Hvilken stor lycka för oss båda är det
ej att nu åter ha honom hemma!» och lyssnade sedan ifrigt till de
anordningar hon föreslog för natten.

»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka i natt», sade hon,
»men akta dig väl, att han ej får se dig — det kunde då hända, att han
gjorde sig själf något ondt».

»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter honom?» frågade
jag.

»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu godnatt!»

Hon kysste mig ömt, och jag var ensam.

Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket och mellan mitt
och Cecilias matsalen, hvilken liksom Gustafs rum ledde direkt till
tamburen. Jag lade mig fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej
somna, ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag hörde
honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade tillsagt, att denna ej
fick reglas, emedan det kunde reta honom, och helt säkert hvar femte
minut smög jag mig fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af
hans andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan
för låset, hvilken anordning ej blott lät mig tydligare höra, om
han skulle gå sin väg, utan äfven gjorde det möjligt för mig att
kontrollera, om han var inne, ifall min ängslan skulle komma mig
att misstro min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta
arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag ut för oron,
att han kanske försökte döda sig inne i sitt rum. Jag svepte en filt
omkring mig och lade mig utanför hans dörr.

Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes välgörande att lyssna
till, och min fantasi sysslade oafbrutet med hans glädje att vid
uppvaknandet se sig hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia
hade lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle få ro, och
jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle behöfva anlitas. Plötsligt
hörde jag Gustaf Fröding resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt
rum och gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom öppna
dörren till förmaket, och snart var han inne hos mig. Hans steg ljödo
så tunga, att jag tyckte hela huset gungade.

»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade han.

Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag stod vid sängfoten,
inrullad i vecken af dem. Genom en liten rispa kunde jag se honom,
och i sin långa nattrock med rep om lifvet föreföll han mig som en
botgörande gigant.

»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda riktigt goda jag
kunde göra vore att befria henne från lifvet. Hon skulle ej vägra att
dö, det förstod jag, då jag i julas läste Byrons Jephta för henne».

Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under Cecilias ord,
att finge han se mig, kunde han göra sig något illa? Ej så att jag
fruktade, det han ens skulle kröka ett hår på mitt hufvud, men han
skulle kanske sedan låta det gå ut öfver _sig_, att hans kraft ej
räckte till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom.

Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara honom, och för
hvarje ögonblick stegrades min fruktan, att gardinen skulle skakas af
mitt hjärtas slag och röja mig.

»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit mig. Hon är ej
här — inte tror jag, att hon rest bort, kanske bor hon på ett hotell.
Lika godt ...» — han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och
gick in i sitt rum.

Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, emedan Cecilia ej
ansåg sig kunna vårda honom hemma.




Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför hans dörr de
stunder, Cecilia besökte honom på sjukhuset, emedan han enligt hennes
utsago ännu ej ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring
dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket från dem,
och ej heller besvärade jag henne med ingående frågor, men jag fick
likväl då vistas under samma tak som han, se dörren som ledde till hans
rum och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade vi sällan direkt
om honom, men väl om hans dikter och diktkonsten i allmänhet. Blott en
enda gång häntydde Cecilia på mina känslor för hennes bror.

»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore,
sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar
med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag
drog hennes hand till mina läppar.

»Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en
sorg som vår?» undrade jag.

»Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så»,
sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat.

En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog
sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka.
Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej
afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den.
En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om
hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding,
att hon skall ha en sådan bror».

»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.

»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det
komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att
man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få
en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne
hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga
otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».

I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne
och grep hårdt hennes hand.

Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en
fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att
se sådant».

»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka
på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom
öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig».

Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat.

Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas
ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde
jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja.

Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf
Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna
önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att
Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som
hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det
till sjukhuset och lämna det till sköterskan.

Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat
föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte
det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta,
tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att
bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra.

Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men
aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas.

»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är
trött och tänker sofva länge».

Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder
att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom
mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt,
och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det,
som nu förvred hans läppar.

»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i
Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång
skickat dig hit».

Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i
sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt.

Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad
jag.

Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig?
Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?»

»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig
inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt
och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket
du kan få fram, men säg det _blott till mig_ och låt det gå fort ...
någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal».

»Törs du kyssa mig?» sade han.

Jag böjde mig ned och kysste honom.

»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och
granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn
passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig.

»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det»,
sade jag.

»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på
handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag
försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar,
men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde.
Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken
eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla
Ida Bäckmann?»

»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver,
tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans
inpass.

Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig.

»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl,
att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se
dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig».

Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans
arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till
Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.

»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han.

Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär
att skratta, men lyckades kväfva det.

»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är
något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».

»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar
försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu
följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara
beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade
han.

»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft
ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den
riktningen och står svarslös af ren okunnighet».

Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton,
kom honom att småle.

»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor
en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana,
att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att
höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes
charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få
tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt
att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis
hos ögonen?»

»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället
tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg
ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor
jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att
med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!»

Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle
inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade
han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar.

»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd,
om jag stannar längre».

»Är hon elak mot dig?» frågade han.

»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig,
då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden.
»Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket
snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog
bli trött på mig».

»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig
hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med
ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?»

Jag nickade gladt och dansade hem.

Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att
jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul
och blodsprängd.

»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska,
då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag
alltför mycket för att kunna tilltala henne.

»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela
universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon
glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre
blef synnerligen lifligt.

»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för
att lämna honom.




Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig
i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf
Fröding och jag merendels ensamma.

En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu
var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi
voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som
leende stannade framför oss.

»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.

»Konung Salomo .....» presenterade jag.

»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst.

»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och
rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare.

       *       *       *       *       *

»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge
fixerat mig.

»På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att
gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han.

»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.

»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej
alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad
dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid
detta jordiska».

»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det,
som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag
har kallt sodavatten».

Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han
den inträdande sköterskan.

Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det
jag önskade, var därtill allt för stor.

»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna
skrifva visor, som du får sjunga ....»

»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»

»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha
med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade.

»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad.
»Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran
kan prestera. Hon kan sälja visorna».

»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och
ta upp pängar ....»

»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».

»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den
stackars poetens visor!»

Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades
att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning
Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna
i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans
kvällsvard, och striden afblåstes.

       *       *       *       *       *

»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han
en dag plötsligt.

»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon
redogörelse», svarade jag.

»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel
härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden
han talade.

»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han.

Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och
grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till
det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag
grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till,
men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag
nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller
tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk
med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna
törhända klar nog att arbeta, som jag vill».

Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att
tydligare förnimma hans röst» sade jag.

»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med
den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den
nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du
är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och
då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett
lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet.
Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina
stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste
tala inför dig».

»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som
sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att
det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner
det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig
upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan
att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att
du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig
förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge
svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»

»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han,
»och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag
gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i
grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».

       *       *       *       *       *

»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om
något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst
mot edra ofödda barn».

»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad.

»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att
du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet
tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara
skiljedomare».

Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som
detta.




Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde
vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken.
Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd,
buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid.
Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit
sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker
vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han
framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina
älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken
till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma
genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald.

En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars
grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen
sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på
golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä.

»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt.

Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han.

»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen.

»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds
son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel
har svarat ....»

»Nåå», sade jag ifrigt.

Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att
upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att
Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig
morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod
jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med
en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt.

Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket
nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom.

»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.

»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot
honom.

»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt.

»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och
lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen.

»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han.

Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det
stackars plågade ansiktet.

»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som
jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla
mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker
på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung
flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».

»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott
verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning.

Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i
natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig,
och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i
telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».

»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.

»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.

»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade
jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är
ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall
skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får
meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna
angelägenhet».

Han såg lättad ut och började tala om annat.

Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med
Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den
tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på
Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt
det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra,
hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge
sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.

»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon,
»meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett
brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad,
innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger
fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan
....»

Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg
mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad
jag.

»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att
han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en
stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis
med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag
införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först
skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton
imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade
snart från sina kval».

»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef
herre öfver min stämma.

»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet
till grund».

»Kanske är det en vision», tänkte jag.




Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta
hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i
parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro
snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att
jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag
kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det
oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak
för något.

»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?»
sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och
beundrade parkens alla träd.

Jag vände mig mot honom och smålog.

Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge.

»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han.

»Ja, och det vet du», svarade jag.

Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen.

»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en
röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget.

»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och
han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på
sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade
jag med karrikerad högtidlighet.

Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten
i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje.

»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora
sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur
kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick
därefter, och granskade mig på nytt.

»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag
tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick —
»antydningen ligger i citatets sammanhang».

»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är
du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han
därpå.

»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick
af vårt lif ett experiment med döden».

»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades
ögonblicket därpå till andra ämnen.

       *       *       *       *       *

Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till
tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka
hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa
hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en
gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många
sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af
dem var hållen i den ton han önskade.

Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig
förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road
min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon
rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de
alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S.
och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag
skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där.

»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist —
och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde
därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».

Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände,
att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och
hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det
därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse.

»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång.

»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej
reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte
vara något nöje för mig», tillade han.

»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.

»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången.




Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett
blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans
skrifbord.

Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt
jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då
jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min
ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera
sång af folkskolebarn?»

Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem
för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på
restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.

»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han.

»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och
ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två
till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag
bedjande.

»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», —
han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst.

»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände
jag leende, gjorde mig lös från honom och gick.

»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår
middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den
minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på
den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad
utan honom».

»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum,
medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.

»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».

Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid
kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid
hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta
föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare
än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned
där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä.
Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett
slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något.
Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen,
om ej han själf!

»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.

Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå
ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott
leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här
har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl
kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som
mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».

»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett
ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af
längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott
därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».

»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han
föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i
mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag
i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här
och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och —
så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag
gå — Adjö med dig!»

»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af
dig!»

Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.

»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.

»När kommer du tillbaka?»

»Aldrig!»

»Får jag komma till dig?»

»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».

»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.

»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»

Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.

»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han
brydde sig ej ens om att se upp.

Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som
gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det
göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också
varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid
hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde
och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag
tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och
jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad
igen.

Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.

»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».

»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»

»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».

»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»

»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det
arbete jag hade för händer.

Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles
som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:

»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än
den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni
kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».

Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till
sjukhuset.

Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt
tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde
ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren
och låta mig hel och hållen komma till synes.

»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara
här redan klockan sex».

»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg
försiktigt närmare.

»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig
genom pince-nezen.

Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära
mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på
minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp
några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att
du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för
öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga»,
tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också
vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt
i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du
undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre
och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera
anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du
sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har
funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva
ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under
titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge
honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar
och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle
vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå
efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga
småsaker».

Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade
han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».

Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.

»Han tycktes i oss se David och ....»

»Goliat», afbröt jag.

»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles
oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle
jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar
var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».




När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att
nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag
färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle
svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande
öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig
skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning
jag intog.

Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började
tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till
klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om
rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång
förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams
dikt Don Juan och S:t Per.

»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande
morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».

»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på»,
skämtade hon.

Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och
en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han
hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne
för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore
något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett
par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till
och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat
förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på
hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre
hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om
henne.

»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du
tål inte vid att jämföras med henne».

»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men
samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed
han betraktade mig.

»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af
samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan
äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt
plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och
allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och
uppnäst».

»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra»,
tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i
mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för
min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis
öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig
plågsamt ofri».

I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade
sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias
inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.

I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo
ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.

Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans
dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde
mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade
han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du
aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men
som ett barns, du är ...»

»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt»,
afbröt jag.

Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag
på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».

Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville
han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af
erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.

»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att
vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle
du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och
furieartad!»

»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad.
Han betraktade mig en lång stund.

»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig»,
erkände han slutligen.

En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem
totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.

»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i
mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur
månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld
ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor
äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att
befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem!
Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej
mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»

Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan
tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde
händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på
Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.

»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.

       *       *       *       *       *

Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig
nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde,
kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom
ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig
om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.

»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det
orimligaste och jämsides med detta ingenting».

»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en
känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått
af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt
andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för
mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott
visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».

Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en
ödmjukhet, som afväpnade honom.

»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska»,
tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.

Jag steg upp och neg.

»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att
ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss,
rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt
bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar
fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en
man sådan som mig?»

»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf
låter jag mig kallas Hennes Härlighet».

»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en
oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned
på mig.




Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä
och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till
stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett
kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom
tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats
att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han
betraktade som sin normalinkomst?

Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af
djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter
den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon
behöll den hos sig.

I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till
min intimaste vän.

Från Stockholm afsände jag följande bref:

                                                Stockholm juli 1897.

  Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag
  följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne
  nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller
  så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit
  ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om
  det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling
  bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens
  borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon
  och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens
  partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord
  skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons
  framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade
  inom honom.

  Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna
  pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.

  Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia
  tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som
  finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.

                                                       din tillgifna
                                                          _I. B._

Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin
känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt,
hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får
jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten
i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget
själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat
mig och ber ödmjukt om förlåtelse.

Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att
lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att
känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna
ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag
skref jag följande bref:

                                                       Ö. juli 1897.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man
  möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något
  annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis
  erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf,
  gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo»,
  svarade du långsamt, »något för din person känner jag för
  ögonblicket».

  Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du
  själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor,
  sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något
  underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur
  impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och
  ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all
  världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du
  är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång
  till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna
  lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud
  och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s.
  det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots
  min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet
  du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.

  Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något
  och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig
  en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens
  behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra
  och sådant där.

  Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia
  hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig
  mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs
  något drabbar mig, ej dig.

  — — — — — — — — — — — —

  Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och
  främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B.
  komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — —
  — — —

  Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —

  Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag
  drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären
  äro mogna så där tämligen.

                                               Din tillgifna _I. B._

       *       *       *       *       *

                                                     Åmål aug. 1897.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma
  omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det
  nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt
  naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte
  ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag
  kom förresten hit i går kväll. — — — — —

  Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade
  mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag
  gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — —
  — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och
  glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund»,
  sade hon.

  Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man
  hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått,
  du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som
  Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det
  ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom
  sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att
  saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan
  utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är
  från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick
  älska något fullkomligt.

  »Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.

  »Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.

  »Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).

  Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K.
  tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade
  mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och
  fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och
  den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma
  till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör
  ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag
  någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning
  kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —

  Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia.
  Du vet, att jag bor i Åmål.

                                                       Din tillgifna
                                                          _I. B._

Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade
mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande
samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana
detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt
förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i
lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.

Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den
21 aug. 1897.

  Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll
  ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och
  tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper
  jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara
  ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och
  själ, gods, heder och ära m. m.

  Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag
  ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge
  bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet
  förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge
  erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst
  blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och
  ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och
  kanhända finna nåd inför den som makten hafver.

  Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder
  och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min
  blygsamhet att omtala.

  I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen
  kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar
  mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till
  plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har
  mitt liksom andra sitt. — — — —

  Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag
  — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som
  kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett
  blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig
  genomsjuk till din ära.

  Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams
  välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.

                                                     din tillgifna
                                                     _Ida Bäckmann._

Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897.

  Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig
  mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt,
  riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade
  mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och
  kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela
  vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den.
  Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen
  som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting
  måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de
  sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung.

  En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på
  filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än.
  »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den
  orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det
  jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den
  »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför
  uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! —

  — — — — — — — — —

  Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick
  genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att
  lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott
  för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta
  när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här
  sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det
  är.

  För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om
  du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och
  Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns
  inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af
  syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord.

  Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har
  vederfarits mig. — — — —

                                                       din tillgifna
                                                          _I. B._

  P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min
  beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och
  sådant är hämtadt ur Sodoms historia.




Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt
ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan
på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som
vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag
motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt
omkring mig.

Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och
skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar
erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror
kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min
skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man
kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända.

Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej
förstå.

Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige.
Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans,
då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då
han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att
kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det
kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista
stund.

Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref
till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till
nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref
från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag
dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje.
Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa
till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref,
hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.

Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena
predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den
Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad.

Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne,
hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt.

       *       *       *       *       *

Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och
missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref.

                               Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.

    M. K. Ida.

  Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner
  ditt gillande — äfven ogillande gillas.

  Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke
  af ovilja mot dig ....

Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna.
Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska
lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige
andes verkningar.

Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige
andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig
ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är
sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas
därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som
alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är
skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett
åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den
första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och
uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till
gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har
till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige
andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket
vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda
hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning.
Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas
»helig ande» tillstädes.

Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han
predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus
genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop
borde vara sådana, att han där kunde vara gäst.

Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att
jag måste småle.

Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet
därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det
tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig
en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans
anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika
söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor
och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på
bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som
vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes
mycket påtvingadt lidande, som är onödigt.

Mitt svar lydde:

                                                   den 22 jan. 1898.

  Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära
  och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt
  där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer
  styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den
  Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge
  fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle
  jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade
  Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke
  stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden,
  som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern.

  Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen
  kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär
  densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten
  af det land, dit du vill föra ditt folk.

  Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om
  förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att
  jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar
  något som verkligen kommer inifrån.

                                                       din tillgifna
                                                         _Ida B—n._

       *       *       *       *       *

                               Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.

    M. K. Ida!

  Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske
  om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det
  kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma
  af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af
  känslor inifrån i dig.

                                                     din gode vän
                                                   _Gustaf Fröding._




                                                Den 5:te febr. 1898.

    Käre Gustaf!

  Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de
  andra böckerna med förresten.

(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett
föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse
vid offren.)

  Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11,
  och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är
  vackert, inte sant?

  Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit
  ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du
  svettades blod.

  Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det
  mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle
  man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom
  godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — —
  — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt,
  men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och
  så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag
  det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min
  själ sin ro».

  Om jag är illa sjuk?

  Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om
  du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det.

                                                       Din tillgifna
                                                          _I. B._

       *       *       *       *       *

                                                — den 14 febr. 1898.

  Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I
  lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig,
  jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte.

    Forskaan mig, mine Herrer, dog
    for Videnskab og Videnskab,
    for Darwin og for Spencer,
    I vrøvler om med Lidenskab.

    Jeg hænger med Beundring ved
    Enhver navnkunnig Vismands Mund
    Saalænge jeg har Ungdom,
    er glad og frejdig, stærk og sund.
    Men ligger jeg i Askehob
    forpint og nøgen, fuld av Saar
    forgaar mig Lysten meget snart
    til høj Belæring for min Aand
    jeg trænger til en Hjælper
    der løser mig av Smertens Baand
    en mægtig og en varsom Haand
    der plejer mig med Lidenskab
    og lœger mine Vunder —
    det gjør dog ingen Videnskab.

  Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det
  kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par
  ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om
  hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig.
  Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — —

  Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det
  utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad,
  som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska
  tillståndet. Han blir ej mindre därför.

  Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer,
  innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer
  från dig.

                                                         Din _I. B._

       *       *       *       *       *

                                                          Mars 1898.

    Käre Gustaf!

  Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och
  inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle
  bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på
  mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott
  säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast
  ikläda mig min nya skepelse.

  Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag
  sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af
  inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.

  Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att
  de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna
  tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande
  och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara
  så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro
  gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld,
  som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som
  blifvit till genom hans tankeverksamhet.

  Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen
  del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst
  vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en
  fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve
  blott skoj.

  — — — — — — — — — —

  Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?

  — — — — — — — —

                                                         Din _I. B._




Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till
försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men
grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen
till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja
härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var
honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt
spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d.

Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt
hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer
för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora
hela — det förtappade människosläktet.

Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska
svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske
måste upplösas.

Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor
glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots
de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott
sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än
i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt
från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska
pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade
sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt
skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig.

       *       *       *       *       *

En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och
mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till
tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda
andra vågstycken.

I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört
honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala
träffade jag honom.

»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag
krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att
kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi
nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast
kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet,
men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej
döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan
gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid
sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att
han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i
fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt
sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag
åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för
att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för
och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’.
Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om,
lyfte på hatten och — smålog.

Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag
störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att
han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med
lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att
föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig —
kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod
dödat».

Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.

       *       *       *       *       *

Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf
Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om
spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.

