Frosten : Skildring från 1860-talets Västerbotten

By Astrid Väring

The Project Gutenberg eBook of Frosten
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Frosten
        Skildring från 1860-talets Västerbotten

Author: Astrid Väring

Release date: May 4, 2025 [eBook #76006]

Language: Swedish

Original publication: Stockholm: Nordstedt, 1926

Credits: Jens Sadowski, Alpo Tiilikka, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FROSTEN ***





Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.

Halvtiteln samt dubbla rubriker för del I och II har tagits bort.

Italics är markerad _på det här sättet_.




                               FROSTEN

                     _Skildring från 1860-talets
                            Västerbotten_

                                  av

                           _ASTRID VÄRING_


                               »En tålig man är bättre än en stark.»

                            Andra upplagan

                            [Illustration]

                      _Stockholm. P. A. Norstedt
                           & Söners Förlag_

                            STOCKHOLM 1926

             KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

                                263850




                                  I.

                               OFÄRDEN.


                     »_Herrens dag är stor och fast förskräckelig._»

På kornvreten gå Lill-Jonas utom åkern och storpojken hans och känna på
kornet. De sträva axen glida prövande mellan valkiga fingrar — tunga
och fullmatade vila de ömt i grova, skyddande händer, som sluta sig
kring dem som till smekning.

Skymningen faller. Förbi är nu den vita försommarnatten, som stod som
en klar och ändlös dag över bygden. Nu sänker sig en lätt slöja över
gärdor och vretar, över skog och myr, vilken sluter sig allt närmare
tillsammans — hela landskapet blir innerligare än förr. Ännu äro dock
kvällarna icke mörka, och på de nyslagna lejdorna växer grässtubben
åter ut frisk och grön som vid midsommar. Men något isigt och kyligt
i själva luften, sedan solvärmen försvunnit, säger, att man redan är
långt inne i augusti. En välsignad tid är det dock för grödan till att
stilla växa ut och mogna i. Och välsignelse kan väl behövas för den,
som nu i fem år haft svagår.

Men den fattige Lill-Jonas har glömt de långa årens nöd och ofärd, där
han går i den klara sensommarkvällen och ser över sin skörd. Med axen i
hand ser han ut över byn, där den vilar i kvällsljuset kring den svarta
myren. Hans kloka, skuggade blick faller så tryggt och visst på allt,
som fanns ej något försåt att frukta i denna fagra natur.

Och dock känner han dem, skogen och myren, hela denna jord, där han
vuxit upp och har sin rot. Här ha hans far och farfar gått som han i
kamp på de magra åkrarna. All sin seghet och styrka har han sugit som
must ur den frostlänta mark, som druckit deras hjärteblod. Men nu går
han där och tänker blott med kärlek på allt, vad den är och vad den
gett honom och hans släkt.

— — Västerbotten! Långt i norr ligger du, gömt bakom dina skogars
allvar. Genom dina ådror rinner älvarnas kalla, stridiga blod, du
sveper dig i mångmila skogars gröna mantel, och dina myrar blicka skumt
och utan botten. Stolt och mörk gömmer du dig så för främlingen, som
ilar förbi. Men ensam med havet öppnar du din slutna famn och breder
den vid och fri kring glittrande vikar och sund, stryker undan lockarna
och ler mot din ljusa skönhet i det speglande vattnet — —.

Lill-Jonas’ hembygd låg mellan skogen och kusten. Höga berg speglade
ännu sina skuggor i myren. Men från hans stuga uppe i skogsbrynet
såg man en bred, blå strimma av havet och en skymt av det flacka,
solbelysta landet där omkring.

Så mild och leende den låg där, hans bygd, med dalar och berg i det
blida, dämpade ljuset utan att visa något av grymhet och svek! Glömska
och försoning tycktes den redo att bjuda. Och Lill-Jonas trodde på dess
löften, de ofta gäckade! Och dock visste han, varifrån sveket kunde
komma.

Tavle by var delad i två hälfter på båda sidor om ett smalt vatten. På
de långsluttande markerna ned mot vattenbrynet lågo böndernas ägor med
bondgårdarna som en klunga grå vakthundar i mitten. Det som skar byn
itu var vintermyren. Därifrån kom sveket och faran. Från vintermyren
kom frosten och svagåret, nöden och svälten.

Svart och glanslös låg den där som ett djupt hål i den ljusa grönskan.
Vid stränderna övergick den till tuvmyr, och stora tuvor av taggstarr
och strängstarr, av hjortronört och myrsäv flöto på dess yta. Mellan
tuvorna sam skygg den lilla dvärgnäckrosen, medan myggblomstret bredde
ut sig i stora svärmar. Myrens doft av pors och skvattram var som en
söt brygd ur sjövittras bägare.

Men mot sensommaren, då järnnätterna kommo, blandade den gift i brygden
— det steg i dunster och ångor ur det stora bryggkarets djup och lade
sig som rostdimmor och frost över bondens åkrar. Vintermyren bragte
ofärden. Ofärd var det ock, som en gång lagt odlad mark vid dess
stränder.

När ryssen härjade Västerbotten på Karl den XII:s tid med mordbrand och
plundring, räddade sig två bönder från en nedbränd by hit in i djupa
skogen. Barnen hade de lyckats frälsa från ryssens bajonettspets, och
korna läto de gå utan skällor i villande skogen. Något av lösöret hade
de ock fått med. Men endast en hade lyckats frälsa sin hustru från
skändande och mördande kosacker.

När ryssen drog från landet och faran var över för denna gång, stannade
flyktingarna kvar och slogo sig ner i den nya bygden för att bryta
mark. Men då de, som det sägs, blevo fiender om den enes hustru, lade
de vintermyren mellan sina röjningar.

Dessa två bönder blevo stamfäder till byns två släkter, utomåkers- och
inomåkerssläktet, och fiendskapen dem emellan fortfor. Inomåkersbonden,
han, den starkare, som hade behållit hustrun, tog den bästa marken och
grundade storsläkten i byn. Utomåkersbonden fick vad som var kvar, och
hans ättlingar ärvde fattigdomen sig emellan. Därav kom sig, att envar,
som var burgen i den byn, behöll tillnamnet »inom åkern», medan den
fattige uppåt stenmarkerna, till sitt enkla bondenamn lade släktnamnet
»utom åkern». Det låg en hel bygdehistoria i de namnen.

Under tidens lopp hade byns befolkning vuxit till fyrtio bönder, men
de två släkterna bodde ännu på var sin sida om myren. De gifte sig
bland sina egna eller med utomsocknes men aldrig med varandra. Kunde de
göra varandra hemlig eller öppen skada, försummade de ej tillfället,
och de träffades blott vid kyrkan eller tinget. Så kom det sig, att
vintermyren skilde mer än två odlingar åt, den skilde två släkter.
Frost spred den ock i människosinnen.

Och sjövittra skrattade däråt bakom dimman. Ty hon visste, att den dag
människorna kunde besegra frosten i sitt inre, den dagen skulle också
vintermyren vara besegrad. Då skulle de två stridiga släkterna ena sig
till kamp mot den vattensjuka marken, och en dag skulle myren ligga
dikad och odlad med skördar nog för både fattig och rik. Enas måste de
dock — den ena släkten ägde myrjorden, den andra pengarna, och arbetet
krävde allas gemensamma kraft. Men den kraften förnötte de i stället
i tvister och envig på byastämmor och vid ting, ty ingen unnade någon
annan större välstånd.

Jo en, Lill-Jonas, den fattigaste av utomåkersfolket, han unnade det åt
dem alla, ty han hade något, som mången stolt inomåkersbonde saknade —
han hade frid med sin Gud. Ingen var så fattig som han, ingen så fri,
där han bodde uppe i skogsbrynet. Men fast han ingen fiende ville äga,
hade han dock en. Också han hade mången gång blivit trugad till ting
och byastämmor att stå till svars för sina oförrätter, fast han visste
sig för Gud och människor vilja göra var man rätt.

Den som ville honom till livs, var själve åldermannen i byn, den
myndige Anders inom åkern från Ersagården på andra sidan vattnet.
Vad han förbrutit mot denne, visste han ej. Det var väl det gamla
släktagget, som bröt ut. Eller grämde det den stolte storbonden, att
han stod där så rak och oböjd i sitt armod och sin prövning under Guds
öppna himmel?

Mest grämde det kanske hustrun hans, den högmodiga Brita, att den
fattige Lill-Jonas utom åkern satte upp ett så frimodigt ansikte på
karlsidan vid kyrkhelgerna. Än värre blev det, när den fattiglappen
trodde sig ha funnit en egen Gudstro och började samla folket kring sig
i sin ensamma stuga.

I Ångermanland hade en bonde hittat en gammal Luthers postilla. Och
däri tyckte sig Jonas ha funnit en annan lära, enklare, fastare än
den prästen i hans kyrka bjöd, fädernas kärva lära. Den som en gång
givit dem kraft att uthärda krig och plundring, svält och nöd och
förföljelse. En lära för de fattiga utom åkern att bruka till vardags.

Från kyrkan skilde sig dessa gammalkristna ej. Vördnaden för fädernas
helgedom och för prästen var lika stark. Men vägen till hans kyrka
var mer än två mil lång — var söndag kom man ej dit. Dit for man till
storhelg, till nattvardsgång, till bröllop och dop. Annars möttes man
till »bön» eller »samling» i någon bondes kök. Där läste så Lill-Jonas
utom åkern för dem ur Luthers postilla vid bönen och talade till dem
vid samlingen. Enkelt och lättfattligt på deras eget språk talade han
till dem, så som de fattiga fiskarna en gång talat vid Genesarets sjö.
Och de svarade honom på samma sätt — de kommo med sina frågor och sin
ensamma undran, sina sorger och bekymmer. Och på detta sätt kunde de
samtala i timmar om andliga och världsliga ting.

Men inomåkersfolket höll sig borta. Vid storhelg foro de ock ned till
kyrkbyn, annars sutto de hemma till söndagarna. Stora och föraktliga
ord hade de om läsarna på den andra sidan. Och så blev då läseriet
ännu en klyfta, som öppnade sig mellan de två släkterna. Störst i sitt
förakt var Rik-Anders. Och han hade många vägar att komma åt läsarna.

Stark och obändig, övermodig i sin styrka, hade Anders Ersa älskat
striden för dess egen skull. I alla dessa småprocesser om gröda och
gärdesgårdar, om stängsel och lösa kreatur fann han ett utlopp för sin
överflödande styrka. Och han njöt av sina skickliga finter och knep vid
domarbordet och stämmorna.

Förgäves hade den stillsamme Jon Jonsa sökt väja undan i godo — enligt
Skriftens bud vände han ödmjukt sin oslagna kind till — dubbelt hårt
föll det nya slaget blott, och tunga blevo honom de böter han fick ut
med för sina små förseelser mot byaordningen.

När ofärden kom och slog dem på båda sidor vattnet, då bad Lill-Jonas
hos sin Gud ej om egen bärgning utan om ett nytt sinne för sin fiende.
Ty den dag, då Anders böjde sig för en ändå starkare, den dagen skulle
Tavle byamän segra i sin kamp mot frosten, det trodde han så visst.

I vintermyren låg deras ofärd — där låg ock deras framtid. Ty fäderna
hade ej valt sin boplats så utan besinning som tyckas kunde. Myrjorden
var god åkerjord, och i godår gåvo åkrarna i Tavle by dubbel skörd
mot i närliggande byar. Men det sades, att djupt under myrens svarta
vatten, där gömde sig dock den bästa åkerjorden i Västerbotten. Den
skatten låg där och väntade på att hämtas upp. Men först måste de hämta
upp kärlek och endräkt ur sina hjärtan.

Första svagåret gav ej enighet, ej det andra, ej det tredje. Mellan
frostnätternas förbannelser, mellan såddens förtvivlade hopp och
växtens ändlösa väntan, mitt i den felslagna skördens förintelse stred
man som förr sina små strider, hatade och förföljde man varandra på
båda sidor det svarta vattnet. Herrans vrede böjde ej den stolte
storbonden. Han öppnade sin kassakista, lossade på sin pung, köpte
säd, levde och tvistade som förut med sin fattige broder.

Men fjärde svagåret slog även honom hårt. Det fanns en botten också
på hans pung. Inte såg han den än, men slantarna skramlade tommare
mot varandra. Då var det, som om Rik-Anders betänkte sig. Med en gång
avstod han från sina tvister och processer, han fick nog att sköta på
sin gård, och även hans panna blev fårad av bekymmer.

Men när femte årets gröda stod där och svällde av frodighet och
grönska, då var det, som om han levt upp igen. Och så kom Lill-Jonas
åter fram inför byastämman. Myndig och bred satt Rik-Anders där
på sin åldermansstol och förde med fast hand byklubban, den s. k.
»plogklubben», märkt med alla byamännens namn. Strängt frågade han,
om Jonas kände till den paragrafen i byaordningen: »Den som ej haver
stängt sin Åkergrind den tid Naturens nödvändighet så fordrar, som
vanligen plägar vara Ersmässotiden, böte 16 sk. Bco».

Jo, jo, Lill-Jonas böjde villigt sitt huvud, han kände den. Han visste
ock, att Mats glömt stänga den en timme vid mjölkdags. Den timmen var
nog, ty Anders hade haft sin väg förbi.

— Tilldömer således byastämman Jonas Jonsson utom åkern vid hans
jakande att gälda böterna? fortfor åldermannen.

Då miste Jonas allt sitt lugn.

— Ålderman, sade han med darrande röst, tar I de så laggrant i nödtid?
I vet själv att oåren tagit sist skillingen min å mer till, inget att
mäta ut har ja heller, sen de tog sistkon min.

— Nå, så får fäll byastämman ta den bit som behövs ut ur stugan din.

Men då tröt för en gångs skull Lill-Jonas saktmod. Vit i ansiktet och
med flammande ögon trädde han storbonden alldeles in på livet och
ropade:

— Vet du ock, att Gud kan stänga grinden för dig, när du snart träder
inför hans portar! Länge mätte de båda männen varandra med blicken. Men
inför det, som flammade i armodsmannens öga, måste storbonden sänka sin
blick.

Med alldeles förändrad röst sade han så slutligen:

— I anseende till Jonas Jonssons trånga villkor vill jag för denna gång
utlägga hans böter.

Alla sågo, att Anders inom åkern blivit gammal.

Och på detta var det som Jonas utom åkern mest av allt tänkte, där han
stod i den vackra sommarkvällen och gjorde upp de framfarna nödåren
med sin Gud. Därför stod han där så lugn och förtröstansfull, därför
prisade han Gud för hans vrede. Han glömde, att all den nöd, som hopat
sig över honom, fanns kvar till att kämpa sig igenom. Han glömde, att
den nya skörden än ej var bärgad, han glömde tvivel och ångest, ty han
trodde sig icke äga någon fiende mer.

Prövningens tid är slut, tänkte han, nu kommer nådatiden.

       *       *       *       *       *

Men en fanns det, som icke glömde. Det var storpojken hans, Mats.
Ofärdens barn var han, och med sina tretton år var han äldre än far
sin. När fadern såg framåt mot en ljusnande framtid, såg han tillbaka,
långt tillbaka genom de mörka nödåren.

Lill-Mats gick ensam i sina minnen.

Han mindes —

Det första nödåret. — Trygg och oböjd gick fadern där på sin egen mark
och sådde ur »säskorgen» den våren. Inte var jordbiten stor, tjuguåtta
skelskatt bara. Men den hade hittills räckt att föda honom och hustru
och tre barn. Därför sådde han med tillförsikt, och Herren skulle ge
växten som hittills.

Och kornet växte upp till halv manshöjd. Aldrig hade grödan stått så
stolt. Glad gick han med Mats, lill-pojken, och vägde axen i handen som
nu. När den skörden kom under tak, då skulle stugan målas och den nya
kon köpas. De sista åren hade det gått framåt för dem.

Augusti kom lika smekande och ljuv som nu. Till den första glasklara
järnnatten. Då frös grödan i hela byn. Isande och obarmhärtig gick
frosten över hela Västerbottens kustbygd och nöp varje ax i kornåkrarna
svarta.

Men Jonas hade stått rycken för mer än ett nödår förut. När han på
morgonen kom ut på farstubron och fick se den vita blinda hinnan över
vreten och visste vad den betydde, drog han bara till remmen ett hål
och lät tanken på den nya kon fara. Han såg på sin fattiga stuga. Grå
och arm hade han ärvt den, den var ett med den frusna marken, som snart
skulle ligga där lika grå och svartnad, när frosten bränt kornet nog
länge, och den fick väl stå så än ett tag. Kräsenhet hade heller aldrig
bott där inne. Också under godår fick man blanda brödet med lättkorn,
och under svagåren fick man den sträva furun gratis i skogen.

Så gick det året, om det än blev långt och det blev knappt med
sovlet. Men när frosten också nästa år tog skörden, då kom nöden in
i Lill-Jonas stuga. Inte den vanliga, den dagliga, med halvsvält och
dålig kost, som ändå håller livhanken bra nog ihop. Utan den verkliga
hålögda nöden, som står vintern lång och stirrar genom skumma fönster
in i fattigmansstugan i obygden under svagårets ändlösa dagar och
nätter. Och den enda kon stod i sin. Det var som om en orm sugit hennes
juver.

Den hösten fingo barnen brått att samla islandslav till nödbröd.
Storkorgen togo de var dag full med sig hem. Kväll efter kväll sutto de
vid spiselskenet och rensade laven från kvistar och barr. Sedan tog mor
och kokade den i lut och pressade den därpå, innan den maldes till att
blandas i mjölet. Barkkäcklet var också flitigt i bruk till att skava
barken av träden med.

Mats, som var äldst och kvickast, fick ock lära av far att snara
ekorrar. Och snart blev han så flink, att han kunde fånga tjugu och
mer till, om det så bar sig. De fetaste ekorrarna kokade mor soppa på,
de andra lade hon i ugnen till att torka. Det skulle bli till bröd
om vintern. Skinnen sålde far på marknaden för sex skilling stycket.
Så hade man skapligt nog till maten, om än barnen till att börja med
mången gång måste ut på farstubron för att få upp den konstiga födan.
Men vanan gör allt, och en hungrig mage fördrar mycket.

Men vad som vållade far det största bekymret, det var kornet
till »indelningen». Den var det, som tog kneken på mången liten
Västerbottensbonde i de dagarna. Var bonde hade ju sin egen tjänsteman
att underhålla. Det skulle ske genom »indelningsskatten», och den
skulle utgå i korn i kustlandet, i fjället i fågel och fisk. Men
tjänstemannen nöjdes ej med lättkorn, han skulle ha fullgott korn.

Första året tog Lill-Jonas upp sparpenningen till kon ur kistan och
gick med de andra bönderna till godårsbyarna i Skellefteåtrakten
för att köpa skattekornet. Skellefteådalen var den enda trakt i
Västerbotten, som blev skonad det året. Men byamännen låste sina lador
och hus, och först när en gård blev stucken i brand, ingen vet av vem,
kom det korn fram till skatten och utsädet nästa vår.

Andra året fanns det inga pengar mer att ta och inga godårsbyar
i Västerbotten. Då gick far ut på åkern att titta på sitt frusna
korn. Två veckor före jul var det. Gulgråa, isiga och förruttnade
stodo skylarna, när han gick där och kände på dem — de voro stenhårt
fastfrusna vid marken. Det gick ej att få loss dem bara med
hässjekroken.

— Hit med sågen, Mats! ropade far. Och så hjälptes de åt att såga loss
skylarna.

I bastun hade mor fått upp eld. Den brukades till mycket den,
gambastun. Där torkade man bland annat säden före förmalningen i godår.
Men nu var det bäst att bära skylarna in i bastun för att nödtorftigt
tina upp dem. Nå Gud vare lov, litet mjöl skulle det väl bli till att
blanda upp agnmjölspalten med!

Men till indelningen fick det bli andra utvägar. I staden satt
Stor-Grubben, den rike patronen, och hade stora lador fulla med
stockholmskorn. Under godår nöjdes ingen tjänsteman med det till
skatt, men under svagår fick man ta vad man fick och tacka till!

Och nu hade Stor-Grubben likt en annan Josef samlat för de sju magra
åren i sina lador, och nu bjöd han en öppen brodersfamn och en
obegränsad kredit åt alla Västerbottens bönder. Det fanns inget annat
val. Kunde man ej betala indelningen på dagen, kom länsman och mätte ut
korna, och var gälden för stor, fick hemmanet gå på auktion. Med tungt
hjärta spände Lill-Jonas därför märren för kärran, lyfte upp Mats,
stack tömmen i hans hand och sade:

— Kör nu till stan, pojk, å hämt korne, men minns, att du val ha fast
mål på tunna!

Och Mats sträckte sig i sälskinnsstövlarna, tog hårdare tag kring
tömmen med lovantarna och körde så den fyramila vägen till staden. Han
var en van körare för sina tolv år.

       *       *       *       *       *

På Stor-Grubbens gård trängdes bondhästarna med varandra och i hans bod
de uthungrade bönderna. De lågo över disken och slukade allt ätbart
med ögonen. Den fräna lukten av gravad sik, blodmagar och surströmming
stack dem i näsorna. Det var som ett rus, och innan de visste vad
de gjorde, hade de Stor-Grubbens bodbetjänter att plocka ner det i
skrindorna åt dem. Och på sitt kontor satt Stor-Grubben själv och
skrev. Han ville visst förskriva själen på dem.

I ett hörn av boden stod det en ung bondpojke och höll sig likblek för
magen. Med lappkniven hade han i hemlighet täljt sig en bit av en av
de rökta renbogarna i taket och tuggat på den. Och nu var han sjuk,
dödssjuk, av den ovana födan. Någon skrek på kolera — det var man
alltid färdig att ta till i nödtider uppe i Norrland. Men de andra tego
stilla. De visste bättre, ty svälten var det, ingenting annat.

Då kom Stor-Grubben själv ut i boden. Stor och bred var han i
skinnfodrad vadmalsrock, och öronlapparna på finnmössan slängde
honom kring öronen. Ansiktet var gulblekt med stora kindknotor och
prickat av koppärr. Finnblodet förnekade sig ej. Själv kallade han sig
värmlänning, fast han tagit traktens mål som sitt och lärt sig det till
mästerskap. Han var väl också kommen från Värmlands finnskogar.

När han fick syn på Lill-Mats utom åkern, kom det en glimt av
tillfredsställelse i de små sneda ögonen. Lill-Jonas utom åkern hade
ännu ej börjat tära på hans kredit. Han hade hittills stått sig
tapprare än mången storbonde. Men nu var visst stunden kommen också för
honom.

— Hör hit Yttergren, Lill-Mats utom åkern är här efter kornet! skrek
han, när han fått höra pojkens ärende. Mät honom måttet fullt ut!
Goddag, hit med handflatan, jaså du är en sån storkarl nu, så du gör
affärer för far!

Lill-Mats kände sig verkligen som en riktig karl, där han betänksamt
stod och gungade i fars sälskinnsstövlar, där sälskomönstret tecknade
sig fint på ölan.

— Ja skull häls från farn, sade han sävligt. I ger ju korne för arton
riksdaler tunnan, handlingsman, fortsatte han att ackordera.

Den store patronen slog sig på knäna och höll rakt på att förgås av
skratt.

— Nog vart ’e läng, innan pappa fick fracken, pep han, när han fick
ljud. Har man hört en så fly förbannat gemen västerbottning! Här står
den lille snorgärsen med kornvattnet skvalpande i magen och tror, att
man rent skall få kornet till skänks i nödtider! Nej, pärkälä ock, du
byting, tjugu riksdaler tunnan och inte en skilling mindre, det är rena
rama barmhärtigheten!

Tjugu riksdaler tunnan för kornet i en tid, då ett helt hemman
slumpades bort för några hundra, det var en dryg börda att ta på en
redan krökt rygg. Lill-Mats bleknade, men indelningshavaren skulle ju
ha sitt, det visste han ju. Det var bara att tiga och ta kornet.

Då blev Stor-Grubben översvallande vänlig. Han visste rakt inte hur väl
han ville pojken och stack en bit kandisocker i munnen på honom.

— Har du inget bud från mor din med? frågade han. Skall hon inte ha sig
mjöl eller gryn eller något annat för magen? Eller kanske ni går och
plockar färdiga korngryn var dag hemma på far dins åkrar?

Åt denna storartade kvickhet höllo den magre Yttergren och patronen
själv på att storkna. Men Lill-Mats blev ändå blekare om kinden. Då
lugnade sig patronen.

— Nånå, sade han, tag inte illa upp. Men alltid har väl mor din bruk
för en svarthilka till söndagsböna? Tror du int hon skull bli fejen ått
en rågmjölssäck? Me betalninga kommer vi nog överens.

Mats i fars stora stövlar och med fars tunga ansvar blev än blekare,
där han stod. Mat — så det sved i bukskinnet, och kandisockret var
som en ljuv frestelse i hans mun. Men han hade ju inget bud, och han
visste nog, att trots alla vackra ord kom alltihopa till sist i boken —
Stor-Grubbens stora skuldbok, där far inte stått förrän nu. Han mindes,
hur mor tiggt om ett skålpund rent mjöl till välling åt de minsta bara,
och fars lugna, tillkämpade svar:

— Be mej int, Kristina! Ta vi på börj nu i svagåre, tar ’an hemmane å
oss snart. Jag känner karln, ja. Hä gäll int gö kråka nerom knäna!

Och Mats lyckades till slut pressa fram:

— Mat har vi sjölv å får till ull ock.

Stor-Grubben knep med ögonen. Så såg han på pojkens bleka ansikte. Han
skakade ju i stövlarna, där han stod.

— Blå om näsan är du som en blåmes, pojk. En sup skall du väl
åtminstone ha, som går ner i tomtarmarna dina!

Nog var Lill-Mats karl den dagen, men supen ville han inte ha. Fast
mången tioåring tog både en och fler utan att blinka då, när man fick
brännvinet för sex styver kannan och spädbarnen fingo tussen indränkt
med brännvin för att vara snälla.

En gång blott hade hän smakat starkt. Det var när mor tvättat fönstren
till jul, när han var tre år. Då slickade han på karmen — dit hade
litet av brännvinet runnit, och full blev han, dödfull, så liten han
var. När far den gången kom hem, fick han stryk av sopen, och sen dess
satt skräcken för brännvinet i. Sedan far blivit läsare, kom det aldrig
mera brännvin i huset.

— Nej tack, handlingsman, svarade han därför, dem rättsinniga gagnar
int brännvine.

Men handelsmannen bara skrattade åt det lillkloka svaret, och längst
bort i boden skrek Ol Pers-Olsa från Backen:

— Trug int, du, Lill-Mats! Å Grubbens brännvin val en mera magastinn än
plägat!

Mats frös och tyckte, att den fattiga själen satt fastfrusen i
ryggbastet på honom. Innan han visste ordet av, stod han på kontoret,
och Stor-Grubben hällde i honom supen och en till. Det rann som en
ström av eld genom honom, ryggen blev rak och stark igen, medan huvudet
blev tomt på alla svåra gamfolkstankar. Rummet gick runt, runt i allt
tätare virvlar. Det enda fasta var Stor-Grubbens ansikte, som svävade
mitt i molnen och log. Det var som Gud Fader själv, tyckte Mats, ty i
himmelen var han för visst, där ingen frost och nöd var.

De ledde ut honom i butiken, de plockade och ordnade med någonting och
sprungo bakom disken, de skreko och frågade honom visst. Men han kunde
bara le tillbaka mot dem och nicka till svar, han, Lill-Mats i fars
stövlar.

— Gå nu till köket och få dig ett riktigt rävamål, sade Stor-Grubben
till sist och sköt honom utom dörren. Den friska luften kom honom att
nyktra till litet, och han fumlade sig upp till handelsmans kök.

Där stod stora kopparämbaret med fattigsoppa i spisen, som det gjorde
nu dag och natt i dessa nödtider. De stora vedkabbarna flammade högt
i skyn i den öppna spisen och kommo alla de väldiga kopparkittlarna
runt väggarna att glimma som bukiga sköldar av guld. Stora fällbordet
stod alltid dukat, och aldrig behövde de truga någon dit. Var och en,
som hade handlat sovel eller spannmål i patronens bod, hade här fri
taffel. Och där trängdes de nu, de grå och svultna hoparna från alla
nödårsbyarna runt staden för att finna hjälp och lindring hos sin ende
vän och välgörare. Och mamsell Holmström sprang rund och lättrörd med
soppskålen och hällde upp i faten och göt en medlidsam tår i eländets
bägare i förbifarten.

Men längst nere vid dörren satt en förgråten flicka i svart schalett.
När hon kom in, hade mamsell Holmström bjudit och bett henne som de
andra:

— Var nu så god, Rebecka från Kusmark, och ta för sig av vällingen!

Men Rebecka tackade och neg och skulle då visst inte något ha.

— Åjo, en eller ett par skedar kan väl alltid slinka ner, menade den
vänliga mamsell Holmström.

Nej då, visst inte så mycket som en droppe skulle den Rebeckan ha. Och
så fick hon då sitta där vid dörren i fred för mamsell Holmström, som
hade annat att bestyra. En timme satt hon där, hon satt där två. Någon
gång tittade mamsellen dit och undrade, varför flickan satt där och
hängde ännu. Men hon ville väl vila sig och njuta av den sköna värmen
från de stora sprakande kabbarna i spisen, och det var henne då väl unt.

Men som vår Rebecka satt där och hängde, blev hennes min allt sorgsnare
och vemodsfullare och hennes tankar allt mera dystra och undrande.
Saken var den, att hennes moder före stadsfärden enligt gammalt skick
och bruk uppmanat henne att för all del ingenting låta sig smaka, vad
det vara månde, förrän man trugat henne till det tre gånger. Och här
hade hon nu kommit till ett så illa uppfostrat hus, att det trugades
bara två gånger. Och därför fick hon sitta där och svälta.

Men till slut, när hon såg den ena ångande soppkitteln efter den andra
gå sin näsa förbi, kunde hon ej tiga stilla längre. Också i Kusmark
måste man blanda sitt bröd med mossa och agnar, och det sved så tomt
och kallt i magen. Med ynklig och förgråten röst fick hon så äntligen
fram:

— Trug mä en gång dill!

Vad? Vad? Mamsell Holmström såg sig häpen omkring. Hon hade för länge
sedan glömt Kusmarksflickan för alla andra glupulvar. Lika ynkligt och
förgråtet kom det igen:

— Trug mä en gång dill!

Då förstod mamsell Holmström. Hon hade mycket väl reda på traktens sed
och bruk i det fallet. Men än så länge hade hon inte behövt truga och
krusa fram någon till _det_ bordet! Smått rörd fick hon så äntligen med
mycken kruserlighet Rebecka till bordet. Och se, när hon väl var där,
lät hon sig inte bara en utan tre tallrikar väl smaka!

Nej, annars behövde ingen trugas till det bordet! Likt uthungrade
hundar trängdes de ikring det och vaktade på var tugga, som gick dem
förbi, tills det äntligen blev deras egen tur.

Till slut kom då också turen till Mats. Som i en annan värld, sjönk
han ned vid bordet och började sluka i sig den söta, varma soppan. Han
glömde minsann all belevenhet och trugan, han, fast mor nog lärt honom
ock, hur det rätteligen skulle vara. Till slut satte han spilkummen
för munnen och drack, drack!

Men i förmaket därinne satt fru Grubb i frasande sidenmantilj och
kammade sina barn över silverbricka för lössen. Nödåren drogo en
oräknelig massa ohyra med sig. Gud vet, var det kom allt ifrån. Det var
hennes eviga fasa. Man kunde knappt bli den kvitt med finkammen, fast
hon kammade småflickorna, tills det blödde i hårbottnen på dem. Och så
smorde hon konjak i den såriga svålen på flickstackarna, tills de gräto
sig fria.

Då kom Gam-Fina från Böle och rådde henne att skaffa luslummer och
koka det tillsammans med snus och så tvätta barnens hår med lösningen.
Och så gjorde man då ett försök med det. Men utanför fönstret sprungo
trasungarna från Bastugatan och sjöngo:

    »Grubbens fru har ringar på finger och på tå,
    och silverpippor har hon på vartendaste strå!»

Men Lill-Mats hörde ingenting av skriket, han var långt, långt borta
i sin himmel, där han satt och slickade skeden efter mera soppa. Och
mamsell Holmström grät en brådskande tår över honom i förbifarten, och
så for hon till farstuskåpet efter en brödkavel. Av den skar hon en
skiva åt honom bara, för han var den minste av alla, och sådant bröd
hade aldrig Lill-Mats smakat. Det var vitt och av rena vetet. Han sög
på det så länge han kunde. Så steg han upp, bockade vackert, tackade
och gick.

       *       *       *       *       *

Där ute stod redan hästen förspänd, och allt var klart. Lill-Mats
tittade efter kornsäcken. Den låg bunden där bak. Så kröp han sömnig
ner i höet i bottnen av risslan, drog över sig fällen, smackade åt
hästen och somnade. När han vaknade, var det redan svarta natten, och
han stod vid farstubron hemma. Hästen hade trygg gått den vanda vägen
hem utan töm och tygel. Far hade hört stortjukan och kom yrvaken ut på
bron med vadmalströjan oknäppt.

— Hömma! skrek han åt hästen för att få den att stryka tillbaka — den
ville gå raka vägen till stallet.

Hans första tanke gällde kornsäcken. Varsamt lossade han de frusna
repen, fick upp säcken och lät kornet smeksamt glida mellan fingrarna.
En lättnadens suck stal sig ur hans pressade bröst — här hade han
fullgod skatt. Men så kom han att se på pojken, där han yrvaken satt
nedkrupen i hundskinnspälsen.

— Va går’e åt dej, pojk, skrek han, sitt int där å sov utan in i stugen
me dej, så tar ja märra!

Men Lill-Mats bara satt kvar och blinkade slött med ögonen. Då lutade
sig fadern ned över honom och fick känna spritlukten.

— Va jäsiken nu då, glömde han sig och svor, ä du söpen, pojk?

Och utan betänkande ryckte han upp sonen ur släden, fick av honom
pälsen och började slå honom med piskan, allt vad han rådde med. Och
det var inte litet, ty ännu hade inte svälten försvagat hans arm.

Mor fick höra oväsendet och kom ut på bron i särken.

— Jestatligen, far, ä du rent göjvut, ska du slå pojkstackarn
fördärvat? ropade hon utom sig.

Jonas såg upp, hans ansikte var högtidligt som på bönen.

— Låt icke av att tukta pilten, ty om du slår honom med ris, så betorv
man icke dräpa honom, svarade han lugnt.

Då fick Mats äntligen mål i mun och började försvara sig. När han
berättat om suparna på Stor-Grubbens kontor, bet Jonas ihop tänderna
men sade bara:

— Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller. Jag vill int
ha son min bland tocke folk, när han blir karl, utan bland dem stilla å
rättsinniga.

Så slapp då Mats äntligen in i köket, och mor fick kläderna av honom
och fick ner honom i dragsoffan. Där under fällen lågo redan två av
småsyskonen och snusade. Hur länge han sovit visste han ej, då han åter
hårdhänt väcktes. Det var fadern, som handvasst skakade honom i axeln.
Nu var han åter blek och vred i ögonen.

— Ä du rent från vette, pojk, skrek han, tänk du kast bort gårn för oss
innan vårn?

Mats begrep inte ett ord, han bara stirrade. Då slängde fadern ett
stort paket i sängen. Det var en påse, och den var full av det finaste
rågmjöl — hela tre skålpund! Och när Mats såg mot bordet, var det också
fullt av påsar och strutar. Mitt på bordet stod en sirapskruka, och
över alltsammans stod mor och skrattade och grät på en gång.

— Är’e du, som köpt allt de här, du din storkarl? skrek fadern på
nytt. Och pengarna, var hadde du dem, i byxbaken kanske?

Då for det äntligen en tanke genom Lill-Mats tomma huvud: Stor-Grubben
var det ju. Han som hjälpte Västerbottens bönder i nödtid och gav den
fattige soppa i sitt blänkande kök. Han som var stor och mäktig som Vår
Herre själv! Han var det, som ömkat sig över deras hunger och brist och
nu gett dem allt detta i julgåva. Och så blygsam av sig var han, att
han smusslade undan det i all tysthet under fällen, så att Lill-Mats
skulle slippa att tacka, där han satt i hans kök och blev varm och
mätt. Han fick tårarna i ögonen av allt detta stora och goda, när han
ivrigt ropade:

— Patron Grubb, de ä fäll han, som har gett oss alltihop, far?

Över Lill-Jonas orakade mun flög det där draget, som oåren ristat dit,
svältdraget, det pinade, insjunkna fattigmansdraget. Men han skrattade
bittert, när han sade:

— Gett? Stor-Grubben, tror du, att han ger bort någe för inte? Va han
ger me ena hanna, tar han igen me den annra. Nej, var du mans lugn,
gosse, allt de här står till fullo i boka hanses till dubbla prise å
mer till, de går nog till halva indelninga.

Men när han såg pojkens förtvivlan, tillade han:

— Nå, ingen skada skedd. Du gett sjölv köra ne tillbaks till han i
morron, de blir straffe ditt.

Då brast plötsligt mor i gråt. Hon satt där än vid bordet, men nu hade
hon den minste vid bröstet. Han drog och han slet, det lilla livet,
men många droppar fick han ej. Han var redan svälld och vanställd av
hungern. Och där på bordet låg det mjöl till välling, och nu skulle det
bort igen.

Småsyskonen under fällen hos Mats hade också vaknat. De hade fått syn
på rågmjölspåsen och fått ner händerna i den. Och nu sutto de där och
slickade på fingrarna med runda förvånade ögon och doppade i mjölet
och slickade igen. Nu voro de i sin himmel, det såg Mats. När far såg
på de hungriga barnen, var det som om hans hårdhet och styrka brustit.
Länge kämpade han tyst med sig själv, men så kom han åter att se på
lill-minsten och veknade.

— Nå, i Guds namn, sade han med en trött suck. Gälden ä redan kommen
i huse — några riksdaler mer eller minner gör fäll int till heller
från. Kanske var’e tänkt, att du skull fräls minstpojkens liv med din
genstörtighet.

Och så blev det inte mer tal om att skicka tillbaka maten. Mor måste
till mitt i natten med att få eld i spisen och koka vattgröt åt barnen.
Med lysande ögon sutto de så i sängen och åto rågmjölsgröt, tills
de storknade och grytan var så renslickad, som när den kom ny från
kopparslagaren.

Det blev storkalas i flera dagar. Man ville, man kunde ej spara
gudsgåvorna ända till julen! Den bättre födan gav nytt liv i kroppen,
gav mod och hopp. Mor fick mjölk i bröstet, och lill-minsten återvände
till det hårda livet igen.

Men efter helgen fällde far huvudet och började åter räkna. Så tog
han fram snickarverktygen och satte sig och Mats till att göra lokar.
Lill-Jonas var byns skickligaste lokmakare. Under hans hästlokar for
man till kyrkan som till fest, och ungersvennen selade stolt sin häst
med en båge från hans kniv, när han for att hämta sin blivande brud.

Träget arbete och tålamod fordrade den konsten. Av många olika slag
voro seldonen. Rankbågar och selkrokar, lokar och bogskutt växte fram
under hans flitiga hand, alla av säregen form och sirning. Mats fick
hjälpa vid grovgörat, medan fadern skötte avformningen och putsningen.
Med lättaste hand skar han det underbaraste genombrutna spetsverk av
trä och sirade det med brokiga blommor och blad. Två fabeldjur skar
han med vingad ormkropp och med hästhuvuden, som ringlade bort från
varandra. I mitten sutto två fåglar med huvudena mot varandra. Eller
det kanske var en rad djurhuvuden, som beto om en sträng med sina
käftar. Mönstren hade han stundom fått från andra orter, men oftast
voro de en frukt av hans egen fantasi. Så målade han dem med svart på
röd botten eller med röda bladrankor på blågrå botten.

Kväll efter kväll sutto så far och son och täljde sina lokar vid
brasans svaga sken, medan mor vaggade den skrikande lille. Maten
började åter tryta för honom, annan föda tålde han ej, och fram på
våren slocknade det lilla livet. Då lade far undan sina lokar och
snickrade en liten kista och for så en söndag med den till kyrkan.

Och livet i stugan tog åter vid som förr med slit och svält och väntan,
den ändlösa väntan på bättre tider.

       *       *       *       *       *

Äntligen kom då våren, den efterlängtade våren, och då hade Lill-Jonas
pengar nog till utsädet. Men till någon avbetalning på gälden hos
Stor-Grubben räckte det inte till, tvärtom hade skulden ökats ej så
litet vid den lilles död. Men Stor-Grubben var inte den, som krävde ut
småskulder. Stor och bullrande kom han mot Lill-Jonas, när han var inne
efter utsädet, och skrattade åt hans stammande ursäkter.

— Jäsiken ock! skrek han, int är’e fäll så laggrant me en hedersman som
Lill-Jonas utom åkern! Å en sån struntsumma till!

Någon sup ville inte Jonas vara med på, men en rulle tobak till att
tugga ned furubrödet med det sade han inte nej till. Och så for han
hem till mor så lätt om hjärtat som inte på länge med utsädeskornet
i tomsäcken. Och därhän hade Stor-Grubben dock bragt det med honom i
hans glädje, att svarthilkan till mor och litet annat smått och gott
hade han med sig under fällen, och det stod förstås också på Grubbens
kreditsida. Den gången var det mor, som blev betänksam, men då kunde
far svara med ännu ett kärnfast bibelord:

»Den rike råder över den fattige, men den som borgar är hans träl som
lånar.»

Det sade han mest för att tysta sina egna betänkligheter, och hur han
utlade den texten, så fick han det till slut därhän, att det egentligen
var Stor-Grubben, som berodde av honom och inte tvärtom. Men när mor i
alla fall skakade på huvudet, tillade han:

— Häng nu int huvvune, Kristina, du vet fäll, att Lapp-Ante i Sörmjöle
har sett i skrifta, att vi ska ha godår i år.

Sädesärlan hade kommit flygande till dem högt över marken det året,
och det var ett osvikligt tecken på gott år. Och så sådde Lill-Jonas
utom åkern sitt köpta utsäde med frimodighet och i Herrans förtröstan,
och över det sådda kornet fällde han de ödmjuka orden:

— Så är nu han intet, som plantar; icke heller han, som vattnar, utan
Gud, som växten giver.

Lapp-Ante hade spått till hälften sant. Den hösten blev halva
Västerbotten skonat och däribland Tavle by. Men i Jonas stuga var redan
hoppet dött och fruset som aldrig förr. En värre frost än någonsin hade
gått över vretarna det året. Utsädet han sått med så varma böner hade
varit till mer än tre fjärdedelar blandat med »slydja», d. v. s. fruset
korn. Alla som köpt hos Stor-Grubben hade drabbats av detsamma. Det var
inalles sexton bönder, och de fingo så ett nytt svagår, medan de övriga
i byn, däribland Rik-Anders inom åkern, hade godår.

Gyllene och rikt, tätt och fullmoget vajade kornet på Anders stora
åkrar. En sådan skörd hade ingen sett i mannaminne. Men på de av Herren
drabbades magra vretar stucko axen upp här och där, tunna och glesa som
håren på en skallot hjässa. Det var som om en hemlig fiende gått och
strött gravgårdsmull på åkrarna till att förbanna grödan.

Detta var fjärde nödåret, och det bragte Jonas och många fler småbönder
alldeles på kneken och i Stor-Grubbens klor. Visserligen talade någon
om att stämma den, som sålt det blandade kornet. Alla voro också med på
att ringa in vargen, men vem skulle märka honom i örat?

Och Stor-Grubben var så full av varma och deltagande ord. Han tog
Gud och många andra makter till vittne på att han ej vetat om den
olycksaliga blandningen. Men vad visste han om de människors heder, som
han själv köpt av? Och så sade han sig misstänka en änka från Grubbe,
som lämnat utsädeskorn som betalning för gäld.

Änkan blev verkligen också stämd för tinget men frigavs på vittnesmål
av sina drängar. Stor-Grubben däremot kom aldrig inför domstol. Det
fanns sexton bönder, som kunnat vittna mot honom, men de berodde alla
av honom. Nu mer än någonsin. Det gällde livet denna gång. Det blev
nog han, som nu fick föda och kläda dem över vintern helt och hållet.
Så blev det ock. Hur torftigt man än tog det både i och på sin fattiga
kropp, så ökades gälden. Snart slutade Lill-Jonas att räkna.

— Hort de var! sade han bara, när mor talade om sparsamhet.

Ingen är så slösaktig som den skuldsatte. Mången småbonde levde den
vintern i sus och dus efter sina förhållanden. Det var fylla och sovel
på sovel var dag. Men i Lill-Jonas sinne satt trots de likgiltiga
orden den fäderneärvda och sävliga försiktigheten dock kvar. Med tusen
rottrådar satt den där. Utan att han ville eller tänkte det, sökte han
att dra in på allt intill svältgränsen.

Men vad hjälpte det, då Stor-Grubben satt där inne mätt och varm
och lade tredubbla priser på allting! Det måste lika många godår
till som det varit svagår, om han någonsin skulle kunna resa sig ur
det slaveriet. Men Lill-Jonas var en rättsinnig, han slog med våld
förtvivlan ur sinnet och gick var dag med lyft huvud och väntade på
ett Herrans under. Stilla läste han var kväll för mor ur psalmboken:

    »Vad kan mig stå till trång och nöd,
    ty Herren Gud mig föder.
    Han spisar mig med himmelskt bröd
    och i gott bet mig förer.
    Mig till det vatten leder han,
    som mig till fyllest svalka kan,
    det är hans helga anda.»

Och han tillade:

— Än ä int hoppet ute, du mor, än finns de många munsbitar att ta,
innan Stor-Grubben tar gårn min.

De orden hörde Mats, där han satt på köksbänken, och de gjorde honom
så förunderligt glad i sinnet. Ty hans tro på Stor-Grubben som en
himmelskt oegennyttig hjälpare hade längesedan gått sin kos. Nej, far
han visste, han, var hjälpen allena var att finna. Och han böjde sitt
huvud till andakt, när fadern läste vidare:

    »När all hjälp ute är
    både fjärran och när,
    Guds hjälp då först begynner.»

Vid de orden tystnade också mors gråt, och hon slöt ögonen till bön. Så
reste hon sig med ljust ansikte och fick de hungriga barnen till ro.
Och snart sovo alla i den fattiga stugan ifrån dagens svält och ångest
under Guds djupa frid.

       *       *       *       *       *

Den friden vek aldrig mer ur Lill-Jonas sinne trots allt växande yttre
betryck. Den övergav honom ej heller nu, där han för femte gången gick
på åkern och bidade skörden.

Våren blev sen det året. Ännu i början av maj låg snön som en hård
skorpa över markerna, och tjälen var meterdjup. Det blev till en
pinande väntan och ångest för de svältande bönderna. I boden låg det
dyrbara utsädeskornet, som de köpt med sitt hjärteblod, men det kom
visst aldrig i jorden.

Dag efter dag kröp fram, svidande kall och ljus, med skare och frost
som på marsvintern. Det hårda ljuset skar som knivseggar i ögon,
svaga och trötta av svält och brist, och i hjärtan, som mist allt
hopp. Själva himlen var liksom en isskorpa, som solen ej förmådde
genomtränga. Död och kall var jorden, liksom skild från andra mera
levande världar därutanför. Det var som om Gud vänt sin sista blick
från de hjälplösa människorna.

Inför denna dödskyla, denna isande stillhet i naturen svek mången seg
bondes sista andliga kraft. Och dock voro de av ett släkte, som fått
lära sig att vänta genom seklers ensamma och av ingen skådade strid med
denna natur.

Av den kärva västerbottniska bondestammen voro de, som alltid måst lita
till sig själva i sina svårigheter. De hade i sanning fått lära sig
tålamodets långa, svårlärda läxa. Därför hade de tegat tills nu. Men nu
började mången knota.

Men Lill-Jonas utom åkern hade ännu en kraft inom sig, en kraft, som
icke var hans egen. När de andra frågade honom, hur han kunde vara så
glad och hoppfull i deras övermänskliga prövning, svarade han med ljus
i ögat:

— Där man lider i Herrans fruktan, där är rikedom, ära och liv.

Och det såg ut, som om hans varma tro förmått smälta själva den
isskorpa, som omgav jorden. Med ens kom våren. Snön var borta på en
vecka, tjälen var ur jorden veckan därpå. Och innan Urbanusdagen var
säden i jorden, så som det skulle vara. Och Jonas gick till sin fattiga
torva med tack och lov.

»Sjunger Herranom, lover Herranom, som hjälper den fattiges liv utur de
ondas händer», jublade det inom honom. Och när han kom hem efter sådden
och satte sig till bords till den torftiga måltiden, sade han till sin
hustru:

— Herrens mildhet är det, att det ännu icke är ute med oss.

Och med samma ljus i blicken sågo de på varandra såsom i sin första
ungdom. De tunga år, som gått, hade smitt dem samman med starkare ord
än prästens. Så starkt, så visst som nu hade Lill-Jonas aldrig känt,
att nu var prövningens tid förbi. Nu skulle oturen vända sig och de
goda åren komma. Herren prövade dock icke över förmågan den, som tåligt
böjde sig under hans ok.

Mannens glada hoppfullhet och starka tro smälte äntligen även hustruns
sista tvivel. För första gången, sedan nöden steg över tröskeln, kunde
hon tro som han, fritt och utan ångest och fruktan. All oro, all
omsorg för morgondagen lade hon i starkare händer. Hennes egna slitna
arbetshänder orkade ej mer. Väkterskan, modern, glömde sin aldrig
sovande misstro, sin eviga ängslan och oro för släktens bestånd.

Och det var som om naturen velat svara på all denna varma tillit. När
våren och sommaren äntligen kommit, växte grödan som aldrig förr. Natt
och dag stod det vita sommarljuset över bygden och drev jorden till
fruktsamhet. Björkarna kläddes som i ett trollslag i sin skira dräkt,
viol och konvalj sprucko upp ur jorden, och brodden på åkrarna stod
tumshög på en vecka. Juli kom, het och utan nätter, allt växte som i
rus och yrsel utan mått och vila.

Aldrig hade en sådan skörd stått färdig för lien på Jonas åker. Ja, i
sanning, Herren kunde slå till blods, men han läkte och helade ock med
margfaldelig hugnad!

Och Jonas kände, att i denna tuktan växte man stark som aldrig förr.
Han var en härdad man, som alltid känt sin styrka. Men nu var ungdomens
övermod brutet, kvar fanns blott den ödmjuka kraft, som förmått böja
sig och bida Herrens egen tid. Sakta höjde han sin blick mot himmelen
och viskade:

»Jag förbidde Herran, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.»

       *       *       *       *       *

Och nu var skördedagen nära. På den tänkte Jonas, där han stod så trygg
och viss i sensommarkvällen. Han tänkte också på den skörd av det goda,
som Gud bärgat i hans fiendes hjärta.

Men bakom honom stod sonen med sänkt huvud, ännu försjunken i de tunga
minnena, i tunga, dystra gamfolkstankar! Far hade visst glömt en sak,
efter han var så glad. I dag var det Johannes Döparens Halshugg’, den
dag, då frosten lömskast stod på lur. Så stodo de var och en i sina
tankar, medan de betänksamt läto de fullmatade axen glida mellan sina
händer.

Då skallade en långdragen, dov ton genom skogsgläntan. Tu tu, tu
tu, ekade det in emot Myrberget, där vittra satt under hällarna och
tanklöst kastade tonen halv tillbaka. Tu tu, härmade hon. Det var
moran, som bådade till kvällsvarden i bockhornet.

Mats var den som först vaknade. Han var ju äldre än far sin, liksom
alla barn av hårda tider. Han hade så liten tid för drömmar och andakt.
Hur månde väl maten bliva i dag, undrade han med en liten suck, som han
strax kvävde.

— Kom nu, far, sade han, mor väntar.

Och på hemvägen var det han, som gick före med långa, betänksamma
gammalmanssteg. Jonas följde honom, hans hjärta var ännu fullt av tack
och lov. Så gingo de hem till den torftiga kvällsvarden. Stigen gick
efter skogskanten. Det doftade av ljung och linnea, kyskt och berusande
som hela denna natur. I dikesrenarna glödde åkerbären med sin ljuva
arom, och på blåbärsrisets buskar hängde det fullt som av små svarta
druvor. Snart skulle lingonen mogna. Så skänkte Gud dem något att
mildra sitt sträva bröd med.

Där på kullen låg nu hans stuga, grå och liten. De grovhuggna
väggstockarna lyste silvergrå i månskenet. Ty nu hade månen gått upp
över skogskanten. Den var sällsamt kall och blek, den augustimånen.
Dess ljus bröt sig skarpt mot den sista kvardröjande strimman av
kvällssolen. Högt över myrens vatten böjde sig den röda himlaranden
som en strålande löftets båge. Luften var kavstilla, ej ett blad
rörde sig. Det var något hotande i denna stillhet och kylighet mitt i
solnedgångsbranden. Men Lill-Jonas märkte det ej. På trappbron stod
mor. Hennes ansikte såg nästan ungt och hoppfullt ut i det bjärta
kvällsljuset.

— Nå? sade hon blott.

— Håller skörden, va den lovar, har vi nog för vintern å till halva
skulden me, sade Jonas och tog henne stilla kring axlarna, när de gingo
in i stugan.

Inuti stugan fanns ej spår av brädfodring eller tapeter. Det starkt
sluttande golvet bestod av väldiga timmerstockar, kluvna för hand, nära
två fot breda i tjockändan. Och golvet vilade direkt på »mullbänken»,
i vilken råttorna grävt sina gångar genom åren, så att vindarna fritt
kunde spela in under tiljorna. I ena hörnet fanns en fallfärdig spis
med bakugn, inmurad av skifferhällar och med väldig muröppning. En
väggfastsäng med sänghjälp till stod i det andra, en dragsoffa vid
fönstret. Ett grovhyvlat bord och några stadiga, omålade stolar fyllde
ut resten av utrymmet. Fin att se på var den varken utan eller innan,
lillstugan uppe i skogsbacken, men den stod i alla väder.

Därinne stod redan maten framdukad på det grova bordet, och de yngsta
barnen hängde över det och slukade allt ätbart med ögonen. Var Mats
märkt av nödårens brist, så tycktes dessa små vara brutna. Så tärda, så
svällda, så förvildade i ögat. Och dock, skulle godåret äntligen komma,
skulle de snabbt repa sig igen och bli som alla andra barn, endast
starkare och mera prövade. Men ännu en vinters svält skulle kanske göra
dem märkta för livet. Det var detta modern ej längre orkade tänka på,
och därför lämnade hon allt i Guds hand. Det visste också fadern, och
därför var hans sista hopp så starkt och visst.

Med samma tacksamhet som under de goda dagarna satte de sig till bords,
sedan Mats fått läsa:

    »Gud ske lov! Jag hungrig är,
    mig din mildhet mat beskär.»

Och så kastade barnen sig svultna över den sträva agnmjölspalten,
som rispade dem i halsen, och sköljde ner det med litet av den tunna
kornvällingen från i går. Tunnare och tunnare hade den blivit frampå
sommaren. Ty nu när man hade bättre hopp, drog man allt mera in på
svångremmen. Nu var den nästan bara som vatten, men alltid dög den till
att skölja ner det beska furubrödet med, som alltid ville åka ner på
tvären.

Efter maten läste åter Mats den gamla psalmen:

    »När vi äro glade och mätte
    utav ditt rika lån,
    må vi det icke förgäta,
    vi anamme det av din hand.»

Och så gick var och en till sängs.

Snart var stugan full av de sovandes andetag. Endast en var det, som
inte kunde sova. Det var Lill-Mats. Han kände redan till de vakna
nätter, då man ligger ensam som aldrig annars och räknar sina bekymmer.
Åter gick han i tankarna vägen hem med far. Var det av ängslan och
spänning han frusit i sin tunna tröja?

Johannes Döparens Halshugg’ — mer än ett hopp hade den dagen huggit
nacken av. Och natten — järnnatten!

Men far, han sov redan där så trygg i Gud Faders famn under de ordens
skydd:

»Lägger du dig, så skall du intet frukta dig utan sova sötliga.»

Men här låg Mats ensam och frusen och i ett stort mörker. Blott stugans
enda fönster lyste som en glugg upp till himlen. Och dit låg han nu och
stirrade upp i det oändliga, djupnande, mörknande blå för att söka sin
fars Gud. Han låg där och sökte men tyckte sig ingenting finna, tills
tanken svindlade och han kände sig glida över i sömnen.

Då — något gjorde honom med ens klarvaken, förfärande, hemskt
klarvaken. Långt, långt däruppe glimmade något till. Men det var inte
det eviga ljus han sökt. En stjärna var det, en ensam stjärna. Nu strök
ett litet moln förbi, så blev den åter synlig, dess ljus blev allt
klarare och större. Icke det frälsningens ljus han sökt var det, utan
ytterligare ett sken till straff och förbannelse.

Du, oerfarna stadsbarn, som i stjärnan ser en ängels öga, kan nog icke
fatta, vad Mats såg för fara i den första klara sommarstjärnan. Mats
han var bondgosse, han var myrmarkernas barn, han visste, vad frost var
och vad en stor, kall stjärna på den sena augustihimmeln kunde betyda.
Därför stod han där upprätt i sängen i sin slitna skjorta på darrande
ben och såg och såg på stjärnan, som blev allt större och skarpare på
en allt mera grönblå himmel. Han såg ej vintermyren, men han visste,
vad som skedde där.

Nu redde sjövittra på nytt till storbyk i myren. Runt stranden stodo
alarna likt krumma troll, som sköljde sina paltor. Isande och giftig
steg ångan upp ur kittelns djup och flöt ut över byn. Med dimman
flöt vittra själv upp, kall och grönögd, steg i land och bredde sina
fladdrande lakan av frost över bygden och svepte den till lik.

— Far! Far! Han visste inte själv, att han stod vid faderns säng.

— Va ä de, Mats? Fadern var yrvaken och rev sig i skägget.

Men Mats kunde först icke tala. Han drog blott fadern med sig till
fönstret. Där först fick han åter mål i mun. Han pekade upp mot
stjärnan, mot den frostkalla himlen.

— Se, se, far, de ä skuret! ropade han ångestfullt.

Då såg Jonas på den kalla himlen och på den frysande jorden och
lärde känna sin Gud såsom underlig. Detta var svaret på hans varma
tro, som stått så många hårda prov, på hans brinnande böner! Han såg
förbannelsen, men han förmådde icke fatta den. Stum och stel stod han
där och blickade mot himlen, som icke hade något annat svar. Då vaknade
hans hustru. All hennes lättsövda ångest väcktes på nytt.

— Herre Gud, Jonas, va ä de? ropade hon och rusade upp ur sängen och
fram till fönstret. Men innan hon hunnit dit, förstod hon. Kvidande som
ett sårat djur föll hon ned på golvet.

»Min Gud, min Gud, vi har du övergivit oss?» ropade hon.

Ropet ekade mot det låga taket, mot den höga stjärngnistrande himlen
därovanför. Men intet svar kom. För första gången stod Jonas svarslös
inför sin hustru, ty Gud själv teg. Då släpade hon sig tillbaka efter
det grova golvet, sakta likt ett sårat, förblödande djur. Bort till
sina barns bädd, där hon föll ned över dem.

Men fram och tillbaka över golvet gick Lill-Jonas utom åkern och stred
sin sista strid med Gud. Likt Jakob kämpade och brottades han med den
väldige under ångestsvett och rop om hans välsignelse. Som vapen hade
han Guds eget ord, och han svängde det som ett brinnande svärd. Med
Jeremias slungade han ut sin anklagelse mot Gud:

»Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste!

Han haver lett mig och låtit mig gå i mörkrena och icke i ljusena.

Han haver vänt sin hand emot mig och handlar fast annorlunda mot mig
alltid.

Han haver gjort mitt kött och mina hud gammal och sönderslagit mina ben!

Han haver byggt emot mig och invärvt mig uti gallo och mödo.

Han haver lagt mig uti mörkret lika som de döda i världene.

Han haver igenmurat mig, så att jag icke utkomma kan och satt mig uti
hårda fjättrar.

Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Han haver igenmurat min väg med huggen sten och mina stigar igentäppt.

Han haver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i
lönnlig rum.

Han haver låtit mig fela om vägen, han haver rivit mig i stycke sönder
och till intet gjort.

Han haver spänt sin båga och satt mig såsom ett mål för pilenom.

Han haver utav kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Han haver slagit mina tänder sönder i små stycke och vältrat mig uti
asko.

Min själ är fördriven ifrån fridenom, goda dagar måste jag förgäta.

Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när
Herranom.»

I sin säng satt Mats med kläderna, som han i hast fått på sig, och
hörde på fadern, där han med dånande röst slungade sina anklagelser mot
himmelen. Av och an, av och an, gick Jonas och mätte det lilla rummet
med väldiga steg. I väggen satt en torrsticka tänd, och dess fladdrande
sken kastade oroliga skuggor uppåt taket alltefter hans rörelser. Det
var som om väldiga gestalter tumlat om däruppe i en vild och hetsig
kamp om livet. Men där nedanför fortsatte den rolösa själen sin ensamma
brottning, sina klagorop, sina anklagelser, sina frågor.

»Vi skall jag bita mitt kött med mina tänder och sätta min själ i
mina händer?» frågade han sig i en stund av utmattning. Men han måste
fortsätta att ropa och fråga, att förbanna och sarga sin blödande själ.

Så gick natten, och gryningen föll grå in genom fönstrets små rutor.
Men alltjämt satt Mats som en orörlig skugga i sängen vid fönstret och
såg sin fader lida och kämpa, medan modern låg som en död vid barnens
huvudgärd. Tills den stund kom, då Jonas förbannade sin egen födelse:

»Den dagen vare förtappad, på vilken jag född är och den natten, då man
sade: En man är avlad.»

Ingen man kan komma längre, än att han förbannar sin egen födelse.
Jonas skrek ut sin hädelse med en röst, som ej längre hade något
mänskligt. Och Mats darrade, där han satt. Allt förlät Gud, utom att
man förbannade sitt eget liv, det visste han. Var stund väntade han,
att en ljungeld från himmelen skulle slå ned över denne hädiske man med
de vilda åthävorna, vilken ännu i går varit hans lugne, starke, tålige
far, som så ofta fört Guds talan inför folket.

Då vaknade modern ur sin dvala och glömde sina barns nöd. Här fanns en
nöd, som var djupare ändå, ty den rörde den eviga själen. Fattig och
olärd var hon och ej så bibelsprängd som sin man. Men ändå var det ju
hon, som måste finna ett enda ord till svar åt honom, då Gud själv teg.

Pinad och trött letade hon i sitt svaga minne efter ett enda tröstens
ord, som höll, och till slut kom det stilla och ödmjukt ur den gamla
psalmen:

    »Håll stilla med Gudi, som dig bör
    och var till freds, som han det gör
    efter sin heliga vilje!»

