Vintermyren : berättelse

By Astrid Väring

The Project Gutenberg eBook of Vintermyren
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Vintermyren
        berättelse

Author: Astrid Väring

Release date: July 10, 2025 [eBook #76471]

Language: Swedish

Original publication: Stockholm: Nordstedt & Söner, 1928

Credits: Jens Sadowski, Alpo Tiilikka, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK VINTERMYREN ***





  Noteringar:

  Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
  bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.

  Halvtiteln har tagits bort.

  Italics är markerad _på det här sättet_. Gesperrt är markerad
  ~på det här sättet~.




                              VINTERMYREN

                            ~_Berättelse_~

                                  av

                           ~_ASTRID VÄRING_~


                                Den jord, från vilken brödet kommer,
                              dess innandömen sönderrivas såsom av eld.


                            ANDRA UPPLAGAN

                            [Illustration]


                      ~_Stockholm. P. A. Norstedt
                           & Söners Förlag_~


                            STOCKHOLM 1928
             KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
                                280419




                                  I.

                                            _En fattig man är bättre än
                                        en ljugare._


_EN YNGLING_ kommer vandrande Bastugatan fram i klabbföret. Den hårda
vårflenen har frampå dagen tinat upp till en snösörja utan fäste för
foten. Och under modden porlar tövattnet bort i rännilar och bäckar
med ett brus som av ungt lekande blod. Efter lång och hård vinter bär
det äntligen till att våras. En svag skälvning i den iskylda luften,
en blå färgton över den tinande snön säger det.

Men ynglingen som går där tycks ingenting märka, fast han går med
ögonen fästade i marken. Tungt trampar han på, där han går, så att
isvattnet stänker honom kring kängskoskaften. Tunga och utan fäste äro
också hans tankar.

Hur skulle den också kunna säga honom något om vårens under, denna
främmande mark, som varken kan sås eller skördas? En främling måste
han alltid bli på stadsgatorna, bondeynglingen Mats Jonsson.

Kanske är det den tanken, som plötsligt kommer honom att stanna och se
sig omkring som om han vaknat. Vad den är smal och trång, Bastugatan,
där den smyger efter backarna i stadens utförskant som en mörk ränna
genom solljuset. Endast mitt på gatan, där han går, kommer solen
åt att tina upp snön, efter husväggarna ligger den alltjämt kvar,
svart av rök och sopor och krasande hårdfrusen i kanterna. Grå och
avundsamma trycka husen sig krampaktigt intill varann för att hjälpas
åt att stänga det hårda vårljuset ute, som så obarmhärtigt vill blotta
allt det gamla skräp de lyckats dölja under vintersnön. De sakna alla
stenfot, det är som stode de till knäna ner i gatan. Fattiggatan,
armodsgatan, — där bor han nu.

Villrådig står han där en stund mitt i solen och ser sig omkring, det
är som om han plötsligt märkt, att han är på fel väg och vill vända.
Äntligen har vårbudet nått fram till honom, men det kommer långt
bortifrån.

En annan mark håller på att vakna, också den. Den marken känner han
bättre. Där har han trofast gått med al och harv, när tjälen tinat
upp, där har han hoppfullt lagt kornet i jorden vid mössöronstid, där
har han med bävande ansvar bidat skördeanden. Hans är den väl inte med
människorätt. Men den jord man brukat i lust och nöd, äger man alltid
del i.

Vem månne skulle sätta träplogen i Anders-Ersas bästa sädesåker denna
vår? Vem hade väl den fasta hand, som kunde göra fåran lika djup och
rät som hans varit? I vems vård var det han lämnat den? Skulle den
inte gro igen och läggas i träde, skulle inte skogen ta den på nytt
under mor Britas mörka välde?

Han har lyckats skjuta undan alla sådana tankar under vintern, då
jorden vilar. Men nu, då allt på nytt bereder sig till livskampen, då
tränga de sig obedda på honom. Det är som om han svikit den, denna
trofasta tåliga jord, som burit så mycket för människorna. Det är som
om den ropat honom tillbaka nu i våranden. Djupt i honom klingar ett
bibelord från gångna, hårda år.

»Min åker klagar över mig och samtliga dess fåror gråta», säger det
tungt, det är som ett stilla klagorop från den hemjord, som så väl
behöver all den kärlek, all den kraft den kan få. Och här går han och
nöter gatans ofruktbara stenar! Hem borde han, hem till jorden, vad
söker han här?

Men så minns han allt som det är. Och ett leende drar över munnen,
bittert och kallt och utan någon ungdom i.

Den åker han kallat sin bär annans bomärke på papperet. Som legodräng
och nådehjon var det han brukade den. Men ändå — hemlös tyckte han sig
då på annans gård, men nu först vet han, vad hemlöshet vill säga. Det
är att vara uppryckt med rötterna som han.

Tankspridd står han där alltjämt i solen och stryker med händerna över
rocken. Det är något, som trycker och klämmer honom över bröstet,
så att han knappt kan andas. Är det rocken hans, som är för tung
och tjock? Hans gamla bonderock är det av grovt, blått tövmanglat
kläde, sträv och ojämn till tjockleken. Den enda lön han fick, en
omgång kläder för vart år. Detta är helgdagskläderna, fast han bär
dem till söckendags numera. På mor Britas vävstol har tyget vävts den
sista vintern han var där. Kanske smög hon en och annan svart tråd i
ränningen, stormoran själv. Men så fanns det väl där en annan, som såg
till att inslaget blev varmt och starkt. Därför skall han bära den
rocken så länge den håller, fast den inte är skuren på stadsvis. Och
då får han nog inte så snart bruk för köpetyg. Hjärtat under rocken,
det håller nog att slita på det ock, fast det känns så svagt och
beklämt just nu.

Nu vet han vad det är, som trycker över bröstet, det är inte rocken
utan väskan. Åter måste han le, litet ljusare nu. Går han inte
här, långa, starka karlen, med en liten bokväska över axeln, en
sådan som skolbarnen bruka! Bar han inte den, skulle man ta honom
för en ungbonde på väg till marknadslogiet. Nu är han skolepilten
Långe-Mats på hemväg från skolan. Där trängs han nu var dag med
småpojkarna om lärdomen. Alldeles ensam om den saken är han väl inte.
I storskolan bland gymnasisterna sitter det till och med skolepiltar
med skägg, men dit in har Mats inte vågat sig än. Så långt sträcka
sig varken pengarna eller kunskaperna, han får vackert hålla sig till
fattigskolan än så länge. Om han nu någonsin kommer sig längre på den
vägen.

Åter griper honom den där plötsliga känslan av att vara på fel väg, av
att gå bort från något i stället för dit han skulle. Häftigt drar han
bokväskan över huvudet och slingrar sig ut ur de trånga remmarna — de
äro inte skurna för skuldror som hans. Därför blir bokpacken honom en
så tung börda och remmarna lägga sig som tunga kedjor över bröstet.
Så, nu kan han andas igen, djupa andetag.

Då först får han den riktigt i sig, förvårsluften. Skarp och frän
sticker den honom i näsan, den är läskande som isvatten för en
törstande. Tänk, hela vintern har han suttit instängd i den unkna,
oeldade skolsalen, där barnens andedräkt och utdunstningar få bilda
värmen mellan tillspikade fönster. Det är som om han glömt all den
salighet det kan ligga i ett enda friskt andetag. Men så kommer den
inte härifrån heller den vindfläkt, som nu drar över staden. Nu vet
han, varifrån den kommer. Från de fria markerna kommer den, från
vittras marker. Långt bort ifrån, från vintermyren.

Nu vaknar hon, vittra, nere i myren. Hela vintern har hon sovit
tungt och utan drömmar på sin bädd av dyört och villhavra djupt
under famnstjock is. Men så vaknar hon i dag av att det är takdropp
i bädden. Solen står på rutan hennes, isblommorna tina till vatten.
Först ville hon släcka den om hon kunde, solen, den enda som kan se
ner i svarthålet hennes utan att få svindel och sugas ner i det. För
alla de gånger hon trott sig ha haft den i sitt våld, där den legat
och rullat så blank över myren. Men alltid har den nästa morgon stått
där den skulle igen över åsen och hånlett åt henne, medan solskenet
ringlat som en orm av eld över vattnet. Den dag hon kan riva den
eldormen ner till sig, skall hon väl få sova i fred.

Men så sticker solen till så hett över blankisen, att en liten gnista
värme letar sig ända ner till vittra. Och plötsligt minns hon, vad vår
och sommar är. Det är ljumt vatten mellan tuvorna till att gunga på,
det är bergkusens trollspel borti dunklet, det är sällsamma dofter av
liv och djurens älskog bland snåren. Vid det minnet blir hon vild,
skakar fjolårsstråna ur håret och vill ut. För att smyga sig upp i
strandstarren och locka ungt människoblod.

Med klostarka händer klöser och river hon i isen, tills hon bänt sig
ett hål att andas igenom. Men då hugger henne solen så gnistrande
skarpt i ögat, att hon bländad ryggar tillbaka och dödstungt sjunker
ned på sin bädd. Till nästa dag och nästa tvekamp med solen. Den dag
kommer, då vittra rår. Då ligger myren där åter svart och blank som
förr, ett bottenlöst hål inom strandskoningens späda grönska, täckt
blott av blommande tuvor utan fäste. Miltals sänder den då sin eggande
doft ut över bygden.

Vintermyrens vilda vår, det är en vår att vakna till. Den vittra en
gång på allvar lockat med huvuvillsblomster[1] och myrpors[2], den som
en gång druckit henne till i vintermyrens solbrygd, den hittar aldrig
hem mer, satt han så bänkad under hustak vintern lång bland idel
hemfolk. Främling är han bland dem ändå och vill till henne tillbaka.

[1] Pors.

[2] Rosling.

Främmande är han, Mats, bland folket vid den trånga stadsgatan. I det
vilda och tysta därute var han hemma. Där kom hon honom till mötes i
vaka och dröm, hon som aldrig blev hans.

Med en tung suck sliter han sig loss ur minnena och driver håglöst
vidare. Kommer den nu över honom på dagen också, vittras lockelse?
Vintern lång har hon lockat och dragit honom i nattens drömmar, hon,
Anna-Greta. Men så levande nära som i dag har hon aldrig varit honom,
alltsedan den dag han flydde från henne. Var han då inte tillräckligt
långt borta från henne än? Vad skulle han då stanna här för?

I detsamma stryker han förbi Grubbens gränd ner emot torget. Nog
borde det väl varit självaste huvudgatan i stan som haft namn efter
honom, Stor-Grubben. Men när det nu föll sig så illa, att det var
Finngränden, som pekade neråt torget rakt på hans hus, så fick den
man och man emellan det namnet. Var Bastugatan trång och mörk, så var
gränden ändå trängre och mörkare, en riktig kattgränd var det. Men
ändå hade den något särskilt med sig. Ty liksom genom en långkikare
gav den en skarp och sammanträngd bild av finstaden därnere vid torget.

Där låg det, själva torget, så öppet, så skinande ljust och rent mitt
i vårvintersolen och alla fönster i husen runt omkring gnistrade som
till fest. Det var rakt som att glänta in i självaste himmelriket
från mörkret, där han stod. Och där mitt för honom, just där låg det,
Grubbens hus, det största och vackraste av dem alla. Skärt och vitt i
färgen som den läckraste linbärskräm med grädde. Det var annat det än
husen vid Bastugatan, där de trängdes med varann, så trätgiriga och
gråa som en flock rotehjon med fattiglukt i klädtrasorna, pressade på
knä av sitt armod. Hur var det han sagt i en predikan en gång om den
gatan, storpredikanten, som råkade till att ha en fiende boende där?
»Liksom det i storstäderna», hade han sagt, »finns vissa kvarter, där
det bor bara rackare och pack, så bor i den här staden allt slödder
som finns vid Bastugatan.»

Där bodde han nu Mats, bland »rackare och pack» vid fattiggatans
yttersta ände, gömd i ett av de små mörka kyffena, lika tätt tryckt
intill gatan som fordom till jorden. Men däruppe i glans och
härlighet, i sol och rikedom bodde han, som en gång satt stocklåset
för far hans dörr och stängt honom själv ute från hem och bygd. Honom
var det han var kommen hit för att söka. Och sanningen om honom och
all annan orättfärdighet var det han velat leta sig till i böckerna.
Kanske stod det där ändå till slut, sanningsordet över alla, om han
letade riktigt bra.

Litet varligare får han väl handskas med dem, böckerna sina, om de
så inte strax säga allt, vad han vill. Försiktigt sticker han den
hopkramade bokväskan under armen, ryggen rätar sig igen och blicken
får fasthet och glans. Med raska steg styr han beslutsamt vidare mot
sitt logi.

— — Men tankarna vilja inte riktigt följa honom i takten, de gå
alltjämt sina egna vägar i dag. Åter söka de sig ut till gamla stigar,
till en ändå armare och mera övergiven mark än vintermyrens. Ty
fattigare än vildbygden själv är den jord, som legat under plogen men
övergivits. Till Lill-Jonas fattiga, igengrodda åkrar söka sig hans
tankar, där de ligga bortglömda vid sidan av allfarvägen, överväxta
av lyng och tistel, och till skogslyckans ännu ej ärrade sår uppe i
storskogens granpäls.

— Det är underligt, tänker Mats, där är det ändå jag alltid hamnar
till slut, när jag letar mig ett hem för minnet.

Hur kunde han kalla något annat för hem? Hem var ju blott det ställe i
världen, där mor så undergivet rett det knappa oårsbrödet, som liknade
vete men smakade bark, och där hon kokt den sista halmmjölsvällingen
på en blanna, som var drygare på vatten än på mjölk. Hem, det var
det ställe, där man lade sig med frid vid sånglådans svaga toner
inifrån kammarn och där far sagt det trygga och enfaldiga ordet mitt
i halvsvälten: »Den sin åker brukar, han skall få bröd nog». Men han
hade också ett världsligt ord, far, som han själv satt ihop ute på
åker och äng.

— Ser du, Lill-Mats, sade han, lien, som bit på penningskallran,[3]
han bit int på heran.[4] Heran ä ett lite gräs bland storblommen, men
seg för slåttarn.

Seg som stålgräset[4] hade far hans varit. Men när han kom där,
gamslåttarn, med sin lie av demant, fick han honom i alla fall in i
stacken. Så skördades de till slut, människorna, hur tappert de stått
sig i slagregn och storm. Och av det hem, de byggt med svett och möda,
blev en övergiven koja utan härd.

[3] Thlaspi arvense.

[4] (Nordens stricta.)

— — Mats väcktes plötsligt till verkligheten av att något hårt och
kallt slog honom i pannan, så att han såg solen dansa vilt som i
Ajalons dal. Något vått sipprade honom utför kinden. Blod, nej, snö
— hå, nu visste han, det var pojkarna, kamraterna hans, som åter
voro ute efter honom. Några smålymlar, som han klått upp för att de
slagit lillminsten i skolan. Sen kunde de visst aldrig förlika sig
med honom, långskanken där, som så oväntat hamnat bland dem. Att ha
en sådan där stor och fullväxt karl mitt ibland sig, under magisterns
färla, det var ju som att ha en förrädare inom sina egna led. En, som
kunde skvallra om alla de hyss de hade för sig, en som själv kunde
de storas, de mäktigas och orättvisas grymma språk. Inte för att han
någonsin förrått dem än, men den dag kunde ju komma när som helst, när
det föll honom in. Ögon hade han ju också till att skrämma småsparvar
från vettet med. Och så gåvo de sig på Mats, när de tordes. Ensamma
och mitt på ljusa dagen vågade de ej, men så här i skumrasket, i flock
och ur grändernas bakhåll gick det för sig.

Lugnt vände Mats sig om. Riktigt — där döko ett par små figurer
hastigt in i gränden framför honom, sedan de förvissat sig om att
isbollen nått sitt mål. När han kom fram dit, voro de redan försvunna,
men efter dem ekade det öknamn Mats fått på sig från den första dagen
i skolan.

— Bonnhyvel, bonnhyvel! skreko de, så att struparna ville sprängas.

Och ännu sedan de längesedan med bultande hjärtan nått hemgårdens
trygghet, rullade ett svagt och ihållande eko efter dem längs gator
och gränder: Bonnhyvel! Bo-onn-hy-vel!

Åter kom Mats till att le, litet vemodigt, medan han hastigt torkade
kinden med rockärmen. De hade ju rätt, lymlarna, bonde var och förblev
han. Vedernamnet kunde han väl alltid piska ur dem, om han ville, men
främlingskänslan kunde han varken klå ur dem eller sig själv med det.
Sämre namn kunde man ju också bära.

Men nu var han framme vid sitt logi.

— — — —

Längst borta i gatans sista ruckel ner emot fiskarhamnen hade han
för en billig penning logerat in sig hos borgarfiskaren Öberg. Öberg
var en gammal Holmöfiskare, som fiskat storfiske i ungdomen. Men
trots giktringarna i öronen drogs han med gikten nu på gammeldagarna
och hade fått lägga upp med havsfisket. Nu satt han förankrad här i
staden, där han ärvt en liten kåk, och fiskade litet till husbehovs
och vid gott lynne även till avsalu. Hans blåa blick såg långt
ännu, den såg strax till bottnen av Mats redliga väsen. Därför hade
ynglingen fått egen nyckel till Öbergs port, där han förvarade alla
sina fiskegrejor. För övrigt fick han sköta sig själv — Öberg var
gampojk och älskade ingen överdriven mänsklig umgängelse med alla de
många onödiga spörsmål och ordaträtor, som alltid följde den, som var
alltför folkesam, liksom måsarna följa ett strömmingstim.

Någon gång kunde Mats följa honom och vittja kvällsryssjorna eller dra
en not, alltid fick han några fiskstjärtar till omväxling i torrfödan.
Och Öbergs fulla gillande fick han den dag han offrade en blank
mässingsknapp till skrömta för fiskelycka. Men annars höllos de helst
var för sig. Så bodde där två ensittare i Öbergens lilla gård, som
sällan sade ordet till varann men annars samsades gott.

Vresig och knarrande som Öberg själv, när gikten satte åt, öppnade sig
porten och Mats måste stanna för att vänja sig vid mörkret därinne.
Annars var det fara värt att han drog ner något av alla fiskedonen
där och sådant slarv tålde inte värden hans. Överallt hängde och låg
det fiskgrejor. Stornät hade väl inte Öberg mer, men alltid hängde
någon ena eller not på tork över takstängerna. Därbredvid lågo stora
fiskkarsar i en hög, medan fiskslag och laxklubbor för dödande av
fisken stodo uppställda i alla hörn.

Mitt i portmörkret höll Mats på att snava över något, det var en
skrestång, som ramlat ner från sin plats. Den hade fiskarn använt till
att dra sig fram med på blåisen, när han drog isnot.

Tur, att det inte var väckaren, jag snavade över, tänkte Mats.
Väckaren, sälspjutet, var Öbergs stolthet, den minde om den glada
ungdomstid, då han drog vit skjorta över rocken för att smyga sig över
sälmorsorna ute i Kvarken och ge dem dödshugget. Men väckaren hade
Öberg hängt upp inne i kökskammaren för att med det var dag dra ut på
säljakt i fantasien. Numera nöjde han sig med att hålla stadsfruarna
med saltlax till vintersovel och med lake och vårgäddor, när det
fisket bar till.

Marken var alltid våt av fiskfjäll och blod där inne i porten och en
frän lukt av surfisk och läder slog Mats i ansiktet, när han trängde
sig fram genom den smala passagen mitti gången. Så bar det av över
en liten gård med nötta kullerstenar och in i gårdshuset. Där borta
i uthuskammaren hade han sitt logi. Lågt till tak, men annars tätt
och varmt nog. Och blev det honom för ensligt där, kunde han i föjset
intill höra bjällran gå på Öbergs ko.

I detta lilla rum, så lågt, att han kunde nå de mörka taktiljorna med
handen, var det han tillbragt vintern i ensam och tung vinterdvala
likt staden själv vid den frusna älven. Hit var det han sökt sig
undan minnena med sina böcker. Överallt i rummet lågo de slängda, på
det gråa, nakna bordet, över träbänkarna och den lave han kallade
säng, nötta av grundlig läsning. Flitigare hade han läst i dem än i
läxböckerna sina. De passade honom väl också bättre. Otåligt kastade
han bokväskan med skolböckerna ifrån sig mitt i bokhögen på bordet.
Gatungarnas öknamn ekade honom ännu förunderligt i öronen. Fast rätt
hade de — tungt och gnisslande som en hyvel i surt trä fick han arbeta
sig igenom det de redan kunde.

Nog satte han upp en förvånad min, magistern, den dagen han kom till
skolan för att anmäla sig, lång och tafatt i sina grova bondekläder.
Var det likt något det, att ta till lärdomen på en så lång och sen
väg, när man redan hunnit bortåt de tjugu? Det var ju ingen storkarl,
som upptäckt, att han hade gåvorna till att bli präst och som bestod
pengarna till det — — sånt hade ju hänt förr. Men den här kom ju bara
med sin egen lilla fattiga sparslant i näven, och till präst tycktes
han inte håga sig att bli. Och en bondpojke, som inte tänkte läsa sig
till prästen på studeringen sin, hade magistern ännu aldrig träffat.

— Nånå, sade han till slut tveksamt, villig är du kanske, min son,
men tänk också på att den åker du nu går till att bruka, den är både
större och stenigare, än den du plöjt och sått förut.

Men så kom han till att se Mats litet djupare in i vitögat och då fick
han sig en blick tillbaka, som var så skarp och inträngande, att han
kom på andra tankar. Ja, den var rent av vass som en hårkniv, den
blicken. Nu först kom han sig till att fråga efter pojkens farsnamn
och födelseort. Jovars, nog kände han till Lill-Jonas från Tavle, jaså
Mats var av tocken storläsarsläkt. Visst hade han hört av prästen om
Jonas Jonsson i Tavle och väckelsen där, som kunnat bli till stor
välsignelse, men som genom en Herrans outrannsakliga prövning vände
sig till en så svår hemsökelse och tuktan. Skulle han inte passa
till präst om någon med en sådan far och med sådana ögon till att
sätta i samvetet på folk? Och sina stycken kunde han ju, som om han
läst sig fram i går, gudsordet formligen rann ur honom vare sig det
var fråga om nyböckren eller gammelböckren. Och i förståndssakerna
hade han verkligen ett förstånd att bruka. Den bästa i sin läsrote
vid husförhören hade han nog varit, trodde magistern. Men ändå var
det något i ynglingens korta, knappa svar och i ögondjupet hans, som
kom läraren att tvivla på det där prästakallet. Den, som skall kalla
människor till tron, den får själv ha en levande tro. Och det var
visst där det fallerade. Så hörde han honom i stället i andra ämnen
och då visade det sig, att Mats på egen hand inhämtat mycket mer än
grunderna, fast hans kunskaper behövde ordnas och sovras. Så mycket
trodde sig magistern dock förstå, att här kunde finnas något att ta
vara på.

— Du svarar väl, min son, sade han med faderlig belåtenhet. Och ett
redeligt svar är såsom ett ljuvt kyssande. Men du får ta om allting
från början ändå för att få in det på sin rätta plats.

Och så satte han honom då till att börja med att skriva med
småpojkarna i sandbänken för att pröva hans handstil. Men redan
den andra dagen såg han, att Mats var säker som en klockare i både
latinska och gammalsvenska stilen. Då tog han i sin rådvillhet och
flyttade honom utan vidare överst upp i högsta klassen. Och där fick
Mats klara sig bäst han kunde på sina ojämna förkunskaper. Ofta
svarade han både rätt och väl, men lika ofta gapade där plötsligt
en stor lucka i hans vetande som en varggrop under fjolårslöv. Då
blev han stående där i bänken stammande och tuggande på orden, medan
tisslet och fnittret bakom honom växte. Nog visste han, vad de gläfste
över honom då, grändungarna, kvicka och elaka som smålemlar.

— Bonnhyvel! viskade de tyst och väsande, så att magistern inte skulle
höra det.

Ändå miste han inte intresset för skolämnena i första taget. Särskilt
glad var han att äntligen få litet ledning i fråga om räkningen.
Han tyckte om siffrorna, det var något rejält och stadigt att hålla
sig till, det resultat de gåvo, måste bli säkert och orubbligt. Det
var inte med dem som med orden, som gingo att vända och böja till
tusen olika betydelser. Vad den ene menade med ett ord, menade inte
den andre. Men ställde man några siffror i rad och lade ihop dem
rätt, så kunde ju inte summan bli mer än en. Den siffran, som mest
lockade honom var nollan, det lilla runda, kalla nystanet, som så
flink trillade efter de andra. Det var en bärare det, som hette duga.
Hundralappar och tusenlappar kunde den tjuvmjölka åt den, som visste
att rulla den åt rätt håll, det förstod han. Tusenmila vägar kunde
den hinna på en dag till folk, som man varken sett eller känt. Det
var annat det än mor Britas bära, som bara kunde rinna genom sju
kyrksocknar, eller det stackars vanmäktiga trollnystan han velat rulla
sig av sina egna armodstrasor.

Men sifferbäran var inte så lätt att fånga den heller, hal och
oåtkomlig rullade den fram mellan raderna på sin tomma och omättliga
buk och rann undan, när man minst trodde det. Så länge han höll
sig till de fyra enkla räknesätten, höll han ännu fast den mellan
fingrarna. Men när han krånglat sig fram till bråk och decimaler, blev
det värre. Då såg han, att inte ens siffrorna ville föra rent språk.
Det fanns decimaler, som läto klyva och dela sig i det oändliga. Och
när magistern, stolt över hans fallenhet och intresse, på lediga
stunder lärde honom ekvationer, såg han, att det kunde komma in något
obekant i talet, som förändrade hela problemet.

Inte ens där fanns då det, som var öppet och visst, det som aldrig
lät sig rubbas, det, som var blott vad det syntes vara och intet mer.
Inte ens de kalla siffrorna gåvo honom den trygghet han sökte. Också i
dem fanns det något av bevingad längtan, av fråga och undran. Men han
ville finna sig en fast punkt i denna världen, Mats, en som aldrig lät
sig rubbas. Han önskade, att han här som annars hållit sig till det
enklaste och mest påtagliga, till det, som rörde sig om mått, mål och
vikt. Hur kavata och säkra på sig själva, hur nöjda med sitt tycktes
inte de människor vara, som höllo sig blott till den kunskapen. Men nu
hade han upptäckt det obekanta även här och nu måste han vidare.

Med ny och hungrig iver kastade han sig över de böcker han hade hemma.
Av alla sorter och åskådningar voro de och av många olika författare,
valda på måfå som allt hans fattiga vetande hittills. Många, och dyra
pengar hade de kostat honom, många och dyrbara timmar. För första
gången i sitt liv hade han varit en ödslare, för första gången hade
han glömt att fråga efter priset och varans värde. Han, som hittills
tagit varje dag som en tung och mödosam plikt och varje styver som
ett pund att förvalta, hade kastat bort mer än halva arvet sitt på
bokpackarna här och ett helt år på att få dem i sig. Men först i dag
kom han sig till att fråga, vad han vunnit på det köpet.

Tankfullt lät han handen glida över den närmaste bokhögen. Med vilken
glödande iver hade han inte öppnat varje ny bok, viss om att just
i den skulle han finna det nya, det överväldigande, det allting
bevisande svaret. Men när han under långa och mödosamma nätter
pinat sig igenom den, tjockboken där, med dess främmande och tunga
ordvändningar, av vilka han bara begrep hälften ibland, satt han där
lika kall och tom som förut i sitt inre.

Och dock var det sant, vad han sagt, magistern, att han tillhörde
en släkt av storläsare, Mats. Mycket av sin livsvisdom hade fäderna
hämtat sig ur tjocka böcker, bundna i kalvskinn och trä. Vid
späntestickornas fladdrande skimmer hade de mödosamt stavat sig igenom
dem, rad för rad, med det grova pekfingret till stöd och ledning och
vart ord hade slagit rot i djupmyllan i deras själ. Där grodde det
sedan i tysthet och växte upp till något levande, som satte nyttig
frukt. Eller också blev det till ett ogräs, som de själva med hård
och erfaren hand ryckte upp ur själsåkern, innan det spred frö ifrån
sig. De valde och ratade i gudsordet, sådant det utlades av den tidens
profeter, som om de valt bland gott och mindre gott slags utsädeskorn.
På pricken visste de, vad Tolleson och vad Rosenius sade om samma
andeliga hjärtefrågor och när de voro vrånga, visste de ock att
gendriva dem med bibelns egna märgfyllda ord. Lill-Jonas själv hade
bränt Waldenströmen på båle, sedan han läst igenom förstskrifterna
hans. »Nöjböckren» ville han inte veta av. Men för var ny bok hade
det stått som en säker uppenbarelse för honom, att den fadren Luther
skulle ha kvar sin gamla hedersplats på hängehyllan vid sidan av
Edéns »Brinnande böneoffer» och Ruthströms sånger. Ja, den Luther,
för varje livets skifte hade han haft ett nytt kärnord att komma med
till dem alla, något, som förklarade och lade ut allt på det rätta
sättet. Men var det ändå något, som var tvivelsamt och besynnerligt i
den förvirrade världsordningen, så kunde de alltid med honom runka på
huvudet och sucka:

»Det går världene såsom enom drucken Bonda. När man på ena sidan
hjälper honom på hästen, så faller han på den andra neder igen.»

Den liknelsen skulle de nog brukat om Mats och hans läsning också, om
de sett den. Han fann den själv träffande nog. Raglade han inte kring
från den ena boken till den andra som en full bonde på marknadstorget.
Och fann han sig en till att rida på, kunde han inte hålla sig kvar i
sadeln. Det han funnit så oomkullrunkeligt sant i den ena boken, det
blev strax till prat och lögn i den andra. Det var visst det, som
kallades filosofi, ett nytt och konstigt ord på sanningen. Krångligt
var det inte bara till namnet utan också till gagnet, det hade sina
profeter och sina irrandar, sina gammaltroende och sina vederdöpare
det med. Men det hettes ju, att den läran mer än andra skulle handla
om människorna själva och hur man fick dem i sin hand. För att lära
sig den konsten hade han bränt talgljus halva den mörka dagen och
natten vintern igenom som en riktig herrekarl. Han hade mödosamt och
samvetsgrant stavat sig fram med fingret efter raderna precis som de
gamle. Men vad fäderna funnit vid späntestickans matta fladdersken,
ett säkert ord, som höll livet ut, det hade han inte funnit än. Och
det knepet, hur man rådde på en ond människa, det hade han inte heller
lärt sig. Det lärde man kanske inte i böcker.

Han hade fått det liksom särskilt klart för sig i dag, då han stod
där i gränden och kikade neråt mot Grubbens solbelysta fönster.
Måtro, han där, han hade nog inte spillt tiden vid böckerna, han. Om
inte vid sina kassaböcker, där han hade dem fast, bönderna sina, som
villebrådet i rävtanerna. Men det fanns kanske andra, som förde böcker
ock. Fars Gud, han hade honom väl i storboken sin, måtro. Och när den
boken skulle till att granskas, då stod nog Grubben skuldförd för mer
än han trott.

Om det nu var någon sanning ändå i det, som stod i gammelboken med
stålspännena, som låg så glömd och föraktad däruppe på takhyllan och
aldrig mer blev läst. Men fast det var över året, sedan han öppnat
den, så mindes han ändå, att det stod något i den om Grubben och hans
gelikar och hur det kunde gå dem på ändalykten. »Det gods han slukat,
fick han utspy, Gud fördrev det utur hans buk», stod det där. Bra
gärna hade han bara velat veta, hur det skulle gå till också, helst
hade han själv hjälpt till litet med den doktoreringen. Men det var
det felet med den boken, tyckte han, att den gav så många goda råd,
men aldrig sade något om medlen, att den lovade så mycket, men aldrig
visade rätta vägen dit utan lät människorna själva irra sig fram i
blindo, till tomma intet, till svält och vanvettsdöd. Därför fick den
boken ligga, där den låg, och han höll sig till andra. Nå, de hade ju
inte gjort honom stort klokare de heller.

Ett och annat beskt och lärorikt ord kunde han däremot fortfarande
leta sig till ur fars gamla andaktsböcker, som lågo vid sidan om
storbibeln däruppe. Dem tog han till ibland, då han blev trött i
huvudet av sina egna böcker, som talade så högröstat och höglärt om
det som var både smått och lågt, och så mycket om det, som var så
litet. Då var det en vila att lyssna till de gamla Luthergubbarnas
kärva språk om stora och eviga ting. Där låg en av dem vårdslöst
slängd in ibland böckerna på bordet, den såg så grå och nött ut bland
alla de nya, präktiga skinnbanden. Lättjefullt sträckte han ut armen
och drog den till sig. Det var »Kristi Svanesång eller hans sju ord
på korset», en bok, som far ofta tagit sig ett styrkande ord ur. Nu
föll boken av sig själv upp på ett ofta läst ställe. Det var en liten
sedelärande anekdot, som Mats ofta hört, och nu läste han den på nytt.

»Plinius skriver om en mask, Schneuman kallad» — stod det där — »att
när han vill strida med den förgiftige Crocodilen, vilken honom
uppfräta vill, så skall samma masken vältra sig i orenlighet och
springa Crocodilen i halsen in och krypa sedan i hans buk. Som nu
Draken intet annat menar än att han med hull och hår är uppsvulgen,
fräter sig den lille masken igenom hans inälvor, dräper därigenom den
stora Crocodilen och kommer levande utur hans buk igen.»

Nog kunde man säga, att de orden voro »starka som de sju klangårens
basuner», som det stod i företalet till boken.

Var det så man skulle besegra honom ock, den onda människan? Göra
sig liten och osynlig för att flyga honom i halsen och fräta sig som
en mask genom hans inälvor? Utifrån gick det visst inte att nå den,
som var gömd i ett sådant pansar av orättfärdighet. Nej, in i själva
drakens buk, den som slukat allt det orättmätiga godset fick man visst
ge sig, hur det nu skulle gå till. Nog var han en liten och usel
jordemask, men inpå Grubben smög man sig inte så lätt osedd.

Nå, en dag skulle de väl mötas till nappatag ändå, stordraken där och
han. Men satt han som nu och bara rotade i böckerna sina, blev det väl
aldrig till något. Han fick se till att bli kvitt vintertungan nu och
få något tillbaks på det han lagt ut. I morgon dag skulle han gå till
magistern och be om ett råd. Det var på hög tid, han hade knappt kvar
bottenfyllan av sparpengarna sina, Stor-Anders arv, med vilket han
både skulle köpa igen farsgården sin och erövra hela socknen, hade han
tänkt sig en gång! Vad man hade litet begrepp om pengars räckvärde i
barndomsdagarna! Man trodde, att de skulle räcka till allt. Knappt
till en munfull kunskaper hade de räckt en gång! Just lagom till att
bota honom för övertron på böckerna och deras makt. Ackurat som far
sin hade han varit, måste ha något över sig att lita till. Men nu var
han då kvitt den skrocktron. Till sig själv fick han lita nu som förr.

Kunde han bara lika lätt bli kvitt allt annat, som band sinnet! Det
behövdes ju bara en fläkt utifrån hemvidderna för att det skulle komma
över honom som en ångest igen, lika bittert och starkt som förr. Men
han ville inte tillbaka ner i träcken igen. Han hade ju stritt så
tappert han förmått mot ungdomssorgen. Han hade ju trott sig alldeles
färdig med den, när Anna-Greta gick i brudstol med gamkallen sin och
han slängde fästegåvan ner till vittra. Men nu i vintermörkret hade
den fått ett slags välde över honom på nytt. Om dagen höll han den
väl ifrån sig med böckerna. Men om natten, då talgljuset brunnit
ner i trästaken, och han dödstrött kastade sig på laven till några
timmars sömn, kom den över honom som en mara i drömmen. Då var han hos
henne, Anna-Greta, då var han hos vittra. Långt ner i vintermyrens
svarta natt, tyngre än allt annat mörker. Dit, därifrån det lockade så
kuttrande och ömt som från ett fjärran tjädervin. Där visste han, att
hon väntade, ungdomsvännen hans, där hade hon bäddat till brudebädd.
Där i skrömtmörkret kunde de ännu äga varann, där stod varken gudsord
eller löfte emellan. En mugg hembrygd bjöd hon honom till välkomst,
surt och friskt som kärnmjölk smakade det, men rusande och starkt som
bröllopsvin.

Men när han skulle famnta henne, då kände han, att det var vittra
själv han fått i armarna. Hal och kall var hon och hennes andedräkt
stank som en surpöl. Men stark var hon. När han ville från henne,
slingrade hon sig som en vattenorm kring honom och drog honom ändå
djupare ner till sig. Då tog han till att kämpa med henne för att
göra sig fri. Äntligen var han uppe i vattenbrynet igen, äntligen
såg han nattmånen glänsa mot sig som ett dunkelgrönt skimmer i det
svarta. Då släppte vittra av sig själv taget om hans hals och stack
honom med något. Vasst som en syl var det och hugget gick åt hjärtat.
Anna-Gretas linfäste var det, som gav honom dödssåret. Förlamad sjönk
han åter till bottnen.

Men som han sjönk hörde han mor sin ropa trefaldighetens namn från
stranden. Hon satt i ett träd, förvandlad till nattfågel, men i
stället för att sjunga, mässade hon som prästen i kyrkan: »Förstör all
djävuls funder. Fräls oss från ondo. Amen.» Då kom han äntligen upp,
fick luft och fast mark under sig igen. Och i samma stund var hans
banesår läkt. Men i djupet bakom sig hörde han vittra skratta sitt
falska dubbelskratt — hon visste, att han kom igen.

Vad hjälper det att fly till nästgårds bara för den, som är
vittertagen? Den vittra bundit vid sig med en mugg kärnmjölk måste
till henne var natt, vare sig han vill det eller inte. Var det därför
han alltjämt gick så ensam och borta från människorna, var det därför
han inte smakat Jesu lekamen och blod sedan första nattvardsgången?
Nog mindes han barnsagorna vid spiselelden i Anders-Ersagårdens
vinterkök. Hur var det hon sagt, mor Maglena? Om den vittertagne, som
blev till en svart hund inför nådemedlen.

Vid dagsljus skrattade han åt sådana amsagor. Men som han satt där
i bädden, tvärväckt ur nattmaran, då skrattade han inte. Då mindes
han hur de berättat, de gamle, om karlar, som kommit i vittras våld
och till ett slags gifte med henne. Mitt i natten kunde hon så kalla
på karn sin, och då måste han upp och ut till henne som han gick och
stod. Men fast han kanske gick ut så mitt i smällkalla vintern i bara
skjortan och inte kom hem på flera timmar, var han inte det minsta
frusen eller illa åtgången, när han kom tillbaka. Vittra hade varmt i
bergstugan sin, hon, och inte var hon heller så ofasonlig att se på,
fast hon var lös i köttet. Hon kunde ha både en matbit och ett gott
ord åt karn sin.

Men den, som vigt sig vid sjövittra, han hade det varken varmt eller
gott nere i svarthålet hos henne. Hans blod och märg sög hon med
giftiga kyssar. Tänk, om hon kom nu, som han satt här vaken, och
skulle ha honom med sig medsamma. Var det för att hon visste, att han
i djupet av sitt hjärta alltjämt hyste en het och syndig åtrå efter
Anna-Greta, en annans hustru, som hon fick makt till att locka?

Nej, sådant var inte till att skratta åt, då man satt där ensam, medan
nattskuggorna dansade kring ljuset som jättelika nattfjärilar.

Då blev man till en liten mörkrädd pojke igen, som måste söka skydd
som förr under aftonbönen, mot skräck och övermäktiga frestelser.

    »I frid jag all den långa natt
    ligger till morgon klara.
    Gud själv över mig håller vakt,
    ty är jag utan fara»

läste han då stammande och skamset, Lill-Jonas Mats, han som trodde
sig ha kommit bort från far sins övertro på det goda.

Då var det som om mors arbetsnötta hand strukit honom över håret, som
om fars sträva näve gett honom en tryckning till vila och godnatt och
sömnen kom över honom, djup och lugn, innan han ens hunnit lägga sig
till rätta på kudden.

— — Men aldrig förr under året hade lockelsen kommit över honom på
dagen som något ljuvt och ljust och levande verkligt. Som han gick
där i dag i vårsolen hade det plötsligt kommit över honom som en
uppenbarelse, att hon fanns ju honom alltjämt så nära, Anna-Greta, så
lockande och kroppsligt påtaglig som förr. Några mil efter landsvägen,
vad betydde de? Dem vandrade man fort nog under en natt, en ljus och
doftande sommarnatt. Nog kunde han haft lust att fråga henne, hur hon
hade det med gamlingen sin. Inte nekade hon väl att släppa in den, som
hon en gång själv ropat in i kammarn?

Det, att han kunnat tänka sådana tankar mitt på ljusa dagen om den,
som var en annans, det slog honom nu som det farligaste av allt. Så
långt hade hon då drivit, det, vittra, under nattspökelserna sina.
Kunde han inte nu stå emot, då gick det på själen för honom.

Men när den kom så där naken och djärv emot honom mitt i solskenet,
frestelsen, då skulle han också veta att möta den som en man.

Ut i dagsljuset måste han och ta ett nappatag med sig själv.

       *       *       *       *       *

Han tog vägen ut efter gatan och bort över Storbron. Den vägen hade
han annars undvikit hela vintern, det var den vägen han kommit in till
staden på. Det var som om han fruktat att möta de gamla minnena mera
livslevande på den vägen. Men nu ville han dit för att möta dem öga
mot öga till en slutlig uppgörelse.

Han gick hastigt och utan att se sig om raka vägen framåt. Först
på den andra sidan, där den branta brobacken stretade upp till
landsvägen, stannade han ett ögonblick och lutade sig tungt mot
broräcket.

Där låg den, staden, som sugit honom till sig, mitt på den flata,
runda slätten nere vid den breda älvmynningen. Vad den tycktes honom
stor och grann, när han första gången kom dit på ungdomshelg! Och nu
tyckte han, att den bara liknade en tömd leksakslåda i en jättes flata
hand. De fem längdgatorna voro fingrarna, dit hade klossarna trillat
ut i rader, skära och röda och så en buktande rad grå — det var
Bastugatans armodsrad. Men kyrkan, den hade ramlat ända ut på kullen
under jättens tumme, där stod den bräcklig och vit och höll balansen
med sin höga spira. Längst däruppe sköt korset upp som en pilspets av
guld mot himlens blå.

Men jätten, som höll staden i sin hand, det var bygden. Nog förstår
man, hur stor den bjässen var, då bara handflatan hans bredde sig
milsvitt. Det var som en tröst att se det, tyckte Mats. Som barn
hade han alltid trott, att det var staden, som var jätten. De voro
ju alltid så stora på det, stadsherrarna. Men här fanns en, som var
större. Den dag han vaknade och senorna i hans arm knöto sig, då
måste staden darra, där den låg.

Nej, staden var inte något i och för sig, en del av bygden var den
och inte ens dess hjärta. Något hade han ändå lärt sig på detta år
utöver vad böckerna kunde lära och det var att sätta staden och dess
människor på deras rätta plats. Han tyckte inte längre, att det var
som det skulle vara, att de ensamma härskade över bygden.

Tankfullt strövade han vidare. Var det bara ett år sedan han kommit
vandrande till staden på denna väg, en fattig, okunnig bondpojke med
hela sin egendom på ryggen? Då hade han kanske förändrats mer än han
trodde. Och ändå mindes han allting från den natten så väl som om det
varit i går.

Som en tjuv hade han smugit sig från den upplysta bröllopsgården, där
glädjen ännu stod högt i tak. Brura var redan i väg med karn sin, men
det lade ingen hämsko på glädjen. Skrattsalvorna dånade lika högt för
det, och skriket och skrålet tilltog med trakteringen. Långt ut i den
glasklara natten ekade ljudet av fiolernas gnäll och de dansandes
stampningar, åter och åter tog Spel-Johan upp bröllopslåten, den
följde honom halvmilen till vägs, han kom till och med på sig själv
med att trampa i takt med den. Och än i denna dag, då han sökte sig
den tunga vägen tillbaka, skar den honom i öronen lika gällt. Både
hjärta och pulsar ville gå i takt med den olåten.

Bröllopsgäst hade han inte varit, men nog hade han ändå haft ett
ärende till bröllopsgården, fast det varit snart uträttat. Han skulle
bara hämta bärmesen sin, som han haft stående i bodsvalen några
dagar, packad och färdig. Men för att komma dit hade han måst bana
sig väg bland en hop fattiga koxare från byarna ikring, som trängdes
som myror kring socker omkring bröllopsgården i hopp om en sup eller
en klunk ur storstånkan. Som han såg dem stå där och hänga med de
fattigas trötta tålamod, tänkte han: Kanske det blir klent med både
sup och klunkar ur mor Britas stop, men de fingo dock se det inte jag
fick, när Anna-Greta skulle till att dansa ungmökransen av huvudet
sitt. De fingo kanske se henne stå där på tröskeln ett ögonblick och
le under de vita blommorna, innan den älsta i hustruringen ryckte
kransen till sig. Den synen hade varit något att ta med sig.

Men så mindes han, att Anna-Gretas krans, den var ju redan vissnad och
bortslängd. Den hade inte varit vit utan brokig som en midsommarkrans
med nio sorts blom, och den hade en främling fått till att sova på.
Den de klätt henne i till Gam-Eriks heder kunde de gärna ta. Och han
hade ju fått se henne fara förbi vid mannens sida så grann och stolt
i hustruståt. Den synen var nog nyttigare att se för en fattig koxare
som han.

Och så var det med ens som om bärmesen blivit lättare till att bära.
Mycket var det ju inte heller i den, inte ens en minnessak till tack
för trogen tjänst. Han ville själv ha det så. Den tack han hade haft
att få, den efterskänkte han och den tack han haft att säga, den hade
han redan sagt söndagen förut vid kyrkan, sista lysningsdagen, på två
gravar, fars och mors och Stor-Anders.

Och aldrig hade han nu gått den vägen tillbaka igen, om det inte varit
för vittervarslet där. Som han gick här och blev allt mera välkänd
på vägen, kom det plötsligt för honom, att det kunde ha en helt annan
betydelse än han tänkt sig. Tänk, om det var Anna-Greta, som kallade
honom till sig? Var det kanske så, att det var hon själv, hennes själ
och ande, som sökte sig till hans, när kroppen låg bunden av sömnen,
fast han inte fattade det riktigt i drömmens förvirring? Hon hörde
ju egentligen till lappsläktet, till dem, som kunde göra sig styva
och stela och bli borta, var de ville. Fann hon ej frid och ro i
gamlingens armar? Var det till honom, Mats, hon sökte sig då, med det,
som ingen ägt mer än han?

För vart steg han tog framåt vägen blev det honom alltmera tydligt,
att det var så. Det var något hon ville ha sagt till honom i drömmen,
fast det inte nådde fram till honom än. Och med den tanken var det som
om hon själv blivit en annan än den farliga och leda, som lockade med
olovlig lockelse. Till lillstintan med flätorna och det lätta sinnet
blev hon, hon, som sprang och gette korna med honom sommarn lång i
barndomsdagarna, hon, som rös för allt det mörka. Hur hade hon det nu
måtro? Bra gärna skulle han vilja se henne än en gång och höra det.
Inte ett ord hade han hört om den saken, med vilja hade han undvikit
bysfolket. Vem vet förresten, om de skulle säga honom sanningen?

Nej, han borde fråga henne själv. Eller bara se henne ett ögonblick,
ett enda, så skulle han genast veta, om hon hade det som hon skulle.
Sedan blev det lättare att slippa tankarna på henne, trodde han. Var
det inte rent av hans skyldighet mot henne för Stor-Anders skull? Mor
hennes tänkte ju bara på det yttre, på att rädda heder och anseende
i folks ögon. Tänk, om hon hade det svårt, om han inte var snäll mot
henne, mannen! Varför kunde han inte ta sig fram till henne redan i
kväll? Han hade ju redan gått milen utan att märka det. Det började
redan bli skumt, men den väg han nu gick, den fann han i beckmörker.

Han stannade ett ögonblick för att hämta andan och satte sig på
en stor sten. Då mindes han, att här hade han suttit en gång för
längesedan med Anna-Greta, då de båda varit halvvuxna. Det var en
gång, då hon följt honom till ungdomshelg i staden, och på hemvägen
hade de stigit ur här och suttit en stund på stenen, medan han hjälpte
henne att sätta fast marknadsrosen hennes i psalmboken. Det var en
grann ros, den föreställde en blomma av en sort, som aldrig växt på
jordisk mark och en fjäril, stor som en fågel, och under den stod en
vanlig enfaldig marknadsvers.

    »Fjäriln kysste blomman nyss,
    dig jag ger min första kyss»,

stod det som på tusen andra marknadskarameller. Men så läste han upp
versen för Anna-Greta, och hon rodnade och skrattade till, och så
fingo orden mening och innehåll.

För första gången fick han lust att kyssa henne då, fast han inte
tordes.

Så nära honom hon var den gången ändå, så levande och varm! Skulle hon
söka honom i natt också i drömmen? Tänk, om hon lyckades till slut att
göra sig fri då, som fjällfolket kunde, och kom honom till mötes här
på vägen. Skulle han kunna nöja sig då med bara frågor och ord, var
det verkligen det han ville henne? Jo, en fråga, en enda ville han
göra henne, om hon ännu höll av honom. Det var ju inte för sent än.
Känslan band en inte med löften.

Hastigt reste han sig upp för att skynda vidare. Den blå skymningen,
tung som en ordlös längtan, det sakta porlandet djupt nere i
jorden, när tjälen löste sig, var hade han upplevat detta förut?
Valborgslängtan var det, vårfrudagsskymning. Som svekfullt lovade det
som sommaren aldrig höll. Men nu skulle han gå till henne och fordra
uppfyllelsen, ända fram till hennes ensamma gård. Runt knuten skulle
han smyga sig i nattmörkret, på rutan skulle han knacka, när den gamle
somnat. Nog skulle hon väl veta att få honom in på något sätt, där
stod väl en bänk vid fönstret. Och Anna-Greta kände väl som mor sin
till drycker, som gåvo sömn, om mannen hennes hade ont efter den.

Något i den sista tanken blev honom ändå för starkt. Hur kunde han
verkligen komma till att tänka slikt? Jaså, var det dit hon ville ha
honom, vittra, med nattdrömmarna sina! Till att smyga sig till något
i lönndom och skam av det, som aldrig skulle få se solens klara ljus.
Ned i vintermyren ville hon ha honom, ned i den svarta gyttjan av
brånad och lusta, ur vilken en aldrig kan ta sig upp mer. Därför var
det hon dragit honom hit på gamla vägar i vårskymningens farlighet,
därför var det hon så listigt svept sig i barndomsminnenas slöjor. Han
skulle inte se svansen under kjolen, kantänka.

Nej, ingen skulle kunna säga om Lill-Jonas son att han kröp bakom
andras knutar som en horkarl och en självsvörding. Den han inte fick
gå till om dagen, den skulle han också se till att få fred för om
natten. Han fick väl ge sig ändå längre bort från henne, tills den dag
kom, då han kunde se henne som det hon var nu — en annans kyrkvigda
hustru.

Någon utväg skulle han väl finna sig till att komma bort en tid, det
var enda boten. Nu fick han se till att vända hem, innan natten föll.

Men sedan han vänt sig om, stod han en lång stund som fastnaglad i
snösörjan och stirrade blint och tomt framåt den mörknande vägen, som
åter skulle föra honom bort från Anna-Greta. Inte ett steg framåt
förmådde han ta, förrän han mekaniskt läst sig fri med den gamla
psalmens ord:

    O, Herre Gud, till dig alltid
    min ögon jag upplyfter.
    Fräls av den snara jag är uti,
    som mig till döds förpliktar.

Då kom han äntligen i väg. Så blev det han, som rådde på vittra ändå,
fast inte av egen kraft.

Dagen därpå gick han till magister Fällman och bad om ett råd.

Den natten hade han sovit tryggt och utan drömmar. Det var som om han
verkligen mött frestelsen där borti storskogen och äntligen läst i
väg henne med ett av fars kärnord. Man måste väl ta sig igenom sådant
som detta gång efter annan, innan man blev färdig med sig själv. Ut i
mörkret fick man ibland till att slåss med skrömta om kropp och själ.
Men för var gång man vann, vann man också större styrka till att stå
dem emot, när nästa frestelse kom.

För första gången under sin skoltid försov han sig — han vaknade inte
förrän långt fram på dagen, då det redan var för sent att ge sig i
väg till skolan. Men då var han också fullsövd och klar i huvudet som
inte på länge. Först när han visste, att skolan skulle till att sluta
för dagen, gick han dit.

Magistern satt ensam kvar i den tomma skolsalen, när Mats kom in till
honom efter den sista timmens slut. Hans krokiga näsa med de stora
brillorna på hängde djupt ner över en bok, där han skrev sig till
minnes de abc-darier, som anmält sig för skolgång till nästa läsår.
Men tankarna tycktes vara på annat, handen, som skulle skriva, låg
stilla på bordet, och det långa håret hängde ner över ögonen på honom.
Det såg ut som om han satt och sov. Han såg inte upp, förrän Mats med
en hövisk fotskrapning gav sig till känna.

— Se där är du ju, min son, sade han vänligt, jag satt just och tänkte
på dig. Var det något du ville mig?

— Jo, ja tänkt liksom tacka för mej nu å för de I lärt mej, om de nu
kan gäldas me så lite, sade Mats och, rösten skalv litet. Mer kunde
väl också finnas, som vore bra att lära, men när de regnar välling,
har den fattige ingen sked. De börjar på bli skralt me sparkassan min,
ja får fresta på å arbet för bröfödan nu. — I tör fäll int veta om nån
sortes tjänst för mej, som ger lön mesamma?

Det såg nästan ut, som om magistern väntat sig den frågan förut, han
såg glad, rent av lättad ut.

— Sanningen att säga hade jag själv tänkt tala med dig i dag, men
så var du ju borta, sade han. Du börjar på att bli mig en alltför
besvärsam elev, skall du veta, jag får själv ta till läxböckerna för
att ha nånting att säga dig numera. Jag tror nog att jag lärt dig
det mesta jag kan. Därför skall du inte gå här och öda mera tid på
den gamle magistern och hans fattigskola. Men glad är jag ändå, att
du dröjt till i dag med att fråga mig, för nu har jag ett svar att ge
dig, som du aldrig väntat.

Och magister Fällman log, där han satt, ögonen plirade så illmarigt
över ögonglasen.

— Hade du annars tänkt dig något särskilt? frågade han.

Mats dröjde med svaret. Inte kunde han komma fram med sina gamla
enfaldiga barndomsdrömmar till svar på en sådan direkt fråga. Inte
kunde han väl svara, att han gett sig in till staden för att bli
storpatron och bygdens herre.

— Helst ville ja ha nån nytta av bokkunskapen min, sade han tveksamt,
I, som är läsen, vet kanske nån råd för de. Gärna ger ja mej
längre härifrån, om så ska vara. Lusten står nog mest till att bli
handelsman, men till de behövs pengar.

Magistern såg överraskad upp på honom, det såg nästan ut som om han
varit besviken på svaret.

— Jojo, skall man bli sin egen där, så får man nog ha mer än tomväder
i nävarna, sade han långsamt. Nog kunde väl du som mången ann gå
ikring med handelslådan i byarna. Men nog får man vandra många hundra
mil med den, innan man vandrat sig till en säker bärgning. Nog kunde
du få det bättre. Jag trodde förresten, att du kommit på andra tankar
nu under skoltiden.

Här teg magistern ett ögonblick.

— Du frågar inte alls, vad det är för en godbit jag gömmer på åt dig,
sade han hemlighetsfullt. Det föll sig så underligt, att du skulle
komma och fråga mig just då jag fått något särskilt att grunda på.
Leker det dig aldrig i hågen att få gå vidare på läsvägen numera?

Åter dröjde Mats med svaret. Det föll sig så svårt för honom att
berätta för sin gamle lärare om alla de strider han kämpat ut med
böckerna i sin ensamhet och vad han kommit till att tänka om dem och
deras lärdom. Det syntes liksom så otacksamt mot den, som så tålmodigt
hjälpt honom till rätta med dem.

Den gamle magistern läste visst hans tankar.

— Kunskapens rötter äro bittra, men dess frukter äro ljuva, sade han
högtidligt. Det du nu smakat på är bara som torra träet mot det, som
kommer sedan. Nog tycker jag, att du kunde lägga dina pund bättre till
än i en kramlåda. Du kunde bli en storman i anden, och anden är förmer
än köttet, minns det.

Ja, nog tycktes den vara förmer än köttet hos den gode magistern själv
alltid, kläderna hängde honom på benen som på ett par hagastörar och
vad han än kunde stava och lägga ihop för sig, så inte tycktes det
vara detta världsliga. Men på det, som glimmade och glänste bakom
ögonglasen hans, kunde ingen ta miste.

Hur det var kunde hans ord ej undgå att göra intryck på Mats. Den
gamla hungern och törsten efter vetande vaknade på nytt. Han visste ju
så litet om böckerna än, det var inte säkert att det var de rätta han
fått tag i. Kanske fanns det någon gömd mitt i bokhavet som en pärla
av klaraste sanning, sparad just för honom till en förklaring på hans
fattiga liv. Men för att komma fram till den fick man kasta sig dit
ned på nåd och onåd. Nog hade han stundom tänkt sig till något ändå
högre och djärvare än att bli storkarl i sin egen hembygd. Men hur och
på vad sätt, höglärd blev man inte heller med två tomma händer bara.

Magister Fällman klarnade upp, då han såg hans vaknande intresse.

— Jojo, nog skulle det smaka till och med dig att få bli studentherre
med käpp och kanske professor med, sade han smått raljerande. Det vore
nog annat det än att stå och gräva i silltunnan. Tänka sig, att du kan
få bli det en annan aldrig kunde, och det tar du som om det ingenting
vore! — Men nu ser jag, att du är färdig att förgås av iver att få
veta om vägen till all denna härlighet.

Ja, nu stod Mats’ nyfikenhet verkligen på spänn, men magister Fällman
gjorde sig ingen brådska. Som ett barn njöt han i förväg av all den
glädje och överraskning han skulle bereda sin duktiga discipel.
Äntligen tog han bladet från munnen.

— Som du vet finns det vissa friplatser här vid storskolan, sade han.
En av dem bekostas av en rik herre här i staden. Och när den blir
ledig, brukar han vända sig till mig för att fråga mig till råds om
vem han skall ta in av fattigbarnen. I går kväll kom han till mig
igen, och då tyckte jag mig inte ha någon annan att föreslå än dig.

En het våg av glädje och förväntan sköt upp i Mats, skulle det
verkligen kunna vara möjligt? Att han finge gå där i den stora, fina
skolan vid torget, som bara var för patronernas och stadsherrarnas
barn? Där om någonsin borde han väl lära sig hemligheten med alla
dessa storkarlars makt. Kanske kom han rent av in i något av de fina
husen där nere omkring Grubbens och fick se, hur där gick till.

Magisterns nästa ord tycktes mer än bekräfta hans drömmar.

— Ja, du förstår, att du skulle få kost och logi på köpet, sade
han, som om den saken varit den minst viktiga. Vindskammarn över
drängstugan sin skulle den fina herrn lämna dig, och kost skulle du få
vid hans bord med husfolket. Mot att du höll litet rent och snyggt på
gården hans, där bondhästarna alltid lämna marknadspengar efter sig.
Du var ju van vid sådant, tyckte han. Och var det så, att du trängde
om någon hjälp med detsamma, så kunde han ta dig till lagerdräng över
sommaren.

Ja, inte hade Mats det minsta emot att sköta halv drängtjänst till
betalning för skollärdomen. Tvärtom skulle det falla sig lättare
att ta emot hjälpen på sådana villkor. Ändå kände han sig på något
oförklarligt sätt tveksam.

Men magistern fortsatte oförtrutet att brodera ut sin nyhet.

— Med dina gåvor kunde du snart ta dig förbi några klasser, sade han.
Gärna hjälper jag dig med det lilla jag kan. Och sedan är din lycka
gjord. Helst hade han ju läst dig fram till prästen förstås, som den
förre. Men ser han, att hågen din står till annat, så låter han dig
nog gå den väg du vill sedan. För han sade, att han var särskilt
intresserad av dig, han som vill hjälpa dig.

Intresserad — det fanns således någon, som intresserade sig för
honom i denna stad, där han gått så hemlös och främmande den skumma
Bastugatan fram och trott sig bemärkt av ingen. Det var något
värmande men också något nästan skrämmande i den tanken. Och med ens
stack den gamla bondska misstrogenheten, förvärvad under hårda nödår,
åter fram sitt huvud mitt i glädjen som en esping, gömd i lynget.

Nog ville han bra gärna veta namnet på storherrn där först, innan han
gjorde sig till hans tacksamhetsträl. Och helst ville han ha klart
för sig med detsamma också, vad det var han väntade sig tillbaka på
affären. Tunga och bittra erfarenheter hade lärt honom, att människor
sällan gåvo något för intet. Men när han frågade magistern, ville
denne inte först ut med språket.

— Han ville liksom vara okänd, patron, tills du gett svar, sade han
tveksamt. — Han kunde nu inte förstå, att en vettig människa hade så
många om och men att komma med mot ett sådant anbud. — Annars gör ju
namnet varken till eller från.

Men innan han fått det på tungan, visste Mats redan, vem det var. Vem
av storherrarna i staden kunde ha något intresse för honom och hans
framtid om inte möjligtvis Grubben? Fast vad han menade med denna sin
plötsliga välvilja, var svårare att förstå.

På hans direkta fråga kunde magistern inte längre neka.

— Visst är det patron Grubb, sade han aktningsfullt. Det är ingen
som är så godgiven i det allmänna som han. Han har hjälpt fram många
bondsöner, han, och en del av dem har han tagit i sin tjänst. Det vore
också något för dig att tänka på, om du nu skulle envisas att gå
handelsvägen i stället för att bli läskarl.

Stor-Grubben — jaså, det var han ändå! Det svartnade för Mats ögon,
där guld och gröna skogar nyss hägrat så grant.

Var det samvetet, som kvalde honom, den hemmanstjuven? Ta hem och bröd
från folk med högra handen och göra gott med den vänstra, var det
sådana herrars kristendom? När han plundrat tjugo besuttna bondsöner
på allt vad de ägde och hade, gjorde han den tjugoförsta till präst,
för att han skulle läsa välsignelser över honom i sin kyrka. En
prästabön måtte väl väga jämnt upp mot det onda som tjugo tjyvbönder
kunde ta på att läsa.

Eller ville han ta honom i sin tjänst på annat vis? Hur många
bondsöner var det månne nu, som gingo Grubbens ärenden i skogar och
på magasin, sen de tappat lusten för jorden? Men att bli bodbetjänt
åt patron Grubb, inte var det just någon snarväg till en egen och fri
ställning, så pass mycket begrep han då.

Och vad den där friplatsen i storskolan beträffade, så var det just
ungefär sak samma med den. Ta sitt nådebröd ur Grubbens hand, sitta på
skambänk i köksvrån hans och slicka smulorna från hans bord betydde
det.

Och till tack för det vara hans arv och egen för hela livet och äta ur
hans hand, när han ville det. Allt vad han ägde inom sig av friboret
bondeblod sjöd inom honom vid den tanken. Böja sig och ta emot
barmhärtighet och hjälp, nog kunde han det, vad hade han fått annat i
sitt arma liv? Men inte av den, som inför Gud bar skulden till hans
föräldrars undergång! Hellre då sitta kvar i sin armodsvrå och tära
sitt grova bröd med salt till sovel i alla sina dagar, än att vara
skyldig den mannen någon tack.

— Tack för välmeningen, magistern, sade han med tjock och grötig röst,
men me storskolan får de nog vara, om de ä som I säjer. Grubben får
ta sej en ann uppföding, han tör nog känna till mång fler än ja, som
träng om hjälpen.

Magister Fällman gitte inte dölja sin missräknig en gång. Det skulle
varit han i ungdomsdagarna, det, då en fattigmanspojk fick vara glad,
om han kunde ta sig till skollärare. Han kunde inte tyda det som annat
än trilskhet och sturskhet från Mats, vad han så sedan kunde ha otalt
med Grubben. Men ingen är så lång, att han inte behöver höjas och
sakta kommer man långt, det fick den fattige besinna. Gud vet, vilka
tankar, som dolde sig under tjurpannan där. Kanske var det inte så
högt ställt med bokvettet, som han tänkt sig. Svartaste otack var det
i alla fall mot patron Grubb att avslå hans storslagna erbjudande. I
förargelsen glömde han stadsmålet sitt, som han lagt sig till med på
gammeldagarna.

— Jaja, sade han vresigt, tänk på de, du Mats, att no val de läng,
innan de val na kafferegn mer. Någe som de här bjuds dej allri mer. Du
ä inpå de tjugu redan och lärdomen springer inte på nån som järven på
renen.

— Ja, ja tör no veta de, svarade Mats lugnt. Men ja vet nå annat me å
de ä, att de ä bättre me en beta brö i frid än me skäppan full i oväns
gård. Ja får fäll finna mej nån ann utväg.

Men först när han redan var långt ute på Bastugatan, vågade han säga
sig, att den utvägen kanske inte blev så lätt att finna ändå.

Det rådde dyrtid över landet just nu. Tysken och fransken höllo
som bäst på med att damma på varann där nere i Europa, och det
rådde betryck och olust över all handel och vandel. Köpmännen och
träpatronerna lågo med väldiga lager inne, men sågo sig ingen utväg
att bli av med dem. Det blev en tillfällig ebb i skogspengarna, som
förut stigit som en fjällflod över bygden och sopat allting med sig i
besinningslös yrsel. Mången hade mistat fotfästet i den virveln, och
när så penningfloden sjönk några tum, medan varupriserna stego, grepos
de av skräck och kastade allting ifrån sig för att rädda sig upp på
landbacken igen. Men de klokaste, de drogo sig bara litet tillbaka
ur den värsta strömmen och sågo tiden an. Bara det blev fred igen,
då skulle man få se på annat. Då skulle det behövas trä i väldiga
massor för att bygga upp allt, vad kriget härjat. Då blev det bara
för skogspatronerna till att gå ut på sina marker och skära guld med
täljknivar. Men i förväntan på denna guldålder var det tämligen tyst
i skogarna, man vågade ej hugga ut mer än vad man säkert blev av med.
Arbetarna fingo sysselsättas med att bättra på vägarna och bygga ut
flottlederna. Ingen stadde nytt folk nu.

Mats hade således inga stora förhoppningar om arbete, där han
fundersamt vandrade Bastugatan framåt.

Aldrig hade den tyckts honom så trång och mörk som i dag, där den
ormade sig fram mellan fattigkåkarna. Man såg varken början eller
slutet på den. Alltid var det någon grå och fallfärdig stuga, fläckad
av mögel och tjuka, som stängde utsikten för en. Inte ville han gå här
längre och trampa på en väg, som ingenstans förde. I dag hade det då
äntligen kommit till ett avgörande.

Men när han gick förbi Finngränden, kunde han ändå inte underlåta att
som vanligt stanna och kasta en blick neråt Grubbens hus. Där låg det
alltjämt lika oberört av hans kommande och gående, lika avlägset och
solbelyst. Aldrig skulle han nu komma till att gå ut och in där som
en, som hörde till huset. Det hade han i alla fall fått, om han blivit
patronens skyddsling, om han så bara bott som inhysing i drängstugan
hans.

Det låg något så svindlande i den tanken, att han bara haft en sådan
möjlighet, att han just nu ej kunde fatta, att han verkligen fått
kraft till att säga nej. För ett ögonblick blev patron Grubb åter till
hans barndomsfantasis trollkarl, han med de mäktiga laterna och med
bodens alla underverk av fyllda mjölpåsar och kandisocker, han med
den vida, öppna famnen för svältande bönder och med oårens frikostigt
dukade bord, han, som ägde och mäktade allt. Tänk, om det var så, att
han verkligen ville honom väl ändå! Kanske han ångrade, vad han gjort
Lill-Jonas och ville göra det gott på sonen hans. Vad var det han
sagt, magistern, att Mats kanske kunde stiga till att bli en storman
i anden och en lärd och ansedd man fjärran från sin hembygd. Nog vore
väl det förmer än att gräva ner sig häruppe i vargalandet, hade han
också sagt, ty magister Fällman hade en gång följt med ett lass fågel
ända ner till Stockholm och visste, hur det var ute i stora världen.

Men nu fann Mats det gensvar han då inte funnit på magisterns ord. Vad
mer, om han så blev både lärd och professor, fjärran från hembygden,
skulle det mäkta fylla den innersta meningen med hans liv? Skulle det
lära honom förstå innebörden av hans fars och mors offerdöd och av
allt nödårens oförskyllda lidande? Och utan den gåtans lösning skulle
hans liv vara förspillt, om det så förde honom till all den yttre
välgång, som människor annars räknade för det viktigaste av allt, det
kände han.

Det värsta var, att den lösningen kunde han nog inte finna sig utan
patron Grubb ändå. Fars och mors lidande, det lät inte sona sig med
litet senfärdig ånger bara och en välgärning, som man kom i tidningen
och fick beröm för. Men den dag, då Mats kunde bjuda Grubben en
rättvis vedergällning för det onda han gjort, då kanske det kunde
synas litet mindre meningslöst. Liv för liv, det kunde man förstå, det
var grymt men rättvist. Men vad var Grubbens liv om inte pengarna? Där
var det han skulle träffas och såras till döds. Men nu kom han honom
väl aldrig så nära inpå livet mer, att han kunde nå honom.

Han mindes åter det han nyss läst om den masken Schneuman, som gjorde
sig så liten och ofarlig, tills han kunde smyga in i halsen på sin
fiende och fräta honom till döds. Var det så han skulle ha nästlat sig
in i Grubbens hus och lärt sig, var hugget bäst kunde ta. Mången satt
som snyltgäst och log och smickrade hos den han helst sett hängd. Och
sedan gav han honom ett ormabett till tack.

Men sådana krypkonster kunde nog han aldrig lära sig. Alltför hårt
hade far hans agat in sanningen i honom med ett ord, som gott kunnat
stå som inskrift på fattiggraven hans, om den burit sten och märke.
»En fattig man är bättre än en ljugare», brukade han säga med sin
fasta och allvarliga stämma, som ännu aldrig lånat sig till en lögn.
Aldrig skulle han, Lill-Jonas son, kunna gå som en ljugare i oväns hus
och skrymta tacksamhet mot den han närde hat till; vad han så kunde
vinna på det.

