The Project Gutenberg eBook of Den gåtfulle dubbelgångaren
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.
Title: Den gåtfulle dubbelgångaren
Author: Mr. C.
Release date: November 8, 2024 [eBook #74707]
Language: Swedish
Original publication: Borgå: Holger Schildt's Förlag
Credits: Tuula Temonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN GÅTFULLE DUBBELGÅNGAREN ***
language: Swedish
DEN GÅTFULLE DUBBELGÅNGAREN
Av
Mr C. [Holger Nohrström]
Borgå,
Holger Schildts Förlag,
1916.
Denna skrift, som förutsätter kännedom af Tre Herrars
novellsamling »Herr Corpwieth» är tryckt i 25 numrerade
exemplar, af hvilka detta är No [ ].
I.
Septemberhimlen hvälfde sig hög öfver staden.
På Universitetsbiblioteket hade amanuensernas sedvanliga
morgonkonferens under Winston Råskjölds stimulerande ordförandeskap
redan pågått en stund, då dörrarna till Nybygget plötsligt slängdes upp
och Thomas Melón, röd och het som en glödgad rundkula, oväntadt slog
ned i den konverserande kretsen.
Amanuensen Bergdahl, som för tillfället hade ordet och i ett
skarpsinnigt andragande utvecklat sina tankar rörande nödvändigheten
af yllemaggördel under plommontiden, tappade fullkomligt tråden och
stirrade förbluffad på sin värderade kollega, som utan ett ord sjönk
ned på en af de eleganta mahognypallar, som spela en så framstående
roll i Nybyggets möblering.
Melón erbjöd verkligen en egendomlig anblick. Det beslutsamma ansiktets
onaturligt stegrade kulör har redan antydts, nackbenans annars med
matematisk precision beräknade bana företedde nu de betänkligaste
rubbningar, den själfknutna kravattens ömkligt derangerade tillstånd
hade kunnat komma ett herrekiperingsbiträde att falla i vanmakt
bakom sin disk, och i de stirrande ögonens frånvarande blick låg ett
uttryck, som föranledde amanuensen Nässellöf att mumla något om den
»korniska fasan» — amanuensen Nässellöf hade nämligen föregående kväll
införlifvat åttonde bandet af Sherlock Holmes' äfventyr med sitt
detektivistiska specialbibliotek och besatt därför färska kunskaper
rörande skräckens olika yttringar.
— Någonting fruktansvärdt måtte ha händt Melón! konstaterade amanuensen
Söderholm i dämpad ton, och amanuensen Segerros, den unge dramatikern,
hviskade:
— En tragedi!
Hviskningen blef dock af misstag en teaterhviskning och uppfattades af
Melón.
Han spratt till, såg sig yrvaken omkring, som om han vaknat upp ur en
bedöfings dvala och drog en suck af lättnad, då han upptäckte att han
befann sig i kretsen af pröfvade vänner.
Hans andes spänstighet förnekade sig icke.
— Smickrare, mumlade han med lätt vibrerande stämma, men med ett
leende, som redan röjde en glimt af den humor, som var hans väsens
charme, — smickrare! En tragedi! Min ringa person i en tragisk
glansroll — pardon! Du öfverskattar mina talanger. En hemsk novell
pä sin höjd — hemsk och inhemsk i Ijuf förening, tja, mera kan du
egentligen inte begära... Men, fortsatte han, och hans blick mörknade
vid minnet af de öden han genomgått, — men hvad _jag_ begär, mina
herrar, är ert bistånd att lösa gåtan i det oförklarliga äfventyr jag i
dag upplefvat. Jag kan det inte.
Melón reste sig och mätte golfvet med korta nervösa steg.
Cutawayskörten fladdrade olycksbådande som ett par korpvingar kring
hans person.
Den starka sinnesrörelse, för hvilken Melón af allt att döma
fortfarande var ett rof, sade hans kolleger tydligare än ord att den
upplefvelse, hvarpå han syftat, måste vara af minst sagdt extraordinär
beskaffenhet. Häpnaden hade först bundit deras tungor, men nu förmådde
de icke mera behärska sin nyfikenhet.
Frågor haglade öfver Melóns hufvud, och liksom för att värja sig för
den våldsamma skuren, förde han handen till hjässan, men drog den
i nästa ögonblick förfärad tillbaka: — hans känsliga fingertoppar
hade underrättat honom om nackbenans tragiska öde. En hastig blick i
fickspegeln öfvertygade honom om katastrofens hela vidd, och innan
skadan var reparerad vägrade han absolut att inlåta sig på närmare
förklaringar. Under tiden hunno hans vänner sansa sig en smula, och
när Melón efter ett kortvarigt besök i de underjordiska gemaken åter
sväfvade in, putsad, fin och friserad som förr, var det amanuensen
Nässellöfs sonora stämma som i en elegant afrundad fråga tolkade
amanuensernas lifliga åstundan att erhålla en noggrann relation rörande
det äfventyr Melón upplefvat.
Thomas Melón öppnade just munnen för att afge den äskade förklaringen,
och amanuensen Råskjöld, den framstående kännaren af engelsk
parlamentarisk kutym, hade redan anlagt minen af en liberal M.P.,
som afvaktar en tory-ministers deklaration inför Underhuset, då ett
störande afbrott inträffade.
Det var denna gång icke Sjefmans starka stämma, som på ett
brutalt sätt ingrep i kretsens förhandlingar, utan en af de unga
utlåningsamanuenserna, som i vördnadsfull ton anmälde, att en herre ute
på expeditionen anhöll om ett samtal med amanuensen Råskjöld.
Denne, som på biblioteket beklädde den ansvarsfulla posten som chef
för inkräfningsväsendet och med sina »strängare formulär» injagat
välbehöflig respekt hos tredskande låntagare, rådfrågade sitt ur.
— Mina herrar, sade han och hans blick uttryckte den lycka
pliktuppfyllelsen ensam förmår skänka, — tjänsten kallar mig, —
tydligen igen en kräfd person, som vill anföra besvär — jag måste gå.
I betraktande af, att klockan emellertid redan närmar sig half ett och
den akademiska kvart, hvilken enligt häfd är anslagen åt diskussion
af amanuenskollegiets angelägenheter, förty är öfverskriden, föreslår
jag att parlam...., förlåt, kollegiets förhandlingar ajourneras till
klubbsammanträdet hos Fazer kl. 3.
Opinionen tycktes emellertid afgjordt vara emot hvarje uppskof, och
antagligt är, att Råskjöld kommit att stanna i en splendid isolation,
om icke Sjefman i detta spännande moment uppträdt på scenen och med
myndig energi skingrat kollegiets medlemmar. Amanuenserna gingo under
tystnad till sitt arbete, med undantag dock för Melón, som under
anförande af att arbetsdagen för honom i alla fall var fullkomligt
förstörd, lyckades utverka permission för återstoden af tjänstetiden,
och försvann — sedan han likväl gifvit amanuensen Nässellöf ett heligt
löfte att kl. 3 infinna sig hos Fazer för att ändtligen lämna sina
detektivistiskt intresserade vänner den med så stark spänning motsedda
relationen rörande sitt uppskakande äfventyr.
II.
Klockan visade kvart öfver tre, då amanuenserna Melón, Nässellöf,
Bergdahl, Råskjöld och Söderholm intogo sina fåtöljer i ett af
fönsterbåsen hos Fazer och amanuensen Bergdahl på ett vinnande sätt
vände sig till den nätta servererskan fröken Berta och å sällskapets
vägnar anhöll om fem kaffe med bröd, mycket bröd och godt bröd!