                                                   Den 13 juli 1898.

  Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —

  Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han
  såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda
  fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af
  sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje
  individ särskildt. — — —

  Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera
  sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig,
  det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte
  tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning
  att stå väl den här tiden.

                                                         din _I. B._

I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid
därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar
voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig
nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll.

Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän
och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en
penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat
några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd.

Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer —
gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig
kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle
de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra,
och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa
medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade
kallsvetten på min panna.

Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa
natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på
posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare
penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min
ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å
min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land.




Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned
till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig
vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några
släktingar.

Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom
sig och till världens synder. I början af september skickade han mig
några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå
införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde
mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.

                                                   den 11 sept. 1898

    Käre Gustaf!

  Tack för det du sände mig.

  Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde
  skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka,
  hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock
  hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han
  anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried
  hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade
  spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt
  de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner
  dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att
  stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du
  hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka
  bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott
  är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos
  henne.

  — — — — — — Hälsa Cecilia

                                                         din _I. B._

Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet
mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom
följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.

                                                   den 14 sept. 1898

    Käre Gustaf!

  Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af
  min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig
  för alla? — — — —

  Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du,
  att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund,
  kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med
  alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina
  egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja,
  enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så
  detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt
  för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det
  var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till
  sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)

  Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan
  ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon
  skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på
  att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — —
  — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant?
  Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — —
  — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan
  önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen
  ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du
  kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men
  ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —

                                                         din _I. B._

Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos
släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej
skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket
ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans
beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och
med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:

                                                    den 27 nov. 1898

    Käre Gustaf!

  Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det
  hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli,
  det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.

  Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig
  ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag
  läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men
  jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är
  löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra
  omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för
  en annans skull, då denna andra har det bra.

  Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — —
  men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda
  symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som
  hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt
  kärleken.

  Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också.
  — — — — —

                                                         din _I. B._

Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att
hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne.
»Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men
sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör
dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar
på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.

Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu
var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig,
förr än den kom.

Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte
jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga
skilsmässan från henne.




Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen
gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En
dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon
glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en
klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land
och vatten, som då skilja mig från er».

»Ja», svarade hon, »men — också från honom».

Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala
nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en
olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid
åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade,
det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig
nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade
lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i
åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.

Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt
djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna
för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och
hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som
en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia,
utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska
bekymren .... det var för sent nu — — —

Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars
ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han
insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och
tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos
fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for
anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart
här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken
glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!

En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från
Afrika.

»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.

»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man.

Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig —
allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda
obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde
jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»

Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i
hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och
ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta
in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid
hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig
att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.

Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde
hon en släde och följde mig till hospitalet.

Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och
en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig
fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade
mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog
ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade
mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet
— alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle
vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg,
hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag
vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo
hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag
smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar.

»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.

»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne
ville ännu en gång småle.

Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste
upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl
mig!»

»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka.

»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp
i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i
vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera
har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka,
men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag
finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen».

»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna
rätt att säga någonting.

»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några
ögonblick.

»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya
testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i
bokhyllan».

Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag
knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i
hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd
af Cecilia nådde jag släden.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika.




II.




Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser
om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och
detta löfte höll hon oryggligt.

Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu
vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta
vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande
omständigheter, kunde det ej underlåtas.

I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid
ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt
osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.

Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen
då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och
Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och
ej låta skjuta ihjäl mig.

Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina
sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider
till Sverige.

Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af
sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och
bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge.
Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till
Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna
tillbringa någon dag med Cecilia.

Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte
sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte
jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från
honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade
dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och
omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia
gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna
korrespondenser till Dagens Nyheter.

Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han
skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar,
då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika
frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag
anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det
ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den
vederhäftighet han kräfde.

Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes
återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon
tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig
den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin
brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala
om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd
frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle
bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den
stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det
mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon
lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre
hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som
piskrapp.




Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf
Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade
höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat.
Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel
till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande
därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min
farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den
förbannade ryssen’».

Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon
den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa
just dit.

Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia,
däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats
förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu
ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer.

Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig,
och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min
situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag
stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes
sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt
henne att dölja sin medkänsla för mig.

Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej
lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det
som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka
honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag
en dag lyckas bli insläppt.

Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda
målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K.
för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala,
medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den
dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding
infördes jag i hans rum.

Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan
och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en
jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt
i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick
flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund
och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet.

»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!»
bad han.

Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den
här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom
Troels Lunds Livsbelysningar.

Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en
skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia».

»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min
själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt
ansikte i händerna.

En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande
lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.

»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom
fingrarne.

»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han.

»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat
dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med
återvunnen jämnvikt.

Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.

»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han
vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»

»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den
glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig.

»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid
förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha
synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande
pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se
dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda».

I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började
svida.

»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar
dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå.

Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag
ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en
sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej
vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela
mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra
den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer
ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen».

Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.

»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor
han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i
hvarje din rörelse».

»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i
afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott
afvakta tillfälle att ta synlig form?»

»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag.

»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt
till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa
in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra
dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf
utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din
kraft».

Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med
ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om
hans.

»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt,
»nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det
är den väg man afvaktar en sådan som dig».

Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon
mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har
behållit spjellet öppet».

Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines
diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula
poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men
genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla.

En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara
ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af
misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden,
därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg
kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig.

»När kommer du tillbaka?» frågade han.

»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag.

»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag
Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».

Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra
för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det
betydligt upplifvat honom.

Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min
resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast
fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som
hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.

Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par
dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja
till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf
Fröding.

Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt
ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det
nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång
utestänga mig ...

Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......»

»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte
med ett leende mitt ansikte mot honom.

»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig»,
skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af
skalkaktighet.

Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var
redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt
lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne
irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina
tårar, och hon drog mig sakta intill sig.

»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin
förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par
dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och ....
ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli
utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan
främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras
tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är
möjligt att uthärda det».

Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min
sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö.




Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och
söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han
en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess
skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå
— grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa
orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».

»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.

»Ja, till björkarne och tallarne».

»Jag längtar att få höra den dikten färdig».

Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare.
— Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad
med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter
och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort,
skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett
sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och
blicken».

»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.

»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.

Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i
hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet
obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.

»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något
förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan
risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen
man kan lita sig till».

»Du har mig», sade jag.

Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig
drömmer och diktar han».

»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag.

»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne
— man störtar ned och fördärfvas».

»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag.

»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.

Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar»,
fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt
mig en lång och ensam ålderdom».

Jag betraktade honom eftertänksamt.

»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?»

»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem
så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant?
Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta
uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna
att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»

Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han
slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka,
pröfvande blick.




Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och
Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om
han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med
Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja
mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare
både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från
kulturländerna.

»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom.
»Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som
hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara
professorer, läkare o. d».

Han betraktade mig forskande.

»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar,
att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit
med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag,
ängslig öfver att han alltjämt teg.

»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog
han med ett svagt leende.

Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom
tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att
fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf.

Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är
törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte
han, »din natur kanske hungrar efter resor?»

»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa»,
sade jag, tänkande på Cecilias ord.

»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen.

       *       *       *       *       *

Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara
skrifvet i medio af juni 1903).

  Käre Gustaf!

  Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte
  förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går
  den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det
  skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt
  härnadståg i sommar.

  Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera
  utställningen och sedan — dit vinden för mig.

  Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i
  bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför
  dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt
  ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då
  du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är
  afrifven).




Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds,
och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen
till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos
Gustaf Fröding.

I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och
konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd
nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till
bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer
han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala
arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande,
som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det
låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna
ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän,
och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade.

Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding:

                                     Blaricum, Holland aug. 20 1903.

  I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du
  föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du
  får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag
  vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått
  synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta
  att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i
  den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom
  kort få säga dig och höra din mening om.

  Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån
  ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta,
  kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.

  Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran,
  de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som
  de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det
  Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick
  med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud
  förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den
  andre sade.

  Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om
  allt detta.

                                                  Alltid din _I. B._

Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf
Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt
hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens
sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den.




Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding,
som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia
utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag
intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra
efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.

»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf
Fröding. »Har du varit nöjd med mig?»

Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af
storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa»,
förklarade han.

»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög
min hand in i hans.

»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla
världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt
hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han
därpå sakta.

»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid
bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar
från staden.

»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund
se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi
nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som
oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.

»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt
mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade
mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i
Vatikanen».

»Kände du dig ängslig?» frågade jag.

»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men
snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla
väder».

Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln
hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje
vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom.
Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och
möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam
oro.

Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst
skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta.
Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till
patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att
erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o.
G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid
denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson
vill».

Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till
skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att
affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom
och samtidigt ett offentligt dokument.




Bref till Gustaf Fröding.

                       Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903.

  Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron,
  bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit
  ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att
  ta reda på, då han blir flygfärdig igen.

  För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått
  en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men
  jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått
  boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den
  ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung
  Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och
  Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka!

  Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den
  tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma
  tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men
  doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande
  är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och
  själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas
  några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola
  ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar,
  men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag
  tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland
  låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i
  oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på
  en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon
  gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.

  I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var
  så att säga af Gudi eller icke.

  Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den
  förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne
  genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes
  kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon.

  Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka
  konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och
  hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au
  revoir.

  Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma
  hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej
  ser mig.

                                                  alltid din _I. B._




Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och
gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af
skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken.

»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll
och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade
mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga,
att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.

I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå
mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra
mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en
måttfull lögnaktighet.

»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång
fråga.

»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende.

Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju
rent af min skyldighet efter interneringen».

»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss
möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla.

Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten.

Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola
jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig,
då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång.

»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner
jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog
undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i
synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer
mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och
mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att
låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft».

»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag.

»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han
eftersinnande.

»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.

»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen.
Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika
uppskattadt».

»Men gällde väl det vid serenaderna?»

»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro
ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag
mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina
lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig,
som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne
utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre
aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig,
slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det
jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter
ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en
syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten
rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet
genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt,
punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann
snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag
det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst
öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende
vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot
anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade
med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan».

»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i
studentexamen?» frågade jag.