Nej, nog skulle han gå sin väg rakt fram som hittills. Om den så för
alltid blev lika trång och mörk som självaste Bastugatan.

Och därmed slet han sig lös från Finngrändens lockelser till en
snabbare och genare väg mot målet.

— Vänt du, vi möts fäll ändå. Men på karavis ska de bli, voro hans
avskedsord till Grubben där borta vid torgets härlighet.

       *       *       *       *       *

Men samma dag Mats gett Grubben återbud om friplatsen i skolan, hölls
där ett sammanträde i staden av hushållningssällskapet, som skulle
avgöra hans enkla öde för den närmaste framtiden.

När den tillfälliga penningkrisen lamslog skogsbruket, hade man åter
erinrat sig jorden och att det var till den Västerbottens bonde måste
lita för sitt huvudsakliga uppehälle. Nu när man inte längre kunde
lägga sovel på sovel på smörgåsen, mindes man plötsligt det enkla
brödets värde. Och då kom man också med oro i håg de prövningens
tunga år, då folket fick äta blandbröd på furu och lavar och mången
svalt sig till döds av hungersjuka. Vad hade man lärt av de åren och
vad hade man gjort för att hejda den, frosten, om den åter lömskt
skulle smyga sig över bygden? Visst hade man dikat litet här och där
på statsanslag, men till något riktigt hade det ännu inte blivit. Låg
det inte stora myrar ännu mitt i odlad bygd, som kunde ställa till
ofog omkring Lovisa? Som i Tavle, där den stora vintermyren alltjämt
hotade. Det kunde inte bli slut på dess makt, förrän varje bonde själv
fattade, vad ett täckdike var och hur det skulle gå till att gräva
det. Men vem hade så mycken tid att lägga ner på jorden i de dagarna?
Arbetet med spaden mättes inte ut efter timpenning, det, som arbetet
med yxan. Vem hade tid att gräva sig böjd och krokig efter en fattig
nödtorft i myllan på hemåkern, så länge den röda skattelden brann så
lockande och villande mellan skogens träd?

Men nu såg den elden ut till att ha slocknat för en stund, och nu
kanske bonden kunde ge sig tid till att höra några kloka råd om
jordbruket. Nu skulle det bli något riktigt av. Ville man en gång
riktigt komma till bottnen med det gamla eländet, så hjälpte det
inte att klattra med några halvåtgärder bara som utdelningar och
fattighjälp. Nej, man skulle ge bonden vapen i hand till att själv
möta sin arvfiende frosten öga mot öga och dräpa honom.

Och så hade man då enats om, att det första och viktigaste man hade
att göra var att sända ut en bildad och kunnig man till byarna för
att lära bönderna de rätta grunderna för ett rationellt jordbruk.
Nyttan av utdikningar, nyare jordbruksredskap och växelbruk skulle man
förkunna. Bort med träplogen och träharven, säden i jorden tidigare,
kornet skuret med lie och inte med skära, det skulle man predika. Och
hur man ordnade det med en ordentlig mejerihantering och en lönande
fåravel, det skulle de träskallarna ha i sig.

— Det är böndernas hjärnor och inte jorden, som behöver saneras, sade
rådman Graff, som satt i styrelsen.

Det yttrandet fann man så träffande och sant, att man genast med
stor majoritet valde rådmannens unge son, som nyss utbildats till
lantbruksingenjör men ännu ej fått praktik, till att utföra uppdraget.
I ett par månaders tid hade nu den unge mannen rest omkring på
landsbygden och hållit föredrag för vördsamt lyssnande bönder. All
sin mödosamt nyförvärvade kunskap hade han slösat på dessa otacksamma
tunguser, efter vad han skrivit till fadern. Men ändå hade ingen
särskild livaktighet försports varken i det ena eller andra avseendet.
Inga ansökningar om nya dikningslån hade ännu influtit, ej heller
hörde man talas om några föreningar för mejeriskötsels bedrivande. Och
nu hade man sammanträtt för att åter diskutera saken.

Rådman Graff inledde sammanträdet. Det gick hans ära för när, att det
skulle hetas, att sonen misslyckats.

— Det är som jag har sagt — Västerbottensbonden får ha sig fler än en
knuff i ryggbastet sitt, innan han kommer sig i väg, avslutade han
sitt anförande. Därför röstar jag för att kurserna fortsättas som
förut ännu en tid.

Och han hade nog fått majoritet på det också, om inte ordföranden,
gamle landssektern, varit. Saken var den, att han rent privat
hört sig för hos en bonde, vad de tyckte om ingenjör Graff som
lantbrukspredikant, på vilket bonden givit det betänksamma svaret:

— Graffen jär tokut, han. Han vill, att vattne ska rinn oppat. Ja tog’
en ut på åkern min för att han sku vis mej, hur stordike bäst sku
lägges ut, å då ville’n, skamtoken där, att ja sku ta på börj ner åtve
lada å gå oppett skogen, så sku vattne fera jarn den vägen, sa’n. Men
nu ligg skogsbacken flire meter högre än lada, så huruless då sku gå
dill, hä vet bara Vår Herre å Graffen. Å int begrep’ en hälften av all
utrikiskan han sa heller för den delen.

Detta svar hade legat och grott hos gamle landssektern och nu slog det
ut till en oväntad opposition.

— Felet ligger kanske inte hos den ena parten bara, sade han lugnt.
Med all aktning för ingenjör Graffs kunskaper, så har han troligen
glömt det förnuftiga rådet, att man inte skall lära bönder vett på
latin — jag tror, att ingenjören hållit sig till latinet. Men för det
levande livet kräves ett annat och levande språk.

Här tystnade landssektern och såg sig omkring på de förvånade
herrarna. Ett fint leende spelade över hans slätrakade mun mellan de
kritvita polisongerna.

— Jag ser, att jag får förklara mig närmare, sade han. Med levande
ord förstår jag de urgamla uttryck och vändningar, som stå rotade i
allmogens eget språk. De ord, som farn och farfarn i gården språkade
och som de hört sedan barndomen. Kommer de en sån där fin stadsherre
åkande och talar om det viktiga i den rätta distributionen av
fosfater, så är jag rädd för, att det låter alt för fint och dyrbart
till att breda ut på deras magra åkerlappar. Men låt en av deras egna
komma och trumfa i dem, hur de skall bre gjöninga å syt koen på rätt
sätt, då skall ni få se, att det blir gjort också.

Här blev han avbruten av rådman Graff.

— Skall det vara nödvändigt att tala om kreatur och gödningsämnen på
bondmål, ja, då kan nog inte min son stå till tjänst, sade han med en
stämma, som skalv av undertryckt förargelse.

Men landssektern lät sig inte förbluffa.

— Det kan nog låta litet besynnerligt, sade han, men jag tror
verkligen, att det ligger något i det. En av deras egna, en, som ätit
nödbröd och legat i ångest för järnnätterna, en som verkligen vet,
vilken fruktansvärd hemsökelse frosten är, vet det genom egna hårda
lidanden, honom skulle de tro och följa hans råd. Helst en, som själv
gått med handen på plogen och svettats över åkerlappen som de. Men
till någon liten bildning borde han ju också ha kommit.

— Och var påträffa denna hemmalagade profet? frågade rådmannen spydigt.

— Jo, jag skulle just till att tala om det, svarade landssektern. Som
herrarna vet, är jag också medlem av skolrådet här i staden. Nå, en
dag fick jag mig ett ärende bort till magister Fällmans fattigskola.
Där var det jag fann honom, min man.

— Jaså, vi skola således rent av sända ut en skolepilt i kolt för att
det skall bli riktigt naivt, inföll rådman Graff.

— Så farligt blir det kanske inte, skrattade landssektern. Nog är han
fullväxt alltid. Dig tar han ledigt på armen, bror Graff.

Och så fortsatte han att berätta.

— Jag såg genast av vad stam han var. Han stod där så sävlig och
tung i sin hemmavävda bonderock, dubbelt stor och grov bland dessa
abc-gossar. Och min första tanke, när jag såg hans breda skuldror och
kraftiga nävar var: den gossen skulle aldrig tagits från jorden. Så
kom jag att lyssna till hans svar, också i dem fanns det en sävlig
tyngd, som var medfödd. Men också något mer, något nytt, som kom mig
att tänka: jaså, du har vaknat nu, jordson!

— Här log landssektern ett litet halvt generat leende över sitt
alltför poetiska uttryckssätt på ett sammanträde och fortsatte
avledande:

— För min del anser jag, att bondeynglingen Mats Jonsson särskilt väl
skulle lämpa sig för det uppdrag vi åsyfta. Han skulle kunna komma
till tals med bönderna på det rätta sättet. Bondearvet har han ju och
därtill det lilla mått av bildning, som krävs. Det som fattas honom
är en smula teoretisk utbildning i lantbruk. Låt oss kosta på honom
en liten kurs i sommar, jag försäkrar, att det inte blir bortkastade
pengar.

Det blev en stunds tystnad efter hans ord, tveksamt sågo herrarna på
varann, tills rådman Graff med en röst, som skalv av vrede, fällde det
avgörande ordet:

— Är det nu så, att ordföranden prompt skall driva fram den där
Kängsko-Lassen till platsen, så ha vi väl ingenting annat än att böja
oss.

Och av pur rådvillhet röstade man så in Mats till
hushållningssällskapets skyddsling.

Det var bara en, som till att börja med var avgjort emot saken. Det
var Mats själv. Inte som om han var så svårbedd på allt slags arbete
som det kunde tyckas. Helst som han kom så vänligt, landssektern
själv. Men han trodde sig ha gjort upp med jorden.

Alla hans barndomsintryck, svagårens nöd, böndernas beroende av
Stor-Grubben, tvångsförsäljningarna, skogsskövlingen, fars igengrodda
åkerlapp hade bragt honom till den tanken, att ur en bondes äring
häruppe skördade man ej annat än armod och nesligt förtryck. Och av
jorden själv frostnätternas förbannelser i stället för den välsignelse
man väntat. Nog satt kärleken till torvan fast i en ändå, det visste
han bäst själv, aldrig kom en från den jord man brukat, men när man nu
inte ägde ens en näve mull själv till att så i, så var det bäst att
söka göra sig fri. Det väckte bara tunga tankar på mycket, som kunde
ha varit, att gå tillbaka till det gamla yrket, som varken gav lön
eller tack.

I stället hade han tänkt ge sig av till närmaste stad för att söka sig
arbete. Han hade ju inte vart oäven i all slags snickring som barn,
nu kunde han ta upp den färdigheten igen. Litet ovan i handlaget var
han ju, hade ej förmått ta till träskärningen allt sedan den dag han
kastat bort sin försmådda fästegåva. Men sådant fick övervinnas, det
som annat. Bäst var att sätta sig i säkerhet för alla vitterkonster
till en tid. Han hade redan sin gamla bärmes klar igen och hade just
tänkt sig bort till magistern och säga adjö.

Men landssektern ville inte godta hans avslag.

— Och jag, som tänkte, att du skulle bli den, som tog i håll med
frosten åt oss, Mats, sade han. Tänk på vintermyren i Tavle, du!

Hans ord väckte en sällsam anklang i ynglingens sinne. Frosten,
barndomsspöket, det var en arvfiende, som var värre än själva Grubben,
det. Kunde han lära folk att ta död på den, då kunde aldrig den
mänskliga blodsugarn heller få någon i klorna på sig på samma sätt som
förr. Skogen deras kunde han kanske ta och välståndet och trevnaden,
men brödbiten skulle de få behålla. Och vintermyren! Åter såg han
den framför sig i minnet, svart och lömsk i allt det gröna. Vittra,
hon kunde sända det som värre var än onda drömmar — ofärd över hela
Tavle by. Hon hade vilat sig med det nu i några år, men aldrig kunde
man lita till den, som var själlös. Riktigt trygg för henne var man
aldrig, förrän man grävt ut hennes svarta hål en dag och fick tag i
henne själv. Det blev väl som att få ett helt ormvin mellan fingrarna,
men man fick kasta stål över henne och få henne fast — att stå till
doms under kniven.

Med rörelse mindes han Stor-Anders och vad han drömt sig om
vintermyren — nog vore det också ett livsmål att sikta emot, ädlare än
det han själv tänkt sig.

Så kom åter tvivlet över honom, han mindes, hur han hade det ställt
med Tavleborna. Nog hade det kanske växt mossa över gammalt groll, men
något av den gamla misstron satt väl kvar. Skulle de verkligen lyssna
till honom och sätta tro till hans ord, om han kom till dem som en ny
slags profet för dem? Ännu hade de nog inte glömt, vart Lill-Jonas
lett dem med sitt profeterande.

Och om de också trodde honom, vad hjälpte det, så länge vintermyren
var i Grubbens våld? Först fick han gå i möte med den draken, så vann
han kanske riket hans på köpet. Och när han tänkt sig att fly än
längre bort från Anna-Gretas farliga närhet, så borde han ju inte åter
söka sig till hembygden.

Men ändå hade han svårt att komma sig för med att säga nej. Det här
förslaget hade rört honom på ett helt annat sätt än Grubbens. Detta
gällde dock det, som var honom viktigt och kärt, och det gavs för hans
egen skull, och för dem, som stått honom nära. Det var så underligt
med gamle landssektern — han var ju född där sörpå, men ändå tycktes
han ha fattat kärlek till folket häruppe och förstå deras hårda
livsvillkor. Och han sade det rent ut utan att skämmas — en så fin
herre! Kunde man säga nej till en tocken?

— Ja får tänk mej om en nalta först, svarade han slutligen halvt
urskuldande.

— Ja, gör det du, min gosse, men ge mig besked i morgon, sade
landssektern.

Men på natten kom vintermyren åter in i Mats drömmar. Det var så
med honom, att det han grubblat mycket på om dagen, det kämpade sig
nattetid fram till en slags förklaring. Fast nu var det inte till
vittra han kom för att njuta av en olovlig kärlek. Han stod där bara
på stranden och såg. Med sig hade han en flock människor. Först kände
han inte igen dem, men så såg han, att det var folk av utomåkerssläkt.
Det var kläderna, som gjorde, att han inte kände dem strax, så fina
hade han aldrig sett dem i barndomen. Men när han såg på ansiktena, då
mindes han de fåror och märken, som nödåren ristat dit. Ingen av dem
sade emellertid ett ord till honom eller låtsades se honom.

Solen hade just gått ned, det var så isande kallt på den sidan
av myren, där de stodo, skuggorna lade sig som gråa dok ikring
människorna och kom dem att se åldrade och förgrämda ut. Men
därborta på den andra stranden, där låg ännu solnedgångsglansen
lysande röd över blommande ängar och ljusa gårdar och över en flock
av inneråkersfolket, som firade skördefest. De vinkade och ropade
åt Mats och sällskapet hans att komma över och dela glädjen. Men
mellan dem låg myren, svart som ett dödvatten, och skilde dem åt, och
fattigfolket på norrsidan ägde varken bro eller båt.

Då fick Mats se, att far hans gick mitt i myren med trygor på fötterna
och plöjde. Han bar sina gamla slitna vadmalskläder och hade sin
gamla träplog. Där han gick fram, vände sig myrens svarta vatten som
om det varit jord och lade sig i regelbundna fåror. Och för var gång
plogbillen lyftes upp i solskenet, när han vände in i en ny fåra,
blänkte den till som om den varit av renaste guld. Eller var det blod,
vittras hjärteblod, när hon fick plogbillen genom hjärtat sitt? Låg
hon död därnere nu under sjöbladen?

När Lill-Jonas hade plöjt, tog han upp säskorgen sin och började till
att så, stilla och högtidligt som han brukade. Den sådden blev genast
till skörd — för var näve korn han sått, växte där upp en handfull män
i likadana nötta arbetskläder som han. En efter en stego de ner till
knäna i vattnet, ställde sig tätt invid varandra och krökte ryggarna,
tills det blev som en bro över myren.

Då steg Mats försiktigt ned på närmaste arbetsböjda rygg, och
utomåkersfolket följde honom. När inomåkersfolket såg det, gjorde de
strax likadant. Och så vandrade de båda folkhoparna varandra till
mötes på den levande bron, tills de möttes mitt över klyftan.

Där stannade de just framför Lill-Jonas, där han stod och vilade med
handen på plogen. Ryggen hans var rak och hållningen fri, och över
ansiktet låg solglansen som ett förklaringens sken. Genomträngande såg
han på sonen sin och skulle just till att säga något, då Mats vaknade
ur drömmen. Han förstod i alla fall dess betydelse. — Nu vet jag, vad
svar jag får ge sektern, sade han sig litet tungsint. Far vill det.

En vecka därefter var han på väg ner till lantbruksskolan.




                                  II.

                                               _Och våldets man rådde i
                                           landet._


_PÅ ANDERSAGÅRDEN_ hade det blivit tyst och tomt efter Anna-Gretas
bröllop. Ingen husets dotter gick där längre med moran i dagssysslorna
och satte liv i vardagssläpet med sina upptåg och sitt spelande
skratt. Hon var storgårdsmora själv nu och hade fått annat att
tänka på än att skämta och gantas. Det var som om all ungdom lämnat
hemgården med henne. Det blev så tyst och tomt där, att ännu en gav
sig därifrån. Gamla mor Maglena, som haft sin enda åldersglädje i att
lyssna och speja på det som hände, gav sig åter ut på långfärd. En
dag, när mor Brita kom in till henne för att bädda upp, låg hon död i
sängen. Hon såg ut som om hon haft brått att komma i våg, ett litet
ivrigt och förväntansfullt leende låg kring den vissna munnen.

En till var det ju också, som lämnat huset på samma gång som
Anna-Greta, det fanns ingen utböling till att gå och gräma sig över
längre heller. Inte blev det tystare för det att han gick, men
tomrummet efter honom blev större än man kunnat tänka sig, så länge
han gick kvar på gården, tung och klomrig i sättet, och bara skötte
sitt. Fast det var i arbetet det blev tomt efter honom. Man kunde
inte fatta, att han hunnit med det han gjort, så stillsamt hade det
gått. Men nu, när han var borta och en annan skulle ta vid, märktes
det.

Den, som var närmast till att göra det, var väl sonen i huset. Ejnar,
ungbonden själv, fanns ju hemma ibland. När Mats lämnade huset, hade
han kommit hem från skogen ett tag och slagit sig ner i farstukammarn,
där han inrättat sig rent på herrskapsvis. Men när dagsförtjänsterna
började locka uppe på hygget igen, var han snart tillbaka där. Hemma
på gården blev det för söckent att gå ensam med moran, som blivit så
suckesam och järmesam, sedan Anna-Greta kom bort. Uppe i skogen var
annat liv, där levde man i spel och dryckjom på karavis. Och när man
kom ner till bygden igen med löspengar i fickan, då gjorde stintorna
stora ögon måtro åt Storgårds-Ejnar, när han kom till dansen i fars
ungbonnrock med silverknappar.

Men hölls han någon gång på gården, Ejnar, då vart det slut med
tystnaden där. Ut och in bar det då dagarna i ända, hit och dit
efter vägarna, fram med kyrkskjutsen och hästarna mitt i brådaste
skördeanden. Vad hjälpte det att mor Brita tiggde och bad för
hästkrakarna åtminstone — det var bara för de hemmavarande att ta till
hösläden och dra höet in i ladan själva.

Glad fick man vara, om inte kamparna kommo hem i halvt sken mitt under
kyrkdagstiden från sådana färder, vettskrämda av körsvennen, som
full och vild satt på bocken ock sjöng, så att det ekade i skogen.
Sin granna röst hade han kvar, Storgårds-Ejnar, men han kunde ju ha
sjungit vackrare visor. Det var, så att självaste mor Brita blev
svart i själen av att höra tocken olåt under helgad klockklang.

Det och mer till kunde hon ändå förlåtit honom, om hon haft någon
hjälp av honom till gården. Men det var där det fallerade. Höll han
sig hemma en tid och man trängde om ett råd i ett och annat, som var
karlgöra, så svarte han henne bara snäsigt och otåligt:

— I får göra hocke I vill, de ä ju I, som reger.

Och så gav han sig ut nånstans igen.

Det svaret hade hon fått i dag med, mor Brita, då hon tog till att
fråga om takveden på storbyggningen, som höll på att ruttna ned, så
att snön dröste in på takbottnen. Hon hade tänkt sig få hjälp med den
saken nu, då Ejnar sagt, att han blev hemma veckan ut. Men allt vad
hon fått var snäsor till svar, och så tog han drängen, som skulle
hjälpt henne, och gav sig ut på jakt. Och nu stod hon här utan varken
ved eller karl och såg på takhålet sitt. Det såg fult ut på det granna
huset med den där fläcken på taket, det vår som om en hemlig rötesjuka
plötsligt brutit ut till ett sår.

Mor Brita suckade, där hon stod och stirrade sig nackstyv på eländet.
Hon visste av flera än ett sådant där förfallets rötesår ute i bodar
och uthus och litet varstans på gården. Där var korännan, som gistnat
och läckte, och spisen i föjset, som rök in, så att kokräken blevo
surögda som gamla lappkäringar. Där var brunnstången, som knakade
och böjde sig, när man drog ner stenen för att få upp hinkämbret,
som tänkte den när som helst gå av på mitten. Det var tusen andra
småsaker, som hörde till karlsysslorna och som hon skulle driva
drängarna till. Men det var som om de inte togo hennes gräl och
tjatande riktigt på allvar. Det behövdes bara, att ungbonn kom hem,
för att de skulle lyda hans minsta vink och följa honom, vart han
ville. Nog syntes det, vem de räknade för husbonn. Hade han bara
vinkat åt rätt håll, Ejnar, så hade de väl fått hållas.

Ja, nog hade mor Brita fått sitt att stå i på gammeldagarna. Det
skulle ha varit i ungdomsdagarna hennes, som de skulle ha satt sig så
på näsan hennes, snorvalparna där!

Åter kom hon på sig med att gå där och längta efter Mats. Nog var det
annan ordning på gården den tiden han gick där och styrde med folket.
Man skulle aldrig trott, att han hade sådan aga med sig, den dödingen.
Nog kunde han ha fått bli kvar, inte var det hon, som kört bort honom.
Sen Anna-Greta kom bort, var han ju till ingen skada. Fast att ha
honom gående här över sig i ensamheten med de där ögonen stickande i
sin fattiga kropp, det vore ju nästan som att ha en feg i huset, en,
som såg längre än andra, ända inpå samvetet. Det var nog bäst att han
kom sig i väg ändå, storläsarn där, som höll sig förmer än rikbönder.
Nog kunde han sagt tack och adjö till fosterhemmet sitt när han gick,
den slarvhanken. Men se utbölingen, han ä värst på släkten, han.

— Du ä no en get mindre, när du kom igen, tänk ja, mumlade mor Brita
förbittrad vid den tanken. Inte visste hon mycket om, hur det gått
Mats där inne i staden, men så fett kunde hon inte tänka sig att det
blev. Han var inte av dem sorten, som tog sig fram med tomhänderna
bara, trodde hon.

Ja, inte tänkte då mor Brita gå här och oroa sig för hans öde. Hon
hade nog det, som var agasamt ändå. För nog visste hon för sanning,
varför Ejnar gick där och var så tvärhuggen och svor och bantes över
henne. Till husbonnväldet på gården trånade han, det kunde ju var och
en begripa, och mor sin ville han väl ha på undantag, kantänka. Ner
till bagarstukammaren skulle hon, där man knappt kunde elda sig varm.
Det var tacken man fick av barna sina, mens man levde, det.

Och det skulle vara Ejnar, som kom på sådana tankar, älsklingssonen
hennes, som hon klemat med i alla sina dar! Han, som var så ljus och
vänlig, så lätt att komma till tals med i barndomen. Men han hade
väl aldrig gått och blivit så där tvärsint och stygg, om det inte
varit för skogen. Han hade ju till slut blivit som vill i vettet av
skogsfebern där. Svårt hade det varit med den farsoten förr, men värre
var det nu. Det skulle ju ut så mycket virke till tysken och fransken,
bara freden kom. Och så gick man an och härjade i skogarna värre än
slagskämparna därnere i fiendeland.

Man kunde riktigt mäta feberstyrkan på yxhuggen, som ekade i hela
trakten ikring. Dunk, dunk, bultade det, dunk, dunk. Som ett hjärtas
dova och förbrända slag. Som ett tvåmanströsk på vitterfolkets logar.
Men det man tröskade, var annat än säd. Guld, själar, var det. Pojken
hennes slogo de kärnan ur, så mycket var då sant och visst.

Som nu i dag, då han snäste henne igen, vad var det för om inte för
skogsfolkets skull igen. Många av dem hade hon redan varit tvungen
att ta emot. Han drog mycket folk till gårds, Ejnar. Ute på vägarna
träffade han många slags människor, kan man förstå. Det var inte bara
flöttjare och skogshuggare han kom till tals med numera. Han var en
annan nu, en man av betydenhet, som till och med storkarar kunde ha
intresse av att språka med. Den, som är snar arvinge till en storskog,
kan en väl alltid ha ett vänligt ord att säga. För så länge till kunde
väl inte gumman stå med. Tro, om hon inte lät tala med sig redan nu?

— I gett frest, om I vill, svarade Ejnar. Men minns, atte de tör bli
stort mot stort, sa gumman, bullra mot åskan.

Men när han blev full och tokig, glömde han den gamla rädslan för mor
sin och tog hem dem i alla fall. Storbönder med plånböcker, stinna av
skogspengar och patroner från stan med stora sedlar och färdigskrivna
kontrakt. De skulle sjunga var och en efter sin näbb. Bönderna skulle
prisa det ljuvliga i att ha storplånboken så stinnfull, som den aldrig
varit förr i sin dar, utan att en behövde röra ett finger för det. Och
pratet där om att man blev utsugen och bolagsträl på köpet, det var
bara tomtal. Nu kunde en sitta på grön kvist i all sin dar och bara
gapa för maten. Hon skulle tänka på det, mor Brita, som gick här och
trälade och slet för jorden.

Men Storgårds-Brita gjorde sig bara ändå större på det och svarade
torrt:

— Har ja inga fiskar fått, så har ja mina maskar kvar, sa finn, meta i
brunn, och gick så till utsysslorna sina.

Men när Ejnar kom dragandes med stadspatronerna sina, då fick
självaste mor Brita ta det litet mera försiktigt. Vare sig hon ville
det eller inte, fick hon bjuda främmandet in i storsalen och gå ut i
mjölkkontoret efter de bästa filbyttorna. För då var det Ejnar, som
tog sig husbondetag.

Och när de låtit sig maten väl smaka, togo de fram körsbärsvin till
mor Brita och trugade i henne ett glas eller par. Och sedan kommo de
så sakteliga framlirkandes med sina kontrakt. Det var ena finurliga
papper till att vara rediga och fullskrivna. Det fattades bara namnet
på dem eller knappt det, bara Stor-Andersasläktens bomärke sedan gamla
tider, om mor Brita nu var så rädd för skrivet.

Men mor Brita, hon visste sedan gammalt, hon, att man kunde skriva
bort sig med mindre än med en sådan där liten krumelur. Det sades väl
inte för ro skull, att hon skrivit kontrakt förr med den, som var
värre att tas med än självaste storpatronerna. Så hon lät inte fånga
sig så lätt.

Hela dagen gingo de kvar där sådana gånger, stadsherrarna, och lismade
och övertalade. De hade lång och daglig vana nu, men det brukade inte
tarvas så många ord som här.

— I som är så klok, mor, torde väl veta, att bonden häruppe i våra
bygder inte kan leva utan att avyttra det mesta av skogen sin, sade de
till slut, uttröttade av käringens envishet. Vem hade väl sett någon
av lappblod förr, som inte var fal för guldet? Och Rik-Brita var ju
känd för att vara så gniden, att hon knappast nändes äta sig mätt. Men
klen i tungan blev hon inte för det.

— Farn å farfarn ha fäll leva dem ock, sade hon torrt, och det skar
som kornblixtar genom ögonmörkret hennes. Men se dem levde på ett anne
vis, dem. Men nu ä de fäll så, att ståten ska föras, om man så ska
dra’n på kälken.

Därmed tyckte sig mor Brita ha varit så pass underhållsam som
gästvänskapen och storgårdens anseende krävde. Och så gick hon för att
rusta till aftonvarden. Men för vart sådant objudet besök hämnades
hon med att laga maten allt torrare, allt mera ettersalt och bitter,
så att skogsköparna till slut funno det för gott att plocka ihop sina
papper och ge sig i väg igen.

— Gu vet vad käringtrollet kunde hitta på att he i maten åt en, sade
de. Lite vitt kanske, eller någe av det som hon rotar efter ute i
skogsbackarna. Eller också kunde hon kasta någe ont på en, som en
aldrig kunde bli kvitt.

Och så gåvo de sig i väg fortare än de kommit. Men när de väl voro
sin kos, drog mor Brita en lättnadens suck och stack i väg upp i
skogen liksom för att se efter att den stod kvar. Först när hon kommit
riktigt långt in i skogsdunklet därinne, kände hon sig lugn igen. Nej,
så länge hon levde, släppte hon inga främmande skövlare hitin. Härinne
gömde sig den djupaste hemligheten av hennes makt, det visste hon.
Först här i den gröna, fuktiga skuggan av hundraåriga trädjättar fingo
örterna sin rätta must. Här, där intet brukat störa tystnaden mer än
skogsvittras lätta steg över daggiga tuvor. Den vildört hon råkade
till att snudda vid med foten, fick hundrafaldig kraft.

Någonstans under de stora, svepande granarna längst inne hade hon
sökt sig en sista tillflykt undan människorna, trodde mor Brita.
Alltför mycket av det gamla, som skydde buller och ljus, hade redan
jagats från trakten. Här skulle det ha ett skyddat gömsle, så länge
hon levde. Aldrig rörde hon skogsfrun, som skyggt gömde sin gulvita
krona därinne bland sjustjärnorna, ty hon trodde, att det var vittras
blomma.

Men annars hade hon härinne plockat alla de växter hon behövt till
sina drycker och dekokter, hon visste, var de alla växte bäst och
tätast. Och på den lilla utängen mitt i skogen tog hon det hon behövde
från ängs- och hagmark. Mitt i natten hade hon kunnat hitta fram till
sina växtplatser. Hon visste var man fann det bästa käringkrutet mot
magmask och var rohaltgräset var tätast och bäst, den lilla späda ört,
som var en blomsterkonungs älsklingsblomma och som hjälper mot halthet
i ron. Hon visste, var man skulle gräva flugerot till fluggift och
var man kunde repa ormgräs mot bölder. Än kom det väl en och annan
smygande i skymningen och ville ha bot för folk ock fä. Och då måste
man ha både blodrot och jegål i sina skåpar till att koka droppar
på och källhårsbär för halsen. Gärna ville mororna ha allmöke från
skogsängen med, om korna stodo i sin, ty ingenstans fick den en sådan
kraft till att få dem till mjölkning igen. Det fanns väl örter med
ännu skyggare krafter i sig till att förvilla och vända folks sinnen i
mor Britas skog, men deras namn och växtort nämnde hon för ingen.

Men ville man ha det som var allra farligast i den vägen, då fick
man ändå ge sig av ner till vintermyren, som skar sig ända upp i ett
hörn av utmarkerna här, där huvuvillsblomstret växte i stora flockar
som i en sky av bedövande doft. En kvist av den örten, rätt beredd,
kunde bli till en saft, som kunde vrida vettet på sned för klokt folk
och rätt igen på de galna. Också den fick man samla in och torka till
förrådena, ty man visste ju aldrig, vad man kunde få bruk för, om det
också inte numera var ett sådant spring efter hjälp som i forna dar.
Det var som om allt bråket kring gårdarna tagit bort den gamla tron på
hennes kurer. Men hennes tid skulle väl komma tillbaka, när skogen var
kalhuggen runt bygden och vintermörkret åter föll över ensamma stugor,
där kvinnor och barn tryckte sig tillsammans vid spiselden i rädsla
för skumrasket därute, sen karlarna dragit längre bort till skogs.

Allt det där brukade mor Brita sitta i skogen och fantisera över,
sedan hon väl fått i väg skogsköparna med oförrättat ärende ännu en
gång. Det var hennes högtidsstunder.

På senare tider hade hon fått litet mera ro för sonen i den här
frågan. Men så i dag, då hon just gått och glatt sig åt att ha honom
hemma en tid, kom han farandes igen och sade som i förbigående:

— En Anders Jons borti Lillbäcken tänkt sej om att komma hit å ta sej
en titt på skogen eran i dag, mor. Han har byggt sej såg nu å ska
börja driva själv. Där kunde man få sej go dagstjänst.

Saken var den, att det varit ont efter arbete i skogen några veckor
nu. Hela eftervintern hade man stormhuggit med extra arbetskraft uppe
i skogarna, nu låg man redan med väldiga förråd och väntade på våren
och flottningen. Ingen vågade sig på att hugga mer för vintern. Det
såg ut som om Ejnar skulle få lov att hålla sig hemma till en tid, och
det fann han svårt. Mor Brita var av annan mening, hon tyckte, att
det gott gick an för honom att gå som hemmason för en månad och se om
gårn, som skulle bli hans. Men innan hon fick det riktigt sagt, var
han redan i väg med drängen. Det var det värsta, att han satte upp
tjänstfolket för henne. Var gång Ejnar varit hemma, märkte hon det på
drängarna, som gingo där sura och håglösa och knappt gitte lyda, vad
hon befallde. Nog syntes det, vem de gåvo rätt i husträtan och vem de
hellre haft till husbonde, Svart-Brita eller son hennes.

Nå, hon fick väl in efter lilldrängen till hjälp med takveden. Men
innan hon hann så långt, såg hon, att Ejnar redan var på väg tillbaka.
Ett ögonblick värmdes hennes hjärta av den tanken, att han ångrat
sig och själv ville erbjuda sin hjälp. Men så såg hon, att han fått
gårdfarijuden med sig. Svart och krumböjd kom han där med lådan full
av tysk-kram och med sitt vanliga gälla munflöde. Såg man inte, när
han kom, så hörde man det på långt håll, och när han hann fram till
gårdsplanen, var han redan omringad av husets alla pigor och drängar.
Gärna ville man åt härligheten i lådan, men den slipern var just inte
billig på grannlåten sin.

Då stod Storgårds-Ejnar plötsligt i fönstret till stenbyggningen.
Näven stack han i fickan och fick upp den full med lösmynt.

— Ge mej, va du har för de här, sade han beskyddande, de ska vara en
vängåva åt var.

Det blev inte så litet man fick för Ejnars pengar, dosor och knivar åt
drängarna blev det och söndagshilkor åt pigorna av finaste saxeny. Det
var bara att ta för sig och välja, det räckte gott. För alla utom en.
Det var bara moran i huset, som blev utan vängåva.

Men gärna hade hon varit utan gåva, om hon bara sluppit stå där och se
på ödslandet. Att hon, som i hela sitt liv gnidit på var blindstyver
för barnena sina, skulle stå här så maktlös, när Ejnar vräkte
riksdalrarna nävtals genom fönstret! Än så länge var det ju sina egna
pengar han kastade bort på skräp och liderligt leverne. Men hur skulle
det väl bli, när han kom till att överta gården? Skulle han öppna på
den då, hemmafalekistan hennes med mässingsbeslagen, där hon gömt så
mången blank riksdaler, och ösa ur den för alla himmelens vindar? Vad
hade det så hjälpt det hon slitit och släpat för, det hon gett kropp
och själ i pant för?

Eller skulle hon lida detta bara för att inte sonen fick sin vilja
fram i allt? Hon kände igen Stor-Anders tag som yngre, övermodet och
styvsintheten, fast sonen saknade den fasthet i viljan, som burit
fadern oskadd igenom ungdomsstriderna. Men det han saknade, det fick
hon ha. Nu skulle han få svar på det han sagt nyss. Där stod han nu
ensam kvar sedan tjänstfolket skingrats, — drängarna till arbetet
och pigorna för att stjäla sig till en stund framför tittspegeln i
pigkammarn —, och såg på henne hånfullt, som ville han sagt: Råd du
över ditt, jag råder över mitt! Hon såg, att han och drängen haft
starkt med sig och redan smakat av det på vägen. Stint såg hon honom
tillbaka i vitögat och sade:

— Skogstjyven där du språka om kan du be dra dit han kom från. Å ska
han ha svar å mej, kan du ta hälsningen min: »Förr än ja ger mej,
förr ska backen ge sej, sa bonn, gick på alla fyra.» En blir gammal å
stackut me åldern, men än kan ja fäll rå på en genstörting som du.

I detsamma hördes en bjällerkrans efter vägen, och mor Brita anade,
vem som kom. Han hade tydligen haft brått, nypatron där i Lillbäcken.
Men brådare skulle han få därifrån. Innan han hann köra upp på gården,
var Ejnar emot honom vid grinden. Stum och blek av vrede hoppade han
upp i risslan, ryckte till sig tömmarna av den förvånade bondpatronen
och körde därifrån i ursinnig fart, som han gick och stod, sedan han
ropat ett sista stickord till avsked åt mor sin:

— Då I ha fått de I ska ha å väl de, å annren ha fått de dem ska ha å
nätt de, då ä I nöjd.

Blek som han stod mor Brita länge kvar och såg efter honom. Där
for han nu, son hennes, och det skulle kanske dröja både dagar och
veckor, innan hon såg honom igen. För så vitt han inte kom redan innan
kvällen, hemkörd av någon granne, dödfull och redlös. För det var mest
efter trätorna deras, som han tog till ruset. Ingen kunde ana, vad det
här munhuggandet dem emellan tog på henne. Men var det inte så, att
hon, som hade förståndet, fick bruka det för dem båda?

Hon suckade trött, där hon stod. I dag orkade hon sig inte ens upp i
skogsbacken för att vila litet. I stället smög hon sig försiktigt
som en tjuv in i farstukammarn, som Ejnar nyss lämnat. Där hade han
samlat så många småsaker, som hon mindes ända sedan barndomen, där
talade allting om älsklingsbarnet hennes. För det var han alltjämt och
det skulle han förbli, hur många onda ord de än bytte. Mot hans vilja
skulle hon vakta gården och skogen åt honom, tills han fått bättre
förstånd.

Men att hon skulle amma upp en sådan slösare och förödare åt sig på
gammeldagarna med all sin sparsamhetssådd, vem hade kunnat ana det?
Eller var det hennes egen skuld? Hade hon hållit honom för strängt i
barndomen kanske, varit för njugg med godbitarna och skillingarna?
Sånt kunde också slå sig till olycka, det visste hon. Att han söp
litet, tog hon sig mindre vid, en riktig karl borde ju tåla starkt och
överdriften gick väl över, när han löpt sillmjölken av sig.

Kanske skulle han stadga sig och bli karl, den dag hon gav honom
gården och ansvaret frivilligt? För första gången kom den tanken för
henne. Alla skulle veta, att hon var trött på det och gärna kom till
ro. Men så mindes hon skogen igen och hans envishet med den. Med våld
slog hon bort alla veka känslor, som trängde sig på henne härinne, dit
hon sällan kom. Än skulle hon veta att vakta farsarvet hans. Hade hon
inte haft testamente på det, vore det väl redan gånget.

Men här satt hon med händerna i kors, medan drängar och pigor härjade
som de ville. Inte blev takveden huggen med det, och kräken fingo väl
dö av kallos, innan pannmuren i föjset blev tillsedd. Kon, som skulle
vårkalva, fick också ha sin tillsyn. Och hon fick väl ta till både
stora och lilla hustavlan för att få bukt med tjänstfolket sitt efter
unghusbonns besök. För andra gången på samma dag kom hon på sig med
att längta efter Mats.

Mor Brita kände, att hon började på att bli gammal i förtid.

— — —

Mor Brita hade anat rätt — hela veckan gick om, men ingen Ejnar kom
tillbaka, och intet hördes heller av honom. Som vanligt, då sonen
försvann i vredesmod, gick hon där och ängslade sig över, vad som
kunde ha hänt honom. Vad gjorde han nu och vem var han månne i lag
med? Satt han på någon krog och spelade bort sista styvern sin eller
låg han redlös i en driva efter vägen, där någon full bonde tappat
honom av lasset? Tänk, om han blev liggandes där till kvällen och frös
livet av sig!

Vid den tanken kunde inte mor Brita hålla sig vid spisen längre, där
hon stod och hjälpte lillpigan med morgonmålet, utan måste stjäla sig
fram till fönstret och se utåt vägen. Men ingen människa syntes till.
Tom och öde slingrade sig vägen mellan de utdöda gårdarna. Fast det
var ganska sent, hade solen ännu ej orkat upp ur grådiset. Det var en
av dessa kulna senvintersdagar, som vilja pressa sista andetaget ur
en med sin tyngd. Allt är dödstyst och stilla, liksom stelnat i dvala
sedan tusen år. En sådan dag liknar ålderdomen, lika ändlöst lång.
Tungt är att vara ensam då, tyngre att gå och vänta på någon, som inte
kommer.

Mor Brita kände plötsligt, hur ensam hon var, en ensam mor. Hon hade
tappat vägen till sina barns förtroende. Det var inte bara Ejnar, som
löpte bort från henne, också Anna-Greta höll sig borta. Hur hade hon
det månne nu med sig och sitt? Hon hade knappt gett sig tid att tänka
över det förr, Ejnar hade gett henne nog med tankar. Och hon tyckte
sig ju ha lämnat dottern i gott förvar hos en stadgad och erfaren man.
Hon hade sagt till honom att hålla hustrun till arbete, det skulle nog
bota ungdomsgrillerna hennes. Arbete botade värre krämpor än så, det
hade mor Brita läst sig till i annat än svartkonstböcker. Men ändå kom
det över henne en ny och ovan oro över dottern. Nog var det gott och
väl att ha man och gård, men det fanns ju också mer än det, som en ung
människa borde ha. En eller ett par gånger hade Anna-Greta besökt mor
sin på det halvår hon varit gift, men då hade hon haft mannen med. Och
inte ett ord blev bytt utan att han var inne. Det var som om han varit
rädd för att lämna dem ensamma med varandra, Gam-Erik. Stelt och trögt
hade samtalet runnit fram som mellan oskylda, hon visste inte mer, när
de foro, än när de kommo.

Men vad hjälpte det, att hon stod och grubblade över det nu, gjort var
gjort och kunde aldrig göras om. Och med en suck gav hon sig av till
föjset, där de slarvpigorna inte gjort ifrån sig morgonmjölkningen än.
De sutto väl och sladdrade om likt och olikt i stället för att sköta
sitt, kantänka. Älstpigans gälla röst slog emot henne långt ute på
gården, och hon skyndade på stegen för att ta dem på bar gärning. Men
som hon kom i lagårdsdörren hejdade hon sig. Hon tyckte sig ha hört
Anna-Gretas namn. Kanske kunde hon få höra sanningen nu av pigorna,
som rände ut och in i bygden på dans och nattfrierier och visste om
allt, som sades.

— Jojo, den, som blir trollat till gifte me otyg å förgörelse, den
får allt veta, att han lever, slutade älstpigan sitt tal. No såg ja
då sjölv me bå vänstra å högra öga, hur han fick svagheten i sej me
bröllopsvine, karstackarn. Illa var e no förr å, men nu hover’ en sej
rent på stadsvis, Gam-Erik. Men hon sitt, där hon sitt som e beläte,
trölle där, då hon int skäll å rigör sej — över folke sitt.

— Ä’re sanning, att hon ge’n stryk me storsopen, Anna-Greta, fnittrade
Malin, mellanpigan, storförtjust över sin stäva.

— Hå, så illa ä de fäll int, medgav älstpigan motvilligt, men illa nog
ändå. Aga ä bra, då hon ä måttli, sa kalln, slog ihjäl grisen. En kan
fäll slå dö’n på folk me kallsinne ock. Men se felet ä, att hon får
allt de hon vill, men de enda hon vill, de kan hon int få.

— Nå, va ä de då, viskade Malin andlöst.

— De ä en sak, å de ä två, svarade älstpigan hemlighetsfullt. Men
först å främst de han fick, han, som inge namn ha, en torsdagskväll av
Svart-Brita borti gambastun. Va hjälp de nu å tröj å be efter småfolk
— — förbi me vissla, sa Kruten, miste truten.

Men nu kunde mor Brita inte hålla sig längre.

— Ja ske ge dej på din lea trut, ja, ditt gemena pigelände, väste hon
och rusade in i lagårn med en träskopa i högsta hugg. In me er på
eviga momangen å sila morronmjölka, era ralltacker, innan här sker nån
olycka.

— Hon ä no redan skedd, hon, här på gårn, hånade gampigan fräckt, men
i väg kom hon efter kamraten, som redan lagt benen på ryggen.

Men mor Brita blev ståendes i dörren till föjset, hon måste ta stöd
mot dörrstolpen, så tagen blev hon av det hon hört. Jaså, var det
tocke rykte hon vunnit på giftet sitt, Anna-Greta, då var ju inte
hedern stor. Var det verkligen det, som sades, att hon inte samsades
med karn sin och att hon inte kunde få småfolk för den, som hon gett
sig i våld? Eller var det bara tomt munväder av den elaka gamstintan,
som aldrig kommit sig till eget gifte? Hon fick väl ge sig dit en dag
snart och tala med Anna-Greta själv.

I detsamma fick hon höra en bjällerkrans, som närmade sig bortpå
vägen. Med sina höga, gälla toner skar den sönder tyngan och
dödstystnaden över gården. Ejnar! var hennes första tanke, och den
plötsliga glädjen stack henne som en kniv genom hjärtat. Men när
släden svängde in genom grindöppningen såg hon att det var en kvinna,
som satt i den, och stor blev hennes förvåning, när hon kände igen
Anna-Greta. Jaså, oron hon känt hade varslat om besök. Nå, nu kunde
hon ju fråga henne, om det låg någon sanning i pigskvallret, för den
här gången kom hon ensam.

Inte såg hon då olycklig ut, där hon satt, rak och stolt på baksätet
i bästa kyrksläden med tömmarna fast i handen, en storgårdsmora i var
tum. Pälsmössa bar hon som en stadsfru, och mor Brita såg, hur pigorna
ojade sig över henne i köksspringan. Raskt hoppade hon ur släden och
ropade på stordrängen, att han skulle komma och ta hästen. Men innan
han hann fram, var mor Brita där och hade fått dottern i famn. Aldrig
hade hon känt sig så glad att se Anna-Greta, det var som en motsägelse
av det onda hon hört nyss. Men det var som kom det ingen värme
tillbaka. Grann som förr, men vit och kall som en isblomma såg hon ut,
men hon frös väl, stackare, i råkylan.

— Stig in å värm dej, Anna-Greta, sade mor Brita hjärtligt. En
plötslig och vek modersömhet, som hon annars brukade spara för sonen,
kom rösten att darra. Så var hon då inte övergiven av båda barna sina.

De stego in i lillkammarn, som låg intill spismuren och var varm som
en bastu, sedan mor Brita fått pigorna i sysslor på annat håll, så att
de skulle få tala ostört.

— Nå, hur har du det nu egenteligen, pian min, sade hon med oväntat
mild röst, när dottern satt där i soffan. Kom hon kanske rentav,
Anna-Greta, med det glada budet om att det väntades småfrämmande till
gården.

Men Anna-Greta tycktes inte ha något särskilt alls att förtro mor
sin. Hade hon ett ärende, så var det bara att låna mors kabbstol till
väven. Men annars hade hon inte ont efter orden, fast de föllo sig
nästan lika stela och tvungna som när mannen hennes var med. Högljutt
och hastigt tog hon upp moderns fråga och började berätta om allt.
Om hus och hem, om lagård och kräk, om storväven hon satt upp och om
vårkalven, som skulle läggas på, om silverskedarna i skänklådan och om
Erik och alla hans uppdrag, och munnen gick och gick som av sig själv,
och i vart ord skymtade välmågan och rikedomen i hennes nya hus.

Men för en gångs skull var mor Brita mera lyhörd för annat tal. Allt
det flödande pratet om detta världsliga, som annars skulle tagit hela
hennes intresse, tycktes henne nu ej beröra själva kärnan i hennes
fråga. Förgäves lyssnade hon efter något annat, efter något bakom.

— Nå, å hur har du de, du själv, sade hon stilla, nästan som om hon
blygts för sin fråga.

Då sinade Anna-Gretas ordflöde, tystnade tvärt och bröts av som en
ström, som plötsligt tycks torka ut vid ens fötter och rinna ner i
jorden. Djupt ner måste ordströmmen ha sjunkit, ty inte ett enda ord
fick hon tag på till svar. Aldrig hade hon väl heller fått sig en
sådan fråga förr av mor sin. Det hade bara varit tal om det, som tog
sig något ut för folk.

— Ä du nöjd me ditt? tog mor Brita åter vid.

Då brast det för Anna-Greta. Fördämningen, som hon satt upp i sitt
unga sinne mot ångest och kval, mot rolösa frågor och plågsamma
minnen, höll ej stånd mot detta oväntade anfall. Nu ville allting fram
på en gång, men själva överflödet av känslor kom orden att stocka sig.

— De — de ä branog, stammade hon slutligen. Erik ä nog bra å gårn å
allting — — de ä bara ett.

Här tystnade hon och såg upp på modern, stumt vädjande som den gång
hon bar på en tung hemlighet, som hon både ville yppa och dölja för
mor sin.

Då blev mor Brita ängslig — hade hon gjort orätt, som jagat upp
dottern med sina frågor. Var hon inte över sitt gamla onda än?

— Huruless ä’ re då, sade hon så kallt hon förmådde. Ä du sjuk?

— De ä fäll de, sade Anna-Greta, liksom lättad. De ä, som någe, som
trycker under bröste. Å så ä de sömn, som fallerar, ser mor. Å när man
inte sover, så kommer de för en så mycke. Som i natt, de knäppte i
vägga som en klocka, de va en liksme. Då hörde ja någen, som sa någe,
de lät som en vers eller en gissgåta.

    »De va någe, som va å som allri blev
    någe, som ropte å allri fick röst,
    någe, som grät å allri fick tröst,»

sa de alldeles högt bortvi sänglucka. Mor, mor, va va de?

Nu äntligen hade hon kastat den sista förställningen, Anna-Greta, och
grät högljutt i händerna. Tårarna tillrade stora och blanka mellan
fingrarna hennes, som blivit vita av innesittande. På ringfingret
blänkte vigselringarna breda och tunga som två blanka skäror av guld.

Mor Brita satt där både häpen och konsternerad. Jaså, var det där det
onda satt ändå. Eller var det bara hon själv, som vållat Anna-Gretas
utbrott med sitt okloka tal? Men inte hade hon syftat så långt med
frågorna sina. Vad hon tänkt sig få höra hade varit något om det svåra
i att vara bunden vid en gammal man utan kärlek och gemensamhet i
tycken. Det hade man kunnat tala bort med godo. Men det här gick ändå
mer på djupet, till det, som borde vara glömt och begravet för länge
sedan, det, som man helst inte borde röra vid med ord. Det där trodde
hon då så säkert, att Anna-Greta övervunnit för längesedan.

Hennes förskräckelse slog plötsligt över i vrede. Passade det sig
kantänka för Anna-Greta, tolvmansmoran, att sitta här och gråta
ögonen ur sig för att mor hennes haft vett att dra henne upp ur
övergivenhetens och föraktets träck en gång? För det var väl det,
som tårarna skulle gälla. Var sutte hon nu, om allt fått gå som det
skulle? Nej, här hjälpte inga blida ord.

— Stilla dej, Anna-Greta, sade hon strängt, men med låg röst. Tänk på
pigerna, de ge dej nog skam å slemt tal på ryggen ändå.

Och hon reste sig upp och öppnade hastigt köksdörren för att se om de
lyssnade, men ingen syntes till.

Då sänkte också Anna-Greta rösten, men hennes ord gingo inte längre
att hejda, hon måste få tala ut. Det fanns så mycket ont, som man inte
rådde med ensam, när man hade det som hon. Som det hon tyckt sig se
komma rullande efter sig på vägen, grått och ludet. Var det kanske
bara mor Britas bära, som varit på bud utsocknes? Men det fanns också
annat trolltyg, som var skapt nästan på samma vis och som rände kring
efter vägarna. Fast det bar ingen välmåga med sig utan skam och död
för den, som det sökte sig till.

— Ä de sant de som ä sagt hos ert folk, snyftade hon, om epar,
ofödingen där, som söker efter mor sin, vart hon far? Å som en int får
ro för, förrn de onda en gjort ä sonat.

Men nu blev mor Brita ond på allvar.

— Drävvel å prat, snäste hon, va ont ha du gjort? Epar, de ä en
tocken, som ha blivi född å lagd i lönn, de. Men de, som allri ä
fött, de kan int bli dött. Men får du int ro för tanken, så läs ett
Fader vår, de hjälper mot sånt.

Men Anna-Greta lät inte trösta sig med det. Alltför ofta hade hon fått
bruka Gudsordet till alla slags kurer både rätt och avigt, för att
hon skulle tro på dess makt. Nu var det som om det inte nådde in till
själen hennes.

— Har ni inget annat, mor, kved hon, nån annan slags läsning eller
någe till att ta in? Ni har ju bot för allt.

Då veknade mor Brita åter, hon blev rörd över dotterns tillit till
hennes underkurer. Men här hjälpte det inte med några örter eller
läsning bara, här fick det annat till. Man fick ta boten efter soten —
och här satt soten i själen. Men Lapp-Brita hade aldrig lärt sig till
någon själabot. För första gången kom det för henne, att hon kanske
försummat det viktigaste med det. Vad hjälpte det, om man drog en
människa tillbaka till livet, om hon sedan inte fick någon levandes
makt med sin själ? Någon läkedryck mot själanöd och samvetskval ägde
hon inte i svartböckerna sina. Men hon fick väl bruka det hon hade.

Och för att lugna dottern tog hon sig till att blanda ihop något
att lägga under huvudkudden till att skingra onda tankar med och
ge en lugn och drömfri sömn. Det var många slags örter i det,
huvuvillsblomster och goluktsgräs, det kändes på lukten. Gärna skulle
hon ha gett henne några goda ord med till en ledning för det irrande
sinnet. Men aldrig förr hade hon varit van att tala med barnen sina
om det, som rörde sig om deras inre människa, hon hade haft fullt
göra med att säkra deras yttre välgång bara. Sen följde väl den inre
trivseln av sig själv, hade hon tänkt sig. Hade man det bara bra och
kom till heders bland folk, så måste man ju bli lugn och nöjd till
slut.

Men nu kom det för henne, att den människa, som saknade en fast
hållpunkt inom sig själv, hon ägde intet fäste på denna jord, om hon
så satt på en hedersplats i livet. Hon såg det på Anna-Greta, hon såg
det på Ejnar. Hade hon gått fel väg med dem, var det inifrån och utåt
lyckan skulle vinnas? Ett stadigt ord att hålla sig till behövdes
kanske för en och var. Det var väl hon, som var mor, som skulle haft
det till hands åt barnena sina i de svåra stunderna. Men hon var
fattigare på sådana ord, Rik-Brita, än fattigfolket utom åkern varit.
Hon hade aldrig sökt efter dem i goddagarna, och nu läto de inte finna
sig så lätt. När hon därför skulle till att trösta Anna-Greta blev det
på det gamla viset.

— Tänk nu bara på, hur bra de ha ture sej för dej, förmanade hon, när
hon gav dottern örtepåsen, å att de ä du, som ska sitt opperst blann
storbönnren på husförhörsgille. Se till, att du kan svara för dej i
spörsmålsboka då, så ger sej nog de annra!

Anna-Greta såg verkligen ut att lugna sig med det, torkade tårarna och
gjorde sig i ordning att fara hem. Det var väl mindre moderns ord än
örtepåsen, som bragt henne tröst.

Men mor Brita stod alltjämt fundersam. Det var som tyckte hon att
något mer borde ha blivit sagt ändå. Något ifrån hjärta till hjärta.
För att finna det måste hon gå djupt in i sig själv, och den vägen var
det längesedan hon gått, hon måste liksom mödosamt leta sig tillbaka.
Äntligen tyckte hon sig finna det rätta.

— Du skulle ha ett barn, sade hon nästan milt. Då får en ro.

Då hejdade sig Anna-Greta, där hon stod framför spegeln och försökte
plåna ut spåren efter gråten. Det var som om tårarna plöjt djupa fåror
av ålder i hennes vita kinder, och den blick hon gav modern var full
av ångest.

— De ä just de, ja, sade hon häftigt, om den saken tör ni veta bäst
besked. Ä de sant, som de säjs, att den, som försvurit sej en gång som
ja, allri kan bli me barn mer?

Så, nu var det äntligen sagt, det som hon kommit den långa vägen för.

Då blev mor Brita alldeles sig själv igen, jaså, det var där, som skon
klämde ändå!

— Dumtok som du ä, snäste hon, hocken ha lura i dej de? Nog kommer de,
som komma ska, bara de blir så dags. Än ä ju int lång tid gången, vet
ja.

Då log Anna-Greta för första gången mot mor sin, och det leendet
plånade ut vart märke efter tårarna.

— Där har ni rätta boten för mej, sade hon sakta. Kan ni läsa mej till
den läkedomen, då blir allting gott och bra.

Och så fick hon på sig ytterkläderna igen och steg upp i sin rissla
med den väldiga björnskinnsfällen. Rak i ryggen och med fasta tyglar
körde hon åter från gården, en storgårdsmora i var tum.

Men när hon kom upp till vägkröken, såg hon sig skyggt om uppåt
skogsbrynet efter det, som följt efter henne på ditvägen, ett
rullande, kvidande grått nystan av ångest och skräck, som plötsligt
kunde flyga en upp på halsen och suga livet ur en, om man bar på det
minne hon bar.

Mor Brita stod och såg efter henne i fönstret. Hon var inte säker på,
att hon hjälpt dottern till rätta som hon bort ändå. Åhnej, det var
nog så, att hon höll på att mista taget om barnena sina. Det blev så,
när man blev gammal och skackelhänt.

— — — —

På en hyreskammare i staden satt Ejnar och hade äntligen nyktrat till
efter en veckas liv i sus och dus. Det brände och sved i halsgropen
på honom som efter en vådeld, och han hade gärna haft sig en endaste
liten droppe till för att släcka av gnistorna med. Men när han av
gammal vana stack handen i byxsäcken efter pengar, fastnade inte så
mycket som en enda blindstyver mellan fingrarna hans. Häpen och dum
satt han där och stirrade på den tomma fickan, som han vänt ut och in
på för att se om det var hål i den. Vart hade de månne rullat nu, alla
de vackra slantarna han stoppat dit uppe på skogshygget för inte så
länge sedan? Hade han ens, så att det räckte till att betala logiet
med?

— Jag får hem till mor nu, tänkte han slött. Hon får fäll lösa ut mej.

Så mindes han med ens, hur han farit från hemmet i blind ilska, stursk
och styv som en riktig storkaxe för att han inte fick sin vilja fram
med skogen. Det skulle smaka mor nu, måtro, om han vände åter som en
ödmjuk bettlare. Nej, den triumfen unnade han henne inte. Vems fel
var det kanske, att han levde som han gjorde? Var det inte mors, som
hindrade honom från att komma till en mans ansvar och gärning? Han
var i den ålder nu, att han bort styra och ställa på en gård. När far
var i hans år, satt han redan som ungbonn utan någon över sig. Och om
nu mor inte kunde släppa gården, så kunde hon väl sälja av skogen så
pass, att han kunde få sig en slant till att börja något eget med. Det
skulle ju bli hans en gång i alla fall. Och den dag hon gav efter i
det, då skulle det bli annat av, då skulle han bli karl.

Men som han satt där och tänkte på, hur det sista skogsköparföljet
blivit avspisat, blev minen allt surare och bittrare. Åhnej, det var
nog långt dittan å darn, sa käringen, sköt på månen. Förrn mor gav med
sig, fick självaste Gammel-Per ge sig. Såvida inte — här fick Ejnar en
idé, som kom honom att skina upp.

— Nu finns det bara en, som rår på mor, sade han och reste sig för att
gå till Stor-Grubben.

Men han fick söka honom både länge och väl ute i staden, innan han
äntligen kom till tals med honom. Ty patron Grubb hade mycket att
bestyra numera. Aldrig hade han suttit så säkert vid makten som nu.

Han var inte rädd för dyrtid och höga arbetslöner, han, utan drev sina
avverkningar som förut. Överallt i bygden hade han fångstarmarna ute.
De trevade sig in i alla hus, hala och smidiga, de trevade sig ända
fram till bondens hjärtegömma, till plånboken hans. Han hade riktigt
lärt sig alla de knep nu, som hörde storfångsten till. Han visste, hur
man skulle sätta upp ett kontrakt, så att det liknade en vargsmälla,
lätt att fastna i men omöjligt att komma loss ur. Han kände nyttan av
bulvaner, och han kunde konsten att klä ut dem i många slags rockar.
Behövde han till exempel skog på kronojord, satte han bara dit en som
torpare i ett korthus, och så fick han skogen vid insyningen. Konsten
att låta stämpelyxan gå på rätta sättet och att få intummat till sitt
eget bästa hade han också lärt. Och alla dessa lärdomar kunde ej
ha mer än ett resultat — att Stor-Grubbens anseende och makt växte
för var dag, som gick. Och det inte bara på landsbygden. Nu var han
självskriven på alla kalas i staden, kantänka, ty han hade papper på
det, långa smala papper, som endast fingo sitt rätta värde genom hans
namn. Inte var det underligt, att den, som hade så många trådar i sin
hand, så många järn i elden, var svår till att träffa. När Ejnar sökte
honom på kontoret, för tredje gången, fanns han ännu inte där.

— Vars finns han månne då? vågade sig Ejnar på att fråga.

— Hå, säj vars den finns, grinade kontorsdrängen. Ä han int här, så ä
han fäll nån annanstans å ä han int i stan, så ä han fäll i Stockholm.
Grubben har många affärder, han.

Men så kom en av kontorsherrarna till att höra samtalet. Förstulet
granskade han ynglingen, gott hull och gott tyg i rocken, förmögen
hemmason, gissade han sig till, kanske med skogen kvar. Hade inte
patron Grubb befallt en alldeles särskilt stor hövlighet mot alla
dessa bondbassar i kängskor och vadmal, som ännu envist sutto och
ruvade på guldäggena sina?

— Patron Grubb är förmodligen nere vid sin såg, upplyste han artigt
med en bestraffande blick på kontorsdrängen.

Javisst, det var så sant, nu byggde sig Stor-Grubben en såg också för
att själv såga allt sitt timmer.

Och så begav sig då Ejnar ner till älven för att söka upp patronen.

Grubben var verkligen nere vid sin såg. Där hölls han för det mesta
nu om dagarna, när han kunde för sina övriga affärer. Han måste själv
vara med för att se till att den blev färdig för den stordrift, som
skulle börjas bara freden kom. Inget besvär, inga kostnader skydde han
för den saken.

En riktig ångsåg skulle det bli det han byggde, den första i sitt slag
där i trakten, driven av samma kraft som den otympliga hjulbåten, som
stånkande tog sig uppefter älven. Ända sedan förra våren hade den
varit under byggnad och nu skulle den snart vara färdig. Det var hans
livs stoltaste dröm, som därmed skulle nå sin fullbordan. Den dag, då
han själv hade lagt grundstenen till den, tyckte han sig också ha lagt
grunden till en ny social ställning. Från den stund den blev färdig,
skulle det bli slut med att resa ikring på marknader och auktioner
efter skog, då fingo bönderna själva komma till honom och hans såg. De
hade lärt sig vägen nu. Då skulle han inte längre skällas patron bara,
utan sågverksägare och disponent. Så lydde den nya, fina titeln.

Den var också något att vara stolt över, sågen, där den låg nere vid
älvmynningen, just där de sista strömvirvlarna äntligen bredde ut sig
till lugnvatten. Stor och väldig speglade den sig i blankvattnet vid
strandskoningen med skorstenen stickande rätt upp som ett hejdande och
utpekande finger.

Se, se, skulle den liksom säga, titta bara på storverket, som han
byggt sig, Grubben! En karlakarl är han ändå.

För det mästerverkets skull borde väl mycket bli honom förlåtet av
alla de där småknepen, som man fick ta till, innan man kunde rå med
det, som var stort och helt. Vad gjorde det så, om han tagit skogen
av några supiga bönder, när de sedan bara hade att komma hit, om
de ville, och plocka dryga dagsförtjänster ur hans fickor. Idoghet
och välstånd skulle han mala fram åt dem i den jättekvarnen, och de
skulle alla tacka honom för det en gång på sina bara knän. Vid den
framtidsdrömmen tyckte han, att alla de långa, blanka fönsterraderna
däruppe blickade ner på honom som ögon, fuktade av tacksamhet.

I morgon skulle äntligen själva ångmaskinen inmonteras, sågens stora,
klappande hjärta. En väldig, instängd kraft bodde det i den, en
rastlös kraft, lik den, som drev honom själv framåt. I arbete fick den
sitt bästa utlopp.

Dryga pengar hade det kostat honom i alla fall, det speleverket,
uppbyggt som det var under dyrtid, då arbetslönerna höllo sig orimligt
höga. För att vinna igen dem åt honom behövde det spela både dag
och natt, när det väl blev färdigt. Men till det behövdes massor av
timmer, ändå mera än det han ägde i sina magasin. Hur han räknat och
planerat, hade han tagit till det för lågt till den nya stordriften.

Här stod nu sågen under tak stor och tom, som en väldig, omättlig buk,
som måste fyllas till varje pris. Med sitt vida svalg gapade den ut
emot älven för att sluka stockarna, ännu kådiga och friska, doftande
av skogens liv för att åter spy ut dem på den andra sidan som torrt
trä och plankor. Den skulle snart ha slukat det han hade och så skulle
den stå där och gapa efter mer.

— Du var mig en baddare till att se hungrig ut, tänkte patron Grubb,
där han stod och tittade på sågen sin.

Han hade själv lärt känna, vad hunger ville säga på äldre dar,
skogshunger. Aldrig hade han behövt pröva oårens hungersjuka, men den
här kunde inte vara mycket bättre den. Som eld brände den ens fattiga
kropp och gav en varken rast eller ro. Och nu skulle den bli ändå
värre.

Det hade gått så långt med honom redan, att han inte kunde vila ut som
en vanlig människa en stund i en skogsbacke på sina resor. Han såg den
inte mera, skogen, han såg bara timret. De grönskande, levande träden
såg han ej med svalka och barrdoft under sina täta kronor. Avklädda
såg han dem, det nakna träskelettet stod där och grinade för att visa
sitt köpevärde efter tumstocken. Hur många av den sorten var det nu
han kunde behöva till för att mätta det stora tuggverket där, så att
det inte stannade? En enda veckas tomgapande kunde kosta honom alltför
många vackra slantar. Nej, än var det för tidigt att slå sig till ro
med den tanken, att skogen själv skulle söka sig in till honom, det
blev nog ingen annan råd än att ge sig ut efter vägarna igen.

Då väcktes han ur sina funderingar av att någon nämnde honom vid
namn. När han vände sig om stod en välväxt yngling framför honom,
klädd i snygga kyrkkläder. Han kände genast igen honom, det var Ejnar
Andersson från Tavle, ifrån byns storgård. Det riktigt klack till i
honom, detta var ju rakt som ett svar på hans tankar nyss. Ty där
fanns det skog! Väldiga, orörda vidder av den gamla, fullgoda sorten,
som ännu ej hört ekot av en stämpelyxas fall. Han hade nog sett den
redan, storskogen där, han hade nog smugit obedd mellan stammarna i
skymningen med mätstickan gömd i fickan och tittat och räknat och
grundat. Och aldrig hade hungern svidit så svårt som där.

Han såg den för sig, när han ville, på det sätt som han såg all skog.
Väldiga kärnfuror såg han, riktiga mastträd allesammans. För att nu
inte tala om granskogen, som han numera också tog till godo, bara det
fanns användbar flottled någonstans i närheten. Hans hunger lät sig
inte stilla med storträd bara numera, rubb och stubb tog den, en halv
meter från marken.

Runt om i Tavle skogar hade han haft sina hyggen, men från Ersagårdens
marker hade han fått hålla sig hittills. Man flög inte på Ersamoran
obedd, om man var rädd om livhanken, sades det. Och Stor-Grubben hade
inte tid till att få något elakt kastat på sig just nu. Fast en vacker
dag hade han väl tänkt sig in på den vägen också.

Men nu kom sonen hennes här självmant, och att han hade något
angeläget på hjärtat, det såg man strax. Han stod där och bockade och
skrapade med foten så vackert, som ville han be för sitt liv. Men
det fanns inte mer än ett i de dagarna, som var riktigt angeläget
för en Västerbottensbonde, och det var att få kasta sig handlöst i
sågverksägarnas och bolagens brodersfamn.

Han hade gissat rätt, det gällde skogen, det såg han på den stickande,
irrande glansen i ynglingens ögon. Törsten efter det nya livet, efter
guldet, hade gripit honom med. Och gärna pantade han ut gårdens själ
till det priset. Med en sådan hunger och en sådan törst som deras
måtte det bli ett gott kalas!

Och munter och nyter igen tog Grubben bondpojken kamratligt under
armen för att få ur honom ärendet hans hemma mellan skål och vägg.
Den här gången skulle han inte behöva nöja sig med en klunk ur
brännvinsstopet nere i bondkammarn. Med hans bästa punsch skulle han
trakteras uppe i salongssoffan. Själva brorskålen skulle han ta till
frampå småtimmarna, om det behövdes. Så pass kunde storskogen vara
värd.

— — — —

Dagen därpå gåvo de sig i allra bästa samförstånd i väg till Tavle by.
Långt inpå natten hade de suttit över sina papper och beräkningar,
och nu hade Grubben flera olika förslag till skogskontrakt med i
nattsäcken.

— Nappar hon inte på det ena, så nappar hon väl på det andra, sade han
under Ejnars gillande.

Sina allra finaste nät och ryssjor skulle han lägga ut för att fånga
Storgårds-Brita. Pojken trodde han sig redan vara färdig med, hade han
inte lovt honom att få bli herrekarl, bära kedja med berlocker och
kallas Grubbens inspektor? Till att lära sig att sticka timmer under
isen och sköta tumningen rätt dög han kanske inte, men som lockfågel
vid skogsköpen kunde han kanske duga till att sjunga hans och sågens
lov.