Med berömvärd förtänksamhet hade amanuensen Nässellöf hos den
distingerade portierynglingen å nedre botten inskärpt, att klubben i
dag sammanträdde till sekret plenum, hvarför han med bestämdhet borde
afvisa sådana extraordinarie ledamöter, som eventuellt infanne sig i
afsikt att sluta sig till sällskapet.
Amanuensen Bergdahl hade med van hand och säkert ögonmått fyllt de fem
kopparna, och cigarretterna utsände just sina första blå rökskyar, då
Thomas Melón, som nu i det närmaste hämtat sig, knäppte ett obefintligt
dammkorn från sin oklanderliga cutaway, stack tummen i västens armhål,
harskade sig och började sin berättelse.
— Mina värderade vänner. Ehuru mitt lif till största delen förflyter
bland böcker, manuskript och korrektur — både fuktiga och torra — torde
det ändå inte vara er obekant, att jag upplefvat åtskilliga äfventyr af
ganska märkvärdig, stundom också farlig art. Jag behöfver bara påminna
om den rasande stormen under min senaste badresa, om mitt äfventyr med
den sorgsne strumpstickaren, då mitt lif som genom ett under räddades
uteslutande tack vare den Aino-korsett direktör Adolf V. Petterson med
fru förärat mig, och, för att taga ett allmänt kändt exempel, affären
med den galne direktör Limburg. Jag vägar ändå påstå att jag aldrig
mist det filosofiska lugn, som jag satt en ära i att bevara under alla
förhållanden. I dag svek mig emellertid min kallblodighet för första
gången — ni kunde tyvärr med egna ögon öfvertyga er om den saken.
Amanuensen Bergdahl, som redan expedierat sin första kopp och hvars
fingrar darrade af ifver att få servera den andra, hvilket dock var
en omöjlighet på grund af att hans kolleger ännu inte ens smuttat på
nummer ett, kunde inte längre styra sin otålighet.
— Min hedersvän, utbrast han, — till saken, till saken. Hvarför alla
dessa omständliga preliminärer? Där sitter du med ditt äfventyr som en
mogen frukt i näfven och retar bara vår aptit med skalets granna färg
— låt oss nu ändtligen få titta på kärnhuset! Och amanuensen Bergdahl
strök sig nervöst öfver hjässan, där en liten treflig kvarteret
skymtade fram mellan glesa skyar.
— Förträffligt, Bergdahl, jag är dig tacksam för din admonition, men
du känner ju min lilla svaghet... Nåväl, mina herrar, kort sagdt: jag
har i dag mellan elfva och half tolf upplefvat en barock repris af
vissa detaljer i mitt — vågar jag säga — berömda äfventyr med direktör
Limburg. Där har ni kärnhuset, för att begagna vår väns pomologiska
metafor.
Amanuensen Råskjöld tappade förlofningsringen, som han lekt med, i sitt
isvattenglas, den orubblige Nässellöf tände med lätt skälfvande hand
en ny Wasa 12, Bergdahl beställde i ren distraktion en ny uppsättning
kaffe med bröd af den förbiilande fröken Berta, men Söderholm, den unge
psykologen, i hvars blick detektivinstinkten lyste, yttrade kort och
beslutsamt:
— Låt oss höra detaljerna. Utelämna ingenting, äfven skenbart oviktiga
småsaker kunna ha sin utomordentliga betydelse. Berätta allt på ditt
eget sätt, vi skola sedan göra frågor, om det behövs.
— Som du vill. Historien är relaterad i få ord. Allt nog: i går afton,
när jag kom hem från teatern, fann jag på mitt tamburgolf ett bref i
elegant blekgrönt kuvert af utprägladt feminin typ. Jag tog för gifvet,
att episteln härrörde från en eller annan litterär ung dam, som ville
sända mig ett pekoral till genomläsning. Jag kastade det därför obrutet
åt sidan, axlade min pellerin och slog mig ned vid mitt skrifbord för
att lägga sista handen vid ett af de små rimbref i klassicismens manér,
med hvilka jag då och då stillar min vän doktor Quartus' litterära
hunger, och hvilka han med sin produktiva natur inte är sen att
besvara. Först när jag stod i begrepp att stiga i min paulun, erinrade
jag mig brefvet och bröt det. Mitt första antagande visade sig oriktigt
— biljetten var frän Eva Limburg, jag antar ni kommer ihåg henne, min
grymma antagonists charmanta unga dotter.
— Hvem skulle inte komma ihåg henne, smålog amanuensen Bergdahl. — Hon
fick ju sedan anställning på trettonde apoteket, inte sant?
— Precis. Här ser jag mig emellertid tvungen att inskjuta en nödvändig
liten parentes, fortsatte Melón, — och göra ett afslöjande som väl
åtminstone för vännen Söderholm blir en fullkomlig öfverraskning —
saken är nämligen känd bara af några få bland mina vänner. Det gäller
fröken Limburg. Jag måste tillstå att jag efter äfventyret ombord på
Gitanjali fattade ett ganska lifligt intresse för den unga damen, ett
intresse, som också möttes med sympati. Kort sagdt: vi råkades ofta
och trifdes förträffligt i hvarandras sällskap. Men, ingenting är ju
beständigt här i världen: efter en tid skildes våra vägar igen, och
jag hade inte på flera månader ägnat henne en tanke, då brefvet i går
väckte det förflutna till nytt lif. Här skall jag be att få presentera
hennes biljett.
Och amanuensen Melon öppnade sin plånbok och vecklade varsamt upp
det tjocka, crèmefärgade brefpapperet och räckte det åt sin granne
Söderholm, som ägnade dess kvalitet och utseende en snabb granskning
och därpå, på Melóns anhållan, läste upp dess maskinskrifna innehåll:
/#
Käre Thomas.
Förlåt att jag besvärar dig, men jag skulle behöfva ditt råd i en
fråga af största vikt. Jag ber dig därför möta mig i morgon kI. half
elfva på planen utanför Brannshuset. Låt mig inte vänta fögäfves.
Din uppriktiga vän Eva Limburg.
#/
— Skrifvet på Smith Premier N:o 4, handgjordt papper af Lessebo
tillverkning, inga tydliga fingeraftryck, konstaterade Söderholm, i det
han återlämnade brefvet.
— Ja, att brefvet var skrifvet på maskin förvånade mig inte, jag vet
nämligen, att Eva Limburg, allt sedan hon vid renskrifningen af sin
fars stora diktsamling ådrog sig skrifkramp, nästan uteslutande användt
skrifmaskin också i sin privata korrespondens.
I detta ögonblick reste sig amanuensen Råskjöld, som en stund nervöst
tuggat sin eleganta Lloyd-George-mustasch och visat tydliga tecken till
oro.
— Ursäkta att jag afbryter, men tyvärr måste jag försaka nöjet att höra
Melóns berättelse till slut. Jag har nämligen stämt möte med min fästmö
i Nordiska Bosättningsmagasinet kl. kvart före fyra och måste därför,
så lifligt jag än beklagar det, lämna herrarna.
Han bugade sig och försvann. Amanuensen Bergdahl sände honom en
ogillande blick, men amanuensen Nässellöf mumlade:
— Präktige Råskjöld. — Alltid punktlig.
Thomas Melón tände en cigarr och fortsatte sin berättelse:
— Allt nog, jag hade ingen anledning att betvifla brefvets äkthet och
begaf mig därför till Brunnsparken, där jag inträffade just när klockan
i Katolska kyrkan slog half elfva, Ingen Eva Limburg syntes till. Den
förnäma gamla parken låg stilla och öde i den milda höstdagern. Jag
slog mig ned på en bänk och försjönk i mina penséer. Jag kan inte på
minuten ange, huru länge jag suttit så, då jag plötsligt spratt till
vid det brummande ljudet af en stor bil, som stannat tätt framför mig
— _direktör Limburgs unika kapplöpningsbil_, som jag trott för länge
sedan försvunnen i obekanta öden.