»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på
censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast
var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin
frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg
jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till
honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt
med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam».

»Hur utföllo dina skrifningar?»

»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och
framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som
att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils _Brahes_ värjspets’.
Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på
mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har
sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som
skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i
rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som
djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot
gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade.
»När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i
tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja».

»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta».

»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften».

»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva
en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams
Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom
af svagheterna i dessa».

Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick.
»Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa».

»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på
frukostbordet, för ätten B.?»

Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej
uttrycket var inspireradt af dig?»

»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar
Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St.
Petersburgs grundläggning».

»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han
förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.

»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag.

»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur
annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans
fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på
handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».

Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen.




Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta
från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans
sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas
i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att
blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående
lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han
svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en
holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att
öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att
allt ibland återuppta ämnet.

Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna
dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade
domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska
bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig
själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga
anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma.

För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men
fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde
hånet.

Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....»

Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot
mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller
österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden.

Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på
hans läppar.

»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.

»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till
Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som
kommer mig att finna den äkta .... men ..»

»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag.

»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver
bergen, där kungsörnen for — — —»

       *       *       *       *       *

Bref till Gustaf Fröding:

  Käre Gustaf!

  Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt
  inneliggande bref och öfversättning.

  Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste
  d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade
  han, som någon slags fornsvenska.

  Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen
  aning om, hur den tar sig ut.

  Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna
  veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla
  häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag
  skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig
  mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för
  att afskicka ditt.

  I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg,
  som bär »Upp till Salem».

                                                         Din _I. B._




En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och
stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i
fönstret och såg utåt parken.

»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då
tystnaden slutligen blef honom tryckande.

»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket
och gick fram till honom.

»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet»,
sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att
stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är
dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto,
som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta
tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och
folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från
hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af
skämt. Hvad tror du?»

»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt.

Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok»,
fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en
Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock
anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio
à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl
mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa
det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre,
och då skall du få höra det».

»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en
sanningstolkare?»

»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar
plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik
Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle
Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten».

»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom
Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag.

Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du
törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de
gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft
och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du
tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?»

»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver
tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig,
att bilden kommer först och att orden emanera från denna».

»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser
ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga
aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska
långt ned».

»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några
tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du
skulle tröttna».

»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge
tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i
alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på
dårhus’».

»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du
vill!» sade jag ifrigt.

»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit
på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är
inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting»,
slutade han bittert.

»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme
ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds
funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den
obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och
glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande
sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl
kunskaper för en disputation?»

»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi
gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid.




Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade
sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket,
behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på
kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du
vore tusen år, och kanske är du blott trettio!»

Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:

»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade
det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och
utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt
universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet
....»

»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.

»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt,
bland annat genom sina gedigna bibliotek».

»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.

»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf
Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.

»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är
glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också
Athen som en lämplig studieort för dig».

»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och
sträckte sig efter kartboken.

Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet,
och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi
skulle ha bott etc.».

»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik
hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en
blandning af skalkaktighet och ironi.

»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du,
hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i
hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för
att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven
själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».

»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är
poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell.
Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex.
har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af
Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är
lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig
därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk
dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens
strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och
deklamationstonfall?»

Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som
vi nyligen läste?» påminde jag.

»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är
ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du
skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner
du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig
blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika
vackert och då ....»

»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.

»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min
stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska
offerhärden», utlät han sig.

Jag teg eftertänksamt.

»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som
öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.

»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt
inträde i akademien», förklarade jag.

»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten,
och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan
tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare
af kvinnan i Svenska Akademien».

»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och
börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».

»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig
beskyddande på hufvudet.




De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle
äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri,
måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig
förfelade att ge uppslag till nytt skämt.

»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens
skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård
brödbit.

»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!»
citerade jag.

»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag,
hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande
nick.

Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en
vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika
hastigt, som han kommit.

»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.

»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf
Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt,
att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat
förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner».

»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo
oss?» frågade jag.

»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är
möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag
blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något
uttömda, när turen slutligen komme till dig».

»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag
vidare.

»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han.
»En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver
ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag
allvarligt skadad».

»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag.

»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».

»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha
varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har
varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade
jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter,
skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».

»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din
hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver
dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det,
emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».

»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det»,
lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett
djupare vetande om mig själf».

Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag
jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej
tröttade honom.

En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen
fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde,
svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på
dissekeringsbordet och själf föra knifven».

Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina,
och jag gömde mitt ansikte i händerna.

»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han,
»exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå
fjäderskrud åt min hvita korp».

»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du
verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog
upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig
få fylla sitt ändamål?»

»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man
tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral?
Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du
fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i
kronans kläder?»

»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma
hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig,
tills du skall lämna anstalten».

»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det
andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du
nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’»,
tillfogade han.

»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag
ångerköpt.

»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag,
som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt.

»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och
känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt.

»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd.

Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en
kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren.
Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först
någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.

En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera
omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar
samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde
att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock
någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som
aldrig existerat.

Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom,
gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat
Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons
äfventyr som afgudabild i Indien.




En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast
han sökte dölja det för mig.

»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.

»Det gör jag alltid», lät det undvikande.

»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på
sängkanten bredvid honom.

»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar
den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att
få den förjagad», kom det slutligen.

»Blef du biten?» frågade jag rysande.

»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på
ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder
hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och
kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».

»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg,
att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de
inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell»,
sade jag och lyckades småle.

Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med
en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta
öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät,
Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin
tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».

»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle
verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig
Son af den Lysande Guden Apollo’».

Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna
inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall
jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du
hinner hit».

»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara
förvissad, att du får råtthålen tätade».

»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding.
»För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt,
sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den
hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en
skälmsk blick på mig.

Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom
några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera.
En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga
svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på
hvilket ord som helst.

»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.

»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.

Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och
skanderade:

    ’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål,
    Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.

»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till
svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».

»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.

»Du menar ....?» frågade jag.

»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt
misslyckande».

Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute
från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade
jag dröjande.

»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag
ingen rätt att återfordra den».

»Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade
med de frambrytande tårarne.

»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut
genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af
det och klättra upp till mig».

Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes,
därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull
röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — —




Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.

Det lyder:

                                       Stockholm den 4:de dec. 1903.

    Käre Gustaf!

  Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra,
  kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k.
  fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig.
  Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig
  genom att tala om drufkärnorna.

  Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen
  blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan
  skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss
  kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom
  skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några
  långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på
  det till ditt Nirvana.

  Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan
  föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut
  dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till
  rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.

  Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att
  komma på söndag.

                                                          Alltid din
                                                            _I. B._




Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa,
utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela
pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att
han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.

»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet»,
anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»

»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.

Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun,
och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade
han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört
detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du
skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga
har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium,
skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu
har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja
detta olösta problem».

Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande
vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.

»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid
bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och
räckte honom boken.

»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru
jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan
kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».

Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade
frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos
honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna
mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen
betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och
traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar,
störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.

Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den
23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag
skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge
ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.

»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär
att inte se på dem, förr än jag kommer hem».

Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm
än de, har ingenting att den trogna ge’.

»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och
hopsamlade mina tillhörigheter.

»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne,
innan du går», bad han.

Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg
hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».

Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda
gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.




                                              Åmål den 26 dec. 1903.

  Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade
  ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var
  något gräsligt.

  En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det
  drar med sig.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad
  mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror
  lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och
  försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».

  Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning
  förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt
  böja sig och lyda.

  I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa
  vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag
  skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra
  verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att
  finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton
  fint till gröten — — — —.

  Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och
  det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.

  Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så
  långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin
  rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.

  Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag
  känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min
  önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som
  oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför
  kan jag också säga

                                                          alltid din
                                                            _I. B._




Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills
skolarbetet började.

»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom.

»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse,
i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika
rädd för patienterna här?» fortfor han.

»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar
gång jag passerar korridorerna», tillstod jag.

»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än
jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han.

»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och
får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till
din dörr».

Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde»,
fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och
motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så
snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå».

»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.

»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig
föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och
ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet
i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott
mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».

»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade
jag.

»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag
sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock
knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej
oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem
ungefär som vid gatbuller».

»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det
ingen hjälp mot dem?»

»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag
förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom.
Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför
fungerar ohöljdt».

       *       *       *       *       *

Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och
jag måste redogöra för hur det uppkommit.

»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan
jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än
den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt
hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.

»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft,
skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det
gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig
den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för
flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom
nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde
jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så
en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de
andra patienterna på jordarbete.

Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig
....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans
mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans
ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min
hand in i hans.

»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne
öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret
af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag
ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock
korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop
med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt
hans hjärta slog vid detta minne.

»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande»,
slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från
att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min
värdighet».

Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit
föröfvad mot honom.

»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva
i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de
skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du
tuktat den oförsynte med att påvisa».

Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne
upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade
han. »Jag undrar, hur de se ut».

»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud,
just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna».

»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru
Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är
det väl, du begagnar?»

Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag
visar klorna», sade jag.

»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig
samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika
trafva omkring med dylika rubinprydda klor».

»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar»,
bekände jag.

Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en
Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt
föregående samtal undanskymdes.




Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och
ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om
hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden
afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än
vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde
att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod
uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är
det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare,
skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha
goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.

»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått,
det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka
delvis ligga utom min intressesfer».

Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända
med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom
därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg
reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården
där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för
dig».

»Det kanske han kunde», medgaf han.

»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda
dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.

»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.

»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.




Bref från mig till Gustaf Fröding:

                                         Stockholm den 18 jan. 1904.

  Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig
  så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp
  flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig
  allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker
  det är så trefligt att du har det roligare än jag.

  För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och
  det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet»
  som jag behöfver känna ädelt.

  Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och
  inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då
  jag kommer.

  Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en
  liten stund men måste gå på fest för — — —

  _Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — —
  — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det
  kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag
  det vid ditt 75-års jubileum.

  Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d —
  du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag
  fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep
  tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om
  och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen».
  Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till
  Inga lill tilltalade mig ej.

  Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala.
  Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon
  tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du
  liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till
  Södertelge till Cecilia.

  Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan
  och Ryssland förstås.

                                                          Alltid din
                                                            _I. B._




Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha
besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade
hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon,
att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk
uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något,
som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.

Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll
gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten
af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns
tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag
bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag
icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K.
och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om
jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att
broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed.

För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en
veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes
afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och
jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket
trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och
älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till
Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig
motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett
galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia
stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar —
jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals.
Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes
bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.




Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van
Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en
stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat
åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag.
Doktorn skrattade.

»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det
är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver
oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur
obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till
att vistas uppe i nattrock».

Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra
fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela
tiden mot mig bakom pince-nezen.

Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med
skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville
tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.

»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.

»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.

»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?»
frågade han.

»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt
släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.




En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit
tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa
en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne,
om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom.
Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma
tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att
beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en
välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta,
om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».

Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens
morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och
därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos
honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade
han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och
antecknad i hans anteckningsbok!»

»Hur lät din franska?» frågade jag.

»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment
vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den,
försvann fransmannen».

»Hur såg han ut?» frågade jag.

»Det iddes jag ej undersöka».

»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»

»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat
ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik
afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset».

Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är
driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara
mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser».

»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina
sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu
som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för
fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden».

Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann
hans misstämning.

       *       *       *       *       *

Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska
arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding
stort nöje.

»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under
denna tid.

»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer
för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska
drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom.

»Åh — hå!» sade jag skrattande.

»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han.

»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som
lefde för flera hundra år sedan», invände jag.

»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda»,
återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men
....»

»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.

»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.

Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och
älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och
källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge
föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den
åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot
tronföljden, då han lät afrätta henne.




Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till
Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med
förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att
denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade
jag.

När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon
skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med
förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes
afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och
några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger
flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt
Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af
henne och den andra på en resa till Uppsala.

Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än
Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag
nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom
Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom,
att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig
ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än
att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa
honom».

I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät
precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen
öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken
Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig.

»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han.

»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som
till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta
uttryck gälla som det för mig uttömmande.

»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni
förlofvade?»

Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag
nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom
störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven
ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans
ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad?
Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att
kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet ....
Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort
några sannolikhetsberäkningar.

»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen —
»de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna
vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat».

För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag
några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och
lämnade sedan hans lokal.

Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari
jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att
jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej
uppträdt direkt förolämpande.

Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått
en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla
upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan
hon hade äfven förtegat för mig _deras_ planer om förflyttning för
Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de
arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd
till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han
motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.




Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig
om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s.
v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en
järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också
en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag
för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets
hårda realiteter.

Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat,
hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och
skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till
honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att
G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något
som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt
framhålla för mig.

Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och
försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle
lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft
rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror
och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att
ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap,
som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara,
så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta
risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina
systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen.

Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det
olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa
med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej
skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle
få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot.

Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig.
Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om
mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte
uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon
framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans
var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant
förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro
excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej
finge bedömas efter vanlig måttstock.

Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes
ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna
tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans
vän, hvilket han också nämnt.

Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes
grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande
fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig
eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif,
som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen.

Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra
än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon
därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon
välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle.
Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon
skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det
alldeles klart med G. desto bättre.

Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven
god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt
tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag
finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett
vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med
någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening
och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden,
nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som
en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller
var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i
G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt
blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om
jag ville.




Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad
som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit
någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då
jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat
motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga
innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte
det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning
till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare.
Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare
syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min
svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min
syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle
varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade
bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt
hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade
någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf.

Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla,
som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att
befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till
Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig.

I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och
Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som
helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt
privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas
så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade
hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och
saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej
energi att bråka åt höger eller vänster.

Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne
alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull
och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade,
om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig
förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös.
Var jag säker på att det ej var jag, som började?

I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck
på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag
gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon
hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde
ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att
jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon
ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare
led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju
hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker,
och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta
väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma
sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet
mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men
afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några
missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om
hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att
man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och
lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det
var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En
bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu
vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju
hos honom på hospitalet», hade man sagt.

Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen,
och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i
sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som
han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna
sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till
förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G.
var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för
bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt
skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst
märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle
»tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför
hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade
däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet
af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora
sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits
mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl
Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det
onda, de kunde vålla.

För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia
utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min
ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings
läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena
samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle
fortsättas eller afbrytas.




Bref från mig till Gustaf Fröding.

                         Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904.

  Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i
  Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det
  nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart
  och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas,
  att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig.

  Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min hosta — — — —

  Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden.
  Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — —
  att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern
  jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar
  fortsätta.

  Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra
  människor att öfversätta dig.

  Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor
  upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna.
  »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset
  och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag
  skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det
  själf.

  Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag
  har, jag tror det är kikhosta.

  Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på
  att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin
  nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som
  du.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en
  rysligt dum vers på en papperskaramell.

  I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick.
  Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans
  födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka.

  Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många
  dagar. En hälsning till dig från mig.

                                                          alltid din
                                                            _I. B._




Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig
vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till
hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.

Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med
honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om
jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet
framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft
en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och
jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom
nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens
nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade
hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat
honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och
slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha
kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro
det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning
af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.

Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som
å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit
hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger
rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra
sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för
förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast
rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.

Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne —
förutsatt, att hon _toge allt ansvar på sig_ — att ställa med G:s resa
och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting
bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne.
Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna
öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig
förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller
med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han
ville.

Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed
sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller
något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa
ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon
afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende.
Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och
sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt
betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min
ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var
ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man
gärna anse klokt och välbetänkt.

       *       *       *       *       *

I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à
vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt
sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad.

Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det
hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det
blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon,
och allra minst då saken gällde hennes bror.

Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i
hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett
missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet
med doktor Lundborg.

Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så
lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag
skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade
hon i andra också en tanke för mig.

Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde.

                                       Uppsala hospital den 24.2 04.

  — — —

  Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min
  uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett
  synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding.

  Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider
  knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag.

  Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke
  vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat.

                                              Med utmärkt högaktning
                                              Eder _Dr H. Lundborg._




När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande
genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan
dina ögon ha blifvit djupare».

»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit
lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds
utan .... ja, du känner citatets fortsättning».

»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade
han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad
att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett
salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang.

Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något
roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn.

»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.

»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog
temperamentfull».

»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det
är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt
till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst».

»För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han.
»Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du
måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf.
Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa
ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt.

»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på
apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till
din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin
håg».

»Jag vet ej, jag tror, att _hans håg_ låg åt att predika för mig och
föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’».
Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far
....»

»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’»,
afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?»

»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än
slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes
ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill
minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig
hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt
minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro
mig förhatliga».

Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr
Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte
doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon
visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne,
och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket
denne försäkrade.

»Längtar du efter henne?» frågade jag.

»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker
mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?»

»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig
tröstande intill sig.

Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera
af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att
begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.




Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt
bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars
tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren
skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.

Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag
kort därpå ett bref.

Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt
förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt
mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika
oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt
inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej
skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg
tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet
och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.

Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans
sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju,
medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning
af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne
några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme
om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker.

För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt
möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla
erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig,
sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han
blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han
själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig.
Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf
alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner.
Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna
Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon
börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra.
Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka.
Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara
händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste
jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde
emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson
och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro
vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta
professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande.
Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju
hade en förutfattad mening.

Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april
och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta
med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref
nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig
person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat
tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit
förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej
onödigtvis skulle oroas.

Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg
hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne
och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett
beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej
hjälpas, förklarade hon.

Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade
blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn
och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den
närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt
sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och
grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.

       *       *       *       *       *

Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför
tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon
glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes
fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag
hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom
de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias
förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga
sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något
så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag
ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag
gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter.

Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det
skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig.




Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var
något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra,
för att det ej skulle bli bortglömt.

»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående
vid dörren.

Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin
blyertspenna.

Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig.

»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig
beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så
skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar.

»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och
det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en
skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en
födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».

»Må ske», sade han leende.

Jag fick fram papper och grep blyertsen.

»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade
jag, »nu är det din tur!»

»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!»

»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals
för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim
kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer.

»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök
undan mitt hår för att bättre kunna se mig.

»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är
det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim.
Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i
midten, så är det ditt rim, som fattas».

»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade
han, »skrif nu, så skall jag diktera!»

    »O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka
    Du ser oss i dag i extas bocka,
    Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»

Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.

»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag.

»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han.

Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra
bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du
lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka».

»Din styrka —» afbröt jag förvånad.

»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt
eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter».

»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara
flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att
uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade
jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!»

»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —




Bref till Gustaf Fröding:

                                           Stockholm Tegnérgatan 14.

    Käre Gustaf.

  Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig,
  och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag
  tänkt.

  Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka
  upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig
  till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej
  skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag
  åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i
  ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att
  höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås.

  I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i
  Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger
  om Entzückung und Kälte.

  Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van
  Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en
  låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka
  den till van E.

  Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri
  starka stöd för mina eld- och vattenteorier.

  En hälsning till dig från

                                                              _Mig._




I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding
helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att
jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning
om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog,
men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den
annalkande våren.

Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och
nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik.

»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig».

Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar
och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en
gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se,
hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af».

»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på
hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje
ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den
manliga skönhet och energi jag eftertrådde».

»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag
allvarsamt.

»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga
någon», snäste han.

Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter.

»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i
spegeln», sade han omsider.

»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade
jag kort.

»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor
han ironiskt.

»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för
tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid
tanken på realiserandet af hans förslag.

»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.

Jag lydde.

»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så
snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med
tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig».

»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag.

»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver
bredvid mig».

Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys
äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen
till Goethes.

»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade
han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre».

»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag.

»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom
honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka
svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar»,
fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen
del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra
spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m.
fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist
bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en
slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under
mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och
sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig,
då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner
bättre ord för än jag».

»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än
aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet
gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och
söker likt och olikt efter spön».