Och hon fortsatte:

»Jag är kommen i världen för ett ljus, att var och en, som tror på mig,
skall icke bliva i mörkret.»

Icke är det gott att säga, om just det ordet grep Jonas i den stunden.
Men att hon, hans tvivlande och försagda hustru, som alltid varit den,
som behövt rådas och ledas framåt på Guds vägar, nu var den, som måste
visa honom rätta vägen, det grep honom djupt. Så milt, så fast förde
hon honom ut ur dödens dal. Då smälte isen i Jonas hjärta, frosten,
den hårda frosten, och han kastade sig i sin hustrus armar och grät de
första tårarna i sitt liv. Den synen glömde aldrig Mats, så länge han
levde. Stickan på väggen hade slocknat, de vilda skuggorna hade slutat
sin lek.

Och med sitt bleka ansikte fårat av kval, höjde Jonas åter sin blick
mot gryningsljuset och viskade:

»Jag vill tiga och icke upplåta min mun, du skall väl göra’t.»

Och de båda makarna slöto sina händer tillsammans i fred med Gud.

Det var en stor stund. Den var så mättad med Guds närvaro, att
den blev för tung för en svag barnasjäl. Oförmärkt smög sig Mats
över stugugolvet och ut i det fria. Först där kunde han andas ut
beklämningen, ångesten och den dova spänningen. Välsignelsen, friden,
som följt på den blodiga kampen, den var icke för honom, ofärdsbarnet.
Han kunde icke tacka Gud, när han slagit till blods.

Men härute härskade en annan frid, en dödens frid. Morgonen stod klar
och kall över bygden och speglade likgiltigt förödelsen. Som vit dagg
låg en sommarens rimfrost lätt över vretarna. Det såg så friskt ut i
morgonljuset. En och annan rök svepte ännu efter marken från de eldar
man tänt i hopp att kunna hejda frosten.

Lik en blank glaskula rullade solen på skogsbrynet. Den kom de
frostbitna åkrarna att gnistra av tusen kristaller, medan vintermyren
djupt därnere alltjämt ruvade svart, skum och orörlig. Snart skulle de
vitnade kornaxen, som undergivet böjt sig mot marken, vara lika svarta
som den. Men ännu varade prakten, frostens bedrägliga, korta prakt.

Här och där bland allt det friska och gröna hade den tänt björkarna
till flammande facklor i gult och rött. I alla färger skiftade de,
i ljusaste skärt, i violett och vinrött. En väldig flammande eld av
färger, som drog likt ett fackeltåg kring kornskördens likbår.

En sällsam stillhet vilade över allt. En sådan stillhet, som det blir i
dödshuset, då den vi kämpat om i dagar och nätter till slut dock ligger
där på bår. En underlig lättnad, nästan en glädje! Vi ha vakat, vi ha
ängslats, gråtit och bett, men nu förmå vi inte mer. Vi se på den döde
och få något av hans sällsamma ro. Tomheten kommer sedan.

Så stod Mats där i det nyktra, kalla morgonljuset och erfor en underlig
lättnad. Frosten och nöden voro åter här, den förfärliga vissheten om
fortsatt nöd och än värre umbäranden. Men allt var bättre än den gångna
sommarens falska hopp och väntan, bävande ångest och ovisshet. Frostens
barn var han, den tunga verkligheten kunde han bära, men ej själens
ensamma strider mellan hopp och tvivel, mellan tro och otro. Nu var
striden slut för denna gång.

Med långsamma steg som en sömngångare gick han ner emot byn. Där var
allt likaledes tyst och stilla, fast man såg på skorstensrökarna, att
hela byn redan var vaken. Men röken slog ner mot marken — det var
liksom det enda tecknet på förbannelsen. Annars skulle ingen ha kunnat
ana, att Tavle by, nyss vaknad i den friska morgonen, låg där hårt
drabbad av Guds hemsökelse. Ingen sprang på de trånga bygatorna och rev
sitt hår, ingen larmade och ropade.

Endast utanför Ol Pers stuga, han som vid vissa tillfällen fick
företräda åldermannen på denna sidan vattnet, stod en liten grupp män
vid ett nyss uppsatt anslag. Tysta och betänksamma stodo de där och
sökte få betydelsen därav klar för sig. Lill-Mats kände dem alla. Han
tyckte, att de alla åldrats och grånat under natten. Mitt ibland dem
stod Stor-Anders, som nyss läst upp skrivelsen för bönderna. Också han
var så sluten och hopsjunken, också han var visst bland de drabbade
denna gång.

När Mats kom, vände han sig mot pojken och tilltalade honom. Aldrig
förr hade det hänt, att den myndige inomåkersbonden, hans fars fiende,
låtsat sig se Lill-Jonas son, än mindre tilltalat honom, och Mats
darrade av häpnad och förskräckelse. Det var nu en gång så, att varje
liten vänlighet och medgång upprörde hans frusna sinne dubbelt mer än
motgången. Men inomåkersbonden fäste snart hans uppmärksamhet på annat.
Nu var det ej längre fråga om hat och groll, ej heller om en ny och
lika fruktansvärd vänskap.

— Du val gå hem, Mats, sade han lugnt, å säj åt farn, att han gör
sej färdi att fara in till stan i morron. Här står en skrivelse från
landshövdingen till alla bönder i vår socken till en stämma för att
rådgöra om nödens avhjälpande, som de står. Frosten har redan gått över
andra byar — de ä därför man nu änteligen har kommi sej för me att
handla. Änteligen tycks staten ta på minnas västerbottensböndren i vår
stora hemsökelse. Kanske får vi hjälpen me de samma.

Mats stod som lamslagen. Kom det nu, svaret på fars heta böner, på mors
sena tro? Hade han dock under sin kamp förmått rycka ned den fördolda
välsignelsen ur Guds tillstängda himmel? Han ville, ville tro det,
men orkade icke. Nyss var allting så visst, så färdigt och dött, han
förmådde icke börja på nytt. Utan ett ord vände han därför om igen och
började gå hemåt. Rik-Anders såg förvånad efter honom. Hade pojken
förstått? Det var mången i dessa tider, som svält sig från vettet vid
yngre år än så.

Men Mats gick stilla hemåt. Hjärtat slog lugnt i honom, det kunde ej
glädjas. Lika lugnt steg han in i stugan och framförde sitt budskap
till fadern, som låg på sängen och vilade ut efter den genomvakade
natten. Mor och far sågo undrande på varandra — aldrig hade den tanken
kommit för dem, att staten ville eller kunde hjälpa. Västerbottens
bonde hade hittills fått bära sina bördor ensam. Och trots allt hade
det frostbitna hoppet så svårt att resa sig igen.

Men så rannsakade Lill-Jonas utom åkern åter sitt hjärta. Hade han
nu icke en gång för alla gjort upp saken under envig med sin Gud och
lämnat allt i hans händer? Men för var ny prövning föll han på nytt
till tvivel och otro. Och dock hade Gud sagt:

»Det är fåfängt, att I bittida uppstån och sent gån till vila och äten
edert bröd med sorg, ty han giver det sina vänner, medan de sova.»

Liten, tilliten var det han saknade, därför var all hans möda förgäves.
När Gud ville, kom hjälpen, och inte när människorna pockade och ropade
på den.

— Du kan komma me till stan, Mats, sade han bara och gick så ut för att
se till hästen.

       *       *       *       *       *

Frampå morgonen foro Tavlebönderna in till staden. Det var ett långt
tåg av kärror efter den smala vägen genom skogen, som så ofta förr till
stormarknaderna. Men inga glada tillrop växlades nu mellan åkdonen,
varken skämt eller skratt hördes. Tåget liknade ett begravningståg,
fast hästarna hade tjukor. Var och en satt tyst nedkrupen i sin päls
och ruvade över sin egen olycka. En och annan hade sin hustru med,
men man samtalade inte. Föga väntade man sig kanske av den utlovade
hjälpen. Men bonden är laglydig. När kungen kallar, kommer han.

Så lång hade aldrig vägen till staden varit, så full av tvekan
och ruelse. Men äntligen stannade då den första kärran framför
Stor-Grubbens gård. Där skulle de lämna in hästarna, innan de gingo
till rådhuset. Ty dit var det som han kallat dem, landshövdingen.

Utanför sin port stod Stor-Grubben och såg dem komma. Han hade väl hört
glunkas om det märkvärdiga uppropet, men ej trott på det. Tjugu år hade
han nu bott bland dessa gemena västerbottningar, men hittills hade de
fått reda upp sina svagår själva. De hade blivit därefter, ett hårt,
tjurigt släkte. Tjugu år hade han behövt för att få dem i sin hand.

Skulle nu staten komma och rycka bytet från honom i sista stund?
Staten, vad var det? En samling herrar nere i Stockholm, som aldrig
trampat en frusen vret. Vad visste de om denna avskilda landsända, och
vilken hjälp kunde de ge? Nej, han, Stor-Grubben, han kände land och
folk, till honom måste de komma. Än sen, om han tog litet själv för sin
hjälpsamhet? Vem hjälpte någon otackad? Staten själv tog ju ut tacken i
förväg — det var skatten och indelningen. Nej, den enda verkliga vän de
hade, det var han, Stor-Grubben. Men ändå, ändå, tänk om de foro hans
port förbi denna gång!

Därför stod han där nu dubbelt ryggkrökt och leende med en öppen
brodersfamn åt alla.

— Nej, se Tavleborna är ute i dag, ropade han. De va storfrämmande.
In me sej, Yttergren, till mamsell Holmström å säj, att hon snör på
kaffepannan! Kasken får ni själva ta er ur stopet.

Men för en gångs skull fick han locka förgäves. Ingen hade tid eller ro
att sitta vid Grubbens brännvinskanna nu. Nu gällde det viktigare ting.
Anders inom åkern förde deras talan.

— Godda å tack för sista, handelsman, sade han lugnt. Å tack ska I ha,
men för i dag får vi nog säja nej. Men om I ville ge husrum åt märra
min å de andras en timme eller par, vore de tacksamt.

— Jaja, jaja, muttrade patron Grubb konsternerad. De var mej ena
djäklar att vara storbjudna i dag. Men de finns ju en hemväg ock. Å
minns de, att här har I husrum å kredit, så länge I är i stan, hur de
nu annars går.

Och så selade de av hästarna och satte dem i Grubbens bondstall,
slängde för dem en knippa hö och begåvo sig sedan till rådhuset. I
samlad trupp vandrade de Storgatan fram med Rik-Anders i spetsen.

Rådhuset var ett stort, vitt stenhus med breda trappor och höga valv.
Men Anders inom åkern tvekade ej. Han skulle gått trygg och stolt
uppför himmelens gyllene trappor. Lugnt förde han sin bondeflock in i
stora rådhussalen. Där var redan mycket folk samlat från andra byar.

Landshövdingen stod och väntade dem. Det var en liten, högdragen man på
högklackade skor. Han var nyss kommen från Skåne och skulle nu sköta
sitt första uppdrag bland västerbottningarna. Ett kinkigt uppdrag!
Ordet frost fanns väl i hans ordbok men inte i hans begrepp. Vad det
innebar, kunde han ej fatta. Och om denna landsändas hårda, avskilda
liv på denna tid visste han mindre än intet. Annat var ju ej heller
att begära. Nu hade han kungl. majestäts order att höra sig för, att
försiktigt fråga och att lika försiktigt lova. Som ämbetsman hade han
nått framgång genom sin sparsamhet i förvaltningen.

Sedan han med en kort nick svarat på böndernas hälsning, tog han upp
ett stort plakat från bordet och började läsa, fort och otydligt, så
som man vanligen läser officiella handlingar. Förlägna och olyckliga
åhörde honom bönderna stående. Ingen av dem var van att höra det
skrivna ordet i ett sådant tempo och på en sörländsk dialekt — de
förstodo ej ett ord.

Landshövdingen hade slutat och väntade tydligen ett svar. Då det
uteblev, vände han sig till Anders Ersson, som tydligen var ledaren för
sin grupp.

— Nå, min gode man, sade han nedlåtande, har du måhända något att
andraga från Tavle byamän till svar på kungl. majestäts förfrågningar?

Nu var stunden kommen, då de äntligen skulle få framföra sina tunga
bekymmer till landsens fader själv. Det var ett viktigt ögonblick. Det
gällde att noga överväga varje ord, så att det vägde rätt i vågskålen
till nåd eller onåd. Det gällde att finna det rätta, det enklaste och
mest lättbegripliga för denne främling, som talade ett annat språk. Det
var ej ett svar, som kunde lämnas allt för brådstörtat.

Landshövdingen vred sig i stolen, blodet steg honom åt huvudet. Han
förstod ej dessa bönders natur, skulle aldrig lära sig att ta det
folket. Han visste ej, att västerbottningen behöver lång tid att tänka
sig om, att sansa sig och samla sig inför främmande, men att han sedan
blir både livlig och talför. Västerbottensbonden frågar också gärna
själv, när han väl kommer i gång, men han vill ej bli bryskt utfrågad
av främlingar.

Häftigt reste sig landshövdingen ur stolen. Den långa tystnaden tydde
han som envishet och dumhet. Bland detta tröga och tjuriga folk var han
dömd att tillbringa alla sina återstående levnadsdagar kanske. Svält
och nöd! Lättja och slöhet var det, hopplös okunnighet och trilska.
Ett gott kok stryk skulle de visst ha gott av först till att värma det
tröga blodet med. Och till att lära sig arbeta. Landshövdingen hoppade
på sina höga klackar, där han gick.

— Vet du vem jag är? röt han plötsligt till en liten gubbe, som stod
längst borta i ena raden. Jag är landshövding Guldsparre från Ängelholm!

— Å ja ä kogejtar från Brattby, svarade den lille gubben ödmjukt. Han
trodde tydligen, att det gällde någon slags presentation.

Halvkvävda fnissningar hördes här och var. Trots nöd och oro var ej
folkhumorn död. Löje och vrede började blanda sig med förlägenheten.
Landshövdingen hörde skrattet, men han förstod ej, vad gubben
sagt. Troligen något för kronan och hans höga ämbete förolämpande.
Detta måste få ett slut. Men alldeles utan resultat skulle väl ej
sammanträdet bli. Något positivt måste han ju ha i rapporten. Nu kunde
utdelningen börja. Och landshövdingen ringde på sin silverklocka.

Frasande av siden svävade landshövdingskan in med klackring på tummen.
Nere i Skåne hade hon varit sin mans hushållerska en gång. Men det
visste ingen här. Och nu skulle hon lära det lappländska patrasket
fransyska seder. Dagen lång satt hon i sin salong kapprak i sidensoffan
och läppjade på te med mandelspån.

Men nu skulle hon lik en huld ängel för en stund stiga ned från sin
höjd för att lindra det fattiga folkets nöd och kval. Med ett ljuvt
leende svävade landshövdingskan fram till bordet, där en hög med paket
låg iordninggjord.

— Kommen så fram, go vänner, sade hon, en och en och tagen dessa paket
ur min hand. Det är vår gode konung, som sänder eder dem.

Rik-Anders blev framknuffad och fick sitt paket och så den ene efter
den andre. Det var små paket med ett skålpund gryn och ett skålpund
potatismjöl i varje. De togo dem utan ord eller tack — det var som om
de alla varit utan vett och mål.

Men landshövdingskan väntade ej bättre. Man fick väl lära och upplysa
det förvildade och okunniga folket häruppe. Och så sade hon till en
kvinna, som just steg fram för att hämta sitt paket:

— Av dessa gryn och detta mjöl kan man koka en smaklig soppa, min goda
kvinna.

Men då flög visst hin håle i änkan Malm från Grubbe, så att hon
plötsligt åter fick målföret och rappt svarade på genuinaste
västerbottensmål:

— Hä va en gång å ett kvinnföltj, som koka se en oharransch go soppa på
en hästskospik — men hon hade gott’e mjöl å smälta å na ve.

Häpen såg landshövdingskan på henne, ej ett ord hade hon begripit. Men
så trodde hon sig plötsligt förstå. Dessa besynnerliga ord voro den
enkla kvinnans tack för den välkomna gåvan. Och så nickade hon hult
till avsked, när änkan neg sig och hela skaran ut genom dörren igen.

Något ovissa sågo landshövdingen och hans följeslagerska genom livet
på varandra. Men ett voro de vissa om båda — slöhet och envishet voro
det folkets namn. Och så gick landshövdingen in för att sätta upp sin
rapport.

       *       *       *       *       *

Men därute i den råkalla höstdagen gick en liten hop män och kvinnor
med sänkta huvuden mot Stor-Grubbens gård. Inte hade de hoppats mycket
av stadsfärden, men detta var ju mindre än intet. Ej så, att de voro så
otacksamma, som det syntes, för gåvan, som dock ju var välment. Och
därtill kom den ju från överheten, som man var befalld i katekesen att
älska och lyda. Men ett skålpund mjöl och ett skålpund gryn tycktes dem
dock bra litet till att möta den långa, ändlösa vintern med!

Vad som var den värsta besvikelsen, det var dock, att de ej fått tala
ut. De hade tänkt sig hela den dagen till det viktiga sammanträdet.
Först skulle man sitta där i godan ro och bekanta sig med den nye
landshövdingen, bli hemma och tina upp. Så skulle man försiktigt drilla
samtalet in på vädret och annat nytt. Sist skulle man — när allt
passande trugande var överstökat — kunna komma in på det enda, som
man ville tala om, nämligen de fem svagåren och all deras öppna och
hemliga nöd. Sedan de väl kommit i gång, skulle de grundligt, ivrigt
och utförligt ha invigt den nye landshövdingen för Västerbotten i hela
hembygdens natur, vanor och folkliv, alldeles av sig själva. De skulle
svarat på allt han velat, och så till sist skulle de varmt ha lagt
honom på hjärtat att frambära all deras nöd och klagan till kungen, som
de så trohjärtat satte sin lit till som till Gud Fader själv.

Men inför denne lille hetsige, otålige sörlänning, som ej ens begrep
deras språk, blevo de stumma, tafatta och ordlösa. På mindre än en
timme hade han avfärdat dem, och då gällde det fem ensamma, tåligt
genomlidna svältår i den okända, isolerade landsändan.

Värst förebrådde sig dock Anders inom åkern, att han ej talat. Där hade
han kommit till staden för att föra de andras talan. Det var därför han
var deras ålderman. Han hade deras förtroende, liksom hans far hade
haft det före honom. På sina axlar bar han byns välfärd och sin egen
släkts anseende. Väl tyckte han sig ha övervägt, vad han borde säga,
redan under ditfärden. Varje sak hade han begrundat, varje ord hade han
ju vägt och prövat redan på förhand. Och så, när det äntligen gällde,
när den viktiga stunden väl kom, hade han bara stått där och gapat,
liksom slagen med stumhet och dövhet. För hans tankar kom plötsligt den
gamla underliga paragrafen i byaordningen:

»Åldermannen före Ordet uti Byastämman, men skulle han i sin
framställning icke därtill tro sig äga skicklighet, have rätt att
överlåta denna sin förmånsrätt för den han förtroende äger och
redligare uppfyller denna plikt.»

Han hade svikit dem, icke visat sig äga skicklighet vid något, som var
viktigare än en byastämma. Men till vem skulle han väl kunna överlåta
denna sin förmånsrätt? Plötsligt kom det för honom, att därtill vore
bara en av dem skickad. Han, den fattigaste av dem alla, hans gamle
fiende och trätobroder, han, Lill-Jonas utom åkern! Under alla dessa år
hade han ensam fört deras talan inför de himmelska myndigheterna. Utan
att förtröttas eller nedslås hade han klagat all deras nöd, han hade
ropat och suckat om förbarmande. Och han hade ej tystnat, fast svaret
uteblev. Han skulle ock lika väl ha fört deras talan inför den, som
hade den jordiska makten. Han själv, storbonden inom åkern, hade visat
sig ovärdig sina bröders förtroende.

Och kanske fanns det en och annan i den tysta hopen bakom honom, som
tyckte detsamma. Rik-Anders hade ej haft ont om ord i de goda dagarna.
Varför teg han nu? Men när de sågo honom där framför sig, plötsligt så
böjd och grånad, nändes de ej säga någonting. Också han var ju drabbad,
fast ej så hårt som de, men deras nöd tyngde honom för visso mer. De
sågo, att Anders inom åkern hade blivit gammal. Nej, när allt kom
omkring, fanns det nog bara en, som kunde och ville hjälpa dem ändå.
Och till honom vände de nu modlösa tillbaka.

Och där stod redan Stor-Grubben i sin port och väntade på dem.
I en ovan ängslan hade han stått där timmen ut. Men nu kommo de
ändå. Liksom förr sökte de sig tillbaka till hans fyllda bodar och
hans öppna kreditbok, när allt annat svek. Stor-Grubben, han kände
västerbottningen, han. Han gav sig god tid med dem. Och han talade
deras eget språk, förstod dem i skämt och allvar.

— Nånå, sa ja int, att de fanns en hemväg ock, sade han godmodigt, när
de sökte sig in till hans kontor och bodkammare. Nå, han gav er väl
stora famnen å utsäde å brödföda för vintern gratis, den där fina herrn
där oppe i vithuse på backen?

Då fingo de äntligen luft i lungorna igen och började utgjuta all sin
förargelse och besvikelse inför honom. Nu tröto minsann ej orden. Alla
talade i munnen på varandra.

Och Stor-Grubben hörde på dem och log i mjugg. Då och då fyllde han
bara brännvinsstopet till brädden, innan det åter gick laget runt.
Snart hade man fått mod till att skratta åt alltihop. Det skänkte ett
så förunderligt mod, Grubbens varma brännvinsstop. Och där satt han ju
och försäkrade, att hos honom hade de ju allt de behövde. Det var bara
att gå ut i boa och ta, hur mycket som helst.

Det gick så långt, att en och annan blev lika ädelmodig tillbaka och
undrade, om väl patron Grubb förmådde bära all denna kredit. Men
Stor-Grubben slog bara ifrån sig, fäktade med armarna och skrek på äkta
västerbottniska:

— Ha ja tjådd hunn, no tjå ja rompa!

Se, det var ord, som man begrep, det, och inte »töckedenna tokforen»,
som sörlandsherrarna kommo med och som gjorde, att man aldrig förstod
varandra.

Och nog var väl Grubben deras vän, deras ende vän och en öppen famn
och en broder hela dagen! Och så bar det ut i boa på vingliga ben, och
så bar det till att rita på papper, på många papper, stela, klumpiga
bomärken, just där Grubben pekade, att de skulle stå. Och så fick man
sin kanna brännvin på köpet, så som skick och bruk var. Endast två fick
Stor-Grubben icke riktigt med sig. Det var Anders och Jonas. Den ene
var för rik och den andre för fattig att riktigt ge sig i lag med honom.

När kvällen kom, for Lill-Jonas utom åkern hem med de andra, ej mycket
rikare eller fattigare, än när han kom. Men ej vågade han tänka på hur
litet de hade att möta vintern med denna gång. Ty han vågade ej gå
mycket längre i skuldsättning heller. Åtminstone ej ännu. Än så länge
hade de dock tak över huvudet och en härd att värma sig vid. Då fingo
de väl söka sin föda i skogen, som de hade fått göra hittills. Åter
ville modlösheten kasta sig i strupen på honom. Men han släppte den ej
in på livet på sig, då skulle den slita honom i stycken.

Mekaniskt läste han:

    »Förtvivlan vike fjärran,
    till avgrund bär dess stig.
    Jag släpper icke Herran,
    förrn han välsignar mig.»

Han läste det om och om igen, medan han lyssnade till de druckna
rösterna bakom sig. Skrålande och skrikande drog tåget denna gång
tillbaka genom den tysta skogen. Det var som om man fruktat tomheten,
tystnaden. Den hade plats för så många ruvande, ångerfulla tankar.
Och så fyllde man den med lustiga visor och skratt, så att det ekade
i bergen. Men mitt under ruset och skrålandet därbakom tyckte sig
Lill-Jonas få svaret, Guds svar.

»I haven sökt eder hjälp hos människor och ej hos Gud», löd det.

Ja, så hade de gjort i dag, så gjorde de alla dagar. Väl kunde de
tigga Gud om frälsning var söndag. Men dessemellan lupo de till svaga
människor för att få den. Till dem satte de sin enda lit. Och dock hade
Gud sagt:

»Frälsningen tillhör Gud allena, honom, som sitter på tronen.»

När han, som av Gud var utsedd att vara sina svaga bröder ett stöd i
den sanna tron, själv var så vacklande och svag, så människofruktande
och lättledd, hur kunde man begära bättre av de många, som ej sett vad
han sett. Ett starkt, ett segt och prövat släkte var det, detta folk,
men mycken gammal hednisk otro bodde ännu osmält i dess bröst. Frost,
frost! Tyckte han sig icke en gång ha hört de orden:

»Jag haver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårt är, att
du deras väsende förfara och bepröva skall.»

Hur illa, hur svagt och vankelmodigt hade han ej läst ordet för dem,
när olyckan kunde förnedra och bryta ner dem så! Men än var det kanske
ej för sent. Guds vrede hade de alla förnummit, men de hade ej böjt
sig för den, samfällt bekänt sina synder och sin hemliga otro och
lovat bättring. Alla hade de ej kommit tillsammans till denna botdag,
så som Gud ville. De tunga åren hade de tagit som en olycka, ej som
ett rättvist straff och en välförtjänt prövning. Därför hade så mången
uteblivit vid bekännelse och bön. Och Jonas tyckte sig höra rösten tala
vidare:

»Gack bort och predika norrut alltså och säg: Vänd om, du avfälliga
Israel, säger Herren, så vill jag inte vända mitt ansikte från eder, ty
jag är barmhärtig, säger Herren, och vill icke vredgas evinnerliga.»

En stor samling ville han utlysa i sin ringa by, så som profeten en
gång gjort med det hemsökta egendomsfolket. Och därifrån skulle deras
samfällda böner, deras bittra ånger och ruelse äntligen stiga upp till
Guds egen tron och beveka honom till en sen barmhärtighet. Skulle ännu
någon hjälp kunna nå dem, måste den för visso komma direkt ur Guds egen
hand. Och Lill-Jonas rätade tungt på sin böjda rygg, fick tyglarna åter
fast i handen och körde förbi de rusiga och sovande.

Efter honom sjöngo och hojtade de andra sig fram genom de långa milen
till väntande hustru och barn, medan skogen stod tyst och svart och
lyssnade därtill. Hemmanet hade de kanske intecknat över skorstenen
den dagen, sista kon fick väl gå. Nej, nej, Stor-Grubben han var ju en
sån, som gav, men icke tog. Fem års tålamod hade han ju haft med dem.
Han var ju deras vän, deras ende vän.

Och så skakade de och gnisslade sig fram på sina kärror, tills myrens
blodröda öga åter lyste mot dem i aftonbranden. Men bredvid Lill-Jonas
utom åkern låg Mats, störstpojken hans, nedkrupen i höet och sov tungt,
dödstrött, utan syner och röster förtvivlans djupaste sömn.

       *       *       *       *       *

»Samlingen» utlystes också till nästa söndag hos Jan Olsa utom åkern,
den av hans släkt, som hade den största stugan. Där skulle nu Tavle
byamän ha sin stora, allt avgörande uppgörelse med Gud. Där skulle de
äntligen stå ansikte mot ansikte med honom själv i all sin nakenhet och
lägga fram sin synd och skam för att se, om han alldeles förkastat dem
från sitt ansikte. Han tvivlade ej på, att de skulle komma alla denna
gång.

Inför det slutliga avgörandet greps Jonas av en allt större och
innerligare ro. Äntligen hade han då riktigt förmått att lägga sin
svaga, vacklande vilja i en annans, äntligen kunde han då ur djupet av
sitt hjärta säga de svåraste av alla ord: Ske din vilja!

Dithän var det ock han måste bringa sina knotande, tvivlande bröder.
Och nu gick han för var dag och väntade på undret, som skulle bli
svaret på all deras underkastelse, ej en minut tvivlade han på att det
skulle komma, undret i allas deras hjärtan. Och dessa väntans sista
stilla dagar voro de lyckligaste i Lill-Jonas fattiga liv, så fulla av
ljus voro de, av en andakt och frid, som redan hörde till den andra
sidan.

Glömda voro svält och bekymmer. Han såg ej längre sina förödda åkrar,
sin hustrus grämelse och sina barns hunger. Allt detta hade han
lämnat kvar på denna sidan. Det, som allt annat, var ju blott något
tillfälligt — den sista prövningen före hugsvalelsen. Stod det icke,
att Gud prövade icke över förmågan? Och nu hade de nått gränsen för sin
förmåga.

Allt arbete fick ligga nere — hela veckan var som en enda ljus, stilla
helgdagsafton. Som i en dröm såg Jonas de sina kring sig, som i en
dröm talade och svarade han på deras tilltal. Ty alla hans tankar voro
förankrade vid den gamla nötta boken med stålspännena, där nyckeln till
både välsignelse och förbannelse fanns, bibeln. Timme efter timme satt
han där, lutad över dess gulnade blad och sökte finna de starkaste
orden, de som skulle gå rätt till människornas hjärtan.

Den årslånga svälten hade givit honom en sällsamt förfinad prägel.
Ansiktet var blekt och ägde ett inre ljus, som ej funnits där förr, ett
skimmer av en stor, oförklarlig lycka. Som han satt där vid fönstret i
det helgdagsfina köket, liknade han en apostel i sin grova dräkt.

Aldrig hade han känt sig så lätt, så fri från kroppens tyngd och plåga.
Slöt han ögonen, såg han de underbaraste, överjordiska syner, slog han
upp dem igen, såg han himlen öppna sig och hörde änglarnas sfäriska
körer.

Svältens grymma, ljuvliga extas! Himlakören, kanske det blott var
hustrun hans, där hon ensam satt i kammarn och sakta spelade andliga
sånger på monikorn, sakta, helt sakta för att inte störa sin man. Också
Kristina höll andakt och väntan i de dagarna.

Men en var det, som måste ut ur stugan vid all denna andakt och väntan.
Det var Mats. Hela dagarna hölls han ensam uppe i skogsrået, där han
låg framstupa på marken och stirrade ut över bygden, ingen vet i vilka
tankar. Vad såg han? Såg han sjövittra, där hon satt på vintermyrens
botten och skrattade sitt tysta, förvridna skratt åt sitt verk, medan
hösten för var dag strypte björkarna allt gulare och blekare, där de
skygga smögo fram efter de svartnade och frostbrända åkrarna, dödens
åkrar?

       *       *       *       *       *

Så kom då söndagen, den första verkliga höstdagen med all dess
underbara ro. Likt en kupa av kristall stod himlen välvd över jorden
och utestängde all oro av moln och vind. Runt myrens svarta hål gick
alltjämt det slocknade fackeltåget av björkar med en och annan blodröd
gnista kvar i lövet. Långt borta skar havet sin mörka, stålblå strimma.

Tidigt på morgonen kommo några utomåkersbönder för att hämta
bönbänkarna ur Jonas vedbod. De voro allas gemensamma egendom, och när
bönen var slut, skulle de bäras tillbaka igen.

Vid tiotiden på morgonen började bönfolket samlas upp emot Jan Ols
stuga. Sakta och värdigt kommo de, männen först, kvinnorna sedan.
Lill-Jonas såg dem vandra förbi sin stuga, hus efter hus, far först
och mor sedan och sist barnen. Men denna gång kommo de ej blott från
denna sidan myren.

Tyst gled den ena båten efter den andra över det svarta vattnet, folket
steg ur och gick vägen framåt. En familj efter en räknade han dem, alla
sina forna fiender, där de kommo med husfadern i spetsen. Sist kom
Rik-Anders själv, han, på vars bud de andra kommo, med sin hustru och
sina trenne barn.

Aldrig hade väl hon, Anders-Ersa-Brita, varit så mörk i ansiktet som
nu. Mörk var hon ju ock annars, men nu gnistrade det så svart och vasst
i hennes ögon under sidenhilkans skugga. Månntro, det var skam för
rikbondens hustru att gå i lag med läsare.

När ingen mer syntes till på vägen, gjorde sig också Lill-Jonas redo
att gå till stugan. Blek, med hatten i hand och lyftat huvud, gick han
de få stegen nedför vägen. Hustrun följde honom, ledande de minsta.
Sist gick Mats i sina trånga söndagskläder. Han tyckte, att han ville
kvävas.

I Jan Ols stora vinterkök hade bönfolket redan ordnat sig på bänkarna.
Hela köket var fullt, både karlsidan och kvinnsidan. På den senare
stodo några halvkölingar, som visst alldeles glömt vad som passade
sig, och försökte klämma sig in i bänkraden i sin förvirring. De grepo
stadigt tag i två kraftiga bondhustrur och försökte få dem åtskils för
att själva få plats. Men se, det gick inte, och så blevo de då skamligt
utmotade i kökskammaren. Både den och farstun voro redan fulla också
de. Men där satt mest ungdom, som gärna listade sig ut en stund under
bönen, om den blev för lång, för att få frisk luft. Därute kunde man
alltid klämma ihop sig litet till.

Man hade redan börjat så smått med gudstjänsten, så som brukligt var.
Förstulet såg man sig om efter storsångarna i byn, och så började det:

— Du, Ol-Per-Anders eller du Marta Lovisa, du får vara bra å börja!

Så började psalmsången. Utan orgel eller annat instrument, sträv och
oskolad, men kraftig. Med samsjungningen var det nog som det kunde.
Aldrig kom man i kökskammaren riktigt i fatt dem därinne i köket. Men
tävlingen var ej värre, än att de äldre därinne gåvo sig god tid att
vänta på den senfärdiga ungdomen därute till nästa versrad, och så
följdes man åt en bit igen.

När Jonas kom in i stugan, blev det tyst ett ögonblick, men så tog
psalmsången än bättre fart igen. Sakta och sävligt arbetade man sig
igenom den långa psalmens alla verser. När sista versen sjöngs,
gick Jonas fram emot köksbordet, som stod där renskurat framme vid
klockskåpet med Luthers huspostilla och kyrkopostilla och Edéns
»Bönebok för Guds barn» på. Där böjde han sig en stund i tyst bön och
började så efter handboken:

»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu.»

Längre kom han ej. Han gjorde en stunds uppehåll och såg ut över
församlingen. Där sutto de, det fattiga utomåkersfolket i sina slitna
söndagskläder. Där sutto de, det stormodiga inomåkersfolket i all sin
bästa stass. Men lika bleka, lika avvaktande voro deras ansikten.

Så som nu hade aldrig Tavle byamän samlats. Nog hade väl kyrkan mången
gång varit lika full, men den hade varit delad i två osynliga läger och
full av hemliga, onda tankar.

Dit gick man även för att visa sig för människor. Men hit kom man för
att ensam kasta sig ner med alla sina synder och all sin skröplighet
inför honom, som en gång levat bland ringa fiskare vid Genesarets sjö
såsom en av dem. Det var, som om man ej vågade blotta så mycken uselhet
och svaghet, så mycken mänsklig nöd och brist inom kyrkans heliga
murar, som om man först måste rena och bereda sig här. Inom denna
fattiga stugas väggar, där voro de alla lika. Den hade sett så mycken
brist och kamp, att all deras hemliga nöd ej kunde vara värre.

All denna hemliga nöd var det han skulle råda bot för! Det svindlade
för Jonas vid den tanken, och han kände sig så skröplig och svag. Vad
hade han väl att komma med i en nöd som denna? Ord, ord! Men det var
icke detta de behövde. Ordet, det enda var det.

Vid de vanliga söndagsbönerna var det brukligt, att han bara föreläste
för dem ur Luthers postilla utan alla utläggningar. En sådan vördnad
för den store lärofaderns ord hade de, att de helst ville ha det
oförvanskat. Vem vet, om ej annars kunde smyga sig in någon fördärvlig
villolära? Fast stundom kunde även det rena ordet vålla mången timslång
dispyt, såsom t. ex. när Jonas ur lärofaderns postilla en gång läste
dessa ord om Jesusbarnets svepekläder: »Men att hon skall hava svept
honom uti Josefs strumpor, som man uti Aachen visar, det låter såsom
en lättfärdig dikt och är nog bara fabel såsom mycket annat i världen.»
Lärofaderns lätta tvekan och ordet »nog» vållade dispyten. Under
bönerna tog man sig god tid med allt, även det minsta.

Men vid de s. k. samlingarna skulle det liksom vara litet mera
högtidligt. Då var det predikanten tillåtet att göra sina egna
utläggningar, om de blott strängt höllo sig inom ramen för den rätta
läran.

Det var på detta Jonas hade berett sig hela veckan. Under sträng
självrannsakan och prövande av vart ord. Men nu stod han där och
fann allt sitt arbete förgäves. När han såg ut över alla dessa vita
ansikten, då tyckte han, att han ej längre hade människor framför sig,
utan själar. Allt det, som annars skilde dem åt till vardag och helg
var utplånat. Anseende och rikedom, fattigdom och förakt, allt var
utplånat. Ja, det var som om själva kropparna plånats ut och förintats
— skönhet och fulhet, ungdom och ålderdom. Kvar voro blott de levande,
bedjande ögonen, ångestfulla och frågande. Och de voro alla lika. Så
lika som den dag, då de som syskonsjälar gingo ut från Gud Faders hand.
Ensamma, värnlösa i den stora rymdens dunkel.

Ja, till all denna sammanpressade ångest voro människoord för ringa.
Där voro själva Luthers ord för ringa. Endast Guds ord dög det att
komma med här. Där fanns det alltsammans, deras klagan och gråt, deras
frågor — där fanns ock svaret. Allt vad han funnit i den gamla boken
med stålspännena strömmade nu över honom och sökte sig ut i ord.

Med skälvande röst började han:

»Skördetiden är framliden, sommaren är sin väg, och oss är ingen hjälp
kommen!»

Han hämtade andan och fortsatte:

»Spenabarnen låder för törst skull tungan vid dess gom, de unga ropa
efter bröd, och ingen är, som dem det utskiftar.»

Rösten stadgade sig och växte sig högre. Och de urgamla sanningarna
upprepade sig:

»De städer söderut äro tillslutne, och ingen är, som dem upplåter.»

— Så klaga vi, vi riva våra kläder och ropa:

»Ack, ve den dagen! Ty Herrans dag är hart när och kommer såsom ett
fördärv ifrå den allsmäktige.

Så skall maten för vår ögon borttagen varda och ifrå vår Guds hus fröjd
och glädje.

Säden är bortruttnad i jordene, kornhusen stå öde, ladorna förfalla, ty
kornet är fördärvat.»

Det var som om den ordlösa, tryckande spänningen lättat litet, brösten
började hävas, tunga suckar och halvkvävda rop svarade på predikantens
klagan. Och en kvinna löste sig ur hopen, som stod tryckt längst nere
vid dörren, gick ett steg fram och svarade ut ur sitt hjärta:

»O, huru är mig så ont i hjärtat, mitt hjärta bultar i kroppen och
haver ingen ro, ty min själ hörer basuna ljud och en slaktning?»

Som ett svar följde så Jonas ord, när han nu med dånande röst läste
vidare ur sitt outtömliga minne:

»Förbannad är den man, som förlåter sig uppå människo och sätter kött
sig till arm och viker med sitt hjärta ifrå Herranom.»

— Detta, mina bröder, är vad vi hava gjort, vi hava förlitat oss
på dem, om vilka det står: »Den som korn innehåller honom banna
människorna.»

— Men Gud själv kallar eder nu och säger:

»River edert hjärta och icke edra kläder och vänden eder till Herran
eder Gud.»

— Till mig, den eländaste och mest slagne bland eder alla, har han sänt
detta budet:

»Helger ena fasto, kaller tillhopa menigheten, församla de äldsta och
alla landsens inbyggare och roper till Herran!»

Det oroliga böljandet bland människorna tilltog, många kvinnor snyftade
högt. Plötsligt kastade sig en på knä, andra följde exemplet. Och snart
låg hela menigheten där på det grova, rispiga golvet och följde Jonas,
när han nu med hög röst förestavade dem syndabekännelsen.

Med lysande ögon fortsatte han:

— Änteligen ligga vi nu där alla, böjda tillsammans i stoftet under
de tuktande slagen av hans vredes ris! Så säger nu Herren: »Vänden
eder till mig med fastande, med gråtande och sörjande!» Ho vet, han
förbarmar sig ju ännu.

Snyftningarna tilltogo, en gammal man började gråta högt. Hettan i
rummet var redan fruktansvärd. En underlig förlamning hade gripit allas
sinnen. En och annan försökte resa sig upp efter syndabekännelsen, men
sjönk åter ned på darrande knän, med huvudet gömt i händerna. Blott
Rik-Anders hustru satt där så röd i ansiktet, men måste för skams skull
följa de andras exempel.

Endast en stod ännu upprätt. Det var Mats, Jonas egen son. Stelt lutad
mot väggen hade han stått där nu en timme och följt allt som i en
vanvettig dröm. Ropen, gråten, extasen lämnade honom tung och oberörd
som alltid. Då vände sig fadern om och såg ett ögonblick på honom. En
enda blick på detta vita, främmande, lysande ansikte var nog — han
vacklade och skulle ha fallit, om ej en äldre kvinna bredvid honom
dragit ner honom på knä och lagt armen kring hans axlar.

Det var som om han varit närmare allt här nere, närmare all ångesten
och förbidan i denna sammanpackade människomassa, som trängde honom
intill sig till olidlighet. För första gången kände han, att de hörde
ihop, att de alla hade något gemensamt. Och in i denna deras gemensamma
själ trängde nu vart faderns ord som ett blankt svärd. Varje ond böld,
varje bulnad av hat och hämnd och onda tankar skar det upp.

Nu låg också Jonas på knä och bad högt:

»Ack, Herre, våra missgärningar hava det ju förtjänt, men hjälp dock
för ditt namns skull, ty vår ohörighet är stor, där vi mot dig syndat
hava.»

Då reste sig en hög gestalt, vacklande och yr. Det var Anders inom
åkern.

— Låt oss var å en högt bekänna våra synder! ropade han hest.

Röd av skam reste sig hans hustru halvvägs från golvet och sökte draga
ned honom igen i rockskörtet. Men Anders märkte henne ej. Jonas hade
också rest sig, gripen in i själen, och nu sänkte sig hans blick så
djup och mild i hans forne fiendes, när han svarade:

— Vi skola följa din maning, broder, om blott du som vår ålderman vill
börja.

Det blev dödstyst en minut. Rik-Anders var likblek, där han stod. Det
var som om han ångrat sig. Men så fattade han sig, såg på Jonas och
sade så hastigt och med låg röst:

— Int ä ja så bibelsprängd som Jonas Jonsson, alltför litet har ja fäll
nyttjat den boken. Men ett gammalt ord vet ja dock, som ja syndat mot å
de just emot honom å de ä detta:

»Bedröva icke den fattige, ändock han fattig är, och undertryck icke
den elända i portenom.» Ty har ja kunnat skada honom eller hans släkt i
deras betryck ostraffat, har de skett, å därför drabbar Herrens tuktan
nu ock mej.

Blek var han, Anders inom åkern, när han sade detta, men ännu blekare
var hans hustru, den högmodiga Brita. Aldrig skulle hon väl glömma den
skammen och nesan, då hennes man, byns storbonde, förödmjukade sig så
offentligt inför den fattiglappen Jonas utom åkern. Men hon visste,
vad som passade sig, och fruktade dessutom sin man. Därför dolde hon
hastigt sitt förbittrade ansikte med handen. Det såg ut som om hon grät.

Men mer än så skulle hon få höra. Ännu återstodo de svåraste orden för
Anders att säga. Länge kämpade han med sig själv, så kom det:

— Och så ville jag säga det, att eder ålderman anser jag mig ej längre
värd att vara. I han själva fått bevittna, hur illa jag fört eder
talan. Och i enlighet med byaordningens föreskrift sätter jag därför
från denna dag Jonas Jonsson till min ställföreträdare. Så nitiskt,
som han för vår talan för Gud, skall han nog också föra den inför
människor.

Anders ord hade brutit den tunga, ovärldsliga stämningen. Mången hade
väl i hemlighet tänkt som han, men nu brusade det ett sorl av nej, nej!
Hans hustru stod nu upprätt mitt i salen. Hon var övertygad om att
hennes man plötsligt drabbats av sinnesförvirring.

Då återförde Jonas dem till besinning.

— Jag tackar dig, broder, för dina ord, sade han enkelt. Dina ord
ha lärt mig sanningen av det språket: »Där stolthet är, där är ock
föraktelse, men vishet är när de ödmjuka.» Jag tror, att du lärt dig,
var den rätta visheten är. Men detta är icke stunden att ordna våra
världsliga angelägenheter. Dem är jag ock viss om, att du bäst vet
att styra om för oss som hittills. Nu äro vi här för att göra upp vår
angelägenhet med Gud.

Då trängde sig en annan fram till honom. Det var Jan Olsa, värden, och
alla sågo, att han var drucken, mitt på blanka söndagsförmiddagen.
Men var inte den stunden kommen, då Gud skulle se dem i all deras
förnedring!

Storbondens ödmjuka bikt hade brutit alla fördämningar. Nu ville de
alla fram och bekänna sina synder och felsteg. Och de trängde sig alla
på en gång in mot Jonas. All synd och skuld, all hemlig lusta och
begärelse kastade de emot honom, allt hundraårigt hat och split lade de
för hans fötter. I sin hänförelse och sin nöd trängde de inpå honom, så
att han vacklade. Han stod där liten och blek men senig, spänstig och
fast och höll stånd mot dem alla med sin brinnande tro allenast.

Timme efter timme förgick på detta sätt. Ingen märkte, vad tiden
led, ingen kände trötthet eller hunger. Förmiddagen förgick.
Eftermiddagssolen förgyllde stuguväggen, den blektes åter och försvann.
Skuggorna djupnade, kvällsmörkret började falla, men alltjämt hördes
det upprörda röster, bön och gråt inifrån bönstugan.

Till slut var det dock som om de biktat nog. Rösterna sjönko allt mer,
hänförelsen ebbade ut i en stor trötthet. Men då trodde de sig ha gjort
upp allting med varandra, inomåkers- och utomåkersfolket. Utmattad
tystnade den siste. Men då hade han heller ingen fiende mer.

Då beredde sig Jonas åter att tala. En ny hänryckning grep honom.
Äntligen fick han då komma med tröstens och löftets ord. Ty nu hade de
väl besegrat frosten i sina hjärtan, tyckte han. Och han lät åter de
eviga löftesorden ljuda:

»Så skall då Herren hava nit om sitt land och skona sino folke.

Frukta dig intet, du land, utan gläd dig och var vid gott mod, ty
Herren kan ock göra mäktiga ting.

Att ladorna varda fulla med korn och pressarna överflödighet av must
och oljo hava skola.

Att I skolen hava nog till att äta och prisa Herrens eder Guds namn,
den ibland eder under gjort haver, och mitt folk skall icke mer till
skam varda.»

Då uppstod det plötsligt en häftig rörelse nere vid dörren. Någon hade
öppnat den och sökte tränga sig fram. Folkhopen knuffades och vacklade,
man viskade och frågade om varandra. Till slut hördes den drucknes röst
över allas: Halleluja! Halleluja! och strax därpå lyckades han tränga
sig fram mot Jonas. Vid handen höll han en liten gosse. Äntligen stod
han då där framme.

— Nå, säj nu, va du skulle, pojk, sade han med en röst, som darrade av
något mer än druckenhet.

Men pojken fick inte fram ett ord. Han var liten och blek, ett riktigt
nödårsbarn, men nu var han röd i ansiktet av att ha sprungit. Blicken
var irrande och vikande, den hade ett uttryck, som ej var rätt klokt,
men därtill lade man ej märke nu i förvirringen.

— De ä Lars Hörnkvists pojke från Täfte by, sade Jan Olsa förklarande.

Den drucknes ansikte var som förvandlat, när han fortfor:

— Han har sprungit halvmilen hit för att berätta, att dem har funnit en
mjölgruva ner vid havet.

— Vad — vad för något? Det brusade av frågor.

— En gruva av vitaste, renaste vetemjöl, bedyrade Jan Olsa med
exalterad stämma.

Åter blev det tyst i det stora rummet, men en annan tystnad än nyss.
En dov, beklämmande vindstilla före stormen. Vad var nu detta? Under
timmar och åter timmar hade de legat här på sina knän, bekänt sina
synder och tiggt om undret. Nu var det visserligen här.

Glömd var nu den andliga befrielsen. Kroppen krävde åter sitt.
Exaltationen släppte deras sinnen, så att de på nytt kände hunger och
trötthet. Upp i deras utmattade lekamen stego nu igen alla de glömda
kvalen, hungern ryckte och slet som en varg, som sluppit loss ur saxen,
i deras tarmar och trasade dem till blods. Tusen underbara syner
förespeglade den dem i sin yrsel. Den långa dagens kvalfulla andliga
strid, rummets hetta och pina, allt hade blott varit en beredelse till
detta, till undret. En mjölgruva, en gruva av renaste vetemjöl!

Men ännu en sekund tvekade de. Skulle de dock våga tro? Och som nyss
blickade de åter upp mot den ensamme Jonas. Också han hade stått som
lamslagen. Bönhörelsen, kom den då så snart! Lät ännu Gud undret falla
ner i lekamlig måtto ur sin himmel över människorna? En sekund, en
enda hemsk sekund vaknade han ur sin hårt spända extas och såg ned i
verkligheten som i ett gapande, tomt hål.

»Vill du, så skall jag förvandla dessa stenar till bröd.» Var det
frestarens aldrig tystnande röst?

Men i nästa sekund sänkte sig åter den ljusa, bedövande hänförelsen
över hans utmattade sinne. Nej, undret, Herrans under var det. Vem var
han, att han hade rätt att tvivla! Och med ansiktet lysande av undrets
fullbordan, föll han åter på sina knän och ropade:

»Då sade Herren: Si, jag vill låta regna eder bröd neder av himmelen,
på det att jag må försöka, om I viljen vandra i min lag eller ej.»

Då bröts folkets sista tvivel. Undret, det heliga undret, var
bekräftat. Och en vild hänförelse grep dem alla. Forna vänner och
ovänner föllo varandra i famn under tårar av tacksägelse. Så kom då
äntligen Guds nåd efter femårig hemsökelse, kom som manna från himmelen.

Och en röst ur mängden höjde sig:

»Mitt hjärta gläder sig, att du så gärna hjälper. Jag vill sjunga
Herranom, att han så väl emot mig gör! Fröjden eder av hjärtat, I
rättfärdige!»

Nu brast jublet riktigt löst med bön, med sång, med åkallan. Det var
som om man glömde själva undret för den förvissningen, att Gud ej
övergivit dem. Då tog Jonas gossen vid handen och började gå mot dörren.

— Vi vilja följa Guds kallelse och uppsöka hans välsignelse, sade han.

Och de följde honom alla. Man trängdes mot dörren i stor villervalla
och förvirring. Men därute ordnade Jonas dem i ett långt tåg, två och
två. Själv ställde han sig i spetsen med gossen.

       *       *       *       *       *

Och så satte sig det långa tåget i rörelse genom den mörknande skogen
ner mot havet. Alla följde med. Alla så när som på en. Det var hon
Anders-Ersa-Brita, och yngstbarnen hade hon fått med sig. Om mannen
hennes smittats av läsarna och deras galenskap, ville hon då behålla
förnuftet.

Kanske var hon ock den enda, som den kvällen höll huvudet klart, hon
Rik-Brita inom åkern! Men vad är det för nöd att hålla huvudet klart,
när man har magen full och hjärtat tomt? Hon kröp undan i skuggan
mellan träden med två av barnen sina, medan de andra gingo vidare.

Så oberörd som hon var väl ej Anders, men också hans sunda förnuft sade
sitt ord, ty även han hörde ju till de mätta. Men sin plikt likmätigt
följde han sina byamän för att se, vart det bar, och för att ingripa,
om det så behövdes. En av hans söner följde honom, den äldste, den
glade, lättrörde Bertil.

Så gick han framåt med de andra i mörkret. Ljuset inifrån bländade
ännu deras ögon, marken var så svart, skuggorna så beckmörka mellan
träden. Överhettade som de voro, fröso och huttrade de i den råkalla
kvällskylan. Himlen var klar, men luften var rå och fuktig och bådade
väderleksombyte. De hade halvmilen att gå till det ställe, som gossen
uppgav. För att förkorta vägen stämde Jonas upp en psalm med sin klara
röst:

    »Dess vare Gud i himmelrik
    lov pris förutan ända,
    som värdigades nådelig
    oss denna salighet sända.
    Hans helga ord har oss det sagt,
    därpå bör oss grant giva akt.
    Ej står oss då till tränga.»

Klar, skälvande och innerlig trängde den gamla psalmens ton genom
skogens tystnad. Efter denna psalm tog man upp en ny och så ännu en.
Psalm efter psalm klingade på skogsvägen i takt med de många stegen.

Jublande skar en kvinnoröst igenom:

    »Du månde oss bespisa,
    din rundhet till oss går,
    med kläder och livets föda,
    att vi ej svälte till döda,
    din rundhet till oss står.»

Som orgeltoner svarade männens djupare röster:

    »Rätt underlig Gud för sann
    sina uppehålla kan!
    Ja, han skaffar hjälp och bot,
    fast all världen står emot.»

Allt mörkare tycktes skogen bli. Vägen blev lång för de gamla i
mörkret. En gammal gubbe sjöng med darrande röst och rörande tonfall:
»O, ädla ljus, giv oss ditt sken!»

Då flammade något till däruppe i norr. En grönkall flamma slog upp och
steg likt skummet från en osynlig eldfontän högt upp mot zenit, sjönk
åter tillbaka och försvann. Norrskenet! För en minut hade det lyst upp
vägen. Då såg man, att man gått fel. Men gossen sprang en bit tillbaka,
och snart var man på den rätta avtagsvägen ner mot havet.

Mörkret var nu åter lika djupt. Men plötsligt var det som om den
osynliga branden där bakom skogsranden spritt sig, den slog upp igen i
tusen små gröna lågor, som flämtade till ett ögonblick, falnade ner och
slocknade. I detta flämtande, irrande ljus vandrade de vidare och kunde
snart höra havets dån helt nära. Gud själv gick före dem i sin eldstod
och visade dem vägen.

Här öppnade sig skogen, och de kommo ut på slätten. Tunga, isande och
våta svepte havsvindarna emot dem och ville tvinga dem tillbaka. Men
från en kulle i skogsbrynet kunde gossen redan peka ut stället, där
mjölgruvan skulle finnas. Och i ett sista, flämtande ljus kunde de
verkligen se något, som lyste vitt därborta. Sången tystnade, alla
trängde sig fram för att se. Och oemotståndligt, liksom pressad fram
av en osynlig makt, började den lilla människohopen åter röra sig fram
efter vägen.

Allt mera tilltog jättebranden på himlen. Den skiftade nu i rött och
blått, gult och violett. Plötsligt ändrade den karaktär. De irrande
flammorna samlade och ordnade sig till väldiga, hängande draperier.
Det var som förlåten till det allra heligaste, som var minut kunde
lyfta sig för Guds egen åsyn. Nej, vingar var det. Där stodo de redan,
kerubim och serafim, svepta i sina skimrande fjäderskrudar inför
tronen. Genom den ljudlösa tystnaden ljöd ett underligt, spinnande ljud
likt det avlägsna surret av tusen harpor fjärranfrån. Blott havet slog
tungt sina orgor därtill i en flämtande fuga.

Tystnaden, det plötsliga ljuset och norrskenets ofärdsljud blev för
mycket för en del av dem. Många av kvinnorna gräto nu och ville vända
om. Och längst bort hördes den drucknes lallande, förfärade röst, som
redan skälvde för domen:

»Och jag såg en stark ängel nederkomma av himmelen. Han var klädd med
en sky och en regnbåge över hans huvud och hans ansikte såsom solen och
hans fötter såsom eldspelare.

Och svor vid honom, som lever ifrån evighet till evighet, den där
himmelen skapat haver och vad däruti är och jordena och vad däruti är,
att ingen tid skall vara mer.»

Men Jonas vände sig näpsande till honom:

»Under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela», sade han.

Då steg med ens en enda, väldig, flammande båge upp från den osynliga
branden. Den spände sig från horisont till horisont som en fast bro av
strålande ljus. Under den förde Jonas de sina de få stegen fram till
det lysande okända därborta på en smal stig i gräset.

Skenet slocknade lika plötsligt som det tänts. Stigen förde dem genom
det våta, sträva gräset fram till ett mörkt, djupt hål nere i marken.
Där nere skimrade nu det lockande vita mjölet, av renaste vete, som på
Guds underfulla bud trollats fram åt dem i ödemarken. Varför tvekade de
då?

Runt om var marken hårdfrusen och mörk. Men ett stenkast därifrån lyste
åter en ljus strimma. Det var havssanden, mot vilken havet bröt sig
tungt och suckande.

De hade alla stannat vid kanten av gropen, tveksamt stirrande. Den våta
havsvinden hade svalkat deras heta pannor. De ville besinna sig, tänka.
Själv kände sig Jonas med ens så kroppsligt svag, så matt och yr.
Yrseln hade lämnat hans själ, men nu satt den i hans kropp. Sjuk var
han, sjuk. Han frös och svettades om vartannat, benen veko sig under
honom. Han ville se dit ner, han ville tänka för dem alla, men han
förmådde det ej längre.

»Din skott är fastnad i mig, Herre», tänkte han undergivet.

Då bröt sig plötsligt hans hustru väg förbi honom med de två minsta vid
handen. Vansinnet lyste ur hennes ögon, munnen tuggade och förvred sig.

— Mjölgruvan, ropade hon, o, Gud i himmelen, det vita mjölet!

Och innan någon visste ordet av, hade hon kastat sig över kanten och
började klättra ner i gropen. Då följde Jonas henne. Och som gripna av
svindel störtade några efter honom, väl en tjugu personer, de som fått
svälta värst.

Mats ville också efter, men någon höll honom tillbaka med jättearmar.
Det var Anders inom åkern.

Stum av fasa stod han där, den myndige storbonden, och insåg, vart
deras nöd och exaltation hade lett dem. Men all hans kraft var gången
från honom, han förmådde ej hålla dem tillbaka. Jo, en, Mats, Jonas
ende son. Hårt tryckte han honom till sig liksom i övermåttet av sin
skräck, så att pojken ej förmådde röra sig ur fläcken. Så stod han där
med ansiktet tryckt mot bondens sträva rock, utan att kunna höra eller
se något av det, som försiggick där nere.

Men nere i gropen stod Jonas hustru och grävde i det vita, fina mjölet
med båda händerna. Med ett fånigt, lycksaligt leende lät hon det rinna
mellan sina fingrar. Bredvid henne stodo barnen och gjorde som hon. Så
var det plötsligt en av dem, som mindes, vad mjöl var. Fast så vitt
hade de aldrig sett. Försiktigt slickade hon på fingret, stack ner det
i det vita och smakade. Det smakade ej som hon mindes. Hon måste känna
igen.

Då kastade sig svälten som en ulv över Jonas hustru. Vild av hunger
kastade hon sig på knä. Hon öste med fulla händer åt sina barn av det
fina mjölet, och så började hon själv att äta. Utan att se åt höger
eller vänster stoppade hon munnen full gång på gång och tuggade och
sväljde krampaktigt med fradga kring munnen.

Den vansinniga hungerkänslan kastade sig då också över Jonas. Febern
sprang honom åter åt huvudet, synerna och klangen kommo åter. Han grep
i det där vita — det var mjukt, fint och lent som det finaste skrädda
mjöl och rann mellan hans fingrar som ett levande väsen. Alla andliga
behov upphörde — kvar stod blott bukens omättliga behov av att fyllas
och fyllas igen. Å, att en gång, en enda gång till i livet få äta sig
riktigt mätt igen! Och också han åt och tuggade och sväljde, utan att
veta vad det var han fick i sig.

Alla de sammanpackade människorna där nere gjorde som han. Den
långvariga masspsykosen tog ut sin rätt. Som djur kastade de sig över
den utlovade mannan. Sträv var den, besynnerligt tung och smaklös, men
det var ju Guds bröd. Och för smaksinnen, som förslöats vid det långa
bruket av den beska furun, gjorde ej hungern så stor skillnad.

Däruppe stodo alltjämt de andra, dödstysta och avvaktande. Vad som
försiggick där nere, kunde de blott svagt urskilja i det svaga ljuset.
Svarta skuggor krälade om varandra där nere mot det okända vita under
smackningar, stönanden och hesa flämtningar. Hade de dock funnit, vad
de gått ut att söka — mjölgruvan, Herrens stora under? Ingen vågade sig
dock ner för att undersöka, utan de stodo där blott och stirrade sig
blinda.

Främst bland dem stod Anders inom åkern med Mats alltjämt i sin famn
och satte sin stora styrka som en damm för en och var, som ville honom
förbi. I hans armar stod Mats som fastnaglad, förlamad och orörlig utan
att fatta, vad som försiggick. Hur länge han stod så, visste han ej.

Det hade blivit så märkvärdigt tyst där nere i gropen. Suckarna och
stönandena hade blivit allt svagare, och ingen kom ännu tillbaka. Då
vaknade äntligen Anders ur sin dådlöshet.

— Hör på, gott folk, ropade han, de måste ha hänt något där nere,
kanske en olycka! Någon av oss måste dit ner å se efter.

— Jag, far! En ung, kraftig röst var det, hans egen son Bertil. För
honom var allt ett spännande äventyr. Hans ljusa sinne hade ännu ej
känt fasa eller tvekan. Stark och orädd stod han där och tittade ner
i det mörka hålet, där ett okänt drama utspelade sig. Som de sugande,
mörka hålen i en fors drog det honom till sig.

— Nej, Bertil, stanna, de får ej ske, befallde fadern. Men i detsamma
strävade utomåkerspojken också att göra sig loss. Anders måste ta
riktiga spänntag för att hålla honom. Och i ett nu var Bertil över
randen.

Minuterna gingo, han kom ej upp igen. Som i en dröm hade han försvunnit
och blivit där. Då slet sig äntligen Mats loss. Han, Lill-Jonas son,
var det, som bort gå. Hans far var det, som fört dem på vanvettets
vägar. Och med övermänskliga krafter kom han ur famntaget och ner i
gropen.

Där nere tycktes först allt så mörkt som i en brunn. Endast det vita
lyste. Men Mats sökte något annat, människorna. Då stötte hans fot mot
något mjukt. Något mörkt. En människokropp. Ett ansikte vändes mot
honom, också det vitt och lysande. Full av fasa kastade sig Mats över
kroppen — han vände på dess huvud. Dess stela, glasklara blick stirrade
honom rätt i ögonen. Hans mor, hans egen mor! Död, stendöd! Blå i
ansiktet och med fradga i mungiporna. Tätt tryckt till henne låg den
minsta lilla systern, också hon död. Mer kunde han ej se i mörkret.