I samma ögonblick slog det mig att jag befann mig på precis samma plats
som vid mitt första skickelsedigra sammanträffande med direktör Limburg
för jämnt ett år sedan. Min första förnimmelse var, att jag var offer
för en hallucination och denna känsla stegrades nästan till visshet,
när jag i den högresta gestalt, som steg ur bilen, igenkände _den döde
direktör Limburg själf_. Men det var ingen dröm. I nästa ögonblick
mullrade mot mina trumhinnor Limburgs karakteristiskt sträfva stämma,
barsk och befallande som senast. Sensationen var ohygglig.
— Men är han då inte död? frågade amanuensen Bergdahl häpen. — Jag
läste ju dödsannonsen och fröken Limburg har ju hela året gått
sorgklädd.
— Mänskligt att se är han så död en apoplektiskt karl öfver hufvud
kan vara, svarade Melón. — Det måtte jag väl veta, som sjöng med i
kvartetten vid grafven. Ja, var det inte Limburg själf eller hans
vålnad, så måste jag sannerligen erkänna att hans dubbelgångare
presterat ett mästerverk af maskeringskonst. Likheten var illusorisk —
uttryck, röst, åthäfvor, allt!
— Nå, och hvad hände sedan? frågade amanuensen Nässellöf, hvars annars
så ogenomträngliga diplomatansikte i denna stund förrådde det lifligaste
intresse.
— Precis detsamma som senast, och just den fullkomliga
öfverensstämmelsen in i minsta detalj gjorde på mig ett så
fruktansvärdt intryck. Bestämdt, men tämligen höfligt i alla fall,
bad han mig taga plats i bilen och jag lydde. Jag var som förlamad,
hypnotiserad af det gåtfulla i saken och tänkte inte ens på att göra
invändningar. Och så bar det af — samma gator som senast och samma
svindlande fart. Limburg satt tyst hela tiden, bara en enda gång
öppnade han munnen — för att i ironisk ton beklaga att hans dotter
tyvärr blifvit förhindrad att infinna sig till mötet. Den skurken...!
Nåja, när bilen ändtligen saktade farten, förvånade det mig inte det
ringaste att målet för vår färd visade sig vara den undanskymda vrå
af Djurgårdsstranden, där den marina delen af mitt förra äfventyr
började — jag hade hela tiden haft en förkänsla däraf, så snart
bilen stannat, upprepades samma historia som senast: med revolvern
i hand tvang han mig att stiga i motorbåten, som mycket riktigt låg
förtöjd vid bryggan. Själf hoppade han efter. Och nu kommer det allra
märkvärdigaste: ögonblicket därpå sprang han utan ett ord i land igen,
kastade sig upp i bilen och körde i väg med ursinnig fart. Och jag,
Thomas Melón, satt ensam kvar i motorbåten, så pertuberad en amanuens
vid Universitetsbiblioteket gärna kan bli. Nu frågar jag er, mina
herrar amatördetektiver, hvad betyder hela denna vanvettiga enlevering?
Tag reda på meningen med detta, det mest meningslösa jag någonsin varit
med om, och jag blir er evigt tacksam. Problemet är uppställdt — hvem
åtar sig att lösa det?
Thomas Melóns hand darrade märkbart, när han grep sin slocknade cigarr
och med en desperat gest placerade mellan sina slätrakade läppar.
Amanuensen Nässellöf såg sig ett ögonblick frågande omkring och vände
sig därpå till Melón:
— Sä gärna jag än ställde mig till ditt förfogande, är det mig denna
gång omöjligt: jag är nämligen för närvarande upptagen af en annan
invecklad affär, som jag skulle vilja kalla »äfventyret med den
prickiga kravatten», och som du vet är det inte lyckligt alt splittra
sig. Men om jag inte misstar mig, är vännen Söderholm rätta mannen.
Amanuensen Söderholm rätade på sin gängliga gestalt och log blygsamt
vid sin kollegas smickrande ord.
— Det vore mig ett nöje att kunna hjälpa dig, Melón. Jag står gärna
till tjänst, och lofvar att göra mitt bästa, ifall du nu anförtror
saken åt mig. Men det förvånar mig, att du inte själf försöker lösa
gåtan.
— Jag säger med min gamle vän La Rochefoucauld: »Il est plus aisé
d'être sage pour les autres, que d'être pour soi-même.» Jag står för
nära denna sak, jag kan inte se kallt på den. Afgjordt således: du åtar
dig affären?
— Ja, men på ett villkor — det bör bli en hemlighet för alla, till och
med för kollegerna på biblioteket. Jag anser detta försiktighetsmått
absolut nödvändigt.
— Skönt.
Ett handslag bekräftade öfverenskommelsen.
Ordföranden, amanuensen Nässellöf, upplöste därefter sammankomsten och
de fyra amanuenserna lämnade Fazer med spänstiga steg.
III.
Följande eftermiddag.
I sitt Ijusa och luftiga arbetsrum med utsikt öfver hafvet satt
amanuensen Söderholm nedsjunken i en jättestor klubbstol, med händerna
begrafna i den rostbruna nattrockens fickor och fötterna ledigt
uppslängda på kamingallret. Hans ryktbara filosoflock hade fallit
ned öfver pannan och skymde nästan ögonen, men förmådde likväl icke
dölja den stålkalla skärpan i hans inåtvända blick. På det turkiska
rökbordet till höger om hans stol stod ett fylldt cigarettskrin af
drifven koppar, och till vänster, på divanbordet, tronade majestätiskt
en svartglänsande Black and White-butelj, omgifven af tre höga, slipade
glas och två sifoner. Och lutad mot spiselkransen stod bredbent och
rygg amanuensen Bergdahl, som på grund af sitt lifliga intresse för
»affären» erbjudit sina tjänster som assistent. Skymningen föll, och
den glödande cigaretten i Söderholms vänstra mungipa lyste som en
eldfluga i dunklet.
— Nå, Bergdahl, premiären på Apollo i går var således lyckad!
— Verkligen en succès — men, men — hur i fridens namn kan du veta att
jag var där. Jag såg inte ett enda bekant ansikte.
— Ah, ingenting är enklare. Jag såg din blick stanna vid Apollobysten
öfver skrifbordet, ett belåtet leende krusade dina läppar, som
spetsades till en diskret hvissling, medan din tåspets markerade
takten till den eggande melodien — se där premisserna, som motiverade
konklusionen. Jag kunde ännu tillägga att du hade din plats på första
eller andra länstolsraden; dina ögon förete nämligen vissa symptom af
den lätta inflammation, som är så karakteristisk för dem, som på nära
håll utsatts för starkt rampsken. Har jag inte rätt?
— Ja visst. Märkvärdigt, högst märkvärdigt må jag säga. Nu betviflar
jag inte, att vår vän Melón lagt sin sak i de bästa händer. Du är en
öfverdängare, en farlig karl.
Söderholm log ett blekt leende och försjönk därpå åter i tankar.