Resan gick fort, ty de hade ännu mycket att resonera om. Det skulle
hetas, att det var Ejnar, som ville köpa av mor sin för att komma till
något eget och patronen skulle bara vittna. Sedan fingo de göra upp
resten sinsemellan.

När de kommo fram till avtagsvägen ner till gården, kom Ejnar att
tänka på något, gav hästen ett nyp av tömmen och körde på en igensnöad
skogsväg ner till bäcken. Han ville visa patron Grubb, vilken utmärkt
flottled de hade alldeles inpå knuten. Bäcken kallades den, men
egentligen var det en lill-å — vattnet var djupt och strömt. Den
behövde bara rensas upp för att duga. Men han hade inte behövt göra
sig besvär med den omvägen, om han vetat, att den saken hade Grubben
bättre reda på än han själv. Fast den saken låtsades han inte om, utan
hörde tåligt på ynglingens utläggningar.

Till slut ledde de då hästen tillbaka genom blötsnön upp till gården.
Mor Brita såg dem komma, med en blandning av vrede och lättnad kände
hon igen sonen. En lisa var det ju alltid, att han kom åter så snart,
nykter och helskinnad, men arg måste hon ju bli, när hon såg, vem han
fått med sig den här gången. Skulle det nu bära till med trätan igen,
innan hon fått sopat ut efter sista följet hans? Det var väl meningen
att trötta ut henne på det här viset, så att hon gav sig bara för
att få fred. Den här gången skulle visst själva nävkampen stå. Men
Grubben fick man ta med försiktighet, och så behärskade hon sig och
tog emot honom så hjärtligt hon kunde.

Patron Grubb tog sig också god tid, besåg hela gården utan och innan
och berömde allt, ja, han hade inte ord nog för mor Britas duktighet.

— En sådan kvinna, en sådan kvinna, viskade han ideligen bakom ryggen
på henne till Ejnar i en ljudelig och vördnadsfull viskning. Det heter
duga att ha en mor, som sköter allting själv som en karl!

Sådant måste ju göra gott åt den, som aldrig får ett erkännande ord av
den en håller högst, även om man vet, att det inte är så ärligt menat.

Först när Grubben på så sätt slappat mor Britas vaksamhet hela dagen
och trodde sig ha fått henne tillräckligt mjuk, kom han så sakteliga
fram till saken efter kvällsvardsdags. Hade hon tänkt på, att hon hade
en vuxen son nu, mor Brita, en lång och ståtlig karl, som trängde
om annat göra än att gå och hålla mor sin i förkläsbandet längre?
Husbonnväldet över gården kunde ingen begära, att hon skulle släppa
ifrån sig, men en pikkele liten del av jorden bara, för exempel en del
av skogslappen där.

Nå, där kom det äntligen, mor Brita började bli trött på att vänta.
Men först över hennes andlösa lekamen skulle de ta sig in i skogen.

— Här skiftas inget förrn ja ä dö, sade hon ansträngt. Så patron tör
göra klokast i att se sej om åt annat håll.

— Jag — de ä ju för son ers skull jag talar, tog Grubben i.

Men mor Brita avbröt honom.

— Där gårn ä lägst, där kliver man helst över, sade hon torrt. Ejnar
har tid att vänta ut mor sin.

Nu började patron Grubb bli arg och glömde komedien de skulle spela.

— Ja kan också språk, sade han. Äta först, sa bonn, när bastun brann,
så säjer ni häruppe. Först när stolen börjar brinna under er, flytta
ni på er, men då kan de vara för sent. De ä slut nu me att hugga stora
mastträd till tallbete åt fåren å låta stockarna ligga å ruttna. De ä
en ny tid nu för den här fattiga landsändan; de gäller att passa sej.

— Åhå, så farlit ä de fäll int — ä fattigdomen svår, så ä vi många om
den. Här säljs inget.

Stor-Grubben drog en suck i all tysthet, käringen hörde till de sega.
Nå, friskt mod i lappens själ — litet ben och senor fick man väl tugga
i sig för den feta stekens skull.

— Sälja, vem har talat om att sälja, sade han med sin lenaste röst.
Inte väl jag heller? Här har ju aldrig varit fråga om annat än
avverkningsrätten.

Och så drog Grubben redan vid spelets början fram med den stora trumf
han tänkt spara, tills han satt där på efterhand — ett kontrakt om
avverkningsrätten på femtio år. Skogen var hennes lika fullt för det,
tro jag det. För vart träd, som fälldes, betalades fullt pris ändå,
både för timret och arbetet, precis som om inget kontrakt fanns. Det
var bara rätten, själva rätten det gällde att få ordna med arbetet där
och betala ut de dryga dagsförtjänsterna ur egen ficka. För den var
han, Grubben, färdig att lägga upp flera tusen på bordet, inte för
egen del, bevars, men för sonen hennes, för Ejnar. Han hade fäst sig
vid pojken och var villig att försträcka honom summan för att hjälpa
honom till något eget.

Och så lät han ett par nya, ovikta tusenlappar dansa ner på bordet
framför mor Brita.

Så mycket kontanta pengar hade mor Brita aldrig förr sett i oväxlat
mynt. Pengarna, dem hade man i gården eller på banken. Kontanter,
det var något, som man mödosamt snålade in på smör- och mjölkpengar,
något som så småningom lades på hög, slant efter slant, något som det
tog lång tid att räkna sig igenom. Man visste knappt vad man hade på
kistbottnen i sådant mynt. Men man visste, vad man höll i, när man tog
i en tocken lapp. Aldrig hade hon tänkt sig, att man kunde få pengar
på skogen utan att sälja den. Här gick en genväg till att få sonen god
igen. Men så kom hon till att se på Grubben, där han satt och redan
gjorde sig säker om svaret. Den rävglimten i ögat kände hon — hade han
inte så när fått henne att kliva med bägge fötterna i trampsaxen ändå!

— Jojo, »lustigt leva i landet Gog, lite göra å maten nog», nog kan
man den visan. Men här på gårn håller vi oss helst till en annan låt,
sade hon torrt och sköt tusenlapparna tillbaka.

Men då glömde Stor-Grubben med ens all sin slughet och blev flygande
arg. Hade han inte gått här och ödat bort en hel dag på ingenting.

— Nå, gärna för mej, sa friarn, då han fick nej, röt han. Sitt ni där
å tjuras, tills ni gör er nå hasavarp på de! Dra förresten ända in i
lapphelsike, käringskrälle!

Och med detta väldiga kraftord, gjorde han sig beredd att dra ifrån
gården, fast det redan led mot natten. Men när han redan satt där
framför dörren, insvept i sin päls över öronen, kom Ejnar farande ut
och tiggde och bad honom som för livet, att han inte skulle ta vid
sig så hårt. Nu var han inte du och bror längre utan bara ödmjukaste
tjänare åt herr patronen. Och kunde han bara få följe till stan och
något arbete där, så svor han på, att än var inte sistordet sagt i den
här affären. Mor blev väl mjuk, bara hon såg, att nu var det slut med
att gå hemma och tigga henne efter brödbiten.

Till slut fick han Grubben så pass upptinad, att han lovade att vänta,
medan Ejnar fick hundskinnspälsen på sig, mot det att affären fick stå
öppen dem emellan.

— Nånå, stämpel å sigill på de då, sa bonn, slog näven i grötfatet,
röt patronen godmodigt och höll in hästen.

Inne i stugan satt mor Brita betänksam kvar. Grubbens kraftord rörde
henne inte något vidare. Men borde hon inte för en gång låtit Ejnar
komma till tals också? Här kunde ske värre skadegörelse än den, som
gick på skogen. Där var han i dörren redan, han kom inklivande som om
ingenting hänt. Men lugnet skrämde henne mer än det förra bannandet.

— Den här gången får ja fäll säja farväl ändå, sade han lugnt. För nu
blir de allvar av, att vi int ses mer. Annars hadd ja tänkt, att bli
kar nu å slut opp me å sup. Men nu ä de som de ä. Ja, ajöss då!

Och Ejnar fick pälsen på i en hast och började att gå emot dörren. Så
vände han sig om ännu en gång.

— Till hösten bär de fäll å me mej till Amerikat som me mången ann,
sade han. Men skulle ni ta på ångra er om skogen eller gårn innan
dess, så vet Grubben vars ja finns.

Med en knyck fick han mössan på huvudet, slog upp dörren med en smäll
och var redan ute, innan hon hunnit tänka sig om.

Så var det då sagt, slutordet i tvisten deras. Nu skulle det bli hon,
som ostörd rådde på gården, men det var ingen glädje i den tanken.
Hennes ensamma modershjärta kändes tungt och kallt. Och händerna
hennes, de darrade och skakade ju som asplöven utanför stugan
sommartid.

Liten lön hade hon för att hon ställde det klokt för sina barn. Hur
bar det sig, att hon skar bekymmer och ofrid, där hon sått med omtanke
och kärlek? Var det för att marken redan förut var sådd med ogräs, som
fröade av sig — avund och onda önskningar över nästan? Skördade hon nu
själv, det hon ämnat åt andra?

Var det dock någon sanning i det där, som de skrämde svaga stackare
med på bönemötena? »Gud står bak vår vägg, ser genom fenstret och
gluggar genom gallren», sade de. Hade han sett mer än han bort under
åren, och var det han, som nu tog hämnd genom att göra henne så
svaglig och maktlös till att råda över barnen?

Hon önskade, att hon hittat vägen till honom för att fråga. Men hon
hade alltför länge gått åt motsatt håll — nu orkade hon inte ta sig
tillbaka.

Trött slöt mor Brita ögonen för att slippa tänka.

— — — —

Hur hårt vintern ligger över jorden, kan den dock inte alldeles pressa
andan ur den. Det kommer en dag, då järngreppet skakas av, då töcknen
lyfta och den stelfrusna marken tinar. Och plötsligt bryta älvarna,
bäckar och åar svälla av vårflod — livet har segrat. Saven stiger, det
lider mot mössöronstid, då kornet skall i marken för att gro.

Också in till Anna-Greta smög sig den första vårglimten, in i kammarn,
där hon alltjämt satt och hängde över vinterväven. Mörk var den,
väven, tjockt, grått blaggarnstyg var det till arbetsskjortor. Ändlös
och lång som vintern själv var den också, hon fick den visst aldrig ur
stolen.

Men i knäet gömde hon ju också på annat arbete, fint, mjukt linne,
klippt ur brudsärken hennes. Mor skulle nog ömkat sig, om hon vetat,
att hon klippt sönder finsärken sin, men hon ville inte ha kvar den
hel. Och mor hade nog förlåtit, om hon sett, vad det skulle bli till —
en liten barnskjorta. Här i vävkammarn hölls hon med sin söm, för att
pigorna ej skulle skratta ut henne, ty ännu hade ingenting sports, som
gjorde det arbetet så nödigt.

Erik var till prästgårn i dag, han sökte sig visst dit någon gång
numera som i forna dagar. Han fann väl hemmet för tyst och hustrun för
enstavig. Då var det väl trivsammare hos prästgårdsmamsellen med en
pratstund i all tukt och Herrans förmaning. Ja, självaste Erik hade
väl något i sig av Gammel-Adam han med, kantänka.

Så kunde hon då låta vävstolen stå för i dag. Annars var den så bra
att ta till mot både ett och annat. Dunk, dunk slog hon inslaget in i
ränningen, grått i grått i kapp med sitt oroliga hjärta, tills det
måste lugna sig och bli efter. Och när Erik satte till som värst med
sitt prat och sina frågor, när han gjorde sig till tok för henne inför
allt folket med allt för många och fina ord, då lät ju väven henne
inte mer än svara ett och annat förstrött ord tillbaka.

— Kan du int låt bli de där tröskverke en stund, kunde mannen säga
ibland litet otåligt.

— Ä du vill i vette, fick hon då knappt tid till att svara. Väven ska
ju ut innan storhelgen, vet du fäll.

En idog hustru hade han fått, Erik, en, som stod i både natt och dag
med sitt, annat kunde då ingen säga.

Men nu kunde hon sitta här i frid och ro och sy ut hålsömmen på
lillskjortan. Hon kunde många konster, Anna-Greta, och var fostrad
nästan som på herrskapsvis. Sakta och omsorgsfullt lade hon styngen,
nu hade hon ej så hetsande brått.

Det var som om det strömmat svalka och ro från det vita tyget där, den
ro, som inte ens mors örtepåse kunnat skänka. Hur kunde det så hjälpa
varken med Fader vår eller psalmboken?

Tankfullt lät hon arbetet falla. Där låg den, hennes brudpsalmbok, på
skänken till hands för nödfallsbruk. Det var en vacker bok med ett
stort hjärta pressat i lädret. Hon hade fått den av Erik i brudgåva
— den hade tillhört hans mor — och hon måste le ett litet bittert
leende, när hon läste orden inne i hjärtat. »Bok och mit hierta jag
dig gifver och din vän till döden blifver» stod det där på gammalt
trofast vis. Det var starka ord, ord att bygga upp ett liv på. Men
vad hjälpte det om orden voro de rätta, när inte vännen var det, när
håg och tankar stundom stodo till en annan, när ännu något värre stod
emellan? Hon visste ju så klart, var hennes väg borde gå, men ändå
kunde hon inte komma över till honom, mannen. Det gick ingen stig bort
från det förflutna och ingen genväg mellan hennes ungdom och hans
ålderdom.

Kanske hade de också prövat på detsamma, de gamle, ibland. Självaste
brudpsalmboken, vad fylldes den av från pärm till pärm om inte av
suckar och jämmer, av klagan och gråt över denna världens många fällor
och försåt! Hon behövde bara låta boken falla upp på måfå, så läste
hon strax:

    »Hela natten jag suckar,
    och sörjer, bugar, buckar,
    ynkelig är min låt.
    Jag ängslas också svåra
    att jag med mina tårar
    hela min säng gör våt.»

Ja, så stod det i själva brudpsalmboka, bara man kom innanför pärmarna
med de stora, dignande blomsterkorgarna på. Det fanns visst flera
brudar än hon, som sörjt sin äkta huvudkudde våt i nattens tystnad.
Och detta skulle vara något att läsa bort ångest med! Med ett hånfullt
leende lät hon boken falla ihop med en smäll. Det leendet över det
bleka ansiktet gjorde henne lik Anna-Greta från förr, lövjerskan, hon,
som log till och med över gudsordet.

Kunde man inte le åt det förresten, som var så maktlöst? Tog en
bort onda drömmar med sådan läsning? Tre nätter å rad hade hon nu
mött honom, Mats, i drömmen. Han kom där så blek och tyst, just som
hon mindes honom och såg på henne med de där ögonen hon inte kunde
glömma. Sist-natten hade hon själv fått ge sig ut en lång väg för att
träffa honom, tyckte hon, de hade mötts på ett ställe, som tycktes
välbekant. Men när hon just skulle till att tala till honom, vände han
sig och gick ifrån henne. Det sved ännu, i bröstet efter tårarna hon
fällt, när han gick utan att tala till henne.

Vad skulle sådana drömmar betyda? Hur hade han det, Mats, tänkte han
någon gång på henne? Var det så omöjligt, att de skulle kunnat slå
följe i livet trots allt, som varit? Hade hon inte sålt bort sig
alltför brått ändå?

Nej, sådana tankar anstodo henne inte mer. Gjort var gjort och kunde
aldrig ändras. Men inte läste en bort ånger och saknad med psalmer,
tycktes det. Kanske med gladare visor, men dem hade hon visst glömt.
Vemodigt såg hon ut genom fönstret. Där nere låg den, vintermyren,
tillfrusen under snötäcket som en väldig och ödslig slätt, otrampad
av folk, och skilde människorna från varann. Inte ens vintertid
var den att lita till, inte ens då bar den säkert. Mitt i det vita
gapade alltjämt ett svart och bottenlöst hål, som aldrig frös till.
Ingenstans såg man den så väl som här, Eriks gård låg alldeles för
sig, där en flik av myren skar sig djupt in. Den utsikten skulle hon
nu se ut över hela sitt liv. Den gjorde en inte gladare.

— — Då stack det till så blankt och vasst genom fönstret — vårsolen
var det, som efter månader av mörker äntligen letade sig in. Den föll
på sömmen i hennes hand, så att hon bländad måste låta den sjunka
ner i knät. Sannerligen lekte det inte och spelade så grant där ute,
att man kunde bli glad, hur sjuk man var i sinnet. Satt hon inte här
som en gammelmora vid väv och söm, medan Erik gick ut i bygden, han.
Därute var det ett sjudande liv som aldrig förr av allt det nya, som
kunde förströ sinnet. Varför kunde inte hon också ge sig ut ett tag?
Inte blev en varken klokare eller bättre av att sitta här och bli grå
och ful i synen inne i stugans unkenhet.

Ock så fick hon plötsligt så brått att minnas alla de ärenden hon
kunde ha ner till den nya handelsboden i byn, så att hon skulle få
något att skylla ifrån sig på för att hon gick ut. Ingen skulle kunna
säga att hon gav sig ut att fingå mitt på blanka örkdagen, bara
för att det gav sig till att bli sol. Inte passade det sig för en
stormora. Men fortare har väl aldrig någon klätt sig till bysfärd än
hon, Anna-Greta. Nya kyrkschalen fick hon på och pälsmössan från stan.
Och två mörka lockar, som legat instrukna under ungmorsmössan drog
hon åter ner över pannan. I deras skugga fingo ögonen åter allt sitt
lockande djup från förr. Men det hade kommit något hårdare, kallare i
blicken också, det var som om det glittrade och lekte över stengrund i
dem.

Ute sken redan vårvintersolen helt och fullt från en himmel, så djupt
och hejdlöst blå som ett hav av obrukad ungdom. Med en plötslig
stickande känsla av både fröjd och plåga kände hon, Gam-Eriks hustru,
hur ung hon ännu var. Hon hade kastat bort kärleken, hon hade kastat
bort sig själv för äran. Men något fanns ännu kvar — livet självt!
Hon visste, vad det kunde vara, då man glömde allt, som band. Äran
kunde man ju rädda för sig ändå.

Vid den objudna tanken kom det en slug glimt i mörkögonen. Anna-Greta
liknade mor sin, där hon jäktade fram efter vägen. Men det visste hon
ej själv. Hon kände sig som om hon helt oväntat fått dagslov från
vardagslivet.

Yr och förtumlad av vårluft och sol, ännu med vinterns tyngd i blodet,
skyndade hon framåt som i en dröm. Gång efter annan mötte hon folk,
som hälsade och nickade, som ropade och logo. Hon hälsade och log igen
utan att se, om det var känt folk eller främlingar.

Innan hon visste ordet av var hon framme i handelsboden. Där var
fullt med folk. Det blev alldeles tyst, när hon kom in, men det var
en aktningsfull tystnad. Hur hon annars var, här i boden hade hon
det, som är viktigast för aktningen, ett gott namns säkerhet för
krediten. Handelsmannen var en ung och nykommen karl med krulligt
hår. Genast hon kom, lät han allting vara och kom fram till henne,
storgårdsmoran. Först av alla skulle hon ha sitt och ovanpå kommersen
ett glas körsbärsvin inne i bodkammarn. Livliga och talande ögon och
en len tunga hade han, och Anna-Greta såg nog, att det inte bara var
för namnets skull hon fick företräde.

När hon kom tillbaka in i boden, hade det kommit mera folk ditin. Det
var ett helt flottarlag, som drog genom byn på väg att möta timret nu
när isarna skulle stil att bryta. Det var idel ungt och raskt folk,
vana att leka en djärv lek med både liv och död. Och alla hängde de
nu runt disken och stirrade på henne med en hunger i blicken som om
det gällt att bärga henne mitt i forsvirveln. Något att kappas med
varandra om, att våga livet för, om det gällde.

Inför de blickarna vaknade något av hennes forna övermod på nytt.
En farlig lust att ge sig in i den gamla leken steg upp i henne.
Skrattande slog hon upp ögonen och lät dem spela runt laget. Hon
visste, att den hon gav en full blick, skulle längta efter att få se
djupare in i dem. Men hon ville ej låta någon se för djupt in i henne
mer, inte se det kalla och mörka, som gömde sig under ögonglittret
hennes. Hon var en annan nu än den, som drömt bakom flickkammarns
blåa gardin om kärlekens spelande sven och som lät sig tas av den
första, som kunde låten. Nu ville hon själv välja. Och åter lät hon en
solblick spela runt laget, medan läpparna övermodigt krökte sig.

Då öppnades plötsligt dörren, och ännu en främling kom in. En lång,
mörk karl med tänder, som glimmade till, när han log mot kamraterna.
Men när han kommit ett par steg innanför dörren, stannade han
plötsligt som fastnaglad och stirrade på Anna-Greta. Hans min och
blick var så underlig, att pratet och sorlet slutligen tystnade och
Anna-Greta vände sig om för att se, vad som stod på. I samma stund
kände hon honom — flöttjarn. Han, den namnlöse, som kommit och gått en
gång och som tagit hennes ungdom med sig. Drömmens nio blommor hade
han ryckt ur hennes hand och kastat i landsvägsdammet — aldrig fann
hon dem mer.

Vid det minnet vek plötsligt det sista av vårruset, och svagheten
och yrseln gåvo vika. Huvud och hjärta kändes lika kalla och tomma,
tankarna blevo så svidande klara. Så, där stod han nu med sitt leende
som om intet hänt, han för vilken hon ödt bort sitt liv. Hon mindes en
feberdröm hon haft, då hon velat sätta livet till för hans skull! Som
en mara hade det varit över henne, detta vita leende, som plötsligt
förvandlades i ett tomt och glupande bett. Hon tyckte med ens, att
de alla logo på samma sätt, dessa karlar, som hängde runt disken och
stirrade på henne med glupska blickar — ett inställsamt smil, som
snart skulle stelna i ett varggrin av obändig lystnad. En plötslig
ovilja mot alla män och mot hennes egen lockelse för dem grep henne.
Nej, aldrig mer, tänkte hon och gick mot dörren utan att vända sig om.

Men flöttjarn stod alltjämt kvar som förstenad och bara såg efter
henne, Anna-Greta. Det var hon och dock ej hon. Han hade lämnat henne
trampad och bruten, övergiven och försmådd. Det hade varit tråkigt
tal om barn, om löften och band. Nog hade han lovat, kanske han också
ämnat hålla. Men livet, det rastlösa livet, hade brusat vidare som
en älv i vårbrytning, han hade drivit med strömmen och kommit längre
bort än han tänkt sig. Med samvetskval men också med lättnad hade han
släppt henne ifrån sig. När han någon enda gång tänkt på henne, hade
det varit på en, som grät och bad, en, som klängde sig fast vid en som
en börda man ville bli kvitt. Nu stod hon här åter, stolt och rank som
när han första gången sett henne i valborgseldens sken, nej, grannare
än då med den där kalla blicken, som höll en tillbaka. Ja, hon måste
ju hata honom för det, som varit. Men glömt det kunde hon ej ha gjort,
sådant var inte till att glömma.

Strömmade de inte över honom själv med sugande kraft, de gamla
minnena, bara han såg henne. Som de dolda virvlarna i en motström, där
man trott vattnet stillastående och dött, ryckte de honom med sig,
oförberett och motståndslöst. Han hann liksom ej skilja dem i sär — —
dagar och nätter, ord, kyssar, skratt och gråt, allt flöt samman i en
enda glidande svallvåg av obändig makt.

Men över alltsammans svävade något flyktigt och brännande ljuvt, en
sällsam doft. Vad var det hon lagt under huvudkudden sin? Ögonblomman,
blek och spröd, sjöblomman, vit och kall, häggblomman, het och lätt
förvissnad, midsommarsblomstret till glädje och Marie kojur till att
koka sejddrycker på. Trolltyg till att snärja och binda den, som ej
tålde band. Men fångat honom hade hon ändå. Som han åter stod för
henne mitt bland främlingar, kände han plötsligt med förtärande makt,
att han aldrig varit henne fri. Hon var inte den sista han hållit i
famn och lockat. Men hade inte allt det han sedan upplevat varit blott
en villa för att komma bort från henne? I lek med andra hade han sökt
göra sig fri och bli densamme som förr. Men hon hade varit med i allt,
i kyssar och eder, i själva hans svek och lögner, fast han inte vetat
det förrän nu.

Det han funnit hos henne, hade ingen annan haft. Det var bara en, som
hade haft kärlekens skyggaste och vildaste dofter under huvudkuddens
vita linnevar.

Och nu hade hon stått där för honom, alldeles som förr. Han måste få
tala till henne och höra, vad hon tänkte om honom. Utan att besinna
sig eller lägga märke till de andras spefulla viskningar ryckte han
häftigt upp dörren och rusade efter henne.

Hon hade redan hunnit ett gott stycke ut på vägen. När han kom ut, var
det som om hon skyndat på stegen, kanske hon hade sett honom. En sådan
gång hon hade, lätt och fast. Hon tycktes gå i vanlig takt, men ändå
kunde han ej hinna upp henne. En plötslig ångest grep honom för att
hon åter skulle gå ut ur hans liv. När de hunnit runt vägkröken och
ingen människa syntes till, började han därför springa efter henne.

— Vänt lite, Anna-Greta! ropade han förtvivlad och andfådd. Men hon
låtsades ej höra.

Då vände sig hans stämning i ett slags dovt raseri, och han tyckte,
att det var hon, som haft hela skulden i det förflutna. Hon var ju ej
som folk, sade han sig, ej till att hålla fast, hon vände sig bara och
blev borta under ens händer. I ångest hade han sökt sig till andra,
intalade han sig, till vanliga kvinnor av kött och blod. Men när hon
kom åter, hon, som bryggt örtesejden han läppjat på i ungdomsdagarna,
då måste han lämna allt och följa.

— Anna-Greta! ropade han åter.

Men inget svar kom. Bara namnet, som kastades tillbaka, halvt och
brutet. — Vittra, tänkte han, driver hon sitt spel än?

Och på nytt gripen av vrede satte han till att springa som för livet
utan att bekymra sig om ifall någon såg det eller märka någon annan än
henne, som gick där, tills han äntligen hann upp henne och tvang henne
att stanna med ett järngrepp om armen.

Då vände hon sig slutligen om och gav honom en blick. Och inför den
blicken, iskall, främmande, fylld endast av oförstående fråga, släppte
han som förlamad hennes arm utan att finna ett ord.

Men Anna-Greta hade ej långt till orden:

— Vem ä ni, å va vill ni, sade hon högdraget, slå följe kanske? Ja ä
inget löst kvinnfolk att slå sej i lag me på vägarna, ja ä gift, har
kar å gård.

Flöttjarn teg alltjämt och fick ej fram ett ord. Gift — ja, han hade
hört det förr, med lättnad. Nu tog det honom på annat sätt att höra
det från hennes egen mun.

Utan misskund fortfor Anna-Greta:

— Eller tänkt ni er att tigg’ om en slant? De kan ingen människa räcka
till för allt pack, som drar efter vägarna. Men allti har ja fäll en
styver åt er, ja har gott om de.

Och häftigt drog hon ut en pärlknuten pung, drog upp stålringen,
som höll ihop den och började leta bland småmynten. Men så betänkte
hon sig, i den andra delen av pungen hade hon ett ensamt guldmynt
liggande, en vängåva av hennes man en dag, då han varit på särskilt
stolligt friarhumör. Ta slanten å gör dej vacker me, hade han sagt för
att göra sig duktig inför husfolket. Men ännu låg den där orörd, hon
hade ingen haft att göra sig vacker för, tyckte hon. Med darrande,
iskalla fingrar slet hon nu fram myntet och kastade det, alltjämt
högdraget och föraktfullt, i flöttjarns mössa. En kunglig allmosa,
kastad åt en tiggare vid vägen av en slump, av en nyck, just som hon
en gång kastat sig själv i hans famn. Hon ville, att han skulle förstå
det.

Och han förstod. Stum och bestört stod han där och stirrade på slanten
i mössan. Så fattade han sig äntligen, tog myntet som om det varit ett
glödande kol och slängde det långt in i skogen. Som ett stjärnskott
blänkte det till i vårsolen, togs av dunklet därinne och försvann.
Hårt klang det till mot en sten, det lät som ett kort och skärande
skratt — det var väl någon, som tog det till sig inne i stenen kanske.

Mannen på vägen försökte åter att få något sagt. — Anna-Greta, tog han
i för tredje gången. Rösten var kvävd och darrande. Men hon lät honom
inter tala ut nu heller.

— Hocken har lovt er att kalla mej så bå’ en gång å fler? sade hon
med blixtrande ögon. Mitt namn ä int var mans tuggföda, de sitter där
de ska, hos karn min i körkboka. Å nu kan ni gå, dit ni hör, till
sörlandstattara där nerpå!

Och därmed vände hon sig för att gå.

Men det var en fråga, som han måste ha fram ändå, flöttjarn. Den
tycktes honom med ens som den viktigaste. Han hade hört både ett och
annat, nu ville han veta sanningen.

— Säj mej bara en endaste sak, viskade han hest, sen ska ja gå. Hur
gick de, hur blev de me barne?

Då glömde Anna-Greta med ens sin roll som dygdig stormora inför
främlingen och vandraren. Rodnande slog hon ner ögonen och såg sig
ängsligt och skyggt omkring. Var det där nu igen, det där grå och
hemlighetsfulla, som rullade som ett nystan, som tassade som en hare
genom skogen efter den, som hade hjärtat sjukt? Skulle hon förtro
sig åt honom där, som delade hennes skuld och visa honom, vilket
syndastraff han dragit över henne? Kanske kände han någon bot mot
hemlig oro. Men så mindes hon åter, hur grymt han svikit henne i allt,
vad hon förtrott honom förut. Hade han någonsin förr frågat efter det
barn, som skulle bli hans? Nu var hon ingen räkenskap skyldig.

— De va fel me de, de va bara som ja trodde, svarade hon med ansträngd
röst. Så vi ä alldeles kvitt me varann.

Och därmed började hon gå vägen fram utan att vänta på svar.

Flöttjarn stod kvar vid vägkanten, oviss om han vågade följa henne
längre. Först när hon hunnit en bit ropade han åter, nästan utan att
veta det, hennes namn.

Anna-Greta hörde det väl men vände sig ej om. Tappert fortfor hon att
streta vägen fram i den fallande skymningen. Allt hennes övermod,
hennes isande lugn var borta. Hon darrade i hela kroppen av trötthet
och skräck, knäna veko sig, och fötterna släpade blytunga i snösörjan.
Hon mindes en annan gång, då hon på detta sätt släpat sig fram genom
snön. Men den hon då gått för att möta, ville hon nu bort ifrån.

Ändå skar det som ett svärd genom henne, då hon så hörde sitt namn
ropas av den välbekanta rösten. Där stod det förflutna och ville locka
henne tillbaka. Hon hade mött det helt oförberedd i en svag stund av
rolös och irrande längtan. Hon hade samlat och värjt sig så gott hon
kunnat, hon hade prövat sitt hjärta, det rymde bara hat och förakt.
Inte en tanke hade hon offrat på mannen där vid vägkanten sedan sitt
giftermål. Han hade ägt hennes kropp men aldrig hennes själ. Men vad
som så plötsligt slog henne med en sådan lamhet och skräck, det var
känslan av att han ännu hade ett slags makt över henne, den dunkla och
fruktansvärda makten över hennes unga heta blod. När han ropade för
fjärde gången måste hon äntligen stanna. Vilka tankar var det, som
kommit över henne förut i dag — att allting var förspillt, allt utom
själva livet! Var det nu livet självt, som kallade henne vid namn,
åter och åter?

Skälvande av rädsla och hemlighetsfull lockelse blev hon maktlös
stående och tänkte på den mörka skogen, som stod ikring dem och dolde
och gömde. Om han nu kom, om han ville ta henne till sig med våld? Vad
hjälpte det då att be och ropa, vad förmådde hon i hans unga, starka
famn?

Halvt i skräck, halvt i längtan lyfte hon händerna mot hjärtat. Då
fick hon känna något röra sig därunder, något darrande och svagt, en
liten knappt märkbar sprittning liksom ett slag av en fågelvinge mot
en stängd ruta.

Kunde det — —, nej, det kunde väl ej vara det hon gråtit efter under
hela den långa, gråa vintern som ett tecken på upprättelse och
förnyelse? Nu hade hon ju upphört att vänta på det, det var som om
det inte rörde henne mer. Ett barn, det var ett band mellan två, som
ej hörde ihop. Men det var ju så, att hon ville vara fri nu, fri att
följa den, som gjorde livet till en vandring och ett äventyr. Ropade
han än en gång, då kunde ingen makt i världen rädda henne från att
vända om och gå honom till mötes.

Förvirrad och tveksam blev hon stående och stirrade framför sig ned på
vägen.

Då kände hon det åter, en svag, mild rörelse, som om någon sakta
knackat på hennes hjärta och ville in. Och då kände hon också, hur det
som genom ett under öppnade sig på vid gavel för denna lilla vädjande
rörelse, hennes stackars ensamma, hårt tillstängda hjärta, och hur
något nytt drog in i det, något hon aldrig förr erfarit av befrielse
och välsignelse.

I ett nu var allt annat glömt, och frestelsen hade mist sin makt över
henne. Rösten som lockat och ropat på henne, nådde henne ej mer. Hon
var räddad in i en annan, en inre värld, den, som uppenbaras för var
kvinna i hennes bebådelsestund.

Utan att själv veta det, hade hon sjunkit ner på sina knän i snön.
Runt kring henne stod skogen, svart och stängande, men över henne
brann alltjämt himlen så lysande blå. Skyggt och bävande tittade hon
dit upp utan veta, om hon vågade sända en bön till tack. Nu fruktade
hon ingenting mer, nu trodde hon sig ha fått ett värn och ett skydd
mot allt ont i världen.

När hon hämtat sig litet, reste hon sig för att fortsätta hemåt. Fast
hon var både frusen och våt av snön, kände hon sig förunderligt
vederkvickt som efter en lång vila. Utan rädsla vände hon sig om och
såg efter förföljaren, men då var han redan borta, den mörke och
vandrande flöttjarn. Det var som om han drivits bort av en osynlig
makt.

— — Dagen därpå fick mor Brita ett skickebud, som skingrade hennes
tunga tankar en stund. Det var en skjutspojke från hennes dotter med
ett litet paket. När hon öppnade det, föll en liten barnskjorta ut,
sömmad av finaste linne.

Det budet gjorde henne glad. Hon förstod, vad det betydde.

— — — —

När flottarlaget drog från bygden, fingo de Storgårds-Ejnar med.
Han skulle också uppefter älven för att insyna timret på Grubbens
vägnar tillsammans med flottarbasen. Det skulle bli hans första
arbete i patronens tjänst. Äntligen hade han fått sig en syssla,
som han riktigt trivdes med. Var det inte som ett spel och en fest
att färdas på detta sätt genom vårliga bygder, medan älven därnere
brusade fram allt vildare och mera lössläppt för var dag. Varje morgon
drog man till en ny plats ock fick se nytt folk. Det var något för
Storgårds-Ejnar det, det var annat än att gå i skogstystnaden därhemma.

Muntra kamrater hade han fått också. Det var ett vilt lag han kommit
upp i, Grubben valde sitt folk på sitt eget vis, det var både ett
och annat de borde kunna. Att smussla timmer under isen och öppna en
spärrbom på rätta viset, det skulle bara vara småsaker för Grubbens
flottarlag. Man fick ha både starka nävar och en okuvlig håg för att
godtas där.

Nog såg väl Ejnar att det fanns en med i laget, som han borde vara
gramse på sedan gammalt för systern sin, om pratet sade sant. Men
vad tjänade det till att gräva i den snön, som föll i fjol, kanske
hittade man då både ett och annat, som man helst såg gömt. Bäst om det
självdog, det där surrandet som envist som svia ville hålla sig kring
hemgårdsknutarna. Anna-Greta satt ju nu som välbehållen stormora, med
det fick man låta sig nöjas.

Men nog var det som ett skämt av ödet, när han själv kom till honom,
flöttjarn, och bragte saken på tal, slugt och försiktigt, som hans sed
var. Hur hade hon det nu, måtro, Ejnars syster? De hade ju dansats vid
på logen förr, kände varann si så där litet smått som ungdom kändes.
Hon var ju förmöget gift nu, sades det, hade gård och barn. Det var
som brann det en hemlig ångest i tattarögonen där vid alla hans
hastiga frågor. Var det så fatt, var hon kanske redan hämnad på sitt
vis, Anna-Greta.

Och Ejnar var inte den, som förstörde en god sak, nog lade han på det
han kunde på pratet. I hans berättelse blev Erik till en småkonung av
äkta fornt skick och gården hans till en kungsgård. Anna-Greta själv
tronade där som en bygdens drottning i härlighet och fröjd. Inte ens
barnavälsignelsen fattades, arvingen var redan på väg. Det sista ljög
han ut av sin fria fantasi, men det som inte var, det kunde väl bli,
tänkte han. Kunde det sätta en tagg till i sinnet på uslingen där, som
för vart ord såg alltmera hålkindad och snopen ut, så tog han gärna
den lögnen på sig inför domen.

Men när Ejnar på det viset väl hävt ur sig all den galla han sparat
ihop mot flöttjarn, var han genast färdig att ta honom i famn igen som
supkamrat och bästabror. Något av den gamla vänskapen tycktes leva upp
igen, och snart såg man dem åter följas åt på sina kvällsäventyr. Nog
begagnade han vart tillfälle till att skryta för honom om systern, men
det tycktes inte störa kamratskapet. Så kommo de till slut upp till
målet för sin färd, själva utgångspunkten för flottningen. Dit hade
det mesta av timret samlats under vintern. Det hade kommit sipprande
som älvvattnet i många små rännilar från olika källor. Efter breda
basvägar och smala bivägar hade det kommit körande på timmerkälkarna
långt inifrån den djupa skogen. Han måste gå högre upp för att få
timmer så det räckte nu, Grubben. Där låg det nu i alla fall, det han
fått på årets indrivningar, och skulle synas in. Flottarbasen hade
farit i förväg med några karlar för att ackordera med skogshuggarna om
betalningen och hade tagit sin bostad i en timmerkoja en bit uppefter
skogsvägen. Han hade redan synat in det mesta, så att Ejnar knappt
visste, vad han hade där att göra. Men han gick i alla fall med de
andra omkring med mätstickan och kedjan, tills de hade fått allting
klart. Det hade varit något bråk med skogshuggarna om vägens längd, de
ville ha den några hundra meter längre än vad flottarbasen fick den
till, och avlöningen ville de ha därefter. Det var finnfolk en del,
av svårhanterligt slag. Men basen kunde nog sitt yrke, han, han hade
inte för ro skull gått i Grubbens skola. Blev vägen för lång, kunde
man alltid slå ett par varv av mätkedjan runt handen i skumrasket, det
kortade snart av den till önsklig längd. Det var en liten listig karl,
basen, med rött skägg och plirögon, han var nog den rätte till att
leda laget. När förrättningen var slut bjöd han in Ejnar på kaffe med
de andra i timmerkojan.

Väl därinne fick han se det han knappast tänkt sig i en tocken
ödemarksboning, en flicka, som stod vid spishällen och hällde upp
kaffet.

— Se, ja fick ta dotra min me mej, sade basen till Ejnar. Hon har
ingen mor, stackare, å nån får de till för att freda henne för
friarspektaklet därhemma. Kommer nån här å vill gantas, får han smaka
gammelrävens klor.

Och med det såg han sig listigt blinkande om i läget.

— Ge spektorn en kopp, Beda, sade han.

Smickrad tog sig Ejnar en kopp av saltkaffet, medan han i smyg tittade
upp på flickan, som serverade det. Ja, hon såg nog ut till att behöva
fredas. Liten och ljus var hon, späd och blyg. Han tyckte, att hon
liknade tjälablomman, som står med sin gula krona i sol och med
rötterna i isvatten. Dubbelt ung och ljus var hon bland alla dessa
brynta, vilda karlar, som sågo på varje kvinna till att göra skam åt
henne i sina hjärtan. Men inför denna flicka kände Ejnar något annat,
något nytt och förunderligt ljuvligt stiga upp inom sig. Kopp på kopp
bälgade han i sig av saltkaffet bara för att få känna den lilla svala
handen snudda mot sin. Först när alla tackat för sig, kom han sig för
med att gå och tumlade liksom yrvaken ut ur kojan. Som han gick ut
genom dörren fick han se den blick, flöttjarn gav flickan, den blick
av otämd hunger, varmed han såg på allt kvinnfolk. När Ejnar såg det
knöt han näven i byxfickan och viskade till honom: Vem du vill, men
int hon!

Därute blev han sedan stående ett ögonblick och såg ner över älven,
där den låg och skälvde under vårfloden. Bara en liten krusning på
det solblanka vattnet, en virvel, som plötsligt sögs ner, visade
det mäktiga, som skedde där nere på djupet. Längst ute på nipkrönet
däruppe på andra sidan stod en späd liten björk och lutade sig ner
över strömmen, rötterna höllo knappast kvar den i sanden, tyckte man.
Den liknade flickan därinne, som skygg och nyfiken lutade sig ner över
livets svarta och rinnande ström utan tanke på yrsel och fara. Hon,
ensam kvinna i detta vilda flottarlag! Nå, hon hade ju far sin.

Men hon fick inte ha honom länge till. När Ejnar nästa morgon kom
ner till samlingsplatsen, fick han höra, vad som hänt. Det hade som
vanligt varit dryckesgille sista kvällen, innan man skulle ge sig
av. För en gångs skull höll sig Storgårds-Ejnar borta från det glada
laget. Men när karlarna på natten fått tillräckligt med fylla i sig,
hade de fått för sig att ställa till med tävlingar och lekar. Den röde
basen gick i spetsen, han hade fått många bottenfockar i sig, han med,
men stod sig tappert. Spelet gällde nu, vem som först kunde fälla det
största trädet. Muntert höggo yxorna i på en gång, det klang som en
hel skottsalva och snart började en och annan av trädjättarna vackla.
Då hände det, ingen kunde sedan riktigt säga hur. Men plötsligt
hördes ett skrik, det var basen, som fått en väldig gran över sig och
låg där klämd under stammen. En del ville påstå, att det skulle vara
en av skogshuggarna, som för att hämnas riktat huggen, så att trädet
skulle falla åt hans håll. När man äntligen fick fram honom, var det
för sent, ryggraden var knäckt.

När Ejnar äntligen lyckades ta sig in i kojan för att tala med basen,
såg han att han stod inför en döende man. Den skadades ansikte lyste
upp, när han såg, vem det var som kom. Matt vinkade han Ejnar till sig.

— Du får överta laget nu, sade han, å dotra min me, du ser mej då ut
att ha nån heder i kroppen. För ’na till hembyn, där har hon släkt.
Gård har hon ingen, kunde fäll ha haft som mången ann, men den gick
bort en natt på ett omärkt kort. Så är det att vara flottarbas — —
kung i laget å tiggare på hemjorden. Där har du den du ska lita dej
till nu, Beda.

Skygg och förgråten tittade flickan upp på Ejnar, det var som om
hon knappt sett honom genom tåreslöjan. Men lydigt räckte hon honom
handen, när far hennes så ville.

Nu får en bli kar ändå, hur de så annars ä, tänkte Ejnar, när han stod
där och höll den lilla skälvande flickhanden i sin. De får va slut me
att supa å leva vilde nu. Tänk om Beda bleve skrämd för mej.

— Nog ska ja ta hand om dotra er, sade han med fast röst och rodnade
ofrivilligt.

När flottarna ett par dagar efteråt gåvo sig i väg, var basen redan
död och hade fått sin sommargrav i skogen, tills vinterföret kom. Och
nu skulle Ejnar vara flottarbas i hans ställe. Han såg nog, att det
inte var i flottarnas smak, fast han annats var välhållen bland dem.
Men bruket bland dem hade hittills varit att ta den till flottarkung,
som var den skickligaste och oförvägnaste ute på älven. Det fanns en,
som alltid var den siste på bröten, innan den gick. En av dem själva
var han också, vild och mörk som de. Ingen kände hans hemort, men
flöttjarn var vännamnet hans bland kamraterna. Men inför den döde
basens vilja böjde de sig ändå, det var också oskriven lag. Fast nog
var det harmligt att få en över sig, som knappt skilde på stockmärkena
och som aldrig vågat livet ute i forsarna; en som var ljus och vek i
hullet och skälldes för hemmason.

Men hur det var fick Ejnar det som han skulle, flottarbasens stora
forsbåt åt sig och Beda och obestritt husbondevälde. Flöttjarn
själv erbjöd sig att staka båten hans i forsarna, ty Ejnar var
ingen forsrännare, — inte med ett ord röjde han, att han kände sig
tillbakasatt.

Och så började den då, den underbara färden nedför älven, glidande och
stilla i lugnvatten, vild och spännande i långforsarna och stupen,
evigt växlande, evigt ny. Som i dröm gledo stränderna förbi med
sin späda, orörda grönska, dag och natt gledo in i varandra, lika
ljusa och klara speglade de sig i älvens mörka vatten. Allt blev så
förunderligt overkligt och lätt, det var bara att låta sig drivas med,
tills något hände, som tvang en att stanna. Så låg han, Ejnar, dag
efter dag utsträckt i båten och lät sina visor stiga upp emot den blå
himmelskupan, som liksom tinat för vårsolen den med och blivit mjuk
och sval som vatten. Han tyckte att låtarna hans liknade svalor, som
övervintrat i det kalla älvdjupet och nu yra och förblindade tumlade
ut i luftbadet. Men när dagsljuset djupnade en ton, en enda, och de
oförmärkt gledo in i den vita natten, då ändrade ynglingens visor
ton, det kom ett djup och ett allvar i dem, som aldrig funnits där
förr. Då först vågade Beda se upp på honom, där hon satt hopkrupen på
toften, det var kärlek och tacksamhet i blicken. Och när de till slut
kommit till vila under de omstjälpta båtarna uppe på stranden och Beda
låg där vid ynglingens sida, svept i en filt och sov djupt och gott,
förtroendefull som ett barn, svor han på, att den tilliten skulle han
inte svika. Så väl hade han hittills vaktat henne, att ingen fått ett
ord för mycket sagt till henne.

Så gingo de långa sommardagarna, och snart skulle de vara nere vid
Grubbens timmermagasin. Ejnar hade haft idel goddagar som bas,
flottningen skötte sig så gott som själv, vant folk som det var. Inga
olyckor hade hänt vare sig med timmer eller folk. De hade ränt alla
forsarna nu, bara Storforsen var kvar, men den hettes inte bland de
värsta.

De stego i båten som vanligt, Beda med ett litet skratt, det första
på länge, över att snart vara hemma igen. Flöttjarn tyst och mörk
som alltid numera. Först när de redan voro ett gott stycke på väg
märkte Ejnar, hur det var fatt, han hade fått sig ett glas för mycket,
forsrännarn deras. Men han var ju så säker på hand sades det, att
han kunde ta sig den vägen nedför i sömnen. Först när de redan kände
sugningen av Storstupet märkte Ejnar, att det var fara på färde. Han
såg så konstig ut, där han stod, flöttjarn, stod och vinglade hit och
dit med staken, så att båten nästan snurrade runt i de alltmer växande
virvlarna.

— Se opp, kar! skrek Ejnar i hettan.

— Ja, mer kar än du, svarade flöttjarn. Nu ska du få skjuss,
Storgårds-Ejnar!

Och med detsamma drog han upp staken ur vattnet, så att dropparna
stänkte och lät båten gå som den ville. De voro redan halvvägs till
stupet, sugningen kändes allt starkare. Stel av fasa satt Ejnar där,
hans första tanke var Beda, som han svurit att skydda.

Flöttjarn tycktes njuta av hans förskräckelse.

— Nu ska du få för syster din, som blivit en sån storkaxe, å för
laget, som du tog ifrån mej å för att en aldri hållits som folk,
hånlog han. De va fäll inte bara för ro skull ja int blev mågstump
åt mor din, nog vet en, hur fattiglappen får de, när han ska tigg om
nådebröd hos hustrusläkta. Nej, har en int haft annan rikdom, så har
en haft friheten; men nu ä ja trött på den me. Flickan där du ä så
rädd om ville ja inget på allvar, de va en ann ja skulle haft, namne
tör du no int veta. Men int ska du tro, att du slipper från för att
fara me rall om, att ja ångrar mej för de.

Ock åter lät han båten gå av sig själv, så att skummet yrde om den.
De voro nu bara några hundra meter från stupet. I en enda fasansfull
sekund stod det klart för Ejnar, att nu gällde det livet för honom och
Beda. Hade han varit ensam, hade han kastat sig över galningen där och
ryckt staken ur handen på honom. Men nu vågade han inte riskera en
enda minut.

— Stopp, din usling! skrek han. Du får ta flottarlaget, om du räddar
stintan åt mej. Vänd in till strand, så får du skrinet.

En sekund, en enda ödesdiger sekund tvekade flöttjarn, så segrade
högmodet. Att få heta bas till slut, det kunde ju vara värt livet
ändå å uppnosingen där hade han ju fått tuktad. Med väldig kraft
slängde han staken mitt ut i forsen, just på rätta ställe och bände
till med all sin styrka. Ett ögonblick stod båten stilla och darrade,
liksom tveksam om vilken väg den skulle ta, så svängde den sakta in
emot land. En stund senare stod Ejnar välbehållen på stranden med den
vettskrämda och genomvåta flickan. Snopet kändes det nog att ha fått
lämna både skrinet och makten ifrån sig, men han hade ju inte gjort
det för sin egen skull.

— Gråt int, Beda, sade han och tryckte henne för första gången
intill sig. Här ä ja känd, här ä int långt till folk. Följ mej till
skogskojan du ser där, i morron gå vi till prästen, om du vill.

Och så kände han åter ett slag på skinnvästen. Därinne lågo de i gott
förvar. Grubbens storsedlar, insydda i fodret. Nog ville han gett
mycket för att se patrons min, den dag flöttjarn kom till honom med
tomma skrinet.

Han tänkte inte ta dem, sedlarna där, bara hålla dem som pant, till
den dag de behövdes.

       *       *       *       *       *

Också i bygden följde det hastigt sommar på vår som verklighet på
dröm.

Aldrig hade Anna-Greta vetat förr, vad sommaren var, tyckte hon. Det
var visst att stiga rakt från vinterns ångest, från vårens oro ut i
en klarhet och en visshet utan gräns, från kyla och tomhet rakt ut i
livets blomning och fullhet. Som att plötsligt slå upp en dörr från
dävenhet och mörker ut emot luft och levande solljus var det.

Och ändå var det intet främmande och nytt, som nalkades henne utan
blott infrielsen av det vårlöfte hon en gång svikit. Detta nya lilla
liv, som så sakta spirade inom henne var ett tecken på, att Gud
ville förlåta och glömma, trodde hon. Inte ens hon, som syndat mot
tillvarons heligaste lag, var ovärdig att ge uttryck åt hans livsvilja.

Vid den tanken ville allt det trots och den hårdhet smälta, som hon
ställt upp till ett bräckligt värn mot mörkret utom och inom sig. I
det inre ljus, som fyllde henne, började hon se allt omkring sig i
en annan dager. Med skam mindes hon, att hon ej varit som en hustru
borde mot sin man, att hon ej hållit de heliga löftesorden i anda
och sanning utan i lönndom tänkt skökotankar. Men nu skulle allt bli
annorlunda, hon ville och måste söka sig till den man, som ägde henne
inför lagen, i barnet skulle de förenas. Aldrig skulle hon glömma, att
han gett henne den enda försoning med livet, som var möjlig.

Som hon satt där i stilla tankar vid sin söm måste hon ju tänka på,
att nu behövde hon ej längre dölja och gömma något eller fälla några
hemliga tårar. Det barn hon nu skulle föda bars ej i lönndom och skam.
Vad det betydde visste väl ingen som hon. I sådana stunder kände hon
en sådan djup tacksamhet mot sin man, att den nästan liknade kärlek.
Nu hånskrattade hon ej längre åt brudpsalmboken med dess troskyldiga
hjärta, nu visste hon, vad det var att ha någon att lita till.

Det var väl bara hon som ej kunnat leta sig till den rätta trösten
ur den boken förut. Men nu satt hon här och sökte ödmjukt fatta
innebörden i de underbara orden: »Och nytt liv i oss verkas». Nu först
tyckte hon sig fatta vad de menade med detta, de kristtrogna. Det nya
liv, som vaknat inom henne själv, lät henne fatta det. Det skulle
bli underpanten, löftestecknet på att hon ej var helt förlorad i det
mörka. När det väl sett dagens ljus, då mäktade kanske också hennes
hjärta förvandla sig.

Såg hon inte på själva vintermyren där nere, hur underbart sommaren
kom den att grönska! Det var inte till att känna igen, det svarta
hålet från vårvinterbrytningens dagar. Längst ut summo de gröna
vambladen och vävde ihop sig till en matta för sjöblommorna till att
gunga på. Vid stränderna stod myrkullen på tuvorna och blåste sitt
vita fjun över vattnet medan myrkronan bredde sina doftande skära
flockar längre bort under källingbjärkens snår. Inte ens sina nyttiga
växter saknade den, den lömska frostmyren, som sände ofärd över odlad
mark. Där på andra stranden låg den, Grubbens nyodling, och bar
alltjämt sin skörd av hö och foderväxter, som ingen längre brydde sig
om att skörda. Inte ens den fattigaste bonde vågade sig på att stjäla
sig till ett enda kobete där nere. Så stor respekt hade han ännu,
Grubben. Men för vart år tog vildmarken igen en remsa av myrängarna.
Om några år skulle ingen se, att där varit odlat.

Själva den ofruktbara vintermyren tvangs av värmen till blomning
och fruktsättning. Också andra nyttoväxter bar den. Myrtäte till
långfilet kunde man plocka där och snattren och myrbär till sovel. Ja,
själva strandröret och missenroten kunde duga till nödbröd i allra
värsta fall. Och under blomningen tog sig vittra en lektid uppe i
strandgräset.

— — — —

Men under grönskan lurade alltjämt det svarta djupet. Det kom en dag,
då man åter såg det glänsa styggt mellan tuvorna, det kom en dag, då
ett bärplockande barn höll på att trampa ner sig och bli borta. Då
stod sommaren ej längre så ljus, och myrkronans skära blomning var
förbi. Frusen och ondsint kröp vittra åter ned i surkallkällhålet
sitt. Djupt där nere var det alltid vinter. Avundsfull och vrång mot
människorna, som sutto i torra hus och värmde sig vid eld, sände
hon dem mörka tankar till avskedsgåva. Anna-Greta satt och såg vid
sömmen sin, hur det mörknade till höst över myren. För var dag
kände hon alltmer tyngden av att bli mor, också sinnet blev tyngre
med det. Något av den gamla ångesten kom tillbaka och växte sig
starkare för var timme, som dagen förkortades med. Nu stod ej solen
längre vaken och varm strax under horisonten hela den långa, vita
natten och lät ett underbart återsken glimta in genom nattdrömmarna.
Sensommarkvällarna föllo alltmera skymningsfulla och bräddade av allt
hemligt, som tassar i skogen. Över myren stod månstrimman kall och
blank som vittersilver, lagt på bleke.

Då greps ungmoran på nytt av oro och ruelse för sitt barn. Hade hon ej
tagit det för lätt med det, som skulle ske? Var det så visst, att Gud
var färdig att ta henne till nåder bara med det, att hon ville det.
Så lätt fick en nog inte nåden, det skulle en sinnets beredelse till
det först. Hon visste inte riktigt, i vilken ordning han ville ha det,
Vår Herre, hon liksom kände honom så litet. Men nog fick det väl till
riktig ånger och bot och en avsvärjelse av alla mörkrets funder först
av allt.

Det var väl i det sista det mest fallerade för henne. Satt hon inte
här mitt i sin börjande gudaktighet och hade sina tankar på, hur hon
på allt sätt skulle kunna säkra barnet för skrömta enligt de gamla
lärorna? En nål skulle hon sticka i lindorna på det, så fort det
blivit klätt, för att trygga det för att bli förbytt. Ja, ännu förr
fick man iaktta försiktighet. Hon skulle låta ta emot det i Eriks
gamla tröja för att freda det för ont och i tröjfickan skulle hon
gömma en järnbit. Träkolet i badvattnet fick hon inte heller glömma.
Det var mycket att tänka på av det gamla, som mor lärt henne, om hon
ville skydda sitt barns lycka och framtid. Och ingenting av det vågade
hon underlåta, fast hon visste, att det inte var rätt och kristligt.
Nog skulle hon väl också läsa ett Fader vår över det, så att det ej
blev en bortbyting. Men hon tordes ej hålla sig bara till det. Det
var som trodde hon sig inte om att bara lita till Vår Herre, så god
vän med honom var hon ännu inte. För säkerhets skull ville hon ha två
att lita sig till, både honom och den andre, det var som visste hon
ej ännu, vem av dem, som var den starkaste. Kunde hon bara med sina
konster hålla allt ont borta från barnet, tills det var fött och
kristnat, så fick visst vem som ville av dem rå.

Ju längre tiden led, desto mer tog hon till igen av sin mors läror.
Men i stället för att lugna henne, gjorde läsningen och smörjningen
och allt det andra, som tarvades, henne bara oroligare. Det var så
mycket, som skulle göras och sägas, tänk, om man gjorde det fel? Ett
enda ord, som sades avigt i stället för rätt, kunde ju i stället dra
det elaka på en. För säkerhets skull lät hon mor sin kasta ut för ont
åt henne, men inte ens det var nog.

I sina ljusare stunder visste hon, hur okristligt och dumt hon betedde
sig. Inte skulle en lita till sånt, när en undfått dopet. Då skulle en
hålla sig till det enda, som gav frälsning åt kropp och själ, den om
vilket det var sagt, att han var nära dem, som hade hjärtat förbråkat.
Men kunde hon verkligen tro, att han ville vara nära den, som sökt
dölja sin syndaskam för världen under utvärtes välgång och tuktighet?
Var hon inte lik den kvinnan, som haft fler än en man? Den Gud hon
lärt känna i nattvardsläsningen, han var inte bara barmhärtighet,
han var också den, som slog sin hämnd på oskyldiga släktled. Gärna
skulle hon ha sökt sig till någon för att fråga om allt, som kvalde
henne, men till prästen trodde hon sig inte om att gå — där skulle
det bli sagt, som inte fick sägas. Och mor Brita hade inte svar
på sådana frågor, hon. Gärna skulle hon också slutat upp med all
vidskepligheten, men hon kunde lika litet göra sig fri från det som
från sin hud och sitt kött.

Erik, hennes man, som med sådan glädje sett hennes förra
sinnesförändring, blev orolig, när han åter såg henne tyst och
nedslagen. Han hade väl blivit alltför ohimmelens glad åt nyheten
kanske, en sådan lycka kunde väl ej räcka länge. Anna-Greta hade
ju varit som en helt annan människa mot honom hela sommaren, så
umgängesam och undergiven. En gång hade hon till och med självmant
kommit och strukit honom över kinden och sagt: Jag har mycket
att avgälda dig. Och så var det ju, att han skulle bli far på
gammeldagarna, den största lyckan och det största undret av allt.
Inför andra kunde han ej låta bli att vara lite skrytsam om det, men
inför hustrun avhölls han av en oförklarlig skygghet från att säga för
mycket. Om det, som skulle varit så mycket att tala om, hade de därför
inte bytt många ord än. Det passade sig liksom inte för dem att gå
och viska med varann som ungfolk. Men i tysthet hade han glatt sig åt
Anna-Gretas synbara glädje.

Därför tog det honom nu så mycket mera att åter se henne sitta där så
fundersam. Försiktigt frågade han sig för om hennes hälsa — nej, hon
var inte sjuk, det var bara som om hon åter fått i sig krankhetens
anda. Gud vet, vad hon satt där och grundade över jämt. Nog anade han
väl ett och annat, men det borde ju vara glömt nu. När han kunnat slå
bort det, så behövde ju inte hon lägga det på sinnet. Han hade ju
tagit henne, som hon var, utan att forska eller fråga, och nu skulle
han få lönen för sin förtegenhet. Ungdom och liv hade hon bragt till
gården, och nu skulle han ju också få en son. Sökte han inte på alla
sätt visa henne, att det gamla var förgånget? Vad hade hon då att
sitta och hänga huvudet över?

En söndagsafton, när han kom in till henne, satt hon åter ensam och
grubblade över något. Hon var så blek och avfallen, så hjälplös och
frågande, där hon satt i kvällsljuset, att han greps av medlidande.

— Kom ut å gå me mej en stunn på vägen, Anna-Greta, sade han vänligt.
Du sitter för mycke inne.

Han hade nu sina stadsidéer om promenader och sånt, Erik.

Halvt förskräckt ryckte Anna-Greta upp sig ur sina tankar. Ut,
skulle hon dit ut — hon vågade sig knappt utom stuguknuten numera,
därute fanns ju allt det, som barnet skulle aktas för. Här stod ju
skogen ända inpå rutan, och nedanför låg vintermyren och andades sin
förgörelse över allt växande liv.

Så kom hon till att titta på sin man, så vänligt och förstående han
såg på henne, en plötslig känsla av ömhet och tillit grep henne. Erik,
han var god, i hans sällskap kunde väl ej det onda nå henne, trodde
hon. Kunde hon bara komma så långt med sig själv, att hon kunde förmå
sig att anförtro honom det, som tryckte henne, kunde kanske allting
bli bra igen. Det, som var så tungt att bära ensam, kanske inte blev
så svårt, om man var två om det. Men här inne, i ljuset kunde hon
aldrig få mod till att säga det. Kanske det gick bättre därute på den
mörka vägen? Och så svepte hon då lydigt en schal omkring sig och
följde honom ut.

Men kvällsmörkret därute var så tätt och liksom levande att hon
ofrivilligt ryste till, när hon kom ut. Månen stod i tjocka moln,
det var mulet och kvalmigt som före åska. Endast kornblixtarna
korsade då och då himmelen med ett blekt och främmande sken. Då
blänkte vintermyren till som ett stort och ont öga, som åter lika
hemlighetsfullt slöt sig. Häftigare än annars förnam Anna-Greta den
skapandets ångest, som följde med hennes tillstånd.

Hur hade hon kunnat tänka sig bara, att få något sagt av det hon bar
på? Före giftermålet var det hon borde kommit med sina förtroenden, nu
var det för sent. Med en skamsen rodnad mindes hon, varför hon tagit
honom, mannen här. För att komma till ett hedersamt gifte, var det,
för att gömma och fördölja, först och främst för honom själv det ingen
borde få veta. Skulle hon nu komma och förstöra glädjen för honom med
att riva upp det gamla till ingen nytta? Nej, hon fick bära sitt ensam
som förut så gott hon förmådde. Men vad hade de då härute i mörkret
att göra?

— Huva, så svart de ä, vi gå in igen, Erik, sade hon.

Men mannen hade föresatt sig att rycka upp henne och visa henne, att
hon ingenting hade att vara rädd för. Han var ju så upplyst, Gam-Erik.
Skrock trodde han ej på, och skogen var för honom bara träd i solsken
som i mörker.

— Klattermaja där, sade han skämtsamt och drog henne med sig. Va ha du
å vara otröjen för, när ja ä me?

Och strålande av beskyddarstolthet och glädje drog han henne med sig.

Anna-Greta följde honom halvt motvilligt, halvt rörd. Det gav dock en
viss trygghet att gå så här med sin arm under mannens, det var som
om det närmade dem till varann, de blevo mera lika annat giftasfolk.
Förstulet gav hon honom en blick från sidan, då de gingo förbi
köksfönstret, där det lyste. Hur hade hon kunnat tycka en gång, att
han var så tafatt och omöjlig? Han såg ju varken så särskilt gammal
eller ofasonlig ut, där han gick i sin fina stadsrock av stampat
kläde. Och på hjärtelaget var det ingen anmärkning. Han var den
hon var skyldig att hålla sig till nu. Men sin rädsla kunde hon ej
alldeles släppa utan såg sig om bakom sig efter skuggor och skrömt.

Men Erik var alldeles särskilt glad och uppspelt den dagen, tanken på
sonen, som skulle komma gjorde honom ung och yr, nu var det ej bara
löjligt längre, om han pratade tok. De hade ju också något att prata
om nu, som borde räcka till, pojken och allt, som han skulle bli och
ha. Ja, Anna-Greta teg ju mest och sade inte ordet, det var Erik
ensam, som stod för pratandet. Men det gav en sådan märkvärdig känsla
av förtrolighet att ha henne hängande vid sin arm så här. Nu gick hon
ej heller förströdd och med tankarna på annat, som hon brukat, nej,
hon var med och sög till sig varje ord. Han var så välgörande trygg
och vardagssam, Erik, så viss på, att allting skulle gå bra. Hon hade
inte känt sig så lugn på länge.

— Nu kan du vara trött, sade han till slut ömt, när de tagit sig en
lång sväng neråt byavägen. Nu kan de vara nog för i kväll. Men i
morron får du ut fingå me mej igen.

Det log Anna-Greta bifall åt, hon var trött men nöjd. Månen hade höjt
sig ur skyarna nu, det var inte så mörkt och kulet längre. Andfådd
lutade hon sig ett ögonblick mot grindstolpen.

Då kom det. Ingen kunde sedan riktigt säga hur och i vad skapnad. Men
farande över henne kom det med vedergällningen och det hon så länge
fruktat för och sökt undvika. Ludet, grått och levande rullade det
emot henne med ögon, som blänkte av en uråldrig skräck i månskenet.
Upp emot henne sprang det till att suga liv och sans ur henne, den
pliktförgätna, som ville gömma gammal synd i äkta säng och föda barn,
som skulle sitta vid härden, medan ännu något rolöst irrade kring
därutanför och sökte henne. Hur hade hon kunnat tro, att det förgångna
skulle kunna komma till nytt och välsignat liv i henne? Nej, till
hämnd och förgörelse kom det på henne, som ännu ej sonat något.

Därför lät hon det komma på sig utan att värja sig. Ej ett enda tryggt
gudsord fann hon att kasta mot det, bara ett gammalt sejdord, hon
slängde det framför sig som om det varit stål.

— Tag du mitt å han få sitt! ropade hon gällt, drog av sig
vigselringen och kastade den efter ordet bort mot det namnlösa. Så
föll hon avsvimmad ned framför gårdgärdet.

Den natten födde Anna-Greta i förtidig börd en dödfödd son.

Vem gav mor Brita besked om olyckan? Säg det? Hon hade väl sina
särskilda skickebud, hon. Ty inte var det pigorna på Eriksgården, som
kommo med det. Som yra höns löpte de kring i förvirringen, när de inte
släppte allt och satte huvudena ihop i skräckslaget skvaller.

Jo, där såg man, där märkte man skenbarligen, att ont går igen ändå.
Den lede skulle ha sitt till slut, om han också kunde tjå sig ett
slag. Eller var det Gammelfar själv, som inte kunde lida, att husmoran
födde barn i hustrusäng, så länge något löpte efter henne, som varken
var fött eller kristnat? För så var det ju viskat redan vid bröllopet,
då hon satt där så främmande.

Vad hjälpte det så, att Erik sprang där vit som ett lakan och skulle
ha det förklarat på naturligt vis.

— Va står ni här å slabbrar efter, skrek han, in me er å hjälp till!
Frun blev skrämd av en hare å ingenting annat, ja såg en ju själv me
dessa mina båda ögon.

Då skingrades de för en stund för att strax därpå skocka sig i en
annan vrå igen med sitt giftiga prat. Endast lillpigan stod för sig
själv, blek och ångerköpt och lovte sig, att nästa gång Kall Pers’
Nils kom till kammarhålet hennes för att språka på, så skulle han då
bli nekad. En aning om livets obönhörliga och grymma logik grep henne
och ett djupt medlidande med dem, det drabbade. Skyggt och på tå smög
hon in till matmoran.

Men de andra pigorna lovte varandra rysande att följas ur tjänsten
bara årslegan tog slut, här måste bli oknytt och spökelser efter detta.

Mitt i villervallan kom hon så, mor Brita, som om hon haft bud efter
sig. Kanske var det ingenting annat än det där aningssinnet hon hade,
som sagt henne, att något var på färde.

Pigorna sågo henne genom fönstret.

— Där kommer gamlan, sade de, vettlösa av skräck som de voro. Då ha
vi ledingen själv här snart ock.

Men ändå satt den gamla respekten i för stormoran, som en gång
vetat att höja sig från pigsysslorna med makten av allt det där
hemlighetsfulla. Det kom plötsligt fart i skocken, och en av stintorna
störtade beskäftigt ut för att tala om, vad som hänt. Men mor Brita
sköt henne bara åt sidan utan ett ord och gick in till dottern.

Där låg hon, Anna-Greta, lika blek och förbi som en gång förr, en
gång, som mor Brita helst ville glömma.

Detta var ju dock något annat, något, som en inte borde ta vid sig
så omåttligt, det hände ju vilken ärbar mora som helst. Man födde
barn vart år runt om i stugorna, de levde eller dogo som det bar sig
och ibland slog det fel, värre var det inte med det. Nästa år satt
Anna-Greta med barn på armen och hade glömt detta. Men nu måste hon
tala förstånd med henne.

Men när hon böjde sig ner över huvudgärden och mötte dotterns blick,
studsade hon. Så iskall var den. Klara, skarpa, skoningslösa sågo
Anna-Gretas ögon tillbaka rakt in i hennes, så hårt, att mor Brita
måste slå ned ögonen och sätta sig på sängkanten för att inte falla,
tyckte hon. Det var första gången något fått henne vika undan för en
blick, det var första gången någon sett ända in till hjärtegrunden
hennes. Hon kände, att Anna-Greta vuxit henne över huvudet, att det
var dottern och inte hon, som skulle tala nu. Med sänkt huvud satt hon
och väntade, händerna höll hon i kors, de kändes alltmera gamla och
stela för var dag. Snart släppte de väl taget om livet. De hade haft
det för tungt med att söka hålla barnen uppe. Hon hade velat dem väl
på sitt vis, nu skulle hon stå till svars för det. Mor Brita suckade
tungt.

Till slut började Anna-Greta tala, mera stilla och sakta än hon
brukade.