Skräcken blev honom övermäktig, skälvande sjönk han ner på sina knän.
Och plötsligt steg ur hans strupe ett fasans skri, som ej var som
kommet ur människostrupe. En vargunges ylande var det i den ensamma
vinternatten, ett vilt, osjäliskt rop till livets och dödens dunkla
makter. Sedan visste han intet mer.

När han vaknade till liv igen, var gropen full av folk, av facklor och
brinnande stickor. Mitt ibland dem stod Anders inom åkern, reslig och
lugn som alltid, men så förunderligt blek. Själv låg han litet på sidan
med en våt duk över pannan, men ingen tycktes vidare bekymra sig om
honom. Yr och lemmen i hela kroppen lyckades han slutligen resa sig och
gå fram i ljusskenet.

Då fick han se det. Där lågo de i en rad, alla de döda. Tillsammans
aderton personer, och den siste i raden var Inomåkers-Bertil. Alla
kvävda av det, som de i sitt rus och sin yrsel tagit för mjöl.

Där, där låg hans egen far! Tog han fel, rörde sig ej hans ögonlock
ännu? Utom sig störtade han fram och knäböjde vid faderns sida. Hans
bleka, förandligade ansikte var det enda, som var sig likt. Det var ej
förvridet som de andras — lugnt och fridfullt vilade det mot den hårda
grästorvan.

Mats var viss om att döden måste varit plågsam. Men ej en ryckning
eller skälvning av smärta hade vanställt ansiktet. Blott ännu ljusare,
klarare, mer själiskt var det blivet genom det sista lidandet. De
stora, vidöppna ögonen sågo rätt in i gossens — de voro lysande av en
visshet utan gräns.

Hade han i det sista genomskådat den vanvettiga förblindelse, som fört
dem hit? Ja, där han nu var, där visste han allt, sin hustrus och sina
båda barns onda bråddöd och alla de andra oskyldiga människornas.
Han visste allt intill sin ende gosses ensamhet och värnlöshet i
världen. Och ändå log han, log i döden stilla och blitt, ett leende,
så hemlighetsfullt, så djupt, så förlåtande som den fastspikades på
korset. Det var som om hans läppar ännu velat forma ord — ett enda.
Ordet, som han aldrig fick sagt i detta livet.

Men han, Lill-Mats, kunde inte höra det, han, där han stod på knä i den
mörka gruvans svarta hål, fader- och moderlös, utan syskon eller någon
i världen att hålla sig till. Hans händer rörde vid något, han lät det
rinna mellan fingrarna — den finaste, vitaste havssand var det. Det,
som Gud skänkt dem i stället för manna.

Under lovsång och böner hade Gud fört dem hit — hit! Han såg upp mot
himmelen, han ville, han måste förstå! Men också himmelen var mörk och
utan botten, ett djupt, svart hål också den. Och plötsligt lyfte han
båda sina hårda, smala pojkhänder, ännu fulla med sand, mot himmelen
däruppe i en stum, ordlös förbannelse!

Också en annan stod där och lät sanden rinna mellan händerna — det var
Anders Ersson inom åkern. Av och an rann den, som sanden i ett timglas,
som aldrig ville tömmas.

Av alla de dunkla punkterna i denna tragedi var det ingen, som var
dunklare eller mera svårförståelig än den unge inomåkersgossens död.
Hungern kunde ej ha drivit honom i döden som de andra, så mycket var
visst. Någon verklig hunger hade ännu aldrig den glade ynglingen känt.
Hade han gripits av samma förfärliga yrsel och villa som de andra,
eller var det skrämseln, som bragt honom utom vett och förstånd? Ingen
kunde bringa klarhet i dessa frågor.

En enda av alla dem, som gått ner bland de första, hade räddats till
livet. Det var Jan Olsa, han, den druckne. Sitt rus, sin skam hade han
att tacka för livet. Vid den första tuggan av den torra sanden hade
han gripits av våldsamma uppkastningar. Nu låg han där, yr och matt,
men vid full hälsa och stor glädje över livet. Hur det gått till för de
andra, kunde han ej redogöra för.

Vem skulle man ge ansvaret? Jonas utom åkern hade själv gått i döden.
Och pojken, som fört dem dit, var försvunnen som en ande.

       *       *       *       *       *

Från närmaste by kom det tjugu man med bårar av vad man i en hast fått
ihop. En kom med en riktig bår av båtshakar och säckväv. En annan bar
ett sofflock under armen, och två bröder hade i förskräckelsen ryckt
loss ena logdörren och bar den mellan sig.

På dessa bårar lade man nu försiktigt de döda. Man slöt deras ögon och
knäppte händerna över bröstet. Och så började det långa sorgetåget
tillbaka genom skogen till Tavle by. Samma pilgrimer var det, som
nyss gått ut för att hämta bröd i öknen under psalmsång och lov. Nu
återvände de, men sången hade tystnat.

En ensam darrande kvinnoröst försökte ta upp:

    »Hjälp mig, Gud, min sorg mig kväl!
    Stor vatten går allt till min själ,
    stormvågen mig fördränker!»

Men snyftningarna bröto sången, och ingen tog åter vid. Dödstystnad
rådde över det slingrande, mörka tåget, över den långa vägen tillbaka.
Endast havet slog alltmera dämpat sin sorgesång bakom dem.

Men i skogen mellan de mörka stammarna stod hon, Anders-Ersa-Brita med
sina två barn och kom ej längre. Det var henne givet att se mycket, som
ej andra sågo, den mörka Brita. Men aldrig hade en väg varit så full
av fegmärken och varsel, som den hon hade att gå den kvällen! Vart hon
gick, snavade hon på mörka försåt. Hemliga röster hade så mycket att
viska som aldrig förr, skepnader tassade före och efter. Men hon gick
modigt på, läsande allt hon kunde till skydd för sitt och till skada
för andras, som hon brukade.

På detta sätt kom hon så långt som till skogsbrynet ovanför Jonas
stuga. Där brann det ljus i alla fönster. I många stugor brann det
ljus. Hon förundrade sig, ty folket var ju ej hemma. Långt där nere låg
vintermyren, svartare än natten själv. Där på andra sidan låg hennes
hem, hennes trygga hem. Det var bara att gå nedför backen, skjuta ut
båten och ro den korta biten dit över.

Då tändes där ett ensamt ljus över myren. Fladdrande steg det upp ur
djupet och stod där en stund utan att spegla sig i vattnet. Så vandrade
det sakta över myren och stannade över Anders Ersagården. Då visste
mor Brita, att alla de ljus hon såg i byn voro fegljus. Och att döden
skulle drabba också hennes egen gård.

Ännu något steg ur myren — en skepnad var det, och stilla vandrade den
efter ljuset. Och med hjärtat fullt av fasa kände mor Brita igen sin
äldste son. Då förstod hon, att det var han, som var »feg» och skulle
föra döden in i deras hus.

Skälvande stödde hon sig mot en trädstam, medan de många ljusen
långsamt slocknade. Den lilla flickan vid hennes sida lutade sig
darrande mot henne och grät strida tårar i hennes kjortel. Men pojken
hade ingenting sett.

Så stod hon där och väntade på det, som måste komma.

Äntligen nådde dödståget byn. Här skilde sig vägen. De främmande
bärarna stodo rådvilla. Då manade den uppväckte Jan Olsa på dem — liken
skulle uppåt vägen till utomåkersfolket, sade han. Blott en av de
stumma skulle följa inomåkersfolket över det svarta vattnet, Bertil,
mor Britas son.

Tyst hade Mats gått bredvid faderns bår. Gud teg, fadern och modern
tego, hela världen teg. Och denna tystnad tycktes honom vara det enda,
som gjorde det möjligt att fortsätta att leva. Så följde han tåget upp
igenom byn. Då och då stannade man vid någon stuga. Tystnaden bröts för
ett ögonblick av klagorop och gråt. Så gick det vidare igen. Slutligen
var bara Mats kvar med de sista bärarna. Ingen tänkte i sin egen sorg
och fasa på den ensamme gossen. Kanske hyste en och annan redan agg mot
honom för faderns del i det, som skett. Ensam med de döda fick han gå
upp till sin stuga.

Fumlande fick han upp dörren och fick ljus på en torrsticka. Med
den lyste han bärarna in i stugan. Där hjälpte de Mats att reda
ett provisoriskt dödsläger. De bredde ett lakan över den stora
väggfastsängen, och där lade de Lill-Jonas och hans hustru sida vid
sida. De båda döda små flickorna lade de på den obäddade soffans
trälock.

Sedan gjorde de sig färdiga att gå. Den stillsamme gossen med de
stirrande ögonen skrämde dem nästan. Han hade ej fällt en tår — ej ett
ord fingo de från hans mun. Hur han skulle ha det ordnat för natten,
tänkte de ej på, visste knappt, om han hörde hit en gång. Kanske hade
han bara visat dem vägen? Hur som helst fick väl någon av byborna ta
hand om honom — nu måste de hem.

— Var skall du vara i natt, lillpojk? frågade dock en av dem vänligt.

Men då de ej fingo något svar, frågade de ej mer. Bullrande öppnade de
den knarrande dörren och gingo åter neråt vägen.

Mats märkte ej först, att han blivit ensam. Den stora tystnaden stängde
alltjämt ute allt omkring honom. Far och mor lågo där så stilla på den
bädd, där han varit van att se dem vila. Småsyskonen rörde sig ej. Allt
detta tycktes honom bara naturligt. Världen hade ju stannat i sitt
lopp, dess ande slocknat.

Då hördes åter knarrande steg därute. Först vid detta ljud for en
ilning av skräck genom honom, och han fattade, att denna orörliga
tystnad det var döden. Någon steg in genom dörren, stor och väldig —
var det Döden själv? Kom han nu för att ta också honom? Med ett skrik
kastade han sig över faderns och moderns lik. Hans vänstra hand, som
ännu knöt sig kring något, öppnade sig, något stänkte över det vita
lakanet — sand, vit sand.

Då lyfte någon varsamt upp honom bakifrån med levande händer. Det var
Anders inom åkern. Hans ansikte var alltjämt fruktansvärt blekt, men
vänligt.

— Gråt int, Mats, sade han, fast gossens ögon alltjämt voro blanka och
torra. Ja höll på glömma dej för sorgen min. Men nu vet ja, att Gud
tog älst sonen min, för att ja skulle dra försorg om dej. Far din
lärde mig dock att säga de svåra orden: Herren gav och Herren tog.
Därför skall du följa mej hem redan i denna natt å stanna där för
alltid.

Och så tog han honom vid handen och ledde honom sakta men bestämt mot
dörren. Där ville Mats stanna. En dunkel känsla sade honom, att detta
var ett farväl för alltid. Men bonden såg, att de borde gå genast.
Något i pojkens magra, slutna ansikte skar i honom mer än tårar. Och
han tyckte med ens, att hans egen nöd var liten och lätt försonad.

Så lämnade Mats utom åkern sitt föräldrahem och sin barndom — han från
vilken frosten tog far, mor, syskon och något mer — en Gud.




                                 II.

                               VITTRA.


                 »_En tillsluten lustgård är min syster, min brud._»

Av den första tiden hos inomåkersfolket mindes Mats ej mycket under
senare år. Den dova dvalan dröjde alltjämt kvar över tankar och sinnen
— han såg och hörde allt som i en dröm.

Att han ej var välkommen hos hustrun i huset, det märkte han dock. Onda
ord och blickar gav hon, när han kom, men längre vågade hon ej gå för
sin man. Men hon lovade sig, att vad hon i hemlighet kunde bruka mot
honom, det skulle hon ej underlåta.

Att mannen drog honom till huset, den där magra långskanken där, själva
sonen till den, som med sina galenskaper fört döden i huset, det kunde
hon aldrig förlåta honom. Men det hörde väl till den galenskap, som
smittat honom ock, den kloke och rådige Rik-Anders.

Dag och natt grubblade hon över den olycka, som gått över dem. Att
detta förfärliga, ohyggligt meningslösa kunnat drabba storsonen hennes,
den glade, trygge Bertil i Stor-Andersagården, tycktes henne så
ofattbart. Nöd och gråt och död, det var något, som hängde ihop med
fattigfolket på den andra sidan. Här hade den intet att skaffa.

Skulden gav hon en och endast en — Jonas utom åkern. Han var det, som
börjat med allt detta läseriet och fört dem från den ena galenskapen
till den andra. Hade hon förut föraktat läsarna, hatade hon dem nu med
det bittraste hat. Och hon svor att hämnas i det tysta och mörka. På
vem? Jonas utom åkern var död. Men hans son levde. Tills vidare hade
hon dock nog av sin sorg.

Mor Brita på storgården hade nog mer än en droppe lappblod i sig. Håret
var ramsvart och ögonen svartbruna med orolig blick. Liten och kvick i
vändningarna som en lämmel var hon, utan rast eller ro. Det viskades
ock, att en av hennes fäder ej fått kyrkogården utan fridlös vilade i
illgärningsron utanför. Han hade varit en trollkarl och spått ont på
folk, tills en behjärtad kvinna gav honom döden med en grynstamp.

Nu skylldes det lappblodet, att hon som ingen kände allt det, som rörde
den gamla visdomen; det sades, att hon kunde »kasta ut för ont», stilla
värk och ställa blod och mycket mer, om hon blott ville.

Men allt detta föll ej den myndige och ansedde storbonden i smaken. För
sin tid var han upplyst och vidsynt, och allt detta gamla skrock var
honom osmakligt. Därför hade han strängeligen förbjudit sin hustru att
öva sina konster. Men i hemlighet och bakom hans rygg fortsatte hon som
förut.

Mången var det som förundrade sig, att byns rikaste man en gång tog en
kvinna med lappblod, om det också var utspätt. Inte hade det väl kunnat
gå för sig utan trolleri med rusande örter och hemlig läsning! Nej,
förgjort honom hade hon, med vin eller annat! Att trollmakten legat
blott i två mörka, dunkla ögons spel en vacker sommarkväll, det trodde
väl ingen.

Rik-Anders var redan en äldre man, när han sålunda äktade Brita. En
gång förr hade han varit gift, men hustrun hans dog i sin första
barnsäng och tog barnet med sig. Då sörjde han djupt och förblev
änkling i många år.

Brita kom först till honom som piga, som mången annan. Där tog hon
makt över hans tunga sinne med sin fladdrande lätthet och sitt blods
oro. När hon blev med barn, gifte han sig med henne. Han var ingen
halvköling och slarvhank, han stod för vad han gjort. Ett rikt gifte
behövde han ej, men väl en arvinge till sin gård.

Nu var det ingen längre, som mindes den gamla historien eller låtsades
minnas den, ty mor Brita förstod nog att hävda sin ställning som
storbondens hustru.

Hur det nu var, så förde hon ingen otur med sig i huset, tvärtom. Hade
Anders varit burgen, när han tog henne, så var han nu rik. Och hur det
gått till, det visste minsta unge i byn att berätta. Som när det nya
fähuset byggts, då hade Brita smugit ormskinn i brädfodret. Och för att
ännu bättre hålla kvar lyckan, hade hon lagt en trestyver på knutstenen
under den första stocken. Och aldrig köptes där en ko, utan att mor
Brita gick tre varv motsols kring ladugården med den. Över varje bås
satt förstås en gammal almanacka, men så var det ju i varje fähus i
byn, så det var inget särskilt.

Men först och sist, minsta barn kunde ock berätta, att
Stor-Andersa-Brita hade »bäran». Den var det, som bar all rikedom till
huset långt bortifrån andra trakter. Ingen var det väl, som ej någon
gång sett det grå nystanet kila in under ladugårdsgolvet, när Brita var
hos korna. Och sen stod hon länge där och öste uppe i porten med en
stor slev något, som ingen annan såg, men som fanns där.

Endast Anders hade ingenting sett. Det sades, att han en gång
överraskat Brita, när hon låg i dvala och spådde. Han hade då slagit
henne med tömmen, tills hon vaknat. På knä hade hon så måst lova att
aldrig mer trolla, om hon ville stanna som hans hustru. Det var enda
gången han bar hand på henne. Men efter som Anders blev äldre och
mera skumögd, började hon allt mera öppet trotsa hans befallning. Så
fortsatte hon i smyg att trygga huset för skrömta och allt ont till
dess väl och framgång.

Och med tiden talades det allt mindre om Spå-Nila, anfadern hennes,
och man fick allt större aktning för Brita i byn. Ingen förrådde henne
för mannen hennes. Ty västerbottningen har stor aktning för den gamla
visdomen och övar den gärna själv på många vis. Brita gjorde ingen
någon synbar skada, och hade hon gjort det, hade man alltför mycket
fruktat hennes hämnd för att våga blottställa henne. Tog hon sin
bärgning med olovliga medel, kom den långt bortifrån, där ingen av dem
var känd.

Så hade hon säkrat huset för nöd och olycka genom åren. Sonens död var
det första verkligt hårda slag, som drabbat dem. Väl hade de under
nödåren stundom fått blanda brödet, de som andra, men oblandat bröd
fanns alltid till helgerna, och någon större skuld på gården hade det
ej kommit. Pengarna på banken hade nog minskat sig litet, men de skulle
väl växa till sig igen.

Allt skulle snart varit som förut igen med ett par goda år, om ej denna
hemska, oförklarliga händelse varit. Det oförklarligaste var, att hon
varit så maktlös mot den. Hela den långa olycksdagen hade hon ju känt
ofärden närma sig utan att kunna gå emot den ett steg. Som ett lydigt
barn hade hon låtit släpa sig med på mötet, hon hade suttit där och
lyssnat till bönerna och de vilda bekännelserna, och hela tiden hade
hon känt, att det var något helt annat, som nalkades. Stumt, hotande
stod det redan i det låga rummet och väntade på att människorna skulle
vara redo.

När den främmande pojken kom in, visste hon redan, att han kom med bud
från den andra sidan. Men hennes tunga var som förlamad, hon kunde ej
varna eller ropa. Allt vad hon läste av gammalt och beprövat föll matt
och maktlöst till jorden. Ett ännu starkare ord hade brutit hennes
vilja. Det enda hon hade förmått var att rycka till sig sina minsta
barn, medan hon stod där och såg på, hur mannen vandrade i väg med
sonen mot undergången.

Och nu satt hon här och sörjde honom och hans ljusa sjutton år. Med
händerna i kors satt hon dagen lång vid spisen och lät pigorna styra
om allt till begravningen. Med sina svarta, blanka ögon satt hon och
stirrade in i elden och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka,
så som lapparna sedan urminnes tider vaggat sina sorger till ro
vid kåtans falnande eld. Då och då vaknade hon upp och gav sig till
att gråta högt och tjutande. Det var som om sorgen åter lockat fram
själva hennes väsens urgrund, allt det som de långa åren som besutten
bondhustru lagt aska över. Allt det mörka och främmande i hennes natur
trädde åter mera ohöljt fram. I intet sörjde hon så, som det brukades
där på orten, där man bär sorgen lugnt och utan åthävor och själv med
frimodighet går i döden.

Anders sorg var stilla, men satt djupare. Det hade kommit något dämpat
och nästan mjukt över den kärve mannen. Han, som så mången gång trotsat
och pockat sig till sitt öde, han tog detta som en Herrens underliga
tuktan. Olydiga och genstörtiga hade de varit i sina tvister och sin
fiendskap, nu måste de alla betala skulden. Ett stort offer hade Gud
krävt av dem till ett insegel på bättre tider. Som en ständig erinran
om detta var det han tagit till sig honom, ofärdsbarnet. Det var hans
kristliga hämnd på den döde, som fört dem under Guds straffdom.

— — Så kom begravningen. En stilla, frostklar dag med hårdfrusen mark.
Utanför storbyggningen stod den döde sonen lik på fyra stolar med
slantar på sina fällda ögonlock. De få gästerna trakterades inne i
vinterstugan. Begravningen skulle blott räcka denna dag. Ingen hade
mod till något kalasande i dessa ofärdsdagar. Så kördes han ned till
kyrkbyn. Där skulle samma dag Jonas och hans anhöriga i jorden med
fattighjälp.

När man ville ha fatt på Mats för att låta honom sätta sig i vagnen
för kyrkfärden, var han spårlöst försvunnen. Oroligt gick Anders och
letade efter honom utanför knutarna.

— Var kan pojken hålla till? frågade han Brita, som stod på bron i sin
svarta schalett, liksom borta i en annan värld. För en minut vaknade
hon upp.

— Å, den vettvillingen! sade hon. Vet man, var han finns någerst! Han ä
visst lite baka flötte han, som far sin. Han har fäll sprungi före.

Och så glömde man Mats för sitt eget.

— — Aldrig hade man sett en sådan jordfästning i byn i mannaminne.
Aderton kistor stodo där i rad, prästen talade om Guds underliga vägar,
tills han själv grät. Men runt omkring honom stodo de sörjande med
hårda, torra ögon. Slaget hade varit för grymt, för fruktansvärt. De
hade ej kunnat göra upp det med Gud ännu.

Först vid slutpsalmen, när klockaren stämde upp med sin vackra röst:

    »Evighetens sol upprann,
    aldrig mer hon bärgas kan.
    Hon skin alltid»,

brast det löst. När han slutat, gräto alla, även gråhårsmännen.

Så reste var och en åter hem till sitt igen, i tunga, fruktlösa tankar.
Anders först i raden. Ingen Mats syntes ännu till. Då blev bonden på
allvar orolig. Åter gick han ut och ropade på honom från farstubron.
Ingen svarade.

— Var kan pojken hålla till? frågade han ännu en gång, när han kom in i
stugan, där Brita uppgiven satt vid dörren, alltjämt med schaletten på
sig.

Då tändes åter en livets gnista i hennes ögon.

— Give den Gud, som far hans bad till, att han måtte bli, där han ä,
var de nu vara månde, bröt hon ut.

— Tyst kvinna, häda inte, röt Anders.

Men något i hennes ord hade dock träffat honom i hans innersta. Han
hade den dagen sett sitt eget kött och blod sänkas i den mörka graven.
Han förmådde ej mer. Så fick pojken vara, och var och en gick till vila.

— — Först mot midnatt smög sig en liten gestalt ner emot storgården.
Det var Mats. Var han varit den långa dagen, skulle han väl knappast
kunnat säga. En gång fann han sig stå uppe vid stockstugan där uppe
utom åkern. Men den var stängd. Ett stort hänglås satt för dörren, och
fönstren voro förspikade.

Då hörde han i den stilla luften klockorna börja ringa där nere i
kyrkbyn. Klara, fulltoniga stämde de upp sin kallelsesång de två milen
därifrån. Det var som om han hade haft dem alldeles inpå sig, som
kyrkan hade stått här uppe på berget.

Som träffad av ett slag hukade han sig ner, vände sig så skyggt om och
sprang åter in i skogen. Mats, den fromme Lill-Jonas son, hade blivit
som trollen, han tålde ej klockringning och psalmsång. Först djupt inne
i skogen lugnade han sig. Klocksången hade dämpat sig, vinden tog den
och förde den åt annat håll, nu tystnade den.

Här inne var det stilla, en ljuvlig ro och frid. Träden stodo vakt om
honom, han strök dem efter barken, den var sträv och varm som fars
hand. Lingonen började nu på att mogna, men de voro ännu vita på den
ena sidan. Han åt litet tranbär och otterbär — en brödbit hade han i
fickan. Huvudet kändes så tomt och tungt, han ville inte tänka, känna,
bara sova. Och så kastade han sig ned på den fuktiga mossan och somnade.

När han vaknade var det redan mörkt. Han frös, så att han skakade, och
hungern gnagde i hans tomma inälvor. En lång stund måste han stå för
att minnas, vem han var och vart han hörde. Hur han letade sig ut ur
den djupa skogen i sin förvirring, är ej gott att säga. Han gick väl på
instinkt som djuren till den fyllda mathon.

Nu stod han där, riven och matt, nere vid gården igen. Där låg
sommarstugan, mörk i det disiga månskenet. Man hade ännu ej kommit sig
för med att flytta in i vinterstugan, fast det redan började bli kallt.
Först nu gick det upp för honom, vem han var och vad han hade här att
göra. En främling, en inhysing hos andra!

Som väckt ur en dröm, stod han där i natten och darrade för allt
detta främmande. Gården tycktes honom så stor, så hotfull och fylld
av fientligt liv i den svaga belysningen. Han tyckte, att de mörka
fönsterraderna blängde lika styggt som Brita under huvuddukens skugga.

Men så kom han att tänka på, vad det innebar, att alla fönster voro
mörka. Alla sovo visst, ingen väntade honom. Det kändes som en lättnad.
Han smög sig sakta närmare. Vid sommarstugans södra hörn stod en
aspdunge. Anders hade velat hugga ned den, ty asptelningarna bredde ut
sig för varje år. Men barnen hade bett för dungen — den gjorde det så
svalt i kammaren, där de sovo på sommaren. Nu stodo asparna där och
susade i natten. Annars var det blickstilla, endast de tusen asplöven
skälvde och vredo sig i sin eviga oro.

Mats hjärta ville stanna av skrämsel. Inga aspar växte det kring de
fattigas gårdar utom åkern. Där växte blott den blyga björken och
rönnen med sin runda krona, lik en höjd och knuten näve. Den tysta
barrskogen räddes han ej, den var hans sträva barndomsvän. Men för vart
blad, som darrade i de främmande träden, skalv han själv som ett asplöv.

Det var en fasa, som han måste igenom eller dö, och så blundade han och
sprang rätt igenom till stugan. Nyckeln satt som vanligt i den olåsta
dörren. Han grep tag i den som en drunknande, fick upp dörren och
trevade sig uppför den branta trappan till farstuvinden, där han sov,
fann sin bädd, kröp klädd som han var ner i höet och drog fällen upp
över öronen. Där låg han till sängs i över en vecka, ville knappt äta
eller dricka och svarade ej på tilltal.

       *       *       *       *       *

Men så en morgon vågade han sig äntligen ner i stugan till morgonmålet.
Solen sken nästan varmt genom de fyrrutiga fönstren i sommarköket. På
det skinande vitskurade bordet stodo väldiga mjölktråg av vri, fulla
till brädden av långfil. Stora högar av tunnbröd lågo direkt på bordet.
På en tallrik lågo tjocka skivor av gravsik. Här led man ännu ingen
brist, och det som fanns var väl unt.

Runt kring bordet sutto de där, husbondfolket med drängar och pigor
och läto sig väl smaka. Varje tråg delades av två personer. Tysta
sutto de och sörplade sävligt i sig surmjölken. Begravningsstämningen
hängde ännu tung över gården. Ingen kom sig för med att yttra ett ord.
Till slut hade de alla ätit. Man reste sig tyst, gav skeden en sista
slickning och gick var och en åter till sitt arbete. Ingen läste till
eller från maten.

Sedan blev det barnens tur. Nog var bordet stort, men alla rymdes dock
ej ikring det på en gång på den stora Anders Ersagården. Lillpigan fick
i hast fram trågen också åt dem. Ejnar, älsklingssonen Britas, fick ett
eget tråg. Det var fint svarvat och sirat i kanten, en s. k. rysskål.

Ejnar han var lång, bredaxlad och ljus som den döde brodern. Ej ett
drag hade han av modern varken i sätt eller utseende — han höll sig
också helst till fadern. Kanske var det därför modern älskade honom med
en kärlek, som var nästan hopplös. Han var det, som skulle bli hennes
tröst. Hennes sorg hade något av fjällvinden i sig — häftigt kom den
och for.

Vid bordsändan sutto Mats och Anna-Greta, dottern, omsams om ett tråg.
Anna-Greta hade allt i det yttre av modern, men vackrare, mjukare och
vekare. Ögonen voro ej så stickande svarta, de voro blåsvarta som
otterbären uppe i skogen. Det var som om en tunn, mjölkblå, fuktig
hinna vilat över djupet därunder. Nej, myren där nere liknade de,
glanslösa, fulla av djup utan botten. Håret var svart även det, men
med en skiftning av rött i hårroten. Det lockade sig vid öronen och i
flättofsarna. Och på hjässan, just vid hårvirveln, satt en martova,
som aldrig gick ut, hur mycket man än ryckte och slet. Men den dolde
Anna-Greta under lockhåret.

Far, han hade mycket bekymmer med det håret.

— Va du ä ogredig i håret, lill-pia, brukade han säga och ömt stryka
det till rätta.

Munnen var stor och röd, den var fast sluten, när hon inte pratade
och log. Men det var inte ofta. Och när hon log, då ljusnade de mörka
ögonen som av solsken och blevo då ljusbruna som myrvattnet vid
stranden, grunda och utan alla försåt.

Anna-Greta var redan lång för sina tolv år, smärt och kraftig till
växten. I varje rörelse, varje lem förrådde hon den lapska rasens
smidighet och behag. Men det var allt vad hon hade kvar av den
främmande rasen i det yttre. Hon var faderns solsken och glädje och
alltid full av skoj och upptåg. Lätt hade hon kommit till världen, lätt
tog hon allt. Men så hade också mor hennes burit gråbon bunden vid
höften, när hon föddes. Två år yngre än Mats var hon, fast lika lång
som fattigpojken var hon, stannad och knuten i växten som han var.

Nu sutto de där, på var sin sida om tråget. De hade knappt bytt ett
ord med varandra ännu. Sorgestämningen hade tystat själva husets
pratmakerska. Men nu orkade ej längre Anna-Greta gå och sura. Därför
hade hon så smått börjat retas redan med far, utan att bry sig om
moderns onda blickar, tills hon tvang den tungsinte mannen, som satt
där och ruvade över olyckan, att le. Full av vekhet såg han på sitt
yngsta barn, som ännu ej lämnat barndomens skyddande nejder. Henne
hade han dock ännu kvar! Det bästa livet skänkt honom, en gammal
man. Och omedvetet var han tacksam, att ödet valt som det gjort.
Älstpojken, arvingen till gården, hade gått, och däri låg en djup och
fruktansvärd betydelse. Men lyckan, solskenet var kvar. Så funno de
bägge föräldrarna var sin tröst att haka sig vid. Livet började redan
sin underfulla, sunda läkedomsprocess.

— Var snäll mot Mats, Anna-Greta, han ä nu bror din i stället för
Bertil, sade han, i det han gick ut genom dörren till dagens arbete.

Förstulet kisande satt nu Anna-Greta där och stirrade nyfiket på pojken
mitt emot sig. Jaså, så såg han då ut, uppfostringsbarnet deras, som
far sagt hon skulle vara snäll emot som mot en bror. Hon visste ej
riktigt än, vad hon tyckte om honom. Bra nog mager var han ju och stum
som en gravsik. Men ett par vackra, djupa ögon hade han allt, bara han
ville höja dem över tråget. Hon fick väl försöka att få honom i gång.

Och så tog hon träskeden och ritade en skåra i tjockgrädden överst på
tråget. Och noga var hon att få den mittpå, så noga, att hennes röda
tunga slank sig ut och följde skeden i dess rörelser. Nu tyckte hon sig
ha tagit första steget och satte sig att avvakta vidare närmanden.

Men vänta fick hon. Mitt emot henne satt Mats, med sänkt huvud,
illröd i ansiktet av en oövervinnelig blyghet och skygghet. Aldrig
hade han och hans syskon fått vara med andra barn — modern tillät det
icke. Strängt höllos de till arbete från det de voro helt små. På
fristunderna satt han vid mors sida, när hon kardade ull eller spann
och lärde sig bokstäverna ur psalmboken. Sedan kom far in efter
arbetet och läste för dem ur postillan eller bibeln, tills den korta
vinterdagen var slut. Nog hade de väl lekt sina sommarlekar som andra
barn, men de hade alltid hållits för sig själva där uppe i sitt avsides
hörn utom åkern.

När han tänkte på att han nu skulle sitta där morgon efter morgon och
dela maten med denna främmande flicka, tyckte han, att var matbit
skulle fastna honom i halsen. För första gången kände han riktigt hur
ensam, hur gränslöst övergiven och främmande han var!

Men barnanaturen är lycklig. Mats hade ej ätit riktigt på flera dagar.
Som han satt där och blygt stirrade på tråget, blev honom plötsligt
hungern övermäktig. Sådan mat hade han ju ej sett på flera år.

Och innan han själv visste av det, hade han skeden i tråget. Som mor en
gång för länge sedan lärt honom, skrapade han först undan grädden på
sin tråghalva till ena kanten för att gömma den till sist. Så tog han
en tunnbrödskaka. Med båda händerna smulade han det oblattunna, gråvita
brödet i små bitar, hällde ner dem i tråget och rörde om, tills skeden
kunde stå för sig själv. Så tog han sig en sikskiva med fingrarna, slet
sig en bit med tänderna, satte skeden i filbröttet och började äta.

Han hade bara gräddbrädden kvar, när han kom att se upp. Där satt
Anna-Greta och bara stirrade på honom. Hennes egen halva var orörd. Nu
gick han in också på hennes del och tog sig några bra tag. Det blev ej
mycket kvar åt henne. Aldrig hade hon sett en sådan glupande hunger!

Nu när Mats tittade upp, skrattade hon med full hals och pekade på
långfingret åt honom. Äntligen fick hon då retas litet!

— Fy, fy skam på långfingret, ropade hon. Största snålhund först i
fatet!

Mats blev åter blodröd — så sjönk blodet tillbaka, och han blev
likblek. Han trodde, att han skulle sjunka genom golvet av skam. Hade
inte mor ock lärt honom att truga tre gånger hos främmande! Och här
satt han och slök i sig maten som en hund.

Innan någon visste ordet av, hade han ryckt till sig mössan och var
utom dörren. Husbonden själv såg honom kila över gården. Men han
tänkte: låt honom löpa! Tids nog får man sätta pojken i arbete. Först
måste han övervinna sorgen och svälten och allt, som gått åt honom så
hårt. Han hade blivit så förstående av sin egen sorg, Anders. Han hade
tagit Guds varning till sig, när han tog förstfödingen hans.

Med ens hade han fått en så öppen och klar blick för allt, som var
smått och förtrampat. Hederlig och rättrådig hade han gått sin väg
förut i det mesta, men barsk och stridig, när det gällde gammal
släkttvist. Aldrig hade han tänkt på de små i utkanterna, om de foro
illa under striden. Bara han fick rätt, bara han fick råda.

Nu såg han allt i ett annat ljus. Och han tyckte sig ha fångat själva
fattigdomens ande i honom där, pojken från skogsstugan. Som en
förfrusen, halvt ihjälskrämd sparv sprattlade han emot hans väldiga
hand, när den ville fånga honom, och hackade honom vilt i fingrarna
med näbben. Nej, som en herrelös och utsvulten hundvalp var han,
pojkbytingen, sparkad och slagen av ödet. Tålamod måste han ha med att
locka och tämja honom, medan han grundade över sina nya uppgifter i byn.

Ett var han överens med sig själv om — åldermannaskapet skulle han
lämna och det redan vid nästa byastämma. Eller en annan tanke — skulle
han behålla det tunga ledarskapet över sina slagna bröder och ännu söka
vända det i något gott?

Det som den fattige Lill-Jonas satt dem före i ett halvt religiöst
ljus som ett offer på broderskärlekens altare, det kom nu för honom
i en annan dager. Myren, vintermyren låg där ännu och väntade på att
besegras. Den låg där som en symbol av de mörka djupen i dem själva och
skilde dem åt. Där var hans uppgift. Han ensam hade den ställningen,
att han kunde ena dem till det. Så skulle han kunna sona alla sina små
hemliga synder.

Det var en man med stora krafter, Anders inom åkern. Hela sitt liv hade
han liksom gått och letat efter sig själv och sin uppgift. Gården och
barnens fostran var honom icke nog. Men han fann inte det rätta, och så
förslösade han allt, vad han hade av klokhet och rådighet, på sina egna
små strider.

Nu såg han som i ett blixtljus, vad hans liv kunnat bli. Där var det
verket, det som varje verklig man drömmer om och som allena kan smida
tillsammans alla de många dagarna till ett liv.

Men han kände också med ens sina många år. Som en börda lade de sig
på hans nacke och tryckte den ner mot jorden. Och längst inne i hans
undermedvetna jag höjde sig en svag, tvivlande röst: För sent! För
sent!

På allt detta tänkte nu husbonden, där han stod och vässade sin skära
till att ta det frusna kornet med, och därför lät han pojken löpa som
han ville.

       *       *       *       *       *

Utan att se sig om sprang Mats ut genom grinden. Snabb som en lämmel
kilade han upp till skogsliden ovanför byn. Där gick en rågång tvärs
över berget, rak som en linjal och flera meter bred. Den skilde de båda
släkternas skog.

Högst där uppe satte sig Mats på en sten mitt i rån. Här först kunde
han andas ut. Där nere låg bygden i den klara höstdagen med sina röda
och grå gårdar. Rakt under sig hade han Stor-Andersagården med alla
dess byggnader. Så många de voro — han sökte räkna dem på fingrarna,
men alltid var det någon han glömde bort. Där var först vinterstugan,
av kärnbjörk, stor, rymlig och rödmålad med två våningar — man bygger
gärna stort och högt i Västerbotten, där tillgången är god på virket.
En vacker farstukvist hade den också och klädda knutar. Som en riktig
herregård var den ock inredd i alla rum, vilket inte alltid var fallet,
även om gården var stor. Det var storbyggningen.

Och se, där stod sommarstugan i vinkel med den andra, halvt dold av
sin aspdunge. Dit flyttade man ut, när våren kom, utan synbar praktisk
orsak, driven av samma outgrundliga behov att flytta på sig, som kommer
korna att liksom leva upp, när också de göra sin årliga flyttning från
vinterladugård till sommarladugård.

Ja, där lågo de också, de båda fähusen. Vinterladugården var ett så
kallat »högfähus», det första i sitt slag i Västerbotten. Det var
verkligen också högt, som en liten kyrka nästan, tyckte Mats, helt
olikt de vanliga små nävertäckta ladugårdarna i byn. Under golvet var
en stor gödselkällare inredd, där spillningen hamnade, därav den höga
resningen på huset. Annars liknade det andra fähus i det att det hade
nävertak och små fönster, nästan gluggar, igenom vilka det inte kom
mycket ljus in till kreaturen.

Bredvid högfähuset låg den långa stall-logelängan, krönt av den
ståtliga rundlogen, gårdens vackraste byggnad. Med sin åttkantiga form,
sitt gavelröste och sina timrade knutar och med en kornlada på taket,
liknade den ett tempel, rest åt denna kärva jords livsalstrande gudar.

Dock mindes Mats från utomåkersgårdarna en äldre logform. Det var den
urgamla långlogen, oändlig som en löparbana för små bara pojkfötter.
Men Anders, som var vaken i allt, fann det för besvärligt att
oupphörligt spänna hästen från och till vid tröskningen. Han lät därför
riva den gamla långlogen, där andar sades springa i kapp nattetid, och
bygga upp den mera praktiska rundlogen.

Så kom bryggstugan, bagarstugan, matboden, kornboden, klädboden och
vävboden och så lider, logar, skullar, rov- och potatiskällare,
allt i sitt särskilda hus. Mitt på gården, intill vedboden, pekade
brunnsstångens finända likt ett långt finger mot skyn, medan tjockändan
med stenen låg ner mot marken. Längst inne i en vrå stod den gamla
bastun av grova, rundhuggna stockar, full av gamla mörka hemligheter.

Vilket slöseri med utrymmet, skulle den främling, som sett, vad gossen
såg, ha tänkt. Å, man hade gott svängrum på alla håll och kanter.
Vilket ödslande med virket! Fanns ej skogen rätt över gården att ta av?
Orörd hade den stått i fars och farfars tid utom till eget behov av
virke och ved. Orörd skulle den stå åtminstone under Anders tid. Och
ordning och plan var det i överflödet. De många husen voro sammanförda
i långa längor, som omslöto manbyggningarna som en fast sluten mur, men
med gästvänligt öppen port. Endast de knuttimrade stolpbodarna stodo
uppflugna i förnäm ensamhet, men i tvillingspann, markerande husets
förmögenhet.

Mats såg sig än längre omkring. Där lågo gårdens åkrar och ängar, det
var Anders skifte. Och det var ej knappt tilltaget, födde gott honom
och hans hus och mer till i goda år och onda.

Bakom gården, en bit ut på åkern, låg gamhässjan, högre än själva
storbyggningen. När den hängde proppfull av tröskad säd i godåren, då
visste husbonden, att han hade till många goda grötar. Och mer därtill.
Då växte också slanten på kistbottnen. Nu var den tom ännu. Höstvinden
blåste mellan hässjestängerna och pep ängsligt i hålen på sidborden.

Men på åkern krälade Anders och hans drängar som små svarta myror. Väl
var kornet fruset, men det måste dock tillvaratagas. Nog var det tungt,
att hässjan åter skulle hänga full av märglöst lättkorn. Kanske var det
därför det pep så ängsligt i dess gamla fogar. Gamhässjan hade dock
burit både god och ond skörd utan att svikta förut, och det hade dess
ägare också.

Men Anders hade ägor även på annat håll. Längst nere vid myren lågo
myrslåttrarna, som gåvo det mesta höet. Men när karlarna skulle slå
det, fingo de stå i vatten till knäet, fast de hade myrbleckten bunden
om benet.

På varje liten ängslapp stod en sned lada med inåtlutande väggar. De
voro så byggda för att snön skulle rinna av väggarna i snösmältningen.
Så här uppifrån liknade de små lustiga hus, byggda för det
underjordiska folket. De bildade liksom en särskild by för vitterfolket
och deras kreatur.

Mats liknade själv en av de underjordiska, där han satt uppkrupen på
stenen, liten och grå. Här uppe kände han sig åter fri och trygg.
Ensamheten var hans enda ägodel. Åter stirrade han på det rörliga livet
där nere. Varje ljud trängde hit upp, liksom förklarat av avståndet.
Han hörde lien väsa mot brynet och skäran gnissla mot de pinnstela
axen. Han hörde korna råma i ladugården och skaka sina bindslen.
Gråhunden skällde och slet i sin långa kedja.

Allt detta liv hade han nu del i. Anders hade själv sagt, att
han skulle vara som barn i huset. Det har så varit gammal sed i
Västerbotten. Aldrig hände det då, att man lämnade ett värnlöst barn,
som olyckan ställt ensam, ut på socknen. Alltid fanns det någon
barmhärtig familj, som var villig att ta den lille till sig som
uppfostringsbarn.

Rik-Anders fosterson skulle han heta nu, och dock hade han aldrig känt
sig så fattig. Son till en självägande bonde var han, beroende var den
tyngsta börda han kunde få att bära. Och blicken vände sig tårskymd
åt annat håll och sökte en grå liten stuga längst uppe i skogsbrynet
på andra sidan vattnet! Ej hade den gömt annat än nöd och brist. Men
han hade ej vetat av bättre. Jo, något mer hade den förvisso rymt inom
sina trånga väggar — den enda trygghet, den enda frid, som fanns till
i världen! Nu var den stängd med lås. Vem som hade nyckeln och rätten
att öppna den, visste han ej. Vi få väl se till, hur det kan bli med
farsarvet ditt, hade Anders sagt vid ett tillfälle.

På detta tänkte han nu, där han satt. Där i den ensamma lilla stugan,
där och ingen annanstans ville han bo. Han var inget barn längre,
han fruktade ej längre de mörka minnena. Han var en man, som länge
fått bära en mans bördor. Ja, där allena ville han leva sitt liv. Där
skulle han så och röja, drömde han vidare, han skulle ta upp den hårda
kampen igen, slita av skulden. Så stor kunde den ju ej vara, det hade
han trott sig förstå av faderns ord. Segra skulle han till slut —
eller dela fars öde. Inte kunde han, den redlige Jonas son, gå som en
inhysing och ett nådehjon i alla sina dagar hos dem, som så länge han
mindes förut varit hans fars fiender.

Då hörde han plötsligt vagnsbuller på vägen. Bullret kom från
stadssidan, det dånade som av flera åkdon. Gråhunden där nere tog i att
skälla på nytt. Hans skall togs upp av en hund i andra ändan av byn,
ännu en svarade och så ännu en. Till slut var hela byn en enda kör av
ursinniga hundskall, som följde vagnarna från den ena ändan av byn till
den andra.

Nu kunde Mats se vagnarna. Det var flera trillor och en karriol. Såg
han rätt eller fel? Var det ej Stor-Grubben själv, som satt i den
bakersta kärran i den svarta tulubben? Jo, han var det. Där vägen
strök alldeles förbi vintermyren, reste han sig upp och lade handen på
skjutspojkens axel. Så stannade vagnen, och han steg ur. Ända fram till
myren gick han. Där stannade han och såg länge ut över vattnet. Vad
han väl kunde se där, visste inte Mats. Men han stod där väl minst en
kvart. Så vaknade han plötsligt upp igen, gick åter fram till vagnen,
steg upp i den och körde i karriär efter de andra, som länge sedan
försvunnit därifrån.

Då vaknade också Mats till, såg på solen, att tiden måste vara långt
liden. Gud nåde uppfostringspojken för mor Britas vrede, om han ej
passade middagstimmen! På snabba fötter rann han så ner efter rån.

       *       *       *       *       *

När Mats kom in i vinterstugan, dit de flyttat in under dagen, var
redan middagen överstökad, och alla skulle återgå till sina sysslor
igen. Brita ville banna, men en blick från husbonden kom henne att
tystna. Jaså, han skulle ha större rätt än barnen deras till att göra
som han ville, inhysingen där! Och med en ond glimt i svartögonen sina
slängde hon fram fläskpalten åt bortbytingen på bordshörnet. Mats satte
sig och åt. Gråten stod honom i halsen, och den sega palten ville inte
ned.

Då kom Anna-Greta dansande på sina mjuka näbbskor, satte sig på
långbänken bredvid honom och såg honom så hjärtinnerligt glatt och
vänligt in i ögonen, att det var som om själva solen glistrat därinne.

— Var har du vari hela dan, Mats? frågade hon och gungade på ena foten,
där hon satt.

Mats var för blyg att svara, palten satte sig som en klump i halsen på
honom. Han svalde och svalde och blev blodröd i ansiktet.

— Akt dej, att du int strungnar, tokpojk, ropade då Anna-Greta, for upp
och började slå och banka honom i ryggen med sina mjuka små nävar.

Till sist fick han då luft. Då böjde hon sig över honom, kittlade honom
med flättofsarna på kinden och skrattade med full hals.

Mats såg in i ett par ögon ovanför sig, så glittrande guldbruna, så
troskyldigt grunda. Och skrattet — aldrig hade han hört ett sådant
skratt. Det klingade som bäcken, när den bröt på våren, nej, som tusen
små vitterbjällror klingade det. Aldrig hade någon skrattat så i hans
hem — det mente man visst var synd. Det var inte till att stå emot —
all hans blyghet och tvärhet smälte i denna sol. Och han måste skratta
med, ett litet tvärt och tafatt skratt.

Då såg Brita åt dem.

— Tokstinta där, fräste hon åt flickan. Gack du å gör nytta för dej å
låt n’ Mats ät!

Anna-Greta lät sig ej mycket bekomma, men hoppade dock därifrån med en
blinkning åt Mats.

Och där satt han, utomåkerspojken, med en ny värme i hjärtat. En var
det dock, som ville ha honom här för hans egen skull. Och allt blev med
en gång så förändrat, nästan trivsamt och hemvant.

Han gjorde sig ingen brådska med maten. Hungern satt ännu omättad kvar
i bottnen på hans inälvor och gnagde och gned lika mycket som förut.
Den var som en omättlig drake, som fått smak på människokött och ville
ha mer och alltjämt mer. För att den ej skulle tära livet ur honom,
måste han äta sig stoppmätt till vart mål. Men av den långa svältkosten
hade hans tarmar liksom krympt ihop, därför kunde han ej äta fort utan
endast bit för bit. Annars blev han tvärmätt efter de första tuggorna,
och så var han lika hungrig efter en timme igen. Men fläskpalt, se det
var sådan mat, som man bidade på! Här ensam på hörnet tordes han äta
så mycket och så sakta han ville. Och så satt han där och lät den goda
maten sig väl smaka, medan han såg sig omkring i köket.

Stor-Andersagårdens vinterkök var det trivsammaste man gärna kunde se.
Det stora rummet med det vitkritade taket och de ljusblå tapeterna — en
ovan lyx den tiden i västerbottensbondens kök — var ljust och glatt.
Möblerna voro av gammalt västerbottniskt mönster — stolarna kraftiga,
satta, gjorda till att sitta på. I ett hörn hängde mjölkskåpet,
gråblått med röda blommor på dörrarna. Där stodo väl sina tjugu
mjölktråg med den fetaste tjockgrädde på. Mitt på ena långväggen stod
Nybyklockan, målad i brunt och sirad i blått, grönt och vitt. I taket
hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork. I den öppna
spisen flammade en väldig brasa på knotiga björkklabbar. Där sutto
kvinnfolken vid sitt arbete.

Närmast elden satt Erika, Anders syster, klädd som till helg i gredelin
mössa och likadant stycke. Hon var gamstinta, det syntes på mössfärgen,
och bodde sedan faderns död turvis hos sina båda bröder, som båda voro
besuttna och välmående storbönder. Där gjorde hon mer än nytta för sig
med att spinna och väva. Särskilt skoband vävde hon, och hon var den
skickligaste bandväverskan i socknen. Nu satt hon där vid sitt arbete.
Träspjälan med änden av väven var fästad vid karmen på hennes stol, den
andra var bunden vid dörrnyckeln till kökskammarn. Garnet gick under
hennes vänstra arm, med den högra sköt hon skeden om vartannat uppåt
och nedåt för att bilda skälen. Med vänstra handen lade hon in inslaget.

Rak i ryggen och utan ett ord för mycket satt hon där timme efter
timme och flyttade blott stolen, allteftersom väven skulle spännas.
Randiga band vävde hon i blått och gult, rutiga i rött och blått, band
i alla färger, men breda och starka till att linda kring skaften på
näbbskorna. Likt en forntida norna satt hon där vid elden år efter år
och vävde och spann, spann lyckan in i huset. Med vinterflyttningen
och den första brasan kom hon som ett mystiskt andeväsen och förde den
rätta inomhustrevnaden med sig. Med vårsolen försvann hon tyst som hon
kommit.

Men runt kring henne sprang mor Brita i tusen småsysslor, orolig,
kvick, aldrig stilla men med ögonen på allt. Hon bar också mössa och
stycke, men blott till helgerna, och då skulle det vara svart, så som
det en gift kvinna hövdes. Nu var hennes svarta, blanka hår bart.
Runt ikring dem alla for hon och kikade och tittade. Nu var hon vid
smörkärnan och tog sig en titt. Så fick hon plötsligt ett ärende in i
finsalen innanför lillkammarn eller införkammarn.

Finsalen var husets stolthet men användes bara, när det skulle vara
storhögtidligt. Där stodo fina köpmöbler från staden, brunmålade och
med mässingsbeslag på, och mitt på bordet stod porslinskaffeservisen.

Mor Brita stod och letade efter något i dragkistan. Den hade varit
hennes hemmafalekista och gömde ännu utstyrseln och brudstassen. I
kistalarikan låg ännu det enda brev hon någonsin fått av sin man och
gulnade tillsammans med frejdebetyget hennes, där låg den vissnade
brudkransen, ty krona och krans hade hon fått, det skulle ingen säga
annat, där lågo kyrkvantarna och storpsalmboken med spännen och en
pepparrotsskiva kvar mellan bladen, sedan sista storhelgen, till att
bruka då prästen i sin predikan antecknat: »här gråtes».

Men nu gällde det inte de gamla minnena utan något annat. I den kistan
gömde sig ock mången hemlig besparing, sedan mor Brita sist var i
staden med några marker smör. Kantänka, man fick hela 12 skilling för
en mark smör i dessa tider. Det var ju riktiga syndapengar! Men bra
voro slantarna att ha på mer än ett sätt. Och så var hon ute i köket
igen och borta vid kärnan. I en hast fick hon bort lillpigan därifrån
i ett ärende och tog själv på att kärna. Som hon förde handen till
kärnstången, fick Mats se, att hon släppte något ned i kärnan — det var
ett litet silvermynt. Mor Brita kände visst skrömt i luften och ville
mota trollen!

Sedan hon säkrat smöret, for hon bort till trasmattsväven och löste av
pigan, som satt där. Sommar och vinter stod det en vävstol i Anders
kök. Och sällan stod den stilla. Alltid var det någon, som tog sig tid
från sysslorna till att sätta sig i den och slå ett slag. Där höll sig
nu till och med Brita en stund i ro.

Men sprang hon där annars mest som en lämmel kring benen på en, så
var det i stället en annan, som jämt satt stilla och aldrig kom någon
vart. Det var mormodern i huset, den gamla Maglena. Nära åttio år var
hon, krokig och bruten av värk, därför måste hon sitta i vagga som ett
spädbarn. Uppifrån taket hängde den, en stor och åbäkig tingest, mest
lik en klumpigt tillyxad gunga.

I den satt nu Maglena, bäddad på kuddar. Orörlig, stel och styv av
värken, satt hon där dag efter dag och stirrade med skumma, halvblinda
siareögon in i vinterelden, medan någon höll vaggan i gång. Ibland
satte värken åt henne, så att hon kved och jämrade sig, ynkligt och
ihållande i timmatal, men dessemellan kunde hon leva upp, bli pigg och
talför och berätta mycket om det, som var gammalt och fornt.

Oro i blodet hade hon haft liksom dottern. Det sades till och med, att
hon efter mannens död för en tid återvänt till vandrarfolket i fjället.
Men det var en sak, som skulle hållas tyst med. Anders ville ej höra om
den. Sant var det i alla fall, och det livet hade hon trivts med. Först
då värken satte åt henne för hårt, måste hon bli bofast igen under
dotterns tak.

Förgäves hade Brita prövat alla sina egna konster på henne för att
stilla värken. Det var som om hon ingenting förmått över sitt eget kött
och blod. Till en tid hade det väl lindrat något med ett uppkok på
gråbon till ett omslag att linda om värkande armar och ben och med ett
spad på getpors till att dricka. Med många läsningar och signerier till
förstås.

Men sen blev det vid det gamla igen. Och när värken alltjämt återkom
och modern blev alltmera ihopkroknad i lederna och måste ligga till
sängs vintern ut, visste hon sig till slut ingen annan råd än att kalla
på en visman vid namn Säfström ifrån Sävar, känd i hela Västerbotten
för sina underkurer.

Hela sommaren bodde vismannen kvar i Rik-Anders kammare som en hedrad
gäst, åt och drack och hade det gott på allt sätt, mot att han skulle
bota gikten på Maglena. Först gällde det då att säga, varifrån värken
hade sitt ursprung. Vismannen läste länge och mycket i sina böcker, han
frågade den sjuka och alla omkring henne både länge och väl.

Och så läste han igen i de gulnade pappersluntorna, handskrivna med
gammalsvenska bokstäver, och mumlade långa ramsor för sig själv. Sist
skulle han läsa ut hemligheten i brännvinet, och stopet fullt brukte
han till den läsningen. Men inte ens då kom han fram med sin visdom.

Till slut en dag, sedan han ätit och vilat opp sig bra nog, tog han sig
betänksamt om hakan, stirrade in i elden, som om han sett en hemsk syn,
och sade med gravlik röst:

— Från myren har sjukdomen kommit. Du fick den, när du rodde över
vattnet hit till gården.

Det blev tyst i stugan, och allas ögon hängde andaktsfullt vid
profetens läppar.

— Från vintermyren har soten kommit, därifrån skall ock boten komma,
fortfor vismannen högtidligt. Nog trodde väl Maglena själv, att hon
fått värken genom att ligga i dragiga kåtor, förvekligad som hon var
genom bofastheten. Men så tänkte hon, att vismannen visste väl bättre.

Och så ordinerade han då så kallade »myrbad» med vatten, hämtat från
myren. Hur de skulle lagas, var hans dyrbara hemlighet. Ingen mer än
Brita fick vara med inne, när de reddes.

När hösten bröt in, kunde Maglena åter sitta upprätt, och vismannen for
till sin hemort igen, lastad med fälmat och med brännvinspluntan djupt
förankrad i matspannen. Han var det nu, som befallt, att den sjuka
skulle sitta tvärs över en vagga och att någon skulle vagga henne, när
värken satte till. Och där satt hon nu, den gamla, nog så nöjd, utom
när värken tog på, då hon gnällde och pep som ett litet barn.

Just nu var pinvärken envis, och bredvid henne satt därför nu
Anna-Greta och skulle försöka sig på att vagga mormora, då ingen annan
hade tid. Men den otympliga gungan var tung. Med sina svaga armar
orkade hon ej få någon riktig fart på den, och den gamla gnölade därför
missnöjt.

Frågade någon då: Hur är det fatt med mormora? fick hon bara det
trumpna svaret:

— När du kommer på min ålder, får du veta, va mej våller.

Pinad av gnället såg Brita upp. Då fick hon syn på Mats, som ännu satt
vid bordet och hängde.

— Opp me dej, din latstövel, skrek hon, för nu var Anders ute. Va
sitter du där å gapar efter? Var int så ohull på palten, du. Har du
int nå magahov? Vi har ock nödtid i huse. Laga dej i stället hit å gör
nytta för maten — det blir du, som får vagga mormora.

Tigande makade sig Mats upp och bort till spiselvrån. Anna-Greta makade
villigt åt sig och gav honom plats på pallen. Så tog han vid att vagga
den gamla.

Med sina magra, seniga pojkarmar högg han i av alla krafter. Nu blev
det annan fart på vaggningen — upp och ned, upp och ned, mjukt och
jämnt gick det. Gnället tystnade, den gamla nickade till. Det blev så
tyst i stugan. Alla funno det vilsamt, när mormora sov, de dagar hon
hade värken. Det var som att ha ett småbarn i huset, sjukt och kinkigt
och som aldrig växte och blev stor utan bara krympte och blev mindre.
Det var bara dihornet och nappträet, som fattades i utstyrseln.

Med kinderna brännande röda av skam satt pojken där vid vaggan. Han
mindes sina karlavulna tankar uppe i rået på morgonen. Och nu satt han
här vid kvinnfolksgöra, och ett sådant arbete till! Det var annat det
än hans drömmar! Men den som har hem hos andra, han får ock göra det
andra vill utan att mucka. Och så vaggade han av alla krafter, fram och
tillbaka, fram och tillbaka.

Björkkabbarna i spisen sprakade och smällde, knak, knak sade vaggan.
Annars var det tyst. Den gamla sov och snarkade. Det pep och ylade i
hennes platta, breda näsa som ett avlägset vargtjut. Mats höll också på
att nicka till. Det värkte och sved i hans armar av den tunga gungan
med den tunga gumman i, men han vågade ej sluta, ty då vaknade den
gamla tvärt.

Dyster satt han där och stirrade in i elden. Åter kände han, att han
vår inhysingen här, som nätt och jämnt tåldes vid matfatet och som
fick göra det sämsta görat. Då kände han en liten hand på sin. Det var
Anna-Greta, och hon ville visa honom sina hemliga skatter.

Det var en gammal docka av trä, klädd i blå- och svartrutig kjol, vävd
av fastern hennes, det var snäckor och musslor från det fjärran havet,
som far hade haft med sig från strömmingsfisket. Det var ett par små
lappskor av vitaste renbällingskinn och sist men inte minst en liten
trumma.

— Hon har ja fått av mormora, viskade hon, hon kan man spå på. Men
kvinnfolke får int nyttja’na.

Skrämd såg Mats på henne. Ögonen hennes sågo riktigt svarta och stygga
ut så där i skuggan, men det var ändå något i dem, som drog. När hon
såg, att han blev förskräckt, tittade hon upp över vaggkanten och
skrattade och log. Elden lekte och for i hennes ögon som tusen gnistor,
tänderna glimmade vitt. Åter måste han le till svar.

Och så sutto de båda barnen där, gömda bakom den otympliga takvaggan,
som knarrade och gick, och lutade huvudena tillhopa och tisslade och
tasslade om sitt. Tills Brita fick syn på dem och gjorde ett slut på
leken. Hon tyckte ej om, att hennes Anna-Greta blev allt för god vän
med den där fattigpojken.

— Kom, Anna-Greta, ropade hon, du ska till stacken å rust en myrduk åt
mormora, tills hon vaknar. Se här!

Och hon räckte henne en ren handduk. Det behövdes ej någon vidare
förklaring. Anna-Greta visste väl, vad det gällde. Myrsyran var ju
också den ett gammalt och beprövat medel mot all slags värk. Man bredde
ut duken över myrstacken, tills den blev våt, sedan tog man den och
lindade den kring det sjuka stället. Anna-Greta frågade därför ej, utan
var kvickt utom dörren. Lika kvickt var hon inne igen med duken.

Vaggan hade stannat och mormodern vaknat. Hon såg kry och nyter ut igen
efter sin lilla lur och spann som en katta, när hon fick myrduken om
det onda benet.

— Hit me ett par skrubbler, Brita, sade hon, så ska ja hjälpa dej att
karda!

Och sen hon väl kommit i gång, växte snabbt ullhögen på golvet. Rätt
som det var började hon på att berätta. Om vittra och troll, om varsel
och otyg, om allt, som var skumt och dunkelt i bygden och de stora
skogarna. Utan början och slut, utan inbördes sammanhang, men med den
sträva sagoröst, som ger barnen kalla kårar efter ryggen.

Om vittra berättade hon, som kunde spöka ut sig alldeles som en
människa ibland i finaste sammet och siden och villa bort karlarna, när
de voro ensamma ute på fiske eller skogsarbete. Och som alla karltokar
läto de sig lätt nog dåras av det falska kvinnfolket. Men fingo de bara
syn på svansen under kjolkanten, så aktade de sig nog. Om bytingar och
bölingar berättade hon och om barngråt och späda röster långt ute i
villande skogen, och om dödmän och bleka, varnande dödingshänder.

Särskilt skrämda blevo barnen, när hon berättade om en far och en
mor, som sålt sin son åt den onde. När han var sexton år, var han
bliven föräldralös, och det året var det den onde skulle ta honom. Men
pojkstackarn visste sig råd och gick till prästen för att få skydd.
Då tog prästen och satte honom bakom en bräda, på vilken han skrivit:
»Jesus Christus, Guds son.» Och när den onde kom och ville ta pojken,
sade han, att han först fick läsa det, som stod på brädan. Men det
namnet kunde inte den onde uttala, och sen hade han då ingen makt
längre över pojken.

Alla hade suttit där som förstenade och lyssnat. Väven hade stannat,
vaggan slutat knarra, så som det dagliga livets ljud alltid stanna,
när sagan går genom rummet. Endast Erika satt som förr och slog sina
brokiga band, orörlig och stum i det fladdrande eldsljuset. I sin vrå
hade även Mats suttit och slukat varje ord. Fast skrock och övertro
alltid blommat omkring honom, så var dock det mesta av det han hörde
nytt för honom. Fadern och modern räknade ju allt sådant till syndig
hedendom och ville ej låta det komma till barnens öron.