— Bergdahl, yttrade han om en stund, — affären Melón erbjuder, som
du torde ha observerat, en ganska påtaglig ledtråd — bilen. Tag reda
på, hvem som äger den eller hvem som hyrt den, och du är den falske
direktör Limburg på spåren. Jag säger med afsikt den falske, ty
hypotesen att han icke vore död, att begrafningen och alltsammans bara
vore ett skickligt genomfördt bedrägeri, kan naturligtvis inte tas på
allvar; utomlands kunde någonting dylikt mycket väl vara tänkbart, men
här hos oss äro förhållandena ännu tyvärr — jag talar uteslutande ur
detektivistisk synpunkt — tyvärr, säger jag, alltför små för en kupp
i denna stil. För resten saknas i detta fall hvarje spår af rimliga
skäl: Limburg var en hedersman och ingen skojare, ehuru han led af
fixa idéer. Vi utgå således från att Melón enlevererades af en eller
flera okända personer, som under falsk förevändning lockat honom till
den föga trafikerade plats, där företaget hade de största utsikterna
att lyckas — ledtråden kvarstår i alla fall. Jag försmår emellertid
denna ledtråd: att springa och snoka i bilaffärer kan möjligen vara
en lämplig uppgift för Scotland Yard... hm, yrkesdetektiver..., det
är arbete för fötterna men inte för hufvudet; och jag för min del
håller styft på att hvarje inveckladt problem bör kunna lösas på rent
analytisk väg, med tillämpning af vetenskapliga metoder. Detta är mitt
första stora fall, och därför vill jag göra det mesta möjliga af det.
Söderholm tog sig en klunk ur sitt whiskyglas, medan Bergdahl
entusiastiskt begrof sina tänder i en jättelik Säfstaholmare, som han
halat fram ur sin rymliga ficka.
— Bergdahl, fortsatte Söderholm och tände en ny Ideal, — problemet ger
oss två utgångspunkter: gärningsmännen och motivet — vi måste nämligen
förutsätta att detta skenbart så meningslösa streck har en mening, en
allvarlig eller skämtsam, en brottslig eller oskyldig, men en mening
i alla fall. Hvar skola vi börja? Valet är egentligen inte svårt. I
betraktande af fallets art anser jag det fullkomligt lönlöst att göra
motivet till utgångspunkt; den väg som snabbast för till målet är
otvifvelaktigt att söka afslöja upphofsmännen — lyckas detta skall
det säkert inte dröja länge, innan vi också upptäckt motivet, syftet.
Nu gäller det alltså att se om vårt analytiska skarpsinne skall bestå
profvet att rycka masken från den falske direktör Limburgs ansikte. Här
ha vi en gång ett ypperligt tillfälle att utnyttja de erfarenheter och
lärdomar vi hämtat ur den detektivistiska litteraturen.
— Menar du verkligen, att du tänker sitta här och fundera ut
alltsammans? Det är ju omöjligt. Du vet ju ingenting om honom, du har
ju inte sett honom ens — du måste väl ändå först skaffa dig fingertryck
och cigarrettaska och annat i den stilen, något reellt att gå efter.
— Öfverflödigt, Bergdahl, öfverflödigt. En analytiker bör kunna lösa
problemet i sin stol — tänk på Mannen med knutarna! Det finns i Melóns
relation några punkter, som tyckas mig ge vissa uppslag... Om jag inte
misstar mig, tror jag för resten det är vår vän Melóns steg vi nu höra
i trappan, jag bad honom nämligen komma hit för att komplettera några
detaljer i sin berättelse.
Omedelbart därpå öppnades dörren och Melóns slätrakade abbéansikte blef
synligt. Hans entré utmynnade i en uppsluppen piruett, som visade att
han nu fullkomligt återvunnit sin jämvikt och sitt goda lynne.
— Ha, hvad ser jag! Härligt, härligt! Sherlock Holmes i full aktion.
Bon! Själf befinner jag mig, som ni ser, i den förträffligaste
kondition. Tja, det är ju ändå inte alldeles uteslutet att den
våldsamma bilfärden skaffar mig en angina på halsen, eller rättare
sagdt, i halsen, som tyvärr kanske beröfvar mig nöjet att i morgon
infinna mig på biblioteket... Nå, mina vänner, hur går det, hur går det?
— Tills vidare inga resultat att tala om. Men jag hoppas att det lilla
korsförhör jag ämnar anställa med dig skall visa sig fruktbringande.
Slå dig ned och gör dig hemmastadd i mitt enkla men trefna arbetsrum
som det brukar stå i romanerna. A whisky and soda, sir Thomas?
— Thank you. Ah! By Jove, a splendid whisky, indeed. Come along, sir!
Skymningen hade tätnat och Söderholm tände den elektriska lampan på
divanbordet. Det klara, kalla skenet belyste som en strålkastare Melóns
drag, medan Söderholm själf höll sig i skuggan.
— Melón, började därpå Söderholm förhöret, under det han med blicken
följde en ringlande blå röksky, — hvad du i går nämnde om dina känslor
för Eva Limburg var, som du: gissade, för mig en fullkomlig nyhet, och
om jag inte missminner mig antydde du på samma gång, att bara några få
af dina närmaste vänner kände till saken. Kan du möjligen uppge, hvilka
dessa äro.
Melón såg en smula förvånad ut och drog ett långt bloss på sin cigarr,
innan han svarade:
— Min bäste bror, ehuru jag uppriktigt sagdt inte riktigt uppfattar
meningen med din fråga, har jag ändå ingen anledning att vägra besvara
den. Det var som sagdt endast några få af mina vänner som kände till
mitt lilla svärmeri för Eva Limburg — förbehållsamhet i erotiska
affärer har alltid varit min princip — ja, så vidt jag erinrar mig var
det inte andra än Bergdahl här, Nässellöf, Råskjöld och doktor Qvast.
— Ingen annan?
— Nej... Men, låt mig tänka efter en smula... Ja visst, nu kommer jag
ihåg att också Segerros och vår forna värderade kollega premiäraktören
Rackelhane voro invigda. Alltså: summa summarum sex personer, inte
flere. Och jag kan också gå i borgen för, att ingen af dem skvallrat ur
skolan. Jag hade deras tysthetslöfte — på hedersord.
— Och du tror inte heller att någon annan hade nys om det faktum alt
fröken Limburg och du voro »Eva» och »Thomas» med hvarandra?
— Nej, ännu mindre det.
— Tack, och ursäkta min närgångenhet. A propos, Qvast och Rackelhane
äro väl båda i staden för tillfället?
— Inte Qvast. Han reste i förgår kväll västerut för att samla material
till sitt nya social-geografiska arbete om karusellernas placering på
Finlands marknadsplatser.
— Ja, jag råkade honom i går morse kl. 7 på Himmelviks station, just
när jag steg på Helsingforståget, inföll Bergdahl.
— Så-å, du har varit bortrest, det visste jag inte.
— Ja, jag for ett slag af och an till Himmelvik för att skörda mina
päron. Gissa, huru många kappar jag fick? Jag reste lördag kväll och
kom tillbaka i går med 11.15 tåget och hann inte ens äta frukost för
att inte komma för sent till biblioteket.
— Bergdahl, du är och förblir mönstret för en plikttrogen amanuens.
Skål!
De tre herrarna saluterade hvarandra med sina glas.
— Melón, fortsatte därpå Söderholm, — ännu en indiskret fråga: skildes
Eva Limburg och du som vänner eller som fiender?
— Som de bästa vänner och kamrater; upplösningen var den fridsammaste
och naturligaste man kan tänka sig — utan en skymt af tragik...
— Tack. Och ännu en sak: du har väl inte händelsevis den förfalskade
biljetten på dig? Skönt! Vill du låna mig den för ett par dagar?
— Med största nöje. Jag antog att du ville ha den, och därför tog jag
den med.
Söderholm lade brefvet i sin plånbok och reste sig.
— Ja, kära Melón, nu vill jag inte längre uppehålla dig — jag vet att
din tid är upptagen. Tack för att du kom.
Melón såg på sitt ur och sprang upp.
— Fördömdt! Klockan är öfver sju och half åtta börjar Inhemska teaterns
premiär. Hur tusan skall jag hinna hem och kläda om mig!
— Tag en bil, proponerade Bergdahl.
Men Melón tillbakavisade förslaget med indignation. Äfven de starkaste
själar ha sin begränsning. Melón hade tydligen fått nog af bilfärder
för en lång tid framåt.