— Där ser ni, mor, sade hon långsamt, allt kommer igen i sin tid. De
en gömmer i vintersnö, de kommer igen i blida å tö. De en har gjort,
de blir en visst aldri kvitt. En tror ibland att en ä borta från de,
men så bäst som de ä hakar sej nånting fast vid de gamla igen, de ä
som en kedja. En blir allri å me de som int ä sonat.

Här tystnade Anna-Greta, men så bröt det fram igen.

— Å de ä just de, ser ni mor, de ä just de! Den, som skulle sona de,
han tycks int villa veta av en tocken som ja. Tror du int ja sökte’n,
tror du int ja läste Fader vår för mej å barne? Men svaret ja fick, de
va de här. Nej, en sån som ja ä fäll int värd nån nåd mer.

Här bröts den skarpa rösten liksom till en ångestfull fråga. Men
den frågan gällde inte längre bara det, som rörde välgången i detta
jordiska, utan det, som låg bakom, det, som man bar ansvar för. Nu
hjälpte det inte ens att dö, då först gällde det ju riktigt att veta,
hur man levat. Men Anna-Greta visste det knappt, tyckte hon. Hon hade
ju burits fram genom allt svårt på moderns starka vilja. Därför gav
hon henne skulden nu för det i hennes liv som var djupast förött.

— Ni skulle ha lärt mej gudsordet i ställe, så hade kanske allting
blivi som de bort, sade hon förebrående.

Och då mor Brita ingenting svarade, tillade hon:

— Man ska int ta bort straffe för någen. Då söker de sej tillbaka på
annan väg igen.

Dotterns bittra ord stucko mor Brita som ett agg i hälen. Skötebarn
hade hon hållit dem för, barnen sina, hatebarn satt hon nu med på
gamla dar. Så var det att vara mor, man visste aldrig, vad man bar
fram i världen åt sig.

Men något i dotterns sista ord gav henne annat att tänka på. Låg det
något i det, som hon sade, Anna-Greta, om att man inte skulle tvinga
någon bort från skammen och straffet? Var det så, att var människa
måste igenom sitt, måste själv bära det hon ådragit sig genom sina
handlingar? Gick hon utom och bakom och sökte smyga sig undan, gick
hon liksom också bort från sitt eget jag. Och det man ville gå ifrån,
det kom ändå över en igen från ett annat håll, tills man äntligen
tvangs att stanna och göra upp saken ordentligt. Var det inte bara
slump och skrämsel, det som kommit över Anna-Greta nu?

Och åter greps hon av en underlig längtan att kunna finna det rätta
ordet till svar, ett livsens ord, som både agade och lisade. Varför
var hon så arm på det, som den fattigaste dagsverkskvinna kunde äga?
Ett enda bibelord kom för henne, men det var ingen tröst i det. Vad
hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin
själ, brukade han ju säga, prästen. Hon hade hört det så många gånger
så som man hör det mesta, men först nu fick hon någon mening i det.

Anna-Greta låg liksom och väntade på ett svar, men då det inget kom,
sade hon sakta och klagande:

— Å ja som ville de så väl nu å skulle börja om på nytt, å nu ä ja
tillbaks, där ja va förr. Ä de Gud å barmhärtighet de? Nej, dit kommer
en nog inte så lätt, när en allti har gått andra vägar.

Men så glimmade det åter till så kallt och styggt i ögonen, och
Anna-Greta reste sig på armbågen.

— De ä för sent me de nu, sade hon hårt. Men en får fäll se till att
leva ändå. Vi får fäll hjälpa oss me annat, vi syndare, vi får fäll
hålla oss till de gamla, mor!

— — —

Beda kom aldrig till hembyn, stackare. Sommaren över satt Ejnar uppe
i skogskojan och försörjde sig och henne med tillfälligt arbete.
Sanningen att säga vågade han sig inte in till Grubben för att
redogöra för sitt uppdrag. Vad skulle han också dit för — här gick ju
ingen nöd på dem. Ripor fanns i skogen och stenbit i bäcken — det var
bra till omväxling med ameriksfläsket. Beda lagade maten och tvättade
deras tvätt nedanför forsen, för var dag blev hon litet mindre skygg
och sluten. Det var ett härligt liv. Aldrig hade Storgårds-Ejnar haft
sådana visor att sjunga, han satte egna ord till melodierna, det var
som en lek.

Men den dag kom snart, då sommarleken blev till allvar. Inte blev
han väl så förvånad åt det Beda hade att säga, men det grep honom,
att hon själv tog det så hårt. Gul i håret som en solgångsblomma var
hon alltjämt, men när tårarna droppade efter kinderna på henne, var
det som dagg på vitväppling, så blek var hon. För första gången stod
Sång-Ejnar slagen och stum, samvetet kvalde honom svårt. Han hade ju
lovat att ta henne till prästen, men ännu hade det inte blivit av, det
var så många om och men för den saken. Beda hade inte tyckt sig ha
stass till det, och lång väg hade de ju också häruppifrån, och så hade
det stannat med det. Men nu fick han se till att hålla löftet han gett
till far hennes att ta vård om henne.

— I morrn går ja efter lysninga åt oss, å sen får du ta vägen me
mej ner till prästen en dag, du ä behändig nog som du ä — sade han
tröstande.

Beda log litet åt det, men tycktes inte riktigt tröstad.

— Å sen? fick hon fram.

Ja, sen, ja. Inte kunde man sitta med ambarn uppe i en skogskoja,
det hade då Beda rätt uti, han hade knappt trott henne om så mycket
förstånd. Han fick se till att få sig annat arbete innan vintern. Mor
sin var han osams med, dit kunde de inte ta sig, det blev väl ingen
annan råd än att han fick gå till Grubben ändå och ta till bönboken.

Till prästen kommo de sig till slut, men in till staden kunde inte
Ejnar förmå sig att fara, förrän höstkylan redan började smyga sig in
genom de glesa springorna i skogskojan. Då var Beda redan så klen och
eländig, att hon mest halva dagen måste ligga på laven och vila. Hon
skulle inte reda sig vintern över i det kalla rucklet. Så kom han då i
väg till slut.

Men Grubben tog emot honom högst onådigt.

— Jaså, du har ramlat ner från bastuugn’ nu, din förbankade
spelevinker, som ska hetas gå i tjänst åt mej å bara håller dej borta
å låter allt gå vind för våg. Hur många timmerklampar tror du ja ble
å me på de kalase, hur många stockar tror du han fick lönnbärgade,
innan han stack i väg till sitt igen, svartingen där, me penningskrin
å allt? De blir flere tusen kronors förlust på de, han hade go kassa,
Röd-Israel. Nej, i väg me dej hem till mor din, din morsgris, ifall du
vill slippa häkte. Ja vill varken se dej eller skogen din mer.

Det sista gjorde visst Ejnar mest förskräckt, skogen var ju den enda
hållhake han hade på Grubben. Stammande sökte han förklara, hur allt
gått till, flöttjarns svek och flickan han lovat ta hand om. Han var
hustruförsörjare nu och måste ha arbete, sade han.

Men patronen lät sig inte bevekas.

— Jaså, du har hustru me uppi skogsbacken din, brummade han. Jojo,
barna å toka, byxen å broka. Du skulle skaffat brödkakan först, gosse.

— Den tänk ja mej om att få av er, sade Storgårds-Ejnar. Hur det var,
så var inte han heller så ängslig av sig, bara han kom i gång. — Här
har ja till sovel på bröt åt Er.

Och så tog han fram sedelpacken och smällde den i bordet.

— Var så god å räkna, sade han.

Då blev själva Grubben för en gångs skull flat. Aldrig hade han trott
sig få se de pengarna mer, han hade inte trott den slarvern om så pass
rådighet. Hederlig tycktes han ju vara i alla fall, inte en sedel
fattades, när han fått dem räknade. Nog hade han förlorat litet på den
dumma historien ändå, men det fick väl vara förlåtet för skogen. Det
var märkvärdigt med den där skogshungern, hade man fått riktig aptit
på något särskilt, så hjälpte det inte med några andra muntuggor. Inte
var Storgårds-pojken riktigt av hans folk, men han fick väl ta honom
till nåder ändå. Men ett villkor skulle han sätta, något skulle han ha
för sitt slarv.

— Nåja, sade han godmodigt, de må väl vara hänt då både me de ena å de
andra. Va giftet ditt beträffar, så säjer ja, som käringen, när hon
slog mjölken över kalven: du har ’et, där du har ’et. Men tar ja dej i
tjänst igen, så ska ja ha skriftligt på skogen din.

— Int kan man fäll ge skriftligt på de man int rår om, sade Ejnar
betänksamt.

— Skriftligt kan en ge på allt, sade Grubben avgörande. De ä bara
fråga om, va en skriver. Du kan ge mej skriftligt på, att skogen blir
min, när du kommer till ditt.

Ejnar stod alltjämt tveksam, han tyckte allt, att det där lät litet
märkvärdigt. Men så mindes han, att han inte hade mycket att betänka
sig på, antingen gå till modern eller det här. Och uppe i skogen satt
Beda och väntade och litade på honom som på Gud fader själv.

Grubben gav honom inte heller lång tid att fundera på. Han hade redan
varit på innerkontoret efter papper, och nu skulle han till att skriva.

Han var otroligt rask till att föra pennan, patron Grubb, det dröjde
inte många minuter förrän han kom stickande med kontraktet. Sen var
det bara för Ejnar att skriva under. Ja, han skulle ju läsa, vad det
stod där först också, men patronen var så skämtsam och livad av sig,
så det blev inte mycket med det. Nog visste väl också Grubben besked
om hur det skulle vara. När Ejnar väl fått namnet sitt, dit där det
skulle stå, pekade patronen på tomrummet bredvid.

— Du får ha mor dins namn med som säkerhet, sade han.

Då blev Ejnar åter betänksam. När man skrev andras namn, stod den fule
bredvid och förde pennan, hade far sagt.

Men Grubben gav honom inte lång betänketid.

— De ä ju bara för formen, vetja, sade han. Ska du hem å tigg käringen
om lovet först, kan de hända ja ta på ångra mej innan.

Då tyckte sig Ejnar inte ha något val, och så kom då mor Britas
namn ned i en hast bredvid hans. Det skulle väl vara som ett slags
vittnesnamn, tänkte han sig, han visste inte så noga, hur det brukades
med tockna här papperslappar.

Men så var han också tagen till nåder igen med det och skulle åter
hetas Grubbens inspektor och dubror. Och när det skulle bära i väg för
honom, kom patronen ut efter honom i långfarstun och stack ett par
stora sedlar i handen på honom.

— Förskott på köpesumman, sade han muntert, de blir till bosättning,
de. Någe ska du ha för du var ärlig. Å nån sortes bostad får ja väl se
till att få åt er innan vintern.

Så hade ju Storgårds-Ejnar idel glädjebudskap att komma hem till
Beda med den gången. Ett papper hade han fått skriva på förstås, men
det var ju så bruket bland dem, som skulle bli storkarar och göra
skogsaffärer, det gick inte för sig utan all möjlig slags skrivning.

Inte kunde man väl förskriva sig med så litet.

— — —

När sommaren skall till att sluta, då komma järnnätterna smygande
uppifrån vintermyren med frosten. Stundom går det också en järnfrost
över människosjälens åker.

Anna-Greta var snart i arbetet igen efter missfallet, det var som
om ingenting hänt. Hon tog liksom bara hårdare fast i tyglarna, hon
hade fått mor Britas tag i sig. Inför hennes kalla, lugna blick bröts
pratet tvärt utav, och var och en smög skamsen till sitt. Respekt fick
hon med sig i ett tag, ungmoran, som man knappt skulle väntat sig. Det
var som om hon blivit tio år äldre på den resan.

Men nog tittade sig pigorna om över axeln, när de rände mellan huset
och föjset i kvällsmörkret, efter det, som alltjämt höll sig kring
knutarna och tog välsignelsen från gården. Nog vet man, att när det
riktiga höstmörkret faller tungt och ödsligt över de ensamma gårdarna,
då först slipper det lös på allvar, det mörka i skogen. Då vågar
det sig så nära inpå människorna som aldrig annars, då står det och
stirrar in på dem genom rutan. Då hör man vittras onda skratt nerifrån
myren, det är som hundgläfs, och bergkusens klagande spel under
hällarna.

Var den efter dem, där de sprungo, utbölingen där, som ville sig in
till ljuset och människorna, som ville sig in till matmoran? Men hon
var väl hård mot skrömta, hon som mor Brita. Fast gud vet, vem, som
rådde till slut.

Och så sprungo pigstackrarna, huttrande av skräck och kyla in emot
huset, där köksfönstret ensamt lyste mot dem som ett brännande
tomteöga.

Men ingen fick se den ångest, som plötsligt glimmade till i ungmorans
ögon, när hon såg dem komma springande så över gården med skräcken i
hälarna. Var det något efter dem ändå, något därutifrån skogen, som
sögs in i ljuset till henne?

Hastigt fällde hon ögonlocken för att dölja sin förskräckelse, stelt
fäste hon blicken på arbetet i sitt knä, vit ull, som skulle kardas
till vinterstrumpor åt Erik. Hon måste fästa dem så hårt på något för
att inte ramla, tyckte hon. Den, som inte har någon att haka sig fast
vid, den faller lätt till djupet av sin egen ångest, hur stark hon
annars är. Hon hade sökt sig till en Gud, men han hade stött henne
bort, hon hörde det mörka till. Själv fick hon finna sig ett medel att
bli trolltyget kvitt. Aldrig fick hon ro, förrän hon fått död på det,
det gick på själva livet hennes, det visste hon.

Men hon visste bara inte riktigt, på vad sätt det skulle ske, tills
hon en dag plötsligt fick det klart för sig.

Som han brukat på den sista tiden, kom Erik, mannen hennes, in till
henne ibland mellan arbetsstunderna, för att höra, hur hon hade det.
Han frågade henne ej direkt, men hon kunde se på hans forskande blick,
att han undrade, om hon kommit över det som hänt ännu? Ingen av dem
hade med ett ord vidrört det. Erik tog det lugnt nog åtminstone till
det yttre. Ett hopp var dött, men det kunde ju leva upp igen. Värre
var det, som pigorna viskade om sig emellan. Alla tycktes ha reda på
den här saken bättre än han själv. Nog hade han ju anat den dag han
gifte sig, att han fick något mer i huset än ungdomen, men nu ville
han äntligen veta, vad det var. Allt kunde han ha förlåtit, hur svårt
det än var, om Anna-Greta bara självmant anförtrott honom det. Nu
måste han själv fråga ut henne. Men han vågade det inte, förrän hon
tycktes ha lugnat sig litet.

Han blev därför glad, när hustrun vänligt log mot honom, när han kom
in. Så var då bandet mellan dem inte alldeles brutet ändå. Det hade ju
börjat så bra med förtroligheten, men så hade detta kommit emellan.

— Godafton, vännen min, sade han lättad, böjde sig ner och rörde vid
den vita ullen, den var så len mellan fingrarna som hans hustrus vita
hud. — Är du bättre till mods nu?

Då såg Anna-Greta stort och fast på honom och sedan runt ikring sig —
de voro ensamma i stugan. Nu hade hon det äntligen, det blev Erik, som
fick hjälpa henne ut ur rädslan, han hade lugnt samvete och fast hand.

— Jag kunde få igen modet mitt alldeles, sade hon sakta, om bara du
ville hjälpa mig.

Nu kommer det, förtroendet, tänkte mannen, ivrig och rörd och frågade
henne på vad sätt han kunde vara henne till hjälp. Men annat fick
han till svar än han tänkt sig. Viskande och skyggt berättade honom
Anna-Greta, att hon kunde få sitt lugn igen först den dag, då han med
ett skott kunde fälla trollharen där, som skrämt olyckan på henne.

Brydd och skrämd såg Erik på henne, vad var nu detta för satans
påfund? Hennes blick var så mörk och stel — herregud, det som skett
kunde väl ej gått på förståndet hennes? Men så besinnade han sig
och mindes vilken omgivning hon växt upp i. Alla dessa hedniska och
förvirrade konster, som tycktes honom så besynnerliga, voro för henne
helt naturliga att bruka, uppväxt med dem sedan barndomen som hon var.
Var det underligt att hon tog till dem nu, när allt annat tycktes
svika?

Nå, än sedan, är det inte annat, tänkte han plötsligt uppklarnande.
Kan det lugna henne med så litet, så är alla medel tillåtna.

Det var rent av som ett slags lättnad, att det var något bestämt
han kunde göra för att klara upp förhållandet mellan dem. Harpalten
där som han skulle skjuta, det var liksom en sinnebild av allt det
oavgjorda och obestämda i hans äktenskap, kanske var det självaste
de fula smygryktena om Anna-Greta han tog död på med det skottet.
Nog visste han väl annars, vad den skulle hetas ha för betydelse —
en barnsjäl, ofödd och oförlöst, som ej gav henne ro. Men om också
det värsta var sant, så ville Anna-Greta bli det kvitt nu för att de
skulle få det gott med varann. Kanske hade det funnits en annan väg
också till samma mål, men den gick över kyrkobot och skam, orkade han
gå den med henne? Han var en gammal man, och det namn han bar var
aktat. Han fick ta den enklaste vägen — och låna sig till spektaklet,
för att vinna husfrid åt sig och sinnesfrid åt hustrun.

Och så kom det sig, att Gam-Erik plötsligt blev en sådan storjägare
på gammeldagarna. Varje klar höstdag såg man honom vandra i väg med
geväret över axeln. Vänliga miner fick han för det, när han gick, men
ingen jösse hade han med sig hem till ungmoran för det. Han var nog
mera läsen än slängd i sånt, Erik.

Till slut blev Anna-Greta otålig. Hade han stött sig med vittra, så
att hon trollat bössan för honom? Nå, så fanns det väl bot för det
också. Och så lade hon brödsmulor i bössmynningen för att göra den
ofelbar. Men Gam-Erik bommade lika friskt för det.

Då fick Anna-Greta ta till starkare medel. Erik, stackare, fick ut i
en hast för att skaffa hem en orm. När han väl fått tag på den och kom
hem med den i en bytta, lät hustrun hans göra ett hål i kärlet och
stack ner bösspipan, så att ormen skulle få krypa ut genom den. Sedan
skulle bössan bli så säker, att bytet bara satt stilla efter vägen och
väntade på det dödande skottet.

Men inte ens det medlet hjälpte. Gammel-Erik var nämligen rädd för
ormar, och när odjuret äntligen kunde förmås att krypa ut, så visade
det sig, att det bara var en snok. Och så slog också den besvärjelsen
fel.

Man kan tänka sig, att pratet ute i bygden tog fart igen av alla dessa
konster. Mycket, som varit nästan glömt, levde upp igen i minnet, och
aldrig hade Storgårds-flickan blivit så illa åtgången av tungorna som
nu. Gammalt och klokt folk sade, att det, som hänt, slagit sig på
förståndet på Anna-Greta. Ont drog ont med sig, ock av innestängd och
fördold skam kunde ju ej komma annat än skam i öppen dag till slut.

»Kan ock någon bära eld i barmen så länge, att hans kläder icke fatta
eld», sade de och runkade sedesamt på huvudet. De tyckte synd om Erik,
en oförvitlig man och redan kommen till ålder, som tvangs till att
springa där i skog och mark till ett åtlöje för förståndigt folk bara
för att tillfredsställa en ung hustrus nycker. Men inom sig tänkte de
kanske: Vad bråkar hon för? Hon har ju namn och ring, gård och grund,
allt det, som mången bättre får sakna. Det var kanske fler, som gjort
detsamma som hon, men ändå slutat sitt liv med heder. Det fanns också
de, som sade annat. Tro på svartkonster bara den, som ville, sade de.
Nej, skön Anna-Greta visste nog, vad hon gjorde, hon, som sände ut
gamkarn sin på dagslång jakt. Ung och gammal ihop, det var eld och
vatten, det. Och det fanns fler än en, som sett flöttjarn, då han var
i byn. Men pigorna, de tyckte att matmoran deras handlade klokt, de.
Hon visste nog, vad hon gjorde, hon, som ville ha signad kula i bössan
också. Det hon stod och tittade efter i fönstergläntan ibland, kunde
ju ej nås av vanlig kula. Hennes eget blod var det, som ropade och
klagade därutanför. Nog var det hemskt, att man skulle behöva freda
sig för sitt eget med sådana medel, men när det gick på livet, hade
man ju rätt till nödvärn, mente de. Fick hon icke hålla otyget från
halsen på sig med de starkaste ord hon hade? Vem vet, vad hon stod där
och mumlade för sig själv ibland — »Rid dina, men icke mina» kanske.

Till slut blev Erik så trött på hela spektaklet, att han lejde sig en
skogshuggare att skjuta en harpalt. Nu skulle väl hustrun nöja sig och
få tankarna på annat. Men när han väl kom med haren och slängde den på
bordet såg hon bara på den ett ögonblick och skakade sedan på huvudet.

— De ä int den rätta, sade hon. Den har int märkena.

Då äntligen tog det riktigt eld i mannen hennes.

— Hockna märken, snäste han av. Skam å int ja får vara jaktdräng åt
dej! Ge dej själv ut å fånga de, som jagar dej!

Och därmed gick han ut och slängde igen dörren efter sig för att visa,
vem som var herre i huset ändå till sist.

Men Anna-Greta satt kvar i sina tankar. Ögonen höll hon stelt fästade
på haren, som låg där styv med sträckta ben. Det var ett dött djur,
som låg där bara. Aldrig hade det ägt något inom sig, som ropat och
klagat, något, som sökt sig tillbaka till människorna. Inte kunde det
ge henne fred. Hur kunde hon också tänka sig, att Erik skulle kunna
hjälpa henne i detta. En hade kanske kunnat det, Mats, barndomsvännen,
han, som var synen och såg ända in till ens hemligaste tankar. Han
skulle kanske ha vetat, vad det var hon borde göra.

Hon mindes en solig sommardag i barndomsåren, då de gett korna
tillsammans uppe i rået och hon hajat till för en hare, som hoppat
ut ur busksnåret. Då hade Mats först skrattat åt hennes rädsla. Men
så hade hon talat om för honom, vad det kunde vara — en barnsjäl, en
utböling, som inte fick ro, förrän han funnit mor sin. Ingen vanlig
kula bet på en tocken. Då hade han inte skrattat åt henne längre utan
hade sett på henne med sina djupa ögon, som om han redan vetat både
det och mer till.

Var det nuet med sin själaoro, som varslat för sig den gången? Hon
önskade bara, att hon haft vett på att fråga Mats om medlet mot
otyget. Det var underligt, så snart det rörde sig om själen hennes,
var det som om bara han kunnat hjälpa.

Men annars kunde nog Erik ha rätt. Vad var det hon sagt åt mor sin
nyss? Att ingen kunde ta ansvaret och bördan av en annan, det följde
varken frid eller förlossning med det. En enda kunde bära andras synd,
men om han vägrade, fick man själv ta upp den till envigeskamp.

Hon måste själv ut för att göra upp med skrömta om livet sitt.

— — —

För den, som gett sig det mörka i våld, blir snart intet medel för
hemskt eller svårt. Den man räcker ett finger bara till en fingerkrok
på lek, den tar snart fatt i hela handflatan.

Dag ut och dag in hade nu Anna-Greta suttit i grubbel över lönnlig
synd, som varken kunde dö eller leva, när ingen Gud och ingen
nåd fanns för en. Då hjärtat var hårt och sjukt, fick en ta till
trollskott och läsning för att bli det onda kvitt och bli som en
människa igen. Mången var dråpare och faderskämmare i sitt hjärta,
som satt till heder bland folk. Varför skulle hon då lida dubbel
vedergällning för det, som andra gjort henne? Nej, hon skulle göra
slut på detta i ett tag och så skulle allt bli, som det borde. Nu
visste hon äntligen medlet. Hemskt och svårt var det, men svårare var
det att inte rå sig själv.

Och så hände det sig till slut, att Anna-Greta, den mörkrädda och
skygga, en torsdagsnatt i november ensam smög till kyrkogården efter
ett dödben. Ett fingerben tog hon ur en nyss omgrävd grav, och utan
att tveka eller darra på rösten läste hon med högan röst sitt löfte
att lämna det tillbaka innan månadens slut. Skulle hon inte hålla
loven, fick hon lämna ett av sina egna fingerben i pant, så var det
föreskrivet.

När hon gett sitt löfte, begav hon sig med fasta steg på hemvägen med
benet inlindat i kyrknäsduken. Nattljuset över gravarna, de förtorkade
vinterträdens prassel, då de knakande böjde sig över henne i blåsten,
skrämde henne ej. Regnets stillsamma och ljudlösa gråt över kolsvarta
vägar rörde henne ej. Intet av det mörka i skogen kom henne längre
vid. Så säker var hon att nu ha det ondas styrka och makt i sin hand.

— Har du hot, skall du få bot, mumlade hon ut mot något i beckmörkret.

Så djupt försjunken i sina tankar var hon, att hon ej ens märkte den
levande skugga, som smög sig före henne. Det var Gam-Erik, stackare,
som vaknat till av dörrknäppen, när hon gått ut och utom sig av oro
och en dunkel svartsjuka gav sig efter henne för att se, vad hon
tog sig till mitt i nattsvarta mörkret. Han hade väl hört något av
baktalet kanske. Men större än han tänkt sig blev hans fasa, när
han såg vägen och målet. Nog visste han väl, att det brukades både
gravrost och likkistspikar, hår och annat av döda i de gamla kurerna,
men att hustru hans skulle ge sig på slik grov vidskepelse, det fann
han dock till slut gå för långt. Bittert förebrådde han sig, att
han lånat sig till leken förut i stället för att tala förnuft med
Anna-Greta — långt ifrån att lugna henne hade det bara gjort henne
ettervärre. Vad hon nu dolt för honom, så inte gjorde hon det bättre
med sådant. Han fick väl ta till maktspråk för att få henne till
förnuft igen.

Men ändå kom han sig inte för att hejda henne. Stum av förskräckelse
hörde han över muren hennes ed till den döde, inte med ett ord vågade
han störa henne. Hon hade plötsligt blivit en främling för honom,
skrämmande och hemlighetsfull som den värld hon kallade till hjälp.
Hade hon verkligen kropp under kläderna eller stack där en svans nerom
kjolen? Han hade kanske inte märkt det förr bara, nog visste man, hur
sådana spökelser kunde vända synen på folk.

Darrande och genomvåt smög han sig hem före henne med ett nytt
och fast beslut — inte en enda dag till ville han ha henne kvar i
sitt hus, vem vet, vad hon kunde ta sig för i sin yrsel och villa?
Hederlig ersättning skulle han ge henne, men gå sin väg fick hon,
det fanns ej annan råd. Han var en gammal man och tålde inte slika
sinnesskakningar. I natt fick hon bli, men i morgon skulle han säga
henne det.

När Anna-Greta äntligen smög sig tillbaka in i kammarn, låg hennes man
redan i sin säng och låtsades sova.

— — — —

Men Gam-Erik hann inte freda sig och sitt hus i tid för vidare
konster. Knappt hade den sena morgondagern gråkall letat sig in genom
rutan, förrän Anna-Greta var på benen och väckte sin man. Aldrig hade
han sett henne så vacker som den dagen med sin helgdagskjol och en duk
om det upplösta håret, men det var något vilt och besynnerligt i ögat.

— Nu ska du få se på roligt, gamling, sade hon med ett skratt, nu ska
ja skjut lagårdskatten.

Och så tog hon bössan från väggen och gick ut ur huset. När hon kom ut
på farstubron, tog hon upp sitt dödben och tittade genom det — som man
skulle göra för att få gott sikte. Så skrattade hon åter till, kort
och skarpt, stack bössan rakt upp i luften och tryckte av. Skottet
small och ekot kastade det blixtsnabbt tillbaka, det lät som ett
dubbelskott.

Vid smällen rusade alla ut ur huset. Erik måste med, antingen han
ville eller inte. Gud vet, om hon gjort sig själv något, hon såg ut
till att kunna det. Men därute stod hon välbehållen, ungmoran, och
grann var hon att se på, där hon stod. All blekhet och ångest hade
vikit ifrån henne, nu var hon som förr, men glimten i ögat var en
vanvettsglimt.

— Nå, ge er i väg till föjset nu å sök efter katten, få se, om han
finns där, sade hon och skrattade åter sitt besynnerligt håliga och
falska skratt.

Vettskrämda men spända av iver rusade pigorna bort till ladugården för
att leta efter vildkatten, som hölls där året runt i frihet, då han
inte strök omkring i de andra uthusen efter råttor och möss. Och när
de letat honom både länge och väl utan resultat, funno de honom till
slut längst uppe på foderskullen, stendöd. Inte ett märke hade han
på skinnet, men man visste ju ändå, vem som satt trollskottet mitt i
hjärtat hans. Vad hjälpte det, att han kom, husbond, uppför stegen med
skakande knän och svor på, att kattkräket fått råttgift i sig.

— Ja har ju själv lagt dit de för mössen, sade han. Kattelände började
lättjas, å hit brukade han aldri gå. Men nu har han vari här å fått
de i sej i alla fall. Ni ser fäll, att han har vari dö en hel dag
minst.

Men ingen ville tro honom, de hade ju själva med egna ögon sett annat,
tyckte de.

Och Erik hade inte tid att övertyga dem, han kom plötsligt att
tänka på Anna-Greta, som stod ensam kvar därute, upphetsad och
överspänd. Nerverna, där hade han ordet, det var något nytt, som
prästgårdsmamsellen talt med honom om, det var kanske det, som tagit
hustrun hans efter missfallet. Han fick väl ut och se till henne ändå.
Men när han kom ut, var hon redan försvunnen.

Ännu en titt hade hon tagit sig genom dödbenet — då tyckte hon sig se
det hon sökte långt bort i skogen. Litet, grått och formlöst tumlade
det fram och åter i en skogsglänta och klagade och grät efter något.
Det kunde inte komma till ro, men hon skulle hjälpa det. Det var som
glömde hon sin egen ångest inför denna ensamma och förvillande klagan.
Nu gällde det inte längre henne själv bara utan det, som varken fått
Guds sol eller kristning för hennes skull, det skulle slippa att pinas
längre.

Och så gav hon sig ut för att söka efter det. Bössan tog hon med sig,
nu hade hon gott sikte.

Men skogen är inte densamma vid dagsljus som vid mörker. Det som om
kvällarna står en så skrämmande nära inpå knutarna, det kommer långt
ifrån en på dagen. Hur Anna-Greta letade och sprang, fann hon inte det
hon sökte. Och dödbenet, som hon skulle ha till att kika igenom, hade
hon råkat tappa. Men hon ville inte ge sig för det utan fortsatte sitt
sökande. Förmiddagen gick, kort och mulen, middagen gled förbi, solen
stod redan under skogskanten. Då sjönk Anna-Greta ner på en tuva, matt
och förbi, och såg, att hon gått vilse.

Runt om henne stod skogen tät och skrämmande kring sin olösta gåta.
Vart hon såg ormade sig trädgrenarna om varann till en kedja för att
stänga henne ute från det ofattbara, för att stänga henne inne med sig
själv och sin rädsla. Varken väg eller stig tycktes bära därifrån.
Endast mellan ett par väldiga granar gläntade det till mot något
svart, som om där varit ett hål i skogsmuren.

Anna-Greta släpade sig dit och böjde sig ner för att se men for
tillbaka med ett skrik. Vad hade hon sett ner i, var det vittra
själv, som tittat upp på henne, vild och stygg, med rivet hår och vit
i synen? Nu såg hon, att hon var alldeles nere vid vintermyren, som
stack upp i en kil här mellan granarna. Aldrig förr hade hon varit
den så nära, som där hon nu hängde ner över den med ansiktet tätt
intill vattnet. Bara på den sekund hon stirrat ner i den var det
som om hon ramlat ner genom oändliga världar av svart och orörligt
mörker, befolkade av skygga och illvilliga väsen, av allt det, som
i höstdagjämningen löstes från sina band för att smyga sig upp mot
gårdarna och göra människorna villa i vettet.

Hon ville, hon vågade inte se dit mer, fast det var något, som lockade
och drog. Till slut måste hon det i alla fall, då tyckte hon med ens,
att det bleka ansiktet därnere såg så litet och sorgset ut. Kanske var
hon ändå inte alldeles förtappad, vittra, fast hon inte var som folk?
Hon hade väl sina stunder, hon med, då hon sörjde för att hon inte
hade en levande själ. — Det var något milt och vemodigt i den tanken,
som lugnade henne. Vad satt hon här för mitt i skogen — töcknet över
hennes sinnen började vika. Nu förstod hon det — det var sin egen bild
hon sett nere i vattnet. Mödosamt reste hon sig upp för att leta sig
hem igen, innan det blev nermörkt.

Då hörde hon det plötsligt åter, det klagande ljudet från det hon
sökte, alldeles bredvid sig, svagt och darrande, men tydligt och
klart. Isad av en ny skräck stannade hon med handen på hjärtat. Mötte
hon det äntligen nu, det skyggaste av allt, det som tog liv och form
ur ens eget samvete, för att klaga det an? Var hade hon den nu, bössan
som hon laddat med trollord och signad kula för att ta död på det. Hon
hade visst kastat den med, inte orkat släpa den med sig längre. Nå,
hon fann den väl, när det behövdes. Men först måste hon se, se! Möta
det öga mot öga, det hon så länge och fåfängt jagat efter.

När hon äntligen fick mod att gå de få stegen fram till busksnåret,
varifrån ljudet hördes, såg hon, att det verkligen var en liten hare,
som satt där med ena benet fastkedjat i ett rävjärn. Alldeles grå var
den, hade ännu inte fått vinterpäls, liten och dunmjuk var den också,
nästan en unge ännu. Vädjande såg den upp på henne med sina svarta,
tillrande ögon och dess klagan kom så mänsklig och gripande, alldeles
som från ett litet spätt och gråtande barn.

Stel och orörlig stod Anna-Greta länge böjd över den, hon visste ej,
vad hon skulle tro. Darrande mötte hon denna svarta, stumt anklagande
blick, hon tyckte, att det var hennes egna svartögon, som mötte
hennes med det outsägliga i sitt uttryck. Men när det lilla djuret
åter började klaga och gråta, vek hennes rädsla plötsligt för något
annat. Skräcken och ångesten, som så länge hållit hennes själ i
dvala, löste sig för något oemotståndligt vekt och medlidsamt ömt.
Den förkvävda moderskänslan i henne slog plötsligt ut i full blom.
Glömda voro i ett nu vanvettstankarna och mordvapnet, här var en liten
levande varelse, som led. Kunde hon sätta skottet i den, som kved så
ynkligt och vädjande? Nej, inte om det så gällde hela hennes jordiska
livs framgång, inte om det så gällde hennes själs eviga välfärd.

— Vem du än ä, så ska ja hjälp dej, sade hon och böjde sig ner över
den lilla ömkliga stackaren. Med ömma och varsamma händer löste
hon honom ur fångstjärnet, det var ingen lätt sak, hon fick akta
fingrarna. Tillslut fick hon honom fri ändå, fast illa åtgången och
sargad av det vassa järnet. Medlidsamt tryckte hon den lilla hjälplösa
varelsen intill sig, det strömmade en förunderlig värme in i henne
från den lilla mjuka kroppen, det var som hade de sista kalla och onda
tankarna smält därinne. Det var som när bottenis smälter, det steg och
steg i henne som en majflod, steg ända upp till ögonen. För första
gången sedan giftermålet kunde Anna-Greta gråta över sig själv och det
hon förspillt. Tunga och lisande föllo tårarna och droppade ner över
hennes händer, som alltjämt höllo det lilla skälvande och halvdöda
djuret. Med de tårarna grät sig Anna-Greta äntligen fri från allt som
varit.

När hon slutat gråta, var hon alldeles lugn, det var som om hon
vaknat från en elak dröm. Nu visste hon det till slut — allt det onda
hon sökt för att ta bråddöd på, det hade aldrig funnits annat än inom
henne själv. Det var det oförlösta i hennes egen själ, som ropat så
ihållande efter försoning. Skrömta i henne själv var det, som drivit
henne ut på vägarna, som slutligen lockat henne hit ut i skogen och
gjort henne vill för syn.

Nu visste hon också, var hon var, inte långt från hemmet. Hon hade
gått runt, som man gärna gör i ovägad skog. Nu såg hon det plötsligt
blänka till i fönstren till vinterstugan, när kvällsljusen tändes. Det
kända och vardagliga i detta gjorde henne fullkomligt tankenykter. Hon
fattade med ens riktigt, vad hon ställt till, galen och förvillad som
hon varit, hur hon skämt ut både sig och karn sin inför husfolket,
ja, inför hela byn. Men hon hade väl ej kunnat hjälpa det, det hade
varit som en blind och vettlös yrsel. Varför hade hon då gjort som hon
gjort, varför hade hon sökt hålla samvetet från sig med sådana medel?
När hon såg det trygga, lugna ljuset därborta mellan stammarna, visste
hon det. För att behålla allt detta, för att hålla sig kvar i ljuset,
för att åter kunna rota sig bland hyggligt folk, för att få barn, som
trivdes vid huslig härd, hade hon gjort det.

Men så underligt var det ju ställt, att det man riktigt ville dölja,
det var man själv den första till att dra fram i dagen. När hon med
våld sökt tysta det, som ropade på bot inom henne, hade hon dragit
skam och löje över både sig själv och sin man. När hon i rädsla för
onda tungor tog till hemliga medel för att tysta samvetsoron, göt hon
bara olja på pratet, tills det blossade upp igen i högan sky. Det
skulle nog Erik aldrig förlåta, så kär han hade henne. Det, som gick
alltför hårt åt namnet och aktningen, måste bort. Bäst var att hon
själv gick sin väg.

Och som hon fattat det beslutet, tyckte hon med ens, att det var så
litet och obetydligt, allt det hon därmed skulle gå ifrån. Det hade
ju inte varit värt priset, allt det hon försålt sig för. När man satt
i en falsk ställning till både Gud och människor, blev allting så
omöjligt. Hon ville inte leva på det viset längre, inte bara fuska
och ljuga bort sig själv. Hon ville kämpa sig tillbaka till ett eget
ansvar, en egen själ igen. Men hur? Hon visste det inte än och något
inom henne ropade klagande och övergivet:

    »Vi hava länge farit vill,
    ty ingen haver oss vaktat.»

Ett visste hon bara om den själabot hon sökte: ont, det fördrevs inte
med ont, det enda, som hade makt över det, var det goda. Det skulle
hon gå och säga mor sin.

— — — —

Men borta på gården hade Erik, stackare, haft både pina och huvudbry.
Kunde han tro annat än att hustrun hans tänkte göra sig själv något
ont, när hon for åstad som ett underjordiskt spökelse upp till skogen.
Men den skammen skulle då ej ske gården och hans namn. Ännu hade
aldrig en självspilling blivit inburen genom de dörrarna, ännu hade
aldrig någon därifrån blivit griftlagd borta i illgärningsron. Förr än
det fick hända, fick det bli full öppenhet i allting. Och så bådade
han då skyndsamt upp gårdsfolket och sände dem ut till skogen för att
leta upp matmoran och se, vad hon tog sig för.

Men värre skulle han få att sköta om. Han skulle just själv ge sig upp
till skogs, då han fann fingerbenet på marken. Han kände genast igen
det, det var ett grovt och kraftigt ben, som om det hört till en stor
manshand. Hade hon slängt bort det, den tokan, hade hon så lättsinnigt
glömt sitt löfte? Gam-Erik ryste, där han stod, han tyckte sig ännu
höra Anna-Gretas högtidliga ord i nattmörkret på kyrkogården. Visst
var han ohimla förbittrad på henne för allt hon ställt till, men inte
ville han ändå, att en döding skulle komma över henne och nypa av ett
av hennes vita fingrar. Nog visste man hur det var med tockna där.
När den yttersta dagen kom, skulle de ju kunna visa upp varje ben i
sin syndiga kropp, där de stodo inför tronen. Intet voro de så rädda
för som att någon liten bit skulle fattas. Vem vet förresten, om inte
dödingen kunde ta fel i skumrasket och i stället ta sig ett av hans
egna fingrar? De skilde kanske inte så noga på det.

Nej, det fanns ingen annan råd för tockna rysligheter än att han
själv fick ge sig av till kyrkogården och lägga benet tillbaka, innan
det alldeles förkom. Och så gav han sig då i väg utan betänkande,
Gammel-Erik, som alltid ville hetas så upplyst och stadslik. Gammalt
fädernearv av skrock och övertro kommer en inte så lätt ifrån. Lång
och tung var vägen, och kallsvetten rann av honom, men fram kom han
till slut och fick ner benet igen dit det skulle. Ja, han tog sig till
och med så mycket tillsammans, att han kunde läsa en liten vers för
att lugna dödmannen där nere, så att han höll sig still nu, när han
fått sitt. Med darrande röst hasplade han ur sig något, som han trodde
kunde vara i hans smak.

    »Min Gud och trogne Frälserman
    min ben han väl bevara kan
    att icke ett förtappas bort,
    litet eller stort,
    som Gud till kroppen haver gjort,»

läste han.

Men när han äntligen kom sig på hemvägen igen, då kände han, att han
var en gammal man, som snart själv skulle dit ner till dem som räkna
sina ben i rädsla för domen. Vid den tanken skakade knäna under honom,
och händerna darrade som på en uråldring. Han kände, att allt, vad han
hade kvar i hjärtat för hustrun sin, var bara skräck och avsky.

Han tyckte, att han fått den i huset, som varken dop eller kyrkvigsel
bet på. Sejd hade hon lockat honom med, honom som andra. Men när
sejden går den kärlekskranke ur blodet, finns bara hatets svarta
bottensats kvar. Gå dit du kom ifrån, skulle han säga henne och det i
denna kväll.

Men när han kom hem, var Anna-Greta redan borta. Ring och fästegåva
hade hon lagt tillbaka på brudkistan sin, och på kudden låg en lapp
med farväl och förlåt.

— — — —

— — Ejnar, Grubbens inspektor, hade ofta ärende in till staden. Nu kom
han farandes som herrkarl igen efter häst och vagn och hade gott om
fickpengar. Men det var också otroligt, så mycket man behövde, bara
man kom in till stan. Både ett och annat till sig själv och till Beda,
som satt där hemma och leddes, när han for på sina resor. Väggklocka
skulle hon ha till att mäta tiden med, om den blev för lång, en kista
med beslag på till lillkammarn och en silkeshilka till att trösta
sig med, om han kom hem full och stygg igen. Det var mycket, som
frestade det svaga köttet på en marknad, och det där med nykterheten
hade mest varit som litet förhastat. Nog vet man, hur det var med
friarbättringen, då gav en ju alltid ord och löften, som aldrig kunde
hållas. Vägen hem till byn var lång, men aldrig så lång, som när man
kom från stan.

Vad skulle han också hem så brått för? Det var just inte storartat
logi han skaffat dem, Grubben. Ett avdankat torp uppe vid Tavle by
hade han nödtorftigt låtit rusta upp, annat kunde han inte bestå dem
över vintern. Ejnar skulle hetas ha uppsyn över hemskogarna, fast
Grubben mest hade sina avverkningar på annat håll numera.

Nog sved det litet i hjärtat att sitta vid det låga fönstret och se
över till hemgården, som låg där på andra sidan vintermyren så stor
och grann med sin rödmålade tvåvåningsbyggning. Men förr än han gick
till mor efter hjälpen, satt han här på torpet till döddar. Inte
heller Anna-Greta sökte han upp, höll sig helst undan från bysborna,
då han kunde för tjänsten. De kanske inte tyckte det var så storartat
ändå att vara i Grubbens sold. Fast de hade ju inte bättre själva,
varannan gård låg i hans hand numera, och av resten låg hälften helt
eller delvis under bolagsvälde. Det fanns inte många fria bönder kvar
i Tavle by.

Till det band, som naturen lade på deras näring, hade människorna
lagt nya fjättrar. Och djupt där nere låg vintermyren mellan dem som
förut och påminde dem med sin igenväxta nyodling om verket, som kunnat
ena och frigöra dem alla.

Inte för att det rörde Storgårds-Ejnar, det där, som far hans
fantiserat så barnsligt om. Ta pengar ur svarthålet där med hårt
arbete och tålamod, när man kunde sitta med sin fasta lön, fast man
drog sig i väggsängen till middagsdags ibland! Åhnej, farsgubben, han
hade hört till gammeldagarna, han, då man varken sparade kropp eller
själ!

Men hur det var, så var det muntrare att ta sig in till staden, där
man fick heta herre och där man kunde svänga sig med papper och
reverser med Grubbens namn på, så att marknadsbönderna ville tappa
det lilla vett de hade. Och vänta bara, tills patronen riktigt kom
under fund med, vilken karl han var att ha i tjänsten, Ejnar. Då bar
det in till staden att bo med Beda i ett fint tvåvåningshus, möblerat
ända upp till skorstenen. Och vänta bara, tills han kom åt skogen
sin själv. Då blev det han, som sålde och köpte och lät föra ner
timret efter älven. Han hade lärt sig nu, hur man skulle sätta upp
kontrakten, så att de blevo som rävtaner. Vore han bara karl till att
minnas, hur det papperet löd, som han själv skrivit på!

Men det bekymret gick lätt att dränka. Nog fick man en förbannad
törst efter vägarna, men hos Grubben fanns det, som var bättre än
svagdricka. Efter första klunken blev man alldeles fri igen, efter
den andra blev man storkarl. Men när han väl fått hela stopet tömt,
då kom Storgårds-Ejnar i köptagen. Det var då han skulle ha med sig
hem allt det fint var åt Beda, så att hon inte kände, att han hade ond
anda av brännvin och skryt. Och när han då hållits med det ett tag,
då kunde det hända, att han tog ett tag i fickan efter matpengarna åt
hustrun och fann, att hela byxsäcken redan var tom. Då bar det in till
patronen på vinglande ben efter ett litet förskott. På vad — på skogen
förstås, som snart skulle bli hans och Grubbens. Det kunde hända, att
han fick en slant godvilligt, men det kunde också hända, att han blev
nekad i första taget.

— Pengar, nu igen, muttrade patronen. Nå, när får ja börja hugga då?
Du har snart ätit upp halva skogen din, men ännu har jag inte sett så
mycket som en rävspinne av den en gång.

Men när han nu kom in till storhelgen, fick han marknadsslanten
med detsamma och en god historia på köpet. Det var om honom, Mats,
Lill-Jonas son, som rymt ur tjänsten deras på sin tid. Nu skulle han
ha varit där sörpå över sommarn för att bli boklärd i fåravel och
bondevett, sade Grubben, och nu skulle han bli lantbruksapostel och
lära bönderna veta hut i hela Västerbottens land.

Allt det där hade den stollen landssektern hittat på, och det var
han, som skickat pojken åstad. Men nu kom det roliga. Landssektern
hade hux flux blivit insatt i riksdan, och inför den äran hade han
tydligen glömt både Mats och hans profetskap, tycktes det. Och som
Grubben var vice ordförande, som det hette numera, så hade det blivit
han, som fått ta på sig saken i stället. Men han var inte så pigg på
nymodigheter, han. Tro, om de int dög med lärdomen, som farn och
farfarn deras lagt ner i jorden? Och allraminst var han väl rätt’en
till att lära opp andra, fattigsonen uppifrån stenbacken där, när det
fanns så många välbetrodda män med egna söner. Ja, det tyckte nu de
andra hushållsherrarna också.

— Gåvor har han nog, pojken där, sade patron Grubb, men kanske mera på
boken än på praktiska ting. Högfärdig är han ock, den trasvalpen.

Hade inte han, patron Grubb, erbjudit sig att göra den snorgärsen
till både präst och biskop alldeles gratis, men tror någon, att han
estimerat det. Då skulle det vara för mer att göra ost och klippa får
bevars.

Nå, man hade ju för landssekterns skull haft honom till att göra ett
prov, något skulle man väl också ha för alla pengarna man lagt ut. Och
så fick han då göra en ost efter som han hade lärt sig till det. Blev
det ostprovet bra, så skulle det sedan bli ett mejeri på orten, skrev
landssektern. Men tvi tusan för det ystet — patron Grubb skrattade, så
han storknade, den bit han fått sig i munnen hade ju smakat som osyrad
deg. Löjligast var att höra på den magergeten där, hur han stod och
slog ikring sig med både svenska och utrikiska ord om bakterier, vad
det nu var för slags djur, som skulle göra smörjan där, som han kokt
ihop till något riktigt delikat.

Med mejeriet blev ingenting av den gången. Men från landssektern
i Stockholm kommo nya order, att pojken skulle få pröva sig fram
i utrikisk fåravel, som han också skulle vara boklärd på. Och så
hade man då pliktskyldigast smällt upp ett fårahus i en hast i en
av stadens utkanter och stoppat dit några får och bland dem den
spakfärdige Mats Jonsson. Där satt han väl nu och bräkte bland sina
kräk, om han inte läste upp för dem, det han inte fick sagt till
bönderna.

Ja, patron Grubb kunde då också lägga ut det, så att man inte med den
bästa vilja kunde låta bli att dra på smilbandet, om det så rörde en
gammal barndomsvän. Riktigt vän hade han väl knappt varit med den
bleknosingen heller, som inte unnade en ärlig karl ett glas och ett
rus utan satte ögonen sina i en som till doms. Nej, gladare sällskap
kunde man få, särskilt en sådan här dag, då det var stormarknad.

Och så hade då Ejnar sagt farväl till patronen och gett sig ut i
staden. Där var liv och rörelse, just i hans smak, och över tankar och
sinnen den rusets lätta slöja, som gör allt till en fest. Vem tänkte
nu på den mörka vägen hem till natten och på Beda, stackare, som
väntade? Den väntar väl aldrig för länge, som väntar på det goda, och
glad skulle hon väl bli över den nya dragkistan med mässingsbeslagen,
som han skulle ta hem bakpå kärran.

Men först fick en väl lov att roa sig litet. Det var inte alltid det
var storhelg. På gatorna trängdes marknadsfolket, pojkar och flickor i
långa rader. Men raderna buktade så besynnerligt, pojkarna hade visst
fått litet för mycket i hatten och flickorna med ibland för den delen.
Där kom stans polis, Lång-Olle, dragande med en bondpiga, som skulle
i kurran för att sova florshuvan av sig. Hon skrek och sprattlade
emot, stackarn, men följa med fick hon lov till. Vid den synen slog
Ejnar till ett flatskratt — jojo, det gick muntert till numera, sedan
Grubben fått hand om trakteringen!

Nu var han nere vid nöjestälten, nu skulle det börjas. Här skulle
skjutas skott i tappra pappsoldaters hjärtan och i den granna
skjutbanemamsellen med, om det gällde. Ringar skulle han kasta över
glänsande skatter av silver och fånga lyckan. Det var skatter, som
lättare läto sig fånga än hembygdsskogens trollskatter, det. Och kom
det någon vän och bror, nog skulle man se, att Grubbens inspektor
kunde spendera på både ett och annat.

Men vad var nu det där för en olåt? Ett positiv, som gnällde och
gnall värre än de andra framför det största tältet. Där stod något
i bokstäver av det rödaste guld — panorama stod det där, hur nu det
skulle läsas. Det måste han in och se på. Inte tycktes det nu vara
så mycket, en vägg med hål på bara, att nu folk skulle betala för
tocket också. Men när panoramaflickan, som var ännu grannare än den i
skjutbanan, sagt till honom att lägga ögat till ett av hålen, blev det
strax annat av.

Aldrig hade han då trott sig i sitt levande liv få skåda det han fick
här. Adam och Eva i paradiset, fast nödtorftigt svepta i fikonalöven
förstås. Men i full och naturlig storlek tycktes de vara och ovanför
dem dallrade Edens allra som hetaste sol i den kristallklara luften,
där sköna frukter hängde från träden. Och Adam spände vador av idel
morgonkraft, och Eva var skön ovanför bladkjolen sin, och ormen
rann fet och glänsande däruppi kunskapsträdet. Men rörde sig gjorde
de inte, utan stodo kavstilla, man kan nu inte begära allt för en
tolvskilling. Det var vackert som det var, aldrig hade Ejnar trott,
att bibliskan, som han tjutit över under fars färla, kunde vara så
trevlig.

Men när han äntligen kom i väg till nästa hål, blev det ännu bättre.
Där var det härligaste slott till att se med tinnar och torn, som
blänkte av guld och koppar. Det vilade i en park av grönska och
blommor, sådana han aldrig drömt, rosor och liljor, stora som
kålhuvuden. Och ovanför slottet välvde sig en himmel, blå och öppen
som av lenaste förgätmigej, och ur den föll det vita duvor som
levande jätteflingor av dunmjuk snö. Men i fönstret stod en jungfru,
så späd och så skär som en gång flickan hans i skogen. Och ju längre
han stirrade på henne, desto mera liv fick hon, nu stod hon där
och vinkade och nickade åt honom, klädd i brudelin av det mjukaste
silketyg och silverskir.

Det var annat det, än torpet han hamnat i och halvyllekjolen hon gick
i till vardags, Beda. Så grant torde det väl vara överallt där sörpå,
där det bodde bara storfolk.

Svårt var det att slita sig ifrån allt detta, men äntligen kom han
då ut igen. Men nu var han inte längre den rika Storgårds-Ejnar med
all världens skatter på fickan. Full och fattig kände han sig, en
simpel bonde bara i Grubbens våld. Och själva Stortorget med dess
herrskapshus ikring, som annars var härligheten och rikedomen självt,
var inte till och med det litet och grått i jämförelse med det han
sett nyss?

Den vita julsnön, som fallit under natten över torgets kullerstenar,
låg redan trampad till modd, brun och sörjig av hästspillning och
spottblaskor, och över människor och djur stod bondtäven som en tjock
rök. Ur röken flöt alltjämt det sävliga sorlet av köpslagan och
prutande och av byteshästarnas gnäggande. Ett bondtorg i en bondstad!

— Nej, fy fasiken, man får gaska upp sig, tänkte Ejnar. Man får fäll
leva, om man int ä sagoprins.

Och i detsamma klämde positivet bredvid honom till med en ny visa.
Jämmerligt och sorgmodigt halade musikanten fram sina preludier, och
så stämde han upp visan med en röst, som hade mycken känslighet och
darr i sig. Det var den gamla visan om mordet på Grubbgärdan, Ejnar
hade hört den förr men kunde inte alla verserna.

    »Vilande i sömnen ljuva
    ligger änkan Andersson,
    anar ej att brotten ruva
    hennes knut ej långt ifrå- ån»,

tog positivhalarn i.

På en tavla bredvid sig hade han hela scenen och pekade ut den med en
pinne. Där kunde man se änkan Andersson i dygdig mogenhet vila ensam i
den stora dubbelsängen. Runt knuten, enkelt antydd genom ett streck,
smögo de båda hemska och svarta bovarna med en kniv, stor som en
skorpförskärare, emellan sig.

Nu hade Ejnar glömt både Eden och sagoslottet för blodsdramats
större spänning. Handen kom åter i fickan, en silverslant föll i
positivkarlens mössa.

— Nästa vers! ropade Storgårds-Ejnar beskyddande.

Och positivarn halade leende och nöjd över slanten men ändock
sorgmodig och utan att tappa dramats vemodsfulla takt fram nästa
vers och nästa tavla, där man ser änkan Andersson i dygdädel negligé
förgäves åkallande sin mans ande till hjälp mot bovarna. Vilt ropar
hon hans namn: Pelle, men endast ekot svarar henne.

    »Ty Pelle va på a-annat ställe
    vila i den svartan mull.»

Nu var Ejnar spänt upptagen av dramats utgång och lät ännu en slant
falla i musikantens mössa. Nästa vers gick därför litet raskare fram
mot den grymma upplösningen. Bovarna känna naturligtvis sitt offers
änkostånd och dra oförfärat på med sitt värv.

    »Därför de åt ropen skratta,
    pågå med sitt nidingsdåd.
    Maja då en sabel fatta
    och till fönstret sprang så brå- åd.»

Men det skulle i alla fall slumpa sig så, att Storgårds-Ejnar aldrig
fick höra slutet på blodsdramat. Mitt i den mest spännande scenen var
det någon, som slog honom på axeln. När han vände sig om, stod den han
väl minst tänkt sig framför honom, fosterbrodern hans, Mats Jonsson.

Inte såg han just ut som någon herrkarl ännu, det vore då synd att
säga. Bar han inte än sin bonderock från förr av tövmanglat tyg,
ojämnt i tjocklek och färg, och sina alunbarkade kängskor? Då var
Ejnar mycket mera stadsfin i rock av köpetyg med kedjor och berlocker
på och stadsskor med klackar och lädergaloscher.

Nänä, så lätt tog en sej inte fram här i världen. Det var inte så
mycket på huvudet det kom an, se, utan på truten. Hade man bara ett
smidigt och lent målföre, så tog en sej gott fram bland storfolk, det
visste han av egen erfarenhet. Men fattiglukten den satt i som skuros
i kläderna på folk, den. Lill-Jonas hade haft bättre vett på att ta
sig upp till himmelen än fram i denna jämmerdalen, och så var det väl
med sonen hans också. Litet gudsord till farsarv bara kom en inte
långt med nu för tiden.

Vid de tankarna greps Ejnar av barndomens översitteri och övermod
gentemot uppfostringspojken, fattigbarnet, som suttit där hemma en
gång så skygg och illa tåld av mor hans i sin nådevrå. Varför hölls
inte sådana som han där de skulle utan ville sig upp?

— Hå, se Mats, sade han litet ansträngt, bara känt folk!

Allvarligt och prövande som förr mötte Mats hans blick. Jaså, så såg
han ut nu, Ejnar, när han vuxit upp och skulle heta karl. Fin och
uppklädd, men röd i synen och full, så han knappt kunde hålla sig på
benen. Var det därhän det skulle barka i väg med honom ändå — jojo,
Mats mindes nog Grubbens bjudbrännvin vid stadsfärderna, det var
alltid svårt att få Ejnar bort från drickesstopet i tid. Och av en
munfull av den varan blev snart tunnan full, det visste man ju. Men
tråkigt var det att se honom i det tillståndet, när man mindes far
hans, som alltid höll måttan i festlag.

Det var som om Ejnar läst hans tankar, ilskan steg honom plötsligt åt
huvudet. Vad hade den där tigglappen jämt att göra sig viktig för!

— Va glor du efter, bröt han ut, ja ä inspektor åt patron Grubb nu ska
du veta, me eget förtroende å ansvar. Men du ska ju vara nån sortes
fårvakter åt han, ha ja hört. Va de int till präst å biskop du tänkt
dej? Jaja, en ska ju öva sej på nån slags fårahjord, herde som herde,
tänkt du fäll. Men annars ä de ju lite forskjael på skillna’n, som
norsken säjer.

Till det yttre lugn stod Mats där utan att i en hast finna ett ord
till svar. Han var inte så snälltänkt som Ejnar, han. Men inte dess
mindre hade fosterbroderns hån tagit honom djupt, djupast för att det
var ett korn av sanning i det han sagt. Fårvaktare — — ja, vad var han
egentligen annat? Han, som tänkt sig ut till friheten, vad var han
mycket mer än Grubbens dagakarl igen? Vart man vände sig, hade man
honom över sig här i bygden — — hade det då inte varit bättre att bli
hans skyddsling med en gång? Men man var ju aldrig förvis om något.

Vem kunde ana, att freden och godtiden skulle komma så fort och att
den skulle dra en ny skogsfeber med sig? Vem hade nu tid att tänka på
det fattiga jordbruket och det man skulle göra för att höja det? I
den guldglans, som den stigande högkonjunkturen kastade framför sig,
tycktes med ens landssekterns planer och experiment så barnsliga och
löjliga. Och sektern själv hade ju också fått viktigare att tänka på
— — det var så många viktiga lagförslag det skulle motioneras om, som
rörde hela landet, att han så när glömt sina små reformförsök i den
avlägsna landsändan.

Och Mats han satt där med sin lantbrukskurs, han, till ett åtlöje för
vettigt folk. Lära på det, som varken gav bröd eller anseende, när man
kunde fått bokvett!

Ejnar sade bara högt det andra tänkte, men det som gjorde Mats mest
ont var den fientliga och främmande tonen hos den han känt sen
barndomsdagarna och räddat ur många knipor. Han visste ju, att Ejnar
hade dåligt ölsinne, godmodig som han annars var, men ändå!

Nu tog han förresten i på nytt, men nu blev det bara till skryt om den
egna härligheten.

— Jojomensan, va Grubben å ja ä sams, vi ha många skogsaffärder ihop,
vi. Å ä de så, att en skulle behöva någe, så ä de bara att gå till
honom efter de, ja har så gott som nyckeln till kassaskåpe hans i
byxsäcken min.

Men då måste Mats till att le, det där var ju Ejnar från barndomen upp
i dagen, han, som skröt och hoverade sig som hästen travade, hjälten i
Kuckumaffens visa, storsångarn och storskrytarn i byn, han som alltid
tänkte sig att göra »ett mästerverk så stort, att världen skull få
höra, att han en mästar var i konster tusende», fast det bar litet på
sned med storverket ibland. Han, som en gång skulle ta kål på vargen,
som strök kring byn, fast han somnade från hela kalaset. Honom som
Mats känt som ett ansvar för, fast han var den yngre av dem.

Hur hade de det i hembygden nu, måtro? En våg av minnen steg upp i
honom vid den tanken, men han sköt dem med våld tillbaka. Nej, han var
ifrån det där nu, det hade han åtminstone vunnit på sin bortovaro.

Men det var som om Ejnar läst sig till hans tankar. En elak lust
att retas och pinas grep hans druckna sinne. Det var så sant, han
hade kastat sina blickar på Anna-Greta en gång i tiderna, den här
fattigstackarn ock. Litet borde han väl halstras för det han som
flöttjaruslingen där, något skulle de ha för att de skämt ut stintan
med sina frierier. Inte för att han visste, hur hon hade det nu,
systern, hade inte varit där på över halvåret, men varför skulle det
vara annat än gott? Nog hade de försökt att komma till honom med något
skvaller om henne, såna galenskaper som att hon skulle ha gått från
karn sin, men sådant prat klippte han alltid av i god tid. Och Beda
var inte den, som gick i lag med rallkäringar och kaffemostrar, så där
fick man inget veta.

— Ja, Anna-Greta, hon har de branog välställt för sej, hon, tog han i
på måfå, de skulle bara fattas annat me tocken går. Å karn duger me,
va de angår. Inte annat de ja vet ä dom kuttrasju me varann som ett
par lekatter, å snartnog väntas de smått.

Mats kände, hur han bleknade, det stramade så iskallt och besynnerligt
under skinnet, men så bemannade han sig. Nej, han ville inte dit nu
igen, inte ner i vintermyrens onda nattdrömmar och frestelser! Det
gamla var förgånget och kunde han så aldrig få röja upp den verkliga
svartmyrens pöl, som sände ofärd och tvedräkt över hans hemby,
så skulle han då se till att dika upp och rensa det mörka hål av
förbjudna lidelser han gömt på i djupet av sin egen själ.

— De var ju väl de då, att hon kom till lyckan, sade han så lugnt han
kunde.

Svaret gjorde visst Ejnar snopen, han visste inte riktigt säkert hur
han skulle tyda det, kanske ångrade han också litet sin elakhet. Han
visste ju själv, hur det var med kärleken, att man inte tog tycke som
man borde just. Men det hade han inte tid att grunda på nu, mycket av
marknadsfröjderna väntade ännu. Och fickan började kännas för lätt,
han fick visst in till Grubben ett slag först.

— Ajöss me dej, Mats, frid å fröjd, sade han vänligare än nyss. Laga
du, att du kommer från de där fårahuset snarast, du kan få bli huggare
under mej, om du sköter dej, så kan du klä opp dej å gå bland folk.

Och så viftade han nedlåtande med handen och gick därifrån.

Nu först såg Mats riktigt, hur drucken han var, där han raglade fram
på vinglande ben. Kanske var det fyllan bara, som gjort hans ton så
övermodig och frän mot en gammal lekkamrat. Hur var det nu det hette
om den druckne?

    »Ett bäst är visare än han,
    när han är mätter vorden.
    Han känner ej sin vän försann,
    som han har med i gården.»

Men ändå stack det i honom av smärtsam vrede över den ovålingen, som
trodde sig så stor och kaxig, fast han knappt kunde reda sig i fyllan,
och näven knöt sig ofrivilligt i byxfickan.

— Vänt du, mumlade Mats, han, som skrattar sist, tör nog skratta bäst,
han.

— — När Ejnar tog sig den vanliga omvägen från torget in till Grubbens
bodkammare efter pengar, fann han för en gångs skull vägen stängd.
Inte till kontoret precis, där patronen som så ofta numera satt och
rotade i sina böcker och papper, utan till hans medlidande och ficka.
Något måtte ha gått Grubben emot, humöret var alldeles på tok.

— Nänä, min käre vän och inspektor, sade han ironiskt, nu kan de va
nog me lån å förskott. Man ska int lån bort put’n, då man behöv’en
själv. De ä strama tider för mej nu å ont efter slanten.

— Ja, men int så ont, att den int letar sej neri Grubbens pung, sade
Ejnar muntert. Han tog inte avslaget så hårt just, men annat skulle
han få se.

— Jojo, du tör no tro, att de int finns botten i den som i fickan din,
sade patron Grubb bistert. Fort å läng, sa drängen, åt sej tvärmätt,
de ä ditt leverne de. Men nu ä de så, att de ä ja, som ska ha förskott.

— Va då på, på palten hemma i grytan å på käringen min kanske, nå
annat äg ja int om, sade Ejnar och ville fortfarande ta det skämtsamt.

Men Grubben tycktes inte just så fallen för skoj längre.

— Nä, men på skogen din, sade han och knep med läpparna. Ett å annat
mastträd får du snart ge mej som avrad på alla lånena dina.

Ejnar blev plötsligt blek och lång i synen, det artade sig visst till
allvar, då var han aldrig så ledig i tungan.

— I får vänt, tills mor faller från, stammade han. De ä int ja, som äg
om skogen våran.

— Men de ä ja, som äger reverserna dina, sade Grubben och reste sig
upp ur stolen — han talade plötsligt stadsmål som alltid, när han blev
ond. — Tänk, om ja inte har lust att vänta längre, mor din kan bli på
de nitti, som mor hennes blev. Tänk om ja vill ut å plocka stormaster
till sågen min innan vårn redan — — ja fick aldri Per Jons-skogen
borti Gråvattnet, som du lovte mej på. Vet du för hur många tusen du
står redan? Å du står på någe mer också, ett papper har ja me ditt
å mor dins namn, de kan bli mer än pengar på de. Gå till mor din å
fråga, får du höra!

Nu var Ejnar likblek, där han stod, han började långsamt nyktra
till, det var som när den gråkalla morgondagern långsamt bryter in
över festens varma ljus och får det att falna och slockna. Förgäves
sökte han riktigt klargöra för sig innebörden av Grubbens förtäckta
hotelser. Han mindes som i en dröm, att Grubben stuckit ett kontrakt
och en penna i hans hand och pekat ut och sagt, vad han skulle skriva.
Men vad, som stått där och vad han skrivit på, det var han inte
riktigt karl till att minnas. Nog mindes han, att han plitat ner mor
sins namn med, det var för formens skull, hade patronen sagt. Inte
kunde han väl skrivit bort hedern sin med de kråkfötterna bara? Nå,
fann han sig bara utväg härifrån nu, skulle det väl klarna för honom.

— Patron tör fäll kanske ha rätt, sade han långsamt, ja får se till
att komma till tals med mor min.

Patron Grubb tycktes betänka sig ett ögonblick — vad vann han mest på,
att vänta eller att klämma åt pojken med en gång?

— Nå, låt se, att de äntligen blir någe av då, sade han till slut
otåligt, de här ä sista varningen.

Yrvaken tumlade Ejnar ut ur kontoret, han trodde knappt att han skulle
slippa så lindrigt undan. Det var väl bara ett skrämskott den här
gången, men nästa gång så small det. Om han bara kunde bli klok på,
vad han skrivit på sig för elände! Men ett visste han, det var lättare
att komma loss för den, som förskrivit sig till Horn-Per än till
Grubben.

Kanske fick han det klart för sig, när han kommit hem till Beda och
fått sova marknadsdrickan av sig. Beda ja — han tvärstannade åter.
Var hade han den nu, den där fina dragkistan med mässingsgrannlåterna
på, som han skulle ha haft hem som marknadsgåva baki kärran? Var hade
han den, kärran själv, stod den inte i pant hos Ormsjö-Pelle för
spelskuld? Inte kunde han väl komma ledandes hem med hästen sin efter
vägen som en ann hästskojar? Nej, han fick väl hyra in den i Grubbens
bondstall, tills han fick kärran löst vid nästa månadsavlöning. Själv
fick han väl ta fyramilsvägen hem till fots med sina tankar till
sällskap.

Han var alldeles nykter nu, det kändes ensamt och kallt. Det var
någonting, som ringde honom så envist i örat:

Vad drucken gör, får nykter betala, sade det.

Om han nu hade någonting att betala med, när den riktiga förfallodagen
kom!

— — —

Men storpatronen satt inte kvar med enbart glada tankar, han heller.
Böckerna sade inte mera, det de alltid brukat säga, att ingen kunde
rubba Grubben och hans makt. Det fanns siffror denna gång, som han
inte tyckte om, som han inte kunde förklara. Någonstans i hans
vidlyftiga affärsnät måste det finnas ett hål, genom vilket pengarna
runno ut, men han var inte karl till att finna det. Kunde det vara
sågen ändå, storkvarnen där, som skulle mala guld åt honom både natt
och dag. Sanningen var, att den hittills malt honom mest bekymmer. Det
ville mer till än vatten och ånga för att få det riktigt i gång, det
speleverket. Pengar ville det till, mycket pengar. Det var så med allt
nytt. Sedan skulle det väl gå av bara farten.

Men just nu, då det gällde, var det som om det kommit in något
främmande i hans affärsmaskineri, Gud vet, vad för något förresten,
ett enda sandkorn bara, men gnisslade gjorde det. Det var desto
underligare, som godtiden äntligen kommit efter freden. Alla andra
tycktes göra goda affärer, det var bara hos honom det var stagnation.
Han hade kanske slagit allt för tidigt på stort, nu hade han skulder
för sågen att dras med. Han hade ju varit med om sådant förr, bevars,
man var ju inte gammal affärsman för ro skull. Nog kände man till de
där hemlighetsfulla döda punkterna i en affärs rastlösa liv, då allt
liksom tycktes stanna av för ett ögonblick utan ringaste orsak. Det
var då det gällde, att ha ett skarpt öga och en rask hand, det var då
det gällde att visa, att man verkligen var affärsman. Ett lyckat kap,
ett nyförvärv eller en död lem, som höggs av, och allt var åter i gång.