En gång, när Mats var en liten parvel, hade han kommit in till modern
och berättat för henne, att han sett en liten grå man vid laduknuten.
Då hade han sett henne haja till, och så hade hon sagt, att Mats var
ett midnattsbarn och var »synen», så att han nog skulle få se mycket,
som ej andra sågo! Men fadern, som i detsamma kom in, hade tystat
henne. Väl hade han tyckt sig se och höra ett och annat sedan, men då
ingen förklaring gavs på det, så slutade han att lägga märke till det.

Nu tyckte han, att det öppnade sig okända djup i hans inre, som så
länge varit fruset och dött. Allt detta om varsel och död, om rolöshet
och mörka makter, hur väl han förstod det nu! Men vad han icke mer
förstod, det var läran om en Gud, som var allvis och rättfärdig och
dock slog de goda och behöll de onda! Ur sitt hjärta tyckte han sig
vilja plåna ut varje ord om honom, som han lärt av sin far!

I stället ville han lära detta, som gav makt över människorna och dem,
som tjänade dem i det tysta, allt detta osynliga, som självmant bar
rikedomen och anseendet till huset, bara man visste de rätta orden.
Något allra djupast i hans undermedvetna klingade så sällsamt allt
detta hemlighetsfulla i möte — det var den urgamla släktsjälen av dem,
som i århundraden kämpat med makterna, som åter vaknade till liv.
Därför satt han där nu med lysande ögon och slukade varje ord.

Bredvid honom satt Anna-Greta åter hopkrupen. När mormora talade om
fegmärken och dödsvarsel, då ryste hon av mörkrädsla, blundade och
smög sig intill Mats. Det var som om hon velat söka skydd hos honom.
Och en sällsamt varm känsla steg upp i honom, när han kände den mjuka
lilla flickkroppen smyga sig upp emot honom. Han tänkte på sina döda
små systrar — här hade han nu en annan, som krävde hans beskydd. Och
den känslan höjde honom så i hans egna tankar, att han glömde att
sörja över sin ställning. Beskyddande lade han sin arm över flickans
axlar, medan han med en blandning av skräck och välbehag lyssnade till
de gamla historierna. Och Anna-Greta fann det gott så. Ej för allt i
världen skulle hon nu ha vågat sig ensam utom stuguknuten, om det så
bara vore till stacken efter en ny duk åt mormora.

Men när det blev tal om vittra och om dolda skatter, då var det
Anna-Greta, som kikade fram igen bakom Mats arm. Med ögonen vidöppna
log hon lystet och hemlighetsfullt, och utan att själv veta det sköt
hon undan pojkens arm och rätade sig mot brasskenet.

Då stampade och klampade det i storfarstun. Som steg från en annan
värld kom det, tyckte Anna-Greta. Hon skrek högt av rädsla och högg på
nytt tag i Mats arm. Det var som om hon väntat sig att få se en dödman
komma in i sitt vita sveplakan eller den onde själv, som skulle hämta
någon, som försålt sig.

Men det var bara husbonden, som kom in efter arbetet med karlarna. Då
började åter väven att slå, kärnan att stampa och vaggan att knarra,
men mormora slutade tvärt, mitt i en mening. Nu fick man brått med
aftonvarden, som man så när glömt för alla spökerierna.

Anders var bister och mörk i hågen, när han kom in, det sågo alla.
Brita kom fram och liskades med honom, så som hon brukade. Hon hjälpte
honom att dra av den våta ulltröjan, däven av fukt och svett, fick av
näbbskorna ock, där skohöet var genomvått, och fick varma yllesockar
på och tände till slut långpipan åt honom, där han satt vid spisen
och lät elden steka sig genomvarm, men intet tycktes hjälpa. Först då
Anna-Greta sprang fram till honom och slog armarna kring hans hals,
ljusnade hans min, men bara för ett ögonblick. Så mörknade han igen,
och det blev sällsamt tyst och spänt i rummet, som före ett åskväder.
Förgäves grubblade Brita på vad det kunde vara. Sorgen var det ej
enbart, den var redan något, som så ingått i medvetandet, att den ej
visade sig så. Som en mörk grundton satt den visserligen alltjämt kvar
i djupet på deras själar, men den tilläts ej längre att komma till
ytan. Över den gick redan livets ström sin gilla gång framåt som älvens
virvlar över en sjunken båt.

Länge satt husbonden tyst med huvudet sänkt och höll det stora,
arbetsfyllda köket i spänning. Till slut reste han sig och kallade på
Mats.

— Följ me mej ut på farstubron, så får ja tala me dej, sade han.

Förundrad lydde Mats. När han gick förbi mor Brita, såg han en orolig
glimt i hennes svarta plirögon, men hon vågade ej fråga. Men in i
hjärtat förtretade det henne, att mannen hennes redan hade hemligheter
med uppfostringspojken där, det främmande barnet, som så sällsamt
kommit in i hennes hus just som en gökunge, som knuffat sig in i boet.
Just som göken hade han redan knuffat ut en, så att han fallit sig till
döds, tyckte hon i sin uppjagade sinnesstämning. Skulle han kanske
knuffa ut fler för att få plats? Ja, alltför bred plats tog han sig
redan, tyckte hon, var det inte som om han och hans angelägenheter gått
före husets egna?

Men därute på farstubron i den fallande skymningen stodo husbonden och
Mats. De stodo där länge utan att tala, medan bonden betänksamt sög på
sin pipa. Det var som om han ej kommit sig för med det han hade att
säga. Men till slut bröt han tystnaden. Några omsvep förstod han sig ej
på, utan sade tvärt:

— De säjs, att Stor-Grubben tänker ta far dins gård.

Då vaknade Mats riktigt till. Ännu inne i sagornas värld, hade han
stått som bergtagen i drömmar om plötslig lycka och lysande skatter, om
jordisk och underjordisk makt. Det var som om han redan ägt allt detta.
Men nu väcktes han till den fattiga verkligheten, som länge stått och
väntat, att han skulle komma ut ur berget igen.

— Vem har sagt er de? stötte han ut.

— De vet hela byn. Han ä här i da, å om en vecka blir auktionen.

Stor-Grubben — auktionen — Mats hörde nog, men han fattade ej. Som i en
avlägsen dröm mindes han sin syn på morgonen. Detta var det således,
som stadsherrarnas färd betydde. Blek av ångest klängde han sig fast
vid Anders tröjärm.

— Men han kan int de, säj, han kan fäll int de? ropade han.

— Lugna dej, Mats, hör på mej, sade Anders.

Och så började han berätta, hur illa det stod till i Tavle by. Allt
sedan faderns död hade Mats ej träffat en människa av sina egna på den
andra sidan. Ja, han hade ju knappt bytt ett ord med husfolket förrän
i dag. I en oförklarlig skygghet utestängde han allt, som rörde hans
förra liv och som dock ägde alla hans tankar. Ensam hade han suttit
där med sin sorg och sitt lönlösa grubbel utan att med ett ord släppa
in en annan i det. Han visste därför ingenting om det, som hänt sedan
olycksdagen.

Nu fick han veta allt. När frostens verkningar i Tavle by riktigt blevo
kända, började Stor-Grubben visa sina rätta avsikter. Nu var det slut
med både kredit och broderliga råd. Fram med pengar bara, eller tar jag
gården din, hette det nu.

Likt katten, när han jagar, hade storpatronen hittills ej kunnat neka
sig nöjet att leka med sitt rov. Som katten hade han på lek släppt
efter litet ibland och låtit bytet springa ifrån sig till en inbillad
frihet. Varför skulle man ta det darrande lilla livet för tidigt och gå
miste om jaktens spänning? Men lek har sin tid och fångst har sin tid.

Det där löjliga sammanträdet i staden hade i alla fall gett honom
något att tänka på. Tänk om — tänk om ändå! Om det en annan gång blev
allvar utav, om det kom en till slut med hjälpen ändå, en annan än han,
Stor-Grubben, de fattiga böndernas vän. Nu satt klon plötsligt fast i
det levande och skälvande bytets rygg.

Och en större förvirring kunde det inte bli, om räven mitt i natten
slog ned i en hönsgård. Stor-Grubben, deras sista vän! De hade ju
knappt fått slut på brännvinet hans, som de fått in på affären, och i
boden låg ännu maten, som de köpt av honom på kredit! Pengar — pengar,
var skulle de ta det ifrån i en hast? En sällsynt vara var det alltid,
men aldrig såsom nu. Och det med en ränta, som ingen drömt om.

På alla deras invändningar i den vägen svarade blott patronen med ett
överlägset leende:

— Mina kära vänner, när har ni någonsin hört talas om en affärsman, som
ej lägger intressena till kapitalet!

Han hade plötsligt börjat tala så fint han, Stor-Grubben, det var
knappt så man kunde begripa honom. Och så fortsatte han:

— Har intressena blivit stora, så är det tidens skull. Ni förstår, jag
har själv mina stora risker, och mina leverantörer ge inte kredit i
evighet heller. Nu tränga de mig på alla håll, och jag har själv ont
efter pengar. Och det måste ni väl ändå medge i Herrans namn, att jag
haft ett rent okristligt tålamod med er!

Ja, det måste de ju medge, visst måste de medge det. Det var bara
det, att utkrävningen av skulden kom så olämpligt som det gärna var
möjligt. Pengar — lika gärna kunde han ha bett dem ta ner sjustjärnan!
Och så drogo de sig mumlande ut från gästkammaren, där han höll till,
och slogo råd om hur de skulle ställa det. Men ingen råd funno de
tillsammans, och så skingrades de var och en till sitt, som om åskan
slagit ner.

Men inne i sin kammare satt patron Grubb, bred i sin stol, och gnuggade
händerna som efter ett fett byte. Många bitar fanns det väl ännu att
ta, ännu hade han ej tänkt att slå till, men han vågade ej dröja
längre. Man fick vara nöjd med det, som bjöds, fast gärna skulle han
dröjt till den dag, då även storbönderna fått kröka ryggen. Men den
dagen tycktes dröja. Nå, bättre en fågel i handen —!

Men utåt byn lupo de skräckslagna bönderna som undan en osynlig fiende.
Pengar, var skulle de väl ta pengar? Förbi var nu den tid, då man
väntade, att manna skulle falla ned till dem från himlen, och än
mindre några pengar. Fjorton dagars respittid gav patron Grubb, sedan
blev det tvångsauktion.

Och så sprang man hem och in i införkarmmaren för att leta i plånböcker
och kistor, fast man visste, att de voro lika tomma. En och annan fann
kanske en näve full med gamla transportsedlar, så kallade »kapprockar»
sedan fars tid, som ofruktsamma vilat på kistbottnen, sedan de förlorat
sin gångbarhet. Och med det sprungo de som vettvillingar tillbaka till
sin fordringsägare. Men åt sådant mynt bara skrattade Stor-Grubben.

— Har ni inte annat att komma med, sade han. Det där är ju inte värt en
blindstyver en gång! Så pass som ett kovärde får ni då ha att komma med.

Då måste det andra utvägar till. I en hast fingo bönderna
söndagskläderna på och kyrkkärrorna ut ur kärrhusen borta vid körvägen
till kyrkbyn. Och så bar det ut på tiggarfärd. En och annan hade
förmögen släkt i andra byar, andra sprungo utan någon stass till
storbönderna inom åkern.

Anders hade själv blivit överlupen, och en och annan, som ej stod
för trångt, hade han också lånat sitt namn. Men han hade själv ont
om kontanter, och att borga bort gården för barnen för att hjälpa
främmande, det var ej rätt, mente han.

— Men gårn, farns går, kved Mats. För honom fanns det ingen annan, som
det gällde.

— Där gjorde ja, va ja kunne, pojk, sade Anders lugnt.

Och han talade sant. Mats räknade han ej till de främmande mer. Hans
skulder räknade han såsom sina. Ja, alltsedan ofärdsdagen hade han en
sällsam känsla av att det var han, som bar på en skuld till gossen.
En skuld, som ej kunde betalas med pengar men väl lättas därmed. Han
tyckte, att han var skyldig honom alla hans barndomsårs betryck, all
hans torftighet och ensamhet de dagar, då hans far så ofta i onödan
stod till svars för ting och byastämma.

Ingen annan än han kunde betala den skulden. Nog kände sig Mats ensam i
världen, men han visste ej själv, hur ensam han var. Alltsedan olyckan
hade folkstämningen slagit om beträffande Lill-Jonas och hans barn.
Någon måste man ha att skjuta skulden på för den fruktansvärda olyckan,
och så kastade man den då på honom. En sådan vettvilling, en sådan
galning och fantast, hur hade de kunnat följa honom? Rakt ned, käpprakt
ned i den svarta olyckan!

Och så drogo de fram allt, vad de mindes av den döde, som ej var
fördelaktigt. Hans liv hade de svårt att komma åt. Men så var det
någon, som kom att nämna ett ord om byaordningen, som aldrig blev
följd, om böter, som ej kunde betalas.

Där hade de det! De glömde, att för var gång, som Jonas brutit mot
förordningarna, så hade de brutit två, det fattiga folket utom åkern.
Men en hjälte, en profet, han skulle väl ej vara som de, hånade de. Och
så sutto de där till in på sena natten som kråkor kring ett kadaver och
sleto Jonas fattiga minne i trasor.

Väl var det, skreko de, att sonen hans, den där harskranken, inte
längre fanns kvar på denna sidan, då skulle de allt lära honom. Då
skulle de kräva honom på sina söners och döttrars liv, på makens och
hustruns. Alla hade förlorat någon. Och det var hans fars skull. Ingen
annans.

Nu satt han där på störstgården i byn och smorde kråset och hånlog åt
dem, medan de alltjämt krälade i sin nöd. Men inte var det värt, att
han stack sig hit över och talade om släktskap och gammal vänskap. De
ville inte vara släkt med en sån!

Slut var det nu med böner och samlingar. Söndag som vardag satt man
hemma och ruvade över sitt. Alltför långt hade de där galenskaperna
fört dem. Nu kunde det vara nog. De trötta och plågade människorna
orkade ej längre lyfta blicken uppåt efter hjälpen.

Allt detta hade Anders redan fått i sig mer än en gång. För var
hjälpsökande, som kom över vattnet, fick han det i sig igen. Han ryste
till slut, då han märkte, hur samstämmigt hatet mot Jonas kvarlevande
son var. Det var det enda han måste förtiga för pojken. Men för var
och en som kom och bar sitt hat med sig, kände han sin egen skuld till
pojken växa.

Bäst vore det, om han kunde alldeles slita bandet med sitt gamla
föräldrahem. Här på sin egen gård skulle han nog veta att skydda honom.
Den gamla stugan och de magra vretarna finge väl gå på auktionen till
vad de nu kunde inbringa, och så finge han väl behålla pojken som sin
egen.

Men när han såg, hur fäst vid den gamla gården Mats var, så vågade han
ej föreslå det. Nå, då finge han väl försöka rädda den och förvalta
den åt Mats, tills han blev nog stor och förståndig att kunna bära att
höra, att han var utstött av de sina. Och så fortsatte han:

— Ja ä förmyndare åt dej nu, ja har fått de ordnat så. Å ja har vari
å talt me patron Grubb i dag. Men han bara skratte ått mej. Hadde’n
allting här i byn så klappat och klart som Lill-Jonsagårn utom
åkern, sa han, då behövde han int stanna hära länger å krångel me
västerbottensbönnren. För där hadde’n då svart på vitt, att han rådde
om hela gårn från golv å till tak. Å så tog’en fram papperna. Far din
hadde större skuld på gårn, än ja trodde, Mats. Skull ja tro papperna,
så ägd’en alltihop. Du kan int minnes ha hört å far din, hur stor
skulden va på gårn?

Det svindlade för ögonen på Mats, han ville falla. Förgäves sökte han
klara sina tankar. Men så mindes han en gång, strax före olyckan, då
fadern sökt klargöra ställningen för hans mor när han var inne.

— Så nu kan du si, att allt hopp ä int ute än, hade han sagt, ännu
finns de mång bita kvar för Stor-Grubben att ta från gärderna mina.

Allt detta måste vara ett fruktansvärt misstag! Nog var Jonas utom
åkern en svag människa, som kunde ta fel i sina omdömen, han som alla
andra, men ännu hade han aldrig sagt en medveten lögn. Och skuldsummans
storlek, den hade han noga antecknat för var gång, det visste Mats. Och
det sade han sin förmyndare.

— De ser int ut så ändå, du Mats, sade denne. Där stog ja me blanka
pengar i hanna å ville betala skulden din till Grubben — ja tänkt, att
du fick fäll gälda mej de själv en gång, om du kunne, tillade han, då
han tyckte sig se, att gossen rodnade. Men patron han sa nej bara, han,
me ett kallgrin å slog på papperna sina. Men hur de va, så sa’n: Nå,
Anders Ersson, för er skull å för folks prat får väl Lill-Jonsagården
då komma på öppen auktion me de andra. Ja, de sa han, du Matspojken,
och därför säjer ja som far din: än ä fäll int allt hopp ute. Fast int
litar ja mycke på’n, rävfulingen där.

Anders tystnade. Mats såg upp på honom, som om han bidat sin egen
dödsdom. Den store mannen vid hans sida såg vänligt ned på honom, tog
hans hand och tryckte den, vilket från hans sida var så gott som en
smekning.

— Förtvivla dej int, Mats, sade han tröstande. Auktionen ä ju int förrn
om en vecka. De ä tie hemman här i byn, som ska gå förutom ditt. Dem
annra har fått hjälp. Dem lär nog börja me Jonsagårn, som ligg längst
oppi byn. De som står i mänsklig makt, nog skall ja göra de, för att
rädda far dins gård åt dej, var du viss om de. Kanske har ja ock min
egen uträkning me de.

Han tystnade åter och försjönk i sina egna funderingar. Hela dagen
hade han gått och grubblat på, varför patron Grubb just slagit sina
klor i fattighemmanen utom åkern. Nu hade han det. Samma tanke, som
kommit över honom själv, hade slagit rot också i den där stadsherrns
huvud. Vintermyren var det han ville åt! Och den låg till största delen
på utomåkersfolkets ägor — en ringa och föraktad arvedel hittills.
Lill-Jonas gård var liksom låset på den med sina sanka gärdor ned mot
sjön.

Ja, så var det. Storpatronen tänkte liksom han på att uppta Jonas halvt
religiösa tanke om att låta dika ut myren till åkermark. Men ej längre
för allas gemensamma bästa utan för egen snöd vinning. Hur var det nu
med den där rösten, som viskat till honom: För sent, för sent?

Och nu kände han först, hur han vuxit fast vid tanken på storverket,
som låg och väntade där nere. Han kände, att han efter sonens död
behövde något mer än det dagliga att brottas med för att inte försjunka
i grubbel och livsleda. Åter reste sig hans gamla kraft, hans stridbara
lynne och slagfärdighet, och med ny livlighet utbrast han:

— Vörke då dy, om int’n Stor-Anders i Tavle gett frest på ta opp
spänntag me sjölvaste storpatronerna från stan, när hä ta på gäll! Gå å
lägg dej på örat, pojk, å sov veckan ut. Sen får vi si!

Själve Mats måste le åt de orden. Han stod där så stor och trygg
i kvällsskymningen, han Stor-Anders inom åkern, och han var honom
nu i fars ställe. Något av den barnsliga förvissningen om en god
försyn vände tillbaka till hans sinne — i den stunden satte nog Mats
Stor-Anders i Gud Faders ställe! Utan att veta det stack han åter
handen i bondens stora näve, det var som om han lämnat honom livet
sitt. Så gingo de åter in i stugan.

När Mats den kvällen gått till sängs med Ejnar i farstukammarn, där han
hädanefter skulle sova, hörde han mor Britas stämma från kökskammarn.
Hennes röst var gäll, även när hon sökte dämpa den, och mannen hennes
var bliven litet döv på äldre dar, och därför hörde Mats med eller mot
sin vilja vart ord.

— Ärnar du köpa Jonsagården för Mats? frågade hon hårt och rakt på sak.

— Får si, sade Anders kort.

— Men, Anders, har du rent blivi göjvut, jämrade sig mor Brita. Har du
så gott om pengar, du, i svagtid?

— Åjo, svarade Anders blott som förut. Han tvistade aldrig med hustrun.

Då först blev mor Brita riktigt het.

— Åhå, minns du, Anders Ersa, sade hon hetsigt, att gulde int är så
rött, att de int går ut för mat, som ordstäve så sant säjer!

Mats kunde riktigt se, hur det glimmade i svartögonen hennes av vrede.

— Nå, de blir fäll, som de ä tänkt, klippte Anders undvikande av.

Och så blev det då tyst till natten.

       *       *       *       *       *

En vecka därefter låg arbetet nere som till helg. Borta vid drängstugan
stodo karlarna i rena skjortärmar och hängde, och inne i köket satt
husbonden själv och fick sig i hast en matbit i halsen. Hela husets
manfolk ämnade sig ner till auktionen. Endast mor Brita hade som
vanligt brått och sprang och gluttade i hörnen.

— Ska du int me ock, Brita? frågade Anders mera för formens skull. Där
går kanske tocke, som du kunne bruka ock.

— Tror du ja ha rå å kast bort en hel örkdag, snäste mor Brita. Int ha
ja rå kast pengarna sjön heller.

Anders svarade inte, slickade bara omständligt av skeden, innan han
lade den tillbaka i tråget, och reste sig så för att göra sig i ordning
för färden. Förgäves hade Brita under hela den gångna veckan sökt
påverka honom till att ta tillbaka det där löftet till Mats. Nu var
till och med hon läns på fler ord.

Och så gick Anders för att hämta fram kyrkkärran, sedan han stoppat
storplånboken i fickan. Han såg sig åter om efter Mats, liksom sist,
då det bar ut på skjuts. Han kunde ju få åka med där bak, om han var
hågad. Och hågad var han väl, när det gällde far hans gård, som nu
skulle gå, det hade han ju visat den där kvällen, då de taltes vid. Men
så var han försvunnen, spårlöst borta igen.

Anders skakade betänksamt på huvudet. Nog hade Britas ord litet fog för
sig — konstig var han då, utomåkerspojken där! Just som om han försatt
sig på en vittertuva. Med sin sträva, sunda bondenatur kunde han ej
riktigt fatta denna måttlösa sorg och bitterhet, denna folkskygghet och
liksom såriga känslighet. Nu borde väl pojken börja lugna sig litet.
Nog var slaget hårt, som drabbat honom, fruktansvärt hårt! Men han var
ju dock av ett släkte, som var härdat genom århundraden till att bära
hårda slag! Så var det, Herren, det ensamma nordlandets Gud liksom
egendomsfolkets, slog dem stundom sådana där hårda slag. Men då var det
bara att böja sig och ta emot, utan att fråga, utan många ord. Och så
var det inte mer med det.

Fast hur det var, nog kunde väl en sådan där händelse ge en mycket
att tänka på, som aldrig kommit för en förr. Hur var det, gick ej han
själv där, han, Anders, dagen lång och kämpade med många främmande
funderingar och sökte sig en väg ut? Ja, pojken fick väl söka komma sig
ut ur detta själv, ingen kunde väl hjälpa honom riktigt med det. Sitt
löfte till honom skulle han emellertid hålla. Sen fick man se.

Men Mats han var redan långt uppe i liden. Nu var han vid rån, och där
var utsikten fri. Han stannade ett ögonblick för att andas ut och såg
ner över vägen. Från alla håll skramlade det och dånade in över byn.
Den här gången kom det inte bara kärror från staden, även från andra
håll kommo de, ramlande och dammande, så att de många fotgängarna
oupphörligt måste stiga åt vägkanten. Och alla hade de ett mål,
Lill-Jonas stuga utom åkern, där dagens auktion skulle börja.

Då slank Mats kvick som en lämmel över rån och in i skogen på den andra
sidan. Där följde han skogskanten uppe på berget, där den rundade sig
kring myren, på vägar och stigar, som bara han kände till. Liksom alla
pojkar hade han många hemligheter med sin barndoms skog. Och den ledde
honom snabbt genom sina innersta snår och gömslen, tills han kom rätt
över den gamla gården. Andfådd kastade han sig ner på vitmossan, stack
huvudet bakom en enbuske och kikade genom dess risiga kvistar ner på
gården.

Den dävna fukten från mossa och våta barr stack honom skarpt i näsan.
Nu var hösten här på allvar. Lika snabbt som vårens nytändning hade den
kommit och förbränt björkarnas prakt till aska. Nu stodo de där med
gula och brunskande blad, som rynkades och förvissnade allt mer och mer
för var dag.

Likt guld lågo redan de fallna löven över vindfällen och rågångar. I
solnedgångsprakten glimmade de som tusen brinnande skatteldar, som
hemliga skatters överflöd. Det var bara för den fattige att ta och ösa
in med skäppor. Men nu i den kalla, råa morgondagern såg man vad det
var — visset löv! Trollens guld. Ingenting att komma till människorna
med för att köpa sig rätt och frihet med. Pojken rös till, där han låg.

Djupt där nere låg lillstugan, grå och kutig som förr. Men nu var den
upplåst, och folk gick ut och in genom dörren. Gården var redan full
av människor, både stadsherrar och bönder med sina hustrur. Trots
avståndet kände Mats igen många av sin fars vänner och anhöriga. En
varm känsla grep honom. Hit, till denna sidan, hörde han dock! Ännu
visste han ingenting om dens lott, som är utstött av sina egna. Nog
hade det väl förundrat honom litet, att ingen av hans släkt hade mödat
sig med att gå upp till Anders Ersagården för att ta reda på, hur han
hade det och tänkte ställa det för sig. Men så tänkte han, att de väl
hade mycket om sig och sitt eget i dessa dagar. Själv höll han sig ju
också undan och hade nog med att bringa reda med allt, som trängde in
på hans ensamma, vaknande pojksjäl. Men han tänkte sig dock alltid en
dag, då han skulle kunna gå till dem, hans egna, och förtro sig till
dem om ett råd. Och det låg något tryggt och varmt i den tanken.

Där voro också många andra, främlingar på orten. Överallt voro de, de
gingo i den tomma ladugården, i logar och lider och tittade och kikade
och snokade. Och de resonerade sinsemellan, och de stodo för sig själva
och funderade, och de kände åt bröstfickan, där plånboken låg.

Och där, där var Stor-Grubben själv i sin svarta krimskinnstulubb! Med
pälsen vidöppen och händerna i byxfickorna gick han där bred och pösig
och såg med ägaremin på allt. Öronlapparna på finnmössan slogo honom
lekfullt om huvudet. I ur och skur bar han den mössan, patron Grubb,
hur fin och stadslik han för övrigt var i sin klädsel. Det var som om
han ej kunnat skiljas från detta sista bevis på sin härstamning, hur
värmländsk och västerbottnisk han för övrigt ville vara. Endast när det
var storhögtidligt, som när han var med och begravde borgmästaren eller
någon annan storkarl, bytte han ut den mot en hög hatt. Det var som om
han hämtat alla sina knipsluga ingivelser, all sin trivsel och framgång
från denna bekväma huvudbonad med dess svettiga skinnrem kring hjässan.

Men Mats blev likblek, där han låg och såg på honom. Det var som om han
aldrig sett honom förr. Den store patronen, hans barndoms skyddshelgon
med en gloria av bjudbrännvin och köksos! Med de fyllda påsarnas och
säckarnas, med den varma fattigsoppans himmelrike!

Nu gav han honom helt andra namn, där han låg. Åh, den uschlingen, det
gussriset! En annan än ett helgon var han förvisst! Var han inte den,
man väntade, han, som stod det goda emot i de yttersta dagarna! Något
av faderns ord och uttryck, av läseriets många starka ord om Antikrist
och hans välde rann igenom hans förvirrade sinne. Så kommo de där åter,
andra ord, lika starka och tunga, ord som med eller mot hans vilja
ristat sig in i hans minne. Och så började det åter att fråga och ropa
i hans stackars sjuka, sargade hjärta. Var fanns han nu, den Gud, som
fadern satt sin lit till och som sagt:

»Den, som den fattige orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han
skall ock giva enom rikom och fattig varda!»

Ja, fast han inte ville det, utan tyckte sig ha gjort upp räkningen med
dem, sutto de där, de gamla kärnorden, i hans öra. Nya testamentet, det
hade varit sötebröd till de få kyrkhelgerna och de stora samlingarna.
Men Gamla testamentet, det hade varit vardagarnas kärva, hälsosamma
spis. Hur han än strävade, fick han ej Ordspråkens och Predikarens
visdomsord ur sitt huvud, ej Psalmernas lovsjungande, extatiska
strofer, ej de gamla profeternas varningar och förbannelser. De tonerna
hade han vaknat vid om morgonen, han hade ätit sitt torftiga bröd vid
dem, arbetat vid dem och somnat vid dem om kvällen. Ur dem hade han
mottagit sin fostran, sina lärdomar och goda råd. De sutto där, sutto i
djupet av hans själ, hur mycket tvivlare och förnekare livet än skulle
göra honom till.

Nu kommo de honom åter en gång till hjälp. Och så låg han
där, Lill-Mats, den femtonårige hädaren, den fromme mannens
son, och nedkallade Guds förbannelse över sin fiende i tunga,
gammaltestamentliga vändningar, så som de en gång ljudit ur öknars
ensamhet och främmande rasers förtryck:

»Förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen», läste han med
hög röst.

»Förbannad vare den, som flyttar sin nästas råmärken!»

»Förbannad vare den, som böjer den faderlösas rätt!»

»Förbannad vare den, som slår sin nästa hemliga, och allt folket skall
säga: Amen!»

Sällsamt ljödo de, de hårda, gammalprofetliga orden och förbannelserna,
framsagda av den klara gossrösten däruppe i skogens dävna ensamhet!

Gossen blev själv så slagen av sina ord, att han skälvde i hela
kroppen. Hans fäderneärvda tro på Guds ords egen makt i sig själv och
oberoende av den, som framförde det, kom honom att skälva i en hemsk
förväntan. För vart ögonblick väntade han, att Guds hämnd skulle slå
ner som en blixt på honom där nere, lögnhalsen där, om vilken han så
säkert visste, att han for med svek och bedrägeri i hans sak, fast han
aldrig skulle kunna bevisa det.

Men när han åter fick mod att se dit ner, var allting som förut.
Där gick Stor-Grubben, bred och oskadd som förr, och var herre
över allting, och i hans fjät följde det en svans av ängsliga och
underdåniga bönder.

Då hårdnade det åter till i gossens hjärta. Han tyckte, att såret där
inne plötsligt slöt ihop sig igen med kanter så hårda och vassa, att
han blödande skar sig på dem, när han ville röra vid det.

Förbannelser och välsignelser, lika liten kraft var det visst i dem
båda. Det enda man hade att lita till i livets onda strid, det var den
egna, svaga kraften. Och tom och slagen lade han åter sitt huvud ner
mot marken. Dess svala doft av förintelse och ro lade sig kylande över
hans upphetsning.

Så vida inte — Andra tankar tycktes växa upp ur marken, ur skogens
fuktiga jord, där okända makter rådde. Vore han spåkunnig så som Brita
och hennes fränder, då visste han nog råd! Då kunde han finna många
utvägar till skada för en hemlig fiende. Då kunde han göra sig en docka
av trasor, och den dockan det vore då Stor-Grubben. Och så kunde han
sända det, skottet, trollskottet, rakt ner i hans onda hjärta!

Han rev och slet i kläderna sina, tills han fick fram en skjortflik
under byxgölfen. Den var smutsgrå och otvättad, skjortan hans,
alltsedan mor dog. Trasor började sticka fram ur den. Så långt som till
att se till uppfostringsbarnets kläder hade mor Brita ännu inte kunnat
förmå sig, och Anders hade inte tanke för sånt.

Nu fick han fort av en trasa och började vira ihop den i form av
en böling. En trasdocka med armar och ben av de knutna hörnen och
med en större knut på mitten till huvud. Den dockan skulle nu vara
storpatronen där nere, som skulle skjutas till döds. Men skott hade han
inga, varken trollskott eller andra. Fällkniven i byxlinningen hade
Anders tagit av honom, varför visste han knappt själv.

Och så låg han då där i all sin maktlöshet och stack och pinade sin
docka med nålvassa barr och kvistar så gott han förmådde, under det han
mumlade otydliga ord. Men hela tiden stod det för honom, hur lönlöst
det var. Orden, de rätta orden, det var de, som fattades honom. Det var
dem, han måste söka lära först.

Då fick han syn på Anders Ersson där nere genom kvistarna, och hans
upprörda sinne lugnade sig något. Med en känsla av skam såg Mats på
vad han själv förehade — barnsligheter, tyckte han nu, hedniska och
overkliga dumheter. Nu gällde det annat, nu skulle den verkliga striden
stå.

Ännu var ju ej allt avgjort, ännu fanns det en, som kunde bjuda själve
Stor-Grubben spetsen. Och med en ny känsla av fattning och hopp slängde
han sin gråa trasdocka in mellan buskarna och lade sig att illstirra
ner på gården med brännande, förväntansfulla blickar.

Nu skulle man visst börja där nere. Folket strömmade åter in på
gårdsplanen. Man skulle börja med bohaget, gården skulle gå sist.
Kanske hoppades Stor-Grubben, att väntan skulle bli de andra
stadsherrarna för lång. Vem ville stanna och möda sig för några omålade
stolar och ett dussin nötta träskedar och några tomma tråg? Då kunde
man ju använda tiden bättre med att gå ner och se på de andra gårdarna,
som också voro till salu. Och så skulle konkurrensen bli mindre. Ty
nu gällde det att inte låta allt av de fasta värdena gå så dyrt,
utan så billigt som möjligt. Han hade kanske räknat rätt. En del av
stadsherrarna drogo sig verkligen utåt vägen.

Auktionsförrättaren stod där redan med något i handen. Han var socknens
lustigkurre, August Nilsa uppifrån Hulte. Nu höll han upp föremålet,
Mats kunde först ej se, vad det var. Åjo, nu såg han det, och det
skvatt till i honom, så hedning han nu skulle vara. Fars bibel var det.
Den gamla nötta boken med de tunga spännena och alla deras namn inuti
pärmen! Den boken, där far hämtat mod och kraft till att leva och dö!

Om en bibel var det nog ej lätt att skämta, och själve August Nilsa
fick nog leta efter orden den gången. Men så fick han då till slut fram
något på måfå, i all vördnad förstås, och en och annan drog väl därvid
på munnen. Ropen började, fast svagt. Det var som om man väntat sig,
att något av den där hemliga kraften i Lill-Jonas liv skulle dröja kvar
mellan bladen, och som om man tyckt, att det dock fanns någon, som var
närmare till den.

Då gick Stor-Anders fram och ropade något högt och klart. Med ens
trädde alla vördnadsfullt åt sidan. Det behövdes blott det ropet, så
stod han där med den stora boken under armen. Det var som om han först
av allt velat rädda åt Mats något av hans faders andliga arv.

Och vid det kom det en stor och oförmodad trygghet över gossen. Där
stod nu den myndige storbonden och hade räddat ur stormen själva husets
ande, det grå lilla huset, som stått bi i så många oväder. Nu kunde det
väl inte bli mer än på ett sätt, så att huset självt måste följa med.
Huset och uthuslängorna och de magra vretarna, där gudsordet liksom låg
bäddat i mullen med var sådd, som gjorts genom åren.

Och för första gången fick han det riktigt klart för sig, att Anders
inom åkern nu var hans fosterfar. Han vände prövande det långa ordet i
sin mun — något av far var det ju i det, just så mycket som han mäktade
ge den där långe, starke mannen ännu, hur varmt det än kändes, då han
tog hans sak som sin.

Men auktionsförrättaren tog åter vid. Det var som om det legat en
sordin över människorna, och förgäves arbetade han på att få upp
stämningen. Nu stod han där med några klädesplagg. När Mats skärpte
ögat riktigt, kunde han se, att det var mors söndagsklänning, stycket
och mössan, tröjan och ylleskärpet med de broderade ändarna, allt
det, som hörde till en äkta helgdagsdräkt. Han kunde ej höra, vad
mannen där nere sade, men han började visst få folket med sig. Där
voro många utombysbor, och inte kunde de stå och sörja livet ur sig
för en fattigkärings klädpaltor, hur sorgligt nu det hela var. Därtill
framstod för dem alltför mycket auktionens urgamla tradition som en
lovlig muntration, som ett tillfälle, då man slog sig lös, träffade
bekanta och kom över, vad man behövde, otroligt billigt. Försiktigt
prövade de på att le vid utroparens roligaste vändningar. Bäst det var,
så brast en rungande skrattsalva lös. Mats böjde sig över branten och
såg, att August Nilsa där nere hade fått på sig den nötta silkesschalen
över axlarna och kyrkhilkan med de långa fransarna på huvudet, och så
stod han där och svängde och slängde på sig som en fnittrande jänta.
Kunde man stå emot sånt, utan att det tog på att rycka i giporna av
skratt?

Men det var inte bara det främmande folket, som skrattade. Det märkte
Mats plötsligt, där han hängde över branten. Nej, där stodo de ock,
utomåkersfolket, många av dem, som kallat sig fars och mors bästa
vänner och skrattade och roade sig, som om ej minnet av den hemska
ofärdsdagen ännu hotande hängt över dem alla, som om ej många av dem
snart skulle se sitt egna gå. Och det föreföll Mats, som om det skulle
varit en egen klang i det skrattet, en säreget skadeglad och hånande
ton, vars betydelse han inte kunde fatta.

Från den stunden gjorde han upp räkningen också med de sina bland
folket — behövde han råd och stöd, inte var det där han skulle finna
det. Och med en ännu större känsla av sökande hjälplöshet vände sig
hans blickar efter den allvarsamme, storväxte mannen där mitt i
folkmassan, med boken under armen, högre och större än storhopen, inte
bara i yttre måtto.

Men med ens blev allt detta honom för mycket ändå. Likt en sårad
vargunge kröp han skyggt in i buskarna och lade huvudet på armarna —
han förmådde ej se mer. Något brast löst inom honom, det steg och steg,
det svämmade över alla bräddar. För första gången efter föräldrarnas
död kommo tårarna, och han grät och grät, som om hjärtat velat brista.

Var fanns han nu, den bleke unge hädaren och förbannaren från nyss,
han, med vanvettsglimten i ögonvrån, som ville skjuta trollskott och
bruka lönnlig hämnd? Bara en stackars ensam pojkbyting, som sett sitt
torftiga hem skövlas, låg där och snyftade på vitmossan.

Hur länge han låg så, visste han ej. Då hörde han det åter rulla av
hjul på vägen där nere. Häpen såg han upp. Var det redan förbi? Men så
förstod han, att det visst bara var bohaget, som var sålt och några,
som foro därifrån med sin andel av rovet. Nu skulle väl själva gården
ropas ut.

Så var det också. Folket trängde sig åter upp mot auktionsförrättaren,
stadsherrarna makade sig in från vägen, några kommo i språngmarsch
tillbaka från andra gårdar. Och så började striden. Ingen tycktes
komma sig för med att bjuda först. Då föreslog utroparen en summa, det
var visst på skämt, folket skrattade åter.

Men så trädde en herre i päls och handskar fram och bjöd. Då tog det
äntligen vid. Den ene pälsherren efter den andre tog ett steg framåt
och bjöd. Stor-Grubbens hopp om konkurrensen tycktes ej besanna
sig, vad det nu kunde vara, som lockade. Ju längre det led, dess
ivrigare blevo de där nere, de trängdes och trampades allt närmare
auktionsbordet. Mats tyckte, att de liknade kråkor kring ett kadaver.
Åter trängde honom ett ord i sinnet: ordet om åtelen och gamarna.

Till slut hade alla bönderna makat sig åt sidan, och blott patronerna
stodo kring bordet. Endast en bonde stod ännu kvar. Det var Anders.
Men varför teg han, varför bjöd han ej? Flämtande, utom sig hängde
Mats över branten. Han frågade inte längre efter om någon såg honom
där nere. Tyst och till synes oberörd stod han där, hans vän och
beskyddare, och lyssnade till, hur storpatronerna från staden slogos om
att få det fattiga hemmanet för en spottstyver. Också Stor-Grubben stod
till sidan och tycktes ej vilja komma med något bud.

Plötsligt var det som om buden ville avtaga där nere. Ropen stannade
av och ebbade sig, man började betänka sig och dra åt sig öronen.
Alltför mycket ville man ej ge för det magra jordstycket, om än den
orörda skogslyckan där uppe var en stor frestelse. Men skogshygge och
timmerförsäljning, vem vet nu, vad det kunde ge? Man hade ännu inte
kommit sig riktigt i gång med skogsskövlingen där uppe, man var litet
famlande och oviss om vad det kunde vara värt.

Då kom Stor-Grubbens tur. Nu kunde det vara nog, nu kunde den här
komedien få sluta. Där stod han med lagliga papper på fickan på att
han ägde gården, vilken minut som helst kunde han köra ut dem alla
därifrån. Han visste knappt, varför han alls besvärat sig med den här
auktionen, han förargade sig nu över det.

Folks prat! Vad brydde han sig om folks prat! Skulle han fästa sig vid
sånt, då finge han aldrig tid att sköta sina många affärer. Jo, det
var sant, det var den där tjurige storbonden där, som narrat löftet av
honom! Men nu stod han där och molteg, tycktes ha ångrat sig.

Nå, sagt och gjort! Med tummarna i vadmalsvästen trädde han myndigt
fram och sade sitt bud. Skenet var räddat, om det nu var något värt,
och gården var hans för vrakpris. Han skrattade vid tanken på att han
skulle betala det till sig själv. Nu hade han låset till vintermyren,
hans senaste spekulation, som lockade med något av det okändas och
oprövades makt.

Då stod det plötsligt en annan man vid hans sida. Alldeles i jämbredd,
framför själva stadspatronerna hade han ställt sig. Det var Anders inom
åkern, och storplånboken höll han hårt mellan sina kraftiga nävar. Än
svällde den av många gångbara sedlar. Lugnt bjöd han över stadsherren.

Det blev rörelse i patronernas led. Man steg undrande åt sidan som för
att ge plats åt ett envig. Ensamma stodo nu de båda medtävlarna mitt
emot varandra och mätte varandra med blicken. Så sade Stor-Grubben
åter något, kort och hårt. Anders svar föll ögonblickligen, stilla,
men fast. Åter blev det en paus. Så hämtade sig patron Grubb från sin
förargelse och ropade åter något. Anders svar kom tätt som ett eko.

Åter blev det rörelse bland patronerna. Någon skrattade högt. Man anade
Grubbens dolda förargelse över att han så satt fast i sina knep. Någon
verklig tävlan om gården hade han nog aldrig trott, att det skulle bli.
Nu unnade man honom visst den läxan, den övermodige finnen, som var
illa tåld också inom sina egna led, där visst inte alla brukade samma
metoder.

Patron Grubb stod där och trampade och svängde sig. Mats tyckte sig
se, hur han kokade av raseri. Inom sig svor han nog en värre kötted än
någonsin över dessa envisa och halsstarriga västerbottensbönder!

Inför tvekampens spänning hade Mats så när glömt sin sorg och oro. När
han såg Anders stå där så trygg och lugn med kontanter i näven, tändes
allt hans mod på nytt. För hans barnsliga fantasi syntes det omöjligt,
att ens Stor-Grubben skulle kunna stå emot så mycket pengar, kunna stå
emot självaste storplånboken!

Då samlade sig patron Grubb till ett dråpslag och gick långt högre,
än han ens ämnat på denna skenauktion. Stor-Grubben var en försiktig
karl, han lekte inte för syns skull med för höga siffror. Men nu ville
han ha ett slut på det här eviga spektaklet. Pang, så bjöd han igen.
Utroparen, som ville ställa sig in och hjälpa den mäktigaste av de
två mäktiga, lät redan slaget falla. Men snabbt som ett återfallande
pendelslag kom storbondens svar strax efter. Skrattet växte bland
storpatronerna. Nu bemödade man sig inte om att söka dölja det längre.
Den här gången blev visst den sluge Grubben kuggad ändå. Av en simpel
bonde!

Då började tålamodet tryta för Stor-Grubben. Jaså, det skulle
bli allvar utav! Nåja, då skulle väl han också visa sig från den
allvarsamma sidan. Där stodo de och hade honom för narr, hans fina
umgängesvänner från staden, men de skulle få se på annat. Det lönade
sig visst att spela helgon och de fattiges beskyddare för sådana! Nej,
bäst att kasta masken först som sist. Vem vet, om han inte kunde få det
därhän till slut, den där tjurskallen med sina bondpengar, att han blev
tvungen ta hans slantar och gå ifrån gården. Men det skulle aldrig ske,
så sant han ännu visste, vad han ville i detta land!

Och så började han treva och leta i västfickan och fick fram ett
papper med många siffror och underskrifter på. Det gick han fram med
och slängde det kring öronen på auktionsförrättaren, medan han ivrigt
pratade och tycktes förklara något. Anders blev visst lika ivrig och
trängde sig också inpå. Då blev Stor-Grubben rent av rosenrasande,
han såg sig omkring i folkhopen med ögon, som sågo rött. Ja, något,
prytt med rött guld sågo de, det var en länsmansuniform! Hit, hit,
befallningsman, vinkade han. Och så överlämnade han sina papper i
lagens hand till mycken och djup begrundan. Till slut tycktes dock
länsman riktigt ha hunnit gå till bottnen med papperens innebörd. Och
med lågmäld men myndig stämma gav han så sitt utlåtande i lagens och
rättens namn.

Mats hörde ej ett ord. Men han såg den kraftiga näven med storplånboken
åter sänka sig, sakta, tvekande stoppade den åter de dyrbara
sparpengarna i fickan. Då förstod han, att slaget var förlorat. Lika
tveksamt vände Anders Ersson om på klacken och började gå ut från
gården. När han redan var vid grinden, slängde patronen en sista glosa
efter den besegrade. För att göra sig hörd ropade han så, att Mats
hörde det ända upp i sin ensamhet.

— Vi kan ju träffs vid rätten, skrek han med dånande röst. Där ä du ju
hemvan, Anders Ersson.

Nu var det patronen, som hade skrattarna på sin sida. Fast mången bland
bönderna smög sig bleknande undan. Nu visste de, vad de själva hade att
vänta. Här hjälpte det visste inte mycket att komma med lånta pengar i
näven till att betala skulderna med. En efter en smögo de efter Anders,
och så småningom följde det andra folket. Lika stor, om inte större
muntration väntade dem vid nästa gård.

Där ute på vägen började kärrorna åter rulla. Snart var gården tom.
Kvar stodo blott Stor-Grubben och länsman. Så gick den senare fram
till stugdörren och låste den. Nyckeln lämnade han därpå till patronen
med en alldeles särskild åtbörd av tillit och förtroende. Så klara
papper måste en sann befallningsman högakta! Belåtet mysande stack
Stor-Grubben nyckeln i sin ficka och knäppte så väl till tulubben om
rovet. Så stego de båda lagens representanter vänskapsfullt upp i
samma kärra och körde i allsköns endräkt tillsammans de få stegen till
nästa gård.

Men där uppe på skogskanten låg en ensam gosse kvar och stirrade tomt
och dött på den tomma, grå stugan där nere. Stängd var den nu, med ett
än fastare lås, oåterkalleligen stängd med lagens nyckel.

       *       *       *       *       *

När han väl sent omsider letat sig ner till gården halvt som i dvala,
liksom på föräldrarnas begravningsdag, hade Anders svårt att komma till
tals med honom. Det tycktes honom nästan som ett mord att beröva gossen
hans sista förhoppningar.

Det beredde honom en oväntad lättnad att märka, att Mats redan visste
det mesta. Hur han fått reda på resultatet av auktionen brydde han sig
ej om att efterforska. Troligen var det väl någon av drängarna, som
ej kunnat hålla truten. Så behövdes då ej många och svåra ord för att
förklara den saken.

— Nå, Mats, hur ska de bli nu då, sade han blott. Ska vi gå till tings
heller int?

Den frågan riktade han liksom mer till sin egen tvekan än för att
få ett svar. Länge dröjde det ock att komma. Men äntligen lyckades
Mats få så mycket bukt med sin inbundna natur, att han kunde berätta
allt vad han visste om sin fars affärer med Stor-Grubben. Åter och
åter framställde han sin vissa tro på att patronen farit med svek och
bedrägeri för att få gården, fast han ej kunde säga huru. Till slut
fick han själve den lagfarne Anders att lyssna. Kanske var det ändå
något till slut i pojkens fantasier om att skulden ej skulle vara så
stor som uppgivits! Men bevisa det, se det var en annan sak!

— Du tör nog ha rätt, pojk, sade han. Men hockna bevis har du? De ä på
dem allting häng här i gamväla, sir du.

Bevisen, ja, var skulle han ta dem? Förvirrad sänkte Mats åter huvudet.
Allt vad han hade att komma med var ju de lösryckta orden ur faderns
och moderns samtal. Men Stor-Grubben, han hade annat att komma med,
han. Han hade något, på vilket mycket av det mänskliga livet bygger —
han hade stora, stämplade papper, hade han.

Bittert förebrådde sig nu Mats, att han lämnat allt så vind för våg
efter olyckan. Men han hade varit så andligen och kroppsligen förlamad,
så från sina sinnen av sorg och skräck, att alla jordiska omsorger
föllo ur hans tankar. Kanske hade det funnits något av papper och bevis
ock i hans fars gömmor, om han gett sig tid till att leta. Vem tänkte
dock på sådant, när döden själv vilade i stugan? Och sedan, då satt
redan låset där, det främmande låset. Vem kunde då hindra Stor-Grubben
eller hans hantlangare att själva genomleta allt?

Och så blev det då inte mera tal om att gå några rättsliga vägar. Båda
visste de, att det ej skulle löna mödan. Ty lagen har många sidor, men
alla vända de sig till dens gunst, som kommer med det skrivna, med
svart på vitt. Den moraliska rätten får gå till annat forum.

Men från den dagen fick Mats en skräckblandad respekt för allt skrivet
och dess makt att säkra och trygga det osäkra människolivet. Det var
som om det hört tillsammans med allt det där andra övernaturliga i den
vägen.

Av alla dessa signerier begrep han mindre än intet, och därför lade
den sig på hans axel, lagens tunga hand, och pressade honom neråt,
allt djupare neråt, djupt som ner i vintermyrens mörker, ända ner till
fattigträskets botten!

Anders försökte trösta honom.

— Gack nu int å sörj över de som ä ohjälpligt, pojk, sade han vänligt.
Här har du ju ett hem, i alla fulla de fall, så länge du vill, å en far
i mej, som kanske kan ställe ne bätter för dej än din egen far! Har du
int bätter än storhopen av dem, som har kvar hemmane, men snart träng
om fattighjälpen? Hadde de vari annat för er nu, tror du? Då hadde far
din stått där på barbacken med hustru å tri barn.

Och så trodde han sig ha tröstat pojken och kunde tänka litet på
sin egen besvikelse. Ty förbi var nu all tanke på det stora verket
vid myren, hans ålders samlande kraftverk. Likt en skicklig jägare
hade patronen med sina manipulationer förstått att inringa sitt
byte, vintermyren. Sex hemman av de tio hade han köpt och med dem
äganderätten till de viktigaste myrmarkerna. Och dem skulle han nog
veta att utnyttja för egen räkning, så långt det behagade honom. Till
roten med det onda, till frostens rot, skulle man nog aldrig komma i
Tavle by, sedan vintermyren låg i hans händer!

Anders hade kanske ej riktigt kunnat förklara ens för sig själv, vad
det var som så lockat honom i detta företag. Hans tankeliv hade alltid
tungt rört sig i samma banor. Likt alla andra hade han levt sitt
lilla liv, utan att se något därutom, han hade avundats sin nästa hans
framgång och unnat honom hans motgång, så som de flesta göra i sin
tanklöshet. Nu såg han, att det var där felet satt, hos honom och alla
andra. Därför var det som de ej rådde med det, som var allas gemensamma
bästa.

Först olyckan hade lärt honom att tänka, gett honom en återblick, en
överblick över mycket. Hans själ hade liknat vintermyren där nere,
tyckte han, mörk, stillastående och död. Nu hade någon rört upp vattnet
i den. Som ett under var det. Så hade ofärdskvällen dock bragt ett
under — Guds eviga under i en vaknande människosjäl. Och nu blev det
allt till ingenting. Hans nya liv skulle rinna ut i sanden med alla
sina goda föresatser, all sin osjälviska offervilja och sin strävan mot
förnyelse! Åter viskade det inom honom: För sent, för sent!

Men så kom han att se på pojken vid sin sida. Det stora verket gled
honom ur händerna, men här väntade honom ett annat. En annan sjuk och
oländig mark att plöja och så, en annan frost att finna bot för! Och så
stod han där i ovant veka och blida tankar, medan han såg, hur gossen
kämpade ut striden i sitt inre, den sista striden om fädernetorvan.

Häpen skulle han nog ha blivit, om han vetat, med vilken mörk
skepticism det skedde, med vilken brådmogen världsklokhet och vilket
gudsförakt! Mats han tänkte inga djupa tankar, han, på sin själ och
dess utveckling. Med sammanbitna tänder stod han där och sade till sig
själv: Jävvento, om ja int ska bli en storpatron själv! Ty sådan är
livets ironi — den trosvisse skänker sin son tvivel i arv, medan han
ger ett nytt sinne åt den vantrogne.

       *       *       *       *       *

Trögt gick vintern sin kos för Mats. Dag ut och dag in satt han där
i stugan, vaggade den gamla, hörde på hennes prat och gnäll och på
de andras skämtsamma munhuggan. Men ett nytt intresse hade han dock
fått. I det tryckta och skrivna ordet, där var det ju den satt, den
hemlighetsfulla makten över folk, lika mycket som i de gamla konsterna?
Så hade han ännu något att lära.

Och så hängde han, så fort han kom åt, i hemlighet över sina böcker.
Anna-Greta hade skaffat honom dem av sin far, fast denne ej gillade
pojkens griller. Vad var nu detta, tänkte han sig väl till att få
lärdom en gång? Så långt kunde dock inte Anders gå, men en ärlig bonde
ville han göra av pojken. Än hade han inte kommit sig för med att
adoptera Mats. Som alla, som åldrades, drog han sig för sådana former.
Men en dag skulle det väl ske.

Men kanske kunde läsningen förströ pojkens tankar litet och lära honom
att fortare glömma. Och så letade han med mycken tvekan fram det som
skulle bli vapnen i den blivande storpatronens andliga arsenal. O,
barnsliga hjälplöshet! Vad var det då för märkvärdiga böcker, som
skulle ge honom en sådan kännedom om världsliga ting?

En gammal lagbok var det, Anders dyraste skatt sedan gångna tider, men
som nu mist mycket av sin lockelse. Men bra nog sliten och sönderläst
var den, och Mats begrep ej ett ord av dess krångliga vändningar och
paragrafer. Aktningsfullt lade han den till sidan, ty det visste han
ju, att i lagen, där hade man dock det skarpaste vapnet i sin strid mot
människorna. Men än så länge måste den vara, fast han stavade på den,
tills huvudet värkte.

Bättre redde han sig då med siffrorna. Hans andra skatt var nämligen
en gammal räknebok, som gud vet hur hamnat på bottnen av Anders Ersas
dragkista. I den läste och räknade han nu på alla lediga stunder, och
hans glädje var stor, när han märkte, att han förstod och på egen hand
kunde räkna ut talen.

Det var inga ekvationer och logaritmer han kom till, Lill-Mats utom
åkern, i sina trevande försök till självbildning. Men han lyckades dock
med åren slå i sig de fyra räknesätten och egentligt bråk någorlunda
skapligt. Sedan stod hans förstånd stilla. Och han skulle mången gång
fälla tårar i sin vanmakt, när han kände, att blott några förklarande
ord skulle hjälpt honom på traven igen. Men de förklarande orden fick
man blott i skolorna i staden den tiden, och det var ingenting för
honom, fattigpojken.

Läsningen och räkningen blev i alla fall det, som mer än något annat
hjälpte honom över den långa vintern och de tunga tankarna. Under tiden
satt den lagfarne Anders mången gång ensam i kammaren och läste i
bibeln från Jonsagården.

Så kan det gå!

       *       *       *       *       *

Så gick vintern, och våren kom åter, hastigt och utan förebud, som den
brukar i Norrland. På fjorton dagar runno de manshöga drivorna undan
som genom ett under, och medan ännu snökylan dröjde kvar i luften,
sprack det ljusgröna björklövet ut. Dess söta doft sam som en varm
rökelse i den ännu isiga solnedgången.

För var dag kröp solen upp varmare och morgonfriskare och kikade leende
ned genom råets långa glänta på den ännu sovande byn. Den lekte över
myrens vatten och speglade den bruna bottensörjan mellan martallarna
vid dess stränder. Se, se, du har en botten ock, sade den. Den svepte
varm över frostslagna lejdor och gärdor och reste varligt upp det
vissna fjolårsgräset. Den andades på lek på isskorpan i vattendiket,
tills den tinade och de små bleka kärrviolerna sakta kröpo fram ur
dikesrenen.

Och när byn vaknade, kröp det små bleka armodsbarn ut ur oårens gråa
stugor till att plocka violerna och fröjdas åt en ny sommar och ett
nytt hopp.

Då släpptes Mats ut ur stugan med korna på bete. Han hade så träget
bett Anders om arbete, att han till slut lagat, att han fick bli byns
getarpojk. Hela sommaren gingo korna i vall uppe i skogen. Men fåren
drev man ned till havet och rodde dem ut till ett skär, där de släpptes
och fingo reda sig själva.

Glad som en speleman var Mats, att han slapp utom stuguknuten och från
det tråkiga vaggandet. Frampå sommaren släppte värken mormora, så att
hon kunde sitta och ligga som annat folk, ja, hon tog sig över golvet
utan hjälp.

Men Mats han sprang yr och vild som de utsläppta korna ut i skog och
mark igen. Tyngden över sinnet hans var väl ej alldeles borta, men den
hade lättat. Han tyckte, att han varit bergtagen hela den vintern, men
nu läst sig ut i solen igen med hemliga ord.

Mer än annars hade mor Brita den dagen tryggat sina kräk för vittra,
som aldrig är så påpasslig som den gången, då korna skola ut på
sommarbete. Men när hon låtit dem stiga över en kniv, som hon lagt
på fähuströskeln, trodde hon sig vara säker. Och när de kommo hem,
skulle hon stå i ladugårdsporten och slå emot dem med hilkan för att
ytterligare avvärja det onda.

Uppe i skogen stod gräset friskt och grönt mellan tuvorna och gav
ett bete, som gjorde smöret guldgult och den hemmagjorda osten, som
mor Brita kokade, fet och len. Där gingo nu korna och mojade sig i
solgasset mellan granstammarna och iddes knappt flytta sig mer än
nödigt.

Mats kunde sitta trygg på sin älsklingsplats uppe i rån. Väl gick
vargen på vintern ner till byn ibland, och särskilt de sista åren hade
han varit närgången och rivit kreatur. Men nu på sommaren höll han sig
undan. Och Mats kunde gott följa kornas gång i skogen på skällkons
tjuka. En god kamrat hade han ock i Lajla, gråhyndan, som låg vid hans
fötter med spetsade öron och troget hjälpte honom att vakta.

Så kunde han då få låta tankarna gå i fred, medan den vaknande
idogheten där nere blott trängde som dämpade ljud upp till hans ensamma
tystnad.

Tankarna gingo sina egna vägar, ljusa eller mörka, allt efter dagens
stämning och ljus och skuggors spel mellan träden. Aldrig blev tiden
lång. Ty Mats var ej ensam i sin ensamhet. Mormors berättelser hade
öppnat hans ögon, och nu visste han, att det var sant, att han var
ett midnattsbarn och var synen. Ej en dag gick, utan att något av det
hemliga och fördolda kom för honom.

Så satt han där dagen före midsommar och drömde i skogstystnaden.
Blicken hade som så ofta förr sökt sig bort till lill-stugan i
skogsbrynet, och nu satt Mats och drömde sig till stora rikedomar och
dolda skatter. Tänk, om bara bergkäringen i Myrberget kom och bredde
sina trasor till tork på marken och hon glömde kvar en och han fick den
till sig och så fann de rätta orden, så att det blev till bara silver
och guld! Eller om han fick se en skatteld brinna och kunde texta, var
det brann!

Vem vet, kanske själve Spå-Nila tyst reste sig ur illgärningsron och
tassade upp i rån för att titta till lappskatten, som han gömt här i
bergskrevorna! Så väl hade han låst den för alla, att inte ens Brita
själv eller Maglena mäktade fria den. Men han, Mats, han skulle inte
vara otröjen, han, utan smyga sig efter vitspöket där och höra, vilka
ord han brukade för att få skatten i dagen. Sen skulle han säkra den
med stål — fällkniven satt åter trygg i byxlinningen.

Och sen var det den fattige Mats, som köpte igen fars stuga med reda
pengar! I byxfickorna skulle han ha dem, silver- och guldslantar om
vartannat. Och han skulle stoppa händerna i fickorna och dra upp
pengarna nävtals och slänga dem i högar på klaffen till Stor-Grubbens
chiffonjé där inne i finsalen hans. För han skulle inte stanna på
kontoret eller i bondkammaren, nej då! Och så skulle han ropa, så att
det hördes ända ut på torget:

— Här har du å här å här, bara ja får stugan å jordlappen tillbaks!

Då skulle själva Stor-Grubben ge med sig, ty klangen av så mycket
pengar skulle han inte kunna stå emot. Vad var det emot alla hans
sedlars prassel, här var det självaste rena guldets klang, det urgamla
trollguldets! Det kunde ingen dödlig stå emot.

Så satt Mats i sina fantasier, då han kom att se ner mellan buskarna
vid ena kanten av rån, just där solvärmen gassade mest. Vad var det
väl, som glistrade och glänste där nere, som rörde sig och sakta kröp
framåt? Vad var det, vad kunde det väl vara? Med ens blev pojken både
kall och varm — nu visste han, vad det var. Inte en orm, därtill var
det för stort och brett. Silvskredet var det, det underbara, som det
icke gives en på tusen att se, och det rann raka vägen ner mot klyftan,
där lappskatten sades ligga dold.

Sakta, sakta, nästan omärkligt, rörde det sig framåt som en ström
av smält silver. En omätlig skatt bara det, till att fånga och äga,
men till ännu större skatter visade det vägen. Därför gällde det att
ha tålamod, tålamod, fast hjärtat bankade vilt och ville ut genom
fingerspetsarna! Och tålamod kunde man ha, ty silvskredet gick ej ned
i marken igen förrän till solnedgången, om man ej skrämde det. Men
försiktigt gick handen till byxlinningen efter fällkniven till att
säkra skatten med. Det gällde att kvickt få den ur slidan till att
slänga stålet över ormskapelsen, då den stannade och det fördolda
gömslet öppnade sig. Men det gällde ock att ej kasta för tidigt. Då
kunde det hända, att bergsskrevorna åter slöto sig om skattguldet.

Så låg han där och väntade, darrande av vild spänning med handen på
kniven, då ett gällt rop skar genom tystnaden. För hans spända nerver
ljöd det som ett rop ur gravens djup, det ekade och slog hårt mot
berget. Var det själva Spå-Nila, som kom rusande för att rädda skatten
sin? För sitt liv kunde han ej låta bli att vända på huvudet, fast det
gällde att ej för en sekund släppa otyget med blicken.