I nästa ögonblick var han försvunnen.
Söderholm gick fram till pianot och lät fingrarna löpa öfver
tangenterna. En sprittande melodi klingade fram. Bergdahl spetsade
öronen. Var det inte hans egen favoritchanson? »Ett stycke, stycke,
stycke af ett vackert ben ...»? Och när Söderholm hunnit till
refrängen, föll han in med sin höga tenor. Operettens ande sväfvade
genom rummet.
— Söderholm, utbrast Bergdahl, när vännen svängde sig om på
pianostolen, — du har en idé, du har upptäckt något. Annars hade du
inte valt den melodin.
— Riktigt, Bergdahl, svarade Söderholm med ett lätt skratt och gnuggade
sina händer. — Jag har upptäckt att du är oskyldig.
— Jag! Bergdahl hoppade till och fick i sin häpenhet ett nästan
skuldmedvetet utseende. Jag? Hvad menar du? Ett dåligt skämt, ett
griseri... Vet du, det där tål jag inte.
— Lugn, lugn! Jag menar hvad jag säger. Din uppgift att du i går
klockan half elfva befann dig på Himmelvik-kuriren räddade dig från att
hänföras till de misstänktas kategori. Det kan ibland ha sin nytta att
vara pomolog, bror Bergdahl.
— Förklara dig! insisterade den koleriske Bergdahl i upprörd ton, —
tala inte i gåtor, ta mig tusan om jag finner mig i det.
— Nåväl. I Melóns skildring af sitt äfventyr slog det mig genast,
att brefvets författare måste ha känt till hans svärmeri för Eva
Limburg. En oinvigd, som tillfälligtvis, bara med kännedom af deras
Gitanjalibekantskap, begagnat sig af hennes namn, hade aldrig användt
tilltalsordet »du». Alltså måste gärningsmannen vara någon af de sex
personer Melón räknade upp, de enda som hade reda på saken. Du var en
af dem och således ett misstänkt subjekt ända tills du på ett eller
annat sätt kunde rentvå dig. Du bevisade emellertid ditt alibi och
behöfver därför ingenting frukta. Jag vill här i förbigående anmärka
att jag på grund af förnuftsskäl fullkomligt utesluter eventualiteten,
att intrigen utgått från Eva Limburg själf eller henne närastående
personer — i så fall hade nog inte hennes namn begagnats som lockbete.
— Ditt resonemang förefaller riktigt.
— Bara en smula logik, gamla gosse. Här se vi för resten igen ett bevis
för giltigheten af den detektivistiska regel, som säger, att det äfven
i det fintligast planlagda brott alltid finnes en eller annan liten
vårdslösad detalj, som till slut förråder den skyldiga. Jag måste ge
arrangörerna af Melóns enlevering det erkännandet, att de gått till
väga med stor slughet, men detta lilla ord »du», detta skenbart så
oväsentliga missgrepp skall, hoppas jag förr eller senare, bringa dem i
mina händer.
— Du misstänker således verkligen Råskjöld, Nässellöf Rackelhane och
Segerros?
— Ja, det är min skyldighet. Nässellöf tror jag mig ändå möjligen kunna
eliminera.
— Det gör du rätt i. Jag är öfvertygad om att han när som helst kan
prestera ett förstklassigt alibi. Han stiger aldrig upp före klockan
elfva... Nå, och hvad ämnar du ta dig till med de öfriga? Förhöra dem?
— Nej, så länge vi inte ha en aning om motiven, måste vi vara ytterst
försiktiga. Deras misstankar få på inga villkor väckas. Det gäller att
bruka list. De måste sonderas, men utan att de själfva märka det.
— Tag reda på hvar de befunno sig i gir på morgonen.
— Går inte. En enda liten klumpighet, och de kunde bli varnade. För
resten blefve det en uppgift i stil med att söka spåra bilen. Och
sådant tilltalar mig, som sagdt, inte. Tarflig sport. Nej, jag följer
andra metoder. Här, i denna stol skall problemet lösas. Jag får lof att
tänka ut en plan.
Bergdahl reste sig och tog afsked. Han befann redan i tamburen och höll
just på att knäppa sin gröna ulster, då han plötsligt hejdade sig och
återvände in.
— Söderholm, utbrast han ifrigt, — minns du att Råskjöld lämnade Fazer,
just när Melón visade oss Eva Limburgs bref. Jag observerade hans
utseende. Jag tyckte han såg lömsk ut.
Söderholm, som stod vid sitt fönster och såg ut mot hafvet, där en
blinkfyr just sände ut en skarp röd reflex öfver vattnet, spratt till.
— Bergdahl, du är en förträfflig observatör. Det hade verkligen undgått
mig. Tack. Det ger mig något att tänka på.
— Evening, sir.
— Evening.
Dörren slog igen. Söderholm var ensam. Fyrens röda sken hade förbytts
i grönt — precis samma nyans som Bergdahls berömda ulster. Söderholm
stirrade en sekund med vidöppna ögon in i det gröna Ijuset. Så gick han
med beslutsamma steg till sitt bokskåp och tog ned en liten tunn volym
med titeln »Den gröna kappan, detektivroman af Yorke Davis» — just hvad
han för tillfället behöfde.
— Tack, Bergdahl, — mumlade han för sig själf, — din gröna ulster är
ändå ett förträffligt plagg.
IV.
Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.
Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det
klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid
för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig
säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för
att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och
vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk
psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne
kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på
den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han
väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han
tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld,
Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón
engagerat som detektiv.
Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno
sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att
vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens
frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt
utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra
fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade
denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda
komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var
omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga
interpellationer, som han dock vägrade att besvara.
— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får
ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni
lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era
inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag
tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna.
Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att
fråga?
Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga
förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan
af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt
hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets
gud:
— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små
förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas
praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna
för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man
uppnått genom sådana där experiment?
— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna
kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i
högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de
gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men
jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med
sådana saker.
— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.
— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några
kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag
dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.
— Med nöje.
— Tack!... Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag
behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för
ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är
nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk
reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken ... Nå, hvad
säger du?
Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning
svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde
emellertid inga invändningar.
— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst... Hvad Rackelhane beträffar, så
tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För
resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?
— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.
— Skönt!
De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta
och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade
balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.
Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för
tillfället stod ledig.
Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs
bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks
energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den
famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att
hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i
afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga
lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge
sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva
precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig
på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en
i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de
karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var
sålunda skrifven på bibliotekets maskin.
Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.
— Jag kunde just gissa det, mumlade han, — Råskjöld, Råskjöld, saken
ser betänklig ut.
Septemberdagens lätta, genomskinliga luft dallrade med ett skimmer
af guld kring Nikolaikyrkans solbeglänsta kupol, då bibliotekets
amanuenser några minuter öfver tre trädde ut på den breda trappan och i
sakta mak började vandra ned for Unionsgatans branta backe. I hörnet af
Alexandersgatan skilde sig Söderholm från sina vänner, som orubbliga i
sina vanor styrde kurs mot Fazer, och gjorde Sjefman sällskap ned till
Esplanaden, där han visste att Rackelhane säkrast stod att träffa.
Utanför Kämp upptäckte han plötsligt den populära skådespelarens
högresta gestalt i vimlet. Söderholm var med några steg vid hans sida.
— Tjänare, Rackelhane, jag sökte dig just, jag skulle vilja...