Vad som skrämde honom den här gången var därför inte det, som hänt
honom mången gång förr, utan det, att han inte fann hålet i skutan,
inte fann den sjuka punkten. Var det hos honom själv, hos själva
ledningen av affärerna felet satt? Var det han, som hade blivit en
annan?

Inte skulle det hänt förr, att han låtit den löpa från sig, som stod i
pant för en hel storskog, just när han som bäst behövde pengarna. Var
det han, som lät sig lura av bönderna numera? När björnen blir gammal
slår han i tomma luften, sägs det.

Åh prat! Huvudboken for igen med en smäll, än hade han inte nött
av klorna, än kunde han väl måtta ett ramslag. Det var bara den
där sågen, som tog all hans tid. Jämt fick han ha ett öga på den,
arbetarna voro inte vana vid de många maskinerna än och buro sig
ovant och klomrigt åt. Han fick väl dit ett slag nu igen. Härinne på
kontoret var luften så tung och tjock efter allt marknadsfolket.

Han tog vägen över marknadsplatsen. Aftonsolen låg redan röd och
stor över de små skära och vita husens åsar och pressade dem ändå
djupare ned under den vidunderligt höga och klara himmelen. Men på
torget var det alltjämt liv och stim. Köpenskapen var slut, men
dryckenskapen tog vid, och positiven halade alltmera feberaktigt
flåsande framför tältets alla härligheter. Skulle inte den marknaden
bli glad, tjugutusen nya kannor brännvin hade Grubben släppt ut över
bygden i de dagarna. Han kunde också vara bibelsprängd, om det gällde,
och nog hade han tillämpat det ordet med framgång, som lydde: »Giv
starka drickar dem, som förgöras skola, att de måga dricka och förgäta
sina vedermödo». Sina bästa affärer hade han gjort i hop med den
bundsförvanten förr. Kanske fick han den hjälp han behövde därifrån nu
också.

Och så kliver han på över torget, mäktig och bister till det yttre.
Herre över bygden är han väl ännu, herre över dem alla i stad och på
land, över deras liv och egendom, över deras hemligaste önskningar och
begär, tack vare sina pengars förstulna makt.

Där han går fram blir det tyst i hopen. Bonden glömmer flaskan och
hästbytet han gjort, hans blick blir mörk och borrar sig envist ner i
marken, mössan hans sitter som fastväxt på huvudet, och åter skär den
bittra tanken genom honom: Där går han, storpatronen, som tog hemmanet
ditt under nödåren. Du hade det kanske inte så lätt då som nu, buken
din var kanske inte så mätt och stinn. Du gick inte på skogen och
tog dina säkra dagsförtjänster. Men du var din egen karl då, fri som
fågeln, och barkbrödsbetan var din egen.

Och ändå kommer mössan av till sist. Den som är herre över en i liv
och död, den får nog sin hälsning till sist.

Som för en vindil flyga däremot mössorna av på andra sidan torget.
Det är bodbetjänterna i de öppna bodarna runt torgkanten, som hänga
i dörröppningen i sina pälsar och hälsa stadens herre med styva och
förfrusna fingrar. Mitt för honom ligger hans egen bod, den största
av alla. Men där syns ingen i dörrarna. Bodbetjänterna ha väl alltför
brått med att mäta ut allt marknadsbrännvinet åt bönderna.

Nog tycks han ha folket i sin hand ännu. Kanske är det inte riktigt
som förr ändå. De äro släta i ryggen, de fähundarna, men knappt
har han vänt ryggen till, så tycker han sig höra, hur de mumla och
viska — om vad? Om att Stor-Grubbens välde börjar vackla kanske, om
misslyckade affärer och fordringsägare, som plötsligt blivit envisa
och efterhängsna som etterbromsar? Jojo, de stora dimpa ock till slut,
hette det.

Lögn och prat! Han låtsas inte höra det, liksom han förr gjorde sig
döv för smickret.

Han trampar liksom ner det i snömodden under sina tunga storstövlar.
Öronlapparna på finnmössan slänga honom kring öronen, pälsen är
vidöppen för alla vindar trots kylan, och de små ögonen flacka dystert
i det bleka ansiktet med höga knotor och prickat av glesa koppärr över
hakan. Det syns knappast, att han provat av ett stop av nybrygden
sin själv. Litet knäar han nog på stegen, där han går, som en lapp i
renskogen. Men annars håller han sig rak nog. Måtro, det vill tolften
till på kalasena för att få Grubben knäckt!

Men kanske är det där, som faran ligger ändå, i brännvinet. Ty fast
det inte syns, så har det fått ett farligt välde över honom. Det blir
väl så med den till slut, som jämt skall bjuda andra och locka dem
under ruset. Det plär ofta sluta med att han lockar sig själv.

Grubben har lärt sig en farlig lärdom på det kalaset — att ingenting
rår på bekymren som en kanna brännvin. I stället för att syna dem i
sömmarna och söka råda bot på dem, som han gjorde förr, finner han det
lättare nu för tiden att bara dränka dem i stopet, där dö de som matta
vinterflugor. Men konstigt nog är det också, som om det ynglade av sig
nya ur samma källa. För aldrig har det svärmat småbekymmer kring honom
som nu.

Är det kanske, när allt kommer omkring, bara det fördömda brännvinet,
som för oturen med sig? Är det vänkaskarna och brorskålarna i
bodkammarn under alla dessa år, som till slut gjort hans affärsblick
fördunklad? Ser han inte längre långfingrarna, som gräva i kassalådan
och fuska med växelpengarna, ser han inte tjyvknep och fusk på
kontrakt och tumningslistor? Är det han nu, som trampar i saxar och
dolda fällor?

Är det månne det, som de viska honom på ryggen, att han själv funnit
sin övermakt i fyllan han släppt lös, att nu är det inte längre
farligt att lura Grubben? Han vånne, att han låtit den dranken
rinna ut i Kvarken i stället för i struparna deras! Men vem hejdar
fjällfloden, när den sluppit lös? Så är det också med Grubbens
brännvin, när det svämmar ut över bygden, härjande många hem, där
husbonden ännu går med skogspengarna lösa i fickan. Samma sugande,
sövande makt att dra människor ned i fallet har det. Men skam den, som
säger, att han själv vacklar för slik vårflod!

Nog är det i alla fall, som om turen vänt sig för honom från den dag
han släppte brännvinet löst över bygden, det är rent som förbytt.
Jordaffärer, skogsaffärer, hemmansköp, allt vänder sig i förlust
numera. Men nog är det amskrock bara att tro på något slags sammanhang
i detta fall. Otur och brännvin, när hörde de ihop förr? Är det inte
vid glaset han alltid gjort sina bästa kap? Nej, nytt guld skall han
vaska ut ur brännvinsfloden, när den väl torkat ut igen.

Han har prövat både medgång och motgång förr, det är som ett lotteri,
ibland upp, ibland ner. Lyckan har svängt sitt hjul åt orätt håll till
en tid, men vänta bara, än kan det väl tvingas tillbaka. En aldrig
så liten tyngd behövs det bara ibland för att man skall få det att
snurra in på rätta banor igen, en enda god affär, en enda liten knuff
åt den andra sidan. De underligaste, de obetydligaste ting ha mer än
en gång räddat honom ur en tillfällig knipa och hjälpt honom på traven
igen. Det är bara konsten att kunna gripa tillfället i flykten, det är
hemligheten med all framgång i livet.

När det rör pengar, är han skrockfull, Grubben. Då tror han på
trollguld, som drar annat till sig. Det gör ingenting, om slanten
är liten, när den är en lyckoslant, han hör på klangen, om det är
den rätta. Ju konstigare ursprung den haft, desto bättre. Det är med
affärer som med kort — ofta är det på hackorna man tar hem spelet.

Perkälä, han skall visa de ryggtasslarna, hur man sköter storspel!

En gäll röst väcker honom ur hans tankar.

— Pouris, pouris, labvam! Godda på tig, storpatron! Stor ä tu nog,
störsten å tem alla, men ska tu ha tig en puss, får tu nog ta till
bodstegen tin.

Bistert blänger han upp från marken. Då ser han, att han står framför
långlappflickans tält.

Långlappflickan är ett Guds vidunder, fjorton kvarter eller tre och en
halv alnar lång är hon, och far hennes, Fattig-Nila, når henne inte
upp under armhålan. En jättinna är hon bland kåtornas småfolk, och nu
far Fattig-Nila kring med henne på marknaderna och visar henne för
pengar, sedan vargen tog sistrenarna hans.

Pengarna rulla snabbt in i hans nötta skinnpung, ty långlappflickan
har en rapp tunga och hennes stora ansikte är ej vanskapt, hon är
trots sin storlek en riktig skönhet bland lappflickor och ler så
soligt under mössans brokiga klädeslappar med sina glittrande ögon,
att mången ungersven känner det varmt om hjärtat. Sin faders enda
glädje och skatt är hon.

Men i dag har hon visst svårt att få folket med sig, fast det är
ungdomshelg. Det är inte som förr, då hon var det bästa man hade att
gapa på. De ha visst redan sett henne för ofta, de bonnbassarna.

Men när hon ger sig i lag med självaste storpatron, måste de i
alla fall dra på mun. Ja, Grubben måste själv till att le, fastän
motvilligt. Hon är en alltför grotesk syn, långlappflickan, med sitt
kantiga ansikte under full bröllopsstass och sitt lilla knyte till far
hängande vid armen. Verkligen ett Herrans vidunder, alltför märkvärdig
till att begapas av bondlurkar.

Nog kan hon vara värd en kopp kaffe i bondkammarn åtminstone till tack
för att hon fått honom att dra på mun en olycksdag som denna, då han
åter gjort nya förluster. Han får en plötslig lust att skratta och slå
sig lös och roa sig åt barnsligheter som marknadsfolket. Sågen får väl
vara för i dag. Han har grävt ner sig i affärerna alltför mycket på
sista tiden, det ger liksom ingen översikt.

Hur är det, har han inte en liten köttaffär ouppgjord med Nila också?
Renkött säljer denne ibland, fast varifrån han tar det, det skall
man tala tyst om. Nog skvallras det, att Nila är rentjuv mellan
marknadsresorna, men några bevis har man inte på honom, och Grubben
vet nog att tiga. Ingen törs heller åt lappen för hårt, han är av
gammal spåmanssläkt och kan spå ont på folk. Själva storpatronen
håller sig visst helst väl med honom. Det syns ju nu, när han mitt för
näsan på allt folket tar den gamle smutsige lapptjyven och dottern
hans med sig in genom boden och in i bondkammarn.

— — —

I boden sitter som vanligt galne provisorn och hänger efter nyheter.
Provisor har han verkligen varit några år i sin ungdom, nu lever
han bekymmersfritt på far sins sparade pengar i sitt lilla gula hus
vid älven. Och hans enda galenskap består i att han varje år reser
utomlands. I alla Europas länder och några till har han rest och
vandrat, den lille provisorn, och större galenskap gives ej i en
småstad, där man stannar och sitter stilla inte bara under sitt eget
korta liv utan under generationer.

Allt, som är det minsta kuriöst och märkvärdigt i den lilla staden,
skall han också vara med och gapa på, provisorn, när han någon gång
är hemma. Därför följer han nu intresserad och nyfiken med in i
bondkammarn.

— Nå, hur går kommersen, Nila? säger patron Grubb.

— Tåligt, tåligt, suckar fattiglappen och rör med bleckskeden i det
saltade kaffet. Herre Gofader, sådana tider!

— Er dotter skulle ut i världen och visas för folk i stället för
bönder, säger den lille provisorn och rullar förtjust med ögonen. Det
är inte utan att långlappflickans ståtlighet och söta miner tänt en
brand i hans lätt uppflammande hjärta, förutom att det fantastiska hos
henne tilltalar honom. — Ut till Frankrike, Tyskland, där veta de att
uppskatta ett sådant underverk till sitt rätta värde, fortsätter han
ivrigt.

— Bror skulle ta dem med sig ut, säger Stor-Grubben skämtsamt och
skrattar.

Men provisorn tar honom på fullaste allvar. Snart skall han ut på sin
årliga resa igen. Det börjar bli svårt att finna platser, nog nya och
intressanta för att vara värda äran av hans besök. Dessutom är det
tråkigt i längden att resa ensam och sitta på hotellen utan sällskap,
när man ej har annat för sig.

— Gärna det, säger han därför eftertänksamt, gärna det.

Tanken att komma dragande runt Europas storstäder med den lille
skevbente lappen och hans långa åbäke till dotter tilltalar
oemotståndligt hans sinne för humor och för allt, som är groteskt och
olikt det alldagliga. Det vore sannerligen en upplevelse! För att inte
tala om, hur det skulle reta och förfära kära släkten, som bara satt
och väntade på hans saliga bortgång för att få ärva honom och höll
räkning på vart öre han gav ut.

— Varför inte? säger han ännu en gång, fundersamt.

Men Fattig-Nila vädrar genast en affär och gnäller: Pengar, pengar!

Då blir provisorn emellertid betänksam — trots allt är han en ganska
försiktig man, när det rör pengar, och att låta klå sig in på skinnet
av en lapp, det aktar han sig för.

Han är inte den, som satsar något på så ovissa ting, det kan vara för
affärsmän och — spelare.

— Nej, säger han muntert, vänd till patron Grubb, ta dem med mig
ut, det kan jag, men pengarna till resan deras, dem får bror satsa.
Det betalar sig förresten, det är ont om riktiga rariteter för
marknadstälten.

Då minns Stor-Grubben sina tankar nyss om lyckoslanten, som drar de
andra pengarna med sig, och om hackan, som tar hem det stora spelet.
Har han tillfället här nu? Lappen, den slipern, han har den rätta
lukten på sina pengar, det vet han sedan förr.

Och så svarar han beslutsamt:

— Pengarna består jag mot halva vinsten, om bror vill sköta resten.

Men när Stor-Grubben den kvällen står färdig att krypa ner under
sidentäcket till frun, tänker han dystert:

En sådan befängd affär! Vad var det, som flög i mig så där, var det
nån slags galenskap? Är det något fel med mig ändå, håller det på att
gå utför med mig, när jag kan sätta min lit till sådant? Allt har
jag handlat med, skogar och jord, gravsik och blodmagar, vadmal och
saxeny, många underliga affärer har jag gjort, men aldrig förr har jag
schackrat med människor.

— — —

Vägen till ena pigo kan vara krokig nog, men slingrigare plär den bli
ibland hem till hustrun, som väntar. Bär den därtill genom mörker
och natt och över ångerns och självrannsakans obanade marker som för
Storgårds-Ejnar, bli bakstegen ändå fler och mera tveksamma.

Vad skulle han nu säga henne igen, Beda, när han kom hem? Där hade
hon väl suttit dagen lång i sin övergivenhet och sett utåt vägen med
barnablå och ogrumlad blick och väntat som endast hon kunde vänta.
Som på livets fest och glädje och allra ljusaste äventyr. Inga brutna
löften och eder, ingen gråt och svält hade ännu kunnat släcka den
blickens glans, när han syntes borta i vägkröken. För var gång blev
det värre att möta den, när man fick lov att ljuga bort och bättra på
allt, som rörde marknadsfärderna. Åh, att komma full och tomhänt hem
till den, som väntade så! Värre än någonsin denna gång, då han inte
ens visste, hur länge det kunde behaga Grubben att ge dem tak över
huvudet, då det kanske snart gällde heder och ära!

Den tanken kom honom åter att stanna; om han bara vetat, vad han
dragit på dem i sitt oförstånd. Gå till mor din och fråga, hade
Grubben sagt så lett och hånfullt. Ja, mor, hon skulle nog vetat det,
hon, som var så klok, hon skulle nog också vetat hjälpen. Till henne
kunde man gå med allt, hon rådde på själva Grubben. Men den väg han nu
gick bar inte hem till mor.

Vart bar den då? Det var ju kolsvart, så att man inte såg handen för
sig en gång, han fick gå på instinkt som hästen till stallet. Bäst
hade väl varit att stanna och övernatta i någon bondgård, men det
skämdes han för, det blev alltid så mycket frågor och prat. Nej,
den, som bar sig åt som han, den fick ta sig hem i mörkret som andra
rackare och nattmän, det var inte mer än rätt.

Bra gärna skulle han bara velat fråga någon, hur långt han var till
vägs. Minst tre mil hade han väl vandrat, han tyckte, att han gått och
gått i oändlighet, snart måste han väl vara hemma. Tämligen nykter
var han nu, den yrsel han kände var inte rusets, den var i släkt
med den stora, susande skogens ordlösa vånda. På alla sidor tryckte
och klämde den honom med sitt mörker, jagade honom framåt med sitt
andfådda viskande, drev honom dit den ville. Var var han, vart gick
han, hade han gått vilse? Nej, det var alltjämt något hemlighetsfullt
välbekant med vägen, det var som om han känt igen vart sandkorn han
trampade på, var svart och knuten buske vid dikesrenen. Den vägen han
nu gick, fann han visst i drömmen. Med ens visste han varför, — det
var vägen hem, han slagit in på av gammal vana. Bortom allt detta
mörker låg hemgården och väntade med värme och trygghet som förr. Dit
drogs han som malen till ljuset.

Men först när han kom till att snava över vitterstenen vid fägrinden
kände han sig riktigt säker. Den hade han alltid snubblat över i
pojkåren, när han kommit springande bakvägen hem ifrån leken, ivrig
och rädd för snubbor av far. Med ögon, som äntligen vant sig vid det
flimrande mörkret, såg han sig omkring. Jo, där gick den, fätåleden,
upp till föjset, där borta låg bastun, hopkurad och tryckte som en
hare mot marken, och längst upp mellan träden skymtade storbyggningen.
Långt där nere ruvade vintermyren, som så länge skilt honom från mor
och hem. Alldeles omöjligt hade det tyckts honom att ta sig över den
igen. Men nu stod han här i alla fall på den andra sidan utan att han
själv visste hur. Skulle han fortsätta eller vända?

Villrådig stannade han vid den igenknutna grinden, handen vilade
liksom smekande på den nötta grindstolpen. Det var inte lätt att stå
här mitt i beckmörka natten som en fattig främling utanför gårdgärdet.
Men det var inte heller lätt att ödmjuka sig och ställa sig i skamvrån
hos mor, när man dragit sin väg så karsk och stolt. Det fordrades mod
till det med, större mod än till att hovera sig, det slags mod, som
han inte ägde, Storgårds-Ejnar.

Men det mod man inte hade, fick man ta sig. Han kände bara en källa
till karskhet och livsmod, Ejnar, handen sökte sig av gammal vana till
fickan. Än fanns det väl några droppar kvar i pluntan. Det var allt
en farlig baksmälla han fått sig i staden i alla fall, nog att ta
sturskheten ur den värste. Så där ja — ah, det lopp som en ström av
eld genom slappnade ådror, huvudet lyfte sig, blicken fick glans. Nu
var han kar igen, nu skulle man se.

Beslutsamt lyfte han repet av grindstolpen och steg in på gården.
Sakta och försiktigt som en tjuv smög sig byns storkaxe och hjälten i
så många marknadsäventyr hem på fästigen. Se skulle han, bara se, att
allt stod rätt till och sköttes som det skulle.

Men som fätåleden var lång och slingrande, fick han tid att styrka sig
både en och två gånger till och för var jätteklunk steg karskheten
ytterligare några grader. Blicken blev skarpare, han tyckte sig se
både ett och annat, som fattades. Gärdsgården saknade visst mer än en
hagastör, och hästspillningen låg tjock som en gröt på stigen. Jojo,
så var det, då husbondens öga saknades, sade sig Ejnar skadeglatt. Och
borta vid logen stod en dörr öppen och flämtade och slog. Vänd om,
Ejnar, tycktes den beskärma sig och ängslas, vart ska du gå?

Då kände Storgårds-Ejnar, att det i alla fall var han, som egentligen
var herre här. Sturskt slog han sig för bröstet och svarade ut emot
lador och logar och sovande hus:

— Hem för att ta spänntag med käringen om gårn!

Beda, som väntade, var längesedan glömd och likaså den tid han kom på.
Men när han fick se, att det lyste i salsfönstret mitt i natten, blev
han i alla fall litet haj. Sakta och på tå smög han sig så försiktigt
han kunde fram till fönstret. Därinne satt mor Brita ensam, fullt
påklädd.

Klädd i sin svarta kyrkschal som till helg var hon och händerna höll
hon knäppta över bordet som i bön. Men varken psalmbok eller bönbok
låg på bordet, det var bara sina egna tankar hon hade till att läsa
över, och inte var det just Guds ord hon då brukat. Så var det hon
alltid setat, mor Brita, i tankar på sig och sitt, när andra drogo
bort till bot och bön, så var det hon brukat vaka ibland över gården,
när alla sovo. Men ändå var hon sig inte riktigt lik, där hon satt.
Ryggen var ej så rak som förr, huvudet höll hon sänkt. Såg han rätt
i skumrasket, var det en grå hårslinga över tinningen? Nej, det var
väl bara en villa det som uttrycket där, som han aldrig sett i det
ansiktet förr, så vekt, så ljust, så undergivet.

Med ett sting i hjärtat sade han sig, dryckeshjälten och storprataren
på lur utanför huset, att hon där var hans mor ändå, det var något
märkvärdigare i det ordet, än han tänkt sig. Att se henne åldras
var som att se själva livet förvandla sig. Nog borde hon få fred på
gammeldagarna.

Men med våld slog han vekheten från sig — vad var nu detta för
kvinnotankar — mor hans tog man inte med slikt, det visste han bäst.
Henne fick man ta på karavis, rent spel och rakt på sak. Han fick se
till att ta sig in till henne ändå, blev det inte nu, blev det aldrig
mer.

Och så väcktes mor Brita ur sina funderingar av att någon med buller
och bång kom inramlande genom långfarstun och famlade på låset till
salsdörren. När hon gick dit och öppnade den fick hon se, att det var
Ejnar. Det var så underligt, han kom som skapad fram ur hennes tankar.
Hon hade just i minnet levt om de långa morgontimmar, då han skulle
till att se dagens ljus och sedan hade hon följt honom en bit på väg
genom barndomen. Så ljus och kelen han varit, lättare att tas med än
Anna-Greta, lyckobarnet skulle han bli. Lätt hade hon burit honom i
den tanken. Men det var visst inte nog med att man bar barnen sina
till världen en gång bara, åter och åter fick man ta den bördan på
sig, bära dem fram genom barnsjukdomarna, genom ungdomsstriderna och
sist genom det verkliga livets prövningar. Sorgerna och bekymren deras
bar man jämt under sitt hjärta. Nog hade barnen hennes gett henne
tillräckligt att bära.

Först kom Anna-Greta med sitt. Vad hade all hennes möda med dottern
hjälpt från den dag, då hon bars till dopet med stål i lindorna till
den dag, då hon som brud trätt in i aktad mans gård? Nu satt hon här i
alla fall och var utskämd inför hela socknen. Här gick man inte från
den man lovt sin tro inför prästen, om så hin själv kom i huset. Värre
än det värsta kunde intet vara — det att heta manförlöperska eller
hustruskämmare. Därför hade mor Brita trott Anna-Greta frälsad från
sig själv vid brudpallen. Men det var andra seder nu. Nu var det inte
längre namnet och hedern det gällde, välståndet och anseendet. Nu var
det bara fråga om vad man själv tyckte och kände. Hade hon inte kommit
vandrande hem efter vägen som en frånvarande, Anna-Greta, med en
halvdöd harunge lindad i Eriks gamla klä’ströja och allt det hon haft
till svar på frågor och förebråelser var:

— Ja har löst mej själen min tillbaka, den var för dyr pant för gårn å
namnet. Ge mej en vrå å en brödbit bara, så ä ja nöjd.

Vad skulle en svara på tockna märkvärdigheter? Det underligaste var
ju, att djupt inne i henne själv fanns det numera något, som gav
genklang till dotterns ord. För dyrt, ja, för dyrt fick en betala allt
det hon satt sin lit till i denna värld. Svek det, satt man där så
underligt tomhänt inför döden. Därför väl för den, som tog igen sitt i
tid.

Utan ett ord vidare hade hon gett dottern tillbaka hennes plats i
hemmet. Och vad mer var, hennes ord hade tänt en ny slags oro inom
henne för Ejnar, en oro och ett ansvar, som ej längre bara gällde hans
yttre välgång. Annars var det ju illa nog det hon hörde om honom i det
avseendet, om hur han gick i Grubbens tjänst, bodde på ett torp och
hade gift ner sig med en fattig skogshuggartös. Han, som hon sparat
det bästa giftet i byn åt. Men värre var det ändå, tyckte hon nu, att
han söp och levde som om var dag var den sista. Var det priset hon
betalat, skulle sonen gå förlorad för att rädda gården? Också hans
själ hade hon pantat bort för det jordiska — och nu var det som om
hon tappat lösenkvittot på den.

Kväll efter kväll hade hon suttit här ensam och grubblat över den
saken och önskat, att hon kunnat göra det gjorda ogjort. Kanske om hon
gett Ejnar gården i tid, hade han nu suttit här skötsam och ansedd som
far sin. Nu visste hon sig ingen utväg, tyckte hon.

Men så hade då detta kommit, som hänt i kväll. Det var så underligt
med barnen. Mycken sorg och oro hade de gett henne att bära, men så
kunde de också plötsligt skänka en den tröst och glädje, som ingen
annan kunde. Hade hon inte kommit här, Anna-Greta, och bragt det till
huset, som ensamt kunde föra Ejnar tillbaka och rädda honom. Det var
väl så här i världen, när livet blev alltför svårt och invecklat,
då måste det skapas något nytt ut av det, ett nytt litet friskt och
ofördärvat liv. Tänka sig det bara — Ejnar, en son! Inför det undret
blev han själv en annan, inte längre den vuxne, som bar mans ansvar
för sina gärningar, utan barnet, som bara krävde ömhet och skydd —
utan att behöva ge något tillbaka. Så hade hon nu suttit hela kvällen
och liksom hållit honom i famn igen och talat alla de goda ord till
honom, som hon så länge hållit tillbaka. Och just då kom han själv.

Men det var inte längre barnet från drömmarna nyss, som sprang henne
i famnen. Mannen, den fullväxte, var det, som kom raglande mot henne,
stänkt av vägens lera och smuts och med en svordom på tungan. Hon
kunde ha blivit rädd, om hon inte varit mor hans. Som det nu var blev
hon bara glad, att han kommit av sig själv ändå till slut. Lugnt och
utan att låtsas om något gick hon emot sonen och räckte honom handen.

— Välkommen hem igen, Ejnar, sade hon vänligt.

Häpen och förlägen blev Ejnar stående på tröskeln. Var det mor, som
kom emot honom på detta sätt? Hade de inte skilts som ovänner och inte
sett varandra nu på halvåret snart? Och nu kom hon emot honom och gav
honom handen! Det hade hon aldrig gjort förr. Brydd stack han näven
bakom ryggen på småbarns vis, när de veta med sig någon odygd — nej,
han ville inte fram med den, så lortig som den var!

Vad var det han tänkt sig hem för? För att ta livtag med mor om
gården, var det ja. Men det blev inga livtag av, tycktes det, bara
famntag. Tog hon honom inte under armarna, och ledde honom så varligt
fram till fars hedersplats vid fönstret, där han alltid suttit, när
det var något särskilt viktigt, som skulle avhandlas. Nu eller aldrig
fick han säga henne, att det gällde heder och ära denna gång och det
goda namnet, fars namn. Hennes förbannade trilska var det ju, som
vållat alltsammans.

Men han hann aldrig så långt. Mor Brita förekom honom.

— Ja ä färdig me mitt nu, Ejnar, sade hon stilla. Du får sätta mej på
förgångar, när du vill. Du kan stanna och bli här mesamma, de ä bäddat
åt dej i farstukammarn. Men först ä de någe du måste se.

Och åter tog hon Ejnar vid handen, som nu ej längre var så motsträvig,
och ledde honom genom köket, där drängarna och pigorna snarkade, och
in i kökskammarn, där hon själv numera brukade ligga. Därinne var
också ljuset tänt, en liten nattlampa med blå kupa, som han mindes
från barndomen, en oljelampa, som far hans haft med sig hem från
marknaden en gång. Den hade ett särskilt sken, den lampan, en blå och
trolsk glans, som gjorde allt till en saga. Det svaga ljuset nådde
inte långt, det blev bara till en snäv trollkrets omkring sängen
bara, en dunkelt lysande ring av äventyr. Inom den ljuskretsen hade
han drömt alla sina barndomsdrömmar om livets stora marknadsresa och
alla dess underverk. Och nu föll den som en blå och förtrollad ring
kring den vita huvudkudden, kring det största av alla under. Ty vem
var det, som låg där mitt i månskimret om inte hans egen Beda, blek
bara inte av nattljuset utan också av något annat. Och bredvid henne
något, som rörde sig oroligt och kved, något litet och mörkt och ludet
som en ekorrunge — herreminje, ett barn, hans barn! Han hade ju vetat
det förstås, men ändå, lika märkvärdigt var det. Mycket märkvärdigare
än att Beda låg här i mors säng och Anna-Greta satt bredvid henne och
hjälpte henne med barnet.

Och Beda — korstasligen, nu mindes han dragkistan, så pass hade hon
väl förtjänt att få efter detta.

— Hon kommer me bolagsskjussen från stan å farlia granna beslag har
hon, ljög han med grumlig röst, satte sig på sängkanten och strök
hustrun tafatt över handen.

Men Beda såg inte ut att förstå.

— De ä en pojk, viskade hon matt, och blåare och mera underfull än
själva sagolampans sken var den blick hon gav honom.

De orden gåvo större styrka än en hel kyrksup. Kom an nu med hot och
hårda ord mot Storgårds-Ejnar! Här var han hemma och fruktade ingen,
det kände han, där han satt en stund senare i fars gamla kabbstol ute
i köket och värmde sig vid elden, som hon tänt åt honom, mor Brita.
Suset i brasan sade honom det, de sovandes tunga andetag och den
nyföddes svaga gnällande inifrån kammarn, att här satt han nu äntligen
i fars stol och var far själv och herre i huset. Men den, som var
husbonde i gården, han gick inte mer till kvinnfolken efter råd om det
så var mot Grubben själv.

Men mor Brita, hon hade visst väntat sig något i den vägen ändå.
Tyst kom hon smygande, när det äntligen blev lugnt därinne hos
barnaföderskan. Men när hon lutade sig ner över Ejnars stol, fick hon
se, att han satt där och sov med munnen öppen och benen sträckta ifrån
sig. Dragen voro slappa och pussiga, och en stank av brännvin steg och
sjönk med andedräkten. Hade hon handlat rätt den här gången måtro,
eller var det ena lika så galet som det andra? Skulle fadersplikterna
och ansvaret verkligen förmå att rädda Ejnar? Vem visste det, men hon
hade handlat som hon måste som mor.

Sakta började hon klä av sonen som man klär av ett barn. Ske Guds
vilja, sade hon undergivet, och det var första gången Svart-Brita
tagit de orden i sin mun.

Då rullade några slantar ut ur Ejnars ficka — trogen sin vana bar han
löspengar i byxsäcken. Med möda böjde sig mor Brita ner efter dem,
hon fick leta länge under stolar och bord för att finna dem, det var
pengar, som voro vana att rulla. Men hon fann dem till slut, och när
hon såg upp igen, var hon röd i ansiktet av ansträngningen, och det
hade kommit ett uttryck av tvivel och oro över det.

Med rynkade ögonbryn ställde hon sig att se ner på sin sovande son —
han såg då inte mycket husbondlik ut, där han satt.

Åhja, hon var ju inte alldeles död än, även om hon gick från gården.
Man fick väl ställa villkor.

— Gårn får du, sade hon halvhögt, sagt ä sagt.

Här stannade hon tvekande, hon var sig nästan lik från förr, där hon
stod och ackorderade med sig själv. Till slut rätade hon på nacken med
något av sin forna envishet.

— Men skogen, den behåller ja, sade hon så plötsligt, högt och
hetsigt, som om hon motsagt någon, som var alltför påstridig.

— — — —

Men borta i sitt kyffe i staden satt alltjämt Mats och grämde sig över
Ejnar och hans elaka ord.

Var hade han då hamnat nu igen. Lill-Jonas Mats, som skulle ut i
världen och bli storkarl? Satt han vid torget redan i ett av finhusen
där med skvallerspegel utanför förmaksfönstret? Nej, ännu längre bort
i utkanterna hade han hamnat. Fri bostad hölls han med bevars, men
vilken bostad! Ett av Grubbens träruckel, byggt av avfallsplank från
sågen hans. Femtio får av finaste avelsras hade landssektern tagit ut
där sörpå och skickat hem. Dem skulle nu Mats börja fåravel med för
länets räkning, så att västerbottningarna skulle få fina ullstrumpor
inuti kängskoskaften och slippa sticka foten bar neri skohöet.
Grubben, som tog hand om skocken, hade i all hast smällt upp detta
fårahus med två små kyffen, ett för fåren och ett för Mats.

Här hade han nu bott över en månad i väntan på landssekterns vidare
planer. Hela hösten hade det regnat som om himmelen varit öppen.
Taket, som var lagt med lösved, läckte, och hur Mats flyttade på
bädden sin, fick han ibland vederdop i pannan av iskallt regnvatten.
Där låg han våt och frysande som en hund, och alldeles invid sig kunde
han höra fåren bräka ynkligt och vädjande. De hade knappast rum att
lägga sig i sitt kyffe utan stodo och gnedo sig en lång stund mot
varann, innan de kunde jämka ihop sig om utrymmet.

Hit gick han också marknadskvällen, ty han hade ingen annanstans att
gå. Ejnars hånfulla ord ekade honom alltjämt i öronen, och det värsta
var, att han måste säga sig, att Ejnar hade rätt. Getarpojke hade han
varit, fårgetare var han nu, det var hela hans lysande bana hittills.
Armod och försakelser var han van vid, men så armt och övergivet som
nu hade han aldrig haft det. Det var knappt han ville tända elden
på den lilla öppna spis, där han lagade sin mat, för att slippa se
eländet. För första gången i sitt hårda liv höll han på att mista det
enda dyrbara han hittills ägt, hoppet. Vad var det far brukat läsa för
mor, när det sett som mest hopplöst ut i det fattiga hemmet? En hel
liten berättelse var det ur de sju korsordens bok. Med glasögonen på
näsan hade far läst sakta och högtidligt ur den lilla nötta boken:

»Bias, en av de sju grekiska mästare och visa män, vart en
tid tillfrågad: Quid dulce esset hominibus? Vad människjomen
allraljuvligast vore? haver han svarat: Spes, det vare hoppet.»

Inte hade far kanske läst de främmande orden rätt, men den rätta
meningen hade han fått ur dem. Och frid och förtröstan hade sänkt sig
över dem alla, när far sänkte boken och trosvisst tillade:

»Bedrövelse gör tålamod, tålamod gör förfarenhet, förfarenhet gör
hopp, men hoppet låter icke på skam komma.»

Ja, hoppet hade de behållit, hans prövade fader genom tunga
ofärdstider, ända in i döden, det var det, som hållit släkten uppe.
Nog hade det gått långt med honom nu, när han var färdig uppge det
enda släktarv han ägde. Men det var väl det, att han kommit ifrån
jorden, det var den, som skänkt både bedrövelsen och tålamodet till
fullo. Till det livet var han fostrad genom seklers prövningar och
nöd, till att bära och tåla dess karghet och hårdhet, till att segt
ta i på nytt, åter och åter, när allting föröddes. Men härinne i
staden gällde det annat, en snabb blick och en rapp hand fick man ha
och hårda armbågar för att tränga sig fram och synas. En senfärdig
grundlighet och ett fullgott arbete satte ingen längre något pris på.
Och ägde man en gammaldags tro och heder, blev man hållen som får och
fä. Dum och enfaldig hettes den vara, som stod vid ord och loven.

Som med honom nu, inte var han kvar här för annat än att han inte
ville rygga sitt avtal med landssektern. Tills han kom hem och fick
se, hur illa de ställt det med planerna hans, hade han velat uthärda.
Annars fattades det honom inte anbud på annat arbete längre. Senast i
går hade han varit åt honom igen, Gebhardt, storhandlarn näst intill
Grubbens. Det var där han handlat sina fattiga förnödenheter under
hela den tid han varit i staden, så han var välkänd med handlarn själv.

Han var en man på sitt vis, Gebhardt, olik storhopen. Så enkel och
gemen av sig, fast han hade större bondhandel än självaste patron
Grubb, sades det. Det var bara den skillnaden på dem, att där Grubben
tog sitt med list och brännvin, där tog den andre sitt med ärlighet
och rejäla varor. Inte blev man så rik på det, kanske, men det
var pengar, som stannade och trivdes. Och Gebhardt var en gammal
ungkarl med ingrodda vanor och litet bekväm av sig, han nöjde sig
med det boden gav och lade sig varken i skogsaffärer eller andra
vidlyftigheter.

Hans enda bekymmer i denna värld var att få ärligt folk i sin affär,
så att han då och då kunde slinka in till sig själv och ta sig ett
bloss på långpipan och en liten lur på sin gamla skinnsoffa. Men för
varje år hade det blivit allt sämre ställt med både långpipor och
tupplurar. Antingen han nu gjorde något åt det eller inte, så gick
affären stadigt framåt, och så kommo godtiderna, och då skulle man
sett! Marknadsdagar och lördagar var boden packad av folk, och då
måste handlarn själv i elden, antingen han ville eller inte. Röd och
het som en bastuugn sprang han där bakom disken på sina dåliga ben
och svettades och småsvor och önskade sig tillbaka in i sitt svala
vardagsrum. Nog kunde han väl ha skaffat sig en, som sett till det
hela åt honom; konsten var bara att hitta rätte mannen, folket var
inte detsamma som förr. Förr kunde man lagt kassan öppen på disken,
nu rådde det andra begrepp. Pengarna rullade undan på ett annat sätt
än förut, då blev det inte heller så noga, om det råkade till att
fastna ett eller annat mynt mellan fingrarna på en, som man strängt
taget inte rådde om.

Gebhardt hade blivit lurad av en sådan där bodherre, som kommit
på annons och sades kunna sitt yrke. Tulla växelkassan kunde han
och själv tjäna sig en styver att börja eget med, men det var
nu inte precis det, som Gebhardt tänkt sig, när han tog sig en
bodföreståndare. Då sprang han hellre som förr bakom disken och såg
till sitt folk själv. Men han tyckte inte riktigt om det heller. Det
var liksom inget göra för en karl att springa bakom ryggen på sina
bodbetjänter och räkna skillingarna och sviskonen i lådan. Han skämdes
värre än om han gjort något dåligt själv. Men när han så tänkte på,
att de rackars pojklymlarna därute kanske höllo honom för en narr och
en gammal tok, där han slagit sig till ro en stund, svor han mellan
tänderna och makade sig ilsket ut igen. Nog skulle han se till sitt
ändå, så länge han levde och benen buro, fast mamsell Holmström,
hushållerskan hans, fjäskade och sade, att han började bli för gammal
att sköta det ensam.

Nog suckade han mången gång ändå, där han gick i boden. Men den
sucken gällde inte bara besväret. Gebhardt själv var en genomhederlig
man, som aldrig tagit sin vinst med orätt och hans suck gällde den
gammalsvenska ärligheten, som såg ut till att hålla på att försvinna.
En man, ett ord hette det förr, nu fanns det många slags ord för var
och en, tycktes det.

Därför satte han värde på att byta ett ord med Mats ibland. I det
lilla han fick till svar fanns all den gamla trygga och litet
tafatta tyngden han mindes från förr. Den gamla bondhedern, de gamla
bondekläderna — han tycktes inte ha bytt bort det ännu för lösa ord
och köpekram, Tavlepojken där. Det han lovat det stod han vid, vart
det så bar. Nog var det illa, att han hamnat som Grubbens kreatur
på en sådan plats! När han därtill hade bokkunskap i både ett och
annat. Det var en skam och ett slöseri med gott material, som var äkta
svenskt, tyckte Gebhardt. Man hade råd att slösa både med skog och
människor numera, tycktes det.

För första gången i sitt hederliga liv nedlät sig Gebhardt till att
locka och tubba någon ur annans tjänst. Han stod inte till svars med
att låta pojken gå under som ett djur bland oskäliga djur bara för att
han ansåg sig bunden av löfte och avtal. Första gången ville han bara
ha Mats till magasinskarl, han såg ju stor och stark ut till det. Men
så kom han en dag stickandes till honom med en krånglig faktura, som
han ville ha genomsedd — det var mest för att pröva pojken. Och så
snabbt och säkert gick den räkningen, att Gebhardt blev stormförtjust.

— Här har jag äntligen en bodbetjänt, som kan räkna annat än på
fingrarna, sade han. Välkommen till mig i morgon dag, om du vill, Mats
Jonsson.

— Tack, men ja ä redan fästad, fick Mats fram, fast det var svårt,
orden ville liksom sätta sig i halsen på honom. Men till vårn kanske
ja kan bli fri.

— Till vårn ha både du å kräkena dina frusit ihjäl, puttrade Gebhardt
bekymrad. Så ordhållsam, att det går på livhanken behöver inte ens
sankte Josef vara. Men du ä av samma sort som far din, hedern ä en
sjuka hos dej som illmarigheten hos annat folk.

— Ja har lovt landssektern, försökte Mats försvara sig, ja ä han tack
skyldi för hjälpen.

Men Gebhardt brusade bara upp ännu värre på det.

— De ä just de me oss häruppe, me all den där evinnerliga tacksamheten
och pliktskyldigheten mot var å en, som behagar minnas, att vi finns
till, de ä därför vi aldrig kommer någon vart. Se på Grubben, han tar
de inte så görnoga, han, me tacken å ordloven. Nänämen, måtta i allt,
min käre Mats Jonsson.

Ännu värre hade det emellertid varit i dag, då han åter haft sig ett
ärende in i boden. När han fick pengarna tillbaka, gav han sig att
räkna igenom dem, som han alltid gjorde. Då såg han, att han fått en
trestyver för mycket igen på mjölet.

— Här har I trestyvern tillbakas, sade han till bodbetjänten, mjöle
har ju stigi igen, vetja.

Gebhardt stod bredvid och råkade höra det, ett riktigt skutt tog han i
förtjusningen, man skulle aldrig trott honom så mjuk i benen.

Hela dagen hade han gått där och förargat sig över slarv och tjyvknep
i smått, över ödslande med smulorna och liknöjdhet i det lilla.
Inte för att det kanske gjorde så mycket till och ifrån för honom
själv, men Gebhardt, han trodde på det gamla ordet om knappnålen och
silverskålen, han. I dag knyckte de sviskon och socker ur lådan och en
och annan skilling på växeln, i morgon skulle de ta riksdalrarna ur
lådan, och om femtio år skulle tusenlapparna och millionerna ryka. Det
fanns ingen mellanväg mellan hederlig karl och tjuv.

— Nu slipper du inte undan me att bli bodbetjänt ens, sade han till
Mats, nu får du bli bodföreståndare åt mej me en gång, ja behöver just
en sån. Å tro mej, hedern i de lilla ä de sällsyntaste å svåraste. Nog
såg ja dem ännu, som int tordes ta hundralappen på samvete sitt, men
de va längesedan nu ja såg den, som tog de så noga me styvern. De ä
fanken ta mej vackert som i en söndagsberättelse.

Och då Mats ingenting svarade i häpenheten, fortsatte han:

— Dem talar om affärsprinciper nu för tiden — de finns så mycket
granna ord. Ja har bara haft en affärsprincip, ja: ärlighet varar
längst. De heter inte, att den kommer först eller tar sig längst fram.
Men den varar, sen det andra löpt halsen av sig. Nå, tänk dej nu om
till i morron, sen skickar ja länsman på dej å hämtar dej hit.

— — Mats hade egentligen inte tagit sin belägenhet så allvarligt,
förrän han träffat Ejnar. Men inför fosterbroderns hån och översitteri
hade han kommit till att riktigt tänka över sin ställning. Nu såg
han, att det var som han trott, ur allt, som rörde en bondes liv och
kunskaper hämtade man varken bärgning eller anseende här norrpå, så
länge Grubben var herre över allt. Hur man bar sig åt, så slutade man
som hans kreatur och livegne ändå.

Så ensam som nu hade han aldrig varit, han hölls ju inte ens värdig
att bo med folk. Då hade han det ju till och med bättre under Öbergs
låga tak. Men Öberg var borta nu, han drog not på ett större hav.
Silverfångst tog han väl i noten sin, stjärnor plockade han mellan
maskorna, flämtande och levande som fiskar på land. Och Gud Fader
själv lät ibland ro sig i Öbergs båt över det oändliga himmelshavet,
trodde Mats, för att få höra på det underliga gubben funderat ut under
sitt långa ensamma liv. Han var väl själv en ensittare, Vår Herre, där
han bodde så långt från alla i sitt tillstängda hus, tänkte han sig.
Skulle man nå honom med en bön, en fråga, fick man visst vandra långt.

Han visste inte, varifrån han fick sådana tankar just nu, det var
väl för att han kände sig så modlös. Men det som tagit hoppet och
tålamodet av honom till slut, det var nog mest det han fått höra om
Anna-Greta, att hon hade det så bra och var så nöjd med sitt. Han
trodde sig ju ha övervunnit alla olovliga tankar till grunden, men hur
löst den sinnesbättringen satt, det såg han ju på, att han inte unnade
henne den lilla lycka hon kunde finna. Det var liksom ingen rättvisa
i att hon skulle ha välgång i allt, tyckte han, medan vad han företog
vände sig i otur och misslyckande, fast den tanken var just inte
vacker den heller.

Det var väl bäst som skett i alla fall, att hon inte tog den, som var
född till fattigdomen.

Eller var det som Gebhardt sagt, att han var alltför nogräknad på
hedern för att kunna slå sig fram bland dem, som räknade efter andra
mått? Ja, så var det, det var farsarvet hans, som ännu tyngde och
hindrade honom i det världsliga och som han ej kunnat bli kvitt med
några medel. Men det skulle bli ett ordentligt slut på det nu, han
var trött på att släpa på den bördan längre. Han skulle ta fördelen
där han fick den som alla andra utan skrupler och hänsyn. Han skulle
bränna dem, fars gamla böcker, som lärt honom så mycken onödig lärdom
om en annan värld, medan de lämnat honom i tvivel och ovisshet om
denna. Häftigt ryckte han till sig en av böckerna ur högen och slängde
den på elden. Bokstäverna glödde till ett ögonblick på den sida,
som slogs upp, ett enda ord lyste kvar där sedan de andra slocknat.
Ödmjukhet, stod det där med bokstäver, lysande som rubin. Så slocknade
också det.

Då blev fårens bräkande därute allt jämmerligare, och Mats glömde sin
egen nöd för deras. Stackars kräk, så de fröso och foro illa! Värst
var dock, att de utfodrades med regnskämt hö från Grubbens lägdor.
Redan när det kom hade Mats sett, att det var halvruttet, svartnat och
odugligt till foder, men han fick lov att ta av det, då intet annat
bestods. Kunde han bara hålla liv i djuren till fram på våren, då
landssektern kom hem, så var det bra, om inte, blev det väl hans fel.
Skulle han själv kunna hålla ut till dess?

— De måste gå, ja har ansvare för de ja ä betrodd om, näpste han sig
själv för sina tvivel — och gick så ut i fållan.

Han kände sig själv så underligt matt och yr som om han haft frossan
i faggorna. Måtte han bara inte bli liggande sjuk här, hur skulle det
då gå med kräken? Därute i den trånga fållan lågo de, tätt packade med
nosarna på varandras ryggar och ett tåligt uttryck i sina fromma ögon.
Undergivet togo de emot, vad deras herre, människan, lät gå ut över
dem av gott och ont. Bättre och tacksammare än de, som kallade sig
folk, hade de varit mot honom. Det var väl därför de hettes dumma och
oskäliga. Så blev det också med den, som tog det alltför laggrant med
heder och stolthet, den hölls i värde med fåren.

Härute i fållan kändes i alla fall varmare och mera bebott än i det
rum, som skulle vara människobostad. Sakta makade han med foten undan
en av tackorna. Villigt gav hon plats och flyttade sig längre intill
de andra, så att Mats kunde krypa ner ibland dem och få livsvärmen
tillbaka. Det kom rent av som ett moderligt uttryck i djurets
stillastående, lidande blick, när det sakta slickade hans hand. Mats
kände tårarna stiga sig i ögonen. Så var det, de oskäliga djuren voro
barmhärtigare än människorna.

Men i den plötsliga värmen efter råkylan därinne var det som om febern
brutit ut på allvar. Frossan tog honom så våldsamt, att han skakade,
och svetten lackade av honom mellan frossbrytningarna. Så föll han med
ens i en blytung sömn med vilda nattdrömmar och fantasier.

Först var det Anna-Greta, som kom, hon hade inte varit hos honom på så
länge nu. Till dans och lek ville hon bjuda, sidenkjol och rävsvans
bar hon som vittra. Leende tog hon hans hand och svängde den fram och
tillbaka, medan hon sjöng:

    »Om det skulle hända sig så,
    att jag finge gå ensam så,
    tills jag bleve gammal och grå
    och ingen annan jag kan få,
    kunde jag få dig då?»

Men när han skulle till att svara med visans ord var hans mun sluten
som med järnlås, hans läppar kändes brännande och torra, och han
kämpade och kämpade efter luft.

Då skrattade Anna-Greta, det lät som en bräkning, och tog nästa man i
ringen. Ullig rygg hade han och stora, dumma ögon — — korstasligen,
Anna-Greta svängde sig med stallgumsen! Hoppade som en tok gjorde han
med benen i krum, men när han tittade på Mats ett ögonblick såg han,
att han hade människoblick under hornen ändå — Gam-Erik var det, som
stollades i ungdomsringen.

Men så gick friardansen sin väg under spel och stoj, och Mats fick
annat att tas med. Något att kämpa med, något att ta livtag och
brottas med, något, som ville pressa honom allt djupare ned, fast han
själv ville bli fri och komma upp. Överallt omkring honom var det,
runt om och på alla sidor, tungt böljande och flämtande som en enda
levande och oformlig massa. Och det ville ha honom under sig, ville
vältra sig över honom, tills han miste andan och kvävdes. Livet självt
var det visst, som blivit honom övermäktigt och ville ha honom ner,
dit ner till fattigträskets botten! Mitt inne i den oräkneliga massan
av alla de namnlösa tusentalen, som kämpade och ledo, som flämtade
efter luft, var han, en bland dem. Oförstående och stumma, viljelösa
som en hjord ledd av en främmande vilja, som plötsligt övergivit dem,
knuffades och trampades de i en vettlös skräck för att komma de visste
ej vart.

Men över allt detta bråk och väsen stod något annat, något oändligt
tyst och stilla, och avvaktade stridens utgång. Varken uppmuntran
eller tecken till vrede gav det från sig, stod bara orörligt och
väntade. Men just denna orörliga väntan var det fruktansvärdaste av
allt. Nu visste han det, det var mot själva makten därovanför han
stred, de alla stredo, den var det som med oräkneliga världars tyngd
låg pressande på hans bröst. Som sin far stred han till slut sin
envigeskamp med den Väldige.

Med svetten lackande av pannan sökte han få armarna fria — de voro
fängslade som med järnkedjor — och ropade och frågade som han mindes
att fadern gjort: »Huru länge skall det töva, innan du vänder din
blick ifrån mig och släpper mig, att jag får hämta andan? Om jag har
syndat, vad gjorde jag dig, du människornas vaktare?»

Och då alltjämt inget svar kom, tog han åter lidelsefullt i på nytt
med sin egen särskilda samvetsfråga, på vilken liv och död hängde:

»Varför få de ogudaktiga leva, åldras och tillväxa i kraft? Deras hus
stå trygga för fara, och Guds gissel hinner dem aldrig.»

Ännu mycket mer skulle han ha velat fråga om, då han äntligen tyckte
sig få ett svar. Långt fjärran från kom det med fars röst men sällsamt
förändrad av avståndet, som ropade han genom en lur av kristall:

»Hos Gud är fruktansvärt majestät.

— — Hos honom är kraft och vishet, hans är den förförde och
förföraren.»

Då blev honom känslan av Guds kraft alltför övermäktig, och han
slutade att kämpa, lät sig bara sjunka ner i den levande massan, som
böljade runt kring honom. Men just som han trodde sig färdig att
sjunka och förgås släppte han det sista av egenrättfärdig stolthet och
bad med knäppta händer, ödmjuk och förkrossad för första gången i sitt
liv riktigt ur djupet av sitt hjärta och ej bara längre med inlärda,
döda ord:

    »Din högra hand till mig utsträck
    och drag mig upp ur denna träck!
    utav de djupa vatn mig tag,
    näpst dem mig hata natt och dag!»

Då var det som om plötsligt den osynliga kraften därovanför blivit
rörlig och levande, det var som om en hand sträckts ut och fattat tag
i honom och dragit honom upp. Hårt var taget, obarmhärtigt hårt, men
starkt och befriande.

— — När han vaknade till ur feberdvalan, fann han sig själv stående på
knä mitt bland fåren, som alltjämt trängdes och knuffades med varann
efter plats.

Utmattad släpade han sig in på sitt rum och föll ner på bädden i en
tung och drömlös sömn.

— — — —

När Mats vaknade ut dvalan var hans första tanke, att han måste ut
efter hjälp åt djuren, innan han på nytt greps av febern. Och så
lyckades han då släpa sig upp ur bädden och hyfsa till sig litet för
att gå till Gebhardt.

Det var märkvärdigt, vad det var långt dit ändå i dag, det var som
om han alltjämt vandrat i mardrömmen, där vägen växer och växer för
vart steg, tills den slutligen blir till något vidunderligt smalt och
trångt och ändlöst, som löper undan för en, hur man springer. Men fram
kom han ändå till slut och lutade sig tungt mot disken.

Gebhardt stod själv ute i boden och höll på att väga upp ett skålpund
pudersocker åt mamsell Holmström.

— Jaså, du kommer själv ändå, sade han muntert till Mats.

Mats skulle just till att svara, då febern på nytt högg tag i honom.
Påsar, säckar, lådor och människor dansade kring för hans ögon, och
han måste klamra sig hårt fast vid disken för att ej falla. Över honom
svävade Gebhardts ansikte som en vänlig och bekymrad måne, och bredvid
rullade mamsell Holmströms huvud med den stora gula chinjongen som en
yr och vilsekommen sol. Det såg så löjligt ut, att han måste skratta.
Men det blev bara till ett gurglande ljud, och plötsligt gav disken
vika och ramlade med ett brak ner i källaren och drog Mats med sig i
fallet.

— — När han åter slog upp ögonen låg han nedbäddad i något skinande
vitt, som doftade av soltorkat goluktsgräs, av renhet och svalka. Vart
han såg skimrade det vitt för hans ögon, vita och svepande gardiner,
bakom vilka ett fönster svagt avtecknade sig och därutanför sakta
fallande snö. Allt var ljudlöst och formlöst, hade liksom varken
början eller slut.

Det var inte underligt, att Mats, fattig stackare, mitt i all denna
vithet och tystnad smått började tro, att han var död nu och låg svept
på rikemansvis. Livet kunde det ju ej vara, det hade hittills bara
varit kyla, mörker och övergivenhet. Feberdrömmen kunde det ej heller
vara längre, då jagades man ju av minnen och halvvakna begär som av
ett koppel hundar. Men detta var bara renhet och ro, så var det alltid
Mats, arbetsträlen, tänkt sig saligheten.

Gärna var han dödman i en sådan himmel, fast hur han kommit dit, var
mer än han visste. Nog hade han väl haft sina mödor med att ta sig dit
ändå, dunkelt for det för honom, att han stritt med Vår Herre själv
om den saken. Med ord och frågor hade de tagits med varann, med hårda
livtag och seg och mödosam brottning genom många dagar och nätter. Vad
de sagt sig emellan kunde han ej minnas nu, men hårt och ivrigt hade
de talats vid som män. Hade Mats sagt, att Gud var skyldig honom bot
nu för det han gjort med far hans i tiden. Då hade järngreppet kring
honom blivit ännu hårdare, tills det med ens släppte — det var både
som en lättnad och en underlig sugande tomhet i det. Känner du då
äntligen att jag finns? sade det dånande och tungt som med julklockor.
Och Mats måste viska ja, ty det, som ägde en sådan järnhård kraft och
tyngd i sig, måste ju finnas.

Då ändrade sig rösten med ens och blev mild som en kvinnas. Blid som
en susning viskade den och talade ord av en outsäglig ljuvhet till
honom, ord, som ej kunde tolkas på ett jordiskt språk. Inte ens sedan
han fullt vaknat till sans var det som om rösten tystnat, den fortfor
att sakta viska utanför rummet, till slut öppnades dörren, och någon
kom in med ett ljus i handen. I det svaga, fladdrande skenet såg Mats,
att det var mamsell Holmström. Med vitt stycke på sitt släta, benade
hår gled hon sakta in med handen för ljuset. Ja, varför skulle nu inte
mamsell Holmström få träda in i saligheten hon med, det ville just
Mats veta. Inte annat än han visste hade hon i livet varit en ärbar
och god kvinna. Hon och all renheten härinne passade väl ihop.

Men när mamsellen kom fram och riktigt fick se honom, satte hon ljuset
ifrån sig på bordet och slog ihop sina händer, fast mycket försiktigt
det med, ännu rädd för allt buller som hon var.

— Du min skapare, ä han inte vaken nu ändå! sade hon med oförställd
glädje.

Och var mamsell Holmström i sin vita mössa och med ljus i handen
änglalik nog, så kunde man då i alla fall inte missta sig på, att
hennes röst var både fast och påtaglig, en dugande och jordisk kvinnas
varma och bestämda röst.

Nej, nog var han på jorden ännu, och till på köpet hos Gebhardt, inne
i mamsellens egen vita kammare var han, det fick han snart veta. När
han segnade ner i boden hade man inte vetat sig annan råd än att
bära honom hit in och stoppa honom till sängs. Och när doktorn kom,
hade han sagt, att han inte fick flyttas. Inte för att de tänkt det
heller, varken patronen eller hon, vart skulle man förresten flyttat
honom, till eländet han kom ifrån kanske, sade mamsellen förtrytsamt.
Åhnej, här i huset skilde man mellan folk och fä. En vecka hade han nu
legat här nästan utan liv och anda, men någon egentlig sjukdom var det
inte, bara det att han frusit och farit illa för länge. Men nu fick
han inte veta mer, nu skulle han sova sig riktigt kry.

Och därmed gick mamsellen sin väg igen, sedan hon ordnat litet i
bädden för honom. Taget i hennes händer var så mjukt och fast, bara
det gav vila och hälsa. Nog var hon väl en riktig ängel ändå, mamsell
Holmström, fast klädd i rynkkjol av perkal och kängor av tyg. Lyft
honom upp ur döden på starka och moderliga armar hade hon gjort, och
det är ju det, som är änglarnas göra. Det var något han bort fråga
henne om, något som han bar ansvar för, men innan han riktigt kom på,
vad det var, hade han dåsat bort igen.

— — Han vaknade åter till liv av att det var alldeles ljust i rummet.
Först trodde han, att han var barn och att det var fettisdagssolen,
som sken honom i ansiktet och att den dag hade brutit in, då själva
fattigmansbarnet fick äta sig stoppmätt. Men snart såg han, att ljuset
inte kom från solen utan från en liten gran på bordet, en liten klädd
och pyntad julgran med stjärna i toppen.

Aldrig hade Mats hatt en julgran i sitt rum förr. Hemma i hans barndom
brukades inte sådant ännu, det var en ny tids bruk. Att ta något in
ifrån skogen och pynta och klä det föll inte skogsbon in. Nog hade
han sett ståtliga granar ändå, klädda av Gud Fader själv till fest,
strödda med vitaste, dunmjuka änglahår av glittersnö och tända i
grannaste prakt av sol och stjärnor. Men detta var något annat, något
mindre stort och imponerande, men så mycket mera mänskligt rörande.
Den lilla granen stod där så späd och fin i de brokiga vaxstaplarnas
varma ljus, små flaggor och röda äpplen bar den. Men vackrast glänste
den stora stjärnan i toppen, skiftande i guld och regnbågsglans. En
sådan stjärna var det vismännen i Österland vandrat efter, tänkte han.
Det var annat det än hans barndoms kalla vita stjärnor, som likt små
vassa knappar av diamant hårt naglat frosten fast vid en utpinad jord.
Aldrig hade han sedan dess trott, att man kunde se upp till en stjärna
utan fruktan. Men som han låg där och stirrade på julstjärnan tyckte
han plötsligt, att den tänts för honom ensam till nytt hopp och en
friskare levnadstro.

Men nu öppnades dörren på nytt, och Gebhardt smög sig in på tå, vänlig
och mysande som julgubben själv.

— Inte trodde jag precis, att jag skulle få dej i huset på de viset,
sade han skämtsamt, men nu är du i alla fall här. Å nu får du lov att
stanna.

Mats ville invända något, ville fråga, men Gebhardt avbröt honom.

— Jaja, bättra dig nu bara, min gosse, så få vi talas vid om det andra
sedan, sade han och gick sin väg igen.

— — — Om några dagar var Mats så pass stark, att han kunde sitta
upprätt i sängen, och sedan gick bättringen raskt framåt. För
andra gången i sitt liv var det han låg så här. En gång förr hade
han kastats på sjukbädden, svag och blodlös, och med näppe dragits
tillbaka till livet. Det var kanske så, att han var mera svaglig,
än hans yttre styrka lät ana, oårens svält hade väl gnagt ett hål i
märgen ändå. Men seg var han också, fick han bara tag i livhanken
igen, så hakade han sig outtröttligt fast vid den.

Nu som då hade det varit en kvinna, som hjälpt honom tillbaka till
livet, men hur annorlunda var inte allting annat. Då hade febersjukan
knappt släppt hans kropp för att en annan skulle tändas, kärlekens och
åtråns vanvettsfeber. Var gång hon rört honom, Anna-Greta, hade det
gått en ilning av fröjd och smärta genom hans pulsar. Allt blev till
bävan och tung förväntan. Nu var det han kände under ömma och vårdande
händer blott den svalaste trygghet och ro. Det fanns ingen sejd i de
drycker han nu bjöds, som bragte sorg och oro till slut. Den läkedom
han fick var vila för kropp och själ, god mat och goda ord.

— — Snart var Mats så stark, att han kunde sitta timmalångt i mamsell
Lovas gamla farfarsstol. Vid fönstret hade hon en siska, det var den
första fågel han sett i bur, aldrig kunde han få nog av att leka
med den. Så näpet och täckt den kvittrade, han hörde det hellre än
taltrasten där hemma, det var för mycket dunkel och klagande längtan
han fört fram ur skogsdjupet. Siskan var inte så rik på toner, hon,
men mera nöjd i sin bur! Nöjd som han, Mats, i mamsell Lovas trånga
kammare. Han var visst fri både kärleken och hembygden nu. Nu först
kunde han riktigt unna Anna-Greta lyckan. Och Ejnars ord hade botat
honom för hemsjukan med.

Som han satt där en dag, kom Gebhardt in till honom igen för att få
det klart dem emellan.

— Jaså, du ä kar nu igen, sade han och klappade Mats på axeln. Då
kanske jag snart kan få dej ut i boden, som vi talt om, du behövs där
ska ja säja.

Mats satt där litet oviss och häpen, kunde det vara möjligt, att
Gebhardt menade att ta honom i hans grova bondekläder och sätta honom
över de fina herrarna innanför disken, som så nedlåtande nickade åt
bondbassarna utanför. Men Gebhardt såg just inte ut att skämta just
nu. Så mindes Mats med ens, att han inte var fri att ta tjänst än.

— Herreligen, fåren vetja patron, sade han bestört. Det som alla
andra jordiska bekymmer hade varit som bortblåst ur hans huvud denna
märkvärdiga tid.

Gebhardt tvekade en stund, så beslöt han att tala ut.

— Jag ska säja dej som de ä, sade han tveksamt. Vi sände en kvinna dit
för att sköta dem åt dej, men de var redan för sent — — hälften av
kräken dogo av kyla och olämplig föda innan veckans slut. Å då tyckte
patron Grubb, att de va klokast att slakta ner de andra, medan man
ännu kunde få någe för köttet.

Mats teg stilla på det. Va ska landssektern säja om de? ville han
fråga, men Gebhardt förekom honom.

— Landssektern har ja gjort upp me redan, sade han ivrigt, ja har fått
svar på, att du ä fri från platsen.

Men han aktade sig för att tala om, vad som annars stod i brevet.
Landssektern hade förmodligen misstagit sig på bondeynglingen Mats
Jonsson och hans praktiska duglighet, stod det där. En stor och
kännbar förlust hade därigenom förorsakats länet, som man endast av
nåd kunde efterskänka. Själv hade landssektern för alltid mist sin tro
på de västerbottniska bönderna och deras förmåga till självverksamhet.
Hädanefter lutade han åt sin umgängesvän, patron Grubbs åsikt, att man
fick behandla dem med hårdhandskarna för att komma någon vart med dem.
Ifall man inte ville gå ändå längre och säga som mången här sörpå.
Vad tjänar det till med allt detta bråk och dessa onyttiga utgifter
för några fattiga bönder uppe vid nordpolen, sade de, vore det inte
bättre, om man toge en tillräckligt stor pråm och lassade hela
sällskapet på för att frakta dem till en gästvänligare landsända? — —
Någon sanning låg det i sådant tal, tyckte landssektern. Det lärde man
sig, när man kom i kommittéer med riksdagsmän och annat stormrikt folk
från sådana landsändar, där man tog guldet nävtals ur åkern. Skogen
däruppe kunde man ta vara på ändå, den var ju alltid värd något.

Men sådana ord ville inte Gebhardt föra fram till den, som tog det så
laggrant med det som var rätt och hedersamt som Mats. Han såg nog, att
pojken tog det som hänt hårt nog ändå.

Också Grubben hade varit framme och gett Mats en glosa, när de
träffats i Corins raksalong.

— Jaså, du har tagit honom till ditt hjärta nu, läsarfåret där från
Tavle, hade han sagt. Låt se bara, att han inte blir tapprare i
grötfatet än i boden, trögheten har han efter far sin. Stå i med
predikandet kunde han nog, men gårn sin var han inte kar att hålla.

Gebhardt hade låtit Grubben prata på, han var inte den, som gärna
gav sig i ordaträtor. Men nog visste han det han visste, om vem, som
hjälpt Lill-Jonas att öda bort gården!

Han var förresten inte den, som tog sådant prat vid sig, han hade sitt
eget omdöme om folk. Nu till dags trodde visst alla, att man bara tog
sig fram med skryt och skrävel, med stora ord och morska later, de
kallade det energi, ett nytt ord det med. Men Gebhardt, han trodde,
att det nya ordet betydde något annat också, något gammalt och välkänt
— — den seghet och uthållighet, som aldrig släpper taget och ger sig,
förrän det blir alldeles omöjligt, den envishet, som tar vid en sak i
sänder och söker föra den i land, hur ringa och obetydlig den än kan
synas andra; ja, som till och med söker hålla fast vid sina misstag
och få något ut av dem.

Sådant var gammalfolket, som Mats kom från, och pojken hade inte
vansläktats. Kom han väl på sin rätta plats en gång, skulle man se,
att han kunde göra något riktigt av den också.

— Ja ä glad, att de gick som de gick, så ja fick dej till
bodföreståndare åt mej, sade han enkelt. Lögnen rider å sanningen
skrider, men du ska se, att den tar sej fram till slut den me.

— — — —




                                 III.

                                        _De ondes art förgås all slätt,
                                    de gode ärva landet med rätt._


_INNE PÅ GEBHARDTENS_ kontor sitter Mats och skriver. Tänk, att det
var härinne han skulle hamna till slut ändå.

— — Nog kunde det tyckas, att han skulle haft tillräckligt med arbete
ute i boden, så som där stod till, när han kom. Det var värre än ens
Gebhardt anat, så mycket fuffens och knep hade de haft för sig därute,
bodbetjänterna. Men Mats fick snart nog ordning på dem i alla fall.
Det behövdes bara, att han såg riktigt på dem några gånger för att de
skulle finna det alltför besvärligt med smusslandet. Han hade nu en
gång de ögonen, Mats. Han hade prövat deras makt förr, då han så ung
sattes till ansvar på den stora Andersagården. Det hände väl då, att
drängarna knöto näven i byxfickan och svuro i tysthet över utbölingen
där, som satte ögonen i en, så att det rann som isvatten efter
ryggbastet, men lydde honom gjorde de.

Så också här. Visst gjorde de fina bodherrarna sig lustiga över honom
och hans bonderock och över tafattheten i maneren, det märkte han
granneligen, när han först kom. Och det hade de väl skäl till ock.
Inte hade han den rätta belevenheten, inte, det förstod han gott.
Bakom disken får en ha len och kärleksfull röst, när pigorna komma
och tumma på smöret och en rygg, som står i krum, när fruarna segla
in så stolt i sina krinoliner och fråga på torrgäddan och det nyaste
muslinet. En får veta att skilja på folk och deras behandling. Men
Mats Jonsson, den träbocken, han stod där alltid lika styv och stel
i sin vargpäls och mätte ut sill och salt ur tunnorna med stora,
förfrusna bondehänder, med lika vikt och lika pris för både kreti och
pleti. Och en tocken skulle de lyda och kalla herre!

Och ändå behövdes det bara, att han gav dem en blick i rättan tid för
att de skulle pruta av på avansen de tänkt stoppa i egen ficka och
plocka upp slanten, som av misstag trillat ner i den. De visste inte
själva varför de gjorde det. En sådan förunderlig makt kan det ligga i
ett enda par ärliga ögon.

Men sådant var ju inte till att finna sig i länge. Han sprang förstås
med skvaller och rall till patron om dem, den magergeten, och en
vacker dag skulle det braka löst. Bättre då att själva förekomma. Men
på vad sätt — — Gebhardten tycktes inte vara att leka med, när det
gällde skyddslingen hans.

Till slut fann Jonsson, förste bodbetjänten, på råd.