Då fick han syn på Anna-Greta längst nere i rån. Hon hade ropat
på honom med förställd röst, och nu stod hon där och vinkade och
skrattade, med solen på de bara flätorna. Men Mats hade min själ annat
att tänka på än att vinka igen. Hastigt som blixten fick han blicken
vänd åt rätt håll igen — men vad nu? Den blanka, ålande strimman var
åter borta, endast gräset lyste nyutsprucket och grönt mellan buskarna.

Utom sig rusade han upp och började leta och söka på marken. Det kunde
ju ej ha hunnit så långt ännu, silvskredet, som ej gick ned förrän
till solnedgången. Men han visste ock, hur lyhört och skyggt allt det
underjordiska är för alla mänskliga ljud. Och borta var och förblev
det, det, som det icke gives en på tusen att se.

Nu hade Anna-Greta hunnit upp.

— Godda, Mats, sade hon och drog andtruten andan åt sig, ja tänkt du
känt dej e nalta ensammen i da. Men du tycks då int vara fejen åt nå
sällskap, se ohimlade sur skin du.

Men Mats gitte inte svara. Så ojessunammens arg var han på jäntan, som
hindrat honom att kasta stålet.

— Du vet int, va du gör, slabbertacka, for han äntligen ut. Vörke då
dy, om du då änteligen hadde dröjt, tills ja hadde fått ner lillfingre
mitt neri silvskrede där å rört om i’ne ansköns, då hadde ja kunna bote
tannvärken din en ann gång. Men du ä ackerat som e blinnstyre.

Då blev Anna-Greta nyfiken, och hur hon lirkade och liskades med honom
timmalångt, fick hon till slut ur honom sanningen. Ännu styv och stel
av sin manliga vrede, berättade Mats med låg och hemlighetsfull röst om
sin syn. Men Anna-Greta var inte mystiskt upplagd just då. Den varma
sommarsolen och skogens alla dofter gjorde henne glad och yr.

— Tok som du ä, Mats, skrek hon, de va fäll en snok!

I den västerbottniska djurvärlden är snoken ett ganska illistigt och
mångtydigt djur, som är med på litet av varje.

Men nu blev Mats på allvar ond och skakade flickan litet vid armen,
medan han med manlig värdighet drog fram alla sina motbevis.
Och till slut fick han då flickan med sig in i sin stämning av
trolltyg och skrömt. Allt allvarligare blev hon allt som det led,
Anders-Ersa-Anna-Greta, allt längre och högtidligare i sitt runda
ansikte, medan ögonen slutade att spela och i stället stirrande sökte
sig in mellan enbuskar och tuvor på jakt efter det flyende varslet:

— Tänk, om det var självaste ormkungen, du, viskade hon till slut med
alldeles förändrad röst. Hadde han gullkronan på huvet sitt?

Men Mats, han svor med lika tyst och bävande röst på att det var
silvskredet och ingenting annat, som han, midnattsbarnet som var synen,
fått skåda, och att det var Anna-Gretas fel, att skatten nu gått
förlorad för evigt.

När han såg, att detta gjorde intryck, och att det äntligen gick upp
för flickan, vilket förfärligt ansvar hon ådragit sig inför Gud och
människor med sin välsignade tanklöshet, lade sig hans vredes böljor
något, men han kunde inte motstå att trycka in taggen ännu djupare i
hennes sinne.

Och så började han brodera ut allt det, som hon skulle fått själv, om
han hittat skatten. Det var då ingen ända på alla de granna saker, som
då skulle fallit över henne, Anna-Greta, och bra nog kunde han lägga
ut texten ock, så att snart var hela det runda flickansiktet så långt
nere i halsgropen, att man aldrig det skulle trott, medan ögonen stodo
som två runda, stilla källor av idel besvikelse. Till sist tog hon helt
tyst till lipen — då tystnade äntligen Mats och kastade sig surmulen
och med en min av djupt beklagande ner i gräset.

Men med en alldeles ny respekt såg Anna-Greta genom tårarna ned på
uppfostringspojken deras. Tänk, att han hade makt att se sånt! När han
hade suttit där vintern lång över sina böcker, omöjlig att få till
odygd och lek, så hade hon nog tyckt bra om honom, men som man tyckte
om en eller annan stillsam möbel i rummet, som man börjat vänja sig
vid. Att hon nu trängt om hans sällskap, det var väl mest för att inget
annat fanns att få. Ejnar, han hölls helst med de stora, han, när han
inte retades med henne och röck henne i flättofsen, tills hon tog på
gråta.

Nu såg hon plötsligt Mats i ett annat ljus. Till och med det, att han
grälade upp henne och tog sig en ny ton, misshagade henne ingalunda.
Omärkligt granskade hon honom så från sidan genom sina uppspärrade
fingrar. Hur såg han egentligen ut, han, Mats? Det hade hon inte kommit
att tänka på förut. Bara tyckt, att han setat där i hörnet så mager och
grå, att han liksom smält in i all vinterns gråhet.

Nu såg hon, att han var långt ifrån ful, trots sin outplånliga prägel
av nöd och svält. Inte var han väl precis vacker heller i vanlig
mening, men han hade detta något, som kan väga mer än skönhet. Ja,
det såg hon, Anna-Greta, som trots sina tretton år redan tänkte många
tankar inom sig. Nu såg hon ock, vad det var hos Mats, som tog en.
Ögonen var det.

Mörkgrå och drömmande glänste de av ett inre ljus, som tycktes komma
långt, långt inifrån, djupare inifrån, än där vanliga människor ha sin
själ. Ja, sannerligen glänste det inte ur de ögonen som från hemliga
skatters guld och silver, djupt inne i det gråa berget! Hela det magra,
kantiga ansiktet lyste de upp.

Till växten var han ämnad att bli lång och kraftig som mor sin, men
fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Den gångna
vinterns stillhet med vila och god mat hade dock kommit det att skjuta
fart i lederna igen, men ännu var han ej med huvudet över hennes.
Men härdad och smidig var han i sin magerhet. Dvärgbjörken liknade
han, där han står ensam uppe i pinblåsten och ej kan skjuta högre för
stormen. Smidigt böjer den sig och vrider sig under ovädret och bryts
ej, hur hårt pressad mot marken den än blir. Segt som den klängde han
ännu med rötterna fast vid livet.

Det var endast ett, som var verkligt fult hos Mats. Det var hans
skratt. Då blottade han plötsligt en tandlucka mitt i munnen, som
man annars ej märkte — två framtänder hade redan fallit ur. Hur de
kommit bort, mindes han ej själv. Kanske var det det järnhaltiga
brunnsvattnet, som vid denna tid förstörde så mångas tänder, kanske
hade han ej fått den rätta födan vid tandömsningen. Nog av, borta voro
de, men det märktes ej mycket av, så länge han bara höll sig till att
tala och le.

Och han skrattade sällan. Mats ögon voro allvarliga, men hans skratt
var tragiskt. Det svarta hålet i hans mun var som ett ständigt öppet
inre sår, nödens och fattigdomens outplånliga bomärke. Kanske visste
han det själv, kanske var det därför han så sällan släppte sig lös i
skratt utan bara log, gott och vackert, men litet stelt, med stela,
nästan slutna läppar.

Allt detta såg Anna-Greta med sina vaknande unga ögon, och hon tyckte,
att allt vad hon såg på något sätt blev vackert hos denne gosse, till
och med det fula hos honom. Han var inte lik någon av de andra, det var
väl det.

Anna-Gretas tårar hade upphört att rinna av sig själv, men hon tyckte,
att det ändå behövdes några avslutande ord.

— Huvaligen, Mats, att du ser sånt, sade hon och tog fingrarna från
ansiktet. Själv har ja ju jämt hört om skrömta, men än har ja inget
sett.

Mats värdigades inte svara henne ännu. Han låg på magen i gräset och
höll på med något, vad det nu var, men viktigt tycktes det vara, då han
varken hörde eller såg. Nyfiket kikade Anna-Greta dit — hon började bli
nyfiken på allt han företog sig, Mats. Men hennes nyfikenhet vände sig
i vrede och harm, när hon såg, vad det var han förehade.

I sin öppna hand höll han en liten halvdöd fågelunge. Den var nästan
nykläckt, och hur den krånglat sig ut ur boet, är ej gott att säga.
Kanske hade någon gök knuffat ut den. Med en sällsamt stel och grym
blick stirrade pojken ner på den lilla hjälplösa varelsen i sin hand.
Fingrarna krökte sig och slöto sig allt hårdare tillsammans om den. Det
såg rent utav ut, som ville han strypa den. Men då kom Anna-Greta till
sig igen.

— Jestat, Mats, va gör du? skrek hon. De skin int viller, än atte du
vill ta dö på’n lillstackarn där.

Av allt ont på jorden visste hon inte värre, hon, Anna-Greta, än när
man plågade ett oskäligt kräk. Men Mats tycktes ej höra. Till slut sade
han som för sig själv, med en underlig och främmande röst:

— Om ja vore fars Gud, då klämde ja de här lillpyre till döden utan
vidare. Så gjorde han me småsyskona mina, sir du.

Det var första gången han blottat något av sitt inre för en annan
människa med alla dess frätande tvivel och ångestfulla frågor. Men
Anna-Greta mäktade inte förstå den hjälplösa andemeningen i hans ord,
hon hörde bara det grymma och hädande i dem.

— Släpp’en strax å de på eviga minuten! skrek hon. Aldri trodde ja du
var sån, Mats.

Och så fick hon då fram den halvt ihjälklämda fågelungen ur hans hand,
gömde den ömt i sin egen lilla knubbiga näve och började andas på
den och smeka dess silkesfina dun. Till slut var det då som om det
blev mera liv i det lilla knytet, det purrade ihop sig och gapade med
näbben. Mats stod tyst och med hängande armar bredvid flickan och
skämdes. Han förstod ej, vad som flugit på honom — aldrig förr hade han
väl pinat ett djur. Anna-Greta såg hans ångerfulla min.

— Nå, hjälp mej då att leta opp boet, sade hon onådigt. Hon visste mer
än väl, att när det gällde att klättra i träd, då kom hon till korta
och behövde hans hjälp.

Det blev ej svårt. Vid en hög björk flög fågelmamman omkring, ängsligt
pipande. Snabb som en blixt var Mats uppe i trädet. Det var ett starbo,
och nu låg ungen åter tryggt bäddad i boets dun. Med detta voro de åter
försonade. Var sin skuld hade de nu plånat ut.

För Anna-Greta blev denna lilla händelse i all dess meningslösa elakhet
ännu något av detta, som gjorde Mats olik alla andra, något, som på en
gång skrämde och lockade. Hon tyckte liksom, att bara han hade levat
det grymma och sköna livet, visste, vad det var att leva, mer än hennes
far och mor, mer än den gamla med sina historier vid elden, mer än
någon av alla dem, som kallade sig gamla och kloka.

Försonade sprungo de så hand i hand ner till matsäcken, som låg borta
i skuggan nere vid kallkällan. Men i snårskogen uppe i skogskanten
hajade Anna-Greta till. Något hade prasslat till i buskarna och bland
blåbärsrisets tuvor. Huva, där skymtade något grått och ludet i ett
språng!

— Dum som du ä, Sjåpa-Lotta, fräste Mats, nu åter karl och beskyddare.
Ä du rädd för en hare?

Men då var det Anna-Gretas tur att berätta.

Visste han då inte, Mats, vad en hare kunde vara? När en flicka mördat
sitt barn i lönndom, blev barnet till en hare, som rolös sprang i
skogarna och stundom hördes gråta som en böling. En sådan hare kunde
ingen skjuta, inte den allra skickligaste skytt, om inte möjligtvis med
trollad bössa. Vem visste nu, om detta var en riktig hare?

Och hon tryckte sig darrande in mot honom i den gröna halvskymningen.
Men detta var något, som låg mera avlägset från Mats och hans
pojkaktiga föreställningsvärld. Och hans tröst fick därför något visst
ringaktande och flyktigt över sig, när han svor på, att den harpalten,
den skulle han då ta i ett skott med fars gamla bakladdare.

Och så började han överlägset locka på korna, som betat sig ur synhåll
in i skogsgrönskan. Och Anna-Greta glömde genast skrömta och hjälpte
honom:

— Kossa lilla! Lissko! Kossa lilla! Lissko! ropade hon med sin klara
flickröst, så det ekade i skogen.

Och när skällkons huvud med den pinglande tjukan stort och idisslande
stack fram igen bakom granstammarna, glömde de snart både den och
allt otyg därinne för pannkakorna och näverhämtarn med »blanna», som
Anna-Greta smugit sig till i köket.

       *       *       *       *       *

Så gingo sommardagarna, de långa, ljuvliga sommardagarna utan början
och slut, under frihet och lek. Dagen lång gick Mats uppe i skogen och
gette sina kor. Var dag satt han den klara morgonstunden ensam uppe i
rån och drömde och fantiserade. Inte en dag gick nu, utan att han fick
hemligt sällskap.

Där han satt, kunde han höra den spröda, silverfina klangen av
vitterkornas bjällror, där de gingo i skogen ovan människornas
betesmarker. Stundom hördes en vakthund skälla, om nära eller långt
ifrån, kunde man inte säga, men så förunderligt fjärran. Då spetsade
Lajla vid hans fötter sina öron, men hon skällde aldrig tillbaka, nej,
tro inte det! Alltför mycket hade hennes urfäder sett och bevittnat,
där de vaktat kåtelden i den långa vinternatten, alltför mycken gammal
och hemlig visdom bodde där i djupet av hennes vackra mörka ögon.

Ibland kom låten där inne allt närmare. Det lät som om en hel hjord
varit på vandring. Tjukorna skramlade och pinglade helt tätt invid en,
hundskallet växte och blev dovt och grovt, korna råmade ängsligt efter
kalvarna. Ljudet steg allt högre och grövre. Nu ringde skällorna hårt
och dånande som kyrkklockor, det brakade och knakade i skogen av tusen
flyende steg som av en förhärjande storm! Det lät som själva havets
stigande böljedjup, som reste sig för att sluka en och dra en med sig.
— Så blev det med ens tyst, dödstyst.

Men i tystnaden doftade och blommade skogens alla blomster som aldrig
förr. Pyrolans ljuva, starka doft stod tät i skuggan och mängde sig
med porsens kärva fläkt. Skogsstjärnan hängde vek och vit på spröda
stänglar, men nere i fukten mellan snattertuvorna stod det röda,
slemmiga sileshåret med döda insekter mellan sina håriga blad. Och nere
på ängsgläntan stod stolt och rak Jungfru Marie hand och höjde sin
fläckiga krona i skuggan av småbjörkarna. Men djupt inne i jorden gömde
hon sina båda händer, den svarta och den vita.

Då tyckte sig Mats mellan stammarna se en flik av vittras röda tröja
och höra hennes låga, lockande skratt. Locka honom, ville hon, locka
getarpojken in till sig, så att han glömde sina kräk. Njutning och
glömska bjöd hon med sin tystnad och sina sövande dofter. Men Mats han
stängde sina vaknande sinnen för hennes lockelser. Ty han visste, att
hon lockade efter rov, till att ta hans djur och ta honom själv, tills
han låg där utsugen och död i hennes armar. Då skrattade det åter, lågt
och klart: Och så lockade vittra, som man lockar ett barn.

En dag fann Mats på vitterstenen uppe i Myrberget en alldeles nygräddad
pannkaka. Den låg där så gul och grann och ångande i solskenet. Mats
var hungrig. All hans ungdoms hunger skrek alltjämt ur inälvorna. Och
Anna-Greta dröjde med matspannen. Men han aktade sig väl att röra
pannkakan. Alltför väl visste han, att det bara var en vitterpannkaka,
och att den som smakade den minstaste bit miste vett och sansning och
gav sig in i villande skogen på jakt efter den evigt gäckande vittra.

Korna var det hon mest ville åt. Otaliga kor hade väl blivit trolltagna
här uppe i rån. Men Mats var ändå inte rädd för sina kräk. Så säkert
hade mor Brita tryggat dem under året. Så hade hon på påskmorgonen
tagit koskällan och sprungit till ladugården och hängt den kring
skällkons hals. För att vara ännu litet säkrare hade hon ock stoppat hö
i skällan och låtit de andra korna smaka av detta. På samma sätt hade
hon lärt de andra hustrurna i byn att göra med hö, som hon gett dem,
och därför visste nu Mats, att alla hans kor skulle följa skällkon hela
sommaren och inte låta sig lockas av främmande skällor.

Ej dess mindre blev en ko tagen för honom i början av sommaren. Den
tillhörde en av utomåkersfolket, som kanske ansett det som synd att
bruka sådana konster. Gråtande kom hustrun till Brita för att söka råd,
när Mats på kvällen kom ner till byn utan hennes ko. Skulle man ej gå
skallgång i skogen efter kon? Tänk, om hon gått ner sig i något myrhål!

Men mor Brita såg så underligt på henne. Det lönade sig ej, sade
hon. Förstod hon då inte, Kall-Pers-mora, vem det var, som nu varit
framme? Åjo, hon begrep, med en rysning begrep hon det. Och så sade
henne då Klok-Brita, vad hon skulle göra. En gröt skulle hon koka,
utomåkershustrun, en riktigt bra och rejäl gröt, och så skulle hon
sätta sleven och »tvärun» i grytan, bära ner alltihop i lagårn och
sätta det i den försvunna kons bås. Då skulle kogussrise själv leta sig
hem igen.

Och mycket riktigt! Tidigt följande morgon stod kon utanför den
igenknutna grinden och råmade efter att bli morgonmjölkad. Efter den
dagen tryggade också utomåkershustrun sina kor för vittra. Men detta
var den enda gången Mats var ute för olycka som getarpojke. Ingen
skyllde honom dock för slarv och vårdslöshet ens då, ty alla visste,
vems fel det var.

En dag längre in på sommaren fick Mats se hela vittertåget. Det var en
brännande het dag i rötmånan. Blåbären hängde redan stora och svartnade
här uppe i skogen, medan de gula snatterbären där nere på myren ännu
blott hade rodnat på ena sidan. Gräset var redan slaget på lejdorna,
medan kornet stod grågrönt och vasst och stolt som aldrig förr på
vretarna. Himlen var klar, men längst borta vid synranden dröjde några
moln. Tunna, lätta, som en blå rök över det blå hängde de där, men de
buro något annat inom sig. Något som skimrade i skärt och violett, i
regnbågens alla färger. Åskan! Luften var het och tung som av alltför
mognande sommar.

Då kom det. Med klingande bjällror och ylande hundar, med tramp av
klövar och oklädda fötter drog det fram över rågången och ned emot
bygden. Och nu såg Mats det. I spetsen gick hon, vittra själv, i röd
tröja och fladdrande röda kjolar. Men Mats kunde aldrig säga sen, hur
hon sken — fagrare eller ledare än alla andra. Och efter henne följde
det en väldig hjord av små röda kor och oxar, får och bockar, och alla
drevos de fram av småväxta män och kvinnor i illröda kläder. En hop
annat småfolk i samma slags kläder följde efter — en del buro bärmesar
på ryggen, andra drogo stora sommarkälkar med flyttgods och barn på
efter sig. Under ett väldigt, öronbedövande råmande, lockande och
hojtande drog hjorden framåt mot den ensamme skräckslagne gossen där
uppe i skogsfarligheten.

Men just som de kommo förbi honom, tystnade med ens skällorna och
råmandet, ropen och hojtandet, och det blev dödstyst, en kvav,
olycksbådande tystnad, medan åskmolnen sakta seglade uppåt himmeln.
Utan att se åt honom eller låtsas om hans närhet drog så vittra förbi
getarpojken och ner över rån. Med stor fart bar det av för dem nedåt
bygden.

Då visste Mats vad som komma skulle. Åskan, ovädret, blixten, som slog
och dödade. Och han ryckte med våld upp sig ur förskräckelsens tunga
förlamning, visslade på hyndan och fick henne i en fart till att jaga
ihop korna. Den kloka lapphyndan tycktes fatta, vad det gällde. Snart
hade hon drivit ihop kräken och jagade dem nu neråt rågången i vittras
spår. Skrämda, ryggande för vitterkornas fräna vittring, trängdes de
mot varandra på den smala kostigen men måste lyda vallhundens ilskna
skall och skällkons signade tjuka. Så trängde de och jagade varandra
motvilligt nedför, medan himlen färgades alltmera svart av de stigande
molnen. Ända ner mot mitten av byn körde Mats dem så. Sen hittade de
var och en till sitt. Han visste, att de ej förgäves fått dricka av
bonyckeln. Men när Mats hann Anders Ersagårdens fätåled, såg han den
sista fliken av vitterfolkets röda kläder försvinna under gamhässjans
golv ute på åkern.

I detsamma bröt ovädret loss. Det blixtrade och haglade från blåsvart
himmel, och så strömmade regnet till i skvalande forsar. Åskslag och
blixt följde tätt på varandra, och i blixtarnas ljus kunde man se, att
åskan slagit ned där uppe i skogen.

Hade de nu suttit kvar uppe i rået, överraskade av ovädret, med Mats
blind och döv för allt det underjordiska med vad det innebar av både
lockelse och varning, då kunde mer än ett liv ha gått där uppe den
dagen. Ty tvärs över rån, just där Mats brukade sitta och där han mött
vittra, där låg en väldig gran kastad, slagen av blixten. Det såg han
morgonen därpå.

Varje djur, som var i hans vård, hade han dock lyckats bärga under tak
den kvällen utan en skråma på skinnet deras för att nu inte tala om
sig själv. Så hade han undgått vittras hämnd. Ty hämnd var det för den
trolltagna kon, som gått tillbaka. Men det var inte utan, att själva
stormor på gården fick litet aktning för honom efter den dagen. Pojken
var ju mera synen för skrömta än mången stor och vuxen!

Hade inte getarpojken varit kvicktänkt och rådig och haft reda på den
urgamla sanningen, att vitterfolket helst visar sig före svårt oväder,
kunde mer än en ko blivit kvar där uppe i rået. Men ännu mera stornöjd
hade väl mor Brita blivit, om han haft vett att kasta stål över en av
vitterkorna. Då hade den måst följa honom, och då hade moran fått en
ko, som aldrig stod i sin och som måste mjölka störststävan full var
dag. Det hade varit något det för Stor-Andersa-Brita!

Från den dagen såg Mats gärna, att han fick annat sällskap med sig upp
i skogen ock. Därför var han tacksam, att Anna-Greta tagit sig för
med att gå upp till honom med maten. Det var nu hennes eget påhitt,
annars fick getarpojken nöjas med torrmat sommaren lång. Så kom hon för
var dag rännande efter middagsmålet med matkonten slängande på armen,
sjungande och trallande, så det ekade i bergen. Då rätade sig Mats
belåten upp ur gräset, tystnaden var bliven honom lång.

Och när hon kom, var det inte bara med maten, utan med sol och sång och
flödande prat, med smånytt från gården och bygden och skingrade hans
ensamma tystnad som med tusen spröda vitterbjällrors klang. När hon
pratat sig andtruten och trött, vilket inte blev alltför fort, blev
det Mats tur. Då var det han, som fick berätta om allt vad han sett
och hört av oknytt den dagen. Och Anna-Greta satt där med återhållen
andedräkt och vidöppna ögon och lyssnade timmalångt, så stilla, som man
aldrig det skulle trott. Men också Anna-Greta kunde ha sitt att komma
med.

— Ser du, viskade hon sakta och pekade på något, som liknade något
slags stelnad, gulröd grädde på marken.

— Ser du, Mats, sade hon åter. Och båda visste, vad det var. Men
Anna-Greta berättade det ändå.

Bärarträck var det, lämningar efter bäraren, eller »bäran», det grå
och rullande trollnystanet med svarta pärlögon, som så ivrigt bar
rikedomen till huset. Bärarträcken var liksom nyckeln till bärans djupa
hemlighet. När man hittade den, då kunde man också lätt ta reda på vem
som hade bäran. Då var det bara att koka svampen eller vad det nu var
i en fingerborg av silver. Eller också kunde man ta och piska den med
nio käppar av olika träslag. Men vilket sätt man än valde, så måste
bärans herre uppenbara sig och be för sin tjänares liv.

Här tystnade Anna-Greta förskräckt — hon mindes med ens, vad det
viskades om hennes egen mor. Vem vet, kanske var det bäran från
självaste Stor-Andersa-gården, som lagt träcken uppe i rån!

Mats tänkte nog detsamma, han. Mer än en gång hade han tyckt sig se det
grå nystanet rulla framför sig ner mot gården efter att ha tjuvmjölkat
korna på någon gärda långt fjärran ifrån. Och en gång hade han råkat
till att se, hur mor Brita smusslade ett fat med gröt och mjölk till
sin hjälpare på bakugnen.

Och han kunde ej hjälpa, att den tanken kom för honom, att han skulle
pröva medlet med de nio käpparna någon gång för sig själv i ensamheten.
Ty mor Britas silverfingerborg, som hon en gång fått i fästegåva, den
höll hon noga inlåst bland skatterna i dragkistan.

Men det andra medlet skulle ju vara lika verkningsfullt. Gärna unnade
han den ondsinta Brita att stå där i skogen med andan i halsen och be
honom, inhysingen, som för livet att skona hennes bärare. Inget ont
skulle han väl göra henne då, hon var ju Anna-Gretas mor och Anders
hustru, men en bra nog lång stund skulle hon få stå där och skämmas.

Och så tog han sig för att samla på olika träslag. Men hur han samlade
och samlade, aldrig fick han ihop det till de nio träslagen. Gran,
furu och en fick han väl i skogen, björk, rönn och hägg växte vid
gärdorna, alen nere vid myren och aspen vid Anders Ersas sommarstuga.
Men det nionde träslaget fattades alltjämt. Kunde han bara komma till
kyrkogården, tänkte han, ty där var en lönn planterad, det visste han.
Men innan han fick tid på sig att lista sig dit, var bärarträcken redan
försvunnen och borttorkad. Och snart glömdes den för annat skrock och
andra lekar.

Ibland kom också Ejnar med upp i rån. Då vågade ej de andra tala
om sådant. Ejnar var så ljus, så glad och övermodig, så stark och
överlägsen för sina sexton år på det sjuttonde. Han var i allt sådan
som Stor-Anders varit före själskrisen. Men trots sin redan utbildade
kropp var han ännu i mycket ett barn. Ibland nedlät han sig att leka
med de yngre.

— Kom, så leker vi sur, ropade Anna-Greta, och så räknade hon med av
iver röda kinder, vem som skulle bli och vem som skulle vara ute.

    »Vit häst står i stall,
    spänte spara skjut i hall,
    min maka
    bränn kaka,
    ut, sprut,
    knäpp ut.»

räknade hon, ända tills någon blev »sur».

Sen bar det i väg i ta fatt genom skogen med flygande flätor och
flängande bara pojkben, tills Anna-Greta uttröttad slängde sig ner vid
mål, som var en stor jättegran, och ropade:

— Tjufre mej!

Då började pojkarna i stället plocka blåbär, och Ejnar målade
Anna-Greta alldeles blåröd, tills hon sökte skydd hos Mats, skrikande i
högan sky:

— De gills int! De gills int!

Mats skulle då försvara henne och skulle ge sig på att ta livtag med
Ejnar, men det stod ej länge på, förrän han stod på huvudet i mossan.
Övermodig, ljus och stark stod Ejnar där och såg hånfullt ned på sina
besegrade motståndare. Just så ville han ha det — härska och råda ville
han, inte minst över de svaga, just som far hans hade velat det. Trötta
av leken, kunde de sätta sig ned i den mjuka mossan för att lösa gåtor.

Med skälmen i ögonvrån frågade Anna-Greta:

    »Golvring,
    dörrspring,
    taltrast uta gålom»,

— va ä de, Mats?

Men Mats han bara satt och gapade. Han var inte slagfärdig och kvick
till sådant, Lill-Jonas Mats.

— Dumtok där, skrek Anna-Greta gällt, de ä ju hunden vet ja!

— Nå, kan du säja, va de här ä då? fortfor hon.

»Hundra systrar dansa i ett bälte.»

Men Mats teg lika djupt och dumt, han, och hade tankarna borta på
annat, så att Anna-Greta ropade:

— Så säj då nånting, Mats, ingen ger domlammet att dricka, säjer farmor.

Då han ändå inte kunde svara, måste hon åter själv tyda det:

— De ä ju brödnaggen, vet ja, ditt armade fe!

Men slut blev det med hennes beskyddande stolthet, när hon fick se
en hemsk syn. Det var Ejnar, som styrt ut sig med mossa och kvistar
och drypande rött blåbärsblod och nu kom krypande på alla fyra efter
Anna-Greta, brummande med sin allra grövsta röst:

    »Gamgubben i Bastuberge,
    fyra fötter å inga tår!
    Gamgubben i Bastuberge,
    fyra fötter å inga tår!»

Då tappade Anna-Greta all kvinnlig stolthet och sprang som för livet
hemåt. Visst såg hon, att det var Ejnar, och det där var ju en
småbarnslek, som hon för längesen växt ifrån. Men den tidiga, hemska
skräcken för den lurvige, tålöse gubben i Bastuberget satt ännu i. Han
hade varit inmängd i för många barndomens mardrömmar för att kunna
glömmas. Han hade hotande stått bakom det första straffet, bakom varje
liten odygd och olydnad, och på natten hade han kommit åter i drömmen.

Hur ofta hade han inte varit efter henne så, när hon ensam stultade
ikring på gården och Ejnar fanns i närheten, men far var borta på
arbetet. Det dröjde, innan hon kom så långt, att hon såg, vem det var,
men lika vilt och besinningslöst sprang hon för det. Hon visste nog
hon, hur såna där kunde förvandla sig och bli till andra men ändå vara
sig själva. Och så sprang hon, trettonåringen, för småbarnens djävul,
och Ejnar rusade vrålande och skrattande efter.

Men däruppe satt Mats ensam kvar och hade fått annat att tänka på.
Nu såg han åter folk nere på myren. En dag på vårsidan hade han sett
dem där för första gången. Där var ett helt lag. En var det, som
tycktes mäta ut och staka. Han hoppade och flög bland tuvorna. De
andra gingo efter hans befallning, och en dag togo de fatt på spadar
och dikarknivar och började gräva. En lång karl gick först med själva
storförhoggaren, dikningsyxan, för att röja i videsnåren, och de andra
följde efter med myrknivarna.

När Mats kom ner till gården den kvällen fick han bekräftelse på sina
gissningar. Det var verkligen Stor-Grubben, som nu skulle göra allvar
av sina planer på att dika ut vintermyren till åkerjord. Och lejt folk
från staden hade han med sig till arbetet. Han hade ej gott att få folk
i byn alltsedan tvångsauktionerna.

Med dem hade också Tavlebönderna kommit ifrån det värsta beroendet av
patronen. De som han ruinerat hade måst söka sig ut på annat håll efter
arbete och utkomst. Men kvar satt släkten deras, och hur de tyckte om
Grubben, det kan man förstå. Därför fann denne det bäst att komma i
sällskap, helst stort sällskap, när han kom till byn.

Med ett godår bara skulle resten av bönderna kunna fria sig alldeles.
Men de sex hemmanen, dem hade han nu i sin hand, det var nu ohjälpligt.
Vad som väckte den värsta vreden, det var nog ändå, att patron Grubb
hade glömt att skörda kornet på alla vretar, som hörde till ett av
hemmanen. Visserligen var det bara lättkorn, och man kunde ju tänka
sig, att Grubben ej haft vetskap om alla sina nya vretar. Men att ödsla
så med Guds gåvor i bitter nödtid, då mången svalt sig till döds, det
var dock en svår synd, mente man.

Men det bekom inte Stor-Grubben mycket. Han levde just som förut och
syndade glatt på nåden, allt medan han fortsatte med sina grävningar i
vintermyren. Dag efter dag grävdes det därute, långt in i det aldrig
sinande kvällsljuset på försommaren. Det hettes, att dikningen skulle
vara klar innan hösten. Där Mats nu satt, såg han, att halva området
var färdiggrävt och röjt.

Sakta drog han sig längre in i skogen och vände ryggen till. Han tog
sig en käpp av en rönnkvist och satte sig till att sira den. Han skar
den med långa band av skalad bark, med siffror och sirater, och till
slut märkte han den med ett A och ett G, Anna-Greta skulle få den.

Men hans tankar gingo till annat. En gång under sommaren hade han måst
upp förbi den gamla farsgården för att leta efter en bortsprungen get.
Då fick han se det. Hur jorden redan låg i vanhävd, hur pinade och
vanskötta vretarna lågo. Den tanken kom då för honom, att det var de
åkrarna Stor-Grubben glömt att skörda. Åkrarna, som hans far sått under
så varma böner med det dyra kornet från Grubbens egen bod. Han orkade
ej tänka den tanken slut, utan smög sig med bortvänt huvud åter ned
över berget.

Sedan den dagen gick han aldrig över till utomåkerssidan. Men Grubben
själv, honom måste han se sommaren lång, där han klev myndig och bred
bland sina arbetare vid var ledig stund han kunde stjäla från sina
affärer.

När hösten kom, var bara en tredjedel av vintermyren utgrävd. Den låg
där så svart och tom, den framgrävda jordbiten, för den, som var van
att se ett speglande grunt vatten med gröna, vaggande tuvor, vita av
snatterblom, emellan.

Men den hösten fick Tavle by åter sitt första godår. En sådan skörd
hade man ej fått i mannaminne. Fullgott och fullmatat korn, som stod
till halv manshöjd. Tätt som en svinborst, tungt och lödigt. Det var
som om naturen i ett tag ville sona all sin njugghet och avoghet. Som
om det grymma blodsoffret, då tjugu människor fingo sätta livet till,
äntligen förmått mätta dess rovlystnad. Som om jorden ur deras blod,
ur märgen av deras ben, äntligen sugit till sig nog kraft för att
frambringa en levande mognad.

Men de kvarlevande glömde offret och mindes blott skörden. Med den
skulle de flesta repa sig bra nog efter svagåren. Sparsamhet och
omtanke fick man väl bruka som förr — men det hade alltid varit deras
lott. Oblandat bröd fick man inte se åt förrän till julhelgen ändå,
ty den dyrbara säden fick man till stor del sälja för att lätta på
skulderna. Men man skördade något mer än brödet för dagen. Mod och hopp
mejade man in med det fullgoda kornet. Och så kunde man sätta sig till
ro och bida vintern utan fruktan och ångest.

       *       *       *       *       *

Den vintern fick Mats annat innearbete. Den sjuka mormodern var nu så
kry, att hon stundtals kunde lösa av vid småsysslor inomhus och ej
längre behövde ständig passning. Mats återupptog då sin faders gamla
verktyg, täljkniven, som han lärt sig använda under de gångna nödåren.
Och så satte han sig att slöjda seldon till Stor-Andersagårdens
präktiga hästar.

Han visste väl, hur det skulle vara, och kände den rätta formen på
rankbågar, selkrokar och bogskutt. Han visste, att selbågen var till
för att hålla kvar »oppstaläret» och att »almellan» satt i bogskuttet.
Och om man gjorde bågarna av järn, skulle de ha smidda tömstolar.

Allt detta visste Mats sedan gammalt, och ett medfött handlag lärde
honom snart att få den rätta svängen och formen på seldonen. Bogskutten
gjorde han av trä — de kunde ock vara av horn — och svängde dem i form
av ett knä. Och selfötterna buntade han så mjukt och fint, så att de ej
skulle nöta mot hästens manke.

Så kom turen till utsirningen, och nu fick kniven visa sina finaste
konster. Snart blev Mats lika säker på handen som far sin, och blad
och blommor växte som förtrollade fram ur det hårda träet. Samma gamla
motiv som fadern använde han dock helst och lät underliga djur och
fåglar slingra sig fram efter bågkroppen. Också med färgerna höll
han sig helst till det gamla och föraktade senare tiders mera stela
dekorering i svart och rött.

En stolt dag var det, när han fick fara till julottan i kyrkbyn i
Rik-Anders kyrkskjuts och såg sina egna seldon i granna färger lysa
och flamma över hästarnas huvuden i fackelskenet. Efter den dagen steg
hans ärelystnad, så att han i hemlighet började ett ännu svårare och
viktigare arbete. Det var ett blånrockhuvud, högt och smalt som ett
torn, och en flat linkam, och att skära och sira dem var mer än en
vinters arbete. Ett sådant linfäste hade hans far bara skurit en gång,
när han följt några fiskare från Täfte på säljakt i Kvarken, och den
hade blivit mor Kristinas brudgåva. Vem som skulle ha Mats linhuvud,
det tänkte han väl ej så noga på ännu, men han tyckte, att Anna-Gretas
spelande ögon följde knivens blänkande gång över träet, fast hon redan
sov på sitt öra i lillkammarn.

Men ute bland folket i vinterköket där slöjdade han annat, och många
nyttiga saker växte fram under hans händer. Det var skålar av vri med
eller utan pip, tunnbrödskavlar och kakestampar, slevar, koppar och
flaskor av trä samt en och annan »gröttvara». Och ingen var så säker i
att bruka skavjärnet, när det gällde att urholka skålar och tråg, som
han. Snart lärde han sig också att lagga stånkor och träkannor till
dryckjom och målade dem bruna och gula. Ja, han övade sig ock i annan
hemslöjd och visste att fläta ostmått av björktågor och kaffeaskar och
dosor av näver.

Anders häpnade över hans händighet, och även Brita måste medge, att hon
aldrig sett en pojke vid Mats ålder, som var så skicklig i sina händer.
Och själva den tysta Erika vid spisen med sin skobandssked och sin
bandspol upplät sin mun och sade:

— Gårn din har du mist, men du har viller arv efter far din!

Och så tog hon åter till bandbråkan.

I och med sitt nya arbete, vari han utlöste något av hela sin unga
själs omogna längtan och trevande efter en sann form, började Mats
trivas bättre på Andersagården och känna den som ett hem. Brita var
också vänligare mot honom nu, när hon såg, att han ej kostat dem
sparslantarna deras. Nytta för maten gjorde han ju, och den dag hon
fick en fin träsked med kula i skaftet, tyckte hon nästan, att Anders
gjort en god gärning ändå den dagen han tog pojken i huset. Inte som
skulle hon sökt sig fram till honom och talat vänligt till honom. Det
gamla agget satt nog innerst kvar, men girigheten var större, och så
fick han då åtminstone vara i fred.

Fram på vårsidan fick man än större nytta av Mats skicklighet i
snickeriarbeten. Varje midsommar brände Anders en väldig tjärdal, och
nu gällde det att lagga tjärtunnorna. Hela vintern hade tunnvirket
legat i bastun för att torka. Men in på nyåret inrättades sommarstugan
till snickarverkstad, dit Mats snart hämtades ner. Där hölls han så de
långa senvinterdagarna vid stävmallen och täljde och snickrade på sina
tunnstavar och hyvlade dem. Till slut voro de då färdiga, och så skulle
tunnorna laggas.

Det var inget snargöra att lagga sextio tjärtunnor, och både Ejnar och
Mats behövdes väl till det arbetet. Men med Ejnars arbete blev det inte
så mycket bevänt. Han hade ännu pojktagen i sig och fördrev helst tiden
med prat och skämt så här utom hörhåll för far. Och så fick då Mats
göra det mesta görat för honom också, allvarlig och stadgad som en hel
karl, som han redan var.

Men en dag fram på vårsidan fick också Ejnar brått, ty där kom far från
skogen med nya laggband. Dem hade han tagit från höga tvåmetersgranar,
som voro märgkluvna på mitten. Nu gällde det att hetta upp banden över
elden, tills de blevo mjuka, och det ville han helst göra själv, så
att inte pojkarna skulle bränna banden så skarpa. Knippa efter knippa
höll han upp över elden, så att hela det stora sommarköket fylldes av
den härligaste friska doft av kåda och barr. Så lindades de rykande
varma om tunnorna och flyttades med bandhaken ned till sin rätta plats.
Timme efter timme pågick arbetet med tunnlaggningen, och till långt in
på natten lyste och brann det fladdrande eldskenet, så det blänkte ut
genom sommarstugans små låga fönster.

Sedan kom arbetet med tjärvedshuggning och bränning, men Mats kom ej
med på det nu utan blev uttagen till annat arbete. Så snart våren
kom och tjälen gått ur marken, fick han följa med karlarna ut till
salpeterladan i stället.

Den förra sommarens uteliv i skog och mark och den goda födan hade nu
gett honom hälsa och krafter igen. Han hade lagt ut både på längden
och bredden, och därmed var det också som om mycket av den förra
folkskyggheten och tvärheten var borta. Han var nu för stor och
arbetsför, för säker och van i karlsysslor att gå i skogen och geta
korna längre.

Med Ejnar trivdes han skapligt nog. Han hade visat sig orädd och snar
att slå igen men dock alltid blivit besegrad, och det var just vad
Ejnar ville. Att börja med hade väl kanske Ejnar, som hade mycket av
sin mors högmod i sig, ogillat uppfostringspojken, som nu skulle heta
fosterson, men nu såg han, att från det och till son var steget dock
långt. Som goda kamrater följdes därför de båda långa pojkarna upp till
skogen.

Rik-Anders, som alltid varit idog och strävsam, hade ingalunda under
de goda tiderna heller försummat de binäringar, som på den tiden måste
hjälpa upp västerbottensbondens ekonomi, då jorden gav ojämnt och
ringa. Av dessa voro salpetersjudningen och pottaskeberedningen sedan
gammalt ett par av de viktigaste.

Med iver hade de återupptagits också i Tavle by under nödåren.
De mindre bemedlade höllo sig gärna till pottaskeberedningen, då
salpetersjudningen krävde dyrbarare anordningar.

Vid pottaskeberedningen var ej apparaten så stor. Allt vad bonden då
behövde var en stor gryta. Men det hade sig ibland ganska besvärligt
att släpa den med sig långt in i djupa skogen. Över stock och sten,
över myrar och moras. Helst valde man nämligen brännplatsen vid en sjö
eller tjärn för att ha tillgång till vatten.

På senvintern eller tidigt på våren högg man massor av ved i skogen,
helst lövskog, såsom asp och björk, och brände dem till aska. Sedan
lade man askan i grytan tillsammans med vatten och kokade en stark lut.
Denna lut kokades, tills allt vatten avdunstat, då pottaskan stannade
kvar på grytans botten. Sedan rensades den och packades i träkärl samt
kördes vid nästa vinterföre in till staden, ofta på mångmila, obanade
vägar. Priset var nämligen lockande, 3 riksdaler för kalcinerad och 4
för raffinerad pottaska. Och aldrig var ju handeln så liten, att man ej
fick sig en kanna brännvin på köpet.

Anders inom åkern höll sig dock helst till beredningen av salpeter,
då han hade egen salpeterlada. Det var ingalunda ovanligt, att nästan
varje bonde i en västerbottensby hade en sådan på denna tid, men
Anders lada var den största i Tavle by. Den var nära tjugu meter lång,
fem meter hög och sex meter bred och byggd i två våningar.

Inuti var den delad i tre avdelningar. Den mellersta delen var själva
kokhuset. Där stod den stora, blänkande salpeterpannan av koppar.
Golvet bestod av grova, starka plankor, kluvna ur hela stockar. I
kokhuset var det av tilltrampad jord. Väggarna hade väldiga gluggar,
ända till fyra meter långa, täckta av luckor, som voro till för att
släppa in frisk luft.

Dit upp begav man sig nu för att köra in salpeterjorden. Den måste
bestå av god åkerjord, helst myrjord, och man tog den därför från
det lilla hörn av vintermyren, som ännu var fritt. Lass efter lass
med svart myrjord kördes nu den knaggliga vägen från myren upp till
ladan, som låg i utkanten av gräslejdorna. Där breddes den fotstjockt
på golvet i hela ladan utom i själva kokhuset. Därmed var själva
förarbetet gjort, och nu blev Mats upplärd till att sköta salpeterladan
under sommaren.

Hans arbete var snart lärt och ganska lätt. Han skulle bara skyffla om
jorden någon gång om sänder och gödsla den med gödselvatten och urin.
Så gick han här åter i ensamheten och vaktade ladan, som han förr
vaktat korna, medan de äldre karlarna gingo till det tyngre arbetet i
jorden och på tjärdalen. Någon gång kom husbonden själv upp till ladan
och tittade efter, att pojken skötte sitt viktiga värv ordentligt, men
han kunde ej annat än ge honom beröm.

Ejnar hade tiggt sig till att få följa med till gården igen, där det
var livligare och mera omväxlande, om än arbetet kunde vara mindre
lättsamt. Och så gick Mats där åter utan annat sällskap än det han haft
förra året ock. Även här spökade skrömta och vittra och ströko lockande
efter knutarna. Också annat kom till honom i hans ensamhet.

En dag satt han trött och vilade sig på granriset inne vid grytan med
dörren öppen och tänkte tunga tankar som åter vaknat till liv. Då såg
han, fast han hade huvudet ner mot bröstet, att någon stod mellan
dörren och den tomma salpetergrytan, någon, som dagsljuset sken tvärs
igenom. Han stod där som en skugga utan mörker, ett liv utan kropp och
vände sitt bleka ansikte mot Mats. Läpparna rördes som till tunga och
ångestfulla ord, som till bön och klagan, men ej ett ljud hördes. I
detsamma såg Mats, att det var far hans.

När han på kvällen kom ner till gården, fick han höra, att nu låg
Lill-Jonsagården riktigt i vanhävd. Stor-Grubben hade annat att sköta
än dessa magra fattigåkrar, endast gödda med svett och blod. Men på sin
nya, väldiga myrjord hade han sått gräsfrö och foderväxter blott — han
ville väl pröva jorden först, innan han lade ut den till åker.

Och Mats han vände åter till ensamheten och till många nya tankar, som
räckte sommaren ut. Ingen störde honom i de tankarna mer. Någon enda
gång kom väl Anna-Greta upp. Men också hon hade växt ut under vintern
och fick nu lov att gå i lära hos mor i kök och ladugård. Enformiga
och långa gingo sommardagarna vid salpeterladan, men när hösten kom
och ännu en godårsskörd blivit bärgad, blev det annat liv däruppe. Nu
skulle det egentliga arbetet med kokningen börja, och Anders själv kom
med sina drängar. Nu följde också Ejnar med, som alltid, när det var
liv och rutsch någonstans.

Och så satte alle man i gång. Den svarta, upptorkade jorden skyfflades
nu i stora träkärl, s. k. jordkar, som rymde ända till tvåtusen liter
var. Sedan slog man vatten på detta, och så fick det stå några dagar.
Vattnet tappades därpå i mindre kärl, och nytt vatten slogs på, tills
jorden var tillräckligt urlakad. Därefter kokades laken, och detta var
det värsta av allt, ty grytan måste hållas kokande natt och dag, tills
allt var färdigt.

Karlarna delades nu upp i lag för att avlösa varandra vid vakten. Också
Mats fick sina vakter, fast han nu fick Ejnar med sig för att kunna
hålla sig vaken om natten. Annars litade Anders mer till Mats, när det
gällde tålamod och besinning, fast han mer litade till sonen, då det
gällde styrka och rapphet i arbetet. Detta förtröt Ejnar, som ville
vara främst i allt. Men han låtsades om ingenting utan var glad som
förut och höll målron vid makt med prat och sång. Blev vakten alltför
lång, sjöng han Burträskvisan med alla dess mer än hundrade verser,
så att det klang i ladan, och Mats blev klarvaken och fick upp ögonen
igen, så fort han hörde de välkända första orden:

    »Nu vili ve deil Burträsk fara
    faderaderifaderallanlej
    där jär sä lustelit å vara
    faderaderifaderallanlej.»

— Sjung mera, Ejnar, uppmanade han, när denne stannade för att hämta
andan.

Och så klämde han i på nytt, så att det dånade mot det höga taket:

    »He ver en daeg, daje tjårt a töska
    hon vaer en rektiger fransöska
    men int sä for a väl den räjsa
    för oppi öga feck a kveisa.»

Mats måste beundra, hur styv Ejnar var i att minnas Burträskmålet,
som i mycket skilde sig från Tavlemålet. Men ändå mer beundrade han
kamratens starka röst och djärva tremuleringar, när han klämde i med
slutverserna:

    »Se to je å for deil Österrike
    för kejsarn där har int sin like.
    Där sat han nu oppa sin tron,
    hans titel var en skorpion.

    I detta kungarike je stane
    å skicke etter a Lisa å båna
    å der se stane je deil je dog
    å kejsarn da meg ömt begrov.»

Inte ens efter detta storståtliga slut tycktes Ejnar ha tappat andan.
I sanning, han och ingen annan skulle nog bli Tavle storsångare med
tiden. Utan att tveka lydde han Mats uppmaning, när han bad:

— Nu gett du sjong Kuckumaffens visa, Ejnar!

Med sin stämning av skräckblandad mystik och lustighet hade denna visa
alldeles särskilt funnit vägen till Mats hjärta. Och den blivande
storsångaren satte i om Kuckumaffen och hans bravader:

    »Det var en höstenatt han låg i febodhusen,
    han ensam var om ej hans sällskap var av lusen,
    han vaken ännu låg och somna icke hunnit,
    då kom en ande in, som mänskogestalt vunnit,
    och anden bugade för maffen, där han låg,
    ty i hans lilla kropp en stor monark han såg,
    och anden sade: Vill du mina ord avhöra,
    så skall jag här för dig ett riktigt andrag göra.
    Ja, han beklagade, som mången av oss vet,
    hur vi försänkte var i synd och uselhet,
    och sedan sade han: Jag vill den saken yrka,
    att du skall skaffa orgeverk till Norsjö sockenkyrka.»

Men hur det var misslyckades detta stora andeverk för Kuckumaffen, och
han fick slå sig på det ena yrket efter det andra i dess ställe, men
alltid skulle han vara främst och bäst. Så slog han sig på jakt, och
sålunda beskrev Ejnar hans ägandes bössa:

    »En byssa har han gjort som tjocker utav knävlar
    och uti längden hon med Kuckumaffen tävlar.
    Med den han kunde skjut på trädets högsta grenar,
    för henne falla djur, ja, om det vore renar,
    men uppå tjäderjakt med gräsand, skraka, tom,
    så plär åtminstone vartannat skott slå bom.»

Med lysande ögon åhörde Mats detta beundransvärda diktverk till slut,
och han kunde ej nog förundra sig över att det var en fattig bonddräng
med det prosaiska namnet Pimpsten, som diktat det. Vad han mest
beundrade, var det vårdade språket. Det var ju nästan som det står
i böcker och inte alls, som det han och alla andra talade. Kanske,
tänkte han, om han läste riktigt flitigt, läste och stavade i sina
böcker, kunde han en gång skriva lika kvickt och bra, så att hans ord
skulle leva på allas läppar. Ja, när Ejnar blev storsångare, så var
det kanske just med Mats visor han skulle göra lycka hos jäntorna! När
Kuckumaffen till slut ändat alla sina skälmstycken, var det också slut
med Ejnars andedräkt, men i detsamma kom avlösningen.

Så kom en dag nästa procedur med salpetern. All luten var nu kokad
en gång. Nu skulle den bruna, illaluktande soppan kokas på nytt,
tills det mesta av vattnet gick ur. Det som sedan blev kvar, kallades
för »krämpen». Nu gällde det att få den rätta halten på salpetern.
Gång på gång kom Anders själv och provade salpeterhalten med sin
salpeterprovare. Försiktigt stack han ned det långa metallröret, som
i ena ändan var försedd med en ihålig kula. Stadigt höll han ögonen
fästade på kulan med dess blytyngd för att se, om den ännu sjönk ned i
vattnet; och Mats gjorde som han. Han visste, att när provaren alldeles
sjönk ner, så betydde det, att vattnet var rent. Ju starkare krämpen
blev, desto mer höjde sig provaren ur luten.

Äntligen höjde sig hela provaren upp till ytan, och Anders böjde sig
för att läsa av salpeterhalten på det graderade röret. Ja, nu var
krämpen färdig, så att den kunde hällas upp i de meterlånga, ovala
salpeterbunkarna av trä. Sedan var det bara att låta den tjocka soppan
stå där i bunkarna, tills allt vattnet avdunstat, så att man kunde
hälla undan moderluten. Då skulle salpetern sitta färdig som en tjock,
vit rimfrost efter träkärlens botten och väggar.

Nu var det slut med de långa vakterna i salpeterladan, och pojkarna
togos till annat arbete.

Salpetern glömde de till den dag då det första vinterföret kom. Då
skulle den in till staden för att säljas. Den första vintersnön
kom redan i oktober, men den gick snart igen. Hösten blev lång och
blid, och först fram emot jul höll föret de tunga salpeterfororna.
Då äntligen blev stadsfärden av. Det blev Ejnar och Mats, som skulle
följas till staden, ty de äldre karlarna behövdes till skogskörslor.
Den dag de kröpo in i hundskinnspälsarna och ovigt vältrade sig upp på
sina foror, var det redan full vinter och smällande kallt.

Hårt virade de den stickade halsduken kring pälskragen och det brokiga
resskärpet kring midjan. De visste, hur kölden silade sig in på bara
kroppen genom minsta mellanrum i kläderna. Luften stod stenhård och
stilla. Den var trög att andas in och raspade och rev som sågspån i
halsen. För varje andetag stod den varma andedräkten som en vit sky ut
ur munnen och stannade där en sekund, ångande och dallrande, tydligt
skönjbar mot den grönblå, iskalla luften.

Lika klara stodo alla föremål med skarpa konturer. Det var som om allt
varit av en hårdare materia än annars. Skogen stod likt en skarptandad
såg mot den blanka horisonten, och träet i de gråa husen sken som stål.
Och över skorstenarna stod röken sällsamt fast, alldeles som om det
stått en ängel med fladdrande kläder över varje hus i byn.

Det var ej utan tvekan Anders släppte i väg sina pojkar till
den färden. Ej för kylans skull, ty värre än så fick en härdad
västerbottenspojke tåla. Men den förra vintern hade varit blid med helt
litet snö, och det hade gjort vargarna djärvare än annars. Vargen
jagas ju bäst på djupsnö, där han fort blir uttröttad. Med vargspjutet
i handen och naken till midjan hinner honom skidlappen och ger honom
banen, innan han hinner till kusten.

Nu var han bliven djärv och företagsam i sin ostörda ro. Flera
vargflockar hade också blivit iakttagna nere i odlad bygd, ja, ända
ner emot kusten, där de rivit kreatur. Även vid Tavle by hade man sett
vargspår, men inget kräk hade blivit rört ännu. Det sades emellertid,
att vargarna blivit sedda ända in emot staden, men ingen visste, om det
var sant.

När Brita hörde slika rykten, ville hon ej släppa ut sin gullgosse utan
annat skydd än Mats. En pojk hade hon mist, nu hade hon bara en till
att förlora. Mats kunde fara ensam med fororna — uppfostringspojken var
det väl inte så görnoga med, han kunde gott duga till vargföda. Men
då blev det annan låt. När Ejnar hörde om vargen, då först blev han
riktigt intresserad av färden.

— Söta, gulla deg, mor, tiggde han och bad dagen i ända för att få
fara. Men när hon var obeveklig, blixtrade det plötsligt till blått och
vasst i ögonen på honom som självaste den vassa vinterdagen.

— Grevvento, om ja int fär ändå, sade han, mitt i ansiktet på mor.

Det var Anders egen ton från unga dagar, och inför den låten blev
själva Brita spak och tyst. Stolt såg Anders ock på sin långe son
— gott gry var det i pojken, och fars gamla lodbössa visste han ju
att sköta. Inte kunde man vänta sig, att han skulle hålla mor i
förklädesbandet hela livet, för att bror hans förolyckats. Hocken karl
skulle det då bli av’en? Och vargen var ju inte mycket att åbäka sig
för. Man hade ju honom alltid mer eller mindre inpå knuten på sig, om
han ock mera sällan sökte sig ända ner till kusten.

Vem vet — vargarna de sett voro kanske, som mången gång förr, bara
svultna gråhundar från någon fattigby på strykarfärd. Stor skillnad var
det då ej på den raggiga gråhunden med de spetsiga tänderna och på hans
vilde broder. Nå, så i Guds namn, pojkarna fingo väl fara med lodbössan
dinglande överst på lasset.

Äntligen satte sig då fororna i gång. Tungt var det, och de små sega
hästarna spände i, så att det knakade i deras seniga hasor. Medarna
skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Trögt släpade
de sig uppför den oplogade byavägen fram till den breda kustlandsvägen,
som just här gjorde sin sista stora slinga in emot staden.

Så började färden. Sakta och betänksamt kröpo milen fram under
de gnisslande medarna, men ändå innebar resan som alltid en stor
upplevelse och omväxling för de båda bypojkarna. Kustlandsvägen var
också något annat än skogsvägarna till att köra på. Visst bar det också
här genom skogen, och då kunde det bli långt nog med bara träd och
buskar till att titta på.

Kulen och mörk stod skogen i förvinterns råa kyla med stammarna täckta
av grå isbark. Björkarna voro helt klädda med is ända ut till de
finaste kvistarna. Genom isen tecknade sig deras smäckra, vita lemmar
som den döda sagoprinsessans i sin glaslåda. Saven var frusen ända in
i märgen på dem. Fagra voro de dock ända in i döden med tusen tunga
droppar av kristall i lockarna.

Men inte var det efter sådant han tittade, Ejnar. Naturen, han var så
van att leva med den. Och på den man länge lever med ser man längre
än till den yttre skönheten. Nej, vakna och käcka tittade sig hans
unga ögon djärvt omkring efter något annat, efter äventyret, bragden,
upplevelsen, efter vargen. Men ingen ulv tassade mitt på ljusa dagen
fram ur skogsdjupet för att ge Stor-Andersa-Ejnar från Tavle tillfälle
att knäppa hanen och visa sig som en karl för de andra forbönderna.

Ty sällskap hade de fått. Vid alla vägkors och byavägar hade nya
foror kommit till, alla lastade med samma varor — sommarens utbyte av
salpetersjudning och pottaskeberedning. Så nu voro de en lång rad efter
vägen, och muntra ord och mustiga skämt haglade mellan långkälkarna,
medan en och annan tog sig en lur på ryggen överst på foran med
finnmössan värmande ner över näsan. Hästen gick av sig själv de långa
milens tunga lunk med nosen i svansen på hästen förut och med nästa
häst tätt efter i bakhasorna, halvsovande som körkarlen själv.

Men kustlandsvägen slingrade sig åter ut ur skogen till öppen bygd
med stora, välbyggda gårdar och byar, på sommaren omgivna av frodig,
leende, grönskande slätt. Så rann den fram från ljus till mörker och
åter till ljus, så som hela detta landskap ständigt växlar till sin
natur. Och människorna följde den med sin hembygds produkter in emot
staden.

Ute på slätten låg den, där älven vidgade sin breda famn till möte med
havet. Vänlig och ljus låg den där med små en- och tvåvåningshus av trä
kring den vita kyrkan på björkkullen, medan de fem trånga längdgatorna
löpte som strängar på en fiol längs efter den långsträckta stadsplanen.
Mitt i staden löpte strängarna samman över fiolstallet — det var
Renmarksbäcken, som band stadens hela melodi tillsammans. Nära den låg
torget med rådhuset och storpatronernas öppna bodar. Mitt i smällkalla
vintern skulle dörrarna stå vidöppna till boden, och ve den bodbetjänt,
som klagade över rödfrusna fingrar!

Staden låg död och tyst i den första vinterkylan. Men med ens blev det
liv i bodarna, och bodbetjänterna samlades i dörren, ty över torget
svängde den långa raden av salpeterforor. Alla storpatronerna togo
gärna salpeter för varor, och nu bligade de snett över till varandra
för att se, var de största fororna skulle stanna. Bred och pösande stod
också Stor-Grubben ensam i sin dörröppning och väntade. Men inte en
enda Tavlebonde stannade vid hans dörr den gången.

I stället sökte de sig ner till handlanden Gebhardt, en handlande i
den gamla stilen, som ärvt affären efter sin far. Även där bjöds på
traktering i bodkammaren, och brännvinskannan på köpet av affären
vågade man inte försumma. Men att lura bönderna i fylleri, det bruket
hade man inte där. Men nu var där en ung och nykommen bodbetjänt,
som lärt sig konsten på annat håll. Och han trugade nu också de unga
gossarna från Andersagården ivrigt till dryckjom.

Mats han sade bestämt nej. Han tyckte sig ännu känna svedan av fars aga
och hårda ord, den gången han försvor sig till Stor-Grubbens förföriska
bjudbrännvin. Grevvento, om någon storpatron skulle lura honom under
ruset mer!

Men Ejnar skakade övermodigt på hårluggen och menade, att så farligt
kunde det väl inte vara. Frös gjorde han som en hund. Hur han dragit åt
kyrkskärpet sitt, nog hade kylan smugit som en kall, hal orm ner efter
ryggen hans. Och karl skulle han ju bli, och till det hörde inte minst
att kunna ta storsupen utan att blinka.

Och så tog han sig en klunk ur stopet och så en till, en duktig en, och
så till sist en till att skölja ner de andra med. Inte gav han sig tid
att höra på den predikaren Mats, som ville ut till hästen för att hinna
hem, innan värsta bälgmörkret föll på.

— Vänt e nalta pelagrut! ropade han muntert, ja har osupit ur stopet än.

Då tog Mats honom i kragen, och Ejnar följde verkligen med i
förvåningen över att fosterpojken vågade ta kommandot. Därute stod
redan långkälken omlastad med varor av alla slag — pengar fick det
ännu anstå med. Nu trängde man om verktyg och förnödenheter för jorden
efter de svåra åren. Med någon möda fick Mats upp Ejnar på kälken. Den
påtänkte hjältens blåa ögon beslöjades allt mer och ville falla ihop.
Slut var det nu med att titta efter äventyret.

Ensamma foro de så i väg — alla fororna hade redan hunnit före dem
tillbaka. Mats körde före, efter kom Ejnar, sovande över lodbössan.
Länge nog hade de ledsyn, men när de ännu hade en hel mil kvar till
byn, föll det tidiga vintermörkret alldeles över dem. Sista vägmilen
var skog. Ännu svartare stod den nu i kvällningen. Himlen var molntäckt
och becksvart — kylan höll på att bryta sig. Endast förvintersnön sände
ett svagt fosforescerande ljus, där den kved under kälkmeden.

Mats hade blivit trött av att stirra in mellan buskar och stenar, som
alla i mörkret liknade ludna och smygande otyg. Det ryckte i hans
ögonlock, de ville sluta sig, det gnistrade som ett stjärnfall bakom
dem, när han fällde dem. Varför skulle han ensam vaka och grubbla, när
alla andra sovo? Det tycktes honom, att det alltid varit hans lott.