— Tjänare. Kan du tänka dig någonting mer förbannadt. Jag stod just
utanför Apollo och tittade på porträtten. Då kommer plötsligt den där
stiliga flickan, du vet, ut genom porten och stannar för att knyta sitt
skoband. Hon hade sin hund med. Jag tyckte tillfället var lämpligt
att bekanta sig. Jag började klappa hunden och kliade den i nacken —
sådant tar kvinnorna. När flickan var färdig med sitt skoband, såg
jag upp, liksom tillfälligtvis, du förstår lyfte på hatten och sade:
»Pardon, det är kanske frökens tax? Ett sällsynt vackert exemplar.
En förtjusande liten wow-wow. Ja, kanske får jag lof... mitt namn är
Rackelhane». Och kan du tänka dig hvad hon gör? Hon säger helt lugnt
åt rackan: »Ge vacker tass åt herrn!» Och så i den mest impertinenta
ton: »Kanske får jag lof: Moppe!» Och så vänder hon mig ryggen och
går sin väg. Utan att ta notis om mig...! Är det inte, så man kan bli
förbannad? Ja, var det något du ville?
Söderholm, som visste att det var omöjligt att rubba den andre ur den
tankegång han en gång inslagit och därför inte ens gjort något försök
att afbryta, framförde nu sitt ärende.
Rackelhane föreföll strax intresserad. Han rådfrågade sin
anteckningsbok, fann att han inte hade något rendez-vous denna kväll,
och lofvade komma.
Strax efter sju anlände Söderholms gäster. Den unge psykologen
klargjorde med några ord experimentets art.
— Mina herrar, började han — det torde inte vara er obekant att hvarje
ord, hvarje begrepp har en förmåga att framkalla vissa associationer.
Den praktiska psykologien begagnar sig i stor utsträckning af detta
faktum för att utreda föreställningarnas karaktär hos individer af
olika kön, klass, temperament o.s.v. Resultaten ha visat sig i hög
grad anmärkningsvärda, och på ett glädjande sätt vidgat kunskapen om
det mänskliga själslifvet. Metoden är i sina grunddrag ytterst enkel —
naturligtvis förekomma också mer komplicerade former, som jag likväl nu
vill förbigå, då jag denna gång inte ämnar begagna mig af dem —; kort
sagdt: jag räknar upp för er ett antal lösryckta ord, och ni uttalar,
så snabbt som möjligt och utan att det ringaste tänka er för — detta är
ett ytterst viktigt villkor — de idéförbindelser dessa ord uppväcka hos
er. Om ni ingenting har emot, börja vi seancen nu strax.
Egentligen stred det mot metodens principer att »förhöra» flera
individer på samma gång, men Söderholm hade likväl ansett detta
arrangemang fördelaktigast, i betraktande af att de tre objekten, under
inflytande af en omedveten täflingsinstinkt, mindre än annars skulle
hinna öfverväga sina svar och beakta deras innebörd.
Försöksserien omfattade bortåt ett tjugutal ord, de flesta »neutrala»,
d.v.s. utan något som helst samband med affären, men bland dessa voro
skickligt insmugglade ett antal sådana, som på ett eller annat sätt
hänförde sig till Melóns enlevering.
Experimentet tog sin början. Svaren kommo raskt och spontant och voro
nog så betecknande för de te herrarnas föreställningsvärld. Råskjölds
associationer influerades afgjordt af hans ställning som lycklig
fästman i bosättningsfunderingar, medan Segerros' svar lika tydligt
vittnade om litterära, Rackelhanes om erotiska intressen.
När försöksobjekten småningom suggererats till den rätta stämningen,
närmade sig Söderholm försiktigt den ömtåliga frågan.
Det åttonde ordet var _Adam_.
De tre herrarna voro ögonblickligen färdiga med samma svar: Eva.
Söderholm hade just afsett att framkalla denna nära till hands liggande
idéförbindelse, för att sedan, utan risk att väcka misstankar, kunna
begagna det erhållna svaret som frågeord och därigenom anställa
ett mycket betydelsefullt prof. Nio af tio möjligheter talade
nämligen för att den naturliga associationen, under det psykiska
trycket af föregående fråga och svar, skulle blifva Adam; blott en
föreställningskomplex af dominerande styrka skulle kunna leda svaret i
annan riktning.
Råskjöld och Rackelhane återkommo mycket riktigt till _Adam_, medan
Segerros, utan ett ögonblicks betänkande, uttalade namnet _Limburg_.
Associationen hälsades af hans båda kamrater med en högljudd
skrattsalfva, som kom honom att skifta färg och visa tydliga tecken
till förvirring.
Söderholm förändrade icke en min, men beklagade i sitt stilla sinne
att han icke hade till hands laboratoriets phonopneumosphysmograf för
att kunna registrera Segerros' hjärtverksamhet och blodtryck i detta
ögonblick. Han fortsatte emellertid förhöret som om ingenting händt.
De följande orden voro åter neutrala. Därpå kom _maskin_.
Råskjöld: _symaskin_. — Rackelhane: _motor_. — Segerros: _skrifmaskin_.
Söderholm ökade en smula på takten. Nästa ord var _bref_.
Råskjöld: _strängare formuläret_. — Rackelhane: _rendez- vous_. —
Segerros: _måndag_.
Efter ett par likgiltiga frågor närmade sig Söderholm åter problemet
med ordet _Brunnsparken_.
Råskjöld: _Hyde park_. — Rackelhane: _bil_. — Segerros: _operett_.
Det sista ordet var _Djurgården_.
Råskjöld: _kyss_. — Rackelhane: _båt_. — Segerros: _strand_.
I detta ögonblick reste sig Rackelhane.
— Jag beklagar, att jag inte längre kan stå till tjänst. Jag glömde
att jag har ett viktigt möte klockan åtta och måste därför bryta upp.
Experimentet har verkligen varit mycket intressant.
Söderholm smålog.
— Tja, det lönar sig knappast att fortsätta med bara två objekt. Vi
sluta således för i dag. Det här var egentligen bara början, och jag
undrar inte på, om ni anser alltsammans för fullkomligt meningslöst i
betraktande af frågeordens tämligen heterogena art. De voro emellertid
valda på måfå, bara för att sätta er in i metoden, innan jag öfvergick
till det område — naturuppfattningen — som mitt lilla experiment i
själfva verket afsåg. Kanske kunde vi fortsätta en annan gång?
Råskjöld förklarade sig genast villig, men de båda andra ställde sig
mera skeptiska.
Söderholm följde sina gäster ut i tamburen. När han återvände in slog
han sig ned i sin magnifika klubbstol, tände en Ideal och mumlade för
sig själf:
— Rackelhane, din plötsliga brådska att komma i väg härifrån, när
du märkte att det började osa brändt, fällde dig nästan lika säkert
som dina svar. Du känner nog till åtskilligt mer om en viss grå
kapplöpningsbil än du egentligen vill stå för. Och Segerros, min fina
vän, om jag inte misstar mig är ett visst maskinskrifvet bref inte
så alldeles obekant för Råskjöld, ja, honom har jag misskänt... Nu
återstår motivet, och det kommer antagligen nog att ge mig betydligt
mera hufvudbry. Hm. Egentligen borde jag väl nu ringa upp Melón och
meddela honom den glädjande nyheten att hans vän Segerros författat
det lilla kärleksbrefvet och att hans vän Rackellane spelat den grymma
faderns roll — ja, ja, man är inte för ro skull skådespelare...
Söderholm hvisslade till och sprang upp. Det kom en triumferande glimt
i hans öga.
Han stod en stund försänkt i tankar. Hans hjärna arbetade under
högtryck. Så utslätades fårorna i hans panna och han skyndade med
snabba steg till telefonen och begärde Melóns nummer.
— Melón, frågade han ifrigt — hade du solen i ansiktet eller i ryggen,
när du blef enleverad i måndags? Han hörde Melón skratta i mikrofonen.