— Vi få framställa ett ultimatum, sade han viktigt.

Det visste de nu inte alls, vad det var, men Jonsson, han visste det.
Man var väl bildad karl och hade läst i avisorna, om hur Bismarcken
framställt just detta märkvärdiga till fransken för att äntligen få
honom att ge sig.

— Var finns tocke att få då, sade Lundmark, boddrängen, naivt.

Men Jonsson tystade honom strängt, och så visade det sig, att
bodherrarnas ultimatum, det var inte konstigare beskaffat än att de
skulle gå till Gebhardt i samlad trupp och säga, att antingen fick den
där bondbassen i väg eller också de. Och för att inte ångra sig gingo
de med detsamma.

Men patronen tog det farlia lugnt.

— Jaså, sade han bara, tack å adjö då, mina herrar, jag har väl sett
er för sista gången då, för Mats Jonsson, han stannar nog, han.
En bottenärlig karl med huvud på skaft hittar man inte var dag i
fårfållan.

Snopna stodo de där — — det var välan inte det svar man brukade få på
ett ultimatum?

Gebhardt såg sitt övertag — — häftigt reste han sig ur soffan och drog
några sista bloss på långpipan, så att rökmolnen flögo kring honom som
stora ulltappar. Vred och mullrande som den fadern Moses kom hans röst
ur dimmorna över dem med lagen:

— Å nu kommer ja också med de ni sa, fast namnet på de ä för fint å
nytt för mej att gagna till vardags — — men meningen kan ja å den
lyder så här: antingen lyder ni Mats Jonsson å respekterar mej i
honom eller åker ni hela konkarongen ut genom storporten nu på eviga
momangen — förstått?

Jo, det gick ju inte precis att missförstå. Och så slogo de sina kloka
huvuden ihop, och slutet på visan blev, att de togo skeden i vackra
handen och stannade.

Gebhardt log i mjugg — — jojo, bodplatser växte inte på träd, och till
att gå tillbaka till annat voro de för bortskämda. Så han hade just
inte väntat sig annat.

Och från den dagen hade de fogat sig i Mats husbondevälde, om än
motvilligt och knotande. Respekt måste de i alla fall få för honom i
arbetet till sist. Efter några månader skulle ingen kunnat känna igen
Gebhardts gamla bod, så blåst och fint var det överallt i hyllor och
fack. Också expedieringen var en annan, man fick det man skulle raskt
och flinkt — — hög och låg fingo vänta på sin tur utan åtskillnad.

— För sanning ä de int som i himmelrike hos Gebhardten nu till dags,
där de yttersta skola varda de främsta, sade gamle Fattigstu-Jonte,
när han slapp stå och tjäna timmen ut för kardusen sin.

Man kunde aldrig tänka sig, att det var Mats, som hade genomfört denna
förändring, när man såg honom gå där så tyst och tafatt bakom disken
med tankarna liksom på annat. Men såg man noga efter märkte man, att
han hann med både ett och annat för det. Det var en låda, som tömdes
och städades upp eller en hylla, som plockades ur mellan det kunderna
passades — — ingen kunde tro, vad där gömdes mellan burkar och säckar!
Men så tyst och utan åthävor gick arbetet, att man knappast tänkte på
det. Det var rakt som om en tomte gått där och styrt och ställt utan
rast eller ro, tills man en dag överraskades av att allt var liksom
nytt.

Hade han inte bara haft tomteögat sitt på bodherrarna också! Inte satt
det väl mitt i pannan som på tockna spökelser, nog hade han väl två
ögon i skallen som andra manfolk. Dess värre var det — — två tomteögon
måste ju se mer än ett. När man minst anade det glimtade det till ett
slag ur eldögonen där, så det klack i ens syndiga lekamen — — åhja, de
tankarna sutto nog där de skulle, det var ingen fara med det.

Nu tycker man väl, att Gebhardt skulle varit nöjd och gnuggat händerna
inne på sin långsoffa. Men tro någon det — nu blev det en annan
klagolåt.

— Nånå, min käre Mats, ta de lugnt, pustade han. Ä de du, som drar hit
allt de förbannade bondpacket, så en får sitta å slava vid böckerna
till långt inpå nätterna? Å ja, som tänkte mej till att få lite vila
på gamla dar — jo, skön vila, sa den, som låg i spisen.

— Patron får ta sej en bokhållare, sade Mats.

— Jaja, de säjer Lova me, grymtade han, men såna underdjur plockar
en inte i pärlandet, nota bene en, som kan sin sak å ändå inte ä en
luver. De ä sak samma me de som me boden, se, de går bara liksom lite
lättare att knycka ur böckerna.

Det där med ärligheten hade till slut blivit en fix idé hos Gebhardt.

— Behövde ja dej inte i affären, hade ja inga bekymmer för saken, du
kan ju stava å lägga ihop som en klockare å bokföring har du lärt dej
me i vinter, hör ja, fortfor han.

Ja, Mats hade verkligen gått på en aftonkurs i dubbel italiensk
bokföring. Var kväll hade han sedan suttit och plitat och övat sig
till långt in på småtimmarna, tills han hade allt på sina fem fingrar.

— Ta mej katsiken önskar ja inte, att du vore dubbel me, suckade
patronen.

Det kunde nu inte Mats bokstavligen åstadkomma, men den, som arbetar
som två kan ju gott räknas med i dubbel mening. Och så blev det
uppgjort, att han skulle hjälpa Gebhardt inne på kontoret, men ändå ha
ett vakande öga på boden dessemellan.

Först såg det mörkt ut att räcka till för bådadera. För maken till
konstig bokföring som hans husbondes hade väl ingen skådat! Saken
var den, att Gebhardt inte haft kassabok på kontoret bara utan först
och främst i sitt eget klara och rediga huvud. Där förde han sig
till minnes det viktigaste av både löst och fast, det var småkrafset
bara, som fick komma i böckerna. Och den bokföringen hade aldrig förr
brukat klicka. Men nu på gamla dagar började det tryta med både minnet
och redigheten. Sådana galenskaper kunde hända som att Kall Jons i
Bullmark blev krävd på borgmästarns vin, medan borgmästarn fick sig en
nota på en tunna konstgödsel — — det blev förtret och rabalder av, kan
man förstå.

— Farbror får allt se till att få böckerna omlagda efter nyare
metoder, måste Mats en dag klämma fram med, sedan han länge suttit och
grundat över Gebhardtens tecken och krumelurer.

De hade hunnit så långt som till farbrorskapet nu.

— Gör hocke du vill, bara allt kommer dit de ska, brummade Gebhardt,
förtretad över att han måste uppge sitt gamla beprövade system — ett
säkert tecken på ålderdom, tyckte han.

Det blev att börja om från början nästan, precis som därute i boden.
Mången gång såg det hopplöst ut, men med månaders järnflit och nattvak
gick det till slut.

— Ett lärde ja mej ändå på studeringen min, tänkte Mats litet
spefullt, å de var att pruta av på nattsömnen.

Så blev han ännu en gång den, som vakade över gårdens bästa, medan
de andra sovo. Och när allt till slut kom dit det skulle, som
gammelpatron så tillitsfullt sagt, då visade det sig också, att patron
Gebhardt inte bara var välbärgad utan rikare än han trott och att de
fordringar han hade utestående alla voro säkra och solida.

Men inte bara Gebhardt utan också hans bokhållare hade vunnit något på
den hästkuren. År av arbete i boden och på kontoret hade inte kunnat
lära Mats så mycket om affärerna som detta mödosamma plöjande genom
böckerna och de långa samtal han måste ha med sin husbonde om allt,
som han inte kände till. När räkenskaperna äntligen lågo där färdiga i
sitt nya skick, visste han också allt han borde veta om de varor, som
köptes och såldes i boden. Han visste, var man bäst köpte upp smör,
kött och talg, varifrån man fick den bästa skogsfågeln och den finaste
fjällsiken, var man fångade den fetaste laxen och vem, som vävde den
bästa vadmalen, och han visste också, hur mycket finnråg, salt och
tobak man skulle lämna i utbyte. Han hade reda på, när det skulle vara
öppet köp eller dött köp på Stockholmsresorna lika väl som patron
själv och hur man skulle utrusta sörlandsfararna. Också kunderna hade
han redan på sina fem fingrar, visste, vem man kunde våga ge kredit
och hur mycket han var god för. Men några tjyvknep med bjudbrännvin
och fördubblade priser och hela hemman i pant för några fattiga säckar
nödårsmjöl hade varken Gebhardt eller hans böcker att lära bort.

Det tycktes inte heller behövas, det var verkligen sant, som Gebhardt
skämtsamt klagat över, att bodhandeln ökades för var dag. Många av
patron Grubbs gamla kunder började söka sig tvärs över torget i
stället. Därborta hos Grubben sades allting gå på slarv och hafs
numera. Man kunde hitta både ett och annat i mjölpåsarna, nubb och
hästskosöm till och med, och faster Malin hos Corins hade fått sig en
kackerlacka i vetekaveln hon bakat, men när hon kom med den till boden
svor en av bodherrarna på att det var en korint. Grubben själv hölls
ju aldrig i boden numera utan var mest nere i sågen eller ute efter
vägarna i sina affärer — bodhandeln räknade han väl för ingenting.

Det var därför inte underligt, att de ordentliga kunderna troppade av
en efter en till Gebhardt. Inte var det väl precis Mats själv, som
drog dit dem med sitt stela och tvära sätt, men den ordning och reda
han fört med sig. Man var inte så ohull varken på brännvinet eller
bröstsockret hos Gebhardten, men så behövde man inte heller komma hem
med lort och skräp i påsarna eller väga om varorna på besmanet, när
man kom hem.

För var och en som sögs till affären, blev det också mer att föra in
i böckerna, så det var visst ingen sinekur att vara patron Gebhardts
bokhållare. Men Mats redde upp det gott, en naturlig fallenhet
för siffror och räkenskaper hjälpte honom. Hans gamla kärlek till
mått, mål och vikt, till allt det noga utstakade och avgränsade, det
orubbligt jordiska och fasta, allt det, som han med sitt fädernearv av
världsfrånvändhet kände som en räddning och trygghet undan fruktlösa
grubbeltankar, vaknade igen. Han tyckte, att han nu äntligen kommit på
sin rätta plats i livet, att han här fått en fristad undan sig själv.
Härinne i det lilla kvava kontoret, mellan de trånga sifferkolumnerna
rymdes inte den besvärliga och obändiga våldgäst, som hette själ. Han
hade haft sitt sista samtal med den under sjukdomen och svagheten, men
sedan hade han kört den på porten. Nog hade han tyckt sig höra något,
som smög därutanför och strök efter rutan som vingen av en fågel en
dag, då vintern åter bröts i vår med all sin forna våldsamhet. Men han
hade inte gett sig tid att se upp från böckerna ens. Och av våren blev
sommar och av sommaren höst, som det brukade vart år, och så var det
inte mer med det. Och nu satt han här med sin nya ring på fingret.

Det kändes just inte så märkvärdigt, att den satt där, det var liksom
så gammalt och vant, den varken tryckte eller klämde. Men ändå kunde
han inte låta bli att se på den. En sista glimt av sommarsol föll in
genom fönstret och kom den att blänka till för var siffra han skrev.
Den var bred och stor, lödig och tung, gedigen vara alltigenom. Inget
fusk eller fel i legeringen, alldeles som med Lova. Den passade till
hans nya ställning och nya kläder. Rock av Gebhardts prima köpetyg och
sydd av stadens bästa skräddare efter riktiga mått — det var annat
det än bonderocken han burit. Nu hängde den i skrubben, men varken
reva eller hål var det på den än, den var visst outslitlig. Den hade
han trivts i, och fast den varit så illa sydd och skuren som på måfå,
var det som om den passat bättre. I kväll, då ingen såg det, skulle
han ta fram den och krypa in i den ett tag som i ett varmt hem man
lämnat och saknar.

Annars såg han visst inte så ofasonlig ut i stadskläder, det sade
honom både Lova och patronens salongstrymå. Det nya snittet, det nya
tyget tog bort så mycket av det klumpiga och tafatta, av det fattiga
och nötta, kunde man trott, att kläder gjorde så mycket? Och stärkt
krage och halsduk, för mindre hade det inte gått. Men nog var det som
om hän suttit i klämmare och halsjärn, det var väl det, som snörde
ihop strupen ibland.

Det var i går till trolovningskalaset, som hela stassen kommit på
först, förstås. Lova visste, vad hon ville, hon, fast hon ville
bara det, som var rätt och bra, som det hövdes en så präktig och
ordningsfull människa. Nog måtte hon väl veta bättre, vad som passade
sig för hennes fästman och Gebhardts kompanjon! Fast så långt som till
polisonger och tupé hade hon inte fått honom än.

Men annars hade hon ju fått honom längre än så — tänk, att det
äntligen kommit till klarhet och trolovning dem emellan! Nog hade han
väl tänkt sig, att det skulle gå därhän till slut ändå. Han hade ju
sett från första dagen han kom i huset, att husmamsellen hade ett gott
öga till honom. Och han var ju skyldig henne stor och djup tacksamhet,
hon hade ju gjort honom så gott som ingen annan kvinna. Som en mor
hade hon passat och vårdat honom i sjukrummet, och hon hade inte
släppt honom med det. Passningen och vården av sig och sitt fick han
lika ömt den dag som i dag var, all den omvårdnad och det deltagande
han aldrig fått förr i sitt hårda, karga liv. Glädje och livsvärme
hade han hämtat ur all hennes uppoffrande godhet lika törstigt som
hans karga, frostslagna hemjord drack sol, den dag sommaren äntligen
kom. Det var som om något lösts också inom honom och tinat till grobar
mjukhet, som om bottenisen äntligen smält och blottat ett väldigt
fält, besått av ingen. Nu gick där någon med handen fast på plogen och
vände jorden till rätta. Alla lönnliga tankar, alla vilda drömmar,
allt förstucket begär skulle kastas upp i dagsljuset för att blekna
bort och försvinna. Vintermyren djupt i hans inre — vem gick där
skoningslöst med plog och harv? Snart skulle den kanske ligga där,
kuvad och tämd, så lugn, så tom på djupet. Och vittra skulle ligga
där död med plogbillen genom hjärtat, som han drömt någon gång. Då
skulle väl allt vara gott och färdigt för god sådd, rena tankar och
förnöjsamhet. Han hade redan lärt att skämta och le på denna tid,
Mats, litet valhänt ännu, men snart skulle han väl lära mer.

Men Lova, hon nöjde sig inte med skämt och leenden bara eller med
att vänta på det, som sakta skulle växa upp av sig själv. Hon var
fastheten och klarheten själv. Med ring på fingret visste man, hur
man hade det sinsemellan både inför varandra och inför folk. Sedan
kunde man närmare lära känna varandra i tukt och Herrans förmaning. Så
tänkte varje ärbar kvinna, tyckte hon.

Mats läste hennes tankar — var han inte skyldig henne det hon begärde?
Det var bara ett han velat invända, något, som hon nog aldrig förstått.

— Vänt lite, de ä int utdikat i mej än, hade han velat säga.

Bättre kunde han inte uttrycka det där, som höll på att ske i hans
inre och som var så omedvetet och ogripbart ännu. Fast rocken var en
annan hade han visst inte annat än bondeord att ta till, om det så
rörde det andliga. Annars borde väl Lova ha förstått bondespråk så
väl som han. Hon var hemmadotter från Sävar, så att hon passade honom
i alla avseenden. Av god stam och uppfostran var hon, bättre hustru
kunde han aldrig få. Några år äldre än han var hon ju, men desto mera
förstånd hade hon.

Han förstod ju, att man inte kunde låta en sådan flicka gå och vänta
på det, som kanske aldrig kom. En, som satt med farsarv på banken och
allt sitt sparat kunde ju begära rent besked. Det sades, att självaste
patron Gebhardt lagt sig ut för husmamsellen sin, och det såg inte
bättre ut än att han gjorde det än. Åtminstone var det hennes vilja,
som var lag i huset, efter vad det kunde tyckas.

Men vad Lova ville, så inte ville hon heta gamjänta innan årets slut,
ty då skulle hon fylla sina trettio. Grep han sig inte verket an nu,
så tog hon väl gamlepatron i förargelsen, tänkte Mats.

Han fick se till att gifta sig nu och bli stadgad karl, då först
skulle ungdomsgrillerna riktigt dö. Giftas var ju inte bara att smekas
och gantas, det var en allvarlig sak, och så gjorde han då äntligen
allvar av sitt frieri.

Hon var ju inte oäven att se på heller, Lova, tvärtom. När han såg
henne sitta där i går vid det festligt dukade trolovningsbordet som
värdinna, så ståtlig och prydlig i sin styva sidenklänning med vita
krås, strålande i sin nya värdighet, tyckte han med ens, att alla
tvivel veko. Hon var den kvinna, om vilken det stod skrivet, att
hennes största prydning är, att hon renlig och flitig är, hon kunde
göra en mans sanna lycka. Han var inte värd en sådan skatt, men han
skulle bli det.

Hade han inte vetat förr, vem Lova var, så fick han förresten veta
det nu av gamlepatron i hans tal. Om hur det varit hon, Lova, som
burit hela det stora husets skötsel på sina axlar sedan sitt tjugonde
år utan att svikta, om hur hon höll husfolket till sitt och hade
omtanke och ett vänligt ord för var och en av dem. Just en hustru
för en blivande storpatron var hon, sin uppfostran hade hon fått
i prästgården hemma med prästgårdsmamsellerna, när hennes egna
föräldrar dött. Och fastän hennes håg stod till det husliga, var hon
inte bortkommen i läsning heller. Åt ingen skulle patron Gebhardt ha
velat anförtro denna krona, om inte möjligen åt Mats, för vilken han
fattat en faderlig tillgivenhet. Han hade väl haft andra tankar ett
tag kanske också, men gammeldomen fick ge sig inför ungdomstycket.
Men för att glädja sin kära Lova på hennes högtidsdag och bevisa Mats
sitt förtroende samt framför allt för att vara säker på att alltid få
behålla dem båda i huset, ville han nu komma med ett förslag, som han
länge grundat på. Och det var, att Mats Jonsson skulle ingå i firman
som hans kompanjon och för den händelse att han gick in på detta,
ville han utbedja sig av trolovningsvittnena, att även bevittna deras
överenskommelse, tills den på laglig väg kunde bli fastställd.

Allt detta kom nu inte precis som en överraskning för Mats, han hade
ju anat ett och annat genom Lovas mystiska antydningar, hon var inte
den som kunde gömma på en hemlighet. Men lika rörd och gripen blev han
för det.

Det var så underligt här i livet — dit det bar, så bar det. Sedan
olyckor och motgångar en lång tid följt på varandra slag i slag,
kunde det plötsligt slå över till motsatsen. Och då var det med en
gång ingen måtta på allt gott, som kom ramlande ner över en. Vem
skulle sagt för ett år sedan, då han låg där i fårfållan, övergiven
och föraktad som ett djur bland djur, att han i dag skulle sitta
som hedersgäst och blivande kompanjon i ett av stadens mest ansedda
handelshus?

Med fuktiga ögon höjde Mats sitt glas först mot sin gamle vän och
välgörare och sedan mot sin trolovade.

Jag har ju ingenting att komma in i firman med, hade han velat säga.

Men han visste, vad Gebhardt då skulle svarat. Du har din energi och
din ungdom, skulle han sagt. Han räknade ju aldrig som andra.

Därför höll han inne med alla längre utgjutelser. Tack, var det enda
han fick fram. Han var förresten inte vidare snäll i orden ännu, när
det gällde bordstal, Mats Jonsson.

— Nånå, tacka vackert, muttrade Gebhardt godmodigt. Du har gett mej
smak för långsoffan igen, sen du tog hand om kontoret åt mej, din
luver. Å va skulle de bli av mej i min vrå utan Lova och hennes
kvällstoddar och vattgröt, de skulle ja just villa veta. Gamlingen
vill inte från sina vanor, de ä alltihop.

Det var väl så också, från och med i dag tycktes det bli Mats, som
fick ta ledningen. Sedan Gebhardt tittat in en stund på kontoret, drog
han sig nöjd tillbaka till sitt rum, där han antagligen just nu tog
sig en tupplur med avisan över ansiktet.

Nog kändes det underligt i alla fall att sitta på den plats, där han
nu satt! Så hade den väl visat honom rätt ändå, bäran han skapat ut
av sina ungdomsdrömmar, visat honom hit till siffrornas och de stora
möjligheternas värld, där han dunkelt anat, att all yttre människomakt
låg förborgad. Det var inte ändå, som han trott ett tag, att han läst
fel över trollnystanet där. I sina svåraste stunder hade han ibland
inbillat sig, att han med sina tafatta signerier i pojkåren verkligen
hade skapat sig en riktig bära, men att han av okunnighet hade råkat
läsa orätt ramsa över den liksom gumman i berättelsen, som i misshugg
slungade över sin de farliga orden: Drag boss, drag boss, du lede!
En sådan bärare måste ju ständigt förfölja sin olyckliga skapare och
draga bekymrens och förödmjukelsernas boss och strå över honom.

Men nej, han hade nog funnit rätta lösenordet för trolltyget ändå! Där
rann den, sifferbäran, trind och pösande, fylld av tusen möjligheter,
in mellan raderna i Gebhardtens böcker och rundade ut summorna på ett
behagligt sätt. Gebhardts böcker, — hans böcker, från och med i dag
hade han ju själv andel i varje sådan summa.

Skulle han inte vara glad då, glad och stolt, när han äntligen fått
det, som han velat!

Tankfullt såg han ner för sig, medan handen mekaniskt fortsatte sitt
sifferskrivande. Den bleka septembersolen föll alltjämt in genom rutan
och vävde samman allt det fina dammet, som svävade i luften, till en
gyllene spindelväv. Men för var gång han flyttade handen för att börja
en ny rad, högg ringen på hans hand till genom solslöjan, blank och
vass i all sin splitternya förgyllning. Det var som om den skurit av
tusen små sköra trådar.

Till slut väcktes han ur sina tankar av att någon knackade på dörren.

— Stig in! ropade han utan att vända på huvudet.

Någon steg inom dörren, men när han sedan inte hörde något mer på en
stund, såg han sig hastigt om. Längst nere vid dörren stod en ung man
i bondekläder med hatten i hand och trampade förläget på samma ställe.

— Ä ja int igenkänd? sade han slutligen. Vi ä ju liksom lite släkta.

I detsamma såg Mats, vem det var, den rödhårige utomåkerspojken
från Tavle, som Anna-Greta och han hjälpts åt att mubba en gång i
en fettisdagsbacke, därför att han kysst Storgårds-flickan. Då hade
han varit morsk nog mot sin fattige släkting. Nu stod han där lika
röd i synen som i håret i sin bortkommenhet inför den fina herrn i
stadskläder.

Jojo, du och de dina, ni se aldrig längre än till rocktyget, ni,
tänkte Mats med gammal avoghet.

För första gången gick det riktigt upp för honom, vad hans förändrade
ställning betydde i hans förhållande till andra. Heder och anseende,
artighet och hänsyn, ett eget människovärde, rätten att leva och
vara sig själv betydde den — allt detta, som han så bittert fått
sakna förut i sitt förtrampade liv. Och han, som nyss fått en sådan
förflugen tanke, att han kanske sålt bort friheten sin. Fri, ingen
annan var väl fri än den, som kunde stå över sin omgivning. Äga,
härska, det var den enda frihet som fanns — så enkelt var det.

— De ä ju Karl-Anton från Mon — nå, va ä de om? sade han kort.

Men den rödhårige tycktes ändå inte ha så lätt att komma fram med sitt
ärende. Tigande stod han alltjämt där och stirrade ner i hatten, som
om han där kunnat hitta ett gott infall.

— Pengar, kom det till slut motsträvigt, som om någon dragit det
ur halsen på honom. Va skull ja träng om annat än pengar, ja som
hela Tavle by? Vi ä i knipa, storhopen av oss, de ä int bara
utomåkersfolket nu, som sitter fast hos Grubben.

Pengar, där stod han och talade om pengar som den fattige om brödet,
den dryga bondsonen av den enda rika utomåkersläkten, som en gång haft
lika gott om skogspengar som om fräknar på näsan sin. Jaså, var det så
illa ställt ändå med Tavleborna — jojo, nu kunde de finna vägen till
honom, nu bodde han inte i fårfållan längre. Minnet av Ejnar, som han
stått där en gång så magastinn på marknaden och hånat honom för hans
fattigdom och övergivenhet, kom plötsligt för honom.

— Håhå, svarade Mats strävt, tror I att ja går me löspengar i fickan
som Storgårds-Ejnar! Varför vänder I er int till tocke storfolk först?

— Ejnar — här tycktes Karl-Anton först riktigt få mål i mun — ja
tänker, att han har nog av sitt. Den, som har bå syster å mor att
sörja för utom käring å barn å skuld på gårn å som därtill super å
lever rövare me jänter å kort — nänä, token för sej, sa Kalle munter.

Nu tycktes ordströmmen ha kommit i gång och flödade som en
översvämning ut över den sumpiga mark, där Storgårds-Ejnar höll på att
gå ner sig. Men i Mats öra hade ett enda ord envist satt sig fast,
som hejdade och dämde upp alla de andra. Anna-Greta, var det då sant,
att hon lämnat mannen sin, som någon påstått, fast han inte velat tro
det? Visst hade de försökt att komma till honom med både det och annat
skvaller från hembygden, men han hade alltid hållit det ifrån sig. Och
därute i boden hade han med vilja undvikit bysfolket. Det som var dött
och begravet skulle en inte gräva upp igen. Hemkänslan hans var död,
trodde han, som ungdomskärleken.

Men nu kunde han ändå inte för sitt liv låta bli att fråga — han borde
ju äntligen få veta, hur det var. Och Ejnar, som skrutit över, hur väl
det var mellan giftasfolket!

— Syster? sade han långsamt och med nedslagna ögon, Anna-Greta har
fäll kar, som försörjer sej, vet ja.

Rödhåringen tystnade förbluffad mitt i en mening. Så kom det ett
listigt och plirande uttryck i hans rävögon — jaså, den skon klämde
än! Med hemlig skadeglädje tog han upp frågan — här fann han äntligen
en anknytningspunkt till den han ville ställa sig in hos. Här var en
till, som hon hållit för narr, Storgårdsstintan, det var inte bara
han, som fått stå förgäves och språka på fönstret hennes. Glömt var
nu det gamla barndomsgrollet mot fattigpojken, svartfåret i släkten,
olyckskamrater voro de, han och Gebhardtens kompanjon.

Och med den försmådde friarens hela illvilja började han skildra
Anna-Gretas äktenskapshistoria. Om den unga hustruns alla konstigheter
och tilltag så som han förstod dem och om Gam-Eriks undfallenhet till
den dag, då han miste tålamodet och körde henne på porten. Enligt
honom fanns det ju bara en förklaring på Anna-Gretas påhitt. Oro och
själasjuka — tro det den som kunde. Åhnej, hon hade nog haft annat
för sig än böner, hon, när Erik var borta, han hade ju själv sett
svartingen där stryka som en hungrig varg kring gården hennes. Mycket
kunde ju Gam-Erik överse med i sin enfald, men öppen otro kunde han
väl inte förlåta ändå.

Som förlamad satt Mats där och hörde på det giftiga pratet. Han hade
dock trott den dag han tog farväl av Anna-Greta och hon tycktes så
bruten, så luttrad av lidandet, att hon för alltid avstått från gammal
synd. Den uslingen — hade hon kunnat ta honom till nåder igen, han som
skändat och övergivit henne — vila i hans famn, kyssa den mun, som
ljugit? Då hade hon heller aldrig älskat honom, Mats, då var hela hans
ungdomsdröm en simpel lögn!

Nej, det kunde inte vara sant, utan att veta det sprang han upp och
började gå fram och tillbaka över golvet, händerna höll han knutna i
sin upphetsning. Men så mindes han, att hån måste behärska sig inför
dessa listiga ögon, som så skadeglatt följde varje hans steg.

— Jaså, Anna-Greta ä verkligen hos mor sin, sade han så lugnt han
kunde för att säga något. Nå, än Erik då?

— Jojo, där ränner hon me mor sin kring gårdarna nu å hjälper henne
att hugga bort vin å sätta bort tannvärk. Å karn hennes, han ä gången
till Amerikat, berättade Karl-Anton ivrigt. Dem ä skilda riktigt nu på
Ameriksvis. Å prästgårdsmamsellen, hon tog över till Erik i somras,
hon, för att bli som en syster för honom — jaja, de skulle läsas över
de därute för säkerhetens skull först.

Nu stod Mats inte längre ut att höra på detta dumma skvaller. Men
sedan — en annan gång; han skulle inte släppa rödhåringen där alldeles
ur sikte, det kunde ju vara ett och annat man ville veta. Kanske borde
han göra honom den där väntjänsten ändå?

— Hör nu, ja har lite brått, sade han hastigt, hurdant var nu ärendet
ditt?

Ofrivilligt återtog han barndomens förtroliga tilltal. Den andre
märkte det och blev glad.

— Ja ville ha din borgen, ingenting annat än borgen, Mats, sade han
ivrigt. Du ä ju ett stornamn nu, så gott som reda pengar i banken.

— Borgen ger ja inte gärna, sade Mats tveksamt, ja ä lite gammalaktig
av mej i somligt. Inte ä ja så bibeltroende som far min, men av hans
ord minns ja ändå ett å annat till min egen nytta. »Min son», brukade
han säja efter ordet, »var icke när dem, som sina hand förplikta och
för skuld i borgen gå. Ty om du icke haver till att betala, så tager
man din säng bort under dig.» Å ja vill nu gärna behålla min goda
säng, när ja änteligen fått en.

— Ja, nog har du bäddat fint åt dej allti, sade utomåkerspojken
avundsamt. Under mamsell Lovas sidentäcke behöver nog ingen frysa.
Jaja, kärleken ä som ränseltannvärk, den, än kniper de i en tann å än
i den annra.

Men när han såg Mats mörka min insåg han, att han gått för långt. Han
kände ju svartlynnet där, när det väl brusade upp, det var som med
åskeld, med mjölk fick det dämpas.

— Nånå, söte, gulle deg, Mats, ta int illa opp lite skämtan av en
barndomsvän, sade han inställsamt. Ä de så, att du int vill släppa
till namne ditt, så får fäll en fatti stackare finna sej en ann utväg.

— Nåja, sade Mats blidkad, de va ju om borgen bara de va tal. Men
annars har ja ju en liten sparslant ock, som kunde bli till nytta.

Det var sant — halva sitt lilla arv hade han kvar och dessutom så
gott som hela årslönen hos Gebhardt, där han ju haft fritt bord hela
vintern.

— Men säkerhet får ja ha, tillade han med bondsk försiktighet.

— Säkerhet, ja, tro ja de, sade Karl-Anton storförtjust. Han hade
aldrig trott, att det skulle gå så lätt. Nog var det i yttersta
nödfall han vänt sig till Mats Jonsson, den tvärviggen. Och så blev
han rent av vänligt bemött — jojo, rikedomen, den lenade sinnet, den.

— Duger de me myrgärdan min bortve Storgårdsviken som pant? frågade
han försiktigt.

— De duger, sade Mats kort.

Och en stund efteråt gick den rödhårige därifrån med pengar på fickan
och glad i hågen. Han tyckte, att han sluppit undan för billigt pris.

Myrgärdan, det var nu också något att ta i pant!

Men kvar stod Mats och grundade över, varför han gjort som han gjort.
Sparslanten hans, som han så väl gömt på, det enda han verkligen ägde
själv! Som han lagt tillsammans med riksdaler på riksdaler i en oklar
känsla av, att den kunde bli till nytta en dag. Den, som skulle bli
grundplåten till något stort, hade han tänkt sig. Kanske kom det en
dag, då han önskade göra en självständig affär utan att fråga Gebhardt
till råds, då kunde den bli bra att ha. Och nu hade han offrat en
god del av den på den där rödräven, som varit hans fiende sedan
barndomsdagarna!

Det var således inte av vänskap, av oegennytta han handlat som han
gjort. Vad frågade han efter, hur de hade det nu i Tavle by, alla
dessa, som gjort hans ensamma barndom till ett slaveri och en plåga.
Vad var det då han velat vinna på affären? Ty aldrig gjorde man väl en
affär utan att vilja ha vinst på den.

Men så mindes han sina tankar nyss — Anna-Greta var det ju! Nu hade
han rödingen där på limspöet, när han ville veta mer, var det bara att
hala in honom igen. Nog var det underligt att tänka sig, att just när
han äntligen bundit sig, då gick hon där fri, fri!

Häftigt slog han upp fönstret och lutade sig ut. Det vette ut
mot Gebhardtens trädgård. Sval och het på en gång strömmade
sensommarluften in över honom, lätt rusande som självjäst vin. Det
var som om himlen lyft sig av egen kraft, så oändligt stor och fri
var den. Och att tänka sig, att den omslöt en lika stor och vid
människovärld! Det hade han aldrig tänkt på förr. Dagar och nätter
kunde man fara över länder och hav, och det tog aldrig slut på det
nya. Och den man helst hade hos sig var med, och också hon blev en
annan, blev ny men var ändå densamma. Allt blev till slut som det
borde ha varit under denna strålande, gränslöst fria himmel.

Som bländad av det lysande blå däruppe slöt han ögonen. Då strömmade
gräsets och de vissnande blommornas doft ändå starkare in över honom.
Långt bortifrån drog ett stråkdrag av söt och het doft genom den svala
luften, en doft av soltorkad klöver från gärdorna därute, från blommor
i dikesrenen, som lyckats gömma sig undan lien. Eller kom den ändå
längre bort ifrån, från vintermyrens häxbrygd? Det var så längesedan
han känt den doften nu, den gjorde höstluften så glödande varm igen.

Nu låg den där, myren, i det bleka och falska solskenet, farlig som
aldrig förr med myrkronornas fallande skära flockar likt rosor på ett
brudtäcke av svart, blankt siden. En natt blott vid dess gröna strand,
medan taltrastens sista sång flöt som mörka bloddroppar ur skogens
hjärta, innan den flög sin kos. Lyfte i den gränslösa rymden och
visade dem vägen bort.

Klagande och jublande stego inom honom en gammal visas höga ord:

»Se, min kära, du äst dejelig och ljuvlig, vår säng grönskas», sjöng
det.

Ofrivilligt knöt han händerna så hårt om fönsterposten, att knogarna
vitnade. Något pressade sig skarpt in mellan hans fingrar, det var
ringen på hans vänstra hand. Han liksom vaknade till av smärtan och
såg sig omkring. Det var som om han huvudstupa fallit ner ur den
skyhöga rymden däruppe, ner i en trång, svart brunn.

Världen var så gränslöst stor, men rummet, där han stod, så litet.
Fången satt han härinne, just som Lovas tama siska, med en duk över
huvudet om natten för att inte se. Och så var det med alla människor,
världen var stor och fri, men inte de.

Fäst var han med ring och löfte, med trolovningsed och fästegåvor lika
starkt som inför prästen. Och rymde han ifrån ed och förpliktelser
och tog den kvinna hans hjärta begärde, skulle hans barn bli sådana,
vilka kallades överträdelsens barn, lögnens foster, foster av
äktenskapsbrytare och sköka!

Nej, det var nog, att det var en som ljög och bedrog och kastade sig
från den ene till den andre! Ärelös var hon, Anna-Greta, kastad ur
mannens hus, en äkta hustru, som sölat sig i otrohet! Hon hade väl
inte haft nog av synd och uselhet förut. Tog han henne i famn vore det
som att famnta lögnen själv — — aldrig fick han frid mer.

En dov och vanmäktig vrede mot Anna-Greta efterträdde hans vilda
längtan.

— Låt henne ligga där i dypölen, tänkte han hatfult.

Häftigt slängde han igen fönstret, så att rutorna skallrade, och
rusade in till sig. Som en sömngångare tog han fram faderns gamla
bibel, han läste ibland i den nu, tanklöst som i varje annan bok, för
att få kvällarna att gå. Ingenting hade en så rent mekanisk förmåga
att lugna hans sinne som dessa underliga och djupa ord, vilka alla
tycktes ha en förborgad mening, som han ännu inte förstod. Likgiltigt
bläddrade han igenom blad efter blad och läste ett ord här, ett ord
där, medan hjärtat långsamt saktade sina vilda slag. Till slut föll
hans öga på några välbekanta rader om ett annat slags kvinna.

»Vilkom en dygdig kvinna beskärd är», stod det, »hon är mycket ädlare
än allrakostligaste pärlor.

Hennes mans hjärta tör förlåta sig uppå henne, och bärgning skall
honom icke fattas.

Hon brukar sig på ull och lin och arbetar gärna med sina händer.

Hon står om nattena upp och giver sitt husfolk mat och sina
tjänarinnor deras del.

Hon gjordar sina länder fast och stärker sina armar.

Hon märker, när hennes handel kan hava förkovring, hennes lykta
utsläckes icke om nattena.

Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är, och framdeles skall
hon le.

Hon ser till, hur det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i
lättja.

Täckelig och dejelig vara är intet: en kvinna, som Herran fruktar, den
skall man lova.»

De orden voro ju som skrivna till Lovas pris. Vid henne var han
pliktig att hålla fast till sin egen lycka.

Fanns då intet annat ord att slänga mot henne där, vittra? Plogbillen
hade visst skrapat skinnet på henne ändå. Hon låg där vid dikesrenen
och blödde, men hon levde än. Men här fann han äntligen ett ord,
skarpt som en förgiftad pil.

»En skökas mun är en djup grop, den Herren ogunstig är, han faller där
uti», hette det.

Nej, han skulle inte kliva ner sig i den svarta gropen igen, dikas ut
till bottnen skulle den, vintermyren!

Men skökonamn fick han alltjämt ge henne, Anna-Greta, för att bli
henne kvitt.

Beslutsamt slog han ihop boken och gick in till sin trolovade.

— — Men när han på kvällen åter blev ensam inne hos sig, drog han
hastigt av sig sin fina rock, tog ut bonderocken ur skrubben utanför
dörren. Så hemvan den kändes, så välgörande grov och sträv! Den var
inmängd med kyla och fuktighet därutifrån kallskrubben, det var som
ett svalkande bad.

Och när han väl fått den på sig och förnöjd sjönk ner i sin gungstol,
slog det honom som en uppenbarelse, vad som skett i dag.

Ett hem för hjärtat hade han fått, en jord att slå rot i. Den första
remsan mark av hemjorden hade han förvärvat sig!

Så rik hade han aldrig varit.

— — — —

Och den jordbiten blev inte den sista. Från den dagen hittade
Tavleborna bakvägen in till Mats Jonsson, när de hade ont efter mynt.
Och när hade de inte det numera? Godtiden var inte för jordbruket,
den. Och det var ju så konstigt med pengarna nu för tiden. De voro
kanske både fler och lättare att få tag på än förr. Och ändå var det
som att få tomluft i händerna bara, när man lyfte avlöningen uppe
på hygget eller nere vid sågen. Innan man visste ordet av, hade de
dunstat av igen.

Det var väl så, att man lagt sig till med ett annat sätt att leva än
förr. Man skulle ha allt det man behövde och mer till, var det så
sedan skulle tas. Västerbottningen hade redan glömt att blanda bröd
och halvsvälta i nödtid. Förr lät man sista jordtorvan och sista
friheten gå.

Det var mer än timmer den drog till sig, Grubbens såg. Människor sögos
också in i dess omätliga gap till att mata kapverk och klyvverk.
Fria som skogens träd, vuxna efter olika mått, kommo de dit. Men det
var som om också de kapats och kluvits till önskad standard därinne
i det stora tuggverket. Inte en liten ojämnhet eller egenhet borde
slippa undan den ilsket vinande kanttrissan. Så lika varann som
möjligt med saven urpressad skulle de strömma ut från sin enformiga
dagligdagsgärning liksom plankorna i rännorna till tack för bukfyllan
och sin ostörda nattro.

Det var många bondsöner från Tavle, som gingo på arbete i Grubbens
såg nu, och allteftersom fäderna deras sålde bort sig, drogos även de
dit. Men ännu var det också många, som sökte kämpa mot strömmen och
hålla gården och jordbruket uppe. Det var de, som i sin beträngdhet
först hittat vägen till Mats. Han gav andra villkor än Grubben, han.
Här var varken fråga om ockerräntor eller olaga förpantning, bara
om skäliga intressen och ordentliga reverser. Och tog han pant var
det mest i värdelös myrjord, som de aktade mindre än smutsen under
stövelklackarna. Om han nu alls lät sig beveka till ett lån, han var
inte så godgiven med dem som Grubben. Det var ingen öppen brodersfamn
hela dagen där och inga fulla drickesstop att dränka bekymren i. Men
så slapp man också att bli lurad under ruset.

Fast nog kostade det på måtro för de styvnackade inomåkersbönderna
att kröka rygg för Fattig-Jonas son efter hjälpen. Stod han inte där
så åtspänd och styv i sin fina klädesrock och var inte alls angelägen
om bekantskapen deras. Man fick bocka och hovera sig både en och två
gånger bara för att bli riktigt igenkänd. Som om de inte mindes,
hur han sprang där en gång, mager och blåfrusen med skjortan ut ur
byxbaken och gette korna deras för en brödbeta! Inte kunde en ana då,
att den harkranken skulle lista sig till att bli Gebhardtens högra
hand en gång och den, som ensam skötte hans gamla affär! Det sades,
att det var Gebhardtens pengar Mats lånade ut som sina nu. Så omsams
och eniga voro de.

Inför den vetskapen fick man väl svälja förtreten, som ville sätta sig
seg som pärpalt i halsen. Men fasligt svårt att få fram ärendet var
det.

— Vi fick in å häls på er, herr Jonsson, när vi tog åt stan, började
de insmickrande och förläget. Jestatligen, tocken storkar I ä bliven.
Godda å tack för sista!

Men än förlägnare kunde man bli för svaret man fick.

— Tack för sista själv, Per Jons! De va, när ja fick ett slag på
truten å dej för att svartkalven din kesa över pärlanne ditt, året
efter far dog var de. Lushund fick ja heta av dej då å int herre.

Då teg Per Jons för en god stund och försjönk i minnen. Det var
konstigt, så klart han nu fick för sig i en hast, allt det han helst
ville glömma, alla de glåpord och slag han slängt över stackarn där i
förbifarten den gången han bara var en faderlös uppfostringspojk. Att
man kunde vara sån ibland, han var ju inte annars svår mot varken folk
eller fä. Nog var det ett vettlöst agg de hetsat varandra till mot
pojkstackarn där för faderns skull. Men hugg går igen — nu stod han
själv här och fick slag i ansiktet!

Mången vände med oförrättat ärende efter den inledningen. Men de som
sutto som mest trångt hade ingen annan råd än att gapa och tomsvälja,
tills de hämtat sig nog för fortsättningen. Och bara han väl fått hävt
ur sig den första bitterheten, så var han inte så svår att tas med
sedan, som han såg ut, Mats Jonsson. Han kunde till och med mjukna upp
till skämt och prat om gammalt och nytt. Och hur det var, kröpo också
vanligen pengarna fram till slut, fast efter långa och omständliga
resonemanger om hur de skulle användas på bästa sätt. Då visade det
sig, att han också kunde ge ett gott råd i fråga om jordbruket på
köpet.

— Du skulle dika ut storgärdan din bättre åt våren, sade han, å ta
till växelbruket på åkern, så jorden får vila. Då skall du se, att
skörden blir nära dubbel för dej å att du å gumman din slipper gå å
dra tömmen över kornvretarna till Lovisa.

Det var rent konstigt, så kunnig i jordbruket han var. Men han skulle
ju vara särskilt lärd på det också. Och varenda jordbit av deras ägor
hade han reda på, var den låg och vad den bäst bar.

Och när inomåkersbonden äntligen gick hade han heligt fått lova att
lägga en del av pengarna i en ny brunn för kreaturen eller en bättre
gödselstad och inte bara låta allt gå till mat och kläder. Och lättad
från stundens betryck lovade och svor han vad som helst.

— Gudskelov å tack, nu kan ja hålla gårn ännu ett år, tänkte han
kanske, där han skumpade i väg i sin Jakob-jacksare efter den
hårdfrusna vägen.

Men kvar på sitt kontor satt Mats Jonsson efter varje sådant besök
och undrade alltmer över sig själv. Vad ville han egentligen med allt
detta, och varför lade han sig i dessa människors angelägenheter? För
var och en, som kom, föresatte han sig, att nu skulle det vara slut,
den som nyss gått ut genom dörren skulle vara den sista han hjälpt.
Vad brydde han sig om allt detta främmande folk, som en gång förkastat
honom?

Men så behövdes det bara, att det tog i dörren på ett tveksamt sätt
och att en Tavlebonde steg inom den, för att det skulle kännas så
underligt. Först som en stor och dov bitterhet, som steg i halsen och
nödvändigt ville ha utlopp. Jaså, de kommo äntligen nu, så att han
fick säga dem rakt i synen, vad han tänkte om dem sedan barndomen! Han
mindes, hur de stått där och skrattat på auktionen över mors fattiga
klädpaltor en gång. Nu var det hans tur att skratta. Över välståndet
deras, som de trasat sönder i sitt oförstånd. Det var sådana stunder
som denna han längtat efter, då han låg där och tjöt med huvudet
borrat i vitmossan, näst efter den, då han skulle stå öga mot öga med
Grubben själv.

När den äntligen kom, hämndens timme, så var det dock, som om den
inte innebar just det han tänkt sig. När han såg dem stå där,
inomåkersbönderna, med sina välkända ansikten fårade av nya och ovana
bekymmer, skar det honom i hjärtat i stället för att glädja honom. Det
var som att se själva hemjorden åldrad och förgrämd. Jaså, han var
gammal nu, Per Jons, gammal i förtid av oro mer än av år. Han hade
sålt bort skogen efter hand och levt upp pengarna på stadsvis, som
mången ann, nu redde han sig inte på jorden bara. Hur skulle det gå,
när han inte längre stod bi? Var det då ännu en storgård i Tavle, som
skulle hamna i Grubbens klor? Ty dit skulle väl all jord i byn till
slut för att vanskötas och läggas i träde.

Dithän fick det inte gå ändå, då skulle han ju offra den bättre
hämnden för den sämre. Det var väl det, som gjorde, att hans hjärta
veknade, sedan han fått slänga en av stenarna ifrån sig, som han gått
och burit på i så många år. För inte kunde det väl vara av en känsla
av gemenskap och samhörighet med fars gamla fiender, som han satt här
och lade råd med dem om hur de skulle bättra på jordbruket, så att det
bar sig, och lånade dem pengar till det?

Nej, Grubben var det, som skulle motas ut ur ett av sina många hål.
Det var underligt, att han fanns så där bakom allting ännu. Så var
det väl inte sant, det, som viskats för en tid sedan om att hans makt
skulle vara på upphällningen. Det var på tiden, att Mats började gå
honom till mötes på allvar nu för att själv se, hur det stod till.

Hade han inte på sistone till och med försökt att ge sig på Gebhardt,
patron Grubb, när han såg, att han tog bodhandeln ifrån honom? Hur det
var ville han nog inte alldeles bli av med den ändå, det var så mycket
annat den drog med sig, som han inte beräknat. Ingenstans gjorde man
upp skogsaffärerna så fort och bra som över stopet inne i bondkammarn,
sedan han prutat av lagom på mjölet och saltet därute i boden först.
Men när bönderna, nyktra och välförsedda, körde hem från Gebhardten,
togo de inte omvägen in till patron Grubb för att sälja skog inte. Han
hade kommit under fund med det litet för sent, men nu sökte han med
list och knep få sina gamla kunder tillbaka.

När inte det hjälpte, tog han till andra medel. Var det inte Grubben,
som så när lurat Gebhardt på en hel finnskuta med råg och smör och som
köpte upp alla skinnena på sista lappmarknan? Var han kom åt lockade
och tubbade han varor från den andre för att han skulle bli ställd i
förlägenhet, och till slut sökte han till och med komma åt hans gamla
handelsrättigheter för ett litet formfels skull. Det var då Gebhardten
kom under fund med det, som Mats äntligen fick honom med sig till kamp
mot Grubben.

— Den sakramentskade fähunden, ska han på min gamla snusbod nu också!
Den fanns, när far hans ännu gick med bettlarpåsen efter vägarna å
nog ska den väl stå min tid ut, muttrade Gebhardt förargad, medan
röktapparna från långpipan kommo knollriga och runda som vredgade
kerubanleten.

— Ja, farbror får allt ge mej fria händer mot patron Grubb, sade Mats.
Ni, som älskar redlighet i handel och vandel, kan int gå i tvespann
me en tocken. Här blir inget sunt affärsliv i bygden, förrn allt hans
smussel dras fram i ljuset.

— Du tör ha rätt, sade då gammelpatron eftersinnande, fast konstigt ä
de. Förr räckte brötbetan till för både en å två, men nu ska prompt
var å en ha hela kakan för sej. Vi ha kunnat samsas förut vid de här
torget, bå bönder å handelsmän. Men nu äter den ene den andre, tills
de ingenting blir kvar av hela kalaset.

— De går så, när en blir för storrummig å för bred i käften, sade
Mats. De ä Grubben, som slukat i sej hela bygden. De ä på tiden, att
han får någe mot aptiten nu.

— Jaja, gör som du finner bäst, du, som ä ung å förstår de nya,
suckade Gebhardt undergivet. Men dra mej bara inte ut i för många
vidlyftigheter me skog å elände.

— De ä int lätt å säja knipa utan att ta ihop slipa, skrattade Mats å
de ä int gott att veta, var en ska börja reda ut den här trollhärvan.
Men ge mej ett lån på förtroende å säkerhet i min del av förtjänsten,
så tror ja, att ja åtminstone har fått fatt på en nystända.

Och så kom det sig, att det verkligen var sant, att det delvis var
patron Gebhardts pengar, som gingo till Tavleborna, fast genom Mats
händer. Det var ju alltid en väg att hålla Grubben tillbaka, nödig
efter skog som han var. Ty ännu fanns det kvar storskogar under Tavle
by, som lockade genom sin närhet och den billiga transporten. Det var
annat det än att få ge sig av uppåt finnskogarna, som Grubben tvangs
till ibland numera.

Det var förresten underligt med det där skogsköpandet, det var
som en smitta i det. Började man syssla med skogsarrenden och
avverkningskontrakt, så kom det som en klåda i fingrarna till att
själv skriva under och köpa. Man kunde ju inte undgå att se, hur
lättförtjänta pengar det var. Bara ett penndrag hit och ett dit, så
var man genast några tusen kronor rikare. Nog kunde det fresta den,
som fått slita ont för var fattig styver i all sin dar.

Aldrig skulle Mats glömma den första tusenlappen han höll i sin
hand, förvärvad på skogsaffärer. Det var en liten skogslott han köpt
och sålt för en trävarupatron emellan en påse salt och en rentunga.
Och lika lätt och kvickt som att väga upp saltet hade det gått. Den
frasade, tusenlappen, rikt och stolt som när rikfruarna svassade in
till Gebhardtens kalaser med styvaste atlas över krinolinen. Vid
alla de pengar han haft hittills hade det klibbat fattiglukt och
bondesvett, en doft av tung och ärlig möda. Men tusenlappen här, den
var som en frisedel från arbetet.

Tankfullt satt han där och strök över den med handen, som ännu inte
mist ärren efter ungdomsslitet. Några sådana här lappar till, och han
vore fri att göra det han ville. Nog vore det så dags nu att låta
gammal nedärvd fördom fara, om en skulle slå sig på storaffärer. Inte
gick det då att räkna heder och ära efter styvervärde. Och nog kunde
man väl köpa och sälja skog med lika stor ärlighet som man handlade
med mjöl och gryn. En liten avans fick man ju ta, men man behövde ju
inte just lura bönder för det.

Så satt han där och sökte lirka med sig. Hur det var, sutto
barndomserfarenheterna hårt i, och han kunde inte tänka sig en affär
med skog och jord utan knep och dolda fällor. Men det var också
lockande att en gång pröva på, om man själv hörde till de enfaldiga,
som föllo i fällorna eller till dem, som förstodo att vittja dem.

— Ska en rå på Grubben, den slipern, får en fäll lära sej knepena hans
först, intalade han sig för att tysta en välbekant röst, som ville
säga något annat.

Och med en sällsamt blandad känsla av spänning och obestämda
samvetskval satsade han den nya tusenlappen, ännu styv och ovikt,
på en ny skogsaffär. Han visste, att han kunde spelet nu och skulle
ta hem vinsten. Men bakom Gebhardtens rygg fick det ske, han var ju
gammalaktig av sig i det mesta.

Så kom det sig, att Mats på några månader bara kommit sig in i stora
affärer med jord och skog. Sin skuld till Gebhardt hade han redan
betalt. Och fast han lånat ut betydliga summor av sparslanten sin till
Tavlebönderna, så hade den ändå stigit till det fyrdubbla, han visste
själv knappast hur. Vad han visste var bara, att för varje lyckad
affär växte hungern efter mer.

Men ibland kom det som sagt på honom en undran, vart han ville med
allt detta. Frihet — men vad ifrån? Han visste det nog, men han ville
inte veta det — aldrig hade han känt sig bunden förrän den dag,
då han fick veta, att Anna-Greta åter gick fri. Men vilken frihet
kunde skänka honom henne tillbaka? Mellan dem stod mer än det, som
gick att köpa fritt med pengar. Han visste, att han inte handlade
rätt mot Lova. Gick hon inte här var dag och undrade så smått, när
han skulle låta lysa ut för dem. Vad hade de att vänta på, rejält
och bärgat folk som de? Utstyrseln hade hon haft färdig nu i tio år
snart, Lova. Allt, som hon själv spunnit och vävt i prästgården, låg
skinande silverblankt och sammanviket med goluktsgräs mellan vecken i
dragkistan till reds för den rätte. Och nu när han äntligen kommit,
vad behövde de så gå där och tjäna längre för varandra?

Mats tyckte, att hon hade rätt. Han kunde själv i stilla stunder
gripas av en längtan efter det egna hemmets helgade fristad, efter det
oåterkalleligt avgjorda i ett äktenskap. Därinne borde väl alla tvivel
och all dunkel längtan kvävas och dö. Den heliga eden inför altaret
skulle med sin svärdsklinga hugga av det förgångna som en död lem.

Men så mindes han — var då allting avgjort med det? Anna-Greta, hon
hade brutit själva vigseleden, hon, hade lupit bort från en kyrkovigd
make, hade tagit igen sig och sitt. Tänk, att också det kunde gå! Då
fanns det ju ingen räddning eller säkerhet ens där.

Det fanns nog intet färdigt eller visst i detta ovissa människoliv.
Men en frihet fanns det, mörk och farlig, för den, som rådde med att
vara utan både Gud och fruktan. En sådan frihet som den osaliga på
myrens botten hade.

Den friheten var väl inte för honom, kedjad fast i fädernearvets tunga
fjättrar av gudstro och ordfast loven.

Men längst inne i en hemlig plats av sitt hjärta hade han liksom en
grön fläck, en gungande, doftande tuvmark, där han stundom slapp att
vara människa och bara fick vara ett själlöst, ansvarslöst väsen,
som levde sitt korta jordberusade liv som han ville. Ditin måste han
ibland för att härda ut.

Varken bunden eller fri gick han så och stred i ovisshet med sig
själv. Och som ett rus och en bedövning för att glömma tog han till
affärsspelets spänning och hets.

— — —

Så satt han åter en regnig novemberkväll i tungsint grubbel över sina
papper. Framför sig hade han en gammal karta över Tavle by med de nya
ägorna utprickade i rött. Det var nästan idel myrmarker, som han fått
för en spottstyver. Runt om myren sträckte de sig som en kedja, en
efter en hade länkarna knutit sig till varann. Nu fattades snart bara
låset, Grubbens gamla vanvårdade nyodling uppe i ena hörnet.

Vad skulle han så med detta, vad var det han ville stänga in och
behålla? Inne i kedjan låg ju bara vintermyren som ett tomt hål,
ouppodlad och värdelös. Gyttja och svart vatten var vad han fångat på
den affären. Tänk, om Lova visste, att han satte sina sparpengar i
sådant! Det var ingen bank, som gav god ränta, det.

Nå, en och annan hemlighet fick en ju ha också för den, som en skulle
dela äkta huvudkudde med. Som nu detta med träskärningen.

Under de första dagarna av hans friartid, då han satt där inne i Lovas
kammare så förnöjd över att ha fått hem och omvårdnad, då allting
liksom töade upp inom honom och ville ta sig ett vackert uttryck,
hade han åter tagit upp sin och faderns gamla konst. Visst hade han
försökt förut ibland också under nödens och ensamhetens dagar. Men det
var som om handen vägrat lyda alltsedan den dag han kastat brudgåvan
sin till vittra. Allt det han tog vid blev valhänt och klumpigt som om
han varit en nybörjare. Träet förblev trä, det vägrade att få form och
liv.

Men i det milda ljuset från Lovas aftonlampa blommade åter det torra
virket upp under hans hand. Rosor och blad slingrade sig som förr
frodigt upp efter linfästen och lokar, svarta drakar sprutade etter
mot varann med eldröda kluvna tungor. Alla livets färger slogo upp som
lågor i blått och grönt och gyllenrött, skuggade med svart och grått,
för att tolka det han gått igenom av glädje och sorg. Aldrig hade han
känt en sådan glädje vid sin hands böjlighet och lydnad. Det var som
en lättnad från många års hemligt inre tryck att få detta utsagt på
det enda vis han kunde uttrycka det. Den som har ont efter orden får
ta till annat tal. Inte ens den, som är född med tunghäfta, kan tiga
med allt sitt.

Därför tog det som ett hugg i bröstet den dag, då han såg, hur ringa
Lova skattade fästmansgåvorna han gjort henne. Från prästgården hade
hon sin egen uppfattning om tingens beskaffenhet och värde. Hon visste
att uppskatta gott linne och gediget silver, hon kände skillnaden
på allt som var fint eller inte och gav var sak dess rätta namn.
För henne var träet trä, om det också bar gyllene blommor och blad.
Tocke där gammalt bondskräp, det slängde de på logarna hemma i hennes
farshem, så snart en kunde få köpemöbler och färdig grannlåt. Vem
satte såna fästen på spinnrockarna nu? Och inte ville hon fara till
bröllops med tocken loka över hästkraken, så den skulle skena in genom
kyrkdörren med dem till spott och spe för folk.

Nej, tacka visste hon, om Jonsson friat till henne med en guldring
eller nickelservisen ute från patronens bod. Då hade en då någonting
att visa unghönsen därute på stan, som redan börjat skälla henne
gamstinta.

Men bondlokar och linfästen, skulle det nu också vara något att
presenta en stadsmamsell? Inte kunde hon läsa ut allt det, som Mats
ville förtro henne med sin anspråkslösa konst. Rosor med stingande
taggar, drakars spyor av bittert och ont, ensamhetens långa gråa
ränder och sorgens djupsvarta bottenfärg, allt det han hittills
genomlevat i sin fattiga tillvaro. Och nuets milda lek med blom och
blad över pärlgrå botten, mjuk som den gråa färgen i hennes hemmavävda
vardagsklänning.

Det dröjde inte länge om, förrän Mats såg, att vängåvorna hans inte
aktades högt, fast han lagt ner så mycket i dem. Högre än hans
vackraste arbete skattade Lova en simpel köpegåva där utifrån boden.

Så hade han upphört med sin träskärning vid fästmöns aftonlampa utan
att hon med ett ord låtsats om, att hon märkt det. Men om kvällarna,
när han var sig själv i bonderocken, tog han ofta till kniv och trä
för att förströ sig. Vackra skålar och vribullar av björkrot, skedar
med kulor i och mycket annat gjorde han, snabb och lätt på handen
som han var. Inte skulle väl Lova vilja gagna dem att äta ur ens i
vardagslag, men till gräddtråg och ostskålar kunde de väl duga.

Men på sista tiden, då sinnet åter känts förstämt och oroligt, var det
något annat, som börjat växa upp under händerna på honom. Små figurer
av trä med försök till mänsklig form och mänskliga drag. Fast här var
inte handen så säker längre. Tafatt och fumlande arbetade den sig fram
genom det motsträviga, oböjliga materialet, som inte ville foga sig
efter tanken. Stela och kantiga som han själv blevo de människobilder
han ville forma. Det var något rörande, halvt djuriskt i deras
ofullgångna skapnad. Som i vånda sökte de kämpa sig fram ur det hårda,
okänsliga träet. Men hur de arbetade för att komma loss och bli fria,
ville lemmar och drag styvna till och följa fibrernas obevekligt raka
gång.

Till slut upphörde Mats att söka göra människobilder. I stället lät
han det bli, vad det ville till — varelser med luden kropp av djur och
människa, ett med den grund de utgått ur. Och ur alla dessa underliga
varelser växte det slutligen ut en enda, som lyckades få ett säreget
liv. En kvinnokropp med ett halvfärdigt ansikte, som tycktes både le
och gråta. Svajande vida kjolar föllo från de slanka höfterna. Nerom
kjolen stack något ut, som närmast liknade en granruska. Nej, en
rävsvans var det, yvig och mjuk som en plym. Den snodde sig hårt om
anklarna som en tillknäppt fotboja. Hon som ingen kunnat fånga växte
fram under hans händer under en ensam och längtansfull timma. Och det
var med både lust och kval han satte kniven i henne för att sarga och
rista henne, tills hon blev som han ville.

Den dockan bar han sedan med sig i rockfickan, vart han gick, hon var
inte längre än hans handflata. En dag råkade Lova till att se henne
och ropade:

— Jämmerligen, Mats, va har du där för ett åkerspöke?

Då log han ansträngt och skuldmedvetet och svarade hastigt:

— Den? Hon ger lycka i affärer, vetja.

Det var något som Lova begrep, och så fick han då ha sin docka i fred.
Också nu hade han den hos sig i fickan, där han satt och funderade
över sin karta. Det var fråga om ännu en affär. Skulle han byta till
sig Kall Kalls myrgärda också, då vore kedjan sluten, så när som på
låset. Tankfullt drog han upp den lilla trädockan och lade den på
kartan. Hon täckte hela vintermyren med sina yviga kjolar.

— Jaså, de ä dej ja vill fånga, sade han för sig själv med grumlig
röst.

Då hörde han steg därute i långfarstun, som ledde till innerkontoret,
och stoppade hastigt ner sin barnsliga leksak. Vem kunde det väl vara,
som kom så sent? Kanske var det den där rödhårige Karl-Anton, som
kom igen med rall och skvaller om Anna-Greta till tack för ett nytt
ficklån. Han hade jämt så mycket att komma med. Om hur hon rände med
mor sin ut i bygden på sjukbesök som det hette. Men nog begrep man,
varför en sådan ung och vacker kvinna mest hölls på vägarna. Jojo, så
gick det till slut med den, som sprang från allt det lag och kristligt
samvete bjöd. Men en god och len hand till att bota sjuka skulle hon
ha.

Nej, han gitte inte höra mer av den sorten nu. Vad angick honom
Anna-Greta och hennes äventyr? Det bragte bara tanken på det, som
skulle vara borta. Att glömma henne, när hon var en annans efter lag
och rätt, det fick väl gå. Men var hon fal för den förste bäste, som
han ville påstå, rödräven där, så varför inte lika gärna han själv
som en annan? Det var inte kärlek längre han kände vid den tanken,
intet av allt det veka och fina som kommit honom att skona henne i
ungdomsåren. En grym och vild åtrå var det, som efterträtt den forna
kärleken, en som ville äga utan skonsamhet. Därför bäst att slippa
höra mer än man tålde. Från denna dag skulle han stänga sin dörr för
Karl-Anton och inte släppa in honom mer.

Men just som han skulle lägga haspen på innerdörren stötte någon till
den med all sin kraft och kom tumlande in över tröskeln. Då såg Mats,
att det inte var den han trott utan Storgårds-Ejnar.

Fast han var knappast till att känna igen, där han stod. Den förr
så fina stadsrocken var nersölad och sörjig ända upp till kragen,
ansiktet var likblekt och fårat och de stillastående, blanka ögonen
riktade sig mot Mats i en ångestfull fråga. Ejnar, fosterbrodern,
stupfull och nersmord av mörka nattvägars smuts och dy, det var ingen
glad syn. Då var han morskare att se på sist de träffats, när han
stått där och skroderat på marknadstorget med händerna i fickorna,
där Grubbens slantar pöste, och med guldberlockerna dinglande i
klockkedjan. Nu fanns där ingen grannlåt på västen längre, och
fickorna hängde slankiga och tomma. Något av bitterheten från det
mötet ville ändå hänga i trots allt.

— Ejnar, va vill du här så dags? frågade därför Mats litet kort. In me
dej i ljuset, så en får se på dej!

Och med uppbjudande av all sin kraft mera släpade än ledde han den
druckne fram till soffan, där han föll ned, tungt som en säck.
Bekymrad stod Mats där och såg ner på sin förre fosterbror. Var det
verkligen så illa, kunde han ändå inte hålla sig från drickandet,
fast han hettes ha kommit till gård och grund? Åhnej, så lätt gick
det väl inte att lära gamla hundar sitta. Och den smak kärlet fått,
ville det gärna behålla. Ejnar stank brännvin, han, om han så hälldes
full med sötmjölk. Nog kunde man bli både översiggiven och arg att se
Stor-Anders son på detta viset!

Men ändå var det något så ömkligt och nästan barnsligt hjälplöst över
den smutsige fyllbulten, där han satt nerfallen i soffan, att hans
förargelse vände sig i ömkan. Herreje, Storgårds-Ejnar, vem räknade
med en tocken som med vuxet folk! Han, som slogs med truten mot väder
och vind, tills han blev trött och somnade ifrån själva äventyret och
farligheten! Vad hade han att ta till mot livets verkliga prövningar,
som ödde bort sin förmåga på stora ord?

— Du skull ta på slut å sup, Ejnar, sade Mats vänligt. De val en
varken mätt heller rik på.

Då tycktes Ejnar äntligen återfå målron. Ett halvt illmarigt, halvt
förtvivlat grin flög över hans bleka ansikte.

— Din synd, o värld, besinna, sa Lars Jons, föll i dyngan, sluddrade
han. Jojo, de ä så dags att besinna då. Hur kan de bli slut på de
onda levernet, när de finns så mycke annat, som allri tycks ta slut.
Grubben å hans fanstyg för exempel.

— Va menar du? sade Mats förvånad. Ja trodde, att du gått ur Grubbens
tjänst för länge sen å var din egen nu. Du har ju tagi gården efter
mor din säjs de.

Då blev Ejnar ändå mera till sig, det kom litet liv i hans döda
ögon. Ovigt lutade han sig framåt och började i en högljudd viskning
anförtro Mats sina bekymmer.

— Va hjälper de, halvsnyftade han, när en int’ ä fri ändå. Han har mej
ju redan, ser du, å de ä värre, än om led’en hadde mej. Han kan man
frälsas från av prästen men int från Grubben. Om int du kan hitt på
hjälpen. Du lär ju vara en tocken där självhjälpare för Tavlebönderna
numera.

Här tystnade Ejnar och såg förväntansfullt på Mats.

— Nå, ut me språke först då, Ejnar! uppmanade denne.

— De ä pappere där, vetja, stönade Ejnar, nu åter alldeles uppgiven av
förtvivlan.

— Hocke papper?

— Papper som papper, bet Ejnar av, med den drucknes plötsliga
misstänksamhet. Grubben, han har många papper, han, må du tro.

Då blev Mats ond.

— Nänä-du, din slingerbult, rent språk får de vara, röt han till och
slog näven i bordet. Tror du ja ä en tocken där sparlåda bara, som
vem som helst får nyckeln till? Nej, ömsesidigt förtroende fordras i
affärer, de ä min lära de.

Den där nya och myndiga tonen hade Ejnar aldrig hört förr hos Mats.
Han blev så häpen, att han nästan nyktrade till. Skyggt såg han
på honom från sidan. Nu först såg han klädesrocken och kragen —
herreligen, var detta verkligen Lill-Jonas Mats, han som suttit som
inhysing i sopvrån deras, han, som Ejnar hunsat med och skickat i sina
ärenden hela barndomstiden ut? Nu satt han här och var herre och slog
näven i eget bord, medan Ejnar var den, som fick ta snubborna. Nänä,
det gick nog kanske inte längre att bara kommendera och skicka, när
man var nödd efter hjälp. Han fick ta det sakta och varligt som lusen
på tjärustickan.

— Gullanligen, Mats, int ska du val så tvärarg, gnällde han järmesamt.
Du å ja ha ju int samsats illa förr.

Då skämdes Mats litet för sin häftighet. Med Ejnar fick man inte ta
det så görnoga.

— Nå, hur va de nu då? sade han vänligt och klappade barndomsvännen på
axeln.

Den oväntade vänligheten tog Ejnar lika mycket som häftigheten nyss.
Fyllan gick över i rörelse, och han grät och hickade om vartannat men
fick slutligen fram ett slags bekännelse.

En sorglustig historia om supkalas och kort och bärsärkagång bland
krogar och marknadstält och om ficklånen och vänskapsbevisen hos
Grubben, som växte för var gång och rullade vidare och drogo andra med
sig, tills det blev till ett skred, som inte lät sig hejdas. Tills det
hängde där hotande över hans huvud färdigt att ramla ner när som helst
och krossa både honom och gården.

Undersam satt Mats där och hörde på den bedrövliga historien. Så
hjälpte det inte ens med ett gott arv i denna vanskliga värld. Gård
och grund och pengar byggde inga säkra murar mot frestelser och
svårigheter. Inte ens farsarvet av hedersam vandel tycktes ensamt
hjälpa. Kanske det, när allt kom omkring, var han, den fattige och
utplundrade uppfostringspojken, som ärvt det bästa av dem båda. Han
hade fått det arv med sig, om vilket far hans brukat de orden:

    »Han är min skatt och ädlaste del,
    mitt gods och arv, som aldrig slår fel.»

Han hade inte alltid aktat den skatten som sin högsta ägodel, tvärtom
hade den mången gång känts mer som en tung och besvärlig börda. Men
hur det var hade han inte kunnat undgå att ösa ur dess outtömliga
förråd av fasta och visa ord för livet ändå. Och med det hade han
räddat sig undan många fällor och försåt.