Då trampade en luden fot på en trädgren med ett svagt, bräckande ljud,
så lätt och svagt, att det knappt skilde sig från skogens tysta mummel.
Men obygdspojkens tränade öra fattade blixtsnabbt det främmande i
ljudet — ögonen öppnade sig med ens klarvaket igen. En stor, svart
skugga kom snabbt glidande ut ur skogsmörkret framför honom. Den
skymtade knappt mot snön. Nu var den vid hästens huvud, vände och
sprang med.

Vargen, for det genom honom. Och Ejnar, som hade bössan. Varför i all
världen hade han ej tagit den från honom? Jo, in i halvruset hade den
andre med all sin styrka hållit bössan tryckt intill sig, och Mats hade
ej kunnat dra den av honom, om ej skottet skulle gå av. Nu hade han
själv inget vapen, men ändå tänkte han ej annat, än att det var han,
som skulle skydda kamraten. Utan vapen var han, ej ens Guds förtröstan
ägde han. Nej, men kanske något annat. Anna-Greta brukade säga:

— Huva, Mats, se int på mej så! Du kan ju rakt titta live ur en!

Och en gång i gamla dagar hade far talat om människoblicken och dess
makt över det själlösa. Han gatt pröva sanningen av det. Hårt höll
han in tömmarna, den andra hästen stannade också. Då stannade också
skuggan. Samlande allt sitt mod, böjde sig Mats över kälkpinnarna
och spände sin oprövade gosseblick hårt i två ursinniga, flammande
avgrunder av eld där nere emot marken. Aldrig hade han sett en
sådan eld. Orolig, grön, flackande som trollens eld under den lyfta
vitterstenen var den, glidande och lömsk ville den liksom krypa undan
och gömma sig för att flamma upp igen och kasta sig i ryggen på en. Men
pojken släppte inte taget, sina ögons hårda tag.

Hur länge han satt så, öga i öga med det okända, visste han ej. Men
till slut väjde den oroliga eldblicken där nere, den mörka skuggan
skyggade till, och tyst som den kommit slank den åter upp i småskogen.
Förvirrad och bedövad satt Mats kvar med tömmarna alltjämt lindade
kring handen — den hårda skinnremmen skar honom i fingrarna så att de
svällde och stucko av hämmat blod. Han lossade på tömgreppet och såg
sig om. Bakom honom satt Ejnar alltjämt sovande, med lodbössan i högsta
hugg. Ännu i sömnen bar hans barnsliga ansikte något av det stora
hjältemodets återsken.

Då löste sig Mats senkomna rädsla och förskräckelse i ett lättnadens
löje. Han kom plötsligt att tänka på när Ejnar sjungit Kuckumaffens
visa däruppe i salpeterladan. Med vilken beundran hade han ej hört på
honom, men nu kom han plötsligt att tänka på de snopna slutraderna om
den underbara bössan, som när allt kom omkring slog bom för annvart
skott. Där satt han nu, lekarnas och sångernas obestridde ledare, och
for sovande mitt i gapet på sitt drömda äventyr!

Men Mats han var vaken, han. Många gångna ofärdsår hade lärt honom
en tidig vakenhet och givit hans blick den brådmogna skärpa, som
övervann själva skogens farlighet. Från den dagen visste han, att han
i hemlighet skulle vaka också över fosterbrodern. Och med den tanken
steg en alldeles ny känsla upp i honom för den andre, den förmögne och
övermodige bondsonen, något av hemlig överlägsenhet och beskyddande
medlidande. I dagens klara ljus, i arbete och lek, där skulle väl Ejnar
ännu vara den rådande och befallande. Men mot natt och mörker, mot
okänd farlighet, där rådde Mats med sin av nöden skärpta klarsynthet.
Den tanken var något att räta ryggen vid, att känna självförtroendet
växa inför.

Vad det nu sedan var, som kommit smygande på dem, den gråe själv eller
blott en svulten strykarhund med svältens galenskap i blicken, lika
farligt kunde det vara, och det var Mats, den svagare, den vapenlöse,
som räddat dem båda. Med det tyckte han sig ha återköpt något
oersättligt av frihet och oberoende. Far hans hade dragit Ejnars bror i
fördärvet, men han, Mats, hade nu betalt den skulden. Men aldrig skulle
någon få veta, vad som skett på den ensamma, mörka vintervägen.

När de strax därpå svängde in på gården, kom Anders själv ut för att
ta emot varorna. Vit som ett lakan satt Mats där bland sina säckar och
lådor. Men bakefter på sitt lass satt Ejnar, nymornad om kinden, pigg
och kry, med den lilla florshuvan åter lyft från sinnet.

— Va ä de me dej, pojk, sade Anders åt Mats. Har du frysi kinderna
dina? Gnid dej me snö!

— Ånej, hånade Ejnar där bakom. Mats har fäll sutti å gruva sej för
vargen. Men de va bara ravel, int har vi sitt nån! En ann gång ger ja
mej int tomme fära på tocken jakt!

Nöjd slog Anders sin store, starke son på axeln, medan Mats
ledde hästarna till stallet för att sela av dem. Snart sovo alla
rättfärdighetens goda sömn i den varma stugan. Bara Mats låg vaken.
Bakom all denna fridfulla ro såg han en stor skugga glida med alltid
lika hungriga ögon. Så var det ju, bakom allt tryggt i livet lurade
dock den okända faran. Endast han var vaken.

       *       *       *       *       *

Det var som om Mats verkligen i hemlighet köpt sig fri med den färden.
Ty kort därpå kom Anders och erbjöd honom halv dränglön. Han förstod,
att beroendet pinade gossen, fast han fick, vad han behövde. Han var ju
bånfödd på egen jord, fast ofärden tagit farsarvet hans. På glimten i
Mats öga såg han, att han träffat rätt.

— De må då vara tack, men skeka, sade han skämtsamt, när Mats ville
tacka. Ja håll på ta på skämmes, att du int får hel dränglön, för rätt
för’n gör du. Men pojka ska int ha se myttje, förrn dem ha läst se
fram. De ä ju sagt för gammalt.

Och så blev Mats tillförsäkrad sin ordentliga omgång kläder om året. En
vanlig dränglön var två klädesomgångar per år. Men rätten till hela
två kyrkskjutsar under kyrkåret fick han just som en hel dräng till
de båda ungdomshelgerna vid Marie Bebådelsedag och Mikaelidagen. Till
gammeldomshelgerna for bara husbondfolket själv. Det kändes gott att
kunna räkna lön, även om han fått lika mycket förut, och från den dagen
började Mats på allvar sätta sig in i att tills vidare stanna kvar på
Anders-Ersa-gården som dräng. Sin läsning gav han emellertid ej upp
för det, utan stretade i smyg med sina böcker, så fort tillfälle gavs.
Framåt gick det, om än krypande trögt.

Anna-Greta såg han ej mycket av till vardags nu. Hon var nu nära femton
år och stor för sin ålder. Med flätorna sedesamt hopknutna gick hon
med mor och bläktade i köket, i bodar och visthus. Hon hjälpte till i
bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket och naggade de tunna,
gråvita kakorna av kornmjöl så tätt, att de liknade en stjärnprickad
vinterhimmel. Till julen skötte hon och pigorna ensamma hela baket av
framugnsbröd. När den första kakan låg ångande varm på brödspjället,
ännu mjuk av värmen, bredde hon den full av färskt smör, vek den
åttadubbel, kom springande ner till Mats i stallet, där han ryktade
gammärren, och stack stuten i hans hand. Så var hon lika kvickt utom
dörren igen.

Ja, redan vid höstslakten hade Anna-Greta haft sitt att sköta, då
det feta fårköttet skulle rökas i bastun. Det var mest hon, som var
lättfotad och snabb, som fick kuta ner till bastun för att se till, att
elden brann jämnt därinne och att enrisröken stod lagom tät och tjock
över fårkropparna i taket.

Rapp nog var hon i sina sysslor redan, men det var ofta som om tankarna
varit på annat. När springet i kök och bodar var slut för dagen,
satte hon sig gärna vid öppenspisen med händerna kring knäet och
stirrade drömmande in i eldens kamp och lek. Varmt och brännande föll
det röda fladderskenet över hennes vita ansikte, en gnista flög ut
på klänningens hemmavävda randning, men hon märkte det ej. Slängda i
skamvrån lågo nu dockorna, och sticksömmen till far låg ofärdig i knät.

Borta i sin mörka vrå satt Mats och täljde försiktigt på
blånrockhuvudet en slingrande, röd drake, som höjde sin kluvna tunga
över en ännu ej utskuren blomma. Under många främmande och ovissa
funderingar såg han på det vackra flickhuvudet, som tecknade sig så
ljust mot vinterskuggorna i det stora rummet. Allt han icke förstod
skar han ut i träet.

Först när fadern kom in, kunde Anna-Greta bli sig lik som förr — då
skrattade hon och retades med honom, så att han måste le i sitt stora
skägg, och kröp som en riktig lillstinta upp i knät på honom. Åt Mats
såg hon sällan.

Så gingo vinterdagarna, Januari klämde i med sin värsta köld och
stängde människorna inne, inne i stugan, inne i sig själva. Februari
kom, kulen och grå, med lömska återfall av kyla, som bet sig ända
in i märgen på en. Men dessemellan gav den blåa glimtar in i all
vårvinterprakten. Med var dag ljusnade det allt mer mot senvinterns
långa, vita dagar. Snart skulle marshimmeln stå evigt fri och lätt över
de gnistrande snövidderna. Blåare och ljusare än andra dagar lyste
fettisdagen, Norrlands stora vårvinterfest. Det var en enda lång dag
av frihet och lek, av mat och dryckjom, av skratt och skämt, gladare än
många storhelger.

Vid julen hängde ännu vintermörkret tungt över sinnena, och solen var
en sällsynt gäst, som dröjde några tröga timmar över slätten, men som
knappt orkade titta timmalångt här över högsta bergkanten. Väl såg man
mycket längre dess dröjande återsken över snön, som hade ett eget vitt,
självlysande ljus.

Men vad var det emot fettisdagens vita gnisterlek över blänkande,
diamantströdd skare? Nu kunde man fira ljusets verkliga återkomst — och
ett sådant ljus! Bländande rent och klart i den höga, genomskinliga
luften, dubbelt skimrande och ljust mot vinterns långa mörker. Ej att
undra på, att man firade fettisdagen med att äta sju feta mål. Den
dagen var en ungdomens glädjedag framför andra.

Också i Tavle by samlades de unga med sina skidor och kälkar uppe i
råbacken för att få sig en yrande färd ner över gärdorna. Då vaknade
Anna-Greta upp och ville med. Innan Mats visste ordet av, hade hon
dragit också honom med sig utom dörren. Ejnar var redan före uppe i
backen, och man kunde höra hans kommandorop ända ner till gården.

De föregående åren hade Mats hållit sig undan från fettisdagsbacken.
Han tyckte sig ej höra dit. För var dag hade han kommit allt mera ifrån
var och en, som ej hörde till gården. Ingen av de sina på den andra
sidan hade han sökt upp, och ingen sökte heller honom. Han vågade
liksom ej gissa sig till orsaken. Något av den där skadeglada tonen
i folkets plötsliga skratt auktionsdagen hade dock sagt honom allt.
Blickar och tonfall hos dem, som hade ärenden upp till storgården den
första tiden därefter, sade också något. Ingen vågade dock antasta
honom på storbondens egen mark med hårda och hånande ord.

Så småningom lade sig dock en viss likgiltighet över sinnena,
allteftersom såret efter sorgen började läka sig. Det var som om man
skämdes över att låta en stackars fader- och moderlös umgälla det, som
han ingen skuld hade i. Nå, han hade det ju bra, stursk och tvär såg
han också ut, där han gick och vräkte sig i oförtjänta goddagar, och
kom ingalunda krypande till deras fötter. Därför kunde man inte bringa
det så långt som till att närma sig pojken och tillge honom faderns
misstag, men man gjorde honom den tjänsten att glömma hans existens.
Så småningom gick det därhän, att var och en av utomåkersfolket knappt
lade märke till Mats, om de så hade stupat över honom på stugutröskeln.

Mats var också mest nöjd med att ha det så. Den som var fars ovän,
kunde ej vara hans vän. Riktigt vågade han dock ej fördjupa sig i
vad allt detta betydde. Han höll det liksom på armslängd ifrån sig.
Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var
byafolkets hatebarn.

Men nu i fettisdagens ljus glömde han, att han stod utanför, att han
ej var med. Halvt mot sin vilja följde han Anna-Greta, som i sin röda
sticketröja och mössa lyste som en vitterflicka bland de andra. Solen
hade löst hennes lockande skratt på nytt. Det ljudet drog honom
maktlös upp genom rån, där de så ofta sprungit tillsammans.

Aldrig hade han sett en sådan dag! Hela den dunkla vinterskogen med
sina hemligheter bakom varje träd stod plötsligt genomlyst med klarblå
skuggor mellan stammarna. Endast frid och tystnad bodde därinne. En
fågels dämpade kvitter var det enda hörbara ljudet, ett stänk av
glittrande snöstoft, när han lyfte från kvisten, det enda, som rördes.
Ett dukat altare till tystnadens Gud var den stora skogen med sitt
täckelse av blåvitt dun och de snöhöljda granarna som jättestora tända
ljus med blänkande solguld i toppen.

Men ute på gärdorna var det stickande glans över blåa snöspår och
brokiga ulltröjor, över skrikande ungar och grälande sparvar, medan
sidensvansarnas klara drillar ringde som små fina silverklockor över de
frusna rönnbärsklasarna i hagen.

Där kommo de, pojkar och stintor, nedför backen, så att snön ven som
ett stormmoln kring dem, knäande på sina breda skidor med staven mellan
benen eller grensle över de stora vedkälkarna, som rymde tio ungar på
en gång, och deras skratt och skrik var som en väldig sparvhops ilskna
stridsskrän. En hop med pojkar övade sig i skäktkastning mot en lada,
medan flickorna vilade sig i drivan och läskade sig med en handfull snö
i lovanten, likt törstiga renkalvar.

När de fingo syn på Anna-Greta, samlades alla människosparvarna kring
henne som kring en särskild godbit, och alla de äldre pojkarna tävlade
om att få henne på kälken. Men hon bara skrattade och log, väjde
och vek undan, som hennes sed var, tills en storvuxen bondpojke av
inomåkerssläktet i sjuttonårsåldern tog henne kring livet och fick upp
henne på sin kälke. Och så bar det i väg, så att snön plöjdes till
yrande skum den långa, vitglänsande vittervägen utföre.

Från den stunden såg Anna-Greta knappt åt Mats. Det var som om
hon glömt honom, som om hon skämts över honom inför de andra, de
självägande, besuttna bondebarnen. Ensam, gråklädd och skygg stod han
där avsides, fattigpojken, och såg på de andras djärva lek. En dimslöja
hade sänkt sig över den blåa dagen med dess grälla färger och ljud.
Ingen låtsades se honom, ingen bjöd honom sitta med på långkälken.
Tills Ejnar fick syn på honom och ville skaffa honom en plats bakerst
på den skuta han kommenderade över. Där satt nu en stor, senig pojke av
utomåkerssläkt med fräcka, hungriga drag — han vågade öppet myteri mot
ordern.

— Nej, se på Lill-Jonas Mats, ropade han, sjölvaste tremänningen min!
En tocken storkarl har vi nog int plass för, int träng han om vara i
lag me oss småfolk! De ä fali väl han har egen himlavagn å fära i, han
som far hans!

Varje grymt och hånande ord träffade Mats som en pisksnärt rakt i
ansiktet. Vad hade han gjort dem alla, varför kunde han aldrig få vara
i fred? Hade han förstått att ge svar på tal och betala med samma mynt,
kunde han snart ha fått skrattarna på sin sida och därmed sympatin.
Pojkar äro grymma, men de ha också stort sinne för humor, inte minst
västerbottenspojkar. Men att skämta och slänga käft, det var vad han
minst lärt sig under nödårens tryck.

Därför teg han endast betryckt, medan de andra med skallande
skrattsalvor lönade utomåkerspojkens kvickheter. Till slut lyckades
denne få fart på kälken trots Ejnars spjärntag, och det bar av nedför
backen. Där Mats ensam stod kvar, hörde han Ejnar också skratta med.
Då stack det till i honom, och han tänkte, att ännu kunde det tassa på
luden fot i nattmörka skogar.

Nu kom Anna-Greta upp igen till en ny färd. Inte heller hon kunde låta
bli att spektaklas.

— Va är’e åt dej, Mats? frågade hon skälmskt. Du skin då som sjölvaste
kallgaranolavärsväre. Stå int där å tjurtig utan törk snarn unna näsan
å åk på bakkälken din!

Och så satte hon sig röd och strålande till rätta, bondpojken slängde
sig självmedvetet upp bakefter, lade armen om hennes liv, och så
bar det åter i väg. Men hur han nu såg på burrhåret hennes under
stickemössan, så styrde han som en vänsterhänt raka vägen ner i
stordrivan vid sidan av backen. Kälken välte, och de hamnade båda i
snön, han ännu med armen kring hennes liv.

Röd och varm låg Anna-Greta där i snön och skrattade med full hals,
skrattade rakt upp i den solblanka himlen med dess tusen drillande
fågelklockor. Mössan hade fallit av henne, röd som blod lyste den
mot allt det vita. Men rödare lyste hennes öppna mun mot tändernas
snöglans. Något hetsande kallt och varmt for genom pojken. Innan han
själv visste ordet av, hade han böjt sig och kysst henne mitt på
munnen. Men då blev Anna-Greta flygande ond. Inte så mycket för kyssen
kanske som för de andra på kälken bakom, som just storskrattande åkte
förbi.

— Å, du ditt armade fe, skrek hon och rev sig lös, tror du ja vill si
ått en tocken som du! Tjvärtröbbnosut och kortbejnut ä du, å flister ha
du te råka! Av allihopen ä du sämsten! Men vänt ska du få si!

Och innan pojken visste ordet av, hade hon bägge sina knubbiga händer
fulla av klabbsnö och började hårdhänt mubba honom i hans fräkniga
ansikte. Pojken låg först som lamslagen och lät henne hållas. Den blöta
snön smälte strax i hans upphettade ansikte och rann som strida bäcker
ner emellan fräknarnas spridda ögrupper. Men med ens var han uppe på
benen igen, frustande och spottande, beredd att ta en blodig hämnd.

— Vänt du, vildkatta, skrek han ursinnig, ja har fäll okysst dej
färdigt än, om ja vill.

Öknamnet passade nog in på Anna-Greta, där hon stod på spänn med
gnistor i ögat och svarthåret sitt som en mörk sky med eld vid roten
mot den vita pannan.

— Du gör aller frest! skrek hon bara.

Men inom sig visste hon, vem som var starkast, och såg sig hjälpsökande
omkring. Men de andra voro redan långt nere på gärdorna, endast Mats
stod en bit ifrån och såg på henne med en lång blick. Plötsligt mindes
hon en gången sommars glada lekar. Bästa och trognaste lekkamraten
hade hon där, den enda i världen hon kunde lita på, om det blev fara å
färde. Hade han inte något, som var för mer än gods och gård?

— Mats, ropade hon översiggiven, Mats!

Då revs den gråa slöjan itu för pojkens ögon — klart som på ljusa dagen
såg han, att Anna-Greta behövde hans hjälp. Med några få steg skrinnade
han nedför backen till henne, och innan den fräcka långskanken till
pojk visste ordet av, hade han Mats över sig bakifrån och låg åter i
snön högt upp över sina röda öron.

Med förenade krafter hjälpes de så åt att tvätta inomåkerspojken ren
från fräknarna med våtaste blötsnö, tills han ynkade och bad sig fri
med de heligaste löften att aldrig mer röra Anders-Ersa-Anna-Greta ens
med lillfingret sitt.

— Kom då, Mats, sade flickan, nu har han fäll fått nog, han ta på
blysch ve öglocka som för gråten.

Och så gingo de båda segrarna triumferande därifrån hem till mor Britas
läckra fettisdagsbullar. Så kom det sig, att det blev den åsidosatte
Mats, som bland alla självbesuttna bondpojkar blev utvald till att föra
hem vårvinterfestens unga drottning i Tavle by. Men en något riven och
sliten drottning var det, med krushåret stripigt och vått under den
röda mössan och sticketröjan genomblöt av snö.

       *       *       *       *       *

Fram på vårsidan skulle äntligen ungdomarna på Anders-Ersagården
börja läsa för prästen. Pojkarna voro ju redan långt över läsåldern,
Anna-Greta hade också längesedan hunnit dit. Hon var nu femton år
fyllda. Mats gick på sitt sjuttonde och Ejnar redan på det adertonde.
Det var mor Britas påfund att dröja så länge. Alltsedan olycksdagen
hade hon varit så skyggt ängslig att släppa sina barn ur sikte.
Hittills hade hon kunnat skylla ifrån sig med att hon ville, att alla
barnen skulle följas åt.

Men nu gick det inte längre. Efter själva julottan hade kyrkherren
tagit henne avsides och i hettan med dundrande röst sagt något om
kristlig försumlighet och en likgiltighet, som bottnade i hednisk
vantro. Då måste det bli slag i saken, och så hade de alla tre anmälts
till årets nattvardsgång.

Veckolånga förberedelser krävde det att få allt i ordning med kläder
och matspänner. Så skulle man bland annat baka mjukt bröd, som hade
förnämligare anseende än det hårda vardagsbrödet. Men äntligen var
allt klart. Hästen klövjade packningen på sommarsläden ner till stora
landsvägen, och så togs kyrkkärran, nyputsad och fin, fram ur kärrhuset.

Så kommo de en majdag farande ner till kyrkbyn, där de skulle stanna
över sommaren. Stor och ståtlig tycktes den dem, där den låg på en
stor, flat sandslätt emellan bergen med torget i mitten. Kring torget
låg själva »stan», där handlarn, länsman och doktorn bodde. Ett bra nog
stycke därifrån låg själva bondbyn, skarpt skild från »stan» till både
byggnadssätt och levnadsvanor.

Men till ingen av dessa delar av kyrkbyn skulle läsbarnen utan till
»bondstan». Den låg alldeles för sig själv ikring kyrkan, hus vid hus,
grå och kutande och tätt, tätt sammanbyggda vid de trånga, krokiga
gatorna och det gräsbevuxna torget. Hundraåriga, vacklande och blinda,
med stängda fönsterluckor, sökte de stöd mot varandra för att ej falla
in i sin egen tomhet. En sällsam, grå dödmansstad utan rörelse och
mänskligt liv, utan blommor bakom fönsterluckan, utan barn. Ruvande
över urgamla tankar och minnen från medeltida köpenskap på samma
marker, från hedentida byteshandel med köpmän ända från det stora riket
omkring Sundet.

Blott till kyrkhelgerna vaknade de gamla husen upp. Då slogo de upp
sina tunga ögonlock och sågo sig yrvaket omkring med tomma ögonhålor,
ty fönstren saknade rutor. Dörrarna flögo upp, och de små, trånga
rummen genljödo av kyrkfolkets prat och skratt under ett enda,
bräddfullt dygn.

Ty »bondstan» bestod av hela socknens kyrkbystugor, dit bönderna från
mera avlägsna byar sökte sitt logi över lördagsnatten. Två, tre eller
flera hade de slagit sig ihop om att dela en sådan stuga. Var familj
fick nöja sig med endast ett rum. Trångbodd blev man, men det var man
van vid, och den lördagsnatten man var i stan sov man ej mycket ändå.

Nu hade man tagit ett par av de största kyrkstugorna till husrum för
läsbarnen, en för pojkarna och en för flickorna. För hushållet och
ordningen svarade två rejäla bondmoror från en angränsande by. Maten
bestod mest av torrskaffning ur läsbarnens egna matspänner, men någon
gång kokades en ordentlig vattgröt eller, när det skulle vara riktigt
storhögtidligt, en smältande ljus och len smörgröt med god gräddmjölk
till att skölja ned mjukbrödet och den rökta fårfiolen med. Och i tukt
och Herrans förmaning höllo mororna ock sina läsbarn. Inget hams och
slafs fick förekomma.

Under mångahanda tankar låg Mats den första natten i kyrkstugan och
letade förgäves efter sömnen. Pojkarna lågo bäddade i flatbädd över
hela golvet i storrummet på mjukaste fjolårshö. På den ena sidan om
honom låg Ejnar, på den andra en främmande pojke, som snarkade med
munnen vidöppen, så att man kunde räkna jäkeltänderna på honom. Höet
doftade starkt och kryddat sin lagrade sensommardoft, tyst var det utom
snarkningarna och väggsmedens hamrande i det grova, nakna kärntimret.

I morgon skulle de första gången till prästen. Det var en betydelsefull
dag, den första av en betydelsefull tid, som skulle göra dem till
fullvuxna män, skyldiga att ta sin del av ansvaret och plikterna i
denna vanskliga värld. På detta tänkte Mats långt in i den ljusa
natten, som stod stilla och glasklar genom den öppna fönsterluckan,
medan Ejnar vid hans sida trygg sov sin hårda ynglingasömn i den
fäderneärvda kyrkstugan.

       *       *       *       *       *

Lästiden blev en lycklig tid för Mats. Bland alla dessa främmande
pojkar från andra byar blev han som en av dem, och det återverkade på
Tavlebarnen, så att de också behandlade honom väl. Anna-Greta kunde
väl bland de andra ha sina ryck av nyckfullhet och tvärhet, då hon
ej låtsades se honom utan helst höll sig till storbondebarnen från
kyrkbyn. Men dessemellan var hon mjukheten och godheten själv och tydde
sig till honom som till en kär och avhållen bror. Det var i synnerhet,
när hon hört honom svara för sig inför prästen och sett de andras
vördnadsfulla miner.

Av alla läsbarnen från den stora socknen visade sig Mats som den mest
begåvade och kunnige. Ingen läste ordet så flytande och väl innantill,
ingen var så bibelsprängd som han. Långa kapitel kunde han utantill,
och Svebilii katekes hade han på sina fem fingrar. Maken till läsbarn
hade prästen aldrig haft. Och han var dock en nitälskande präst, som
väl mindes dessa ord:

»Du skall skärpa dessa ord dinom barnom och därom tala, när du sitter i
ditt hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig eller uppstår.»

Men ändå tyckte han, att det fattades något hos detta under till
läsbarn, den långe, gänglige pojken med de brinnande ögonen i det bleka
ansiktet och den lidande munnen. Det var som om han fattat de ord
han läste bara med sitt förstånd men ej med hjärtat. Tomt, kallt och
mekaniskt gledo de heliga orden över hans läppar. Men det mekaniska
rabblet var ju tidens sed, och prästen trodde, att Mats blivit inlärd
till den tonen. Han visste ju, att han var son till en mycket from om
också missledd man från grannbyn.

Föga anade han, att Mats, det ensamma ödesbarnet, längesedan genomgått
en djup, religiös kris. Läsningen och konfirmationen tog han bara som
en nödvändig väg ut i livet. Alla de sugande frågor och tvivel, som så
ofta höra denna tid till, hade han för längesedan tystat med våld — i
hans inre var tomt och lugnt.

Allt detta anade ej prästen, men han kände instinktivt en större
sympati för Ejnar, den långe vildbasaren, ett barn, trots sina aderton
år, som kunde slåss och väsnas värst av alla under fristunderna men som
dessemellan satt så gripen, att han ej hade långt till tårarna.

Anna-Greta var snabb i sin uppfattning, men flyktig och glömsk med
tankarna på annat — där plockade himmelens fåglar upp många goda ord.
Då hon slarvat med läxan, höll hon sig särskilt till Mats. Med kelna
miner tiggde och bad hon:

— Hör du, Mats, du, som ä höglärd, läs förklaringa om trolldomen ur
katkesa för mej!

Och då kunde Mats ej endast rabbla det långa stycket om trollkarlar och
lövjerskor utan även bibelspråket därtill:

»Att ingen ibland dig varder funnen, som sin son eller dotter låter gå
igenom eld, eller den som är spåman, eller en dagväljare eller den, som
på fåglalåt aktar, eller trollkarl, eller besvärjare eller svartkonstig
eller tecknatydare eller den där någon död frågar.

Ty den som sådant gör han är för Herran en styggelse.»

Entonigt och mekaniskt som han brukade läste han språket, medan han
höll ögonen sänkta i Anna-Gretas, där en rädd glimt tändes i pupillens
djup. Hon mindes deras många samtal uppe i skogsrået om hemliga och
mörka ting. Var det detta, som var en styggelse för Gud? Hon ville
fråga Mats, men pojken framför henne satt lika oberörd och borta som
förut.

Till pingst skulle de gå fram, och för var dag fingo Ejnar och
Anna-Greta mera allvar i sinnet, men det allvaret gällde kanske mest
frågorna i koret. Mats var sig lik. Han behövde ju ej vara rädd heller,
menade de, han blev det ju, som fick stå närmast i gången och bli
hedrad av alla. Ingen anade, vilken ogudaktig tanke, som slagit rot i
det bästa läsbarnets hjärta.

Om han nu verkligen var den han ville vara — så var hans tanke — då
skulle han nu kunna skaffa sig den makt och rätt, som Gud och människor
förnekat honom. Också han kunde skaffa sig en bärare, som mor Brita,
det kunde var och en som ej ryggade för nattvardens helighet.

Hur det skulle gå till, visste han mer än väl. Det gällde bara att
smussla undan en del av oblaten och en del av vinet. Sedan skulle man
taga några trasor, sticka sig med en kniv i vänstra lillfingret och
låta några droppar blod falla på trasorna, som man förut blött med
kyrkvinet. Så skulle man rulla trasorna kring oblaten under läsning av
en besvärjelse, som Mats snappat upp. Så var det bara att gå till en
korsväg och rulla i väg bäran på dess långa och krokiga vägar fram till
välstånd och oberoende med de orden:

»Så länge du för mig vill springa, skall jag för dig i fandes brinna.»

Just nu var rätta tiden inne, ty bäran ägde ingen kraft att hjälpa en,
förrän man gått fram för prästen.

Med sådana hemliga tankar gick han till sin första nattvardsgång.
Klockornas ringning rörde honom ej. Ännu hade han svårt att tåla
klockringningen, hårt trollbunden av sitt eget agg som han var. Ej
heller de många tysta människorna, de doftande björkarna i koret och de
andra läsbarnens tårar rörde honom särdeles. Klart och lugnt svarade
han med hög röst på alla frågor — svar, som kommo mången vuxen människa
att lyssna och häpna. Men själv stod han kall, och i hans hjärna rörde
sig blott ett dovt: Tänk, om jag vågade!

Då stämde klockaren upp slutpsalmen. Det var hans mors älsklingspsalm.
Först då rördes det något i hans döda inre och vände sig emot de kända
orden:

    »Jesus Kristus han är vorden
    ett offer för oss alla.
    Ett menlöst lamm led döden,
    och gjorde en förlikning
    emellan Gud och oss till evig tid.»

Offer — det hade då funnits andra menlösa offer, det hade bjudits en
förlikning. Han hade glömt det, skjutit undan det i sitt bittra kval.
Ej ens nu visste han, om han mäktade tro det, men ej ville han såra sin
döda mor på sin konfirmationsdag med slika syndiga tankar. I ödmjukt
sinne och utan mörka uppsåt anammade därför Lill-Mats utom åkern brödet
och vinet bland de andra.

En viss förändring följde nu för en tid i hans sinne. Han tänkte ej
så mycket på all slags vidskepelse. I stället döko åter gamla, glömda
bibelord upp, och han mindes sin fars och mors fridfulla, lyckliga liv
mitt i nöd och fattigdom. Än mer, om de måst dö en ond bråddöd? Sade
icke psalmen, att Frälsaren själv måst skamligen pinas på korset för
andras synd?

Sant var det ordet: »Månger är fattig i stor rikedom och månger är rik
i sinom fattigdom», när han tänkte på mor Brita i Andersagården, så
girig och så rolös, och på sin egen fattiga och utslitna mor med ett
fridens klara ljus över pannan.

Fort nog skulle hans sinne åter ha hårdnat, om han vetat om mor Britas
samtal med prästen. En gång i början av läsningen hade hon sökt honom
för att som brukligt var höra sig för om barnen, och en bra förning
hade hon med sig av smör och ägg. Mannen hennes gick mitt uppe i
vårplöjningen.

Då ansåg prästen, att det var tid på att tala om Mats. Inte för att han
älskade pojken särskilt, men man stod kanske inte till svars med att
låta en sådan begåvning grävas ned i jorden. Och så lade han ut det
alltsammans för Brita, där hon satt ytterst på förmaksstolens kant i
sin svarta sidenmössa och kyrkschalen av storblommig saxeny.

Vore det inte skäl att låta Mats studera? sade han. Han visste ju
fullväl, att de inga skyldigheter hade till att lägga ut pengar i
onödan för honom. Men det kunde ju betraktas som ett förskott bara. Den
dag Mats satt i egen prästgård, skulle han säkert se sig någon utväg
att gälda lånet.

Aldrig i sitt liv hade mor Brita blivit så bestört, men hon dolde det
skickligt, steg upp, neg sig mjukt ut genom dörren och sade sig skola
tala med sin man om den saken. Många stridiga tankar rörde sig inom
henne på vägen från prästgården. Han, den där, fattigpojken, det bleka
läsarynglet med de outhärdliga ögonen, skulle sitta som en herre,
kantänka, över hennes egna barn? Det fick aldrig ske, så länge hon
levde! Hon fick väl se sig till att kunna hålla Anders undan från saken
och sätta ihop ett svar själv åt prästen.

Det svaret hade hon redan klart, när hon lutade huvudet mot psalmboken
till slutbönen den söndagen. Och när tacksamma föräldrar vid
konfirmationen efter barnens nattvardsgång stodo väntande på prästen,
visste mor Brita, slug som alltid, verkligen att få undan sin man för
en stund och att slinka in före någon annan i sakristian för att lämna
återbudet.

Tyvärr gick saken inte för sig, ynkade hon med nedslagna ögon, hennes
man såg sig ej någon råd till att lämna studiehjälp åt andras barn, när
fråga var, om han kunde hålla gården åt de egna barnen. Och prästen
nickade förståelse och bifall — uppfostringsbarn var nu en gång icke
eget barn. Men han hade fyllt sin plikt och fredat samvetet, och därför
tog han inte upp saken på nytt, när han strax därpå skakade hand med
Anders själv ute på kyrkbacken.

Om allt detta visste Mats intet, men vardagen gjorde sitt till att
snart vända hans sinne till det gamla. Ejnar och Anna-Greta voro
länge sedan sig själva igen, fast flickan täckte sitt mörka hår med
ungflickans ljusröda mössa till helgerna.

Och nere på myren hade Stor-Grubbens folk gjort sitt med plöjning och
sådd. När sommaren var till ända, kunde Stor-Grubben låta väga upp
en skörd på tjugu lispund finaste vallhö på höbesmanet. Lass på lass
kördes dignande in i hans lador, medan Grubben själv stod mitt på de
våta gärdorna med händerna i byxfickorna och såg på.

Men på Lill-Jonas forna åkrar växte nu tistel och törne upp till
knähöjd. Det var, när Mats såg det, som hans sinne åter stålsatte sig,
och han sade för sig själv: Nej, och åter nej! Vad det betydde visste
han endast själv.

Det var nog en annan också, som funderade över Guds vägar, där han
stod och såg ut över den förut så döda myren, där det nu rådde idog
flit, liv och rörelse hela långa skördedagen. Det var Anders. Han hade
åldrats så märkbart på dessa år, den ståtlige storbonden. Ovant grubbel
över sonens öde hade tärt på hans sinne. Han hade ej förmågan att delge
andra sina tankar, och därför grävde de sig in djupt i honom själv. Men
hans blick var ljus och klar. Det hade kommit en stillhet över honom,
som han saknat i sin styrkas dagar.

När han stod där, tungt vilande på lien — han behövde ofta vila nu —
och såg på skördearbetet nere på myrängarna, tänkte han väl som förr,
att där vilade byns framtid och välsignelse, fast i orätta händer. Men
den lugna, sorgsna blicken tycktes säga ett resignerat: Ske din vilja!

Det var kanske den annalkande döden, som äntligen lärt Anders att säga
så. Ty det visade sig snart, att hans kraft var bruten. Frampå hösten
insjuknade han och blev liggen. Hela vintern låg han sjuk. Det började
som varannandagsfrossa. Varannan måndag, precis klockan tolv, började
den sjuke frysa, så att han skakade och måste inta sängen. Då hjälpte
det ej, att Brita kokade det starkaste kaffe hon kunde, så starkt, att
det nästan var grönt, och gav honom det oblandat. Sedan bäddade hon ner
honom mellan husets tjockaste skinnfällar, men Anders frös ändå, så att
själen ville flyga ut ur hans stora kropp.

Så småningom gav sig frossan något. Men då visade det sig, att den bara
varit ett förebud till en ännu svårare sjukdom. Då vintern äntligen
vände sig på den ljusare sidan, låg gårdens husbonde i den vildaste
svartfeber, vilken skulle bli hans sista sjukdom. Förgäves tog mor
Brita till kopphorn, snäppare och bryne för att med koppning få febern
att sjunka. Det hjälpte blott till en tid. Då kunde hon ju ej annat än
på allvar tro, att gubben hennes »råkat ut för jälakt». I smyg klippte
hon hår och naglar av sin gamle man, lade dem i stöpsleven, som barnen
brukte till att stöpa bly i åt nyår, och kastade så ut alltsammans
åtabak över sin vänstra axel. Men ej ens, att hon sålunda kastade
ut för ont, hade någon förbättring till följd. Snart steg febern på
nytt, och i mars dog den gamle Anders Ersson, sedan han på dödsbädden
förordnat om hur med hans egendom skulle förfaras.

Så var då Mats vid aderton års ålder för andra gången bliven faderlös.
När Anders redan låg och drog andan, kallade han en gång Mats till sig
och sade med en orolig glimt i ögat:

— Ja hadde tänkt att få leva, tills ja hadde ordnat lite för dej, pojk.
Men de ska du veta, att här har du hemmet ditt, så länge du vill. De
ska ja säja far din, när vi råkas.

Rörd tog Mats hans hand och tryckte den till tack och farväl.

Att han som uppfostringsbarn ej kunde ärva del i gården, det visste
han ju. Och till adoption hade det aldrig kommit. Men det visade sig
dock, att en liten penningsumma stod undansatt även för fostersonen,
vilket kom Mats att röras till ovana tårar. Han mindes all sin hemliga
stolthet och halsstarrighet — hade han förtjänat denna godhet? Mer än
nog tyckte han, att Anders gjort för sin forne fiendes son.

Men ändå var den första tanke, som föll honom i sinnet, när han höll
pengarna i sin hand: Gården, farsgården! Här hade han nästan vad den
var värd i sitt nuvarande skick. Men snart fick han höra, att nu var
det för sent, ty Stor-Grubben hade nu också kastat sina blickar på den
lilla, men i fars och farfars tid orörda skogslotten, som hörde till
hemmanet. Med en tung suck fick därför Mats stoppa ned sina slantar på
kistbottnen till kommande behov.

       *       *       *       *       *

Efter Anders död började livet på gården så småningom att gå i nya
gängor. I testamentet hade han bestämt, att hustrun skulle som barnens
förmyndare sköta gården, tills Ejnar blev myndig. Det märktes också
snart, vem som numera styrde på Andersagården.

Ej som skulle inte Brita skött gården väl och sett till sitt folk.
Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla
i arbete och ve den, som sov över sina sysslor! Det var bara det,
att allt det myckna ljusskygga, som hon i hemlighet plåstrat med, nu
trädde mera öppet i dagen. Mor Brita gjorde ej längre någon hemlighet
av, när hon läste över folk och fä eller brukade andra konster. Under
första delen av sorgeåret höll hon sig väl tillbaka och gick sedesamt
sin tunga änkegång med sorgflor under huvudduken. Men snart strömmade
allt fler människor upp till gården för att få hjälp och bot för sina
åkommor.

Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Än var det en ko, som
ej trivdes. Brita rådde då hustrun, som ägde kon, att ta ett hår från
kons vänstra lår och sy in det i sin kjollinning. Eller också var kon
redan sjuk. Då kanske den släpades upp till Klok-Brita för att bli
hånkad. Det var en grym metod. Med ett långt instrument, den så kallade
hånknålen, drogs ett snöre genom skinn och kött vid det sjuka djurets
bog, och sedan slog man en knut på vardera ändan av snöret. På det
sättet blev det naturligtvis varbildning i såret. Man drog då igenom
snöret en bit till och klippte bort den ända, som redan varit i såret.
På det sättet kom det sjuka ut ur kroppen. Dog inte kogussriset av den
läkedomen, så kanske det blev botat, och så var det bra med den saken.
Men skulle det hampa sig så illa, att kräket dog, så var det för att
hon blivit förgjord av någon illasinnad granne.

Även folk botade mor Brita för mångahanda åkommor. Hon tvättade bort
vårtor på dem med regnvatten från en grind, genom vilken tre lik blivit
förda. Hon botade för gulsot med ett uppkok på nio sorters bark, och
hon lagade pulver av ormbunksrot för binnikemask. Älgblåst botade hon
som sig bör med blåst mjölk. Hon förstod ock den gamla lappmarkskonsten
att knyta knutar för »vin» och att laga till ett ormbrännvin, som
hjälpte mot all slags värk.

Men mest gjorde sig kloka Brita känd för sin skicklighet i att bota
barn för riset. Nära invid gården stod en väldig stubbe av egendomlig
skapnad. Dess vridna, vresiga rötter bildade en naturvuxen ögla. En
sådan trädstubbe kallades »valbunden», och genom den skulle det sjuka
barnet dragas.

Mats glömde aldrig, när han första gången såg denna urgamla folkkur
nyttjas. En dag i kvällningen mötte han mor Brita med en främmande
kvinna och ett barn. De gingo upp emot skogsbrynet, men ingen hälsade
eller svarade på hans tilltal. Det förundrade honom dock föga, ty han
visste att tystnad ofta hörde till kurerna.

Men längre bort mötte han Anna-Greta, som försiktigt smög sig efter med
ögonen lysande av nyfikenhet. Mångt och mycket hade hennes mor invigt
henne i, men till att bota riset var hon inte betrodd, och nu ville hon
med egna ögon se, hur det gick till. Och hon ville ha Mats till sin
medbrottsling.

— Kom, ska du få si, hur mor drar Jonsa-Lisas Karin genom valbunneträ
för rise, viskade hon ivrigt.

Hennes nyfikenhet var smittsam, och Mats vände och smög sig med henne
upp emot skogsbrynet. Sida vid sida stodo de där med återhållen
andedräkt gömda bakom en buske och sågo allt på ett par alnars håll.
Det visade sig emellertid, att lillstintan led av det så kallade
jordbundna riset, och därför måste hon i stället dras genom jorden.
För den skull hade man skurit upp en kant av gräsvallen vid ena
dikeskanten, så att två hål uppstodo med en gång emellan. Genom den
drogs nu barnet tre gånger på rygg, ansköns, d. v. s. motsols, under
samma djupa tystnad.

Den lilla nakna kroppen med sina sjukliga uppsvällningar lyste så vit
mot den svarta jorden, som skulle rena och binda det onda. Flickan grät
och stretade emot. Hon trodde väl, att hon för alltid skulle stoppas
i det svarta hålet, men det hjälpte ej, igenom gräsvallen måste hon.
Lika sjukligt vit och kroknad i lederna, som när hon drogs in, kom hon
ut igen, fast svart och smutsad av jorden, men ännu var kuren inte
färdig. En torsdagskväll efter solnedgången ägde den rum, och ännu
två sådana kvällar måste den upprepas, innan det hjälpte. Men skyggt
och försiktigt smögo sig de två medbrottslingarna därifrån. Nu hade
Anna-Greta lärt sig det bästa mor kunde. Ty mor Britas nya verksamhet
hade berört hennes båda barn helt olika. Anna-Greta, som nu var sexton
år fyllda, såg med glädje, att det blev mera liv och rörelse på gården.
Borta voro alla flyktiga betänkligheter. Det heta möderneblodet började
mogna i henne, det spratt i varje lem av liv och ysterhet. Var dag såg
hon i smyg i den delade spegeln i finsalen, att hon var vacker. Det
svarta håret stod ännu ogredigare kring det vita ansiktet, och ögonen
hade mistat något av sin barnsliga och grunda solighet. Mot det mjuka
ansiktet stod den röda munnen som en fast förseglad gåta.

Allt detta ville Anna-Greta ej hålla bara för sig själv. Var dag kom
det nu folk till gården, som hon kunde le och lirka med. Det gjorde
henne detsamma, om det var man eller kvinna, blott de logo mot henne
tillbaka. Skönt var det även att få lämna många tråkiga hushållssysslor
för att ge mor en handräckning. Snart blev Anna-Greta sin mors högra
hand vid kurerna. Med lätt hand lade hon omslag och smorde salvor, så
som mor erinrade henne, och det märktes snart, att hon hade det rätta
handlaget.

Om Anna-Greta tyckte om det nya livet på gården, så fanns det en annan,
som var modern djupt gramse för det. Det var Ejnar. Han hade ju väl
reda på faderns tankar om sådant och tyckte nu, att hans mor vanhelgade
faderns minne genom att handla så rakt mot hans vilja.

Den första tiden kom det till många häftiga gräl mellan mor och son för
den sakens skull. Men snart måste Ejnar ge med sig. Först och främst
berodde han ju ännu helt och hållet av modern. Och närig bondson som
han var, kunde han ej heller blunda för vad moderns doktorerande drog
till huset. Pengar kom man inte precis stickande med, men man hade
tusen andra sätt att visa sin erkänsla. Än kom det en smördrittel, än
en kalvkropp eller kappstova med strömming i huset, så att man kunde
sälja desto mer av husets eget.

Och det fanns nu ett stort tomrum att stoppa slantarna i, sedan den
tysta faster Erika efter faderns död för alltid lämnat huset med sin
bandsked och sin spinnrock. Med henne var det som om något av husets
lycka drog sina färde. Men ändå kunde Ejnar förarga sig, som när mor
slog ut tvättvattnet, då hon alltid skulle spotta och ropa: »Jesus Guds
son.» Och ändå var han ingen läsare.

Snart fick han dock annat att tänka på. När Stor-Grubben skulle bärga
sin andra skörd på myren, som denna gång var besådd med fullgott korn,
visade det sig, att han var den ende, som fått missväxt det året, medan
hela byn för övrigt fått god skörd.

Guds hämnd, sade bönderna, för slydjan han sålt till fattigfolkets åker
under nödåren.

Utom sig lät Stor-Grubben kalla på alla de sakkunniga, som med en mun
förklarat, att i myren låg Västerbottens bästa åkerjord. Nu stodo de
där tafatta och tvekande. Grubben lät dem knappt komma till ordet i sin
ursinniga vrede.

Till slut var det dock en av dem, en gammal Tavlebonde, som fattade mod
och framlade sina synpunkter. Aldrig kunde väl patronen tänka sig att
få god skörd, så länge den vattensjuka marken bredvid låg odikad, sade
han. Det gällde att ha tålamod, tills hela myren låg dikad, fast det
nog skulle kosta både tid och pengar.

Men patronen litade inte längre på deras ord utan körde helt sonika
ut hela sällskapet och sände omedelbart en av sina skutor ned till
Stockholm efter en nyexaminerad lantbruksdirektör. Något grön efter
sjösjukan landsteg denne charmante herre en dag i staden, och morgonen
därpå kommo han och Stor-Grubben rullande i kalesch med parhästar ut
till myren.

Frostbiten, svartgrå och härjad låg nyodlingen där i den råkalla
höstdagen, och tätt invid glimmade det svarta myrvattnet kallt och
blankt. Isiga frostdimmor höjde och sänkte sig däröver som levande
andeväsen. Och i bottnen på myren satt den själlösa sjövittra och
höll allt levandes rötter i sina förkvävande händer med ett tyst och
förvridet skratt.

Allt såg så fattigt, så förslitet och ofruktbart ut i ljuset av hennes
andedräkt. Den främmande unge herrn ryste och svepte kappan tätare
ikring sig. Herre Gud, hur kunde någon drömma om att gräva guld ur
denna karga, sjuka mark! Och genast hade han sin dom färdig. I väl
valda, vetenskapliga ord förklarade han för den obildade patronen,
att myren vore en i hög grad misslyckad spekulation. Det vore rena
galenskapen att vräka mera pengar i dess svarta djup.

Och patron Grubb trodde honom. Han var en man med stark vilja, men
kort tålamod, alltför snar att gripa och åter förkasta. Någon verklig
lantbrukare var han minst av allt. Han kunde inte vänta och ta ur vår
Herres händer. Vad han ville ha, det tog han själv med hård och otålig
hand.

Och nu var det skogen han ville ha. Skogslyckan han skövlat uppe i
Lill-Jonsagården hade lärt honom, vad skogen var värd i rätta händer.
Därför mottog han nästan med en viss lättnad sanningen om vintermyren
och körde vördnadsfullt den lärde lantbruksdirektören tillbaka till
staden och en charmant festmiddag, medan han i tankarna till nästa
år lade ut vintermyren till ängsmark för att helt kunna vända sitt
intresse åt skogen.

       *       *       *       *       *

Och så kom det sig, att skogsskövlingen kom även till Tavle by och sög
allting med sig i sin virvel. Därmed började ett nytt liv. Med yxa
och såg trängde Stor-Grubben med sina arbetare in i byns jungfruliga
skogar. Som en förödande brand gick han över urgammalt, milsvitt
skogsbestånd, som varken lag eller hävd skyddade, tills det liknade
ett enda väldigt, av elden härjat bränte.

Där han gick fram, stupade jättegranarna sida vid sida under brak och
dån, tills en dag skogen låg död. Ur markens rivna mylla stucko de
friska stubbarna upp likt benen ur en sargad och förmultnande kropp.
Men under stubbarna, som sakta skulle gråna och förvittras, sutto
rötterna friska kvar. Dem hade han icke förmått rycka upp, där de
grenade och knöto sig vid varandra djupt nere i jorden. Hårt nitade i
hembygdens hjärta sutto de alltjämt. Men de räknades icke, stockarna
var det, som skulle ut i världen och skaffa sin herre pengar och makt.

Hemma på sitt kontor satt Stor-Grubben och granskade tumningslistorna,
och för var lista hans tummare bragte med från skogen ljusnade hans
barska drag alltmer. Det år han började hugga skogen på sina hemman,
det var sannerligen ett godår! Detta var något, som lönade sig bättre
än att odla svekfull myrjord. Den åker han nu brukade behövde varken
ans eller vård. Sådant lämnade man åt de efterkommande, dessa enfaldiga
bönders efterkommande. Men skörden den tog man själv, i hundra- och
tusenfaldig måtto tog man den.

Den tanken hade något med det religiösa att göra. På oviga ben reste
sig patronen och gick in till sin maka, som satt i fönstervrån på
sidentaburett och sömmade en silkesbörs.

— Ge mig börsen, Mathilda, sade han och ryckte den till sig, och innan
hon hunnit alterera sig, hade han stoppat den full med blanka guldmynt.

— Tag dem, Mathilda, sade han med vibrerande stämma, och köp dig
sarsmantiljen, som du ville grina dig till i jåns, och gack till
Herrens hus om söndag och tacka honom för din makes goda framgångar.
Nu, nu börjas det på allvar.

Och Mathilda suckade gudsnådligt, snörpte på munnen och knöt den magra
handen fast som en klo omkring guldbörsen.

För skogen blev vintermyren glömd för några år. Vart år lät Grubben
pliktskyldigast se till myrängarna, men till någon fortsatt utdikning
eller nyodling kom det ej, utan man tog den höskörd som blev.
Kanske kunde nu stunden varit inne för Tavle byamän att få återköpa
vintermyren och förverkliga den gamla tanken, som symboliserade deras
enighet och gemensamma välgång. Men nu fanns ingen längre, som kunde ta
ledningen. Var och en gick med nya tankar. Efter att i århundraden ha
tänkt och trott, att det var jorden, som var den fasta grund de hade
att bygga på, kom man nu och sade, att det var skogen. Skogen, den
gamla trygga muren till deras hus och hem, värnet mot främmande vindar,
men ock full av skrämmande otyg, dock alltid det fasta, det orubbliga,
som gick i arv från far till son, som gav timmer till egen stuga och
ved till egen härd, men annars stod och växte på rot — nu kom man och
gav den andra namn. Ett räntelöst kapital kallade man den, en obrukad
åker, en lat tjänare, som grävde ned sitt pund!

Men hur skulle man kunna gräva upp och förränta det pundet? Därtill
krävdes pengar, och så fattiga och nedtryckta av nödåren voro de, att
mången knappt höll sig med häst. Och ned till älvens stora stråkväg
skulle timret för att komma ut i världen.

Då kom Stor-Grubben. Skogshungern hade gripit honom, och den var större
än jordhungern. Allt vad han kom åt slök han. Sedan han nu huggit ut
sina egna skogar till den sista stubben, ville han köpa. Först vände de
honom ryggen, Tavlebönderna. Då lade han pengarna kontant på bordet,
stora pengar. Pengar, det var något man sällan såg. Det var något
säkert till att vända på och ta i, något som klingade i skogsensamheten.

Måtro, det var ej gott för de fattiga bönderna, som knappt hämtat andan
efter nödårens alla lidanden, att stå emot Grubben, när han kom och var
gemen, klappade på axeln och sade:

— Med den där lilla skulden till mej, Kall Pers August, tar vi de väl
inte så görnoga, bara ja får köpa skogen å dej.

Visst fick han köpa till slut, om än ibland med lock och pock. Stora
pengar blev det, sedlar, som man knappt sett, på hundra riksdaler och
mer, ja, en och annan, som längre stått emot lockelsen, kunde till och
med vifta med tusenlappar. Så flöto pengarna till fattigfolket utom
åkern, där den mesta skogen låg, och ett yttre välstånd med dem. Snart
var man lika väl klädd och väl hädd på båda sidor vattnet. Men överallt
i Tavle skogar gingo yxhuggen som dova slag mot en mur, som bräcktes.

Pengar flöto till också på annat sätt genom skogen. Var och en, som
hade en son eller dräng att avvara, en häst och en skogskälke, lejde
ut dem till Grubben för skogsarbete och timmerkörning. Det var mycket
arbete med timret. Det skulle tummas och indrivas ute i skogen, det
skulle köras ner till älven och flottas. Men allt detta var ett friskt
och hurtigt arbete, något annat än det sävliga rotandet i de små
åkerlapparna.

Nu blev det liv och rutsch i byn, timmerforor efter de ensamma
skogsvägarna och nytt folk, som strömmade till för att få sin del av
guldet. En dag lät Stor-Grubben slå upp en liten handelsbod uppe i
utomåkersbyn. Där fanns också brännvin att köpa för sex styver kannan.
Och Grubben hade en flod av tiotusen kannor att ösa ur.

Långt in i skogen rann den breda brännvinsfloden, i motsatt riktning
mot timmerälvens fåra. Och vart den rann dödade den tystnaden, skogens
heliga tystnad. Skändad låg den ljusa vinterdagens jättekyrka med
grunden bar och brustna pelarstycken. Skratt och råa skrän ekade där
inne örkdagskväll som helgdag. Och så började de många slantarna, som
ur Stor-Grubbens hand fallit på bondens bord, att så sakta leta sig
tillbaka igen till sin rätte herre.

Så mycket pengar som nu hade Tavlebönderna aldrig ägt. De visste ej,
vad de skulle göra av dem alla. Att spara och gnida på kläder och föda,
på gröda och redskap, det visste de sedan gammalt. Det var något, som
var inärvt i deras medvetande sedan sekler. Men att spara på pengar,
det hade de ännu inte lärt, ty de hade aldrig haft så många på en gång
i sin hand.

Magen skulle först ha sitt, den hade ju så länge fått sukta. Tom
klibbade den ännu vid ryggbastet, som om den varit bottenlös, fast man
var dag åt sig tvärmätt på palt och sovel. Furubröd och agnar var ej
längre vardagskost ens för fattigman. Vart mål satte man i sig, som om
man ej haft något magahov, sovel på sovel lade man på oblandat bröd.
Och sovlet skulle sköljas ned med brännvin.

Och om lördagskvällarna kom ungdomen efter vägarna och skrålade och
sjöng en splitterny brännvinslåt, som ej förut varit hörd på den
trakten. Slut var det nu med söndagsläsning och psalmsång, helst bland
de yngre. Endast några av de äldsta och mest beprövade höllo tyst och
stilla sina sammankomster, där de fingo bäst vara i fred.

Men deras egna barn skrattade och hånade läsarna, och mången gång
avbröts »böna» av att halvvuxna pojkar trängde sig in, rusiga mitt på
blanka söndagsmorgonen, för att avbryta psalmsången med sitt skrål och
sina liderliga visor. Då grät väl mor, och far suckade, men ingen gick
till själva roten av eländet.

Det var som om de uppväxande ungdomarna dunkelt känt, att man berövat
dem något, ett säkert stöd i den framtida livskampen. Men det var ej
något till att riktigt förstå eller kläda i ord, det de kände, när
deras barndoms sagoskog föröddes och lät främmande, kalla vindar svepa
kring stuguknuten. Därför dränkte de alla tankar i sus och dus och togo
ut all sin livsglädje i förskott den tid den nu kunde räcka.

En och annan gård stod orubbad i virveln. En sådan gård var Ersagården.
Den enda, som där rycktes med, var Ejnar. Han var just i jäsningsåren,
ljus, stark, full av obrukad kraft. Det brusande liv, som drog genom
bygden, ryckte honom oemotståndligt med sig. Timmertjukornas klingande
på den snöbelagda skogsvägen och de dånande yxslagen i skogen sjöngo en
aldrig tystnande locksång i hans öron. Efter faderns död trivdes han ej
längre hemma. Där var så oroligt och jäktigt, folk sprang ut och in i
stugan. Där voro sjuka och kranka och jämmer och gråt. Det var ej något
för hans sunda unga blod.

Dag och natt var han åt modern, att också de skulle sälja skog till
avverkning; så kunde de sedan köra allt detta kranka patrask på porten.
Under nödåren hade ock de fått en liten skuld på gården och det var på
den mor Brita skyllde, när hon ville ha skäl för sitt doktorerande.

Nu kunde de på annat, mera hedersamt sätt bli av med skulden i ett tag.
Men nu var det mor Brita, som tappert stod emot. Hon visste knappt
själv varför. Glad i pengar hade hon ju alltid varit, kunde aldrig
få nog. Men när det gällde att röra skogen, då var det som om man
hotat något av hennes innersta väsen. Av skogs- och fjällfolket var
hon kommen. Nu var hon bofast, men i sorg och bekymmer sökte hon sig
ofta ensam till skogen. Den stod så mörk och full av hemligheter kring
gården, den höll henne kvar.

Det första yxhugget därinne av främmande hand skulle träffa hennes
egna livsrötter eller driva henne ut på gamla dagar att liksom modern
i blind instinkt söka sig åter till stamfränderna. På bofast gård hade
hon levat, men i skogen hade hon helst velat dö och bli begraven efter
fädernas sed, svept i näver från björkstammarna. Därför vägrade hon,
men utan att ange skäl, hårdnackat och envist.

En gång drevs hon av sonens halsstarrighet att söka råd hos sin mor,
den gamla mormodern med siarblicken. Vad de förehade inne i den låsta
lillkammarn, är ej gott att veta. Någon tyckte sig höra spåtrumman gå,
men det var nog fel, ty endast lappmannen hade rätt att bruka trumman.
Men kanske sutto de båda kvinnorna av lappblod och övade den gamla
konsten att spå på kniv? Visst är, att när mor Brita kom ut igen, hade
hon en liksom nyvaknad blick, då hon varnade sonen med dessa ord:

    »Säljer du skogen,
    säljer du ock plogen.»

Därmed menade hon, att skulle skogen gå, skulle åkern snart följa
efter. Då blev Ejnar ursinnig och svor på, att från den dagen skulle
han ej lägga hand vid gårdens skötsel, förrän han blev myndig och själv
hade rätt att bestämma över sitt.

Från den dagen höll han mest till uppe vid skogskörslorna på
utomåkerssidan, tjänade stor dagspenning och åt och söp upp den med
byungdomen eller med främmande skogskarlar och flöttjare. Mer än en
gång fick Brita se sin son komma drucken hem. Men hon sörjde mindre
över det — det hörde nu en gång till manfolkssed — än däröver, att han
från den dagen varken tycktes tåla mor sin eller mormora i huset. Ofta
fällde han hårda ord, men än oftare höll han sig borta, för att slippa
deras åsyn.

Så kom allt hans arbete på gården att falla på Mats axlar i stället.
Och i och med att Britas läkekonst blev mera anlitad, kom också mycket
av husbondeväldet att vila på honom. Ung som han var, hade han redan
allvaret inne och förstod att tillvinna sig lydnad av drängarna. Ingen
anade, att han stundom i hemlighet avundades Ejnar hans fria liv. Mats
gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också
inom honom. Såret i hans inre var ej längre så svidande öppet, och en
sen och tafatt ungdomsglädje ville söka sig utlopp i lek och dans och
stoj bland de andra. Men något höll honom åter tillbaka.

En söndag vandrade han ensam upp till lillstugan igen. Denna gång för
att äntligen se till, vad Grubben hade gjort med skogslyckan. Det
var år och dag sedan han sist varit däruppe, och han hajade till av
förskräckelse, när han fick se stugan. Vintrarnas tunga snöfall och
höstens stormar hade gått illa åt den, nu när skogsskyddet var borta.
Dörren hängde lös på sitt ena gångjärn och slängde och dängde för varje
vindpust. Taket höll på att ruttna ner, men överst på takåsen satt ännu
farfars gamla värflög, rostig och spräckt, och gnisslade vemodigt för
alla lössläppta vindilar. Därinne var förödelsen än värre. Innertaket,
som varit vitlimmat, var grönt av mögel. Tjukan grodde osynlig i
väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse, trots den
öppna dörren.

Men värst var den förödelse människor gjort. I spisen, där mor alltid
satt doftande björklöv till midsommar, låg det en hög av trasiga
buteljer uppvräkta, och golvet var fullt av glasskärvor och orenlighet.
Då förstod han det — hit till den undangömda ödestugan i skogskanten
hade de kommit för att hålla sina supgillen, det glada ungdomslaget av
huggare och flöttjare, dit väl ock Ejnar hörde. Hett måtte det gått
till. Intorkade spyor och matrester smutsade det söndriga golvet.

Då skar det till av vrede och förakt i Mats. Klart mindes han åter
fars och mors tanke om sådant. Han mindes deras lugna, värdiga liv
mitt i nöd och bekymmer. Tänk, om mor kunnat se sitt stugugolv, vars
nötta tiljor alltid varit så skinande vita till helgerna! Med en gammal
kvast, som låg slängd i en vrå, sökte han göra nödtorftigt rent. En tår
föll ur ögat, innan han själv visste det, men inte kunde den tvätta
bort all den mänskliga smutsen. Till det behövdes det änglars tårar,
tänkte han.