— Hvilken komisk fråga, sir Sherlock. Låt mig tänka efter en smula. Ha,
nu erinrar jag mig verkligen något besynnerligt, som jag senast glömde
att tala om för dig. Jag hade solen i ryggen, när jag gick fram till
bilen och jag stod redan med foten på vagnssteget, då Limburg nästan
med våld tvang mig att stiga upp från motsatta sidan, och då fick jag
solen rakt i ansiktet. Jag kan sannerligen inte begripa hvad det var
för ett påhitt. Har du någon acceptabel förklaring på fenomenet?
— Möjligen. Men ännu är det för tidigt att säga någonting. Tack i alla
fall för upplysningen. Farväl.
Söderholm återvände till sin stol och sträckte makligt ut benen.
— En sak begriper jag ändå inte, mumlade han i det han blåste en lyckad
rökring: hvarför släppte de honom i motorbåten, hvarför fullföljdes
inte programmet?
V.
När Söderholm vaknade på söndagsmorgonen, sträckte han genast sin hand
efter morgontidningarna, hvilka den väldresserade domestiken en stund
förut placerat på hans nattduksbord.
Hans ännu yrvakna ögon granskade med ett uttryck af spänning
annonsspalterna, papperet prasslade under hans fingrar, när han
brådskande vände bladen — slutligen stannade dock hans blick vid en
medelstor annons på femte sidan. Han slukade begärligt hvarje ord och
sjönk därpå tillbaka i bädden med ett belåtet: all right.
När han följande dag sammanträffade med Melón på biblioteket och denne
som vanligt hörde sig för, huru långt han kommit, svarade han med ett
hemlighetsfullt småleende:
— I eftermiddag tror jag mig kunna meddela dig resultatet af mina
efterforskningar. Passar det för dig att möta mig — lät oss säga
klockan sex utanför Akademiska bokhandeln?
— Förträffligt.
— Alltså: klockan sex.
De båda vännerna skildes åt.
På utsatt tid svängde sig Söderholm med ett elegant språng ned
från spårvagnen, innan den ännu hunnit stanna vid hållplatsen
utanför Akademiska bokhandeln. Redan på långt håll hade han bland
skyltfönstrets vittra habituéer igenkänt vännen Melón, med den
obligatoriska bokpacken under armen och en nytänd yruracbat i munnen.
— Nå, låt höra.
Söderholm såg på sitt ur.
— Tiden är ännu inte riktigt inne. Du får ge dig till tåls ännu en
liten stund.
Melón såg förvånad ut, men gjorde inga frågor. Han kände
gentleman-detektivernas sätt.
De båda herrarna följde i sakta mak människoströmmen åt. Som genom en
tyst öfverenskommelse styrde de sina steg mot Esplanaden. Lyktornas
långa rad svepte sitt Ijus kring lindarnas mörka grönska och öfver
Svenska Teatern brann en flammande reflex af solnedgångens glöd. Höga
klackar smällde i munter takt mot trottoarernas asfalt och blänkande
bilar susade fram i dunklet. Flanörernas led tätnade och sorlet steg
som en brännings mumlande brus. De otaliga biografernas väldiga
Ijusreklamer gnistrade i alla spektrets färger. Kring Maxims affischer
skockade sig skaror af stojande ungdom.
— Vi ha ännu i det närmaste en timme på oss, sade Söderholm. — Hvad
säger du om ett besök på Maxim för att fördrifva tiden?
Melón protesterade energiskt.
— Uppriktigt sagdt misstänker jag, att jag totalt saknar
förutsättningar att uppskatta detta populära nöje. Jag har verkligen
ännu aldrig satt min fot inom en biograf och känner inte heller
kallelse att göra det just nu. Det är mig visserligen inte obekant, att
åtskilliga af mina kolleger äro entusiastiska dyrkare af den tionde
musan... ja, hur är det, min förträffliga bror, hör inte också du till
dem?
— Otvifvelaktigt. Och därför hoppas jag du den här gången frångår dina
principer och gör mig det nöjet att följa med in. Du kommer inte att
ångra dig. Var trogen ditt valspråk: _nil humani a me alienum puto_.
Seså!
— Sofist. Nåja, jag får väl så illa lof att foga mig. Men, kom ihåg,
detta gör jag nödd och tvungen. Det kunde ju annars hända att du
utkräfde en fruktansvärd hämnd genom att hålla mig på sträckbänken
ännu några dygn. Ja, hvad är det egentligen som hindrar dig att nu
genast ge mig problemets lösning? Jag förstår inte riktigt den här
hemlighetsfullheten. Hvad väntar du på?
— Jag väntar på att någonting skall inträffa, svarade Söderholm med ett
undertryckt leende.
De båda herrarna banade sig väg genom den trånga, folkuppfyllda
portgången och uppnådde biljettluckan.
— Två parterrlogeplatser!
Den välprässade portieren slog majestätiskt som en hoflakej upp dörren
och de båda amanuenserna stego in och slogo sig ned i de bekväma
schaggfåtöljerna.
Den stora salongen badade i ljus, och Melón granskade med ett visst
intresse parkettens brokiga flora af svarta knallar och färgrika
damhattar. Längst till vänster upptäckte han oförmodadt amanuensen
Nässellöfs distingerade profil och Bergdahls bredskyggiga borsalino. I
en af första radens loger blänkte Råskjölds monokel öfver en ung, blond
dams skuldra.
I detsamma släcktes det elektriska Ijuset. Orkestern intonerade valsen
ur Biografdrottningen och den första darrande bilden projicierades på
den hvita duken.
— Hvad heter filmen? frågade Melón.
— Det fäste jag mig verkligen inte vid. För öfrigt är det nästan
roligare att ingenting veta på förhand, utan själf fundera ut hvad
saken gäller. Det blir då ett litet problem som man får pröfva sitt
skarpsinne på.
— Detektiv ut i fingerspetsarna, mumlade Melón leende.
Filmens skiftande scener aflöste hvarandra i snabb följd. Bild efter
bild drog förbi.
— Nej, utbrast Melón efter en stund, — och det här kallar folk ett
nöje. Sannerligen om jag någonsin sett något mera barockt. Ett enda
sammelsurium, en dårhusmässig förvirring. Ny miljö, nya ansikten hela
tiden. Hvem kan bli klok på det här. Humbug. Jag går min väg.
— Kanske finns det ändå en mening med det hela. Om inte, så kunna vi
ju möjligen tänka oss, att filmen gör propaganda för den Konstnärliga
Teaterns idé — utförandet allt, det litterära innehållet intet! Låt oss
alla fall vänta en stund.
Melón föll i dystra tankar.
Bild efter bild drog förbi. Orkestern hade hunnit igenom
Biografdrottningen och öfvergick omedelbart till one-stepen ur
Bilkurtis.
Söderholms hufvud vaggade i takt med musiken. Kapellmästarens stråke,
som svingades med eggande kraft, kastade då och då en grotesk skugga
öfver filmens sceneri.
Plötsligt ryggade Melón förfärad tillbaka som om han sett ett spöke.
— Hvad vill det här säga? stammade han pionröd af förtrytelse. —
Djäflarrr!
På den hvita duken visade sig en en välkänd scen: Melón vid direktör
Limburgs sida i en jättelik kapplöpningsbil. I nästa ögonblick var den
utplånad och Djurgårdsstranden skymtade fram...
— Skurk, hväste Melón, — du visste af det, du har narrat mig hit bara
för att öfverrumpla mig med det här... Släpp ut mig.
Söderholm gjorde ett försök att lugna sin vän. Men denne hade redan
rest sig och tog ett steg mot dörren. Den osäkra flimrande halfdagern
förvillade hans blick, han steg miste och snafvade öfver en stol, som
med en skräll vältes omkull.
I samma ögonblick tändes de hundrade elektriska lamporna i salongen.