Därför var det han, Lill-Mats, som fått vaka över den andre och
gården hans redan i ungdomen. Men hur det var hade han lagt ansvaret
ifrån sig och gått sin väg. Och så hade storvargen smugit sig inpå
stuguknuten och kastat sig över Storgårds-Ejnar. Han kände som hade
han en dunkel skuld i att det fått ske.

— Du skulle låta de starka vara, sade han åter, i sin rådvillhet om
vad han skulle säga. Du har ju hustru å barn nu, Ejnar.

— Beda, ja, Beda, kved Ejnar, alldeles tillintetgjord. En ängel ä
hon, en Herrans ängel, ljus å liten! Å pojken sen, finare klaröga har
då ingen sett, han ska int bli som far, han. Å som hon bett mej att
ta förnuft å mor me! Skamord fick dem till svar. Å i dag tiggde hon
mej, Beda, om att stanna hemma, hon hängde sej på kärran. Då lyfte ja
piskan å slog na över handen. En gång, en enda, men de slage slår mej
tillbaka som vore de tusen slag!

Bestört såg Mats på honom, så illa hade han knappt trott, att det var.
Var detta verkligen Ejnar, barndomskamraten, vänlig och godmodig nog
under allt sitt övermod, han, som inte kunnat göra en fluga för när i
verkligheten. Och nu slog han hustrun och förödde hemmet deras som en
galning. Åter kom ett av fars slagord för honom. Den versen hade han
själv fått över sig en gång, tung som en slägga, när Grubben hällt
honom full med bjudbrännvin en gång i barndomsdagarna. Då fick han
först stryk med sopskaftet, och när han nyktrat till sig, höll far en
lång och skakande predikan över dryckenskapslasten, som slutade med
följande dunderkläm:

    »En drucken man, rusgalen är han,
    han slår sin hustru och vänner,
    kort förspiller, slägt förviller.
    För sanning jag det finner.»

Men Ejnar fortfor ynkligt:

— Ja, ja tog till piskan, de ä sant nog, men ingen vet, va som piska
mej. Tanken på de, som skulle komma, å nu ä de änteligen kommet.

— Va då? Mats började åter bli otålig inför den andres slingrande och
omständliga berättelse.

Då lutade sig Ejnar ännu närmare honom, och det han trodde vara en
viskning blev nästan till ett skrik.

— Grubben va de, som sände bud på mej till sist. Å nu ville han ha
den, nu ville han ha storskogen!

— Den skogen ä ju mor dins, har ja hört, sade Mats tveksamt.

— Ja, men pappere ä hans.

Jaså, voro de där nu igen. Mats tyckte, att de bara gingo i ring med
sina frågor och svar.

— Hocke papper? sade han åter otåligt.

— De me namne på, vetja, väste Ejnar.

— Vems namn?

— Mors namn, begriper du fäll.

— Nå, om hon har skrivit bort sej för dej, så kan fäll inte du hjälpa
de, tyckte Mats. Han begrep fortfarande inte ett ord.

— Tok som du är, for Ejnar ut, de ä ju ja, som skrivit, vetja.

Äntligen gick det upp ett ljus för Mats, äntligen trodde han sig
förstå, vad det var som Ejnar hade så svårt att komma fram med.
Men kunde det verkligen vara möjligt — Stor-Anders son en simpel
förfalskare? Nog var det väl i god tro han skrivit mor sins namn.

— Herreminje, Ejnar, vet du, va du gjort? fick han till slut fram. Vet
du, att sånt kan gå på friheten, de?

— Jo, nu vet ja de nog, stortjöt Ejnar, som nu lät det sista av
manligheten fara. Men då! Inte va de just så illa ment, inte: Grubben
la ut de så bra å skrev allting för mej å nu säjer han annat. På häkte
skulle ja komma, om han int fick ta på hugga. Nog vet en, hur storen
tröj lave småen!

— Nå, va svar fick han då? frågade Mats bestört.

— Fanns de mer än ett? snäste Ejnar vresigt. Tror du en obedd går i
häkte me fars namn, om en möjligen kan slippa? Ja lät en komma å
plocka sej några mastträd borti utskogen, när de lät som värst.

— Jamen, de ä ju — stöld, höll Mats på att säga, men höll ordet inne.
Den andre verkade ju oansvarig som ett barn, där han satt försupen och
förgråten, men öppenhjärtig och förtroendefull.

— De va ju gott å väl, fortfor Ejnar obekymrad, om int mor hadde tagi
så illa vi sej.

— Vet hon om de, sade Mats häpen.

— Jajamen, hon såg de själv, nickade Ejnar. De va en dag för lite
sen bortvi utängen. Dem hadd tagi sej ditfram, skamtokarna där, fast
ja hadd förbjudi de — skogen ä ju stor nog ändå. Hon va där för att
plocka grönt till sjuksoppan sin. Då kom hon åt att se, hur dom högg
ner storgran där bortvi ängshörne — hon ha liksom trott, att vittra
bodde där på de sista.

— Nå, hur gick de då? — Mats kunde nog ungefär tänka sig, hur det gick
den, som rörde mor Britas storskog.

— Hon vart vit som ett lakan å flög på förhuggarn me en granruska.
— Ut me er, rackarpack å skogstjuvar! skrek hon å slog till karn i
ansiktet, så han vart rent ifrån sej. — Hocken har lovt dej att ta
bort vitterstugan min?

De ha son eran, ungbonn, svarte karn ilsket å strök sej om nosen,
han va röprickig som efter ettermyror i synen. Han har sålt bort
skogslotten här åt patron Grubb, å fan ska ta dej, kärring, om du
lägger tassarna emellan!

Då va de mors tur att bli till sej. Vitare än nysnö vart hon å tog sej
åt hjärtat å sjönk ihop på mossan. Dem fick ta å bära na bort till
gamstugan, där hon ä på undantag, å sen den dan ha hon vari liggen. De
ä sen dess samvetet har kvalt mej så svårt, slutade Ejnar tvärt.

— Nå, va har du gjort för att sona de, då? frågade Mats bistert.

— Gjort — va ska den göra, som sitter i trampsaxen — trampa å skrika
förstås, men int kommer en loss me de. Varken till heller från har
ja kunnat göra. Men Grubbens karar, de går där som förr var dag å
hugger på skogen vår. Å de ska mor, stackare, höra. De gå där ända in
på knutarna, nu, å för vart hugg stönar hon, som toge det i hjärtat.
Hugg mej, hugg mej, kvider hon å gömmer huvudet under kudden, säjer
Anna-Greta.

— Men att hon finner sej på längden i tocke övervåld, sade Mats så
tagen av berättelsen, att han inte ens lystrade till Anna-Gretas namn.
Så olikt var det mor Brita att gömma huvudet för någon och be om
nådehugget.

— Hon gissar fäll, hur de ä fatt, å vill int göra sak mot son sin.
Ont har ja gjort mor för alt de goda hon velat göra, sade Ejnar, grön
av bondånger och självförakt. — Fast de va ju för mor ja egenteligen
gjorde detta sista, hon har ju vari mest rädd om namne sitt å talet
bland folk i all sin dar.

Ja, nog var det sant. Men det underliga var, att den, som brydde
sig mer om människor än om samvetet, den fick som värst otalt med
dem. Hon hade lärt barnen sina, mor Brita, att dölja och gömma sitt
under den yttre hedern i stället för att ta ett öppet ansvar för sina
handlingar. Men av svek och lönskaläge föddes lögn och skam i ljusan
dag. Så hade det gått som det gjorde med den ena som den andra.

— Ja, nu vet ja mej int nån levandes råd, tyckte Ejnar till slut. Int
får mor dö för mej på ett sånt vis, å int får pojkstackarn min ha en
far, som ä på häkte. Men de ena får fäll ske, om de andra ska slippas,
ifall int du vet på bättre råd.

Precis som förr var det, alltid var det Mats, som skulle finna på råd,
när Ejnar fördärvat sig på leken.

— Hur mycke har du skrive bort dej för? frågade Mats strängt. Han
hörde själv, att hans röst liknade faderns.

— Ja, säj de, sade Ejnar fundersamt — det var i alla fall som om
sinnet lättnat betydligt nu, sedan han väl fått tala ut. Branog mycke
tör de fäll vara, Grubben vet nog besked, han.

Vad det var likt Ejnar att ta det så lättvindigt med sig och sitt!
Ett tag i fickan bara, tills den var tom en dag och ingen fanns, som
fyllde den — då först fick eftertanke och besinning komma. Så mycket
kunde man ju förstå, att inte kunde han reda upp detta på egen hand.

Nej, Mats fick väl ge sig själv till Grubben först som sist och se
till att komma till tals med honom i Ejnars sak. Inte var han väl så
angelägen om att rädda mor Britas storskog för att skona livhanken
hennes. Därtill satt barndomsagget alltför hårt i ännu, alltsedan den
dag han suttit på grytbänken hos henne och fått lördagssmörgåsen sin
utan topp som de andra fingo. Hon kunde gärna ligga som hon bäddat det
för sig, i nässelhögen. Men för den slarvern Ejnar, som trots sitt
skrävel innerst var en godhjärtad tok, och för hustrun och barnet
fick han väl fresta på. Och fast han inte riktigt ville erkänna det
även för Anna-Gretas skull. Hur hon än var, vad som nu var sant — inte
skulle hon sakna sitt sista stöd i denna hårda värld, om han kunde
hjälpa det.

Ja har ju sparslanten min, kanske den räcker, tänkte Mats.

Men högt sade han bara:

— Ja får fäll gå till patron Grubb då å höra mej för, då du vet så
dålig besked. Kanske låter han de falska köpet gå tillbakas.

— Inte utan pengar, sade Ejnar försiktigt. — Han visste nog, vad det
glunkades om Mats, om att han skulle vara riktigt uppe i smöret nu.
Men han hettes också kunna hålla på slanten som far sin.

— De blir fäll nån råd me de, sade Mats kort.

Då förstod Ejnar, att Mats på allvar ville hjälpa honom, och hans
förtjusning kände inga gränser.

— Ja, se de ä då för sanning så, att gamkvasten, han tar bort lorten
ur springorna bäst, halvgrät han, på nytt rörd till tårar, och hängde
sig om halsen på Mats, tung och våt som en blöt havresäck.

Vänligt men bestämt befriade sig Mats från det kärvänliga famntaget.

— Seså, du får se till att komma till sängs nu, sade han lugnt. För i
natt sover du hos mej, å i morron får du skjuss me Långsjö-Olle, som
ska vägen din förbi. Resten sköter ja.

Och när Ejnar ändå ville bryta ut i nya tacksägelser, avbröt han honom
med ett:

— Tacken får du ge sen, om de blir någe att tacka för. De ä mest
för far din ja gör de ja gör, ska du veta. Där har ja en gammal
hedersskuld, som allri blir nog betald.

— — — —

Och så gick då Mats den svåra vägen till Grubben för att be om nåd
för Storgårds-Ejnar. Han insåg, att den inte skulle bli lätt att få,
och hade under en lång och sömnlös natt förgäves grubblat på, var han
skulle börja. Till slut beslöt han låta slumpen råda.

Det var full dag, när han trädde utanför dörren till sitt kontor,
men ändå var det något tungt och mörkt över den. En kall novemberdag
utan ljusning och lyftning, försänkt i sin egen tyngd. Hårt slöt
den sig kring den lilla staden likt en grå järnmur. Husen sågo mera
tillstängda ut än annars, vart och ett var som en sluten värld för
sig, dit ingen slapp in obedd. Men över vart och ett steg middagsröken
upp som vanligt och folket rörde sig därinne i sina dagliga sysslor.
En vardag bland tusen andra, full av många små plikter, under den
kommande vinterns slagskugga.

En svår plikt var det han själv skulle fullgöra i dag. Plikten mot
den döde välgöraren, mot den jord han brukat och sått. Och mot henne,
barndomsvännen. Det var tungt att tänka sig, att hon kanske skulle
slita ont och lida brist, om de fingo gå ifrån gården. Anna-Greta, den
stolta och övermodiga i pigtjänst hos andra — nej, den tanken orkade
han inte tänka till slut. Som förlupen hustru fick hon väl intet
understöd från mannen heller, utan berodde helt av Ejnar, den slarvern.

All den vanvettiga längtan och åtrå han åter kämpat mot den sista
tiden hade försvunnit inför detta nya bekymmer, tyckte han. Kvar var
blott en broderlig medömkan och oro, färglös och grå som dagen själv,
utan egna önskningar och begär. Anna-Greta var än en gång som förr den
lilla hjälplösa och mörkrädda flickan i barndomens trollskog. Inte
skulle hon behöva lida nöd, det var allt, vad han visste. Men själv
skulle han aldrig möta henne mer utan stå vid givet ord och löfte och
söka ersättning i en mans nyttiga gärning.

Och den skulle på allvar börja i dag i närkamp med Grubben. Frågan var
bara, från vilken sida angreppet bäst skulle ta.

För att ta sig ännu litet tid och riktigt samla sig till attacken, tog
han en omväg ner bortemot hamnen. Därnere låg älven, grå och glanslös
som bly, och nere i strömfåran rasslade den första vinterisen. Det lät
som om någon svagt skramlat med en kedja. På ytan var allt lugnat och
trögt.

Men nere vid Grubbens såg var alltjämt liv och rörelse. Där rann
timret i en oavlåtlig ström uppför uppfordringsbanorna, och arbetarna
sprungo som myror om varann nere i brädgården. Måtro, man hade brått
nu för sista utskeppningen innan älven lade sig. Långt ut över den
tysta staden hördes väsandet av kap- och klyvtrissor, dånandet av hjul
och skramlet av kättingar, vilka rasslade och föllo likt fångkedjor,
som knäpptes och åter löstes. Ända uppifrån brännugnen och ner till
klyvverket i den mörka och fuktiga bottenvåningen under jorden
genljöd det av liv. Det var som en väldig orkester av arbetsljud, där
storramen brummade i basen och kanttrissan gnällde och skrek i den
högsta diskant. En frisk doft av fuktigt trä och kåda strömmade ut
ifrån sågbacken och från brädgårdens stabbar.

Ståtlig och imponerande var den, där den låg, Grubbens såg, det måste
man säga, något storartat i sitt slag. Lycka och välstånd kunde den
mala fram, men levande människor kunde den också tugga. Och under
Grubbens hand måste den mala lidande och förtryck åt de många små
och stumma. Rent omänskligt hårt hettes han driva sina arbetare.
Sant var åtminstone, att han tog dem till sig i barnaåren redan vid
den stora sommarsågningen till en dryg tio timmars arbetsdag för en
dagslön av några ören över tolvskillingen. Och allteftersom de växte
upp skulle de sedan fostras till att pressa ut den mesta möjliga
arbetskraft ur sin fattiga lekamen vid klyvverk och kantverk, vid
plankbord och schevugn. Han hade börjat fostra sig lydiga slavar
redan från barnsben, Stor-Grubben. Hur det var, så hade väl bönderna
och bondsönerna han fått på köpet med timret, alltför mycket levande
frihetskänsla i sig ännu. De hade inte riktigt lärt sig än, att
maskinen var för mer än människan.

Men åt sin herre torde väl människokvarnen där bara mala rena guldet.
Inte kunde det väl vara sant, det som hade viskats, att den tidtals
gått med förlust och att det till och med varit tal om att sätta hela
härligheten på aktier. Det kunde ju inte vara möjligt med allt detta
gyllene timmer, som rann in i gapet på den utan uppehåll och spyddes
ut igen på den andra sidan för att stabbläggas ute i brädgården? Det
måste ju bli en guldlast, som hette duga till att frakta ut i världen
på Grubbens skutor. En oerhörd kraft och makt låg det i detta nya,
som så kallt och likgiltigt förbrukade många gamla livsvärden, det
förstod Mats.

Och nu tänkte han ge sig i nävkamp med storbjässen, som rådde över
allt detta. Ett offer skulle han söka rycka ur klorna på honom. Det
kunde väl inte bli mer än en utgång på den striden. Men fresta på
skulle han ändå. Och liksom för att övervinna sin inre tvekan, vände
han tvärt och började gå tillbaka upp i staden mot patron Grubbs hus.

Han tog Bastugatan, som var genast. Den gatan var han känd på, fast
han sällan gick den numera. Och ändå var det inte så länge sedan han
dagligen smugit fram där mellan husraderna som en förvuxen och beklämd
fattigskolpojke, medan stadsbarnen kastade speglosor på hans rygg.

Där var han nu redan nere vid tvärgränden till Grubbens hus. Han
mindes, hur han alltid brukat stanna där och knyta en sträv och
förfrusen ynglinganäve i skydd av byxfickan, i det han mumlade för
sig själv: De tör fäll komma din dag me. Var det den dagen, som
skulle vara inne nu, så blev den nog inte så farlig för Grubben
kanske. Där låg det lika ljust och stort som förr, hans hus, med sina
blänkande fönsterrader och bredde ut sig vid torget bland de små låga
krämarhusen. Var det verkligen någon sanning i det där pratet om ett
inre förfall, så syntes det då åtminstone inte i det yttre. Det låg
där så fast rotat och stabilt, så tryggt ock orubbat som en väldig
och ointaglig borg, tycktes det. Han var inte lika säker som under
pojkåren nu på att kunna storma den fästningen. Med ett litet ömkande
leende tänkte han på, hur hett han drömt om detta första stormanlopp
ner igenom finngränden. Och nu, när han var på väg till sitt första
riktiga nappatag med storrövarn där, kändes det mer kusligt än
festligt, tyckte han.

— Nå, ingen rädder här, sa bonn, sprang för haren, sade han till slut
högt för att skämma ut sig själv för sin oväntade klenmodighet och
klev så med långa, beslutsamma steg nedför gränden.

Utanför patron Grubbs port hade han så när blivit kullkörd av ett
ekipage med två granna parhästar framför, som hastigt svängde in från
nästa tvärgata. Modden yrde om hästhovarna och en stor lerkoka flög
upp och slog till Mats mitt i pannan. Häpen och bestört ryggade han
tillbaka. Då såg han, att det var Grubbens fru, som satt där, stelt
uppsträckt på vagnssätet, medan äldsta dottern självsvåldigt lutade
sig bakåt mot dynorna. Utan att se varken åt höger eller vänster och
utan att bekymra sig om vem det var, som så när blivit överkörd, åkte
de båda damerna i en vid sväng fram till porten.

Då kände Mats, att en ny och iskall beslutsamhet och vrede steg honom
i halsen och att varje rest av den hatfyllda respekt han trots allt
sedan barndomen hyst för Grubben och allt det, som var hans, plötsligt
och för alltid försvann. Nej, det fick vara slut nu med att trampa
folk som smuts under hästhovarna, det var inte sådana tider nu.
Beslutsamt steg han in i butiken.

Därinne var halvmörkt och nästan folktomt. Förstulet såg han sig
omkring — jojo, här åtminstone var då inte allt som det skulle. Så
gott han kunde se i skumrasket fanns det mycket, som tydde på slarv
och förfall. Som nu detta bara med belysningen — nu till dags skulle
det ju vara stora oljelampor, som lyste upp i var vrå. Hur mycket
fusk och oordning kunde inte dölja sig i detta halvmörker. Här
fattades tydligen en ordnande hand och ett seende öga. Jaja, patronen
kunde ju inte räcka till för allt. Men inte var det mycket kvar av
hans barndoms underland i denna mörka, snuskiga bod med halvtomma
hyllor och säckar, indränkt av brännvinsstank och smorläderslukt. Nog
syntes det, att Grubben inte fick mycken tid över till minuthandeln
för storaffärerna sina.

Han skulle just till att fråga efter patronen, då kontorsdörren
öppnades och denne själv tittade ut. I handen höll han ett papper,
det såg ut som ett utrikesbrev. Mats såg, att han tagit sig litet för
mycket till bästa, ansiktet var rödbrusigt och flammigt, och ögonen
irrade oroligt hit och dit.

— Ett ord, patron, sade han och klev djärvt innanför disken.

— Vaba? svarte Grubben och satte ögonen stint i honom. Hocken ä du,
som nöjer dej me ett ord bara, dem flesta vill ha mer av Grubben
numer. Jaså, de ä självaste Mats Jonsson, storhandlarn. Ja, ursäkta
duandet, men se de va gamla vanan. Nå, stig in då, tocke storfrämmande
törs en väl inte ta emot ute i bo’n.

Med klappande hjärta steg Mats in i det allra heligaste. De gingo
genom flera rum, där bokhållarna sutto böjda över sina böcker. Grubben
hade fler än ett kontor, han, måtro, efter graden och hemligheterna
i affärerna. Hela längan efter tvärgatan i bottenvåningen nyttjade
han till kontorsbruk. — Längst inne dvaldes han själv i majestätisk
ensamhet. Det skulle mer än lås och nyckel till för att få upp den
dörren, om man inte hade lösenordet. Och ändå fanns det ännu något
innanför detta innerkontor. Det var den beryktade bondkammaren, där
många av de viktigaste affärerna uppgjordes.

Mats, han bar herrerock nu, han fick stanna på innerkontoret. Men
dörren stod öppen ditin till bondkammarn, som om någon nyss gått ut
därifrån. Nyfiket sneglade Mats ditin, det var längesedan han varit
där nu. Därinne var mörkt och tyst som i graven, men ändå tyckte han,
att det tassade och viskade därinne av många olika steg och röster.
Det var där de hamnat till slut, de, som råkat i Grubbens klor, till
den stora slutuppgörelsen. Därinne hade far hans stått en gång och
svettats blod, medan han tiggde om anstånd med skulden sin. Och där
hade kanske Ejnar fällt tårar över sina dårskaper också.

Vid den tanken for åter den iskalla, beslutsamma ilningen genom Mats.

Snart ska det inte fler ditin, tänkte han. Nu du, Stor-Grubb, ska vi
till att brottas om bondsjälarna dina!

Och kallt och prövande som om det verkligen gällt en brottarkamp
tog han sin fiende i skärskådande. Då såg han, att Grubben åldrats
betydligt på dessa senaste år. Ansiktet hade fårats och gubbnat till,
dragen hade blivit tyngre och slappare. Men var det tänkbart annat
efter all fyllan, det sades, att patron Grubb blev allt svårare med
att dricka. Det var väl det, som gjorde, att handen, som höll i det
där brevet, darrade så. Aldrig hade han tänkt sig en darrning i den
handen på den tiden den höll far hans om strupen med sitt järngrepp.

Grubben hade varit hans barndoms skräckgud, en bibelns Moloch av
järn och sten, fuktad av offerblod och ångestsvett. Som han nu satt
här och synade honom i enrum som man mot man såg han, att kolossen
hade lerfötter. En människa var han som alla andra, böjd under
förvandlingens lag. Tungt satt han där vid bordet och stirrade ned
framför sig, det var som om han alldeles glömt Mats.

Vad tänkte han månne på? På det där brevet kanske? Det var visst inte
bara glatt, det utrikesbrevet, det hade sorgkanter.

Ännu mera skulle väl Mats blivit övertygad om att patron Grubb åldrats
och börjat gå i barndomen, om han verkligen kunnat läsa hans tankar.

Det han satt där och darrade för var det oöppnade brevet han nyss fått
med posten på ytterkontoret därute. Han visste, vem det var ifrån, han
visste, att det rörde långlappflickan, att det rörde hans eget öde.

Skrock eller inte, så hade lappspöket där fört turen med sig till en
tid. Först och främst hade hon själv varit en god affär. Följd av far
sin och med den lille provisorn som impressario hade hon farit från
stad till stad i utriket och tjänat grova pengar på sin längd och sin
leende lustighet. Och hälften av förtjänsten hade regelbundet sänts
hem till patron Grubb. Redan det var gott nog, det var som smörja på
maskinen i rätt tid. Lagom mycket för att få den i gång igen utan
gnissel i en kritisk stund.

Men det hade varit mer än så. Patron Grubb tycktes verkligen ha haft
rätt i sina tankar om lyckan och dess nyckfulla natur. Så fort hjulet
bara fått en liten knuff åt det rätta hållet igen, så började det
strax snurra tillbaka till ny framgång. Han visste väl, vad han visste
den gången — lappguld för tur med sig, det har den rätta magnetiska
kraften till att dra annat guld till sig. Affärerna, som en tid hade
dalat mot stillastående och tillbakagång, hade plötsligt fått ett
oväntat uppsving. Skogar och timmer hade åter sökt sig till honom
som av sig själva, långfingrarna kom han på, då de alltför oförskämt
tullade kassan. Ännu ett sådant år av framgång och tur i allt, så
skulle han alldeles ha hämtat sig från den föregående tidens förluster.

Men så på en gång hade det åter varit som om något tagit emot. Ute i
affärslivet eller inom honom själv. Allt stod plötsligt stilla igen
och vägde tveksamt mellan vinst eller förlust. Och hur han letade
utom och inom sig, fann han inga nya utvägar längre. Det var som om
något motat honom, vart han vände sig, något halt och klibbigt och
undanvikande, någon dold fiende eller en hemlig makt.

Då kom han att tänka på långlappflickan igen och den tur hon fört med
sig. Hon var slumpen, det oväntade, som en gång gripit in och löst
alla svårigheter med ett enda, enkelt grepp. Men hon var också något
mer. Hon var det oförklarliga och hemlighetsfulla, som behövs i allt
mänskligt för att ge det jämvikt och stadga. Ty den, som inte har en
levande Gud att lita till i sina svårigheter, den får skaffa sig en
fetisch att vrida bönekvarnen med trollformlerna för. Något får man ha
att sända välsignelserna och förbannelserna över, att ge ansvaret och
skulden, när den egna kraften tryter.

Men intet är så grymt och nyckfullt i sin välvilja som en fetisch. Och
den, som sätter sin lit till mänskligt kött och blod, den har det ju
sämre ställt, än den, som litar sig till en död sten.

När det därför åter började sacka bakåt för Grubben, utan att han
kunde upptäcka någon rimlig orsak till det, började han genast frukta,
att det hänt hans lyckobringerska något.

Så länge hon lever och har hälsan, går det mig väl, men inte längre,
tänkte han med en inrotad vidskepelses förvissning.

Och så hade han då med sista Tysklandsposten sänt ett brev till
långlappflickans impressario och strängeligen ålagt honom att inte
låta sin skyddsling något fattas i komfort och bekvämlighet.

Och nu hade det äntligen kommit, svaret. Han hade inte vågat öppna
brevet än, men han anade, vad det innehöll. Hela dagen hade han gått
och väntat detta olycksbud. Han hade anat det i varje motgång och
förtretlighet, som plötsligt ramlat ner över honom. Han skulle just
gå ut i boden och hämta sig en styrkare, innan han öppnade brevet och
fick visshet, då Mats kom.

Nu satt han här och sökte ta sig tillsamman. Förgäves sökte han intala
sig, att allt detta var dumt och ovärdigt skrock, att Stor-Grubben
ännu var herre över sitt öde. Inte berodde han på en lappjänta
och hennes fattiga liv. Den tanken var så löjlig, att man borde
storskratta åt den. Och pengar kunde han ännu skaffa och timmer med
— hade han inte storgårdspojkens marker att gå och plocka pinnarna på
nu? Nog skulle han kunna hålla sina avtal och kontrakt till våren, och
till dess fann han alltid på råd.

Nu hade han äntligen sansat sig så pass, att han kunde fråga Mats om
hans ärende. Han såg inte ogärna, att han äntligen kom till tals med
den uppkomlingen. Han hade börjat träffa på hans namn här och där i
utmarkerna sina. Han köpte jord, och han köpte skog, och ibland råkade
han köpa, det Grubben själv velat ha. Inte några stora bitar bevars,
men väl valda. Det var på tiden, att han fick en varning att hålla
fingrarna sina borta, så att han inte brände sig en vacker dag.

— Nå, va va de så om, frågade han inte ovänligt. Han hade ingen aning
om, vad Mats kunde vilja.

— De ä om Storgårds-Ejnar, sade Mats med fast röst.

Men då blev Grubben riktigt vaken med ens.

— Jaså, den skrävlingen, går du med skickebud åt honom nu? Törs han
int längre stick hit näsan själv? Jojo, de ä ett karfolk de, som heter
duga.

— Ejnar kan bli bra nog, bet Mats av. — Han kände, hur vreden började
stiga honom högre åt huvudet, men han ville inte bli för het. — — De
ä int hans fel bara, att han sup å lev, dens fel ä de ock, som har
narrat å lockat från första början. Nog vet en, var han först fick
smaka på de starka redan i barndomsdagarna. Å har en sen bekymmer — —

— Som en bäddar får en ligga, sade Grubben trögt och grötigt, men
ögonen hans började glöda med en stickande och olycksbådande glans.
Han höll visst på att ilskna till han med.

— Storgårds-Ejnar, han har bäddat åt sej i myrstacken, han, fortfor
han. De blir lite orolig sömn de å elaka drömmar. Men ingen har
bett’en trampa dit.

Åhjo, nog va de en, som ba, ville Mats säga, men betvang sig. Först
skulle han söka sig fram med lämpor.

— Ja, nu ä de, som de ä me de, svarade han undvikande, nu får en se
till att rätta de, som fallerar. Patron förstår, att de gäller pappere
där. Ejnar vill lösa in de nu.

— Vilket papper? — Patron Grubb började visst att strama till sig,
tecknet på det var, att han tog till stadsspråket. — — Mina recepisser
och accepisser är inga mellanhandspapper. Låt honom komma själv och
göra upp saken.

— Jag har pengar å fullmakt, tog Mats i på nytt.

— Fullmakt — jo, jag tackar ja. Stora namn å stora ord, de ligger för
Storgårds-Ejnar, de. Va ä de annars för papper, som de gäller som
värst nu? Ejnar Andersson har många papper, han.

— De ä de, som de kom fel namn på, sade Mats försiktigt.

— Haha, hahaha — nu slog Grubben sig på knäna och skrattade högt. De
kan man kalla nålfint uttryckt. De märks, att du har far dins gåvor
att lägga ut de jordiska, de blir så fali oskyldigt å rart, så. Jaså,
de kom dit av sej själv, namne där!

— Ja, ho kan säja, vem som förde pennan, bröt Mats bryskt av. De va
kanske en, som höll i den å en annan, som styrde. Precis som när en
gör paktum med halt’en där, ni vet.

Nu var han så utom sig av vrede, att han glömde att väga sitt tal.
All hans inneboende bondska tröghet och försiktighet fingo plötsligt
vika för det mångåriga hat, som äntligen tog sig luft. Det hade stigit
honom åt huvudet som sjudhet, glödande ånga, tills trycket blev för
starkt och orden plötsligt strömmade ur honom. Men ännu sökte han
hålla det värsta tillbaka.

Men Grubben lät sig inte bekomma.

— Jaja, Ejnar från Andersagårn har fäll i så fall ärvt lusten att
förskriva sej till tockna omänniskor av mor sin då, grinade han lett.
Men allvarsammeligen talat, skall det branog me pengar till för att
lösa någon från skrivet kontrakt me bå fan själv å me vanligt folk.

Han visste ännu inte riktigt, vart Mats ville komma. Förmodligen ville
han bara begära uppskov med uppgörelsen, såsom de vanligen försökte i
hans bondaffärer. För en så stor summa, som det här gällde, kunde han
väl inte lägga kontant på bordet ändå? Men sannerligen drog han inte
upp en tjock sedelbunt ur fickan, det såg inte ut att fattas mycket i
köpesumman.

— Här ä pengarna, sade Mats affärsmässigt kallt.

Han hade lyckats betvinga sig. Grubben tog en inte i öppen ordstrid,
han måste ringas in och rökas ut som storvilt.

— Patron kan själv räkna in summan, när ja har pappere i min hand,
fortfor han. De ska fäll ungefär stämma me de Ejnar sa.

Han tyckte, att Grubbens ögon girigt hängde fast vid sedlarna — —
skulle han verkligen ha ont efter kontanter? Men så ändrade sig
plötsligt uttrycket i de små listiga björnögonen — eftertänksamt kröpo
de åter tillbaka i springorna.

Nänä, man fick se sig om. Pengar var nog bra, men skog var bättre.
Det gällde utskeppningskontraktena till våren — hela sågens väl och
ve hängde på att de infriades. Nog såg det underligt ut, att den
unge mannen här kom stickande med hela summan kontant. Han var inte
fattigpojken från Tavle nu, han var Gebhardtens kompanjon och hans
värsta konkurrent. Kanske hade han här den, som sökt mota honom i
skogsaffärerna på sista tiden? Kanske han lurade bönderna från honom
i annat än småhandeln också? Men det skulle sättas stopp för det nu.
Storbjörnen lät sig inte motas in i någon jägarring så lätt inte,
bättre beten fingo de lägga ut. Och litet mindre klumpigt fingo de
följa honom i spåren. Komma helt öppet stickande med reda pengar, så
att han fick ögonen på dem, det var då också en jägarkonst! Nej, de
fingo visst gå i lära litet hos gammeljägarn först.

— Ja, de kan nog så vara me själva köpesumman de, sade han illmarigt.
Men så ä de intressena me. Å de blir inte några vanliga intressen, de,
för se de ä inte någe vanligt papper de ä frågan om. De går bara att
lösa genom avrad i skogen hans, de.

— Jamen, skogen ä ju egentligen mor hans, tyckte Mats i sin rådvillhet.

— Ja, namne, som står på Ejnars papper ä hennes me, tyckte Grubben.
Får hon läsa allri så lite mellan raderna där, så lär hon ock släppa
mej på skogen frivilligt. Ja har vittnen på vem, som skrev.

Satan, ville Mats säga, nog känner man dina knep. Men ännu en gång
sökte han betvinga sig, han visste, att han redan gått för långt och
blottat sig för mycket. Kanske kunde han ändå röras till vanligt
mänskligt medlidande, stenhjärtat där.

— Ejnar ä å hederligt folk, lyckades han få fram, fast rösten skälvde.
Far hans var en hedersgubbe, å nu ligger mor hans slagen å sjuk av
sorg över sonen å hans tilltag. Va vinner ni på, om han kommer på
häkte?

— Vem har talat om häkte, inte ja, sade Grubben muntert, de va ett
svårt ord, de. Men intressena mina säljer ja inte för en hacka till
förste bäste. Å dem ligger just nu i storskogen där. Därför får
Svart-Brita se till att komma till förnuft ändå, fast ja går å plockar
några furupinnar inpå knutarna hennes. Ja kan ju låta granruskorna
vara, om de så ä, så hon har någe att gå å plocka ogräse sitt inunder.

— Ä allting sagt med de? for Mats ut. Rösten var hård och sträv av
allt det, som han med möda höll tillbaka.

— Ja de ä de, sade Stor-Grubben och steg upp för att markera, att
samtalet var slut.

Då förlorade Mats för andra gången herraväldet över sig själv. Vit som
ett lakan upp till hårfästet steg han ända inpå patronen och såg honom
stint i ögonen.

— Nä de ä de int, sade han. Vi tör ha mycke otalt me varann ännu. Bå
om farsarve mitt å om allt de ni gjort me Tavle byalag. Men än har ja
int riktigt lärt mej språket erat. Förresten tör nog den dag komma
me, då ni får ta er tid att tala å svara på mitt vis. Få se då, vem
som får sistordet!

— Nånå, nånå, svarade patron Grubb godmodigt och gick framåt dörren,
ta de inte så hett, min käre Mats Jonsson. Du ä nog en get mindre, när
du kommer igen. Apropos oskäliga kräk, hur va de förresten me fårena
dina, den tid du va fårvaktar för mej där borti stadsfållan? De fick
vi allri uppgjort. De fanns dem, som ville ha stämning till tings på
dej å skadestånd för den saken. Så spela du på en lägre ton, den visan
låter bättre.

Och därmed öppnade han dubbeldörren ditut till kontorsherrarna.

Då insåg Mats, att han fick svälja resten av vad han hade osagt till
en annan gång. Han visste, att Grubben brukade ta vittnen på, om
någon lurad stackare skällde och anfäktade sig i den första hettan
och ibland gick det till ärekränkningsmål. Och när då bara en hade
vittnen, så förstod man nog, hur det gick. Det fattades bara, att han
skulle trassla in sig i sådant nu, då han så väl behövde händerna fria.

Blek och med sammanbitna tänder gick han därför tyst ut mellan raderna
av flinande bokhållare. De sågo nog ej ogärna, att den högfärdige Mats
Jonsson fick sig en stukning av gammelpatron. Snopen och skamsen kände
han sig också själv, där han smög sig ut mellan fiendens leder, slagen
på alla punkter. En snöplig reträtt blev slutet på det käcka anfall
han drömt om i så många år.

Med ett litet medlidsamt löje över sig själv mindes han sina
barndomsdrömmar om den dag, då han skulle stå där som man på Grubbens
kontor och stolt slänga honom köpesumman för farsgården rakt i synen.
Nu hade han stått där med den summan flerdubbelt upp och sökt köpa en
annan fri. Hån och spe var allt, vad han vunnit på den kuppen. Nej, så
lätt stormade man nog inte Stor-Molochs borg, fast rotad som den var
i mänsklig svaghet och nöd och den fala respekten för guldets makt.
Alltför många hade han bakom sin rygg, som berodde av, om han stod
eller föll. Och här hade han, Mats, löpt an mot järnmurarna som en
ensam tok med bara sina ärliga bondenävar till vapen!

Kanske inte alldeles ensam ändå. Bakom honom stod det också många i
tysta, djupa led. Alla Grubbens offer stodo där i en fast ring, de
levande och de döda. Och i spetsen för drevet gick storjägarn själv,
fars Gud, det kände han nu.

Måtro, om far stod där just nu inför tronen och sade till Vår Herre:

    Nu är tid dig förbarma.
    Far ned uti det syndaland
    och fräls de fångar arma.

Och så pekade han på Grubben och på dem, som nu voro i hans våld. Men
den en rättfärdig man så pekar ut inför Vår Herre, den får snart sitt.

Utan att veta varför, förnam han det plötsligt som en säker visshet,
att Stor-Grubbens timme snart skulle vara slagen.

Av gammal vana knöt han vid den tanken näven i byxfickan, där han stod
i skymningen utanför det stora huset, vars bostadsvåning var rikt
upplyst och varifrån man hörde klaverspel och skratt. Då kände han
sedelbunten mellan sina fingrar.

— Här har ja de i alla fall, ditt eget vapen, de enda du kan såras me,
mumlade han. Från å me i dag ska de bli krig på liv å död ute på dina
egna marker!

I detsamma skar ett ilsket vinande tjut genom tystnaden. Det var
sågen, som blåste till aftonvard. Nu strömmade de ut därifrån,
arbetarna, stora och små, till en kort rast från det tunga arbetet.

Tankspridd vände sig Mats åt det håll, varifrån ljudet kom. Där borta
såg han den höga skorstenen på spånugnen sticka upp som ett svart och
varnande finger. Högt över kyrkspiran tycktes den sträcka sig, det var
som om den velat peka ut en dunkel skrift däruppe på det molntäckta
himlavalvet.

Eller var det en väg den ville peka ut därnere på den smutsiga jorden,
där människorna kämpade om bröd och makt?

— Sågen! utropade Mats högt med en röst, som skalv av en plötslig
ingivelse. Där ska vi träffas till slut, ja å Grubben!

— — —

Men inte heller patron Grubb liknade just någon segrare, då han vresig
drog sig tillbaka till sitt innerkontor. Hur det var, så hade det, som
hänt, gjort ett visst obehagligt intryck. Tänka sig, att de vågade
komma och öppet hota honom i hans eget hus numera, det var inga goda
tecken. Vad var det allt han vågat slänga honom i synen, den där
bondvalpen? För sitt eget anseende hade han inte låtsats ta vid sig så
hårt, men träffad kände han sig ändå.

Men värre än detta var det han väntade sig i brevet, som ännu låg
oöppnat på hans höga skrivpulpet. Han fick styrka sig både en och två
gånger ur romflaskan, innan handen slutade darra så, att han lyckades
skära upp det med sin stora renhornskniv.

Det var som han väntat, en jobspost av värsta slag enligt hans egen
mening. Långlappflickan var plötsligt och oväntat med döden avgången
och vore att hemförvänta med första möjliga båtlägenhet. I sitt spända
nit om sin underliga skyddslings väl, hade den lille provisorn gått
för långt i beskäftiga omsorger. Långlappflickan hade nämligen över
allt på jorden älskat god och mycken mat, och nu hade hon för första
gången fått tillfredsställa denna längtan. Med häpnad hade provisorn
sett de jätteportioner, som var dag dukades fram på den storväxta
flickans bord, naturligtvis på Grubbens bekostnad. En sådan glänsande
aptit på livets goda håvor roade honom först ofantligt. Men sedan
greps han av ett bekymrat ansvar för det mänskliga undrets liv och
hälsa, ett bekymmer som snart nog visade sig berättigat. Efter många
och glada dagar vid ett rågat bord hade långlappflickan nämligen
slutat med att äta sig till fettsot och ohälsa med ovannämnda sorgliga
påföljd.

Bestört och förtretad läste patronen det långa brevet till slut. Inte
ett ögonblick tänkte han på det sorgliga i saken för den stackars
varelsen själv utan bara på de följder det inträffade kunde tänkas
få för honom själv. Långlappflickan hade inte haft mera verkligt
liv för honom än en fetisch av sten eller trä. Men ändå kändes det
besynnerligt kusligt att läsa bekräftelsen på det han redan anat så
där i svart på vitt. Det var rakt som att läsa sitt eget dödsbud.

Nu först skulle de väl komma på allvar, besvärligheterna och
motgångarna, som den sista tiden bebådat sin ankomst. Magneten, som
dragit turen till honom, hade mist sin kraft.

Stod där kanske redan någon olycka och väntade i långfarstun? Kom det
inte som hårda, tunga steg efter gången? Nu knackade det på dörren,
han kunde knappt förmå sig att ropa ett stig in.

— — Patron Grubb hade anat rätt — — det första olycksbudet var det som
kom, så snabbt som åskknallen följer på blixten. En av hans skutor var
det, som hade stött på grund utanför Gadden och sjunkit med man och
allt.

       *       *       *       *       *

— — — När turen på allvar vänder sig i otur, så har den ingen
återvändo mer, det fick Grubben snart besanna.

Skutan, som satt sig på grund, var bara den första av en rad av
olyckor och förluster. Sedan följde det ena på det andra, slag i
slag, som det brukar, när det väl börjat i den orätta ändan. Det var
virkesleveranser, som ej blevo fullgjorda i tid, det var processer och
bråk med säljare och köpare, det var knivuppträden och slagsmål uppe
i finnskogarna hans. Det var ett helt timmermagasin, som bröt sig loss
under den första vinterisens påfrestning, så att många tusen klampar
sleto sig och drevo till havs, innan man hann bärga dem. Det viskades
till och med om att det skulle varit någon, som med flit hade öppnat
spärrbommen en mörk och stormig natt. Var det sant, så hade det då
inte skett med patron Grubbs vilja den gången. Hela partiet hade nyss
blivit ditfraktat och var ännu oförsäkrat. Han glömde till och med
sådana viktiga saker nu ibland, Stor-Grubben, tills det var för sent.

Så är det ofta — de flesta affärer gå omkull inte bara genom
penningkriser utan först och främst genom människokriser. Och det inre
förfallet röjer sig först i de tusen småsakerna.

Till råga på allt hade det så blivit arbetsnedläggelse vid sågen.
Strejk kallade de det, det var något nytt häruppe. Nytt liksom att
någon vågade föreskriva Grubben villkor. Högre dagspenning, hette det,
och kortare arbetstid för barnstackarna därnere i sågbottnens fukt
och mörker. Annars skulle de nog laga, att Grubben blev bet på sina
kontrakt till våren. Nu, när inte så mycket timmer låg inne, var det
desto mera angeläget, att det som fanns blev sågat i rättan tid.

Men Grubben lät inte föreskriva sig några arbetslagar, han. Nytt
folk skulle han ta dit uppifrån finnskogarna, där fanns karlar i
överflöd. Men innan han fick hit dem, skulle många dyrbara arbetsdagar
gå förlorade, det var det de räknade på, de uslingarna. Det var
många dagsresor ditupp med hästskjuts och på skidor efter obanade
skogsvägar. Förrän det riktiga snöföret kom, kunde han inte få ner
dem. Och för var dag, som gick, betydde det en oersättlig förlust för
Grubben.

Fortsatte det länge så här, såg han sig ingen annan utväg än att sätta
sågen på aktier, som han tänkt en gång förut. Men med det skulle det
också vara slut på hans självhärskardöme.

Han kände redan nu tydligt, hur någon i hemlighet hotade den makten.
Någon eller några var det, som snappade bort de fetaste bitarna för
honom, så att han fick nöjas med avfallet och slamsorna. Vem det var
kunde han inte veta. Ibland gissade han på Mats Jonsson, som öppet
hotat honom, men så kunde han inte tro den träbocken om så mycket
vett. Han hade ju gunås många fler fiender än honom. Men säkert var,
att den, som motarbetade honom så, var listig och slug som om han gått
i lära hos honom själv och förstod, att hålla sig undan dagsljuset.
Lyckades han och de, som stodo bakom, få sågen i sin hand, så visste
man nog vad timmen var slagen.

Men Stor-Grubben ville själv ställa sin klocka, han, och bestämma sin
tid. Sågen skulle han hålla till vad pris som helst över krisen, det
svor han vid både mörka och ljusa makter på. Han skulle nog visa sina
hemliga fiender, han, att det inte var han själv, som stött på grund
den där stormiga höstnatten.

Men vem var det han hade att tacka för allt detta trassel om inte det
där förbannade lappspöket, som gick och självdog, när hon som bäst
behövdes! Nu kunde hon gärna bli där hon var, men nu fick han förstås
lov att ta hand om det, som var kvar av henne också.

Med första tyska båt kom verkligen långlappflickan tillbaka också. Det
var den sista båten för året, som skar genom den första vinterisens
tunna glasskiva för att komma uppför älven.

På provisorns föranstaltande hade man låtit undersöka långlappflickans
kropp av framstående läkare och nu vilade hon balsamerad i en stor
trälår, då man inte hunnit med att låta göra henne en särskild kista.
På var sin sida av låren stodo den gnällande Nila och den lille
provisorn, sörjande som en sann riddare med sorgflor på sin höga hatt,
till sin släkts gränslösa förargelse, där den satt mangrant samlad
kring rådmanskans skvallerspegel i hennes hus nere vid hamnen.

Det var meningen, att vidundret sedan skulle föras vidare upp till
fjället för att där begravas, ty Fattig-Nilas enda tröst i hans
förtvivlade sorg var tanken på en högtidlig begravning med tal och
sång av kirkoharra där uppe i hans avlägsna kyrkby. Men tills vidare
måste liket ställas in i Stor-Grubbens magasin i väntan på det riktiga
snöföret.

Dyster och förkrossad sökte sig Lapp-Nila så in i bondkammaren för att
skölja ner faderssorgen med en kanna renat.

En enda sup gjorde annars Nila så glad som ett speleverk, så att han
skrattade och slog stig på knäna och jojkade och sjöng. Men nu gjorde
honom första supen bara dystrare, vid den andra suckade han och vid
den tredje grät han som ett barn. Vid den fjärde svor han, att nu var
han först riktigt en fattig och hemlös man. Ty dotter hans sjukdom
och död och den långa hemresan hade slukat alla hans besparingar efter
rundresan.

Men Stor-Grubben kom ej genast fram med pengarna till begravningen
och till en trösteslant åt fattiglappen som han trott. Det var som
om han kommit på andra tankar. Han hade plötsligt fått en idé.
Långlappflickan var död, men det som fanns kvar av henne kunde ännu
bringa tur och guld.

— Det blir väl alltid någon råd med det, sade han undvikande och slog
i femte supen åt Nila.

Och när stopet var tomt, satt fattig-Nila där röd i ögonen som förr
och sjöng sina gladaste visor. Då kom Stor-Grubben fram med sitt
förslag. I viskande ton, sedan han förvissat sig om att ingen lyssnade
vid dörren.

Ty med tyskbåten hade han också fått ett brev söderifrån. Det var
från en framstående lärd, som å sin institutions vägnar bjöd en rund
summa för vidundrets balsamerade kropp. Och nu satt Stor-Grubben
där och sökte köpa flickan av lappen för en tredjedel av priset.
Någon förmögenhet gällde det inte, men mycket nog för en förtvivlad
man. Just den summan kunde kanske rädda sågen åt honom tills de nya
arbetarna kunde komma. För första gången i hans liv hade bankerna
nekat honom vidare kredit.

Men när Fattig-Nila hörde hans förslag, blev han nästan nykter igen.

— Åh, jämmerligen, Herre Gofader, gnällde han. Vill tu ha mik att
sälja mitt eget kött och blod? Nej, ej för pengar, ej för alla mina
rivna renar, ej för en kittel full av guld!

Stor-Grubben gav sig dock ej. Hans ord voro många, snärjande och
trånga. De gillrade lappen som i ett vargnät, hur han sprattlade,
kom han ej ut. Och brännvinskannan var öppen och vid, där tappade
han resten av människovärde och faderskänslor. Runda och blanka
föllo pengarna i hans hand, de klingade som renbjällror och sedlarna
prasslade som renklövar över fjolårslöv. När kannan var tom, hade
han sålt dotter sin för halva priset, och sen låg han dygnet över i
fållbänken i bondkammarn och sov ruset av sig med blodspengarna i
skinnväskan under kudden.

Dagen därpå lät Stor-Grubben kasta ut honom ur kammarn och förbjöd
sina drängar att någonsin mera släppa Fattig-Nila inpå knutarna sina.

— — —

Nu hade han den summa han behövde för att hålla allt tillsamman, tills
finnfolket hann komma.

Långlappflickan ställdes tills vidare in i Stor-Grubbens sommarbod.
Ingen anade, vad den långa lådan innehöll, som stuvades in längst in i
bodens mörkaste vrå. Det var meningen, att hon skulle stå hela vintern
och avvakta första båtlägenhet till Stockholm, ty att frakta henne den
långa vägen dit ner med hästskjuts skulle ställa sig för dyrt.

Men Fattig-Nila skulle ändå få sin fina begravning för dottern däruppe
i fjället, fast vad som låg i kistan skulle bara två veta.

Och så en dag kom äntligen den första riktiga vintersnön. Mjuk och
len löste den sig ut ur de tunga, blygrå molnen och lade sig milt
skylande över den smutsiga, stenfrusna marken. Lätta och duniga
virvlade de stora lappvantarna kring i väldiga moln. Det var som om
vintergatan börjat dugga sina mjölkvita, disiga stjärnor.

Men också snöfjunet frös till, när det kom i beröring med den svarta,
bottenfrusna jorden. Och så lade sig nysnön i allt tätare drivor
därovanpå, tills det äntligen blev ett före, som bar.

Då tog patron Grubb fram sin stora släde med det vita filetnätet åt
frun och barnen. Och dagen därpå lät han skicka en stor, grann kista
på silverfötter upp till Lapp-Nila i fjället med den lille provisorn
som hedersvakt.

När provisorn kom hem från den färden, kunde han förmäla, att nu hade
Fattig-Nila blivit tokig av sorgen, då ingen makt i världen kunde
förmå honom att tro, att det var hans dotter, som låg i den granna
kistan.

— — — Två dagar efter långlappflickans likfärd kommo finnpojkarna till
staden. De hade redan haft skidföre länge nog däruppe för att kunna
göra färden hit ner. Storvuxna och seniga kommo de hoppackade i sina
finnrisslor, medan öronlapparna på mössorna slängde dem kring ansiktet
just som på Grubben själv.

Den kvällen blev det liv i luckan, skall man veta. Var krog, som
fanns i staden stormades av de törstiga finnkolapojkarna, och fram på
natten satt kniven lös i bältet på mer än en. Då gick Grubben själv
ner ibland dem och tog ett par av de värsta bråkstakarna i kragen och
lät dem kyssas med näsorna en stund på äkta lappvis. Det var kraftiga
kyssar, det, som gjorde näsorna blodiga. Men sedan höllo sig de andra
lugna.

Och så skulle de börja sitt arbete dagen därpå. Men när de kommo ner
till sågen, var den redan i full gång. Storbasen hade haft nyckeln,
han, och nu stod var och en av Grubbens gamla arbetare på sin post,
som om ingenting hänt, vid sågramar och storkantverk, vid ugnar och
plankbord, ända ner till pojkbytingarna nere i klyvverket.

Arga och förbluffade, med humöret ännu mera eldfängt av nattens
orgier, stodo finnarna där församlade utanför sågen.

— Gubbfan har lurat oss, tjöto de, han har narrat hit oss för platt
ingenting!

— De ä vi, som ska in i sågen, pojkar, höjdes en annan röst. Låt oss
slänga ut bondpatrasket där på bosshögen!

Men ändå vågade ingen göra något av rädsla för Stor-Grubbens vrede. Så
hade han förstått att sätta sig i respekt kvällen förut. Då kom han
själv farande, varskodd av sågens väldiga orkester, som för första
gången på veckotal spelat upp sin välkända låt någon timme förrän han
beräknat.

— Häv ut det bråtet på spånbacken, var hans korta order till de
knotande finnarna. Grubben trugar ingen, han. Den, som ä bjuden
en gång, ä också sedd. Men bondtjyvarna därinne ha sagt tack till
bjudningen, de.

Med ett jubelskri av hänförelse över ordern grepo sig finnpojkarna
genast verket an. Det var ett uppdrag det, som passade
bärsärkaynglingar som de dagen efter en dryckesnatt! Patron Grubb var
en karl hela dagen, det.

Det dröjde inte heller lång stund förrän hela fästningen var stormad
ända upp till schevugnspipan, medan sågbacken därnere krälade av
svärjande arbetare, som lågo och sökte leta rätt på sina egna lemmar
ur den myllrande härvan av fäktande armar och ben. Och en halv timme
därefter var arbetet i full gång igen i hela den väldiga sågen,
som darrade och skalv under trycket som ett överhetsat hjärta. Men
snopna och skamflata smögo sig Grubbens gamla arbetare en och en från
sågbacken hem till sitt.

Den dagen blev det mycket spring i dörrarna hos Mats Jonsson. Ut och
in, in och ut strömmade de oupphörligt, först och främst alla forna
Tavlebor och deras söner men också alla de, som visste, att han tagit
sig an deras sak, som hade något otalt med patron Grubb. Och alla hade
de detsamma att säga.

— Först tog han skogen å hemmanet av oss, de egna hemmet å friheten.
Nu tar han brödkakan å livhanken me, den storslukarn! Slänger oss som
en gammal vante på sophögen, så fort han kan, å tar sitt eget folk.
Lika barn leka bäst ska man veta, å Grubben tör väl supa helst i
lag me finnfolk, han. Hjälp oss för Guds barmhärtighets skull, Mats
Jonsson, hustru å barn svälter!

Men andra gingo mera direkt till sakens kärnpunkt.

— Du får se till, att sågen snart blir din, Mats, sade de. Dej ta
vi gärna till herre över oss. Då kör vi finnpacket där på dörren, å
Grubben får slå följe i samma släde.

Men Mats kunde bara medlidsamt skaka på huvudet. Nog hade han kanske
pengar nog till att köpa hela Grubbens såg redan. Slugt som gamlingen
själv hade han förstått att öka sitt guld och sin makt på denna korta
tid. Som en feber hade den tanken legat över honom, att han måste göra
sig jämnstark med Grubben till vad pris som helst i och för det sista
enviget. Som i en ständig hets hade han arbetat dag och natt med det
enda målet som syfte. Kanske hade han därvid både en och två gånger
kommit att snudda vid sådant, som han bara för några månader sedan
inte skulle velat röra vid med fingerspetsarna. Men han urskuldade
sig med, att det var för ett gott ändamål det skedde. Var det en och
annan, som förlorade några hundralappar eller mer på sina affärer med
honom, så skulle hela bygden vinna desto mer den dag han kunde kasta
Grubben ut ur hans rövarborg.

Men dagars trägna arbete och sömnlösa nätters grubbel hade det krävt.
Lova klagade jämnt numera över att han aldrig hade tid med henne, och
med ett litet förstrött leende gav han henne rätt. Men så hade han
också lyckats över all förväntan, och med Gebhardten bakom sig som en
trofast reserv trodde han sig om att kunna öppet ge sig på Grubben när
som helst nu, bara tillfälle gav sig.

Det var just det — — vem kan köpa det, som inte är till salu, om han
så har hela köpesumman kontant i sin ficka? Med list och våld, med
tusen okända knep hade patron Grubb mot all förväntan lyckats hålla
sin sågverksrörelse gående, fast alla visste, vilka stora svårigheter
han oförmodat råkat i.

Det var därför Mats måste skaka på huvudet åt arbetarna, när de kommo
till honom, förtroendefulla som barn. Litet pengar till att lindra den
värsta nöden med gav han dem och bad dem ha tålamod.

— Tålamod, ja, men magen, han har int tålamod, han, knorrade en i
hopen.

Då öppnade Mats dörren till boden därute och gav dem löfte om full
kredit till den dag de lyckades få annat arbete. Men inte ens det
lyckades lugna de upprörda sinnena.

— Ska vi tåla, att intränglingar tar brödkakan från oss, pojkar, ska
vi tåla de, va? ropade en ung hetsporre bland mängden, som trängdes
inne på kontoret. — Nej, brinna skulle den, Grubbens trampkvarn, så
att det osade bränt finnfläsk i hela stan!

Då tystade Mats strängeligen den brottslige uppviglaren och lovade att
minnas honom för framtiden, om han kom med sådant tal mer.

— Ett ord till om mord å brand, å ja stänger krediten för er allihop,
sade han strängt. Ja tänker patron Grubb får nog sitt ändå, men int
ska de ske med sådana medel.

Och därmed körde han ut dem alla för den dagen.

Men ännu en tog sig in bakvägen, innan porten hann stängas. Det var
Storgårds-Ejnar. Nykter var han för ovanlighetens skull, men ändå mera
blek och förstörd än sist.

— Mor dör, kved han med ånger och samvetskval i blicken, sanna mina
ord dör hon int för mej, om Grubben får hållas! Nu härjar han var
dag som en galning därinne i skogen våran. De ä int fråga om några
mastträd nu bara, storskogen ska kalhuggas från topp till rot. Hela
timmermagasinet, som gick för honom i höststormen, ska han ta igen på
oss. Å mor ligger där, stackare, å tynar av för var dag å bara hör,
hur de faller. Men den dag hon dör genom mitt förvållande ä min frid å
salighet borta. Hjälp, för Jesu Kristi skull, Mats, så svär ja att bli
kar å allri röra glaset mer!

Aldrig hade Mats sett Ejnar sådan förr. Många gånger förr hade han
svurit dyra eder på sin nya karlaktighet, men nu var det ett allvar
och en nytänd vilja i hans ögon, som lovade mer än de stora orden.
Äntligen tycktes livets allvar ha nått fram till Storgårds-Ejnar
också. Men hjälpen han bad om, vem visste, om den kunde hinna fram
i tid. Åter tycktes Grubben ha övertaget och sitta säkert rotad som
aldrig förr. Så fick också Ejnar gå utan stor tröst den dagen.

När Mats åter blev ensam, ställde han sig och såg tankfullt ut genom
fönstret bortemot sågen. Där låg den väldig och stor och ångade
kraft ur sina heta lungor. Hela fönsterraden blänkte vasst och hårt
i vintersolen som hånfullt leende ögon. Den såg så mätt och trygg
ut, där den låg och lät sig matas av främmande händer, den spann så
surrande och belåtet, som fröjdade den sig över, att den fått krossa
sönder några fattiga människoöden som tilltugg till torrkosten.

Grym och omättlig på levande liv tycktes den vara. Och ändå — — om
det vilddjuret blev riktigt tämt en vacker dag? Om det tvangs att på
allvar erkänna sin herre människan? Vilken trofast tjänare, vilket
underbart och lydigt redskap till allas lycka kunde den inte bli!

Herre över Grubbens såg — — ja, nog vore det ock en framtid att drömma
om! Hans egen sista och hemligaste dröm var det de gett uttryck åt i
dag. Herre över sågen — — det betydde herre över så många fattiga liv.
Också där fanns ett stort fält att plöja och så. Så mycket nytt och
gott man kunde blanda i den sådden. Bättre löner, rimlig arbetstid,
skydd för allt det farliga därinne i odjurets buk kunde man införa.
Och barnen, de små tordyvlarna på bottnen, de borde upp ur dyn och
mörkret och ut under Guds fria sol därute på sågbacken. Plocka
småved och späntestickor gratis hem till mor, det var det arbete de
borde få. Mätta och nöjda kunde de vuxna gå därinne och sköta sitt,
nöjda att vara en nyttig del av det hela, och sågen själv, den stora
maskinkroppen, skulle kuvad och tämd tvingas att tjäna dem alla.

Och han själv, Mats? Då först skulle han riktigt bli det han drömt om
i barndomsdagarna, en storpatron och like med de bästa i staden. Herre
skulle han heta också bland riktigt storfolk. Och hon, Lova, skulle
inte sköta sig illa varken vid hans bord eller i hans salong, det
visste han säkert. Och i sinom tid fick hon väl lära honom själv det
som brast i sådana stycken.

Då skulle han, bygdens son, snart hålla dem alla i sin hand, de höga
stadsherrarna, med ett tack för sista för den gången de satte honom på
nådebröd bland stadens får!

Vad var väl några fattiga myrmarker värda mot all denna härlighet?
Och Anna-Greta, hon som omedvetet stått bakom all hans hemliga längtan
till den utarmade hembygden, henne hade han knappt haft tid att tänka
på nu på länge. Hon skötte om mor sin, sade Ejnar. Snällt och tåligt
satt hon dagen lång vid sjukbädden och sökte ge den tröst hon kunde.

Ja visst kunde hon vara god och öm, hon med, det visste nog Mats bäst.
Men hennes ömhet var inte för honom — hon hade delat den på fler,
hette det ju. Allt detta gamla fick lämnas också i hjärtats lönnlighet
från den dag han intog Grubbens plats. Vilda drömmar och fantasilekar,
sådant hövdes inte en tocken storkarl. Han måste lära sig leva på
slika herrars vis och det skulle Lova, förståndiga människan, lära
honom.

Det var väl redan ett framsteg på den vägen, att han inte rört
bonderocken sin i skrubben på flere veckor nu, och bondetankarna
tycktes ha stannat ute med den. Och i fickan på den gamla rocken låg
en liten, klumpigt utskuren docka av trä och sov med ansiktet djupt
borrat i fodret.

Så satt han här på sitt kontor och bidade otåligt tiden till sitt
riktiga nappatag med Grubben.

— — —

Men en annan av Grubbens fiender fanns det, som inte bidade tiden. Det
var Fattig-Nila, som också kommit tillbaka med skidföret.

Dag och natt strök han nu kring Stor-Grubbens gård med köpesumman
i koltbarmen. Dag och natt ruvade han på tillfälle att få slänga
patronen pengarna i ansiktet och låta köpet gå tillbaka. Men för var
gång han ville lista sig in i boden eller på kontoret eller slinka
in genom gårdsporten, blev han utkastad av Stor-Grubbens påpassliga
drängar.

Då ville han nattetid smyga in i bodar och magasin för att själv
leta reda på den långa lådan. Men drängarna passade honom, skrattade
ena stunden ut honom och skakade den andra medlidsamt på huvudet. Ty
var och en visste ju nu, att tigglappen blivit tokig av sorgen efter
dotter sin och alltjämt sprang och letade henne inom Stor-Grubbens
gård, fast hon längesedan fått sin kristliga begravning där uppe i
fjället i patronens fina kista med silverfötter, egentligen bara
alltför fin till en lappfjolla som hon.

Till slut slocknade alla rediga tankar i Fattig-Nilas huvud utom
en — tanken på hämnd. Men ingen hämnd på avstånd med signerier och
trollskott utan en hämnd öga mot öga. Ty han måste själv se och njuta
av Stor-Grubbens fasa och skräck.

Men han kom aldrig öga mot öga med Grubben.

Kvickt som en lämmel visste denne att smita undan, trots sin stora
och oviga kropp. Ännu mer rädd var han om sina bodar och magasin. Och
nere vid sågen lät han sätta vakt dag och natt, ty han fruktade för
mordbrand mer än för lappkniven.

Så gick en tid, utan att Nila kom åt att utföra sitt verk.

Säker som aldrig förr tycktes patron Grubb sitta där och ordna upp
sina affärer på nytt. Det nya, befängda köpet med lappbyket där hade
åter gett honom det han behövde, en tids andrum. Och nu gick sågen
flinkare än någonsin under finnfolkets vana händer. Ny trygghet och
makt malde den till honom för var dag. Snart skulle allt vara som
förr.

Men lapptoken där, som strök kring knutarna, besvärade honom ändå.
Folk kunde ju fatta misstankar och det hade han inte råd till just nu,
då krediten ännu inte var så säker. Han fick se till att bli honom
kvitt, kosta vad det ville.

Till slut beslöt han sig att ej avvakta öppet vatten för att
frakta ner den mystiska lådan till Stockholm utan anlita den dyra
hästskjutsen. Han tänkte, att inför fullbordat faktum skulle väl
lappen så småningom lugna sig och vända åter till sina fjäll igen.
I första gryningen en strålande januarimorgon lät han i största
hemlighet föra lådan ut till den stora landsvägen, där långskjutsen
väntade, sedan han först förgäves låtit leta efter lapptoken överallt.

Men Lapp-Nila var redan på benen, fast ingen såg honom. Väl gömd bland
säckar och balar i en av magasinsportarna såg han lådan föras bort
och förstod, att han aldrig skulle se den mer. Helst hade han velat
riva den ur händerna på Grubbens legohjon, men vad förmådde en ensam
man mot tio. Men hämnd, sin dyra hämnd, skulle han ta just nu, när
de bovarna glömt sin vakttjänst. Den synen han sett hade gjort honom
vild. Vrede och förtvivlan gåvo honom en jättes krafter. På en minut
var han uppe vid Grubbens gård, med ett språng uppe på trappan. För
hans vredgade händer bräcktes lås och bommar, portar och dörrar rev
han upp med blodiga och sönderrivna fingrar.

De trötta drängarna hade uttröttade somnat från vakten, och innan
någon hunnit morna sig nog för att hindra lapptoken, stod han redan
i patronens sängkammare. Där låg Stor-Grubben bred och dryg under
sidentäcket bredvid sin fina stadsfru i nattmössa med krus. Båda hade
vaknat av larmet, men när frun fick se lapptoken, svimmade hon.

Flämtande och gul av vrede med det långa håret i en enda oredig
martova böjde sig Fattig-Nila med blodiga händer över Stor-Grubben. I
ena handen höll han Grubbens egen renhornskniv, som han ryckt till sig
ute på kontoret, den andra krökte sig som klor mot hans fiendes hals.
Men han rörde honom ej.

— Änteligen har jag tig, väste han, änteligen! Ser tu hornkniven tin,
tu fick ten av mig en gång, aldrig sticker den fel, runor har ten på
skaftet. Men ten döden bleve tig för lätt. Långpinas skall tu å efter
döden vila ovigd vid jorden som dottern min.

Och med en hastig rörelse stack han händerna i koltbarmen och drog
upp skinnpungen med blodspengarna, som han alltid burit på, sedan den
dagen, då han sålde sitt eget kött och blod. Klibbande smutsiga av
jord och svett voro de nu, de hade mistat all klang. De smällde bara
dovt, när han kastade dem i pannan på Stor-Grubben, så att blodet
sprang ut ur hans näsa och mun. Sedlarna rev han sönder i små bitar
och kastade dem på täcket. De liknade svarta rökflagor mot det röda
sidenets brand.

— Och nu förbannelsen, ropade han. Lik många kronor, som tu köpt
själen av mig för, lik många löss ska tära tin kropp! In under titt
skinn ska te äta tig och yngla sig som blodspengarna tina!

Tusen riksdaler var fattiglappens andel — halva köpesumman — lika
många feglöss spådde han nu på Stor-Grubben.

I ett språng var han så utom dörren igen tvärs igenom hopen av
uppskrämda drängar. Ingen vågade längre röra honom.

Med sitt gula, kantiga ansikte och sina röda händer liknade han en
gammal blodbestruken avgudabild av trä från en undangömd bergsskreva,
som åter fått en natts liv.

Förstenade av fasa hängde drängarna alltjämt vid dörren, genom vilken
han försvunnit, tills patronen själv skickade bort dem.

— Skrock, sade han med tjock och ansträngd röst, skrock och
vidskepelse. Sådana vapen bita ej på mig, kniven skulle han ha tagit
till. Men tag jarn skräpet efter honom!

Och han pekade på silverpengarna, som alltjämt lågo som en smutshög på
sidentäcket. Inte ens han, så penninghungrig och penningnödig han var,
ville röra de pengarna. — Tvätta dem och lägg dem sedan i fattigbössan
vid kyrkan, tillade han. Och gå nu, era gaphalsar, och låt mig få ta
igen morgonsömnen!

Äntligen fingo de ben under sig och kommo utom dörren. Nödtorftigt
torkade Grubben blodet från näsa och mun på spetslakanet och tog sig
så till att väcka upp frun med en parfymspruta.

Men ute i långfarstun trängdes alltjämt bodbetjänterna och drängarna,
viskande om det fasansfulla, att snart var räkenskapens timme slagen
för Stor-Grubben, ty ingen makt i världen kunde ta den spådomen
tillbaka — inom år och dag skulle tusen feglöss tära bort hans liv.
Och efter döden väntade honom den kristdöptes värsta straff — en
otrygg vila i ohelgad mark.

Mot en sådan förbannelse fanns ingen bot, om den drabbade som
rättfärdig hämnd. Det visste de, det visste Grubben själv, fast han
sökte trotsa ödet.

— — — —

Men sitt öde trotsar ingen, inte ens den, som tror sig nog stark att
vara utan samvete. Det kommer en förfallodag också för den slugaste,
då allt skall göras upp och han ingenting kan sticka undan.

De första dagarna efter lappens tilltag gick väl Stor-Grubben
allvarlig och fundersam omkring med hemlig ängslan i hjärtat och
bidade uppfyllelsen av den hemska spådomen. Men allteftersom timmarna
gingo utan att något hände, lugnade han sig och återgick till det
gamla. Han hade väl annat att tänka på än tockna barnsligheter, då
affärerna tycktes reda upp sig igen. Det var som om pengarna han fått
för vidundret ynglat sig och förökats av sig själva, ända in i döden
förde långlappflickan turen med sig. Silvret fick åter glans och
klang, sedlarna prasslade, brännvinet fick sin rätta smak, det blev
lustigt att leva igen. En ny skuta skulle han bygga sig i stället för
den som förlist, den skulle gå på Tyskland och bära långlappflickans
namn.