På fars och mors bröllopsbädd och dödsbädd hade de suttit och vräkt sig
med sitt rus och sina skamliga ord och visor. De ruttnande plankorna av
väggfastsängen hängde ännu vid stockarna, gråa trasor och illaluktande
halm fyllde den. Också där hade de orenat med skärvor och smuts. Vit
av harm svor Mats inför den synen att aldrig blanda sig med sådant
sällskap.

Länge stod han ej ut att se förödelsen, utan rusade åter ut, stöttade
dörren med en stör och kastade en blick ut över åkern. Livsdödande
ljung hade för vart år smugit sig längre ut över vreten. Nu växte den
över mer än hälften av den magra åkerlapp, där Lill-Jonas brutit ett
magert bröd åt sig och de sina.

Modlös vandrade han vidare uppåt skogen. Längs med åkern och
gärdesgården hade Stor-Grubben lämnat en rand av skogen kvar.
Likt en tät skärm dolde den tomheten där bakom. Men när han tagit
några steg fram åt skogsstigen, såg han det. Hela skogslyckan var
kalhuggen, ej ett enda livskraftigt träd hade lämnats kvar på roten.
Stubbe vid stubbe, vart han såg, likt grå och kutande troll på huk
bland ris och enbuskar. Skarpt skilde sig uthuggningen från de ännu
ohuggna grannägorna. Det var som om han blottat ett hemskt och
frätande spetälskesår mitt i en tät och yvig päls. Sådana frätsår bar
skogsbeståndet runt om i Västerbotten.

Nu, när det var för sent, gick det med ens upp för honom, vad skogen,
rätt brukad, kunnat vara för dem alla. En säker och trygg, om ej så
stor inkomstkälla, om den huggits med förstånd. Men nu var det förbi
med det, och föga båtade hans fåfänga tankar.

När han den kvällen återvände till sitt nya hem, hörde han åter ljudet
av en väldig buförning. Aldrig hade det varit en sådan oro i skogen som
i de dagarna. Vittras låtar och bjällror klingade jämt om öronen på
skogsfolket. Det sades, att hon själv kom och satte sig i sin röda kjol
vid skogskojans eld, om någon ung gosse ensam höll vakten. Men detta
var nytt folk. Ingen lät sig locka, och ynglingarna voro redan vordna
så gamla och kloka, att de skrattade åt vittras konster.

Men Mats han förstod, att vitterfolket stördes av det vilda livet i
skog och mark, och när han nu åter hörde olåten, som denna gång drog
bort från byns ägor, visste han, att nu flyttade hela följet med kräk
och bohag från Tavle by. Vad det månde betyda av gott eller ont, kunde
han icke säga. Men sällan flyttade vittra från rik och välmående bygd.
Lugn blev han därför först, när han under gamhässjans golv hörde det
välkända ljudet av tunna bjällror och späda röster. På Ersagården
bodde vitterfolket ännu kvar. Så länge han fanns på gården, skulle
vittra få bo i fred under hässjegolvet.

       *       *       *       *       *

Det var en annan, som gick där i hemlighet och längtade på gården.
Det var Anna-Greta, vars sprittande blod sjöng i takt med de nya
danslåtarna, som trängde från byn var lördagskväll under högsommartid.
Taktfasta som pulsens friska slag, muntra som livets lek i ungdomstid,
trånande som hjärtats hemliga oro, ljödo de åter och åter i den sugande
vita midsommarkvällen, i augustikvällens veka månskensdis, långt, långt
in i de mörknande höstnätterna. Entoniga, klagande, vemodiga mitt i
skrålet och skränet därbortifrån, mitt i stampet av grova klackar, ett
med den rusande hödoften från slagna gärdor, ett med skogens undergivna
sus över vittras dolda brudbädd av ljung, som redan rodnade i topparna,
ett med flickans tankar, där hon satt med heta kinder och lyssnade vid
gärdet, som stängde henne inne.

Då kom mor Brita och ropade in henne till sängs med sin gällaste
röst. Kunde hon inte hålla sonen hos sig, skulle hon då hålla tag på
jäntan. Hon kände sitt möderneblod, det heta, lättrörda. Anna-Greta
var ännu för ung till att gå i dansen. Hon var ej heller som de andra
bondjäntorna.

Men hur hon bjöd till, kunde hon inte hindra, att friarna av sig själva
började söka sig till gården. När danslåten därborta började sacka
av frampå lördagsnatten, stod det redan många av byns pojkar utanför
Anna-Gretas fönster och tiggde henne om att öppna. Tåligt läste de sina
friarramsor, fast inget svar kom. Men innanför i kammarn låg flickan
och hörde det och skrattade lågt. Kvavt var det i lillkammarn. Hon hade
måst kasta lapptäcket av sig. Det grova lakanet tryckte som en fäll,
särken var av grovaste, hemspunna garn och kändes tjock som skinn.

Lillkammarn var det enda rum, som hade nattgardin. Den var väl
fördragen. Ett vitt drömslott stod där på dess mörkblå botten, på vars
stora vatten vita svanor simmade bland flytande båtar av en form, som
hon aldrig sett. I en av båtarna satt han, prinsen, med en gitarr på
sitt silkeklädda knä och en plym i hatten. Hon hörde honom spela långt,
långt ifrån — det var den döende danslåten från byn. Ansiktet såg hon
ej, han höll det vänt mot slottet och spelade sakta för den, som var
där inne.

En fläkt rörde gardinen, det var som om båten stilla glidit fram till
slottet. Då visste Anna-Greta, att det var hon själv, som satt dold där
innanför och väntade. Nu skulle han sätta foten på marmortrappan, nu
skulle han stiga därin — — —

Då rörde det sig av mörka skuggor bakom fönstret. Hon såg dem
tvärsigenom drömslottet, och en grov röst skrek:

— Du val släpp in mej, Anna-Greta! Lätta på dörra e nalta!

Hon kände rösten, det var Karl Anton på Mon, han som kysst henne en
gång i vinterdrivan. Hon såg honom för sig, där hon låg, såg hans
dumma, fräkniga ansikte och det röda striphåret. Och hon skrattade
högt, där hon låg, gäckande, med ett stänk av vemod. Nu stod han där
och trodde sig väl kunna köpa henne. Pengar hade han alltid lösa i
fickan till att skramla med, alltsedan far hans sålde skogen. Men
förgäves hade han stått lutad över myrstacken kväll efter kväll för att
bli kvitt fräknarna i synen. De sutto där de sutto, tätt som nagghålen
i en tunnbrödskaka.

Där bakom det målade drömslottet rörde det sig, hennes verkliga liv.
Det var allt, vad som fanns bakom dess vita tinnar och torn, bakom
slottsgrav och stängda portar. Och en aning grep henne för första
gången, att hon ville vara något annat än det, som var hennes dagliga
liv.

Nu var det en annan röst, som sökte bjuda över med lika enkla och
rättframma ord, och flera röster föllo in. Hon kände dem alla på talet.
Bondpojkar var det, välbesuttna pojkar från de största gårdarna. Ingen
annan skulle våga sig fram för att språka på Ersagårdsflickans fönster.

Nå, än sen! En bondflicka av västerbottensstam var hon, hon skulle väl
som andra frias upp på gammalt övligt vis. Ingen skam i det, för den,
som hade hederliga avsikter.

Det var blott de yttre åthävorna hos dessa bondpojkar, som voro grova.
Innerst inne voro de blyga, tafatta och skygga att visa sina känslor,
bundna av gammalt skick och bruk. Ej ett hår skulle de krökt på hennes
huvud mot hennes vilja, om hon gjort, vad de bett om. Den för vilken
hon lättat på dörren, skulle bliva hennes skydd mot de andra, som
stillsamt skulle gått sin väg.

Lördagsfrieriet var lika hedersamt som varje annat frieri. Så hade
hennes far friat upp sin hustru en gång, så hans far före honom, så var
och en i släkten. I tukt och ära hade det skett, i tukt och ära hade
de sedan levat samman livet ut. Ty gossen slapp väl in i kammarn, om
han var den rätte, till sängen slapp han ock, där flickan låg. På det
brokiga lapptäcket med dess rutor av livets alla färger fick han lägga
sig med kläderna på. Men längre kom han ej, förrän allt var avtalat med
bröllop och lysning.

Timme efter timme lågo de där sedesamt sida vid sida, de båda unga,
och talades vid om hur de ville ha det. På de timmarna lärde de känna
varandra mer än på många månader annars. Tungt var arbetet, långt var
det mellan fristunderna. När skulle de träffats annars och fått talas
vid? Nu visste de, var de hade varandra för livet.

Eller blottade det samtalet alltför många olikheter i vilja och
tänkesätt. Kanske flickan såg, att den hon öppnat för ej var den rätte
i alla fall. Då kom han bara ut, som han kommit in, och flickan var
varken skämd eller olycklig för det. Kanske släppte hon in en annan
någon lördagskväll senare, en som fick stanna. Kanske kom han längre
då, kanske fick han både skämta och gantas och mer till — kanske kom
han till sist in under lapptäcket ändå!

Men hur det gick, så var det ingenting att dölja eller ljuga sig ifrån,
ens för mor eller far. De visste oftast om, att flickorna hade friarn
inne i kammarn. Men de litade på sina stintor, och den liten slog
sällan fel, ty flickorna visste som oftast, att vänta och välja rätte’n
— han som _ville_ stanna för alltid.

När pojken väl vågade sig till gårds mitt på blanka söndagsförmiddagen
med sitt frieri, blev han lika väl mottagen för det. Ja, så långt gick
det, att far själv kunde bjuda en gäst upp till jäntorna, om han kastat
sina ögon på en av dem och eljest var ett mågämne, som dög.

— Stinta ligg opp i vinn, fråga na sjölv, sade han och lyste uppåt
vindstrappan.

Och när friarn skulle ner igen på morgonkulan, kunde det hända, att han
möttes i vindstrappan av moran med kaffebrickan, som hon skulle upp
till gästen med.

Ja, så hade det varit i de gamla tiderna, men nu var mycket löst folk
kommet till bygden. Men till Anna-Gretas fönster för att språka på hade
de ej hittat ännu, då hon ej synts på danserna.

Bara känt folk var det, men ändå blev mor Brita ond, kom in och drog
flickan i säng. Hur det var, hade stintan ej kunnat neka sig nöjet att
kika bak gardinspringan, när tokpojkarna svuro på att de skulle gå sin
väg, bara de fingo se hennes ansikte.

— I säng me dej, jänta, grälade hon, de ä viller å vänt, tills rätten
köm!

Den rätte, nog visste mor Brita redan vem det var. Gods och gull hade
han mer än någon annan på trakten, fast ungtupparna där skällde honom
gamkall. Nog var han vorden litet »snav oppi huvvene», men inte skulle
man syna hund efter håren.

Men Anna-Greta visste ej själv ännu, vem rätt’en var, fast nog undrade
hon, varför hon saknat en röst bakom fönstret.

Ty en var det, som aldrig kom bland lördagsfriarna för att språka bak
på fönstret. Ingenting hade han heller att fria upp med, fast på rösten
och orden var det nog inget fel. Nog skulle han ha kunnat lägga dem så
väl, att han fått en flicka till att lätta på fönstret alltid.

Men vad skulle han sedan haft till att säga, när det blev tal om, hur
många skeltal hemmanet hans var på eller hur många kor och hästar
det födde? Ty det var ju inte till en vanlig piga han kom. Till en
hemmadotter var det, till en av de rikaste i byn. Vad skulle han haft
att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var
de skulle haft slåttesängarna?

Fast nog anade det honom ibland, att det inte var sådant tal Anna-Greta
ville föra under lapptäcket. Annat hade hon nog själv till att tala om
än om lakansväven, som mor blekt färdig på marssnön, och allt som låg
sömmat och redo i hennes egen finmålade hemmafalekista, som far slöjdat
henne redan det året hon vart född.

När sådana tankar kommo på, smög han sig till att titta på ett snidat
blånrockhuvud med de grannaste färger, som han hade väl gömt under
sänghalmen nere vid fotändan. Alldeles tomhänt skulle han väl ej kommit
ändå. Maken till fästegåva kunde ej mången göra med sina egna händer.
Nu var det färdigt. Till fönstret vågade han sig dock ej fram, och
stängt förblev det ock den sommaren ut. Den, som så höll sig undan, det
var Mats.

Men något var det, som ofta drog dem till varandra mitt i vardagsidet,
utan att de visste om det. I blindo följde Mats, när Anna-Greta gick
över gården. Som en susande vind var det i hennes kläder, den slog
rodnaden upp på ens kinder. Mycket hade han ej att säga, ingenting hade
hon att svara. Men följdes åt gjorde de ock och sågo stundom i undran
på varandra, som man ser på en främling.

Men det var också en annan, som såg på dem, och hon tyckte sig se mer
än hon ville. Och den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats
någonsin hade okommit till gården. Ty mer än allt annat var henne den
tanken okär, att Mats kunde stanna kvar som måg på gården. Det vore då
sannerligen ingen mågstump att skryta med, fattigpojken där. Han skulle
ta hennes dyrbara vildblomma, som rikpojkarna i byn förgäves tiggde om
att få se i fönsterspringan! Nej och tusen gånger nej!

Så drog hon dem isär med olika ärenden, snäste in flickan till
kökssysslorna och körde pojken till utearbete och läste många onda
ramsor över den dag, då den olyckan till pojke kom i huset. Fast hon
visste, att på honom bet intet sådant. Mycket av hemliga medel hade
hon ju prövat mot honom de första åren, men i all sin värnlöshet hade
han burit på en kraft, som bröt all hennes makt. Vad det riktigt var,
visste hon ej, läsare var ju pojken inte själv, trotsig och hårdsint
som han var. Svära och banna hade hon ock hört honom göra någon gång.
Men djupt inne i sig bar han väl på ett arv av faderns tro och moderns
böner, vilket var hans säkraste skydd mot mörka makter.

Med åren hade hon glömt något av sitt agg till pojken. Snart nog
började han ju göra stor nytta för sig, och på de sista åren hade han
vetat att göra sig oumbärlig. Nästan med förskräckelse insåg Brita,
hur svårt hon skulle ha att reda sig utan honom nu. Men det kunde ej
hjälpas. Nu gällde det mer än så. Inför vad hon trott sig se av gryende
känsla mellan dottern och honom hade allt det gamla hatet flammat upp
på nytt, starkare än någonsin. Bort skulle han, bort på något vis.

Hur djupt det hat var, som mor Brita burit till honom under alla dessa
år, skulle Mats en dag få erfara på ett hemskt och oväntat sätt. En dag
hade Mats varit i skogen med en av drängarna för att spänta tjärved, då
han råkade hugga sig i benet. Såret var väl ej så djupt, men en åder
var träffad, och blodet sprutade högt. Drängen var dock så pass kunnig,
att han kunde binda till ådern, tills annan hjälp kunde skaffas. Togo
de sig bara ned till gården, hade han ingen oro sedan, ty mor Brita var
känd för sin förmåga att kunna ställa blod.

Hur han lyckades släpa Mats ner till gården, var mer än någon av
dem kunde säga sedan. När Mats vaknade till sans — han hade svimmat
just som de kommit inom grinden — låg han på det vända sofflocket i
kökskammarn på ett rent grovlakan, och mor Brita stod lutad över honom.

Vad hon förehade, fattade han ej, allt dansade runt för honom i ett
silvertöcken, där röda prickar summo kring som irrande dammkorn.

Då hörde han Anna-Gretas ängsliga röst, som kom långt inifrån
silvermolnet:

— Träng du int om hjälp för Mats, mor?

Och mor Britas otåliga svar:

— Gack du i köket, jänta, till att ställ blogen vet du, att man helst
ska va allena.

Så stängdes dörren sakta, och mor Brita sysslade åter med något vid
hans ben. Var det yrseln, som gjorde det, eller darrade hon så på
handen? Med ens upphörde det obehagliga trycket över ådern, blodet
forsade åter fritt, de svävande töcknen dansade allt hastigare, de
tätnade mer och mer, till slut lyfte de honom med sig, och han flög
långt, långt bort över plåga och värk in i okända, skimrande världar.
Så lätt, så fri som nu hade han aldrig varit i sitt fattiga, tryckta
liv.

Just som han skulle till att släppa taget med allt som låg bakom, hörde
han åter Anna-Gretas förfärade röst liksom djupt under sig:

— Mor, mor, är I så ojessunammens okristlig, att I låt blogen rinna
ur’n Mats?

Då rätade mor Brita förbittrad på sig, slängde något på bordet och sade:

— Nånå, är’e så, att du vet den saken viller än ja, så si åt att få
bot på’n Mats sjölv! Men de bruk no mest vara så, att gejta, som skrik
mest, hon mjölk minst.

Och i vredesmod lämnade hon rummet. Där stod Anna-Greta ensam,
villrådig, med den halvt avsvimmade pojken, ur vilken livet sipprade i
den ena röda droppen efter den andra. Visserligen hade Anna-Greta en
gång tiggt sig till lärdomen med att ställa blod efter modern, men hon
hade aldrig praktiserat det själv. Men lärt på rätta sättet var det —
konsten skulle läras av en äldre till en yngre, annars var den ogiltig.
Men nu — hade hon månne kraften? Hon visste, att det bar straff med sig
att ställa blod, om man ej hade den. Men något nytt och okänt bävade
inom henne, när hon såg på den orörliga pojkgestalten, något som ej
hade att göra med egensinne och koketteri, och hon kände, att om hon
skulle mista Mats, lekkamraten, miste hon det bästa livet skänkt henne.

Hastigt tog hon upp det modern kastat på bordet. Det var en solkig
linnelapp, och hon visste, hur den var beredd. Den var färgad med några
droppar blod från en döende människa. Med darrande hand lade hon den på
såret, så tryckte hon hårt på det med sin högra tumme och läste tyst
följande gamla besvärjelse:

»Du blod stanna, såsom vatten stannade för Israels barn, då de gingo
över Jordanflod. Det är så sant, som Jungfrun Maria är Jesu moder. Och
nu blod står du.»

Drömde hon, eller var det sant, att blodet plötsligt upphörde att
rinna? Flämtande låg Mats alltjämt tillbakakastad på bädden, och hans
ansikte var gråvitare än grovlakanet. Men de röda dropparna hade
upphört att sippra fram. Ännu en lång stund tycktes han dock vara borta
från livet, men så vaknade han åter till och såg upp på henne med en
lång, allvarlig blick. Grönblå, stilla voro hans underliga ögon. Hon
tyckte, att de liknade det blå vattnet, där hennes drömslott speglat
sig, medan kärleken slog sin fjärran visa på darrande strängar. Blodet
rusade till hennes kinder. Det var som hennes kropp sugit till sig allt
det blod, som ynglingen förlorat. Förvirrad gick hon till dörren och
ropade lillpigan till sig till hjälp.

Mats återvände verkligen till livet, fast så medtagen och matt, att han
måste ligga till sängs i flera veckor. Det var underbara veckor! Dag
och natt vakade Anna-Greta över honom och vårdade honom ömt som en
syster. Allt det nyckfulla, det främmande och förvillande, som stundom
kom över henne, var nu borta. Med allt det hon hade av mjukhet i sitt
böjliga väsen smög hon sig omkring honom i tusen omsorger. Hon skötte
om hans sår, hon lagade honom stärkande föda, hon muntrade honom med
skämt och goda ord. Men ibland hände det, att hon förvirrad tystnade
och plötsligt såg på honom med en lång, förundrad blick.

Han såg ej ut som en bondpojke, där han låg, Mats. Hans hy var vit
och blek, och mot den glänste ögonen dubbelt mörka och djupa. Han
liknade sin far, där han låg. Det kantiga ansiktet såg egendomligt
förfinat ut över den grova skjortan, själfullt och genomlysande av sin
egen inre klarhet. Allt det han innerst var, framträdde ur det grova
vardagshöljet.

När den tanklösa flickan lutade sig över sjukbädden, såg hon alltjämt
sin bild speglas djupt, djupt där nere i de feberglänsande ögonen. Med
en rysning tyckte hon sig se sig själv speglad i en trollspegel, fången
i en djup brunn. Hon ville ej se sin bild så förtrollad och gömd, men
hon drogs åter och åter dit för att se. Då kände hon, att ynglingen,
som låg där så matt och svag av blodförlusten, dock var den starkare av
dem två, ty han hade fått henne i sin makt. Och mitt i sin hjälplöshet
erfor Mats något av detsamma, mer för var dag, allteftersom blodet åter
strömmade till i hans kropp, nytt och friskt.

Aldrig i sitt arbetsfyllda liv hade han haft sådan ro till att vila sig
och tänka, att se in i sig själv och andra. För första gången sedan
barndomens lidanden kände han sig ett med sitt eget jag, i harmoni med
det väntande livet. Det var som om den oväntade åderlåtningen tappat
bort ur hans blod allt, som var sjukt och tungt och grubbelfyllt. Och
en underbar lätthet och frihet fyllde hans själ, medan hans unga kropp
för första gången erfor manbarhetens växande styrka.

Men allt var ännu avlägset, borta. Han var i den sällsamma stämning
man har, då man i skymningen ensam vilar på sin bädd, medan vardagens
ljud dämpade tränga in genom den stängda dörren. Aldrig känner man sig
leva så intensivt, som när man så vilar en stund, avsides från livet.
Allt det alldagliga får då ett nytt och avlägset ljud, allt det fjärran
oförklarliga kommer en lockande nära. Så låg han dag efter dag som i
halvdvala och såg Anna-Greta gå och komma, och aldrig hade hon synts
honom så vacker.

En kväll låg han halvsovande. Det var i slutet av mars,
vårfrudagskvällen, den kväll, då alla sommarens små krypfän vakna till
liv. Drivorna därute voro redan halvsmälta och kastade sitt sista blåa
skimmer in genom rutan. Men nere vid skogskanten stod snösmältningens
hektiska, röda sol och tände alla rutor i glimmande brand. En ensam
stjärna vilade, matt och fuktig som en pärla, på den musselblå
himlaranden. Ett fönster stod på glänt, kvällen var ovanligt ljum. Det
varslade myggår. Men i luften stod ännu all snöns friska fuktighet.
Den blandade sig med den dröjande solvärmen till en rusande dryck av
eld och is — all den sugande, ångestfulla trånad, som blott Norrlands
starka vårvinter äger och som med varje fläkt andades längtan in i
rummet. Allt var tyst, hela huset sov. Då kom Anna-Greta smygande in
för att se till honom. Det gjorde hon var kväll, de voro ju som syskon.
Men så sent hade hon ännu aldrig kommit. Kanske hon glömt honom, när
hon trött kommit in från ladugården, och först sedan erinrat sig Mats.
Så hade hon slängt sig i säng. Plötsligt tyckte hon, att det var så
märkvärdigt tyst där inne. Han sov väl, allt var väl riktigt? Med
isande fruktan mindes hon den kvällen han blev sårad, mor Britas blick
— Nej, hon måste in till honom och höra, att han levde. Hastigt slängde
hon fårskinnsfällen över särken och smög på bara fötter in till Mats.

Och Mats såg henne komma. Med halvslutna ögon, ty han låtsades sova.
Aldrig hade han känt en sådan skräck, ett sådant jubel. De få sekunder
hon behövde från dörren till hans säng tycktes honom ändlösa. Nu var
Anna-Greta tätt invid honom, hon böjde sig över honom. Mats var så blek
i halvdagern, där han låg och höll andan, han såg ut som en död. Hon
måste böja sig djupt för att känna hans andedräkt. Vad hans mun var
vacker och blek, den var märkt av lidande.

Och pojken! Under halvfällda ögonlock såg han upp på henne. Aldrig
hade hon varit honom så nära. Pälsen hade glidit ned över axlarna,
särken var öppen i halsen. Fasta, jungfruligt små och späda tecknade
sig de unga brösten under linntyget. Berusande flöt hennes doft ner
över honom, och doften var av mjölk och vildskog. För första gången
kände han en mans lust att gripa och fasthålla henne som kvinna. Ta
henne, äga henne, med lust, med våld just nu i vårdagjämningen! Men
han betvang sig och slöt händerna hårt om sängbalken, så att knogarna
vitnade.

Då rätade sig Anna-Greta och började gå mot dörren. Under linntyget
skymtade han hennes bara fot, som färgades röd av den sista
solreflexen. Ett svagt stönande undslapp honom mot hans vilja.
Anna-Greta trodde, att det var i sömnen. På nytt orolig vände hon om
till sängen och lade försiktigt sin ena svala hand på hans panna för
att känna, om han hade feber. Då svalkades branden i gossens blod, en
ljuvlig frid grep honom, och han tyckte, att en underbarare beröring
med henne kunde han aldrig fått erfara.

Åter suckade han, men det var av lycka. Då böjde sig Anna-Greta djupare
ned över honom och tryckte sakta sin röda mun mot hans bleka. I ett
nu svek honom behärskningen, och med sina starka unga händer grep han
om hennes huvud och pressade det hårt ned mot sitt i en lång, het
kyss. Förvirrad slet sig flickan loss, och när hon blickade in i hans
vidöppna ögon, där allt stod att läsa, visste hon, att han hela tiden
varit vaken. All hennes vanliga säkerhet försvann, rodnande drog hon
hop pälsen över bröstet och smög sig åter tyst därifrån.

Från den dagen undvek Anna-Greta att komma in om kvällen, och hade hon
ärende in på dagen, hade hon lillpigan med till att ordna för honom.
Med deras förtrolighet var det slut, men vred såg hon ej ut att vara.
Endast fåordig och tankfull, så olik sitt vanliga, sprittande väsen.

Endast en gång kom hon ensam in. Det var i skymningen. Mats var nu
bättre och vilade påklädd på sängen. Ja, han måste säga sig, att han nu
var så frisk, att han gott kunnat återgå till arbetet. Men en underlig
lättja höll honom ännu vid bädden. Den askonsdagen var det han, den
trägnaste av dem alla, som låg längst på morgonen och som därför hela
det året skulle få dra asksäcken. Det var som om han kommit ifrån
vardagen och dess ansvar, den ljuvliga helgdagsstämningen ville ej
släppa.

Stilla låg han där och såg Anna-Greta komma in. Tveksamt steg hon över
tröskeln och gick utan att se på honom fram till fönstret. Där ställde
hon sig att stirra ut i vårskymningen, som mörkblå och beklämmande tung
hängde över gården som ett ovädersmoln. Ingen av dem sade ett ord.
Men tystnaden talade, alltför mycket sade den, Anna-Greta tyckte, att
den skrek ut tankar, som hon än ej tänkt, ord, som människotunga icke
mäktade. Om ej Mats talade till henne snart, måste hon fly för denna
ödesdigra tystnad.

Och Mats försökte. Nu, nu var stunden, det visste han. Men hans
hopsnörda strupe förmådde ej framkalla ett ord av alla dem, som
trängdes på hans tunga. En tung, het förlamning låg alltjämt över
alla hans sinnen. Allt han ville säga låg just redan i tystnaden
mellan dem, alltför ljuvt att ännu erkännas med ord. I övermåttet av
sin lycka fällde han ögonlocken för att bättre kunna lyssna till de
tusen hemligheter, den ljudlöst viskade. Men när han åter såg upp, var
flickan borta.

Dagen därpå var Mats på benen och gick åter till arbetet. Medan han
vilat, hade drängarna fått ligga i desto mer, och mor Brita själv hade
varit med dem till skogs en gång för att se till, att där blivit något
uträttat.

När Mats kom upp i skogen, lågo också redan långa tjärvedskaster
uppstaplade över hela dalplatsen och lyste gulbruna i solskenet. Men
mycket fanns ännu kvar att göra. Med friska tag högg han i på nytt.
Det kändes härligt att arbeta, all den jäsande, nya kraften i honom
ville ha utlopp. Det var som om han tänkt ta igen all den arbetstid
han förlorat. Men krafterna voro dock ej så stora än, som han trodde.
Ibland svindlade det plötsligt för honom, så att han ville falla.
Den starka, sövande vårluften steg honom rusande åt huvudet. Men han
fattade sig snart, tog litet av den sista snön, som svartnande låg kvar
bakom en buske, och baddade pannan med och högg så i på nytt med yxan,
så att det klang i skogen.

Det vårades nu allt mer, marken var bar, men tjälen band ännu jorden.
Mitt på dagen kunde solen tina upp den några tum ner, men bottendjupet
var alltjämt dött och fruset. Det luktade av tjära, solbränt trä och
däven mylla uppe i skogen, och över byn stodo aftnarna blå och långa,
som en enda fåfäng längtan.

Var kväll stod Anna-Greta vid fönstret och väntade på Mats. Slut var
det med den gångna tidens ro, ingen dag hade nog många steg för henne.
Det var något hon ville gå ifrån, något hon ville gå emot. Något brann
av oro i henne, något stod tyst och darrande och väntade. På vad? Den,
som kunnat säga henne det, han teg.

Utan att hon visste det, grät hon, där hon stod. Tårarna föllo på
handen, och hon strök den mekaniskt mot rutan. Då blev den så klar, att
det var som om vårnatten själv kommit in till henne. Hon måste torka
tårarna och le. Men när hon sett Mats komma genom grinden, gick hon
bort från fönstret. De sågo varandra knappt om dagarna.

Mor Brita såg ofta på henne med ängslan. Hon kände sig själv sedan
ungdomsåren. Så het, så väntande, så full av oro gick ock hon vid
knappa sjutton år. Hennes lycka var, att hon fann en hederlig man.
Men nog ville hon, att hennes Anna-Greta skulle gå i brudstol med
gullkronan på.

Nu var det mor Brita, som såg sig om efter friarna. Vad Anna-Greta
behövde, det var en stadgad man, som kunde bli ett stöd för hennes
obändiga ungdom. En sådan hade hon själv fått, och det hade slagit väl
ut. Gods och gård skulle han ock ha, det var självfallet. Gärna ville
hon också ha kvar flickan i grannskapet. Hur hon funderade och sökte,
tyckte hon till slut, att det bara var en, som dög av alla friarna.

Den, som dög, det var gamkallen i Ol-Olsagården så kallad. Med
orättvisa, tyckte mor Brita, väl var han bra nog över de femtio, men
han var väl bibehållen och inte illa funtad på något vis så när som
på den kala hjässan. Kanske hade han litet av morsgris över sig. Det
sades, att han icke fått gifta sig, så länge mor hans levde, ty han var
hennes ende son. Men nu tänkte han väl på gården, som stod utan husmor
och arvingar.

Nu var gumman saligen avsomnad, och hennes Erik sprang fri och lätt
bland de yngsta efter bygdens alla jäntor, tills han äntligen stannade
vid Anna-Gretas fönster. Förra sommaren var han den, som stått
trägnast där, hånad och utskrattad av de unga snorgärsarna till pojkar,
men ihärdigare än dem och med den rikaste gården i byn i bakfickan.

Vad Anna-Greta tänkte, det visste nog mor Brita si så där tämligen, men
slog ändå fram saken. Då vaknade flickan upp och fattade eld.

— Vad går I där å kokar ihop, mor, sade hon hetsigt. Tänker I kast mej
i armarna på en tocken där gampojk? Vem har bett er fria för mej? Är ja
skämd än eller ärelös, va?

— Å var du lagom stursk, sade mor Brita lugnt; far din var äldre än så
då ja tog’en, men int miste ja äran på de gifte.

Då skämdes Anna-Greta för sin häftighet, men gick blott surmulen undan
för sig utan att svara. Gifte, vem tänkte på sådant? Det hon tänkte
på, det var annat det än gård och grund, annat än kyrkovigsel och
fästegåva, barn och kreatur. Intet namn hade det än, men hon hade sett
det brinna i en ung mans ögon en stilla vårfrudagsnatt.

       *       *       *       *       *

Så gick april, det vårade sig alltmer. Det led mot valborgsmässa.
Tjärveden uppe i dalen var nu nästan färdig och låg i långa,
raka kaster över hela dalplatsen. Det gällde nu blott att skaffa
tillräckligt med torv, näver och löpe, innan dalen skulle brännas. Men
det mesta av avfallet hade man tagit ner till bygden för att slänga på
valborgsmässobålen.

Nu skulle bålen tändas, ty nu var Valborgs dag inne. Blå och aningsfull
låg kvällen över höjderna. Den tinande tjälen steg som en svag ånga upp
ur jorden. Den var dess fuktiga andedräkt, mättad med livets friska
must. Själva den bara marken hade något av overklighet och aning över
sig, den skiftade i rosabrunt och violett i dalgångarna.

Djupt där nere låg vintermyren lika tom och svart, kantad av en ring av
spirande grönt. Väl två veckor före alla andra klädde sjövittra sina
stränder med frisk grönska. Se, se, vad gott jag gör er, ville hon säga
människorna, för att de skulle glömma vintrarnas lidanden. Men nu låg
hon där nere hopkrupen på bottnen och räddes för ljuset. En gång om
året tändes det i flammor ända ner i hennes mörkaste skrymslen.

Nu kom det — nu tändes det första bålet! Det var på utomåkerssidan,
högt uppe i liden, och skenet föll blodrött ner i myrens glanslösa
djup. Då borrade vittra darrande ansiktet ner i gyttjan och kröp i
skuggan av myrsäv och dyört, men eldskenet gick tvärs igenom henne ändå.

Ännu ett bål tände sig. Det röda skenet bredde sig allt mer över myrens
vatten, tills den liknade en mörk, levrad blodpöl. Som blodstänk låg
det i vittras trassliga hår, som slingrade sig kring dvärgnäckrosens
ormande rötter. Slagen låg hon den dagen, genomlyst, utan att mäkta det
onda.

Inomåkersborna hade sitt bål uppe på Myrberget vid vitterstenen. Det
bålet skulle tändas sist av alla. Så brukades det sedan gammalt. I god
tid hade ungdomen samlat sig för att än en gång se till tjärtunnorna
och torrveden, som låg staplad till dubbel manshöjd. Men de väntade med
att tända bålet, tills eldarna spritt sig över slättlandet. Man hade
lottats om vem som skulle tända bålet. Lotten föll på Mats. Nu stod han
där med tjärstickorna redo och väntade på de sista eldarna.

En efter en glimmade de till i skymningsdiset neråt det sakta sluttande
kustlandet på andra sidan bergen. Det var som om de stora, fuktiga,
lågt hängande stjärnorna droppat något av sin våreld ner på den
vaknande jorden. Till slut tände sig ett ensamt bål långt borta vid
den blå strimman därnere, där en gång ofärden drabbat byborna. Det
glimmade stort och blankt med ett starkt och stilla sken likt den klara
aftonstjärnan själv. Våren hade nu sänt sitt budskap med vårdkasarna
ända ner till havet.

Då tände ynglingen späntestickorna i sin hand och kastade dem på
vedkasten. Just som elden flammade till och bålet tände sig, såg han
Anna-Greta komma. Hon kom uppåt rån i sin ljusröda mössa och sitt
stycke i samma färg, och över den blårandiga ylletröjan bar hon en
skiftande sidenduk med invävda rosor i blekaste rosa. Frampå den mörka
kjolen hängde det breda, svarta sidenskärpet med sina rikt broderade
skärpändar. Hon log emot ungdomsskaran och tummade bandet i sina
krusiga flätor. Allt det granna i hennes dräkt fick eldglans från bålet.

Aldrig hade hon varit så lik vittra, den lockande och förvillande. Just
så hade hon kommit i all sin prakt i hans barndomssyn och betagit honom
andedräkten. Som en tiggare stod han där och såg på henne genom den
tända vårelden efter ett leende, en blick. Men det var som om hon ej
sett honom, och bålet brann allt högre mellan dem.

Strax kom där någon fram till henne. Det var gamkallen från
Ol-Olsagården, och ingen kunde tro, hur pyntad han var. Nattkappan var
skinande vit, och fadermördarna stucko honom i hans stora, håriga öron.
Så stadsklädd var ingen här. Och ingen hade sådana maner, ty gampojken
från storgården hade en gång varit med mor sin på en strömmingsskuta
ända ner till Stockholm. Så han visste hur det skulle vara med allt.

Nu bugade han i krum som en sprättbåge för Anna-Greta och sade något.
Något fint var det säkert, ty han läste ofta i stora böcker och hade
poesialbum med lås, där själva prästgårdsmamsellen diktat en vers om
en blyg viol. Men det var nog som att kosta krut på kråkor i det här
laget, ty ungdomarna runt omkring honom fnissade endast vanvördigt, och
Anna-Greta snodde vredgat på klacken. Men så såg hon förstulet bort på
Mats, betänkte sig litet och vände sig åter till Gammel-Erik med ett
vänligt svar.

Då slutade flickorna att fnissa och lutade huvudena tillhopa för att
viska i stället:

— Se på Gam-Erik, hur han fri opp a Anna-Greta!

Tänk om ändå! Tänk om det ändå till slut blev gampojken i Olsagården,
som fick Anders-Ersa-Anna-Greta! Större fågel än kråka ha vurti
skjuten! Vad hjälpte det, om hon ställde sig aldrig så fin på det, om
det var så tänkt. Och så började de räkna på fingrarna — så och så
många kor blev det, så och så många skeltal, när Anna-Gretas farsarv
väl kom till. Och för vart finger, som måste tas till i räkningen,
blevo ansiktena allt längre och viskningarna allt elakare. Men på andra
sidan bålet stod Mats så ensam och fattig och tyckte, att det var
själva helvetets eld, som skilde honom från flickan hans.

Då hördes några röster nerifrån rået. Det tycktes vara en hel hop folk,
som kom. De skrålade och sjöngo och väsnades som vildar. Nu syntes de
i skogsbrynet. Det var skogsarbetare och dagsverkare. Ejnar var mitt
ibland dem. Armen höll han kring halsen på en lång, mörk tjugufem
års karl, en främmande flöttjare på väg uppåt älven till. Två kannor
brännvin hade de tömt till vårens ära, och nu läto de sig ej hejdas.

Elden brann nu i högan sky, den sprutade gnistor, som kommo
glimmerskiffrarna i vitterstenen att glänsa som rödan guld. Högt
upp mot himlen kastade den slickande gula tungor. Rödast brann den
på Anna-Gretas ungflicksmössa, så att allas ögon vände sig dit. När
Ejnar fick syn på sin syster, drog han flöttjarn med sig fram till
henne. Anna-Greta hälsade, rodnade, log, hon såg ej mötet ogärna —
äntligen fick hon då se någon av det nya folket, som mor höll henne
från. Allt det unga, glada, livslustiga i hennes väsen slog upp mot
den vackre, främmande unge karlen, som kom. Grann var han, och det
svaga ruset gjorde honom bara grannare. Han blev ej grov och ful av det
som traktens bondpojkar, det gav honom blott en lätthet och frihet,
som ingen av dem ägde. Anna-Greta såg det nog, hon pratade och log,
fingrade sitt vävda flätband och svängde på kjolen som i dans.

Helt nära bålet stod alltjämt Mats. Elden brann honom i ansiktet,
kläderna sveddes, men han märkte det ej. Han måste se och se. På den
långa, granna karlen där borta, som hade så lätt till orden. Aldrig
hade han sett en så grann karl som flöttjarn. Lång som en kärnfura var
han, brynt av sol och vind, svart i håret som en tattare. Tänderna
blixtrade och glänste som vitaste vårvintersnö. Det stod en fläkt från
den långa vandringen kvar över honom.

Flickorna hade slutat att viska och fnissa, som förtrollade hängde
deras ögon vid flöttjarn, där han pratade och gick an med ord, som
flögo i kapp med gnisterleken. Elden glömde de, den fick osedd brinna
och falna ner. Då mindes Ejnar en gammal lek med valborgseldens sista
glöd.

— Nu flickor, ska vi hoppa över elden! ropade han och fick den närmaste
om livet.

Också han var ung och grann. Håret stod som en solvåg upp från pannans
vita rand över solbrännan, skjortan var uppfläkt över det breda
bröstet. Villigt lät sig flickan tas, nu flög hon i hans starka arm
oskadd över bränderna. Gossar och flickor voro genast med i leken. Par
efter par hoppade efter, kjolarna flögo, skorna smällde mot marken,
pojkarna skrattade, och jäntorna skreko. Kinderna blossade av hetta,
ibland flög det gnistor ända upp i håret på dem.

Sist av alla gick flöttjarn in mot Anna-Greta och slog armen kring
hennes liv. Han böjde sitt mörka ansikte djupt ner mot hennes, log
som till en fråga och tog så språnget med henne över den sprakande
elden. Mats såg dem komma emot sig. Tätt slutna till varandra, mörka
som skuggor utan kropp mot de röda lågorna. Han tyckte, att där flög nu
Anna-Greta på sin blåkullafärd i den svartes armar. Ofrivilligt vek han
ett steg tillbaka.

När han åter såg upp, stod hon välbehållen framför honom och log med
tindrande ögon och kinder i brand. Och vid hennes sida stod den svarte
flöttjarn och tryckte hennes varma unga kropp hårt intill sig. Yr av
hettan ville Anna-Greta falla, men en stark arm höll henne uppe, och
två svarta ögon sågo djärvt in i hennes, medan heta ord droppades in
i hennes öra som ett sakta sövande gift. De ögonen brände henne in i
blodet, men till hennes själ nådde de ej.

Omedvetet sökte hennes blickar Mats. Där stod han alltjämt avsides,
blek och allvarlig som alltid, ensam mitt i den stojande skaran. Han
såg på henne, men det var som om han sett tvärs igenom henne på något,
som var av oändligt större betydelse. Ett plötsligt och bittert trots
grep henne. Där stod han, den som hon väntat på med all sin ungdoms
heta längtan. Och teg, teg, medan en annan talade till henne allt det,
som han skulle sagt. Och ändå kände hon så som aldrig förr, att det var
i dessa underliga ögon med deras djupa fjärranblick hon allena kunde
finna djupet och meningen med allt. Varför, varför — så i grunden olika
voro de. Nå, han fick stå där, livets lek var lustig och glad. Och med
tillbakaböjt huvud gav hon flöttjarn sitt soligaste leende, så att han
för ett ögonblick tappade ordet, och ropade så i tindrande övermod till
Mats:

— Nå, Mats, blev du udden, du? Ska du int flyg över elden din sjölver,
du har ju tänt’en?

Då såg Mats mörkt på henne, där hon vilade i flöttjarns famn. Vittra,
tänkte han kallt, allt manfolk lockar och drar du, genom elden drar
du dem. Och ett häftigt och dovt raseri grep honom med ens mot denna
eld, som han tänt till hennes ära. Med ett språng var han mitt uppe
i glöden för att släcka den. Utom sig, kritvit i ansiktet av all sin
inre spänning, sparkade han i bränderna med sina grova näbbskor, så att
eldkol och gnistor röko. Med sina bara händer ryckte han stora bränder
ur kolhögen. Det var som om han ej förmått känna sveda och värk, som om
elden ej kunnat göra honom något.

Häpna och förfärade sågo de andra på honom. Skrattet, som följt på
Anna-Gretas ord, tystnade tvärt, de fingo fullt göra med att släcka
eldbränderna, som pojktoken slängde omkring sig. Var minut väntade de,
att vettvillingens kläder skulle fatta eld.

Men Mats stod där bara helt lugn, sotig i ansiktet av elden fast utan
en skråma, och släckte de sista kolen med en enruska. När av den stolta
valborgselden endast återstod en rykande askhög, kastade han enruskan
åt flöttjarn, vände dem alla ryggen och gick neråt rån.

Anna-Greta såg honom gå.

— Mats! ropade hon, men han svarade ej.

Stum av häpnad hade hon sett på honom som alla de andra. Var det detta,
som bodde under den lugna, kalla ytan? En minut hade hon mött hans
ögon, nu hade han sett henne, men hur? Med ett ryck slet hon sig lös
ur flöttjarns arm, sprang fram till bergkanten och såg länge efter den
ensamma gestalten, som försvann neråt rån.

Aldrig hade skogen varit så full av tassande ofärd som den kvällen. Det
rasslade och risslade i snåren, det skrapade av kvastar och gnölade
av bockhorn. Allt det onda var ute på språng i skogsmörkret, där
de slocknande eldarna plötsligt glimmade till mellan stammarna som
blodsprängda gnisterögon.

För första gången tyckte Mats, att allt detta kunde få honom i sin
makt. Dra honom till sig ville det, gömma honom i myrens svartaste
hål, därför att han släkt elden, gudagnistan. Men han höll sig uppe,
vände ej blicken bakåt utan släpade sig neråt gården. Nere vid Anders
Ersagården sovo alla redan. Nu förstod han, att Anna-Greta olovandes
gått till berget. Å, den — —! Lismat sig till att få flytta med pigorna
ner till sommarstugan hade hon ock redan. Gam-Lisa, älstpigan, skulle
väl se till henne där. Men hon var bortåt de sextio och sov hårt efter
dagsverket. Nej, annan vakt skulle hon få, som hon ej väntat.

Där stod aspdungen, hans barndoms förskräckelse. Susande vred den sina
bladlösa grenar i sin eviga ängslan. Något gav vika i honom, handlöst
kastade han sig ner i det fuktiga fjolårsgräset. Marken var hans
förtrogna, den hade ofta svalkat hans barndoms sorger. Med ansiktet
borrat i dess trogna barm gjorde han nu också sin ungdoms heta bikt
till jorden. Allt hans blod stod i brand, för första gången fattade han
fullt sin kärleks makt och styrka. Med en hjärtesveda, som liknade
hat, mindes han vårfrudagsnattens spröda stämning av vaknande längtan
och åtrå. Och nu — sådan var hon, ur famn i famn! Hon var ej värd någon
skonsamhet.

Länge låg han så, då röster hördes. Det var Anna-Greta, som äntligen
kom. Men hon var ej ensam. En främmande, mörk röst tog svaret av henne
ibland. Alla mörka makter föllo åter över honom, darrande kröp han
undan i snåret. Hans hand knöt sig, den kom att stöta mot något —
fällkniven! Han tog ett tag i skaftet och blev åter lugn och kall.

Då hördes åter en annan röst, litet i falsett. Den var andfådd och
avbruten som från en person, som sprungit ifatt de andra. Mitt i all
sin vrede måste Mats le. Gammel-Erik var det, alltid i vägen på de
ungas friarfärder. Mats hörde flöttjarn — ty, att det var han, det
visste han genast — svära lågt och Anna-Greta slå till sitt höga
skratt. Alldeles bredvid honom stannade de.

I nattmörkret tyckte han sig plötsligt se den främmande karlens vilda
svarta ögon glimma skevt och styggt, löst satt handen till kniven bland
det folket. Här var ej tid att förlora. Plötsligt steg han fram ur sitt
gömställe och stod mitt ibland dem.

Då fick Gammel-Erik igen allt sitt mod. Ensam hade flöttjarn snart
skrämt bort honom, nu voro de två. All hans klumpiga skämtsamhet
återvände vid den tanken.

— Åhå, skrockade han, ja tror, att skön Anna-Greta håll på treenigheta.
Välj nu, vem som skall bli den helige ande och vila på armen hennes!

Mats hade velat slå honom på truten, men Anna-Greta blev inte svarslös.
En stor och okänd ängslan hade fallit över henne i den mörka skogen
med den främmande mörke karlen vid hennes sida. Sluppit undan honom
hade hon ej, sin rädsla ville hon ej visa. Men bittert hade hon ångrat
sin tanklöshet att springa åstad som hon gjort. Nu kände hon sig åter
trygg, och allt hennes glada mod återvände.

— Int lär ’e bli du, som ska in i kammarn min, svarade hon käckt sin
gamle friare och ingen av er andra heller. Dit kommer ingen ann’, än
den jag ser borti liden åt midsommarnatten.

— Så länge väntar ja int, viskade flöttjarn med sin mörka röst. Ja vill
ligg åtmed dej i natt!

— Längre än så kan en vänta på de som kärt ä, sade Mats och släppte
henne fram till farstudörrn.

Aldrig hade han tänkt säga de orden. Men där hon stod i stugudörren,
liten och späd mot de långa hetsiga karlarna och såg bort till honom i
smyg med sina stora vädjande ögon, var hon åter den flicka han älskade.
Hans lilla syster, hans brud! Han såg, att hon rodnat vid hans ord. Det
var det första ord han sagt henne sedan kyssen.

Vid de orden miste ock Anna-Greta allt sitt övermod. Med nedböjt huvud
och fumliga fingrar fick hon upp låset. Nu mindes hon, att hon gått
olovandes till berget. All hennes självsäkerhet var borta, hon var bara
en liten blyg flicka, när hon vände sig mot friarna och sade:

— Ja, då får ja säja er godnatt å tack för sällskapet.

Och med en sista glimt av odygd lade hon till:

— Nu får väl Erik Olsa vara god att visa den, som ä främling, vägen
neråt byn igen.

Så smög hon sig smidigt in genom dörrgläntan och fick fort nog dörren i
lås. Men utanför stodo friarna och tittade lömskt åt varandra. Här hade
man ej mera att göra nu — en och en ville man helst gå till flickans
fönster. Ohågat slogo de sällskap neråt vägen igen. Men i flöttjarns
ögon brann en het och osläckt eld — han skulle nog finna den vägen
tillbaka en gång!

På tå i strumplästen smög Anna-Greta darrande in i köket, där
gammelpigan sov. Hon vågade ej väcka henne, utan smög vidare in i sin
kammare. Hennes hjärta slog hårt, hon kände sig med ens skrämd och
ensam. Flöttjarns mörka ögon stirrade på henne ur mörkret, vart hon
såg. Stod han där i vrån för att ta henne fatt och pressa henne intill
sig igen så skoningslöst hårt? Han var så främmande och mörk, han hade
dragit henne genom elden. Vem vet, där var kanske trolltyg med i leken.
Utan nyckel och lås stod han väl där i kammarn snart och tog henne till
sig!

En vanvettig skrämsel grep henne. Utan att veta, vad hon gjorde,
sprang hon till fönstret och öppnade det. En svart, orörlig skugga
skymtade i aspdungens dunkel. Äter ville hjärtat stanna i hennes bröst
av skrämsel. Då kände hon igen Mats. Hon förstod, att han osedd vänt
tillbaka för att vaka över henne. Den tanken skulle förr ha väckt
hennes trots, nu rörde den henne.

— Mats, å, Mats, ropade hon sakta, kom in till mej, ja ä så rädd!

Utan ett ord gjorde han som hon bad, steg försiktigt in genom fönstret
och stängde det efter sig. Som en dunkel skugga såg hon honom emot
fönsterljuset, sakta smög hon sin hand i hans. Ett stort lugn grep
henne, all den hemvana tryggheten hade han åter bragt till hennes
kammare. Nu skulle hon sova lugnt.

Mats kunde ju ligga för natten uppe på vinden, i den bädd han haft
redan som barn. Då kom hon att se på hans ansikte. Det var så blekt,
så sammandraget, så förpinat i det svaga kvällsljuset. Han höll hårt
hennes hand, men såg ej på henne. Fulla av förtvivlan sågo hans ögon ut
i mörkret.

Då veknade Anna-Gretas hjärta, en het våg av medlidande och kärlek
slog upp i henne — det ansiktet var henne dock kärast i världen! Så
underligt gammalt och slitet i all sin ungdom — hon älskade det för
själva dess fåror och veck. Hon ville smeka det ungt igen. Hennes gamla
lilla barn var han, full av klokhet och en stor hjälplöshet. Hon ville
gömma hans sorger i sin famn, vagga honom bort i drömmar långt från de
stores hårda, onda värld, dit han var satt. Då skulle han tala. Varför
teg han jämt — hon älskade honom för att han teg. Hon älskade hans
fattigdom, hans tysta ensamhet. Allt detta, som hon ej förstod.

I sitt falska övermod hade hon gått och väntat på hans ord, på allt
detta, som han ej hade. Här var ej fråga om att ta, utan att ge, ge av
fullaste hjärta åt en, som var i nöd. Sakta drog hon sin hand ur hans
och lindade sina mjuka armar kring hans hals.

— Mats, å, Mats, sade hon och lutade sitt huvud mot hans bröst.

Då lyfte han sin blick mot henne, full av förvåning, och strök henne
skyggt över håret. En sällsam frid fyllde det lilla rummet. De vita
gardinerna stängde ute hela världen — längst borta i vrån skymtade
hennes orörda bädd inne i sängskåpet. Allt annat var dunkelt och
formlöst, de sågo knappt varann. Länge stodo de så, bröst mot bröst,
utan att tala, utan att smekas.

Men deras hjärtan talade. Tunga och dova kände flickan gossens
hjärtslag mot sitt unga bröst. Mot varje slag svarade en darrning av
hennes eget hjärta, hastig och skygg.

Mats var den, som först vaknade till besinning.

— Du ä trött, du val lägg dej, sade han, nu gett ja gå.

Då såg Anna-Greta på honom, en djup och oändlig ömhet stod att läsa i
hennes stora ögon.

— Du må bli här, viskade hon.

Helt naturligt och utan skam sade hon det. Nu hade hon träffat sitt val
bland friarna enligt gammal sed. Hon visste fullväl, att mor Brita ej
gillat valet. Men i den stunden var det glömt.

Men Mats, han mäktade ej glömma det, han. Han visste ock, att mor Brita
ville ha stintan friad till på annat vis, genom böneman. Anna-Greta var
ej som de andra bondflickorna, sprödare och finare var hon, med mera
liv och eld i sig. Farligare att komma nära i otid var hon, farligare
för sig själv och andra. Därför hade han sökt hålla sig undan.

Men nu satt han där dock, fattig och arm som han var, bakom hennes
vita gardiner och hörde henne klä av sig i mörkret. Av lycka var det
hans hjärta slog, men ock av dunkla samvetskval. Men han hade ej kraft
nog att slita sig därifrån. Hon hade valt honom framför de rika och
besuttna — nu fingo de väl rådas vid. En stund blott, en enda stund,
kanske den enda i livet, ville han vila vid hennes sida. Nu skulle de
äntligen få tala ut.

Nu låg hon där redan mot kudden, han såg hennes ögon glimma mot sig i
halvmörkret.

— Kom, Mats, viskade hon.

Då kom han och lade sig fullt påklädd vid hennes sida — ovanpå täcket.
Mycket hade han att säga henne. Men först ville han se sig mätt på
detta fagra ansikte, som han kände så väl och ändå icke kände.

Som två mörka myrar utan botten med speglande eldar i voro hennes
ögon. Vad bodde väl gömt där nere? Vittra, den hjärtegnagande,
livsförhärjande själv? En gång ville han se till djupet av henne.

Och han lutade sig över flickan och såg henne skarpt in i ögonen med
sin egen klargrå, skoningslösa blick. Men hur han såg, var där ej
botten eller fäste, endast ett svart, sugande, sammetslent djup, som
gav svindel och drog honom till sig. Närmare, närmare hennes mun,
hennes röda, livshungriga mun! Den hade täljt honom hans barndoms gåtor
— lösa dem ville han nu!

Som en drunknande grep han krampaktigt om hennes huvud och pressade
sin mun mot hennes i het och länge sparad törst, åter och åter. Stilla
lät hon det ske. Men med ens slog hon upp ögonen mot honom i en full
och outgrundlig blick, och han kände hennes läppar ge ett svar, som
bar dem båda med sig långt ut på djupet, medan deras kroppar orörliga
vilade sida vid sida, endast skilda åt av det tunna lapptäcket.

Elden — åter brann den i högan sky mellan dem och svedde hans kläder —
nej, värmen av hennes mjuka, smidiga kropp var det. Han måste sticka
handen emellan dem för att ej förbrännas. Men hetare bränd blev hans
hand, där den kom att vila på särkens utsydda bröstlapp. En len hud
svalkade honom under handflatan — då rev han upp särken och lade handen
på hennes bröst. Liksom levande sitt eget liv rörde de sig darrande
under hans hårda fingrar, förunderligt svala och heta. Det var som om
de sökt gömma och rädda sig undan något för varje skälvande andetag.

Något vekt och beskyddande grep honom mitt i hans vilda berusning, allt
det väjande och vikande hos henne, nu hade han det, hennes innersta
rädsla för livet var det, det grymma, med sitt dubbelansikte av kval
och åtrå, dit hennes heta blod skoningslöst ville driva henne. Hon
visste ej, vad hon gjorde!

Det var något patetiskt och rörande över henne, där hon vilade i
fullkomlig tillit och hängivenhet, bjudande honom allt det ingen
hittills fått äga. Hans lilla syster genom barndomsåren! Nej, en rövare
vore han om han tog henne så i hennes hjälplöshet.

Och en djup stämma från gångna dagar svarade på hans tankar:

»En tillsluten lustgård är du, o, min syster och brud!»

Hans brud var hon — han hade kommit för att vinna henne, ej för att
våldta. Hon skulle veta, vad hon gjorde, vem han var och vad hon hade
att vänta först.

Med en jätteansträngning lyckades han betvinga sig, lyfta sin hand från
henne, resa sig och släpa sig fram till fönstret. Där lutade han sin
heta panna mot den kalla rutan, tills han fick besinning nog att tala.

Utan förbehåll lade han så sitt liv i hennes händer. Hade hon tänkt
på vem han var? Fader- och moderlös, utan gods eller gård, levande på
hennes mors barmhärtighet. Hennes mor, som hatade honom. Vad skulle
hon ha att säga, när han kom och bad om Anna-Greta? Köra dem båda på
dörren, läsa olycka och stämma ont på dem båda i deras fattigdom?

Han visste blott en levande råd. Pengarna han fått av far hennes,
det enda han ägde i världen, kanske kunde de räcka till att lösa in
ödehemmanet, som varit far hans. Nu, när skogen var plundrad, kanske
han kunde få den. Skändad och förödd var jorden, tistel och törne bar
den, men i rätta händer kunde den åter ge en knapp föda. Något annat
hade han ej att bjuda. Skulle hon ha mod och kraft att dra dit upp
ensam med honom och pröva nöd och fattigdom vid hans sida? Orkade hon
med försakelserna — slitet och släpet orkade han. Då skulle han röja
och så, han skulle rusta och bygga upp igen, en gång skulle hon kanske
åter få det bra.

Så talade och talade han, han, den tyste drömmaren, talade som i ett
rus av ord, talade för att döva sina sinnens och sitt hjärtas vilda,
pockande röster, medan flickan stum låg kvar i sin säng och stumt hörde
på. Förgäves väntade han på ett svar, ett enda ord av bekräftelse eller
motsägelse. Hans klokare jag bad om ett ord av henne till kraft och
stöd, men ack, hans hjärta ropade om ett annat svar! Men ej ett ord
eller en suck kom.

Som han lämnat henne låg Anna-Greta kastad mot kudden. Orörlig, liksom
bruten. Alltjämt stilla, medan blodet gick sin dånande kretsgång genom
hennes värkande hjärta. Otydligt, som genom havets brus, hörde hon hans
röst. Vad talade han om? Hon tyckte, att han ropade till henne med
förtvivlade och vädjande ord, men hon kunde ej höra det över dånet.
Också hon ropade, hela hennes varelse ropade honom tillbaka, men ej ett
ord kom över hennes fast slutna mun.

Något i henne var bittert kränkt och förtrampat. Allt det bästa hon
ägde, hela sin varma, älskande själ hade bon velat skänka honom i sin
unga kropps blomningsstund. En frivillig, medveten gåva, stolt och
kunglig, så som man skänkte sig hos det fria vandrarfolket.

Hade han tagit henne då, med varsamma händer, hade hon för alltid varit
hans, tapper och trofast genom hat och förbannelser, genom skam och
nesa, genom fattigdom och nöd fram till lyckan.

Men han fann väl gåvan för ringa, gick ifrån henne och talade tomma
ord. Var det väl detta hon väntat på? Var det på ring och fästegåva, på
gård och kreatur, på anseende och god ställning? Nej, på det hon läst i
en ung mans ögon en blå vårfrudagskväll, då tjälen börjat gå ur jorden.

Och nu satt han där och talade till henne som en arrendator om
penningvärde och gröda. Hon tyckte, att han ville köpa henne och nu
satt och räknade efter, om hon var värd priset. Skändad och förödd,
naken och prisgiven kände hon sig, som en sköka, lämnad vid vägkanten!
Bjudit ut sig själv hade hon och blivit försmådd!

Ett barn var hon ännu, allt det allvar hon kände var kärlekens
fruktansvärda allvar. Han kände väl ej som hon — så var den leken slut.

För varje ord han talade blev hon allt tröttare, och allt mer kallt
blev hennes sinne.

— De ä bäst att du går, Mats, viskade hon, när han tystnade. Det var
hennes enda svar.

Något i hennes ton mer än orden gjorde honom uppmärksam. Bestört reste
han sig. Han tyckte med ens, att hon ville skicka bort honom för
alltid. Med allt sitt blod tänt på nytt gick han åter fram till henne.
Hennes ansikte lyste ännu vitare än nyss, hon höll ögonen slutna och
låg där nästan som död.

— Anna-Greta, viskade han ängsligt.

Men hon rörde sig ej.

— En kyss till förrn ja går, tiggde han.

Hon svarade ej ett ord. Då böjde han sig ner över hennes läppar — de
voro iskalla och hårt slutna, liksom sammanbitna och svarade ej på hans
kyss.

Bekymrad gick han mot dörren. En svag strimma av gryningen lyste redan
in genom fönstret. Det var på hög tid, att han gick.

— Jag kom till dej igen nästa lördagskväll, sade han lågt, tills dess
kan du tänk på de ja sagt.

Inget svar — hon lyfte ej ens på huvudet, när han gick.

Förtvivlad smög han därifrån och sökte upp sin sängplats uppe på
skullen. När solen gick upp och han måste på benen igen, hade han ej
fått en blund i ögonen. Men då hade han också kämpat sig till den
tanken:

— Stackare — hon var nog trött och förbi. Jag for för vilt åt henne.

Och yr av längtan vid det minnet sträckte han sina starka armar mot
solen och tänkte på nästa lördagsnatt. Vem vet, om han då mäktade vara
så klok för dem båda?

Men på sin bädd låg ännu Anna-Greta vaken och vätte det grova
örngottsvaret med sina tårar. Besviken och förrådd, utlämnad åt
skammen kände hon sig. Vad skulle han tänka om henne? Allt vad hon
hade av ungdom och oskuld skalv i den känslan, att hon blivit så grymt
missförstådd. Hon tyckte, att hon aldrig ville se Mats mer för sina
ögon. Något var för alltid dött inom henne, det skäraste och sprödaste
som kärleken ägde. Föga frågade hon nu efter, vad det blev av henne.
Först när solen stod högt på himmeln, somnade hon hårt på sin våta
kudde.

       *       *       *       *       *

Hela den veckan såg Mats ej mycket av Anna-Greta. Det var som om mor
Brita nosat sig till något med sin långa näsa, och tidigt i gryningen
skickade hon honom upp till dalplatsen, som låg en bra nog bit ifrån
gården, mitt uppe i djupa skogen.

Där var nu mycket att göra, ty nu gällde det att på allvar ta itu
med tjärveden, om man skulle få dalen bränd före midsommar. De hade
visserligen lompat tjärstubbarna färdiga på vårvintern, men nu skulle
de klyvas till småved. Dag efter dag stod Mats med drängen i skogen och
högg veden, så att flisorna yrde kring honom i den ljumma vårluften.