»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande
ton.

Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda.

»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig.

»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den».




Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper).

                                                Stockholm mars 1904.

  Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo,
  det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i
  för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria
  Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst
  — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade
  träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och
  lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället
  mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens
  profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag
  gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru
  Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade
  Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han
  har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.

  Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till
  sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina
  form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som
  hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold».

  Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande.
  Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är
  glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du
  hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler.

                                                          Alltid din
                                                            _I. B._

Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt
besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela
friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman
händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en
bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge
denne främmaten mä’.

                               Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.

  Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke
  öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v.
  kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den
  glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga
  dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf.

  Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så
  välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig
  både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för
  ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att
  skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.

  Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt
  stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam,
  än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå
  alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där
  sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då
  ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro
  och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott
  slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.

  Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något
  vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han
  talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien.
  Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten
  fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i
  storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms,
  att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just
  det han beskref.

  Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och
  läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig,
  han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du
  själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag
  tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att —
  — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig.

  Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där
  jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din
  säng, och dock är det en god portion sanning i det.

  Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande
  gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret.

                                                          Alltid din
                                                            _I. B._




För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag
merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid
hos bekanta på hospitalet.

Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än
vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa
det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse
med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef
jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag
kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta
i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt
försökte leta ut något, som kunde roa honom.

»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner
ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som
är oss emellan».

»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af
mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig».

Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats
på stolen vid hans säng, då han sade:

»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd
dig ej om och se ej på mig».

Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt
därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden
och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf
ton.

»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag.

»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att
skämta», sade han.

Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes
mig obrukbar, och lade undan den.

»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon
fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha
det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt».

»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro,
att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart
skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne.

»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig
så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din
hand till afsked».

Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett
anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han
ville förskona mig från att se dem.




Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då
jag hade dörren på glänt.

»Darf man heute anrühren?» frågade jag.

»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer.

»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på
åratal?» skämtade jag.

»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan
det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade
han.

Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig
så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten
öfver mig och ropa på vakten».

»Hvad menar du?» frågade jag bestört.

»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk
lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag
ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare
att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen.
Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då
jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent
emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»

Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta
öfver hvad du lidit för min skull».

»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han,
»jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa».

»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade
jag.

Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid
Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten.

»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve
onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och
öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas.
Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven
punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde
bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon
o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade
sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva.
Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde.
Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen».

Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna.

»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till
krigsskådeplatsen?»

»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant»,
svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig».

Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och
ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller
har du föresatt dig låta mig gå till Canossa».

»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad
du menar».

»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det.
Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»

»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet
afvisande svarade jag därför:

»Jag vill inte heta Fröding».

»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra
barn låta vi välja mellan de båda namnen».

Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag
har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig»,
fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för
att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån
dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt».

»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag
bestört.

»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning,
hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt.

»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr
kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. —
Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag
mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då
det gällt mig?»

Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.

»Jag är själf förebild», sade han.




Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som
tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det
bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren
den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att
den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara
förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min
plikt att inberätta det.

Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne
allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle
jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den
kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag
kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan
satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket
afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra
mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne
om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen.

»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt
höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur
söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd,
och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag
kommer».

»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.

Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt
upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle
en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade
råd att undvara.

Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej
var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var
mer än ett ögonblicks infall hos Fröding.

Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef
ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf
Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att
i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom
att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt,
och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt
resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig.

»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig
intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter».

»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat
än godt, det är otänkbart», sade han.

Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade,
medan de oafvändt betraktade mig.

»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han
slutligen.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —




Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans
tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag
lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga.

»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag,
»jag tillhör en mycket äldre familj».

»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago
soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna
bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom».

»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt.
»Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling».

»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min
stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till».

Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din
väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med
läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag
kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om
deras mening, innan jag sade något till dig».

»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?»
frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att
människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och
hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser
ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle
att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller
känslan för mig».

Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till
mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är
sant, att tacksamhet föder kärlek ....»

»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra,
att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag.

Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi
öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga
Mignon.




Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren,
professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen
och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa
vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten
af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt
ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby
och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla.

Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i
Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle
gå in på denna anordning.

Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen
härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna
riktning.

I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt,
men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående
förflyttningen.

»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma
ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men
antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags
konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna
gifta oss», fortfor han.

»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.

»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som
komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för
de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».

»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad
och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne.

»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan
för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta
den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej
heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är
jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och
jag slog mina armar omkring hans hals.

»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter.

»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick
fram till fönstret.

»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt
ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor
en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt,
att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska
formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går
bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän,
och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor,
att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa
mig, så söt var jag».

Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda.

»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag,
»dina krafter räcka ej till härför».

»Nej, kanske det», medgaf han.




Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars
oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf
Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så
förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som
stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud
hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från
hans ögon.

»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.

»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla
lamm», gissade jag.

»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit.
Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för
fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta
förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom
godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll
den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad
att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och
ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens
kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl
behöfver ....»

Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna
honom armen fri.

»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske
den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf
själf skulle kunna göra som eremiten?»

»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt
och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att
han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.

»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet
skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så
starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta
i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande
lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i
ömheten för den det gällt».

Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla
Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min
arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars
enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några
små fåglar».

»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i
stigande oro.

Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad.

Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen
i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till
eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne.

       *       *       *       *       *

Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna
tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg
omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret.

»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.

Han gaf intet svar.

Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i
samma ställning.

»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen
förbindligt.

»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans
återkomst?»

»Var så god», uppmanade han.

En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade
jag, på en gång skrattlysten och ängslig.

»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen.

Jag teg afvaktande.

»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska
sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet».

»En lycklig man med andra ord», insköt jag.

»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och
vet du, hur han då förfor med henne?»

»Dräpte henne», föreslog jag mildt.

»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade
henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var
det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för
mig nu».

»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.

»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din
återkomst», upplyste han.

»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en
sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag
erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom
fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse».

»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig.
Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom
pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag
måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag
däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag
försvunnit, än att kasta mig på magen».

Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna
läsning.




Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa
till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga
meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom
samtidigt lycklig resa.

»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig
»lappen».

»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.

»Ja, systern har varit här».

Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt
virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en
klang, som var mig främmande.

»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan
gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit
här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna
gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»

»Nej», svarade jag kort.

»Är hon elak emot dig?» fortfor han.

»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom
skrattande in i ögonen.

»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af
sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt
uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som
besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej
citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig».

»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade
jag.

»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man
och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer
och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags
förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»

»Nej, gör du?» frågade jag.

»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är
ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig.
Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när
du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken
som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor
med henne i sitt hjärta».

»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig
din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig»,
sökte jag lugna honom.

Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har
jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder
och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min
släkt och bryta dess kraf på mig».

Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte
på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda
planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt
resonemang.




                                         Tegnérgat. 14, maj 12 1904.

    Herr und Gebieter!

  Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig
  beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i
  sängen.

  Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi
  Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt
  hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten
  mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag
  låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig
  och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så
  barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog
  korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig.
  För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt
  grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla
  som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon
  säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att
  jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du
  åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag
  behöfver uppmuntran.

  I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig
  några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något
  som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling,
  som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han
  karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då
  jag kommer.

  Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’

  Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka
  mig ett urklipp.

  Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag
  skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att
  sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.

  I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra
  förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.

                                                         din _I. B._




»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag
nästa gång visade mig.

»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då
det nu en gång kom att stå där, fick det stå».

»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill
ej häda, och dock hädar man».

Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt
pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag
kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst
blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det
som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka».

»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag.

»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt
hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt
lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin
stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång,
och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och
förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle
det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror
du dig stark nog att kunna lyssna?»

»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det
är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra».

Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill
ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad».

Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra
Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf
besöka honom.

»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag
återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan
göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt
ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina
läppar».

Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.

»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag
förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans.

Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men
alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro
jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där
allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig,
var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom
att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse
för honom.

»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det,
så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk
af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste
döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott
göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en».
Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade
kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och
han förde min hand till sina läppar.

»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter
klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!»

»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och
du skall ej ängsla dig för min skull».

»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång
skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning».

»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden.

»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har
sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft
visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka,
tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen
till människornas befrielse ur guden Priapus våld ......

Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan
att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi
närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss.
Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i
riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi
därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett
torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — —
— då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda
längta efter rytm och klang till sången.....»

Han tystnade och tycktes lyssna efter något.

»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan.

»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog
miste ...»

Han försjönk i grubbel.

»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade
därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!»

Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska
röster.




Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig
med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han.
»Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och
har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»

»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog
mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula
kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt
till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat,
serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i
rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och
själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»

Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen
kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».

Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var
kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin
förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för
intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas
till ro och glömska.

                                            Tegnérgatan 14 maj 1904.

  Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många
  gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det
  lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att
  gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag
  stänger en dörr mellan mig och dig.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af
  dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och
  pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full
  verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott
  du har tålamod med mig.

  Om jag har lyckokänslan kvar?

  Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som
  en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till
  ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt,
  men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd
  någonstans inne i mig.

  Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du
  visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla
  mig som en lång skilsmessa.

  Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15
  år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större
  nöje däri än jag.

  Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga
  hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina
  känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant —
  det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du
  stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —

                                                  alltid din _I. B._

       *       *       *       *       *

Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia
Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon
särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde
äfven afhandla det med hospitalsläkarne.

Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här,
och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska
råheter trillade ur mig som ärter».

»Stackars Cecilia», undföll det mig.

»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han,
»och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl
fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet
ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska
apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din
skyldighet att afläsa hvad den säger».

Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om
blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han
hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf
Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt
öppen och mottaglig för hjälp.

Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej
till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och
blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika
brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.

»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver»,
trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej
mer pina dig».

       *       *       *       *       *

Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas,
hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några
rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf
skref jag följande bref.

                                        Tegnérgatan 14, juni 2 1904.

  Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla
  möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista
  skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den
  sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken
  fröjd.

  Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill
  drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg
  jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista
  läsdagen.

  Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är
  afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter
  och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid
  2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola
  intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen —

  Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber
  och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på
  rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser
  du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver
  mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa
  upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig
  vara mycket dålig.

  Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i
  så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd.

  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

  Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — —
  — — — — — —

                                                  alltid din _I. B_.




Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett
bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och
sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning
till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».

Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne
brefvet.

Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig,
sammanträffade vi ånyo.

»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa
långt bort».

»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag,
»du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan
vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett
löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par
minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord,
oberoende af hur han själf varit».

»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag
förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».

»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade
jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden
sågat sönder allt annat i mitt sinne.

»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet,
men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst
samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».

På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn.
Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag
visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala
följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag
förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna
det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet
i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans
mottagning.

Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro
redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm
för att afsluta dem.

Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf
Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han
användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det,
haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt
honom att se saken i ett annat ljus.

Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och
att jag för Frödings skull borde stanna.

Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt
af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att
resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra
det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid
varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag
stannar, gör jag det».

Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej
fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som
villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas
oss emellan.

»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men
fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka
irriterande på honom».

Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till
Gustaf Fröding.

Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning
och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han.

Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp
den utlofvade festmåltiden.

»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.

»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att
ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du
kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit
fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»

Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han
sorgset, »och dock är det min namnsdag».

»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed
....»

Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned
och kysste honom.

»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej
skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt
för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig».

»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu
— genast?» frågade jag ifrigt.

»Ja, om du kysser mig».

»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram
kläderna.

»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!»
bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att
ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han
af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet
lockelsen skulle börja.

Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta,
spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt
löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken.

»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?»
sade jag jublande.

»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf
blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han.

Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en
öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste
följa honom i en sidogång.

Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle
kvarblifva i parken mer än en timma.




                                        Tisdagen den 7:de Juni 1904

  Professor Herr Frey Svenson.

  Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom,
  vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen.

  (Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt
  hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli
  befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans
  uppmärksamhet på annat.)

  I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt
  mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så
  vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden
  röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp
  med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden
  tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min
  handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök
  skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.

  »Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig»,
  sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att
  brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle
  betett mig, om hon muntligen sagt mig detta.

  Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket
  fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som
  möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af
  sanningen.

  »Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig,
  läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt
  rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».

  »Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han.

  »Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får
  luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej
  göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på
  dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i
  fängelset».

  Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan.

  Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och
  reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina
  tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag
  är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett
  par timmar.

  Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han
  talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt
  saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara
  händelsen äfven här.

  Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant
  bord med ovan penna.

                                          Er tillgifna och tacksamma
                                               _Ida Bäckmann_.




Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn
aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som
tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf,
men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.

                                           Uppsala den 10 juni 1904.

  Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn
  skall läsa detta först, det är något jag måste tala om.

  Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade
  varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och
  gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och
  hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist
  frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N.

  »Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.

  »Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa
  Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i
  spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom
  fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot
  honom. Han såg svårmodigt på mig.

  »Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han,
  »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen
  — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej
  kysst mig i dag?»

  »Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt.

  »Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som
  hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker
  jag vara dig till nöjes».

  »Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han
  lydde.

  »Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af
  en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan
  jag är», fortfor jag.

  Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock
  oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen
  kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och
  lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta
  öfver håret.

  »Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga
  dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått
  igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag
  ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina
  ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville
  kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den
  näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han
  mitt hufvud intill sig och kysste mig.

  Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för
  mig, att det hade varit orätt.

  »Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst
  grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig
  mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och
  tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej
  säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar
  dig och mig med sin härsklystnad».

  Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes
  handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall
  föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror
  sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna.

  »Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.

  »Nå, låt höra!» svarade jag.

  »Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka
  hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....»

  »Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle
  bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade
  jag och lade fram hans hvita kostym.

  Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två
  egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig
  ut och åker en dag».

  Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket
  roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter
  tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken
  öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag
  skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han
  hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om
  Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och
  en fest för sultaninnan där, som jag bevistat.

  Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som
  bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i
  korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord —
  hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen
  af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på
  aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.

  »Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång
  lära dig».

  »Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och
  hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan
  sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den
  dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet
  af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken
  i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur.

  »Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen
  Tjusning!»

  Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning»,
  upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden
  framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång).

  »Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag
  såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ
  lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för
  första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag
  rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag
  förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen
  är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck
  af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af
  Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron.

  »Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.

  »Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur
  du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten,
  som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn
  till fader’ — du har varit frikostig med namn».

  »Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill
  skrifva ett poem om den dansen».

  Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör
  något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han.

  Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat
  första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom
  ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!»

  Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma
  inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om
  hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå.

  Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala
  med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror
  på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej
  är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är
  smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det,
  men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla
  föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om
  jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.

  Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl
  pinar det mig (som om jag gjort det).

  Er _Ida Bäckmann_.




                              Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904)

  Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste
  af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen
  af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge
  de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han
  häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som
  kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och
  jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min
  skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån
  honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän
  jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid
  uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast.

                                                  Er _Ida Bäckmann_.

       *       *       *       *       *

                                          Måndagen den 13 juni 1904.

  Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro
  blodsprängda, och blicken borta.

  »God dag Saul!» sade jag.

  »Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han.
  »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig,
  den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande —
  »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful».

  Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto
  snällare».

  »Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap.
  Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan
  oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur
  eländet».

  »Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.

  »Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»

  »Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi
  vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de
  gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han
  tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å
  hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.

  »Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag
  hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som
  reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så.
  Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi
  skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida
  påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s.
  v.».

  »Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är
  personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig
  kraft?» frågade jag.

  »Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag
  tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket
  har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa
  människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har
  jag tyckt mig själf haft ledningen».

  »Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och
  leda hela mänskligheten?»

  »I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra —
  jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.».

  »Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?»

  »Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik
  .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. —
  »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor
  han.

  »Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas
  goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står
  till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia.

  Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han
  förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som
  omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett
  stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta
  med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för
  att kunna göra något extra dessa dagar.

  »Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.

  Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna,
  men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade
  jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i
  honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade
  jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där
  och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» —
  han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt
  gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min
  sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken».

  Han skrattade åt sig själf.

  »Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.

  »Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för
  oresonliga för att bli hörda».

  »Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag
  känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till
  denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon
  annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_»

  Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf
  Frödings skaplynne än just denna bön.

  Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag
  till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap
  med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag
  fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma
  honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så
  var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom.

                                                     _Ida Bäckmann._




                                               Tisdagen den 14 juni.

  Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna
  voro öfver.

  Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle
  säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad
  därför», sade han.

  »Blir du —? Hur då?» frågade jag.

  »Du går».

  »Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.

  Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden
  och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång.
  Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga.
  Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att
  »Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck
  för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och
  allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade
  blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del
  meningslösa saker.

  Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru
  rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag
  ville ha en del af hvad han åt.

  Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med
  hem.

  »Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om
  borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc.

  Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt
  mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret
  och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i
  sängen.

  »Du har befallt mig hoppa», sade han.

  »Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte
  om honom filten.

  »Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad
  han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så
  mer. Stanna och drick kaffe med mig!»

  Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och
  knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar
  tvärs öfver sänggafveln.

  »Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i
  säng.

  Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det
  är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick
  befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod».

  »Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon
  annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».

  »Jag har försökt detta ofta», återtog han.

  »Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det
  mera».

  »Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände
  han.

  Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet
  och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när
  jag fann honom något lugnare lämnade jag honom.

  Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn
  Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande
  öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade
  han.

  Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge
  han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade
  nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt
  för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada
  sig. Hans gifna ord kan man ej lita på.

                                                  Er _Ida Bäckmann_.

Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör
jag det.




                                          Onsdagen den 15 juni 1904.

  Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska.
  Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa
  en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går.
  Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den
  verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk
  ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster
  för sitt sätt att bära håret.

  Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.

  »Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han,
  »det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor
  orättvist».

  »Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det
  är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som
  är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit
  Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII».

  »Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas
  — han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade,
  och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt
  allvarsam ut.

  »Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.

  »Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han.

  »Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju,
  att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt
  vara Guds bud».

  »Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt,
  såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han.

  Nu brusto vi båda i skratt.

  »Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge»,
  började han åter.

  »Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.

  »Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag
  kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går».

  »Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle
  jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem,
  som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott
  tankegymnastik».

  Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om
  hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap
  med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af
  Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde
  honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg»,
  sade han förbittrad.

  Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid
  ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om
  Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding.

  Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn,
  kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom
  bränningarne. Jag tog min hatt för att gå.

  »Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande.

  Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade
  någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till
  staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med
  att få en stunds hvila.

  Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han
  själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och
  tyckte om att höra Hellberg läsa det.

  Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad
  gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången
  portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet
  var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som
  skrifvit Mister Johansson».

  »Hvad sade jag då?» frågade han.

  »Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid
  bifall utaf svinet — — — —»

  »Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får
  för Vallarelåt och dylika».

  »Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».

  »Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han.

  »Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par
  skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem
  tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af
  färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig
  upp och ned».

  »Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha
  ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika
  djurarter.

  Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott
  vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från
  mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag
  förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne
  och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma
  han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började
  rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom,
  emedan jag upphört att hålla af honom m. m.

  Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten
  från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig
  gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall
  jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster.
  Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag.
  Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan
  skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan
  att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag
  vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda
  utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för
  Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där
  uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur
  sängen.

  Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade
  gärna velat se Gustaf lugnare först.

                                                  Er _Ida Bäckmann_.

Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och
den prostestantiska statsreligionen i Sverige.




                                         Torsdagen den 16 juni 1904.

  Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse
  från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är
  meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig
  värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina
  skrifverier.

  Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats
  af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag
  hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar
  blott ett gladt faktum.

  Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom
  in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan
  dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det.

  »Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till
  K:s».

  »Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga
  till honom, att han ej väntar».

  Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen
  och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är
  en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också
  brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå.

  »Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag,
  då han varsamt satte ned mig i soffan.

  »Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.

  »Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig,
  skall du skrifva till mig under tiden?»

  »Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina
  sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte.
  Och du?»

  »Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den
  känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje
  ord».

  Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.

  »Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad.
  »Professorn har förbjudit det».

  »Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig
  gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig».

  »Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle
  vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du
  gör det».

  »Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man
  angifvit för skäl för detta förbud?»