Efter den fatala dagen hade visst också Lapp-Nila försvunnit från
orten och begett sig till fjälls igen. Åtminstone syntes han inte
till. Det som tett sig naturligt och verkligt nog i glansen från
hans stickande svarta ögon, tycktes med ens åter så fantastiskt och
omöjligt.

— Skrock och vidskepelse, sade Stor-Grubben åter, barnslig och hednisk
vidskepelse, ovärdig en kristen och familjefader!

Och med lugnat sinne gav han sig åter ut i stadens sällskapsliv,
som han det senaste året försummat. Där var han illa hädd men ändå
gärna sedd som det plär vara med den, som har sitt tungt vägande namn
på många viktiga papper. Själva landssektern sökte sig ibland till
patron Grubbs sällskap. En hedersplats var alltid vikt åt honom vid
landssekterns bord vid den stora middag denne alltid höll för att fira
sin födelsedag. Där skulle nu Grubben trona också i år, alla lapptokar
i världen till trots.

Men hur det nu var, kom han aldrig så långt. Ty redan vid
smörgåsbordet hände något.

När Stor-Grubben stod där, väldig och bred, och trängdes med de andra
herrarna kring den iskylda tersen, kände han plötsligt ett lätt slag
på sin axel, och när han vände sig, stod han ansikte mot ansikte med
den unge notarien Plommel.

— Ett ögonblick, herr patron, sade denne unge man förbindligt och
förde vördnadsfullt patron Grubb åt sidan. Också på ett av den unge
notariens papper stod nämligen Grubbens betydelsefulla namn. Med
tummen och långfingret tog han därpå försiktigt något från patronens
krage och höll det upp i luften.

— Jag förstår fullväl, att patronen, som i sin bod får trängas med
både krebs och plebs, lätt får sådana här små souvenirer på köpet,
men man vill ju inte gärna ha dem som dekorationer på fracken, sade
notarien Plommel i lätt ton.

Häpen stirrade patronen på det notarien höll mellan fingrarna — en
stor, fet, gråvit lus! Askgrå i ansiktet ryggade han tillbaka mot
väggen, hans ögon stodo stela och vidöppna av skräck.

— Vill notarien vara god be min fru komma ned i avklädningskammarn,
lyckades han äntligen stamma fram ur sin hopsnörda strupe. Jag mår ej
riktigt väl.

Överraskad såg notarien på honom, vad kom åt patron Grubb? Jaja, allt
det myckna brännvinet och den goda maten skulle väl kräva ut sin rätt
någon gång — slaget var kanske ej långt borta, bäst att i tid se sig
om efter nästa goda namn.

— — —

När fru Grubb förskräckt kom nedfrasande i avklädningsrummet, fann
hon sin man stående raklång framför den stora trymån mellan de tända
kandelabrarna och ängsligt beskåda sina alltjämt likbleka drag,
sökande efter hon visste ej vad däri.

— Vad står på, min vän? frågade hon ängsligt.

— Kom, så far vi hem, var hans enda svar. Hästarna ä redan förspända.

Ej ett ord mera fick hon ur honom under hemfärden, och hennes ängslan
ökades. Men ändå mera förskräckt blev hon vid framkomsten över hans
första underliga begäran. Knappt hade de nämligen kommit för sig
själva i sängkammaren, förrän patronen bad henne ta en kam och kamma
honom för ohyra.

Nu var det så, att om det var något på jorden, som fru Grubb fruktade
och hatade, så var det just ohyra. Hennes rent sjukliga förskräckelse
för småkryp hade blivit till ett ordspråk i staden. Häpen och
villrådig visste hon nu inte till sig, men vågade ej göra några
invändningar, van som hon var att blint lyda sin man i allt.

— Men du vet väl, Grubb — lyckades hon dock framstamma.

Då kom patronen för en stund åter till sig och blev som förr.

— Tig, kvinna, och lyd! röt han med stentorsröst.

Då måste fru Matilda gråtande ta sin egen silverkam från
nattduksbordet för att kamma sin man. Och vid första tag hon tog föll
en stor lus ned i hennes knä och vid det nästa åter en och så en för
varje gång hon drog kammen genom det sträva, tjocka håret.

Likblek av fasa och vämjelse lutade Stor-Grubben sitt huvud i hennes
sköte och lät det ske. Så var den då kommen till slut, den onda
spådomen, straffet för alla hans missgärningar, de öppna och hemliga.
Trolldomen, som han skrattat åt. Vedergällningen för att han köpt och
sålt kristet kött och blod, kristna själar.

Ej en sekund föll det honom in att tro, att det kunde vara vanlig
ohyra, sådan han mer än en gång fått på sig i bondkammarn eller på
marknadsresorna. Nej, feglöss, det vämjeliga och hemska straffet, som
den trollkunnige lappen kunde spå på en, det och inget annat var det.
Han var varken den förste eller den siste, som fått dem över sig. Hur
hade det inte gått med förra länsmansfrun till exempel, som kört ut en
tiggande lappkäring ur sitt kök? Innan månadens slut hade hon otyget
över sig, och innan året var gånget låg hon på sin bår, sargad och
tärd till döds.

Så skulle det också gå med honom, in på hans livsrot skulle trolltyget
tära och gnaga sig, allt djupare in i honom, från kropp till själ.
Ditin, dit varken ånger eller gudsfruktan förmått tränga, ända in i
hans samvete, till hans ensamma, förhärdade hjärta.

Eller var det därifrån trolldomen kom? Var det månne ej hans egna onda
tankar, som genom lappens signerier fått ett hemlighetsfullt liv till
att vända sig mot honom själv i en förkänsla av eviga kval?

Utom sig av ånger och skräck, av fruktan för kommande dagars pina,
lutade han sitt stora huvud hårdare mot sin hustrus knä och snyftade
högt.

— Löska mig, löska mig! kved han med oigenkännlig röst.

Och då måste den stolta frun betvinga sin avsky och med tårarna
tillrande nedför sina kinder uppfylla hans bön. Sakta och varligt
drog hon den glänsande kammen genom hans hår, alltjämt med sina vita
glacéhandskar på händerna, medan odjuren högtals föllo ned i hennes
sidenklädda knä. Ej ett ögonblick fann hon något löjligt i mannens
bön, fast hon ej förstod dess fulla innebörd. Tvärtom, som hon satt
där med Stor-Grubbens tunga huvud i sitt knä, likt ett stort och
ludet bergatrolls, fullt av kval och sår, av sin egen ondskas pina,
rördes för första gången hennes sovande hjärta av en stråle av den
eviga barmhärtigheten. Gråtande mindes hon oåren och dess fattiga
tiggarskaror, som trängts i hennes kök, medan hennes enda tanke varit
att fria sig själv från ohyran. Hon mindes, hur hon kammat sina barn
över silverbricka, tills de blött i hårbottnen, medan fattigbarnen
sjungit smädesånger utanför hennes fönster. Gud give, att hon då
lindrat deras nöd, så långt hon förmått! Nu satt hon här till löje och
skam för envar, fast hon ej förstod varför. Lappens spådom hade hon
ej hört, och ingen hade vågat tala om den för henne. Skyggt vågade hon
äntligen en fråga.

— Säg mig, Grubb, varifrån har väl detta kommit på dig? stammade hon
förvirrad och lät för ett ögonblick kammen sjunka.

Men hon skulle ej ha frågat. Med en förfärlig blick rusade
Stor-Grubben upp, hans mun ville stamma något, men ej ett ljud kom
över de blåbleka läpparna. Med händerna om sitt feberheta huvud
störtade han så ut ur rummet, tvärs över den mörka långfarstun och in
i bondkammarn, vars dörr han smällde i lås efter sig.

Ensam ville han vara, ensam med sin skam och fruktan. Då först såg
han, vilket rum han valt — härinne kunde han aldrig bli ensam.
Alltför många minnen bodde här, alltför många tårar. Alla de många
han pinat gods och liv utav, alla de många själar han köpt och sålt
bodde härinne. Fast han blundade i vanvettig skräck såg han dem alla
samlade i mörkret. Där var änkan, som han pantat bort sistkon för, där
småbonden, som hängde sig, när gården hans gick, där satt Svart-Brita
och läste bort bot och hälsa från honom. Där fanns var och en som
hade en vedergällning att fordra av honom och nu var kommen för att
kräva ut den. Ur alla vinklar och vrår myllrade de fram och satte sig
tysta efter väggarna. Endast Fattig-Nila stannade svart och lömsk
bakom kassakistan och pekade hämndefullt ut honom för de andra med
renhornskniven.

Han ville tigga dem om barmhärtighet, om en enda timmas uppskov med
slutuppgörelsen. Men det kom alltjämt ej ett ljud över hans läppar.

Då strök det med ens som en svalkande vind över hans brännande panna
— borta i ett hörn satt Lill-Jonas utom åkern och såg på honom. I
handen höll han en knippa ogräs — det var törnen och tistlar från hans
igengrodda vretar. Men hans blick var ljus och full av medlidande. Den
tycktes se genom honom, över honom mot någon, som stod bakom dem alla
och sände både förbannelsen och förlåtelsen. Och som en uppenbarelse
grep honom plötsligt aningen om den Gud, som är såväl hämnare som
förlossare, den Gud, som allena kan räkna ut slutsumman av varje
människoliv och som väljer de underligaste redskap för att fånga och
binda den själ han vill träffa. Hela sitt liv hade han undflytt honom,
men nu var han dock till slut i hans hand. Som ett virvlande löv
skulle han jagas, tills han jagats in i Guds rättfärdiga dom.

Det fanns endast ett val, att låta sig drivas med efter okända vägar —
kanske nådde han till slut ändå bortom kval och pina hän till en evig
försoning.

Men nu, just nu förmådde han ej mer.

Och ångestfullt, med ögonlocken slutna för att utestänga det
förflutnas skuggor, men ändå full av ett nytt hopp, stönade han med
hopknäppta händer den jagade människans förtvivlade bön om uppskov
till vedergällningens Gud:

— Låt av från mig, att jag må vederkvickas något litet!

       *       *       *       *       *

— — —

Ryktet om Grubbens underliga sjukdom spred sig snart i staden, fast
man sökte hemlighålla den. Det var som om hela bygden blott väntat
på detta tecken till sin befrielse. Från alla håll kommo de plötsligt
strömmande, hans öppna och hemliga fordringsägare, och krävde en
ögonblicklig uppgörelse. Det var som om man anat huset Grubbs
undergrävda ställning och ville ta igen sitt, medan det ännu fanns
något att få. Förtvivlad sökte patron Grubbs förste man, Yttergren, be
dem om anstånd, tills patronen själv blev så till sig, att han kunde
ge sina förhållningsorder. Men allt det svar han fick var ett dolskt
och förrädiskt mummel eller ett öppet hånskratt. Alltför väl mindes
man, hur många det var, som under tidernas lopp förgäves tiggt Grubben
själv om uppskov med betalningen. Nu ville var och en rädda sitt eget
skinn, medan tider var. Och så vitt möjligt var man också tvungen att
söka tillfredsställa dem för att hålla skenet och därmed krediten
uppe. Men till slut måste man stänga igen kassan, innan hälften av
fordringsägarna fått sitt. Utom sig av förbittring svuro de då på
att tillgripa andra medel för att få sin rätt. För var dag hängde
konkursen alltmer hotande i luften. Men man vågade ej röra för mycket
av sågens driftkapital.

Ty också nere i sågen jäste det. Med knapp nöd fick man ihop
veckoavlöningen till finnarna. Då passade dessa på tillfället och
begärde på stående fot den löneförhöjning, som nekats de gamla
arbetarna. För att hålla dem kvar och inte låta sågverksdriften
avstanna, vilket just nu skulle betytt ruin, tvangs man gå in på allt.

Men nu tycktes en annan svårighet tillkomma. I samlad trupp infann sig
hela den gamla arbetarstammen en dag nere på kontoret och fordrade
att bli tagen tillbaka. Finnfolket skulle avskedas och det innan
veckans slut, sade de. Annars skulle de nog finna på annan råd för att
få dem i väg.

Förgäves sökte Yttergren lugna dem och få dem på andra tankar. Till
slut måste han ge också dem ett slags skenlöfte. Om några dagar hade
kanske patron Grubb kommit sig så pass, att han kunde tillfrågas, vad
som var att göra. Till dess fick man bara se till att hålla allting
flytande.

Också in till Mats trängde ryktena och oron. Men i stället för att
glädja honom gjorde allt detta honom bara ängslig och förstämd. Nu,
just nu skulle detta hända! I många herrans år hade han nu gömt på
stenen i sin ficka, filat på sin dyrbara hämnd, tills den äntligen låg
där i hans hand som ett blankslipat vapen. Det var därför han kommit
hit till staden en gång, därför han blivit det han var. Och när han så
skulle kasta sig över Grubben till den sista avgörande brottningen,
slogs denne oväntat ner av sot och undergång och lades på sin
dödssäng. Men inte var det så han tänkt sig sin stolta envigeskamp —
som en ojämn strid med en slagen och dödssjuk man! Nej, lika mot lika
skulle de mätt sina krafter. Och nu visste han inte, hur han skulle
göra eller vad han skulle tro.

Kunde det vara Gud själv, som ville slå hämnden ur hans hand? En
rättfärdig hämnd över lögnaren och förtryckaren var annars det enda
han begärt av sina fäders Gud, och han hade själv åtagit sig att
utföra den. Hämnd mot de frommas fiender — det var den innersta tanke
han läst ut ur de gamla språken och böckerna. Vart ord om en rättvis
vedergällning hade han tagit åt sig som ett dyrbart löfte. Hade han
läst fel, inte funnit det djupaste och största? Far, han hade haft
bruk för mildare ord, han. Hämnden är Herrens, hade han sagt och
tåligt böjt sig under ödesslagen.

Nej, man borde kanske inte ta vedergällningen från den domare, om
vilken det hette: Han bryter ned de mäktige utan rannsakan.

Nedslagen och rådvill ställde han sig vid fönstret och såg ut över
staden som han brukade. Där nere vid sågen myllrade det av folk. Det
var arbetarna, som stodo där och vaktade ut finnarna. Hotande och
mumlande trängdes de utanför de låsta och tillbommade portarna, men
kommo sig ej riktigt för med att gå till attack. Det var visst en
ledare, som saknades. Var dag voro de åt Mats, att han nu äntligen
skulle göra slag i saken och ta sågen i sin hand. Sen skulle det bli
en smal sak att köra ut finnpatrasket.

Det behövdes ju till en början bara, att han öppet sällade sig till
fordringsägarna, som trängdes och knotade på Grubbens kontor. Så pass
många fordringar på huset hade han nu, uppköpta i bygden för dyra
pengar, att den saken kunde bli avgörande. Och kom det bara till
konkurs, kunde han ju lätt överta sågen med detsamma.

Mats tyckte nog, att de hade rätt på ett vis. Detta var ju det mål
han så länge och ihärdigt arbetat för. Passade han inte nu rätta
tillfället, vore det ju en oförlåtlig dumhet. Nu skulle det visa sig,
om han var född till affärsman. Ändå tvekade han, där han stod och
funderade. Det var som om han haft en annan, en större fordran på
Stor-Grubben, som han inte själv kunde indriva, och som det brådskade
ändå mera med.

— — —

Men inne i bondkammaren låg alltjämt Grubben i pina och yrsel och togs
med andra fordringsägare.

De första dagarna hade han släppt in sin fru till att sköta om honom
någon stund. Litet lindring i plågorna kunde han då känna, när hon
satt där och ansade hans sår eller drog sin blänkande silverkam genom
hans fuktiga och toviga hår. God och vänlig var hon mot honom i hans
plåga, fast hon väl inte alltid haft bara goddagar med honom.

Tåligt satt hon där, så länge hon fick det, och löskade honom som man
löskar en sjuk hund. I hennes vackra, dumma ögon syntes ett uttryck av
outsäglig förvåning och häpnad. Det var som om hon först nu upptäckt
lidandets och syndens oförklarliga gåta, som om hon först nu anat,
vad som legat fördolt bakom deras yttre, glansfulla liv. Gärna hade
hon gett sitt liv, om hon kunnat bespara mannen och sina barn denna
smärta och skam. Men sina handskar kunde hon inte förmå sig att lägga
av, när hon skulle sköta om den sjuke. Med blottade händer kunde hon
icke tvinga sig att röra vid all denna stinkande sårighet. Aldrig mer
skulle de i alla fall duga till fest, hennes sexknapps handskar, sedan
de rört vid ett sådant lidande.

Det var som om Grubben anat hennes tankar, hennes hemliga avsky, som
oupplösligt blandade sig med det kärleksfulla medlidandet.

Nu är det din tur, tänkte han trött. För dig var det jag tog på mig
allt sådant förr, all livets smuts och vämjeliga ruttenhet. För att
du skulle få sitta där med dina vita handskar.

Men till slut nekade han att släppa in frun med.

Han hade ju också så många andra att tala med och göra upp affärer
med, när plågorna stillade någon stund. Hela bondkammaren var alltjämt
full av dem, som ville ha ett sista ord med honom. Där sutto de, som
förr, tysta och bidande, alla de, som han köpt och sålt av under sitt
långa liv. Lillgårdsänkan satt där och Nila och Fattig-Jonas och
många, många fler. Så hade de suttit nu i flera dagar.

Men nu på sistone tyckte han, att hans ställning till dem förändrats.
Det var ej längre de, som hade något att fordra, utan han. Pengar
hade han lurat av dem eller deras släkt, gods och guld och ägodelar,
fattiga och utarmade hade han gjort dem. Och nu låg han i alla fall
här och tyckte, att det var han, som blivit utplundrad och roffad,
slagen och rövad på det dyrbaraste av allt. Han tyckte, att det var
han, som gett och gett till dem alla, att han var den enda i rummet,
som hade något att kräva ut. Sin tid, sin håg, sitt liv, sin själ
hade han gett dem och deras jordiska goda, och ändå sutto de där och
tycktes inte ha fått nog. Bit efter bit hade de tagit det oersättliga
i hans inre ifrån honom, och nu låg han här och fann inte längre sig
själv.

— Var är jag, jag? frågade han dem alla, men ingen iddes svara.

Där sutto de bara stumma och högdragna, de, som hettes fattiga och
förkrossade, och ville inte ge honom igen hans högsta skatt. Var och
en av dem höll en bit av hans levande själ i sin hand. Men här låg han
som en tom hamn och kunde inte förlösas från sitt lidande. Döden, det
var ju själens befrielse, då den frigjorde sig från kroppen. Men hur
kunde den förlösas, som ingen själ hade kvar i sin kropp?

Nej, han fick se till att köpa själen sin tillbaka. Än hade han
rockfickan full av kontanter, än prasslade det av sedlar i hans
tillstängda sekretär härinne i kammarn, dit bara han hade nyckeln. Nog
skulle väl den summan räcka till att köpa honom fri?

Yr och svag på benen rusade han upp och fram till sekretären för att
få fram pengarna. Men handen, som höll nyckeln, fumlade och darrade,
det gällde ju så mycket, så gränslöst mycket. Det skulle bli det
största köp han gjort i sitt liv.

När han väl höll pengarna i handen, lugnade han sig något, det var
idel nya, ovikta sedlar och stora guldmynt. Det kunde ju ej vara
tänkbart annat än att det skulle räcka, han visste ju, hur billigt man
köpte människosjälar.

Med händerna fulla släpade han sig fram till den fattiga änkan, som
satt ytterst vid dörren, ytterst på bänkkanten, som hon alltid brukat.
Men stolt och fast såg hon ut, där hon satt, och log hemlighetsfullt
mot något osynligt. I handen höll hon något, som sken som klart guld.
Grubben såg, att det var ett stycke av hans själ, han hade varit ung
på den tiden.

— Ge mig den! kved han. Här är pengarna för jordlappen jag tog från
dig, det var den första jag tog.

Men hon rörde sig ej ur fläcken och upphörde ej att le.

Då släpade han sig fram till den, som satt mitt emot henne på andra
sidan dörren. Det var lappen Nila, han som sålt sitt eget kött och
blod för guldet.

— Här har du mera pengar! ropade han och valde ut guldmynten ur
penninghögen i sin hand. Och mer skall du få. Då kan du köpa dig en
renhjord och bli lapparnas kung. Till vad behöver du min fattiga själ?

Men då grinade blott Svart-Nila ännu ondskefullare och krökte sina
händer hårdare kring det han höll. Det var något svart, något
falnat och sotigt, likt ett bränt och förkolnat papper. Och när
Grubben riktigt såg efter förstod han, att det var detta, som skulle
föreställa en bit av hans själ.

— Sälj den till mig, stönade han, gör den inte smutsigare än den är,
den kan ju aldrig bli ren mer!

Men spålappen bara grinade och log och inte ens hans händer öppnade
sig för pengarna.

Så släpade sig den sjuke från den ena till den andra, men alla hade de
samma svar att ge.

Till slut orkade han ej mer utan kastade sig åter på sin säng, medan
sedlarna ramlade ur hans hand och föllo ut över det grova golvet, som
aldrig kunde skuras riktigt rent, så många fötter hade trampat det.

Och han hade trott, att man kunde köpa människosjälar för guld! Nej,
nu visste han, att vad de än sålt bort för honom av sina fattiga liv,
själen sin hade de behållit, om den så var svart eller ljus. Det var
bara han, som frivilligt styckat sin egen själ i bitar till pant för
guldet, och nu gick den inte att köpa tillbaka. Men med våld tog
ingen en sådan pant.

Matt och flämtande tog han en bok från bordet, hans förvirrade tankar
hade väckt ett minne till liv. Det var en gammal, nött psalmbok han
höll i sin hand med träpärmar och stålspännen. Han hade tagit den i
pant en gång för ett mått korngryn av en gammalläsare.

— Ta va du vill, men int den! hade mannen sagt med ångest i blicken.
Ja har fått den av farn, å den ä liksom ett fäste för själen min.

— Nå, tar ja själen din i pant, Niklasson, så tar ja fäll fullgod
säkerhet, hade då Grubben skrattande svarat och stoppat boken
i fickan. Sedan dess hade den legat undanslängd i en vrå här i
bondkammaren, tills hans hustru en dag vid sitt sjukbesök hittat den
och lagt den på bordet. Men han hade inte orkat läsa i den än.

Törhända kan ja hitta de nu, som va fäste för själen din, tänkte han
förväntansfullt och började bläddra i boken med feberheta händer. Men
hur han bläddrade och sökte fann han intet fäste för sig själv, som
inte höll sin själ i egna händer. Bara veklagan och ångestrop från
splittrade själar läste han:

    »Men jag är matk och icke man,
    försmådd av männskor alla.
    Deras begabberi är jag försann,
    för vidunder de mig hålla.
    Mig begabbar ho helst mig ser,
    han spottar mig och åt mig ler,
    huvudet månde han vrida.
    Det gör mig kval,
    att jag slik smälek lida skall.»

Kanske var det inte av människorna, de levande och de döda, som bara
hånade och begabbade hans lidande, han skulle tigga sin själ tillbaka?
En annan, större borde han be om den nådegåvan. Om han bara vetat, var
han fanns och vad han begärde av honom i försoning.

En fanns det visst i rummet, som kände till sådana saker. Nu mindes
han, att han inte frågat Lill-Jonas från utomåkern om sin själ. Det
var ändå den, som offrat honom det mesta kanske, han hade gett honom
både sitt eget liv och sina käras. Men ändå satt han där så mild och
förlåtande, tycktes det, och hade ont av honom i hans pina.

— Säg mig, du, som känner den eviga barmhärtigheten, var skall jag
hitta själen min, ropade han tvärs över rummet.

Då först tyckte han sig äntligen få ett svar.

— Jag är vägen, sanningen och livet, sade han stilla. Men du har långt
att vandra, Stor-Grubb. Det bästa av din själ lade du en gång i en
frosslänt mark. Mark röjde du, frost tänkte du binda, men du tröttnade
och släppte den lös igen. En man lägger sin själ i sitt bästa verk.
Men ditt vart aldrig färdigt.

Då trodde sig Grubben förstå, att hans jordevandring inte var riktigt
slut än, att han måste ändå längre. En bön hade han velat sända uppåt,
mot ett obestämt mål, om att den inte skulle bli alltför tung och
svår på det sista. Men inte ens det förmådde han be om utav sitt eget
hjärta.

Mekaniskt och förstrött kunde han blott stamma psalmbokens ord:

    »Av hjärtans ve och stora nöd
    hjälp mig av mycken vånda,
    att jag ej lider helvetes glöd
    för mina synder många!»
    — — —

Var dag samlade sig arbetarna nere vid sågen och väntade på att något
skulle hända. Kanske hoppades de, att de, som tagit ledningen efter
Grubben, skulle fatta mod och avskeda finnarna, innan någon olycka
skedde, kanske hoppades de också, att Mats Jonsson skulle göra sig
till herre över sågen och lyckas avveckla tvisten fredligt. Men när
ingenting hände utan arbetet därnere fortskred som förut, miste de
till slut tålamodet och beslöto att ta sin sak i egna händer.

En fredagsförmiddag stod Mats vid sitt fönster och såg grubblande
neråt gatan, som han så ofta gjorde nu för tiden. Arbetet ville inte
löpa så lätt, som det brukade. Vad skulle han också arbeta för, om
han lät sitt livs största tillfälle till framgång obrukat löpa sig
ur händerna? Ännu hade han inte kommit till klarhet med sig själv om
hur han skulle handla, men han visste, att avgörandet måste ske innan
kvällen.

Därute blåste en fruktansvärd storm. Det var som om all den
undertryckta oron i staden stigit uppåt och satt dolda virvlar i
atmosfären i gång. Klar och skarp hade solen gått ner genom en
brandröd aftonhimmel. Och ända sedan kvällen hade det blåst, så att
taken nästan lyft sig av husen. Det var som om någon däruppe gått till
doms över staden genom att glänta på locket till alla dockaskarna för
att släppa ut all fördold ondska, som stoppats undan i vrårna. Det
tjöt och det ven, som om tusen smådjävlar sluppit ut genom springorna
och nu inte hittade hem igen. Det kved och det stönade, som om en
ensam själ ängslats och våndats i outsägliga kval.

Och i stället för att lugna sig hade stormen tilltagit. De nakna
vinterbjörkarna därute böjde sig smidigt för var vindil, liksom bådo
de ödmjukt vädrens herre om nåd. Men det döda träet kunde ej böja sig.
Plötsligt hördes ett brak, det var flaggstången på Grubbens hus, som
bröts av.

Ovädret därute stämde väl med den oro Mats kände inför det slutliga
avgörandet. Trots stormen hade han ju kommit i går kväll, Grubbens
betrodde förste man, och sökt förmå Mats att göra slag i saken.
Grubben var dömd, hade han sagt. Slut och nere för alltid både i liv
och affärer. Men han ansåg det som sin plikt mot familjen att söka
rädda det han kunde av hans forna förmögenhet. Och för det fanns ingen
annan råd än att sälja sågen fortast möjligt för att undvika ett
fallissemang. Han hade alla papper klara redan, och i går hade han
vågat sig in i sjukrummet och fått löfte om patron Grubbs underskrift,
om han bara lyckades skaffa vederhäftig köpare.

Och nu visste han ju, att Mats länge intresserat sig för sågen och
att arbetarna ingen hellre toge till ledare. Ty naturligtvis fick han
överta den gamla arbetarstamman, det fick ingå i köpeavtalet. Själv
skulle han också gärna ställa sig till förfogande med sin mångåriga
erfarenhet.

Det var något krypande och inställsamt i mannens sätt, som retade Mats
mer än hans förra hånfulla övermod under fattigdomens dagar, som han
nog annars hade i friskt minne. Det var som anade han i Mats den nye
storhärskaren över bygden och ville fatta ställning till honom i tid.
Grubben var inte död än, men nog härjade de med hans verk och egendom,
som om han redan legat i graven! Bakom hans rygg förhandlade de nu med
hans fiender.

Helst hade Mats velat säga nej med detsamma. En egendomlig motvilja
mot allt det, som nyss tyckts honom så eftersträvansvärt, hade
plötsligt gripit honom. Var den då inte mera värd, den där världsliga
makten och härligheten, som Grubben haft, än att den kunde förintas
på ett ögonblick? Nästan vemodigt ljöd i honom en välkänd strof om de
orättfärdiges korta triumf och snabba undergång, när han följde den
fjäskande ögontjänaren till dörren:

    »Jag såg en ogudaktig man,
    det stod ock nog till röna,
    mäktig och väl rotad var han
    som lagerbärsträdet gröna.
    Jag såg mig om, han var ej till.
    Fåfäng är den honom söka vill
    Han är sin väg försvunnen.»

Grubben var redan lika borta från allt som om han inte varit till mer.

Sant var nog, att den makt han haft, hade han vunnit med
orättfärdighet och bedrägeri. Men var det inte så med många, hade han
själv alldeles rena händer längre? Hade han inte i stridens hetta
låtit förleda sig att använda många av de knep och fällor, som Grubben
brukat anlita? Hade han inte blivit listigare och djärvare för varje
ny affär och mindre nogräknad med medlen? Hade han inte schackrat med
jord och skog och människoöden precis som den han så egenrättfärdigt
fördömt? Förgäves hade han sökt lugna samvetet med att det skedde för
ett gott ändamål, innerst hade han alltid känt, att han frångick sina
bästa principer.

Och ändå värre skulle det väl bli, om han tog på sig Grubbens verk
och sökte driva det vidare. Storaffärer kunde man inte hantera med
ömskinnade händer, det trodde han sig redan veta. Och slog man en
gång på allvar in på sådana vägar, tog man sig inte så lätt tillbaka.
Därför fick det nu bli ett antingen — eller för all framtid. Antingen
skulle det nu visa sig, om han var född till den storpatron han drömt
sig, som utan skrupler slog under sig stad och bygd och nöjde sig med
den yttre välgången. Eller fick han avsäga sig alltsammans och gå
tillbaka — till vad?

Var det inte redan för sent, fanns det någon väg tillbaka? Snärjd var
han i sina egna nät, snärjd av äktenskapet han bjudit Lova, och först
och sist av alla de andra öden, som han bundit vid sitt. Arbetarna
väntade på honom, till honom hade de satt sin sista lit. Han hade
hjälpt dem över det värsta, barnen deras svulto inte längre. Men när
inte han längre kunde hjälpa på det sättet, måste de få arbete igen.

Det fanns visst inte mer än ett svar. Den, som gav sig in i den vilda
jakten efter makt och ära, blev själv fångad i vargnätet till slut.
Han var inte fri längre att avgöra sitt öde.

Men ändå hade han inte kunnat besluta sig för att underteckna
köpehandlingen med detsamma utan hade utbett sig uppskov till nästa
dag. I kväll skulle patron Grubbs ombud återkomma, då måste han
skriva under. Men en sak skulle han betinga sig som mellangift på
köpet, vad det så skulle kosta — Storgårds-Ejnars olycksaliga papper!

Försänkt i sina tankar stod han så och såg förstrött ut genom
fönstret. Men plötsligt var det något ovanligt där nere vid sågen, som
fångade hans uppmärksamhet. Först kunde han inte riktigt komma på det
klara med, vad det var, som var sig olikt, men plötsligt kom han att
tänka på, att sågbacken var alldeles tom på folk.

Till att börja med trodde han, att arbetarna resignerat och gått hem,
men med ens begrep han vad tomheten därnere betydde. De som stått och
hängt därutanför hela dagarna i snart en vecka, de voro nu därinne i
sågen och gjorde upp sin sak med finnarna! Utifrån såg allting lika
fredligt ut som vanligt, men han kunde ungefär gissa sig till, vad
som skedde innanför murarna. Därinne i Grubbens stora maskinverk, som
hittills självt velat spela herre över människorna, pågick väl nu som
bäst ett förbittrat slagsmål ända nerifrån sågbottnen och upp till
pipan om makten vid ramar och storkantverk, vid ugnar och kaptrissor.
Han tyckte sig se ända hit, hur väggarna skälvde och bågnade av det
inre trycket. Själva schevugnspipan stod där och vacklade i stormen
som vore den färdig att ramla när som helst. Och plötsligt skar
ett illvrål genom stormen. Det var sågverkspipan, som blåste. Och
när vinden för ett ögonblick stillades, kunde man i den plötsliga
tystnaden höra, hur de välkända, mångstämmiga ljuden därnerifrån
plötsligt saktade av, ett efter ett, tills det sista dog bort. Sågen
stod mitt på blanka dagen, och därinne klappade Tavlepojkarna och
deras vänner lössen ur finnpälsarna, så det stod härliga till.

Herre Gud, tänk om de drogo kniv — nog vet man, hur löst finnkniven
sitter! Han måste ned dit på ögonblicket och söka lugna sitt folk.
Löftet, som de begärt, skulle de få. Han skulle överta sågen och dem
med på köpet, bara de stillsamt lagade sig hem med detsamma.

Då fick han se den första finnen komma utdansande, inte genom dörren
en gång utan genom fönstret. Tung och stor som en mjölsäck damp han
i backen. Tur nog satt fönstret lågt, och sågspånshögen nedanför var
mjuk. Och ändå mjukare föll den som kom efter, ty han föll ovanpå den
förste. En efter en kommo de utdinglande, precis som när de själva
kastat ut de gamla arbetarna.

Till slut måste Mats storskratta, där han stod. Det hela föreföll
honom mer löjligt och harmlöst än egentligen farligt. Han kände sina
västerbottningar, senfärdiga även i sin vrede voro de, men när de
ilsknade till, gjorde det grundligt. Men till någon verklig skada
på liv eller lem ville de inte åt någon. Men nog fingo finnarna,
så de voro nöjda, tänkte han sig. Inte ett ljud kunde tränga fram
genom den rasande stormen, men han kunde ungefär föreställa sig, hur
hela sågbacken därute skulle genljuda av svordomar och skrik på både
svenska och finska. Kanske var det bäst, att de fingo göra upp sitt
mellanhavande själva, om där sedan skulle bli verklig arbetsfred.

Då fick han plötsligt syn på något, som blixtsnabbt kom honom att
ändra mening.

Från en av spånhögarna där nere på backen bröt en liten låga fram som
från en dold eldhärd. Klar och flämtande satt den ett ögonblick liksom
tvekande kvar överst på högen. Så med ens växte den synbart, vinden
tog den och med bredda vingar flög den som en guldfågel över till den
tätt bredvid liggande sågen. Om några ögonblick skulle den stå där i
ljusan låga med allt det brännbara, som fanns i och utom den, och med
denna fruktansvärda storm. Kanske var det någon av finnarna, som tänt
på för att hämnas.

— Herre Jesus — sågen — den brinner! Elden är lös! skrek Mats som en
galning på väg genom boden och sprang så barhuvad ut på gatan.

Därute högg stormen tag i honom, som om den legat på lur bakom knuten
och ville kasta honom mot väggen. Men han arbetade sig oförtrutet
framåt, och när han kom i lä bakom husen längre ner, började han
åter springa. Utan tanke på annat än sågen och dess räddning rusade
han så blint framåt, tills han i gathörnet utanför Grubbens hus
häftigt törnade emot någon. När han tittade upp, såg han, att det var
Anna-Greta.

Först kunde han knappast tro, att det var hon, så olik var hon allt
det han tänkt sig om henne på det sista. Inte i det yttre precis, det
var samma svarta burrhår över pannan och samma mörka ögondjup i det
vita ansiktet. Men något obestämbart vid munnen och i ögonen gjorde
ändå hennes ansikte som nytt. Det var ett drag av djupt lidande men
också av ro och frid, som han aldrig sett där förr. Hon var klädd i en
enkel mörk kappa, och kring huvudet och axlarna hade hon lindat en
svart schal mot blåsten. Tätt svepte den sig kring hennes spensliga
skuldror, det var som om stormen inte fick tag i henne innanför
den. Smidigt och mjukt tycktes hon böja sig för var stormil liksom
björkarna, tills de gledo henne förbi utan att röra henne.

Ingen av dem kom sig för med att yttra ett ord på en lång stund. Så
lång tid det var, sedan de sett varandra nu, så långt från varandra de
kommit! Tyst sågo de varandra in i ögonen en minut, som för att forska
efter ungdomsvännen, som måste finnas kvar någonstans där under all
yttre förändring. Och den korta minutens tystnad förde dem närmare än
många timmars tomt och ansträngt prat. Ty det behövdes bara denna enda
långa blick i de klara, lugna kvinnoögonen för att Mats skulle få veta
allt vad han ville utan några pinsamma frågor. Nu visste han, att allt
det de sagt om Anna-Greta efter hennes giftermål var osanning. Vad
hon än levt och lidit förut, sin äktenskapliga trohet hade hon aldrig
fläckat. Det var bara giftigt förtal av en försmådd och hämndlysten
älskare. Så klara ögon har inte den, som lärt sig den simplaste av
lögner. Det måste vara andra, djupare orsaker, som skilt de båda
makarna åt.

Men tyckte han sig inte också läsa en hastigt uppblossande glimt av
lycka över deras möte i den snabba, skygga blicken? Var det sant —
kunde det vara sant, att han trots allt var den enda hon verkligen
hållit av, fast livet förvrängt och förvridit deras kärlek? Något
outsägligt vekt och ljuvt steg upp i honom vid den tanken och stillade
all den förkvävda oro han så länge kämpat mot, tills hans hjärta
liksom domnat av och stelnat för att slippa känna och längta mer. Nu
vaknade det åter upp och sträckte sig mot henne igen. Men inte längre
som vild åtrå och kvalfull brånad. Hur olik var hon inte den bild han
gjort sig av henne! Ingenting fanns längre kvar av lövjerskan, som så
länge spökat i hans drömmar. Hon, den falska och trolska, som lovade
och bedrog och som han en gång pressat till räkenskap mot den gamla
bastuns mörka timmer, vitterflickan, som ingen höll fast. Och nu lät
hon hålla sig med bara en blick! Ända in till hennes själ fick han
se, för första gången på många, tunga år. Det var inte sant, att hon
förlorat den. Själva den själlösa på myrens botten får ju sin eviga
arvedel genom kärleken. Hur mycket mer då den som älskat och lidit som
en människa.

Hon var den han alltid innerst trott henne vara. Aldrig skulle han
behöva släppa henne mer, hur långt de kommo från varandra. Som sin
fagraste och skiraste ungdomsdröm kunde han behålla henne genom
mandomens vardagsbundna dagar.

Till slut bröt Mats tystnaden, det var så mycket han ville veta om
henne själv, hennes nuvarande liv, om moderns sjukdom och om gården
och Ejnar. Men det blev bara till en fråga:

— Vart ska du gå, Anna-Greta?

— Till Grubben, svarade hon med ett litet leende. De tro att jag kan
läsa bort ont, de ä frun, som skickat efter mej. Boten finns de bara
en, som kan ge. Men kanske ja kan lindra. Den som lidit får den makten
i sina händer. Och hon förmår ju inte längre, stackare.

Undrande såg Mats på henne — hennes brors värsta fiende var han ju,
Grubben — jaså det var på den vägen hon sökte sig till frid. Genom
hämnd var det han velat vinna sin.

— De finns till slut bara ett, Mats, fortfor hon stilla. Barmhärtighet
mellan syndiga människor å nåd från den, som står över dem.

Hennes ord väckte hans undran. Mycket mer hade han velat fråga och
veta. Men i detsamma kom något ramlande och skramlande över det
kullerstenslagda torget och avbröt deras samtal. Det var ångsprutan,
som kom körd av dem man i en hast fått tag på av den frivilliga
brandkåren. Med ytterkläderna halvknäppta och andan i halsen störtade
flera till från husen omkring torget.

Då mindes Mats det svåra nuet — flera dyrbara minuter hade han redan
förspillt. Nu slogo lågorna redan upp från sågens tak, eldskenet föll
flämtande över Anna-Gretas bleka ansikte. I valborgseldens vårsken
hade han sett henne en gång, men hon var vackrare nu med detta blida
och förandligade uttryck. Som nu ville han alltid minnas henne.

— Farväl, Anna-Greta! ropade han i den tanken, att så nära skulle de
aldrig se varandra mer, och började åter springa mot brandplatsen.

Därnere var allt i vild oordning — folk sprang av och an med pytsar
och hinkar, och framför sågen höll just brandsprutan på att brösta
av. En del av finnarna hade lagt benen på ryggen och räddat sig undan
av rädsla för efterräkningar, när elden bröt ut. Men andra voro
hederligare och stannade kvar och sökte genom hårt arbete ersätta
skadan de opåtänkt vållat. Någon av dem hade tappat sin brinnande
pipa i sågspånshögen under stridens hetta, därav brandens uppkomst. Så
ville de påstå, om det nu var för att skydda en kamrat eller för att
det verkligen var fallet. Och nu sökte de forna fienderna hjälpas åt
att släcka. I en lång kedja, som sträckte sig ner till älven stodo de
och langade sina hinkar, så att vattnet forsade över kängskorna. Och
det var som om varje hink vatten släckt av litet av fiendskapen också.
Det såg dock inte mycket lovande ut att kunna hejda vådelden de tänt
på sågen, därtill hade den redan fått alltför stark fart i det svåra
ovädret.

Nu stodo redan lågorna och väntade bakom alla fönster, uppflammande
och åter slocknande. Det var som flackande och hjälplösa blickar ur
blodsprängda ögon under såriga lock — alla rutorna hade sprängts av
hettan. Ingen vågade sig längre ditin, hela det inre var ett enda
oavbrutet eldhav. Men ännu stodo murarna orörda och nästan ofläckade
av röken. Knappt ett ljud av eldens brakande, av människornas rop
och skrik och av ångsprutans väsande förmådde tränga genom stormens
oerhörda dån. Det var något beklämmande i den tysta förhärjelsen
därinne under elementens våldsamma raseri.

När Mats hann fram, hade man redan i det närmaste fått uppge sågen för
att koncentrera sig på att hindra eldens vidare spridning. Lyckligtvis
låg stormen ifrån staden. Men man borde tänka på brädgården, som låg i
vindriktningen. Rådvilla sprungo människorna om varann och visste inte
i vilken ända de skulle börja.

— Rädda brägårn! skrek Mats, ryckte till sig ett brandsegel och sprang
dit ner.

Och från den stunden var det han, som fick ta ledningen. Oupphörligt
kastade sig elden över till brädstaplarna där nere, man fick mota den
som en listig och krypande fiende. Där fattade en stabb på allvar
eld, och inom några minuter började det torra virket glöda. På långt
avstånd såg det ut som en hög av smala långrån, som gräddades i en
glödhet ugn. Men Mats och hans karlar voro där på ett ögonblick
med sitt segel och lyckades för ett ögonblick dämpa elden. En tät,
skymmande rök svepte över hela sågplatsen och över solen, som stod där
och stirrade blodröd genom tjockan. Det var som en vidunderligt lång
och pressande solförmörkelse. Och i den overkliga, violetta dagern
från detta Ragnarök såg man de stora huspråmarna skymta förbi nere
på vattnet. Förtöjningarna hade bränts upp, och nu gledo de själva
brinnande nedför älven.

Hela natten pågick den förbittrade kampen, men emot en sådan storm
kunde ingen strida med framgång. När morgonen äntligen svagt grydde
bakom det tjocka brandtöcknet, låg hela brädgården också i aska.

Trött och förbi av den lönlösa striden gick Mats där bland de ännu
glödande kolhögarna och sökte komma till klarhet med sina känslor.
Folket hade han skickat hem så när som de nödvändiga vakterna. Själv
borde han väl också söka sig hem för att bli omskött av Lova, som
säkert ängsligt väntade. Hon skulle väl knappt känna igen honom, när
han kom. Ansiktet var svärtat av rök och sot, håret hängde i vild
oordning ned över ögonen, och sin fina klädesrock hade han rivit
sönder på en rostig spik. Och tvärs över handen hade han ett djupt och
öppet sår av en eldbrand, som fallit ner på den, när han i sista stund
ryckt ner en karl från hans utpost på en brädstapel. Tappra hade de
varit, hans karlar, duktiga och uthålliga. All den hjärtevärme han i
sin tidiga barndom känt för hemborna sina, för alla dessa sävliga och
ihärdiga västerbottningar med den dolda glöden och energin under den
lugna ytan, hade återvänt under denna deras gemensamma mannakamp. Han
önskade, att han kunnat göra något riktigt för dem i stället för det,
som nu gick om intet. Här låg det nu, hela hans påtänkta livsverk, i
aska och spillror. Han hade inte behövt välja själv, och för egen del
sörjde han inte. En befrielse var det från något, som stod i strid med
hans egen natur, det förstod han nu. Men han oroade sig alltjämt för
de mångas öde.

Som han stod där obeslutsam, fick han se någon komma vandrande över
ruinhögarna. Med små försiktiga steg klev han mellan kolstybb och
bränder för att akta sin fina tulubb. Mats kände strax igen honom, det
var Yttergren, patron Grubbs ombud.

— Se där är ni ju, sade denne med ansträngd munterhet, ja fick inte
något svar av er i går kväll, det var en annan, som åtog sig att
svara, tycks de. Nå, illa var de ju förstås, men ingen skada skedd,
för all del, på de hela taget. Sågen är väl assurerad, i själva verket
blir de väl assuransen, som kommer att rädda litet åt änkan och barnen.

— Såå, är patron Grubb död? inföll Mats.

— Nej, men de lider, svarade hans närmaste man förstrött. Vad var det
ja skulle sagt — jo, sågen kan ju byggas upp igen. Ni kan bygga upp
den, Mats Jonsson!

Då såg sig Mats tankfullt omkring på allt det svarta, det falnade och
förkolnade, som var det enda, som återstod av ett stormansvälde. Det
var mer än sågen, som förbrunnit den natten, tyckte han. All hans egen
hårda och giriga lusta efter Stor-Grubbens makt och rikedomar hade
också bränts till aska.

— Nej, sade han långsamt och skakade på huvudet, ja blir inte den, som
bygger upp Grubbens såg.

— Nänämen, kanske de, tyckte Yttergren giftigt. — Han var visst
stucken över avslaget och missräknad på den nya herre han valt. — Till
den saken får de vara en affärskarl, å ni tör nog egentligen vara
skapt till bonde, sen å försiktig som ni är.

Det sista var meningen som en förolämpning med öppen hänsyftning till
Mats Jonssons enkla härkomst, men helt häpen blev den lille mannen
över den oväntade verkan av sina ord.

— Där sa ni ordet, tack för de, Yttergren, utropade Mats och klämde
hans hand mellan sina i plötslig förtjusning. De va liksom just de ja
tyckt inom mej länge, fast nu blev de klart utsagt. Nu vet ja först
riktigt, vart ja hör.

Och därmed gick han ifrån den lille beskäftige expediten, som gapade
efter honom som om han trott, att han fått en skruv lös.

Men innan Mats gick ut ifrån sågbacken, stannade han några ögonblick
nere vid älven för att tänka efter, vad han skulle säga Lova. Nu var
avgörandets stund kommen också för dem, det kände han.

Bonde var det han sagt så föraktligt, den lille stadsherrn där. Ja,
just den hederstiteln var det han skulle förvärva sig genom egna
händers arbete. Ett annat verk låg där och väntade honom, det verk,
som han dunkelt anat som sitt under alla dessa år. Allt i hans liv
pekade hän mot det, tyckte han nu, hans drängår på Storgården, hans
halvt motvilliga lärotid på lantbrukskursen, hans hårda tid som
mejerist och fårskötare, ja, själva den affärsbildning han förvärvat
sig i staden. En verklig ledare och hjälpare skulle han kunna bli för
folket i sin hembygd i både smått och stort.

Tankfullt stirrade han ner i det grumliga vattnet, där halvt förbrända
plankstumpar och bräder planlöst snurrade omkring i strömmen, men hans
ögon sågo en annan syn. Långt bort sågo de till det livsverk, som var
hans eget på det innerliga och personliga sätt, som ensamt kan göra
ett arbete verkligt fruktbärande.

Där låg den som förr och lockade, vintermyren. Men inte längre till
lek och vitterkonster. Själva den ostadiga där nere hade visst fått
själ och vilja. På dikning och grävning väntade den, myren, på
förlossningen från frost och fördärv. På att lära sig tjäna och bli
till nytta, läggas under plogens tuktan och ge bröd.

Många skulle den kunna föda, när hela dess väldiga yta blev
utnyttjad. Så många som ville av de forna Tavleborna och de andra
sågverksarbetarna skulle han ta med sig — han hade arbete för dem
alla. Och en tryggad framtid för dem, som höllo ut.

Han visste inte själv, om det var mötet med Anna-Greta, som gjort
allt detta klart för honom. Han visste bara, att nu ville han hem.

Han skulle gå och säga det till sin trolovade genast — sedan fick hon
själv bestämma, om hon ville följa honom eller stanna.

— — — —

Långt in på natten blev Anna-Greta sittande och läste över
Stor-Grubben.

Först tvättade och ansade hon honom, vilket ingen fått göra på flere
dar, och skötte så om hans sår. Hon hade med sig en örtesalva, som mor
Brita lärt henne koka, och med den strök hon in honom. Inte den mest
vämjeliga sårnad och bulnad räddes hon att röra vid med sin bara hand.
Han såg fasansfull ut nu, där han låg, patron Grubb, med hår och skägg
vilt förvuxna över sitt uppsvällda och oigenkännliga ansikte. Han
visste det själv och vägrade att släppa in någon, vem det vara månde.
Han hade nekat att släppa in doktorn med kopphornet och jordegumman
med blodiglarna, han hade nekat att öppna sin dörr för själva prästen,
som ville komma med kyrkans räfst och tröst. Bara det tog i dörren
blev han alldeles vild.

Men Tavleflickan här, hon hade inte frågat, om hon fick. Hon hade bara
öppnat dörren och kommit utan att bry sig om hans vanmäktiga utbrott.
Och när hon väl var inne och hade börjat sköta om honom, nändes han
inte köra ut henne igen. Det gav en sådan oväntad frid att bara ha
henne härinne, det kände han. Hon tog så varligt i honom, det var en
förunderlig lisa i hennes händers lätta vidrörande.

Och när hon så skött om hans plågade kropp, tog hon lika lätt och
varligt vid att sköta om hans arma, sargade själ. Den gamla boken på
bordet hade ju inte bara bittra kryddor att bjuda på, där fanns också
läkande oljor för själasår.

Därute tilltog väl branden för var minut, gissade hon, men hit in
trängde inte ett ljud eller ett återsken av lågorna, ty Grubbens
sjukrum låg åt gården. För säkerhets skull satte sig Anna-Greta tätt
vid den sjukes huvudgärd för att hon skulle skymma fönstret för honom.
Detta sista slag borde besparas honom. Stormen ven och pep utanför de
tjocka väggarna, men härinne var stilla.

Timme efter timme satt hon där och läste psalmer för honom, medan
hennes lediga hand sakta strök fram och tillbaka över hans panna och
hår.

Till slut tycktes kvalen och oron därinne i de flackande ögonen också
stillna av litet, blicken blev alldeles klar och redig.

— Va heter du? kom det plötsligt helt oväntat, med något av den gamla
barska tonen.

— Anna-Greta från Tavle storgård, svarade hon förvånad.

— Va ska du ha för detta? tog Grubben åter vid.

— Inget, sade Anna-Greta förläget. Ja tar ej lön.

Hon var ledsen över att den sjuke tänkte på sådana obetydligheter nu i
sina sista stunder.

Men Grubben var ej van att få något för intet. Det plågade honom
dunkelt, att här var en till, som skulle få något att fordra. Kanske
trodde hon, att han inte kunde betala.

— Jo, jo, något ska du ha, sade han med den sjukes monomana envishet.
Än har Grubben förstånd att skriva till något i testamentet.

Det var som om han glömt sina sista svårigheter och ännu trodde sig ha
en förmögenhet att skänka bort.

— Seså, ta nyckeln här å öppna klaffen, sade han befallande och reste
sig till hälften i sängen. Ge mej skrinet där med papperna!

Lydigt fogade sig Anna-Greta i hans vilja för att om möjligt lugna
honom.

När patron Grubb fick skrinet, öppnade han det fumligt med en nyckel,
som han bar i ett band kring halsen, och började med darrande fingrar
plocka bland papperen för att leta rätt på testamentet. Men plötsligt
tycktes han komma på andra tankar och hejdade sig. I handen höll han
ett papper.

— Hur ä de, ä du å Storgårds-Ejnar släkta? sade han.

— Ja ä syster hans, svarade Anna-Greta förundrad.

— Ta då detta, sade patron Grubb och räckte henne papperet, de ä så
gott som tusentals kronor.

Anna-Greta behövde inte se på det för att veta, vad det var. Hon
förstod, att det var denna köpehandling, som Ejnar skrivit bort sig
på. Kanske hade hon innerst i sitt hjärta tänkt sig möjligheten av en
förbön för sin bror, om den sjuke var så pass, att han kunde fatta
hennes begäran. Hur skulle det annars gå med honom, med modern och
gården, om patronen föll ifrån. Och nu hade den fruktade Grubben gett
henne papperet frivilligt — då måste han i sanning vara förändrad ändå!

— Förstör de, bränn upp de genast, fortfor den befallande rösten,
ställ så skrinet tillbaks!

I den gula kakelugnen brann en väldig björkvedsbrasa — mekaniskt gick
hon dit och gjorde som hon blivit befalld. Först efteråt kom hon till
att undra, om hon kanske gjort orätt — hade man lov att undansnilla
papper på detta sätt? Men gjort var gjort och Storgårds-Ejnars värsta
dårskap förvandlad till en liten grå askhög bara.

Förnöjd lade den sjuke sig tillbaka på kuddarna — alltid en mindre,
som kom och krävde sedan.

Stilla återtog Anna-Greta sin plats och fortsatte att läsa, medan
lampan blev alltmera matt och flämtande:

    »Min hälsas Gud fräls mig också
    från blodskuld, att min tunga må
    din rättvisa förkunna
    och din pris högt utsjunga.
    Ty offer haver du ej kär,
    brännoffer eller vad det är.
    Men Guds offer för sanne
    är en bedrövad ande!»

       *       *       *       *       *

Frampå natten tycktes den sjuke inslumra. Han låg där så stilla på
kudden, och uttrycket i hans ansikte var nästan fridfullt. Uttröttad
smög sig Anna-Greta ut på kontoret för att få en stunds vila på den
hårda skinnsoffan därute.

Men efter en stund vaknade Grubben ur sin dvala. Förvirrad såg han sig
omkring i rummet, där var för första gången på länge alldeles tomt.
Inga tysta gäster sutto längre efter väggarna och plågade honom med
sin närvaro. Men också tomheten skrämde honom till slut — varför låg
han här alldeles ensam? Hade han tid till det, han, som hade så mycket
att bestyra? Någonstans långt borta väntade honom ett brådskande
uppdrag, ett avtal eller köp. Nu kunde han ej längre dröja.

På darrande ben klev han ur sängen. Men när han väl stod på golvet
kunde han mycket väl hålla sig upprätt, han var starkare än på länge.
Fumligt och bakvänt tog han itu med att dra på kläderna, men han fick
dem på sig till slut. Försiktigt som om han varit rädd att väcka
någon, tassade han genom rummet, stötte upp ytterdörren och gick ut.

Mörkret därute kändes som en lisa, mjukt och lent som sammet svepte
det sig kring honom. En svagt grå ljusning i det svarta tydde på,
att dagen var nära. Det blåste starkt men inte våldsamt längre. Högt
däruppe flögo skyarna som svarta, oroliga fåglar. Men under dem
skymtade stjärnorna fram, jättelikt stora och klara och oföränderligt
stilla.

En egendomlig doft som av rök eller svavel stack honom i näsan, men
han fäste sig inte vid det. Han bara njöt av att åter känna luft
omkring sig och trampa ren, vit snö. Långt skulle han fara i natt, den
mardröm, som så länge plågat honom, skulle han fara ifrån.

Av gammal vana fann han vägen till stallet i mörkret. Det var inte
första gången han gav sig ut på en nattlig körtur i hemliga och
brådskande affärer. Stallyktan hängde på sin plats, och till slut
fick han den tänd. Han drog en av vagnshästarna ur spiltan och ut
på gården, den följde honom ovilligt. Därute stod en finnrissla,
de drumlarna hade glömt att sätta in den i lidret. Det var nästan
omöjligt att få hästen i skacklorna, han kastade sig och skyggade
oroligt, men till slut gick det.

— Såå, Svarten, såå, mumlade hans husbonde, och inför den välkända
rösten tycktes hästen äntligen lugna sig. Och när patron Grubb väl
kommit i släden, lät han djuret gå som det ville. Han visste ju, att
han kände vägen. Alltför många gånger hade han nött den med trampande
hästhovar och blänkande vagnshjul på väg till och från marknaden och
skogsköp för att inte vara säker på den saken.

I halvt sken bar det av genom de mörka gatorna, hästen var alltjämt
skygg och nyckfull, fnös och slängde med huvudet. Kunde det vara
den där underliga röken, som ängslade honom? Eller var det det där
stickande töcknet, som tycktes flyga ikring dem bara en inbillning
som alla de andra, alstrade av hans sjukdom, liksom det där röda,
stundtals slocknande återskenet uppe på himmeln? Han orkade inte tänka
sig igenom det, ville bara framåt. Genom denna underbara, rena luft,
som svalkade hans inre brand som kristallklart källvatten.

Nu voro de på landsvägen, träden flögo brådskande förbi som en kedja
av mörka skuggor. De blevo så främmande i mörkret, dessa välkända
träd, som han mätt och tummat in och sålt på rot nu i så många år.
Det var, som fattade han först nu, att de hade liv och växtkraft. Han
önskade, att de inte haft så brått, att de inte stängt sig kring vägen
så tätt och svart. Som en trång tunnel löpte den genom deras led. Det
var som om de jagat honom i gatlopp mellan sig med höjda lansar. Att
det kunde finnas så många kvar?

Ivrigt piskade han på hästen, tills den föll i galopp, men den mörka
muren vek inte för det. För vart och ett träd han hann upp och kom
förbi, växte det upp tio nya, alla lika höga och ogenomträngliga. Vad
var en väg i all denna skog? Bara en fåra, plöjd i en omätlig åker,
bara en strimma i ett stort mörker.

Han måste hinna upp det sista trädet, han måste förbi! Nu sprungo
också stjärnorna däruppe i kapp med den flåsande hästen, flämtande och
jagade ströko de likt eldstrimmor efter himlen mellan de nattsvarta
molnen.

Så flögo de fram väglängd efter väglängd, och timmarna gingo. De måste
vara flera mil ifrån staden nu. Mörkret började lätta, han kände igen
gårdar, dit han ofta haft ärende, han ville stanna, men hade ej längre
makt över hästen. Till slut vek den av sig själv in på en smal byaväg,
kanske trodde han sig där finna ett stall.

Gryningen stod nu kall och stålgrå över vägarna. Då såg Grubben,
att han var på väg ner emot Tavle by. Var det dit han hade ett så
brådskande ärende?

Nu gick hästen bara i skritt, han föreföll alldeles uttröttad. Nu
stannade han självmant framför varje stuga, bebodd eller obebodd.

Hå, hur kunde han vänta sig en hötapp i Lillgårdsänkans tomma stall?
Sedan flera år stod gården stängd och obebodd. Nej, nog fick han vanka
vidare till nästa stuga. Men också den såg märkvärdigt väl tillstängd
ut med luckor för fönstren och stora bommar framför dörren. Det var så
sant, bonden där hade gått till sågen i staden, och hans familj hade
följt. I nästa gård bodde det folk, — men de hade stängt noga om sig
för tjuvar — ett förut okänt bruk. Från gård till gård bar det av, men
ingen öppnade och såg ut. Överallt var patron Grubb väl känd, i varje
hus hade han köpt eller sålt något. Men här satt han i släden och
kände sig allt sjukare. Den obarmhärtiga morgondagern hade väckt honom
till besinning, nu mindes han allt, sin sjukdom och sin skam. Nog
behövde han också in till folk, eländig som han var. Men var skulle
han bäst knacka på? Ägde han någon bakom dessa tillbommade dörrar, som
han ville visa all sin bedrövlighet för? Nej, sådana vänner fick man
nog inte bara genom att köpa och sälja. Där låg Andersagården, där
låg Lill-Jonas ödestuga — överallt bara fordringsägare på hans själ,
levande och döda!

Men där nere låg den, vintermyren, med sitt mörka hål i det vita
snötäcket. Alltid hade den dragit och lockat honom på något sällsamt
vis, han hade ju till och med tänkt sig odla den en gång. Nu voro de
redan där, vattnet gick nästan upp till vägen. Det var här, det aldrig
frös till.

Så lent och svalt det svarta vattnet såg ut, alldeles som nattmörkret,
som dolt hans skam. Var det hit han haft så brått? Han måste ner dit
ett tag och se.

Här var tyst, här var frid. Inga röster, som krävde räkenskap och bot.
Inga steg mer än hans ner till myrvattnet, som stod där så orörligt
stilla.

Här hade hans män en gång tagit sig fram med spade och myrkniv, där
under snötäcket låg den, nyodlingen hans. Det enda verk, i vilket han
lagt något mer än rena egennyttan, det enda, i vilket han lagt något
av sig själv.

Här skulle han kunna sova gott, här kunde hans pina svalkas.

Beslutsamt vände han tillbaka till vägen, löste hästens tyglar och
lade dem i släden och gav honom så ett rapp över länden, så att den
lade i väg bort ifrån byn.

Så vände han vacklande åter i sina egna steg fram till det svarta
hålet. Halvt medvetslöst mumlade hans läppar några sista ord.

— Min håg från människor haver jag vänt, min själ i dina hand sätter,
stammade han.

Så tog han ännu ett steg.

Svart och outgrundlig ruvade vintermyren under sitt snötäcke över det,
som varit ett människoliv.




                                  IV.

                                        _Mycken spis är uti de fattiges
                                    åker._


_NÅGRA MÅNADER_ senare stod Mats Jonsson uppe vid sin fars ödestuga
och såg ner över bygden.

I morgon skulle de börja arbetet, hans karlar. Hälften av de forna
Tavleborna hade han fått med sig, och en hel del av de andra med. Det
var dock mest de äldre, som ville återvända till jorden. De flesta
av de yngre karlarna beslöto sig för att stanna, de voro lovade
anställning vid sågbygget för stärbhusets räkning tillsammans med dem
av finnarna, som stannat kvar i staden. Men flera av de yngre följde
dock med sina fäder tillbaka hem.

Orsaken till branden hade aldrig blivit riktigt utredd. Man tog för
säkerhets skull hela högen i förhör, och mest illa ute hade den
yngling varit, som en dag under arbetsstriden öppet ropat på brand
och mord. Men till sin lycka kunde han bevisa, att han just den dagen
hållit sig undan från sågen. Också de andra fick man släppa av brist
på bevis. Kanske den verkliga gärningsmannen i tid räddat sig över
gränsen.

Men runt om i bygden hade de vildaste rykten om eldens uppkomst spritt
sig. Någon hade sett Lapp-Nila stryka kring sågen i skepnad av en
varg, många ville tro, att Svart-Brita läst det elaka på Grubben,
medan andra trodde, att han själv tänt på för assuransens skull,
innan han gick och tog livet av sig. Men när ingenting nytt kom i
dagen, slappades småningom intresset.

När sågen stod färdig igen, skulle många av Tavlepojkarna återgå
till den syssla vid kapverk och plankbord, som de vant sig vid. Till
arbetet i jorden trodde de sig inte längre ha krafter.

Inte heller Lova hade Mats fått med sig hit. Nog var hon fäst
vid honom, så mycket hon kunde bli det, men till att återgå till
bondevanorna hade hon inte lust. Slita och släpa från morgon till
kväll med gård och kreatur — nej det var inte den framtid hon tänkt
sig med honom. Hon dolde inte, hur besviken hon var på fästmannen,
som lovat så stort och så mycket därinne i staden. Tänka sig, att man
självmant kunde gå ifrån så mycket till en tarvlig ställning i en
bondby — nog måste där vara en skruv lös någonstans i den, som gjorde
ett sådant val.

Allt detta och mycket mer drog hon sig inte för att säga honom rent
ut i sin bittra besvikelse under de långa och tunga dagar, då de hade
sin uppgörelse med varann. Men ändå var han inte ond på henne. Aldrig
skulle han glömma det goda hon gjort honom, då hon lärt honom de små
vardagstingens betydelse, då hon lärt honom skratta och skämta. Men
det innersta av sin person hade han inte kunnat offra henne. Han kände
nu, att det aldrig skulle kunnat bli någon verklig lycka mellan dem.
Därtill voro de för väsensfrämmande och olika. Och bara hon lugnat
sig litet över försmädelsen, skulle hon nog minnas, att där alltid
fanns en, som var färdig att ge hem och skydd, när hon ville. Mamsell
Holmström skulle nog visa stadens slabbertackor, att hon inte behövde
sitta som gamstinta året ut. Därför hade han inga samvetskval för
hennes skull, han visste nu, att det var bäst som skett för henne
själv också. Förunderligt lätt i sinnet kände han sig över, att det
kommit till ett avgörande mellan dem och över att äntligen ha kommit
hem.

Där nere låg den, hans fattiga bygd, ändå mera arm än han mindes
den. Som en orkan hade de sista årens spekulationsfeber härjat över
den. Skogar hade den brutit ner, hem hade den stjälpt över ända,
människoöden hade den sopat bort. Många småstugor stodo stängda och
låsta, många storgårdar lågo där halvt förfallna, fast folket bodde
kvar. Mycket var borta, men kvar var den, jorden. Den var densamma
han trampat som barfotalasse en gång, den var evigt oföränderlig och
trofast.

Grå och karg såg den ut, där den vilade i den frostiga morgonen. Det
hade knappast börjat våras än i Tavle by, den höll kylan så länge,
vintermyren. Längre än vanligt menade folk, det var något den inte
ville släppa ifrån sig. Där satt hon på myrbottnen, vittra, och spann
som en lo, äntligen mätt på människoblod, och glömde vårleken, mente
de.

Barnen i byn vågade sig aldrig ut efter kvällsdags nu. Till och med
hans egna stora, starka karlar voro mörkrädda. De sade, att han gick
igen, Grubben. Var natt hörde de bjällran på hans svarta häst efter
vägarna, var natt klappade han på i stugorna och ville in. Sitta och
värma sig vid stugans eld bland folk ville han — måtro det var kallt i
myren.

Men Mats bad dem tiga med sådant prat. Nog låg den väl stilla nu,
som alltid haft så brått i livet, nog behövde han väl vila. Själva
vintermyren skulle nog ge igen sitt, bara våren verkligen kom. Och
ville den inte släppa taget förr, så måste den det, när hans spadar
grävt igenom den tillräckligt djupt och den låg där utdikad. Då om
inte förr skulle han väl få sin vigda ro, Stor-Grubben.

Också vittra fick väl upp i ljuset den dagen, om hon fanns kvar där
då. Han trodde inte längre, att hon satt där och ruvade så grym och
blodsugande som de sade. Hon behövde ju inte dö för odlingens skull,
behövde inte få plogbillen genom hjärtat, som han tänkt sig förr.
Själva sjövittra kunde tämjas och bli som folk. Hon hade väl smugit
sig upp ibland om vinterkvällarna och kikat in genom stugfönstren.
Nog hade hon väl dragits till hemvärmen och ljuset därinne då, till
de lekande människobarnen. Kanske hade hon redan funnit sig en väg
in till dem. Den, som fått själ genom kärleken, hon kan leva bland
människorna som en av dem.

Men där på sluttningen av den gamla nyodlingen skulle det ligga, byns
kapell, och ringa frid över alla onda minnen. Han hade fått byamännens
löfte på det i dag vid stämman.

Hur underligt hade det inte känts att stå där med Stor-Anders gamla
plogklubba i handen och se dem alla följa hans ledning, gråhårsmän
och karlar i sina bästa år. Vilket ansvar gav det inte men också
vilken kraft! Själva Storgårds-Ejnar hade ju böjt sig för allt utan
att mucka. Han var som en annan nu, sades det, sedan trycket släppt
över honom. Men nog skulle Mats hålla ett öga på honom ändå. Och i det
skulle han få hjälp av mor hans, som återvänt till gården. Hon var ju
också bliven en annan på gammeldagarna, Svart-Brita, så riktigt ödmjuk
och liten. Och sonen sin tog hon bättre på det viset.

Förslaget om sjukstugans läge hade de också gått in på, fast den
skulle han ju själv bekosta. Där var det Anna-Greta skulle ha sitt
arbete. Där, mitt över, skulle den ligga, så att han ofta kunde se dit
över, när han var här uppe. En dag, när de båda glömt allt det, som
ställt sig mellan dem, kunde hon kanske bli färdig att följa honom hit
upp och hjälpa honom med fars gård.

Ty här skulle han ha sitt hem. Här skulle han ta igen sig från
storföretaget därnere och från byns angelägenheter med att sätta den
gamla ödegården i ordning. För en ringa penning hade han köpt igen den
av Grubbens stärbhus. Det hade inte mött det minsta hinder. Till något
så värdelöst behövdes den inte, hans barndoms storslant, den fick han
bättre bruk för på annat håll. Nästan lika billigt hade han fått den
som Grubbens förra nyodling, som ingen mer än han ville åt.

Okristligt mycket att göra skulle det bli häruppe också. Så överväxt
och igengrott hade allt blivit på dessa år. Och stugan stod där så
vanvårdad och förfallen. Men det gamla virket höll — nog skulle den
duga till den dag han behövde timra sig en ny för utrymmets skull.

Men först ville han sitta där ensam en tid och bara lyssna efter ekot
från barndomsdagarna därinne mellan de gamla stockväggarna.

I natt hade han åter drömt om far sin. Den gamla drömmen om att han
gick där med trygor på sig över myren och sådde i det svarta vattnet,
som om det varit mull. Åter växte den upp, den levande bryggan, åter
vandrade han över den, Mats, tillsammans med allt bysfolket. Men nu
visste han, vad det var fadern velat säga honom, när de möttes där
mitt på myren.

»Mycken spis är uti de fattiges åker», sade han och log stilla och
förnöjt över sin sådd.

Nu förstod Mats de ordens djupa innebörd, och nu visste han också, att
de ringes och fattiges jord var det han också ville bruka.

Hans åker var den, vintermyren.





*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK VINTERMYREN ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.