Filmen var slut.
Publiken, som hört skrällen, riktade nyfiket sina blickar mot de båda
amanuensernas loge.
Bländad af den plötsliga öfvergången från mörker till ljus stirrade
Melón en sekund med blinkande ögon ut öfver salen. Därpå rusade han mot
utgången.
Men det var för sent. Från de nedersta bänkarna, till största delen
besatta af pigga och ogenerade unga män af tidningskolportörernas
hedervärda skrå, skar plötsligt ett gällt utrop genom tystnaden.
— Kix på Melón!
Den tränade stämman blef ingen ropandes röst i öknen. Det gick som en
elektrisk stöt genom publiken; upptäckten att en af filmens hjältar
befann sig lifslefvande ibland dem, var en öfverraskning, som inte
förfelade sin verkan. Ögonblicket därpå brusade genom salen en
mullrande, hundrastämmig kör: Melón, Melón, Melón! Entusiasmens vågor
svallade jättehöga, publiken reste sig, någon tog upp en smattrande
applåd, den blef frenetisk som efter ett utländskt gästspel på Svenska
teatern, då favoriten ropas in för oåterkalleligen sista gången,
och den skönlockige kapellmästaren, som icke begrep ett spår af
alltsammans, följd med glänsande ögon händelsernas förlopp, synbarligen
redo att på minsta vink gifva touche med orkestern.
Föremålet för denna spontana hyllning hade likväl lyckligen undkommit.
Med uppslagen ulsterkrage ilade han längs Esplanaden till Gambrini,
hack i häl följd af Söderholm, som den populära restaurangens dör
upphann sin kollega, hvars blossande kinder talade sitt tydliga språk
om hans känslor för tillfället.
Melón kilade med snabba steg ned för den branta trappan och Söderholm
slank efter. Portieren mottog bugande deras öfverrockar och hattar och
ögonblicket därpå befunno de sig i matsalen. Melón kastade sig andfådd
ned vid ett ledigt bord och hans vän tog plats midt emot.
— Fröken, en bock öl!
— Fröken, en bock öl!
Under isande tystnad fixerade Melón sin kollega med bistra blodsprängda
ögon. Denne uthärdade blicken. Några minuter förflöto. De båda
bockarna kommo på bordet och expedierades.
— Melón, började slutligen Söderholm, — jag är skyldig dig en
förklaring. Du vägrar väl inte att höra på den. — Nåväl, jag erkänner
oförbehållsamt att jag i min klandervärda lust att ge upplösningen af
ditt äfventyr en dramatisk turnyr, gått för långt och framför allt inte
tagit konsekvenserna med i beräkningen. Oafsedt det beklagliga missödet
med stolen, som ju egentligen inte direkt kan läggas mig till last,
men som på ett så fatalt sätt riktade uppmärksamheten på vår loge,
utsatte jag dig i alla fall genom mitt handlingssätt för en situation,
som inte var precis behaglig. Min enda ursäkt är, att detta var mitt
första stora detekvistiska fall och att min glädje öfver att ha löst
problemet kom mig att glömma skyldig hänsyn för min klients person. Jag
beklagar på det uppriktigaste det bedrägeri jag gjort mig skyldig till
och erkänner att din förbittring är fullkomligt berättigad. Jag ber dig
förlåta mig om du kan.
Melóns ansikte hade under Söderholms förklaring återspeglat de
mest skiftande känslor. Slutligen spred sig dock ett strålande
Pickwickleende öfver hans drag.
— Unge man, utbrast han skalkaktigt, — när allt kommer omkring har
du beredt mig en humoristisk sensation af rang. Och som gammal
skämtare förstår jag att uppskatta den, om jag också hade det en smula
tvifvelaktiga nöjet att själf figurera i den komiska hufvudrollen.
— Och därför kan jag inte vara så förargad på dig som du själf tycks
anse dig förtjänt af. Du har för resten löst mitt problem, och redan
fördenskull skola många synder vara dig förlåtna. Skål!
Melón höjde sitt glas, men upptäckte att det var tomt. Han knackade på
servererskan och rekvirerade en flaska London Dock.
Amanuenserna Nässellöf, Bergdahl och Råskjöld, åtföljda af vännerna
Sten-Tor von Porlander och Malakias Annelund, som anträffats på
Esplanaden, visade sig i dörren. Det hade naturligtvis icke beredt dem
den ringaste svårighet att följa de flyktades spår.
— Medbrottslingar förstås? smålog Melón. — De läsa biografannonserna
och hade nog annars skvallrat.
— Ja, medgaf Söderholm.
När nykomlingarna tagit plats och amanuensen Bergdahl i välvalda ord
toastat för den nye biografartisten och hans sällsynt framgångsrika
debut, vände sig Melón till Söderholm:
— Och nu, förträfflige vän, tror jag att jag gör mig till tolk för alla
de närvarandes känslor, om jag nu ber dig stilla vår nyfikenhet och
skildra det sätt, hvarpå du afslöjat mysteriet.
Söderholm lutade sig tillbaka i stolen, blåste en rökring och började
sin berättelse. Med vinnande anspråkslöshet beskref han huru han
kommit gärningsmännen på spåren och lyckats fastslå deras identitet. —
Motivet, fortsatte han därpå, — föreföll mig däremot mycket svårare att
upptäcka. Rackelhanes yrke gaf mig emellertid nyckeln till det hela.
Ingenting annat än en filminspelning kunde slutligen komma i fråga.
Din uppgift, Melón, att Limburg inte tillät dig att stiga i bilen med
solen i ryggen bekräftade mina misstankar. — Kameran, som tydligen
var gömd någonstans bland buskarna, var naturligtvis placerad så att
de uppträdande skulle få bästa möjliga belysning... Maxims annons i
söndagens tidning gaf mig slutligen full visshet och förklarade på
samma gång det faktum, att bara ett fragment af ditt äfventyr filmades.
Här har du för resten annonsen. Tja, min vän, jag hoppas du nu inser
huru viktigt det är att ägna också biograferna en smula intresse.
Melón läste:
/#
MAXIM
Måndag stor premiär.
Obs! — Originell pristäflan. — Obs!
Å Teater Maxim förevisas under instundande vecka valda scener ur tolf
af fjolårets populäraste inhemska böcker, enkom inspelade för Maxims
räkning. Hvilka äro dessa böcker? Pris om 100, 75, 50, 25 och 10 mark
utdelas för de första riktiga svaren.
Obs.! Premiäraktör Rackelhane i hufvudrollerna.
Regie: Amanuensen Segerros
#/
Melón skrattade.
— Ingen dum idé, fast jag tycker alt de inte precis behöft anlita mig i
egen person. Hvarför kunde inte en skådespelare utföra också den rollen?
— Kära Melón, vet du inte att du är oefterhärmlig, log Bergdahl, — och
då de mycket väl kunde ana att du inte godvilligt skulle stå dem bi,
måste de naturligtvis bruka list.
— Skändligt i alla fall att på det där sättet prisge en oskyldig
yngling åt offentligheten.
— Säger du det. Hm, den som är utan skuld, han kaste första stenen.
*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN GÅTFULLE DUBBELGÅNGAREN ***
Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.
Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.
START: FULL LICENSE
THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.
Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works
1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.
1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.
1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.
1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you
are not located in the United States, you will have to check the laws
of the country where you are located before using this eBook.
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.
1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.
1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.
1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.
1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:
• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
within 60 days following each date on which you prepare (or are
legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
License. You must require such a user to return or destroy all
copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg™ works.
1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.
1.F.
1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.
1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.
1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.
1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.
1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.
Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™
Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.
Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.
The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact
Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation
Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.
The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.
While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.
International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.
Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works
Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.
Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.
Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.
This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