  »Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt
  för dig».

  »Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke
  nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på
  mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag
  begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller».

  Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han
  ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder
  på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara
  ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han
  försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått
  klädda just som han, och så lämnade vi den frågan.

  »Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på
  samma gång som ett renande kraf».

  »Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag
  talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens
  om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände
  för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man
  åtminstone humbuga inför sig själf».

  »Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om
  budet: ’Varen fullkomlige’».

  »Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp
  det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet
  ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han
  var af sina egna tankar.

  »Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara
  fullkomlige».

  »Det står dock ej så», invände jag.

  »Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång
  kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli
  gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller
  allt, finns det väl blott en Gud».

  »Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för
  hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»

  »Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf
  betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att
  det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där
  uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi
  nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi
  skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens
  sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att
  det är något gudomligt i oss».

  Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den
  och förtär blott, hvad jag medför åt honom.

  »Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung
  Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln.

  »Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade
  han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att
  drottningen af Saba var ljushårig och blåögd».

  »Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för
  att få höra Salomos visdom», menade jag.

  »Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han.
  »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min
  fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad
  jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för
  en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att
  erfara en lyckokänsla — —»

  »Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.

  »Jo, då du kysst mig ........»

  »Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din
  födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar
  Malm och den äkta stämning, som fanns i denna.

  »Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir
  uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag
  genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra
  felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de
  öfriga filosoferna jag läst».

  »Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta
  det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta
  allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar
  logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför
  jag ser saken så».

  Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig
  kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias
  skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall
  gå igen, bryter hans misstänksamhet ut.

  Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag
  hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom,
  men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom,
  att han kunde tro mig.

  Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan
  att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är
  han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom.
  Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon.

                                                  Er _Ida Bäckmann_.




När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och
hans stämma hade en främmande klang.

»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han.

»Kanske fem minuter», sade jag.

»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar
dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är
förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i
spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig
ej».

Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din
vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut».

Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han,
alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga
medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet
var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.

Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till
min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro.
Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen
började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus
istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade
han dock med ett stänk af vilja varit med därom.

Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde
jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt
hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte
och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag
hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade
den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer,
som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt
hjärta och sina armar omkring människosläktet_».

Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding
sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma
ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans
läppar, och hans ansikte var dödsblekt.

»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.

Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund.

»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och
drog hans hufvud mot mitt bröst.

Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det.

Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans
panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida
Bäckmann, som vill tala vid honom!»

Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte,
och hans ögon fästes strålande på mig.

»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja
mig?» frågade han skälmaktigt.

»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.

»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han,
för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig
förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord
knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga
betydelse».

Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.

»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag
ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds
rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa».

»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?»

Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade
den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den
och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet.
Du fann det och därför ...»

»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant
hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom.

Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon
förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne.

»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en
planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor».

Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den
fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång
ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning
lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge
och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna.




Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin
svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han
plågat oss båda därmed.

»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som
gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och
jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag
vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss».

Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet
för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på
varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.

Han medgaf, att hans svar fallit så.

»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag.

Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han
vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af
någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen».

Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller
hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att
bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att
bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.

En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande
svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande
till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull
ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur
snart jag skulle återvända till honom från Åmål.

Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser,
då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök
hos mig».

»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för
dem till professorn».

»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.

»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans
breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din
sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».

Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag
förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!»

»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag.

»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och
kristlig kärlek du hyser för mig».

Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en
helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt.

»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad,
och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig,
när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade
jag retligt.

Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt
mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men
orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».

Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla
Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad
du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack,
mot gudars bröt jag ej».

Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom
ur.

       *       *       *       *       *

Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding.

»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång.
Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har
hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När
ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång
blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt
annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa
med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två
dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och
förströr, — då du gått, blir jag ensam».

Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa
pinade honom, erbjöd jag mig att stanna.

»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss
båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall
hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina
händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de
skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....»

»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.

»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den
kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och
förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt
starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».




Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med sina båda
händer min hand hårdt tryckt mot sitt bröst. Vi hade talat om de
plågsamma rösterna, som förlamade hans arbetskraft och gjorde hans
lif helvetiskt, vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma och
Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, genom hvilken han
tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad öfver jorden.

»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag.

»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på Stadshotellet och
rökte en cigarr. Jag hade lagt ned handen på bordet och höll cigarren
mellan fingrarne. Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och
ånyo skedde detsamma».

»Blef du ej rädd?» frågade jag.

»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning från min far,
att jag ej skulle få röka. Ser du, jag var från barndomen van vid
spiritistiska fenomen; ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk
skrift och äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, jag lydde
befallningen och lade bort cigarren.

En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft lyfte mig högt, högt
upp. En förfärlig ångest grep mig och jag höll mig med all kraft kvar
vid bordet. Samtidigt ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte
mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt berg. —
Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig ut, och jag bad henne
hjälpa mig in i ett rum, där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej,
att de öfriga gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort
jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig där, kände jag
ånyo samma öfvernaturliga makt omkring och uti mig. Jag hade lagt mig
på soffan, men någon tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst
som oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ För
hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig kraft genombrusa
mig, och blott genom en oerhörd viljeansträngning kunde jag fasthålla
min varelse vid jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam,
att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft skall fullkomnas i din
svaghet’, hörde jag, och i sanning jag kände mig vara den uslaste, den
svagaste och den ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet mot
bröstet.

»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt jag och lutade mitt
ansikte mot hans knä.

»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i denna utgrunda
meningen med alla de syner och röster, som omgåfvo mig. Att jag ej
förmådde bära det», fortfor han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan
sina händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett allt för
bräckligt redskap!»

»Din historia har en viss likhet med Mohameds», sade jag. »Minns du,
eller skall jag berätta?»

»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag gjorde det.

»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed drog ut i öknen och
förberedde sig på sitt kall — du har inneslutit dig i detta kloster.
Ett långt lif ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud — — —»

Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång sorgsna och bittra
leende.

Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans som är så egendomlig
för honom.

»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat här och tänkt,
uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva i jorden eller sy kläder.
När jag en gång får kraft — när jag fått ligga här ett år eller så,
under det du passar upp och förströr mig, då kanske jag har något att
säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om jag också ej skulle
kunna göra det klart för dem, kunde mina ord kanske åtminstone leda dem
in på rätta spåret».

»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra det», sade jag. »Ofta
komma dina ord en förlåt att remna i de tempel jag byggt. Jag ser och
känner glimtar af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, då du
en gång talar till den».

»Kanhända», sade han.

»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom dumma, stundom
ohyggliga och osannfärdiga röster, hur vill du förklara dem?» fortfor
jag.

»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många olika röster, mitt
öra är känsligt för dem alla».




När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, märkte
jag genast, att han hade något plågsamt att meddela.

»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han.

»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar
förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag.

»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit
bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade
jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror
tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert
hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök».

Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men
ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings
hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden
hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej
ytterligare besvikelser.

Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det
intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han
hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet.

Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende.
Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — —

»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad
han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?»

»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann
kommer tillbaka till mig», erkände professorn.

Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag
uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde.

Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra
forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om
Öfvermänniskan.

Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig.

Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans,
och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade.

»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt».

Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät
stilla.

»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte.
»Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min
skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom
att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott
att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig».

»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för
mig ej finns någon annan än du i hela världen».

»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du
gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt,
att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med
ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej.
Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit
lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland
få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma
honom».

Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi
vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina
besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag
tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en
månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med
denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en
önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du
vet det, när misstron ej förblindar dig».

Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig
psalmboken han skänkt mig.

»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken.

»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han.
»Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du
aldrig upphör att söka återvända till mig».

»Det lofvar jag».

»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»

»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag.

»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....»

»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall».

»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och
ansiktet lyste.

Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning.

»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill,
att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig».

Några minuter förgingo .... och ännu några ....

Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom
tystnaden.

Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett
järngrepp.

»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig
....»

»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.

Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan
sina händer för att kyssa det.

»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia
skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning
att för alltid stänga hans dörr för mig.

»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer
skall du pinas af att mina läppar besudla dig».

Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa
samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan
bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han
hviskade inristades i mitt hjärta.

I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd
följde jag denne.




I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att
läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta
dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare.

Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref
från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter,
öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att
delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han
säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta
detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock
anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast
räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes
i sin uppfattning af sina kollegor.

(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om
hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde
antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)

Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner
sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på
professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En
gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på
professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det».

Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta,
därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan
hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de
framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med
upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja
oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera.

I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid,
och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till
Gustaf Fröding.

Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida
man hade för afsikt att _för alltid_ skilja mig och Fröding. En för
honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och
icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills
denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig
tillåtelse att besöka Fröding.

Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig
och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida
Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga.

Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse:

  Uppsala, Centralhospital

  Till Ida

  Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och förblifva
  lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten och om man skall
  tala kristianskt, jag tänker här möjligen på änglabilder jag
  sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet jag en gång sett hos
  dig, behåller jag i erinringen som en glimt af lyckan och såsom
  en jag icke förtjänat. Jag skrifvet litet oredigt, ty jag lider
  af språkförbistring och logikomani.

                                                           _Gustaf._

Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, därom vittnade
ej minst pikturen. Hur många gånger hade väl rösterna afhånat hans ord
och utdömt betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det skrifvet
lika tydligt, som om jag själf varit närvarande.

Mitt svar lydde.

  Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp är dömd
  att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit.

  _Du_ — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig,
  lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller hört
  talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att få återse
  dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång förverkligas.

  Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep dig, binder
  mig den okufliga känsla för dig, som växt in i mig och blifvit
  min tillvaros ryggrad. Minns du, då du för en kort tid sedan
  läste:

  »_Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård som
  dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. Starka
  vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva den_».

  Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min kind mot
  din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång till Gudarne, som
  gifvit mig dig och därmed förmågan att älska. Om du erinrar dig
  denna stund och tänker på dessa ord ibland, skall förvisso suset
  af din hvita korps vingar nå ditt öra.

                                                  alltid din _I. B._




                             Pris Kr. 5:50.

[Illustration: Small-sign]

                  WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
                             GÖTEBORG 1913





*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GUSTAF FRÖDING ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.