Nu var våren här på allvar, och tjäderleken gick flämtande i
skogsdjupet. Älvar och åar svällde och bröto sig ny väg, saven sprängde
i björkstammarna. Grep törsten honom för hårt, rände han sin finnkniv
hårt i barken, så att björksaven skummade ner i näverkosan, kylig,
frisk och milt rusande. Alla vårens safter blandade den i hans blod,
och arbetet blev till en sjungande lek. Så stark är blott den, som har
en hemlig glädje.

Aldrig en minut tvivlade han på att Anna-Greta väntade och längtade
som han. Han visste, att också hon fått det träget. Mor Brita hade
satt henne i väven, ty den skulle ner ur stolen till storhelgen. Och
han skrattade högt vid den tanken. Nog var mor Brita slug nog, men
illmarigare var kärleken själv. Över alla hinder bröt den sig väg till
slut.

Men när han den lördagskvällen listade sig till Anna-Gretas fönster,
fann han det stängt. Han ville ej tro det — hon gäckades väl bara med
honom, stod där bak gardinen och skrattade åt honom med brännande
kinder och handen på haken.

Men hur länge han stod där, svarade ingen på hans svaga knackning, och
gardinen rörde sig ej en tum. Då slog han så hårt med knogen, att han
hörde Gammel-Lisa vakna i köket, så att han fort måste bak knuten för
att ej förråda dem. Till slut måste han gå. Kanske hade flickan somnat
hårt efter sin dryga arbetsdag.

Men också på söndagen visste hon att hålla sig undan. Blott till
måltiderna sågo de varandra men kunde ju ej växla ett ord ohört. Med
ögonlocken fällda satt Anna-Greta och rörde knappt maten. På Mats såg
hon ingen gång.

Då började han ana, att något på allvar var på tok, och att hon med
vilja höll sig undan. Men för sitt liv kunde han ej fatta, vad han
gjort henne. Hade han ej visat henne nog aktning och misskund? Men så
gick det upp för honom, att hon var blyg för honom inför andra — han
mindes deras hemliga kyssar och log. Barn, lilla barn, tänkte han.

Kanske tog hon sig ock betänketid. Men svaret kunde ju bara bli ett. Så
som de tyckte om varandra, måste de ju komma sig ihop med ondo eller
godo, det visste han nu. Men hon gruvade sig väl att göra mor sin emot
efter allt vad han sagt henne. Måtte han ej skrämt henne från sig!
Men nu skulle han veta att finna andra ord, ord av livsförtröstan och
tillit, som skulle övertyga henne. Men tillfället att träffa henne
ensam kom inte, och på söndagskvällen bar det upp i skogen igen.

Flöttjarn hade han ej mera sett, han var väl faren från bygden igen.
Men gamkallen från Olsagården stod var örkdagsafton och kallpratade
med Anna-Greta, där hon satt vid väven i vinterköket, så att pigorna
flinade och stötte varandra i sidan. Helgdagskvällarna hängde han vid
kammarfönstret, men längre kom han ej. Honom fruktade icke Mats.

Anna-Greta satt bak gardinen och såg Mats gå uppåt skogen på
söndagskvällen. Han skulle ligga i en kolarkoja över nätterna för
att slippa gå vägen fram och åter var dag, hade mor Brita bestämt.
Oupphörligt såg han sig om efter henne, när han gick, men hon rörde sig
ej ur fläcken. Hon var gramse på Mats, att han ej tvingat sig till att
tala med henne. Nu först voro de riktigt osams, och aldrig skulle det
bli bra mer. Alltför tydligt hade han visat henne, att hon var honom
likgiltig, tyckte hon.

Nästa lördagskväll smög Anna-Greta olovandes ner till dansen.

       *       *       *       *       *

Så gick maj månad under hårt arbete för Mats. Som en galning högg han
åter in på arbetet, men nu var det för att döva sin ängslan och oron
i sitt blod. Runt om honom spelade och sjöng den vaknande våren sin
vildaste låt, och skogsbäcken kastade sin vita skumslöja över den
första liljekonvaljen. Som i ett trollslag hade marken klätt sig grön,
och taltrasten satt redan gömd i skogsdjupet.

Men Mats högg i med sin yxa, så att det klang, för att överrösta alla
toner av längtan och lust. Och när han på kvällen dödstrött vacklade in
i sin koja, hade vedkasten vuxit ett långt stycke. Men än fanns mera
kvar. Det är ett drygt arbete att hugga upp en femtio tunnors tjärdal.

Till slut sände han ner drängen till gården för att få vara ensam,
och från den dagen arbetade han dubbelt. Det var, när han fått höra,
att flöttjarn var kvar i byn och syntes med Anna-Greta på vägen. Den
lördagen gick han ej ner till gården utan satte sig vid bäcken för att
fiska stenbit. Så slapp han gå ner att hämta matsäck.

Ej en blund sov han den natten. Hans egen dårskap gav honom alltför
många tankar att strida emot. Varför hade han aktat och skonat henne?
Hans brud — nu sprang hon redan med en ann. En lövjerska var och blev
hon. Kanske väntade hon, att han skulle springa efter. Vänta fick
hon! Var hon ej att lita till, så var han stolt, stolt som endast den
fattige kan vara.

Så låg han i all sin manliga egenrättfärdighet och dömde henne skyldig,
medan Anna-Greta borta i sin kammare grät sig till sömns, sedan hon
dansat sig trött med flöttjarn.

Nu var man redan inne i juni, och inom två veckor måste dalen vara
bränd. Uppe i skogen stod Mats och lilldrängen och togo löpen. Med
sina knivar lossade de varsamt barken från granarna. Det gällde att få
så stora stycken som möjligt, så att man måste ta dem från de största
träden. Med löpen skulle tjärdalsgropen klädas, så att tjäran fick
rinna ner efter den täta barken.

En efter en kläddes granarna av, tills de stodo nakna och vita i
solskenet, medan saven rann som mjölk efter stammen. Snart skulle solen
torka dem och göra dem spruckna och grå, hela trädet skulle dö. Nästa
vinter fick man hugga ner det till virke.

Mats tyckte, att han själv liknade en sådan löpgran, lika avklädd, arm
och tillspillogiven. Han var nu alldeles förbi av det stränga arbetet i
vårluften men måste ändå hålla i. Hela gårdagen hade de kört näver och
torv till dalplatsen.

När all löpen bortemot kvällen var tagen, gick Mats ner med drängen för
att se till tjärdalen. Den var utgrävd i en backsluttning. I bottnen
låg ett golv av kluvna stockar, som sluttade mot mitten. Med slanor
och stolpar var det stöttat, där så behövdes. Själva bottnen var täckt
med torv och näver, som de kört ner dagen förut. Nu skulle granbarken
läggas ut över detta underlag med insidan upp, men man fick noga akta
sig att täcka hålet i mitten. Genom det skulle nämligen tjäran rinna
ner i rännan under dalbottnen, som var tillsluten med en tapp. Långa,
gulbruna och doftande av kåda lågo tjärvedskasterna och torkade i solen.

De lade barken bredvid tjärdalen — all törve’n var nu också huggen.
Nu var allt klart för morgondagen, då tjärdalen skulle bäras ned.
Dödstrött vacklade Mats in i sin koja för att innan dess hinna få sig
några timmars sömn.

Nästa dag kom med det härligaste dalväder. Solen sken över de
nyutspruckna björkarna, så att de doftade som sötost, och de nyplöjda
lejdorna lågo svarta och blanka och ångade av värme. Över fårorna flög
den första sädesärlan högt i luften och bådade gott år.

Nere i Anders Ersagården var allt redo till att ta emot dallaget. Från
alla gårdarna i byn skulle de komma, och även från de närmaste byarna
hade man lejt folk för att bära ner dalen.

I finsalen satt mor Brita ensam en stund på morgonkvisten för att vila
sig efter allt stöket. I flera dagar hade de nu bakat och bryggt, ystat
och kärnat för att ha mat åt allt folket. Dallimporna hade jäst upp bra
och lyckat sig, så att tjärdalen skulle nog gå till pengar. Det var ett
gammalt tecken.

Värre oro gjorde henne Anna-Greta. Gammel-Lisa i sommarstugan hade
farit med skvaller, och så fick hon då ta flickan i förhör. Då sade
henne Anna-Greta, att det var gamkallen i Olsagården, som var den, som
stått och smusslat bakom sommarstuguknuten för att språka på, och att
han var den gynnade friaren. Var det så, då var ju allt gott och väl,
och då kunde flickan stanna, där hon var, tills allt blev klart.

Hur hon själv stod på lur i fönstergläntan, såg hon dock ingen friare
komma. Nu visste hon ej, vad hon skulle tro, men kanske det visade sig
vid tjärdalsgillet. Var det verkligen Erik Olsa, var han ju en bärgad
man, och det var inget skäl att dröja med att gå till prästen. Men nu
var snart tiden inne, då de första gästerna skulle komma. Hon måste ut
och se till pigorna.

Nere vid visthusboden stod Anna-Greta själv och skulle hämta in
tunnbröd ur den stora brödlåren, som nu var proppfull efter vårbaket.
Här ute i boden förvarades all maten. Där låg fläsket nersaltat i
tinan, och där hängde det, som fanns kvar av de feta fårkropparna, som
man rökt i bastun efter höstslakten.

Det var skumt i den gamla boden. Hon måste lämna dörren på glänt. Då
såg hon något skugga för sig i dörrspringan, och när hon vände sig,
stod Mats där. Han hade just kommit ner från skogen och var brynt av
vind och sol, hans kläder voro nötta och rivna. Han såg på henne som en
tiggare. Hon greps av äckel och trots. Nu, nu kom han! För sent var det
nu. En annan, en starkare, hade kommit och lärt henne, vad kärlek var.
En man. Mats — en pojke var han — slut var det nu med barndomsleken.

— Ur vägen, Mats, å låt mej slippa fram, sade hon otåligt och sköt
honom före sig ut genom dörren.

Men där blev hon fast, ty hon bar famnen full av brödkakor. Där fick
han henne i armarna och tryckte henne in mot bodens stockvirke, som var
så varmt, att det brände henne genom den tunna klänningen.

— Släpp mej, pojk, å akta bröt! skrek hon på nytt.

Men Mats hörde ej på henne. Äntligen hade han henne fast, vittra, hon,
som lockat och svikit, hon, som alltid väjde och vek, när man ville
hålla och gripa henne. Nu stod hon där fångad mot väggen i sin röda
huva.

— Nu ska du säj mej, va du menar, Anna-Greta, sade han tvärt.

— Menar — me va då?

— Me dina tokforer å tilltag, me all din svartkonst. Varför springer du
nu undan för mej?

— Hort de var, ja trodde man va fri gå dit man ville, ja!

— Å ja trodde vi va fästfolk, ja, svarade Mats.

Då for vreden i Anna-Greta.

— Fästfolk — vi! ropade hon med gnistrande ögon. Ja bjöd mej åt dej,
men ja dög int, kantänka, åt fattiglappen!

All hennes kränkta stolthet fick luft i det elaka, hånfulla ordet. Men
Mats hörde ej så långt — med ett styng av smärta släppte han henne
åter. Var det Anna-Greta, som talade så? Hon, som vilat så vit i den
stängda kammarn under hans kyssar. Hon, som varit så god mot honom i
de första tunga dagarna, då han gick där som ett nådehjon på gården.

Så förändrad hon var, där hon stod med huvudet trotsigt tillbakakastat
och lutade sig mot den nötta vindeltrappan, som förde upp till loftet.
Allt det barnsligt grunda i blicken var borta, den röda munnen öppnade
sig och kröktes hånfullt, de vita tänderna glimmade till som i ett
bett. Stygg såg hon ut och främmande med den minen — en främmande
kvinna av vandrarsläkt, en lövjerska — men min Gud så vacker!

— Ä de sant, att du redan har en ann? frågade han hest och grep åter
tag i hennes arm.

Men hon vred sig smidigt lös. Vreden lågade nu nästan grön i hennes
ögon — med skam tänkte hon på att hon mer än en gång gråtit efter honom
i hemlighet.

— Nå, än sen, om så va, väste hon mellan tänderna. Tjänligt åt dej,
läsarpojk! Blod har ja i ådrorna, vatten du, de blev mej för kallt!

Och i sitt vredesmod ryckte hon en liten silverbrosch, som hon fått av
honom i konfirmationsgåva och nu bar av gammal vana, ur halsduken och
slängde den för hans fötter. Med fladdrande skärpband sprang hon så
lätt in i stugan med brödtraven högt buren på armen.

Men Mats stod kvar som bedövad. Hon hade nog rätt. Uppfostran satt i,
hur man ryckte och slet i dess rötter. Den ringde honom i öronen med
gamla, visa ord och gjorde honom försagd och klok i hans unga dar, då
han bort vara dristig och djärv. Nu stod den och ringde själaringning
över allt vad han trott om henne där, som nu sprang ifrån honom på sina
egna vägar.

»En skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än
olja, sade rösten. Men framdeles besk som malört och skarp såsom ett
tveeggat svärd. Hennes fötter löpa neder till döden, hennes gånga få
helvetet.»

En sköka var för visso den, som lade sig till en främmande man, en
vandringsman, en flöttjare. Men ljuv som en honungskaka var hennes mun,
hennes röda mun!

Med tunga, sävliga steg och sänkt huvud gick Mats därifrån. Som han
gick där, böjd över de främmande markerna, liknade han sin far,
Lill-Jonas utom åkern, såningsmannen.

Nu visste han, att han snart måste lämna Andersagården. Lätt var det
ej, och genast kunde han ej rycka sig loss, men ske måste det. Men
för en tid skulle han bli där och se åt, hur det gick för Anna-Greta.
Hennes fötter löpte neder till döden, det visste han.

       *       *       *       *       *

Men däruppe i stugan var tjärdalsgillet redan i full gång. Runt omkring
i stugan satt folket bänkat i karlsida och fruntimmerssida. Mats höll
sig borta, men flöttjarn var med. Ejnar hade tagit honom till gården,
och han skulle stanna för sommaren i byn. Nu satt han bänkad vid
bordet med de andra och såg sig förstulet omkring i stugan. Skulle han
kunna trivas under samma tak, vore det nog här. Mitt emot honom satt
Rik-Erik i nya vadmalskläder och såg hemvan ut, som vore han redan
mågstump i gården. Den synen gjorde mor Brita lugn.

Nu måste hon bjuda till bords, och det var inte gjort i en
snarvändning. Ingen ville vara matsnål och gå först, fast hon trugade
sina rejäla tre gånger.

— Varen nu så goda och maka er till bords, tiggde hon med sin lenaste
röst, men ingen låtsades höra. En och annan tackade till och med nej —
inte var man kommen för att sluka i sig mat!

Till slut måste Ejnar upp för att ta i med handkraft, och så fick man
då rikaste moran fram till bordet i sällskap med gamkallen. Och med
lock och pock följde de andra sakteliga efter. Ett tjärdalsgille var ju
nog så hasadeligt som ett bröllop och krävde lika många ceremonier.

När man så fått i sig nog av syltorna och brödet och krusat sig ifrån
bordet igen, bar det i väg upp till dalplatsen. Däruppe stod redan
Mats och väntade med löpen. Den skulle alltid läggas ut av den äldste
i laget. Det var ett verkligt hedersuppdrag, ty om man bara glömde att
täcka ett enda kvisthål, kunde tjäran lätt ta sig ut den vägen.

Det blev Anders bror Kall-Ersa och en annan gubbe givet att lägga
löpen. Med stor omsorg lade de ut de stora granbarksstyckena med
insidan upp runt hela dalen, medan ungdomen samlade sig längre ned
i väntan på arbetet. Till de unga räknade sig ock Anna-Gretas gamle
friare, och det var han, som inledde upptågen. Innan någon visste ordet
av, hade han stoppat en granriskvist i halsen på Anna-Greta.

Kvickt rusade hon upp och tog hämnd på — flöttjarn! Men han var henne
för lång i rocken, och innan hon hann betänka sig, hade han fått upp
henne på armen och sprang med henne uppåt skogen, alldeles förbi Mats.

Vem kan säga om han snavade på en trädgren eller på Mats fot? Men
visst är, att han snavade med näbbskorna och föll raklång med sin
börda. Fallet såg styggt ut, men ingen slog sig på den mjuka mossan.
Oskadd vilade Anna-Greta en stund på marken, ännu i flöttjarns famn,
storskrattande och lycklig. Mats såg ner på dem och kände, att han
älskade och hatade henne över allt på jorden.

Men i flöttjarns öga glimmade det ont — han trodde ej på trädroten.
Anna-Greta såg det, och i en blink var hon på benen, fick fatt på ett
träkol från den gamla dalen, och innan Mats anade något var hon över
honom och hade ritat mustascher på honom. Runt hela dalen klingade
flickornas gälla skratt, när Mats vit av vrede strök sig kring munnen,
så att också hakan färgades svart.

— Se, se, nu har han skägg ock, skrek Anna-Greta. Hon njöt av att få
håna honom öppet.

Instinktivt flög pojkens hand mot bältet, han vände sig mot flöttjarn.
Stintorna ryste, snart skulle slagsmålet vara i gång. Men så med ens
sänkte Mats huvudet och lät handen falla. Det var något i hans plågade
blick, som kom skrattet att tystna i medlidsam undran.

Då ropade Kall-Ersa ungdomen till arbete. Nu skulle veden in på
dalen. Flickorna sattes vid kasterna till att lasta på bärbårarna,
och pojkarna fingo i uppdrag att bära bårarna ned i dalgropen. Där
stodo gubbarna alltjämt kvar. Det var de, som skulle lägga dalen. De
började lägga ut veden i en trång rundel och fortsatte så runt, runt,
varv efter varv, rakveden innerst och småveden inuti, tills dalgropen
liknade en väldig, upp- och nedvänd hatt med stora brätten. När man väl
börjat, gick det med fart.

Mats och flöttjarn gingo vid var sin bår och tävlade om vem som rådde
mest. Men alltjämt var flöttjarns börda större. Anna-Greta lastade
veden på hans bår. Ibland möttes deras händer, och då blev flickan så
skälvande röd. Men flöttjarn gick åter ned till dalen, rak och smärt,
med det mörka håret bart, visslande och skrattande, så att tänderna
glittrade mot hans bruna hy. Då glömde flickorna att lasta veden, deras
ögon hängde vid flöttjarn. Mellan pojkarna sprang Gam-Erik, krokbent
och beskäftig, och skulle hjälpa till litet här och var men var
överallt i vägen.

Nu stod middagssolen hög, och till dalen kom lillpigan för att bjuda
till gårds till middagens fläskpalt och sötost. Ingen sade sig heller
nu vara nödig, men hur det var, slank också den maten ner i gästerna.

Först på kvällssidan var tjärdalen färdiglagd. Hatten hade nu vänt
sig ut och in, och kullen reste sig rund och hög uppifrån marken. Nu
återstod det bara att räfsa ihop tjärvedsstickorna till knösar och
bära också dem med på kullen. Sedan kom belöningen för dagens möda. Nu
skulle både karlar och kvinnfolk ha torvsupen, som togs i dricksglas.

Där kom redan Kall-Ersa med brännvinskaggen och fyllde glasen till
brädden. Så drack man tjärdalens välgångsskål, och glasen gingo laget
runt, tömdes och fylldes på nytt. Inte ens flickorna blinkade för
torvsupen, fast de helst beto av den. Ejnar och flöttjarn togo två
supar, var gång de andra togo en.

Bara en lät supen gå sig förbi. Det var Mats, och värre hån och spott
vållade det honom än sotet på hakan. Men alltsedan Anna-Greta skällt
honom läsarpojk, hade andras mening blivit honom så förunderligt
likgiltig — sämre namn kunde man bära.

Av hela arbetet på dalen återstod nu bara att bära upp »gubben» och
»gumman». »Gubben» var en tallruska och »gumman» en liten gran, och de
skulle bäras upp av den pojk och flicka, som lottats ut till det. Mats,
drängen, sattes till att hugga buskarna, medan Kall-Ersa fick lotta.

Tvekande drogo flickorna sina lotter — det var som om det gällt livet.
Den som drog längsta stickan skulle bli gift det året, och pojken och
flickan, som följdes åt uppför dalkullen, skulle bli ett par.

Alla jublade, när Anna-Greta drog stickan. Men skrattet vände sig
till jubelskrän, när Gam-Erik drog den andra. Nog gjorde flickan sura
miner, men hon måste hålla god min i leken och vandra uppför kullen med
den avskydde gamkallen. Där stucko de så ned »gubben» och »gumman» i
torven, medan hela laget sjöng en gammal dallåt.

Men när de skulle ner igen, drog Anna-Greta i förargelsen sin gamle
friare med sig med sådan fart, att han så när satt till både andan
och benen på den kuppen. Men lika strålande glad var han för det och
bockade sig sirligt och stadslikt, när laget hurrade för dalparet.

Sedan bar det hem till kvällsgröten, och så började dansen ute på
Anders Ersas loge. Där tog var och en sin flicka för kvällen, och
flöttjarn tog Anna-Greta. På starka armar drog han henne i dansen, och
deras ögon vilade i varandra. Men i dörren kom mor Brita med dricka åt
spelmännen och såg det. Hon mulnade, men så kom hon att tänka på att
Erik Olsa ju ej längre gick i dans. Anna-Greta var ung, men när hon
satt som husmor i Ol Olsagården, var det slut med dansen. Också mor
Brita hade vilat i en ung mans famn i dansen — det var före det rika
giftet — och hennes ögon glänste svart vid minnet.

Ute stod Norrlands ljusa natt med heta dofter. Det var vid
midsommartid, och häggen stod i blom. I den stilla, ljudlösa natten
lyfte den sin vita brudbukett mot skyn, och den tunga doften steg
de unga åt huvudet. Invid dem viskade skogen, där jungfrutoffel,
trolldruva och kärleksört växte på den fuktiga mossan, medan
spindelblomstret och ormtungan gömde sig bakom dem på lur. Som en
nedfallen vintergata slingrade sig skogsstjärnornas väg in under
trädens skugga, där ekorrbärsörten tände sina fina ljus efter
vägkanten. Längst in i dunklet kastade bäcken sin vita skumslöja över
den första liljekonvaljen, vars kyska doft var som en sval droppe i den
sövande hägglukten.

Allt detta strömmade emot dem i dansen. En efter en trädde de ut ur
logen för att svalka sig, två och två. Par efter par gingo de att söka
liljekonvaljer och kommo så igen till dansen, röda om mun och kinder.
Men två var det, som gingo mot skogen och ej vände tillbaka.

Frampå natten stod mor Brita och vakade i fönsterspringan. Vid
Anna-Gretas fönster såg hon en lång, gänglig gestalt stå tryckt. Det
var Gammel-Erik. Och lugnad gick hon åter till sängs. Men Anna-Gretas
kammare var tom. Det visste hon ej.

Den natten sökte sig Mats för första gången på flera år åter till
gammelgården, där han gråtit ut sin barndoms sorger.

— — Vid nästa vindstilla skulle tjärdalen tändas, och Mats gick åter
upp i skogen med två av drängarna. Med näver och slanor tände de på i
dalens nedre kant, och snart flammade en väldig ring av rök och lågor
upp runt kullen. Det gällde nu att ta fast elden, innan det blev för
sent. Torvstycke på torvstycke slängdes på elden för att dämpa de
stigande flammorna, tills blott en gråvit rök steg upp mot aftonhimlen.
Listig och hoppande smög sig elden under torvlagret — nu stack den åter
fram en eldröd tunga, och Mats fick slänga dit ett nytt torvstycke.

Under dalen sutto drängarna vid rännan och väntade på tjäran. Timme
efter timme gick, och det led in på natten. Då först kom tjäran, stark
och doftande. Trögt och sakta kom den rinnande, och nu gällde det att
passa med tunnorna. När tjärdalen brunnit ett dygn, började tjäran att
rinna hastigare. Drängarna hade nu fullt göra med att slå tappar på de
fyllda tunnorna, rulla undan dem och sätta dit nya. Det var ett lustigt
arbete, tyckte de. Men ingen liten flicka kom det året upp till dem i
röd mössa för att titta under dalen och skämta och le.

Inpå fjärde dygnet var tjärdalen utbrunnen, och dalkullen låg som en
enda rykande kolhög. Dödstrött och vacklande stod Mats och såg på sitt
verk — han tyckte, att det var hans eget unga liv, som låg där så bränt
och skövlat.

Men nu var ej tid för sorgsna tankar. Det gällde att släcka dalen
ordentligt, så att kolhögen ej brann upp. Med spadar och skovlar
hjälptes de åt att skotta sand på kolhögen, tills den slutade ryka.
Då först kunde de stappla in i kolarkojan till sin välförtjänta sömn.
Ingen hade då sovit mer än ett par timmar på dessa fyra dygn. Tjugufyra
timmar i sträck sov Mats den gången, tungt, djuriskt, utan drömmar. Så
sov han ännu över själva midsommarafton.

Sent den kvällen smög Anna-Greta ensam upp till korsvägen med nio
sorters blomster i sin hand. Där möttes fyra vägar — en kom från
skogen, en gick till byn. Utan att tala gick hon där av och an. Varför
sneglade hon åt skogsvägen? Där var väl ingen att vänta? Men ingen kom.
Mats låg i skogskojan och sov, den natt då allt det hemliga driver de
unga samman i älskog.

Då hördes steg på byvägen. Skrämd såg sig flickan om. Där gick
flöttjarn med en häggblomma i mössan, stark och segerviss och log med
glimmande ögon. Då gick hon självmant ner mot honom och tog honom i
handen. Så följdes de åt ner till gården. Den natten sov flöttjarn i
Anna-Gretas kammare med de nio blommorna under kudden.

— — När Mats vaknade ur sin sömn, kände han sig starkare och friare än
på länge. Arbetet gav honom ej heller mycken tid till att hänga huvudet
och sörja. Hela gårdens skötsel vilade nu i stort sett på hans axlar,
alltsedan mor Brita fick sitt att sköta och Ejnar gick sina egna vägar.
Och han kände det som en plikt mot sin döde välgörare att väl se till
hans egendom, så länge han var kvar i hans hus.

Därför var han först på benen och sist i säng och trälade och slet från
morgon och till kväll värre än drängarna, men med bara halva lönen
och med snäsor och otack på köpet. Mor Brita var ej vänligare stämd
än förr, men hon hade svårt att reda sig honom förutan, och så länge
flickan höll sig ifrån honom, måtte han då få bli på gården.

Anna-Greta sprang ej längre ur vägen för honom, men han var bliven som
luft för henne. Hon kunde gott ha gått tvärs på honom utan att se det.
Överflödig för henne och för alla var han. Men ändå blev han, där han
var.

En gång sökte han varna Anna-Greta, när hon blev för djärv i sin
kärlekslek.

— Du val akt dej, sade han, annars talar ja me mor din!

Då svarade Anna-Greta, vit i ansiktet och med det främmande draget över
munnen:

— Hort de var, slabbertacka, gör de du, om du blir trodd!

Han visste fullväl, att hon hade rätt. Vart ord från honom skulle ha
motsatt verkan mot det åsyftade. Hennes vägar voro icke hans, bäst att
låta henne löpa, dit hon själv ville. Spelande glad var hon sommaren
lång, Anders Ersaflickan, sjöng och trallade i arbete och lek. Frampå
hösten satt hon ofta tyst och tänkte, och när bladen föllo, satt hon
ensam på kammarn och grät.

Den dagen hade flöttjarn vandrat vidare från byn. Men han hade svurit
att låta höra av sig, och till jul skulle han komma åter, om det nu
var som de trodde. Stackars Anna-Greta! Ej hade hon önskat sig ring
eller fästegåva, gård eller kreatur. Nu satt hon där och grät efter
alltsammans. Kärlekens allvar hade hon prövat, nu kom livets allvar.
Men ingen fick se hennes tårar. Bland de andra log hon, fast blekt som
själva höstsolen.

Så gick den långa, ändlösa förvintern inemot jul. Lång för mer än en.
Redan i oktober föll snön och blev kvar. Mjuk, tät och klibbig föll den
och föll, dygn efter dygn och avstängde gården från yttervärlden. Som
mjukaste vadd lade den sig upp efter hus och gärdesgårdar och täppte
till alla springor ut till friheten.

Också inomhus blev det så sällsamt tyst. Ej ett ljud därutifrån trängde
in. Allt buller dämpades ned och bäddades till vila i snömassorna.
Samfärdseln med andra byar var nästan avbruten. Ofta satt postskjutsen
fast upp under hästbuken i någon driva och måste skottas loss av
uppbådade lag. Ibland kom den ej till byn på veckotal. Men då den
äntligen arbetat sig fram, nog stod Anna-Greta blåfrusen vid grinden
och tiggde efter brev.

I början kom det flera på en gång, så blev det längre emellan, till
slut kom det inget. Då gick hon in och satte sig tyst vid elden och
stirrade dystert in i den. Där satt redan Mats vid sina böcker. Men de
talades ej vid. Under de långa vinterkvällarna tog han nu åter upp sin
läsning. Till våren ville han göra allvar av sitt beslut att söka sig
ut i världen. Här fanns ej mera någon plats för honom.

Julen kom, men inte flöttjarn. Framemot julafton levde Anna-Greta
upp igen. Hon fick plötsligt så mycket att bestyra, hjälpte som förr
vid bak och brygd och tycktes ha fått all sin glädje åter. På själva
helgdagsaftonen var hon den, som var först pyntad till helgen och satt
väntande under halmkransen. Stora, frågande, väntansfulla hängde hennes
ögon vid dörren för var och en, som kom.

Och där kommo många, fattiga och frusna från fattigmans koja, och var
och en skulle ha sitt paket med bröd och gryn och korv. Många långväga
vandrande kommo den dagen till storgårdens kök. Men flöttjarn kom ej.
Borta var han liksom vårens fägring, liksom häggens blomma och doft,
borta som det korta sommarruset mitt i den långa, kalla vinternattens
dvala. Han hade gått förbi på sin vandring och stannat, nu måste han
vidare. Hus och hem, maka och barn — vad var det för flöttjarn? En stor
gård, en vacker jänta — det fanns många stora gårdar, många vackra
jäntor vid Norrlands älvar. Hans färd gick längre.

Och ute föll snön alltjämt, tät och ljudlös, och stängde ute varje
främmande ljud, plånade ut varje främmande spår, lämnande en ensam med
sina stillastående tankar. Ty varje tanke, varje dröm, som ville ut ur
idet, stötte mot den vita, formlösa muren därute och föll till marken,
där den mjukt bäddades ner i bomull som till svepning.

Så satt Anna-Greta hela den julaftonen med ögonen mot dörren. Och för
varje timme, som gick, blev hon alltmer stilla. När kvällen kom, var
hon vitare om kinden än snön där ute. Den korta timme hon sov om natten
drömde Anna-Greta, att han kom vid korsvägen, och före gryningen steg
hon upp. Hon klädde sig hastigt i sin brokiga helgdagsstass och smög
tyst utom dörren. Osedd kom hon förbi de sovande i stugan — ingen kunde
tänka på att fara i ottan i slikt yrväder. Och då tog man sig god tid
helgdagsmorgonen.

Men Anna-Greta skulle gå att möta flöttjarn. Hon kunde ej tro, att
han svek, hon kunde ej tro, att han ej ville komma. Därute var
halvmörkt ännu, och snön yrde ner från en blygrå himmel. På gården
var vägen nödtorftigt skottad sedan gårdagen, snön gick ej högt över
kängskobanden. Blott till grinden skulle Anna-Greta gå. Där kunde man
se ända uppåt korsvägen.

Men den isiga snön gjorde henne blind. Den piskade henne likt vassa
bastukvastar och ville riva kläderna av kroppen. Var skugga därute
på vägen, varje buske och sten tog hon för en människa, böjd under
snöstormen.

Oron drev henne alltjämt vidare. Ute på vägen gick snön henne till
knäna, ibland sjönk hon ända ner till midjan. Men hon var ju van att
pulsa i snön och kämpade sig tappert fram. Ångesten och ansträngningen
drevo ilande svettbad över hela hennes kropp, och för första gången
kände hon riktigt, att hon bar på ännu ett liv.

Den tanken drev henne vidare, piskade henne grymmare än stormens
gissel. Nog kom han väl ändå, han måste ju komma, vid korsvägen stod
han nog redan och log med vitaste snö i mössan i stället för sommarens
häggblommor.

Vägen bar uppför, här var skogen borta, snön låg nu i manshöga drivor.
Yr, förblindad, utom sig av trötthet och ångest strävade Anna-Greta
vidare. Knäna sviktade under henne, och ibland tyckte hon sig mista
fotfästet och sjunka, men hon trampade bara på.

Där såg hon äntligen vägkorset, men nu började hennes krafter på att
ta slut. Ännu en stor driva, snön gick henne under armarna, ännu några
steg. Då gav med ens allting vika, och hon sjönk, sjönk. Ner i detta
vita, lösa, djupa, mer förrädiskt än vatten.

Nu drunknar jag i snön, for det igenom henne, och hon tyckte, att
någon skrattade högt vid den tanken. Javisst, det var hon själv, som
skrattade. Och med ens förstod hon, att den hon väntade på, aldrig
skulle komma, och vid den vissheten rörde sig det nya livet för första
gången i henne. Med en sista ansträngning lyfte hon huvudet och såg
uppåt korsvägen, där hon en gång mött sitt öde med drömmens nio blommor
i handen. Så lade hon sig trött bakåt för att dö i snön. Men döden svek
henne också, trolös liksom älskaren gick han det lättfångna bytet förbi.

Då kom där en annan vägen fram, som stannade. Det var en, som vakat och
ängslats som hon, en som hört henne smyga ur stugan och följt henne.
Den hon väjde för följde henne. Tätt efter henne hade Mats arbetat sig
upp efter vägen, men hans steg och rop hade drunknat i snöstormen. Och
Anna-Greta gick på den väg, där man ej vänder sig om. Ej förrän vid
korsvägen hann han henne. Där låg hon avsvimmad, djupt nere i snön.
Hennes röda mössa var det enda, som vägledde honom. Vitare än snön var
hennes ansikte under den. Var hon död? »Och hennes fötter löpa neder
till döden!» Hennes fötter, hennes små danslystna fötter! Han mindes
hennes bara fot vårfrudagskvällen.

Med all sin kraft fick han henne upp ur drivan. Snöstormen hade redan
på dessa få minuter brett en tumshög svepning över hennes brokiga
axelduk. Hon stod nästan upprätt i drivan, själv stod han till axlarna
i lössnön. Nu stodo de bröst mot bröst. En gång förr hade de stått så.
Nu liksom då sände hans hjärta heta darrande slag in mot hennes. De
väckte henne till liv igen, hon vaknade ur sin svimning och slog sakta
upp ögonen, medan snön som en rasande kastade sig över dem båda.

Med ögon, som ej sågo blickade hon in i hans — så kände hon honom och
ville häftigt loss. Hu, så han såg på en! Den blicken såg till hennes
enda hemlighet. Varför grävde han upp henne ur snön? Hon tyckte, att
hon vilat sju famnar därunder, där ingen såg hennes skam. Ner dit igen
ville hon, till den vita vilan. Men han höll henne fast.

Då ropade hon:

— Låt mej vara me fre, Mats, du vet ej, va mej våller!

Men han svarade blott, medan han höll henne handvasst som döden själv i
sitt grepp:

— Jo, jo, ja vet!

Det svaret gjorde henne vild, så när hade hon kämpat sig loss, men
han bara ökade sitt järngrepp kring livet på henne och lyckades till
slut pressa dem båda ut ur drivan. När de kommo på fast mark, bar han
henne. Och genom drivorna halvt bar, halvt släpade han henne, fast
hon stretade emot av alla krafter. Men den lösa snön gav henne inget
spjärntag, och kampen mattade henne snart.

Så stodo de äntligen åter vid gården, och då hängde hon halvt avsvimmad
över hans arm. Båda voro de drypande genomvåta. Gården sov ännu — nej,
där blänkte ett svagt ljus i dörrspringan, och där stod mor Brita och
lyddes. Varken förvåning eller skrämsel röjde hennes uppsyn, när hon
fick se sin halvdöda dotter. Likblek, genomvåt, med de mörka flätorna
lösta, hängde hon där över pojkens arm. Hon var som en drunknad, som
man just fått upp ur sjön. Outgrundlig, om ond, om god, var glimten i
svartögonen i dörrgläntan.

Är du så långt kommen redan, tycktes den säga, lugnt, kallt, som hos
den, som vet allt på förhand. Då vaknade dottern till ur sin dvala. I
förtvivlad gråt rätade hon sig och lutade sig in emot mor sin.

Men mor Brita hade varken ord eller tårar att ge henne tillbaka. Med
sammanbiten mun tog hon henne till sig, fick henne med sig in i huset,
fick kvickt av henne kläderna och hade henne i säng. Så tände hon i
öppenspisen och fick i hast en varm dryck lagad. Allt vad hon kände
till av starkt och värmande gav hon dottern för att jaga frosten
ur kroppen på henne. Och innan de andra i stugan hade hunnit vakna
och morna sig, sov Anna-Greta redan ungdomens trygga sömn därinne i
kammaren med nya rosor på kinderna. Men våt och otackad fick Mats leta
sig tillbaka till sin avkylda bädd.

Frampå dagen gick han upp igen, fast han kände sig matt och ruskig.
Men han hade något att göra, något, som ej tålde uppskov. En plikt,
en tung plikt. Och så drog han på sig helgdagskläderna, medan den ena
feberrysningen efter den andra skakade hans kropp, och släpade sig in
till mor Brita. Som så ofta satt hon ensam inne i finsalen, oeldad som
den var, och funderade på något. Då kom Mats in och ställde sig vid
dörren. Mycket hade han att säga, men han visste, att inför mor Brita
lönte det sig bäst med rent språk. Därför kom det tvekande, men rakt på
sak:

— Ja hadd tänkt mej till å fri opp a Anna-Greta hos er i dag. Hon ta på
träng till å giftes.

En het rodnad steg upp på mor Britas kinder, som skarpa, röda fläckar
stod den på hennes höga kindknotor, och blicken blev mer stickande än
annars. Men hon gav ett lugnt svar.

— Så du tänkt de, sade hon bara. De va lycka Gud gav int skallutkoen
horna.

Mats kände hugget, men betvang sig.

— I vet hur de ä ställt, sade han lika lugnt.

— Åhå, de en int ser, de vet en int.

Mats kunde ej bärga sig för att svara:

— Men tids nog får en vetat. Ett är då ackerat säkert — en rejäl karl å
ty sej till, de träng stinta om nu.

Tonen och orden voro inte längre drängens, nådehjonets. Ja, på hedern
hans var ju inget att säga, medan Anna-Greta — den skammen skulle hon
lida! Men än var inget förlorat!

— Har du mer än hedern din å komma me då? sade hon strävt. Me den
enbart fö’r du varken hustru eller barn. Å när maten börjar lida,
börjar svinen strida, de vet en.

Den invärtes hettan i Mats började sjuda över sina bräddar. Sina båda
armar, sina seniga armar, som hållit gården uppe nu i flera år, lyfte
han och höll dem framför den hånande kvinnan, så säker i sin rikedom.

— Här och här, skrek han och slog sig på de hårt spända musklerna, så
det klang, de har ja å komma me. Karlakraft behövs nog här på gårn, å
behövs en int, kan ja vara man för å ta igen farns går igen.

Sådana ord hade mor Brita aldrig hört förr från Mats. Tyst och
underkuvad hade han gått där och alltid böjt sig under hennes vilja. Nu
såg hon, att han var bliven man. Men för visso hade hon gjort upp andra
planer för sin enda dotter än att gifta bort henne med drängen och
uppfostringspojken deras, hur illa vulet det nu var. De hadde fäll int
gått lås för byttan än!

— Få först å flå sen, sade hon lika kolugnt. Först får fäll stinta bli
frisk, sen får vi si. Hon har osvarat sjölv än.

Än en gång betvang sig Mats.

— Nånå, ja har tomme till å vänt, men int a Anna-Greta, sade han stolt
och gick med ännu knuten hand ut genom dörren.

Men dagen därpå kom han ej upp ur sängen. Svettbadet och den isande
vinden hade gjort sitt verk, tunnklädd som han sprungit ut i snöyran.
Nu låg han där i frossa och feber, borta från alla tankar och planer.
Övergiven låg han där och kämpade med en bitter oro. Mor Brita såg väl
till honom och skötte om hans sjuka kropp, annat kunde hon väl ej för
skams skull, men själen lät hon vara i sin ovisshet. Och Anna-Greta,
var var hon? Han ville ej fråga.

Först när han på sjätte dagen kom upp igen, yr och lemmen, fick han
höra, att också flickan låg sjuk inne i kammarn. Långt borta från alla
frågor var hon i brinnande feber och yra. Med tunga tankar vände han då
åter till arbetet, med sjukdomens hela olust kvar i kroppen.

Men inne i lillkammarn låg Anna-Greta kastad på bädden och kämpade med
sina fantasier. Många voro de, och de växlade ständigt gestalt, men
en var det, som alltid återkom. Svart hår hade han, och han låg henne
över bröstet och log med vita tänder, men ansiktet var borta utom
munnen. Hårt pressade han henne, så att hon ropade och skrek. Men ju
mer hon ropade, dess vitare och vildare log han, hans mun blev till ett
jättestort gap med vit och yrande snö. Nu slök han henne, men då ropade
hon ett sista gällt rop, och så var han borta. Men tyngden var kvar —
nu var det fattiggården uppe på berget, som tryckte hennes bröst, så
att andan ville förgå.

Mitt hjärta, mitt hjärta, tänkte hon, hon var så rädd, att det skulle
gå sönder. Ty det var något inne i det, något fint och skört. Då
ramlade tyngden av henne, den rev ett djupt hål i hennes bröst. Därinne
låg hjärtat blottat med hennes hemlighet. Varligt tog hon ut det och
höll det mellan sina händer. Rött och glatt var det. Av sig självt
delade det sig i två halvor, som ett sådant där tvålhjärta man får på
marknaden. Därinne låg det, barnet, skärt och fint med små händer ock
fötter av vax.

Då vaknade hon till ur dvalan vid att mor Brita hårt stängde till
dörren till köket, för att ingen skulle höra hennes rop. Nu ser hon
det, tänkte hon ångestfullt och ville skyla sitt slitna hjärta. Men
febern tog henne åter.

När Anna-Greta låg sjuk på andra veckan, hörde Mats av två av
drängarna, att nu skulle det vara avtalat, att hon skulle gifta sig med
gamkallen på Olsagården. Till våren skulle bröllopet stå. Oväntat kom
han över dem, där de stodo och tisslade och fnittrade i fähusdörrn.
Ännu matt av sjukdom och oro, glömde han all behärskning och rök den
ene i kragen.

— De lög du, skrek han.

— Nä, se jävvento heller, svor drängen, fråg mora hennes!

— Int val du ta ve dej se hårt, hånade den andre, nån sortes karl får
fäll jänta ha, å stor går har han ju, karlstackarn, se gamkall han ä.
De skin int viller än atte de ä som sanninga ä.

Skadeglädjen lyste ur tonfall och ögonspel, nog visste drängarna,
var haren haft sin gång. Tog han sig inte husbondelater på gården,
pojkvaskern där? Dräng var han som de.

Då släppte han dem och gick att söka mor Brita. Men hon visste
finurligt att hålla sig undan i sjukrummet. Dit in kunde han ej tränga
sig utan att väcka uppseende. Det han hade att säga kunde blott bli
sagt mellan fyra ögon.

Så gick den veckan, men en dag in på nyåret befallde mor Brita Mats
att elda bastun. Anna-Greta skulle ha sig ett rejält kvastbad till att
riktigt driva ut det onda ur kroppen. Lungbranden hade hon lyckats att
mota, men febern och frossan ville sitta i, sade hon. Mången tyckte,
att detta var en hästkur. Nyårskylan bet ännu bistert i knutarna. Men
mot mor Britas ordinationer vågade man ej opponera sig, ty de slogo
sällan slint.

Hela eftermiddagen till aftonvardsdags klöv Mats ved till badet, och
frampå kvällen hjälpte han till att bära Anna-Greta till bastun. Han
hajade till av smärta, när han fick se henne först. Som en hamn vilade
hon därinne på sticketäcket i kammarn, fullt påklädd, men ändå mager
och späd som ett barn. Allt det främmande, det nya i hennes kropp
trädde ännu mera fram som ett lidandes drag kring hennes insjunkna
mun. Som en skugga var hon, en skugga av det, som varit hans kärlek.
Och dock kände han, att så som nu hade hon aldrig vädjat till hans
manlighet, hennes hjälplösa svaghet fick till slut bukt med hans egen.
Nu skulle där äntligen bli slag i saken dem emellan. För första gången
tyckte han, att skulden till allt detta i grunden var hans. Därför
ville han bära hennes straff som sitt.

Det skar i honom att märka, att hon ville dra sig undan hans hand, men
hon orkade ej spjärna emot, och så fick han henne då upp på armen.
Lätt som ett fjun var hon, fast hon svepts i schalar och filtar. Ur
klädbyltet tittade hennes ansikte som ett fruset barns.

När de väl fått henne in i bastun och satt henne på laven, sade mor
Brita, att nu fingo de gå, ty nu skulle kuren börja. Icke ens någon av
pigorna fick vara med, utan hon satte var och en till olika sysslor
och förbjöd dem vid alla hemliga straff att så mycket som kika in i
nyckelhålet en gång. De tänkte då, att mor Brita väl skulle bruka
någon av sina hemliga ord och tecken, som det kunde vara farligt att
bevittna, till att bota flickan, och gingo därför lydigt utan att våga
så mycket som vända sig om en gång, trots deras vanliga pignyfikenhet.

Drängarna gjorde som de. Respekten för moran satt hårt i. Endast Mats
drog på stegen, en häftig och oförklarlig ångest hade gripit honom. Gud
vet, vad hon ärnade föreha med flickan, den gamla trollkonan? En sådan
hade hon liknat därinne i det röda skenet från bastuelden.

En stark avsky grep honom med ens för allt det mörka och ljusskygga,
som mor Brita brukade över folk och fä — var det dock, som far sagt,
endast hednisk vantro och villfarelse? Vad det nu var hon förehade,
tyckte han, att nu bröts det sista bandet mellan honom och Anna-Greta.
Det sista bandet, som hette straff och försoning.

Nu var han långt efter de andra, den gamla bastun drog honom tillbaka
till sig med trolsk och sugande makt. Urgammal och grå stod den där i
skymundan längst bort i en vrå av gården. Mycket hade den sett genom
åren. På dess lavar satt det fläckar, som aldrig ville gå ur. Ej blott
sin lekamliga smuts hade människorna lämnat kvar där.

Ur dess enda lilla fönster lyste elden röd som blod, och röken steg
tung och fallande ur skorstenen. Den liknade en dold härd för hedniska
blodsoffer. Det var som om dess blodsprängda öga velat hålla honom på
avstånd, det tvang honom att stanna, det gjorde honom åter maktlös
och tvekande. Då tyckte han sig med ens öra ett skrik, ett fasans och
smärtans gälla skrik. Han rusade fram igen. Nu var allt dödstyst. Hade
han hört fel?

Sakta smög han tillbaka till boden. Där i dörren till svalen hade han
sin gamla utkikspunkt. Vem vet, kom han i otid, mäktade mor Brita köra
honom från gården på fläcken. Men nu ville han stanna. Ropade det än en
gång, då kunde ingen makt dock hålla honom borta. Men allt var tyst, en
tung och dov tystnad utan luft.

Hur länge han stod så, visste han ej, då han såg dörren åter öppnas och
mor Brita försiktigt titta ut. Sakta drog han sig tillbaka i skymundan,
sprang så bakom boden och låtsades så komma ut från stallet, där han
skulle hetas syssla med att rykta. Då fick mor Brita syn på honom.

— Vem är’e? ropade hon. Åh, är’e du, Mats, tillade hon med en underlig
blandning av förargelse och lättnad. Nå, låt gå, han hade ju sett mer,
som ingen bort se, och fick väl tänka det han ville. Mer än tankar
kunde han inte ha om saken.

— Kom hit å hjälp mej me a Anna-Greta, sade hon kort.

Han följde henne in i den skumma och rykande bastun. Intet av all den
skräck han väntat fanns där att se. Elden höll på att slockna av, och
på laven låg Anna-Greta som förut, åter fullt påklädd. Men när han fick
syn på hennes ansikte, ryggade han till igen. Varje blodsdroppe var
gången därur. Så likblek och så förjagad var hon dock inte nyss i all
sin svaghet. Nu var hon åter den dödens brud han dragit avsvimmad upp
ur snön. Halvt avsvimmad som hon var, ryggade hon åter för hans hand.

— Låt mig gå själv, viskade hon hest och ansträngt och reste sig
vacklande. Ett steg hann hon så föll hon avdånad ner på jordgolvet.

— Ser du int att hon schvim å, ropade mor Brita vredgat till Mats, som
stod som slagen av blixten. Då böjde han sig ner och fick upp henne.
Var det hans uppjagade fantasi, som kom honom att se en mörk och
stelnad fläck på hennes svarta vadmalskjol?

Men här gällde det att få henne in och i säng igen — de mörka tankarna
fick det anstå med. Halvdöd kom flickan i bädden. De skräckslagna
pigorna lupo obedda till, men mor Brita körde dem barskt på dörren
igen, och en så vild glimt hade de aldrig sett i hennes öga. Kanske var
det därför att för en gångs skull tycktes hennes kurer slå fel — det
bastubadet hade så när kostat Anna-Greta livet.

I full låga slog febern ut på nytt, den drog henne bort till den gräns,
där ett enda steg för mycket bär nedför. Men mor Brita tycktes med ens
ha återfått all sin klokskap. Med säker hand visste hon att hålla den
flämtande livslågan kvar på rätt sida, tills den dag äntligen kom, då
Anna-Greta låg där, matt och bruten, men återvunnen av det liv hon
velat fly från. Så var det i liv som i kärlek, nu orkade hon ej mer.
Det fick bli till vad det ville med henne.

Blek och apatisk låg hon där utan vilja och tankar, utan minne och tro.
Endast fram emot kvällen kunde hon rysa till för något, som dunkelt och
formlöst smög sig in emot hennes medvetande. Men innan hon hunnit gripa
tag i det, kom modern in och gav henne en lugnande dryck för natten.
Snart sov hon som ett uttröttat barn.

Sakta gick det med tillfrisknandet, men moderns vilja tvang henne
framåt. En dag stod hon yr och förundrad åter på egna ben och
stapplade ett steg utåt golvet. Med det steget kom minnet, men då
förmådde hon ej ta emot det, utan höll det tillbaka. Och så steg hon
tveksamt och liksom mot sin vilja en dag åter över tröskeln till de
andra.

Där satt Mats bland drängarna tyst vid kvällsbrasans handaslöjd.
Bestört släppte han kniven i golvet. Hans blick hängde het av spänning
vid Anna-Gretas avtärda gestalt. Såg han rätt nu, eller hade han sett
fel förut — borta var det, som han trott sig märka ensam av alla.
Densamma som förr var hon och dock en annan, där hon en kort stund
vilade ut i faderns kabbstol mitt i eldskenet.

Allt det som vädjat till skonsamhet var borta. Nu mindes han åter med
hätskhet, att hon vilat i en annans famn. Men hur det nu var, sitt ord
ville han stå vid, ville hon ha honom, skulle han ta henne till sig,
vad det nu sen blev till. I kärlek som hat hörde hon honom till, hur
många som sedan kommit henne för när. De mörka, skrämmande misstankarna
sköt han undan med våld.

Men det fanns andra, som tisslade och tasslade i krokarna. Två pigor
och en dräng gingo i de dagarna från gården. Men sedan tego de andra.

Vad där sades ute i byn av ont skvaller fick ingen veta, men en dag
kommo de till Mats med en nyhet, som de menade god nog, då det sades,
att nu var det äntligen riktigt klappat och klart mellan Ersa-flickan
och gamkallen hennes. Och inför den nyheten blevo tungorna så lena och
hala — den där flöttjarn hade väl varit en sommarlek som mången ann —
vem hade ej lekt sådan lek i sin ungflickstid? Men nu blev det allvar
av, ingen löskekarl utan socknens rikaste mågstump kom nu till gårds,
nu gällde det utstyrsel och storbröllop till midsommar. Så lång tid
fick väl brudgummen bida, mindre gick det inte av för till att fylla en
sån flickas kista till randen.

Vad de sedan viskade bakom ryggen hans, det hade inte Mats tid med, han
hade nog med det han fått i ansiktet. Med stormsteg var han redan på
hemväg för att få klart besked om detta envisa rykte. Till Brita gick
han inte längre, Anna-Greta själv skulle han fråga.

Som hon brukade nu, satt hon frusen hopkrupen i kabbstolen intill elden
och sydde på något. Det var en handduk, som hon fållade. Hon var ensam
i det stora köket, endast den snart åttioåriga mormodern låg på sin
säng och sov en orolig gammalfolkssömn. Förskräckt såg hon upp på Mats,
där han kom instormande, instinktivt tryckte hon handen med sömmen upp
mot hjärtat, så att nålen rev henne i barmen. Hon tyckte, att det var
hans outhärdliga blick, som rev i hennes dolda hjärtesår. Ingen av dem
fann ord.

Men till slut bröt Mats ut, i det han pekade på duken:

— Är’e till hemmafalekistan din kanske? Den, som ska stå i finrumme på
Olsagårn?

Kanske hade han väntat trots till svar, så skulle det fallit förr. Men
nu sänkte Anna-Greta förvirrad och skyldig sin blick.

— Vet du? viskade hon.

— Ja, ett vet ja, som sant ä, å de ä de ord, som ä sagt för gammalt,
att jordtuva gifte bort skorvluva. Två storgårdar slår hon ihop me en
smäll, mor din, å en får skammen på köpe. Hon glömde bara en sak — att
ge mej återbud först.

Anna-Greta hade släppt sin söm, ett osäkert, fladdrande leende svepte
över hennes drag — det första på månader. För första gången efter
sjukdomen bar hennes ansikte åter ett levande uttryck.

— Du, Mats, viskade hon osäkert, ville du — nu?

Så olik sitt gamla jag, så rörande ödmjuk utan ett försök till
förställning eller lögn, stod hon där framför honom med sänkt huvud,
att han kände all sin forna kärlek vakna upp till liv igen. Han ångrade
sina hårda ord, ett jagat och slaget barn var hon, allt ont hon hade
gått igenom hade ej fastnat vid henne. Varför hade han ej vakat över
henne bättre, han, som allena var vaken i stugan om natten, då det
mörka smög efter rov? Vacker var hon som förr, nej långt vackrare, med
detta blida och spröda, som ej funnits förut.

Varma ord stego av sig själva upp i honom.

— Att ja vill, de vet du, Anna-Greta, alltid har ja velat de, viskade
han ömt. Ingen ä behändig som du, feger ä du som vittra själv. Från
barnsben ha vi följts. Allt annat ä glömt, om du kommer nu!

Och han tog henne i handen och ville dra henne till sig. Viljelöst
kom hon emot honom. Så kom hon att se på sin hand — nålen hade ristat
henne, en droppe blod pärlade på ringfingrets topp.

— Nej, nej, Mats, ropade hon och slet sig ur hans armar. De ä ett, som
står oss emellan, som aldrig blir gott mer.

— Allt kan bli gott, som en talar uppriktigt om.

— Allt kan ja säja, men int de.

Då for svartsjukan åter i Mats.

— Men till Gam-Erik kan du säja’t, då ä du int otröjen, bröt han ut
igen.

Skuldmedveten sänkte Anna-Greta sitt huvud — så de sletos om hennes
arma liv, allt fick ju ske med det, utom det, att det skulle falla på
Mats som en olidlig börda.

— Int till honom heller, viskade hon svagt. Hon mäktade visst inte
förklara bättre. Han ä gammal, ser du, försökte hon sig. Han tar va han
får. Du ä ung, du, de du ska ha, kan ja int ge. Sök dej ut, medan tider
ä, Mats, å glöm mej! Snart får du en ann, som int har sett de ja har.

Outsäglig mildhet och självuppgivelse låg det i hennes ord, men Mats
lät bitterheten råda.

— Säj du som de ä, sade han hårt, gampojken har gårn, han, de har int
ja.

Ett bittert litet leende for över Anna-Gretas böjda ansikte som en
reflex av hans.

— Du har ungdomstron du, de har int han. Han ä en sån, som ska ha mej
nu, sade hon.

De orden bröto hans hån. Så ny, så skrämmande ny var denna hennes
ödmjukhet.

— Ä de sist orde ditt? fick han slutligen fram.

Då brast hennes spända leende, tårarna störtade ur hennes ögon.

— Give Gud, att de vore sist orde ja sagt här på jorden! ropade hon
till och vred sina händer, som maktlösa släppt sömmen. Men gå nu, Mats,
å förlåt, om du kan! Förr går ja i sjön, än ja blir din nu! De ä mors
skull att ja ä i live, hon får göra me mej, som hon vill å tycker.

Ja, gå måste han, den gamla i sängen hade vaknat och såg sig nyfiket
ikring. Trots sin skröplighet för övrigt hade hon god hörsel. Hon
skulle ej få deras sista ensamma ord till varandra till att härma och
förvränga.

Tigande sågo de en minut på varandra. I den stunden kände de båda, hur
ljuvt allt kunde ha varit. Men de kände ock, att det var slut. Lyckan
hade de för evigt kastat bort i livets ström, den som rinner förbi och
aldrig stannar. Blind för allt störtade Mats åter på dörren. Han hade
blott en redig tanke: bort måste han, förrn han såg henne giftas till
en annan!

       *       *       *       *       *

Åter stod midsommar för dörren. Häggens vita brudkvast stod i blom,
konvalj och pyrola andades sina hemligheter i skogsdunklet. Än en
gång gick ungdomen i dans på tjärdalsgillena. Då gick Anna-Greta
på Stor-Andersagården ut för att bjuda till gässpåss med sin gamle
fästman. Redan det, att bröllopet skulle stå på våren och ej på hösten,
då utearbetet var bortgjort, visade, att här var fråga om folk, som ej
behövde se på slanten.

Dagen efter första lysningsdagen och lysningskalaset bar det ut i
bygden — när det lyst ut, skulle bröllopet bli, och innan dess skulle
alla vara både bjudna och trugade. Och det var en sak, som tog sin
rundliga tid, det visste man. Hela bygden talade om det bröllopet — på
mer än ett sätt! Och nog stod man i spänning i fönstergläntan i alla
storgårdar, tills man äntligen fick se Olsagårdens bästa kyrktrilla
svänga in från landsvägen med det blivande brudparet i. Anna-Greta hade
helst velat skicka marskalk med brudgummen såsom bruket ofta var, men
mor Brita tvang henne att fara själv. Hon skulle väl visa, att allt
var, som det skulle.

Men i stugan fick man brått att ställa sig till rätta vid olika sysslor
— ingen skulle tro, att han var väntad med bröllopsbud. Men far själv
måste då ut på gården och hjälpa Gam-Erik ner med den jättestora,
granna spannen med trakteringen. Där fanns både brännvin, vetekakor och
socker till att truga med, så som rätt var.

När de kommo in i stugan — far med dröjande steg så som den, som rakt
inte är nödig om något — hälsade Erik med sin sirligaste bockning:

— Godda å tack för sista!

Så drog han med en van gest upp ett glas ur fickan, gav det en
nödtorftig tork med tröjärmen och slog så i en försvarlig sup.
Förstsupen skulle far ha, sen kom moras tur och sen de andras efter
rang och värdighet. Anna-Greta följde stillsamt efter med sockret. Hon
bar huvudet sänkt och var litet blek under ögonen men eljest sig lik,
tappert nog höll hon sig mot alla vassa kvinnoögon, där hon trugade av
vetebrödet och kakorna. De sista tog moran själv hand om och gömde dem
i klaffskänken till att själv traktera någon med.

Nu skulle det bjudas till bröllops. Men tro någon, att man genast
tackade och neg ja? Ånej, int trängd man om att komma otrugat!

Betänksamt valkade far bussen och talade och sade å husets vägnar:

— Nog gett vi slipp de mitt i vårplöjninga!

Vårplöjningen var redan undangjord, men något skulle man ha att skylla
på.

Brudgummen tog inte illa upp, utan svarade artigt:

— Nänä, tocke folk som I får vi nog ha till bröllops, om de ska bli
hedersamt!

På detta smicker svarade far med ett mummel, som kunde tydas både rätt
och avigt, varpå den första delen av ceremonien var till ända. Både en
och två gånger fick man nog ta den vägen tillbaka, innan bestämt svar
kunde väntas. Men bara man fick besked före storbaket, gick det väl an.

Så foro de från gård till gård, långt in på sena kvällen, och sällan
hade man sett så omaka fästfolk. Brudgummen var gammal, men rödlätt
och spelande glad, när han slängde fram sin inbjudan om att följa till
bröllops. Efter kom bruden, ung och fager, så att pojkarna sträckte
hals, men tyst och blek som en skugga. När de gått, viskades det i
knutarna efter dem, men tyst, mycket tyst! Högre blev talet, när det
gällde den rika begåvningen, som brura fått av sin fästekarl. Nog ville
var och en gärna på gässpåss till byns rikaste gård, fast man visste,
vad som passade sig.

Lika blek och tyst, men ock lika lugn, satt brura och hörde lysbrevet
läsas i kyrkan andra lysningsdagen. Där var inget att märka på. Det
syntes nog också på förningen, som kom till gårds till storbaket. Maken
till storkringlor och stortårta skulle nog ingen brud i byn få! Men
vigseln ville hon ha hemma. Därifrån fick henne inte Stor-Brita, fast
gullkrona skulle hon bära.

Blekare brud hade aldrig brudfrämman klätt och aldrig någon så feger!
Med ögon utan botten under kronans kalla glans, tom, borta från allt —
så kunde vittra gått till bröllops!

— Huva, tänkte brudfrämman, de ä som saknade flickstackarn kristen själ!

Hon var van vid annat, hon, brudfrämman, vid unga brudar, som snyftade
och skrattade i ett. Unga leenden och tårar hängde vid den kronan
som dyrbara ädelstenar. Det här var som att klä ett lik! Men då fick
brudfrämman syn på brudgummen, där han gick och struttade på gården i
all sin stass. Då skakade hon på huvudet och trodde sig förstå. Det var
nog inte bara lättsamt att vara byns rikaste jänta och giftas efter
pengarna och inte efter tycket.

Nu hade främmandet mumsat i sig siktbrödssmörgåsen från brudtallriken,
som skulle vara välkomma, och fått i sig kaffeskvätten, så nu var det
brudparets tur. De kommo med spelmännen före och hela gässpåssraden
efter, och snart hade de växlat sina löften under pällen. Klart och
tydligt föllo Anna-Gretas ord, utan tvekan band hon sig vid ålderdomen.
Och innan man visste ordet av, satte sig redan prästen till storbordet
för att börja kalaset. Det var inte utan att man var liksom besviken —
allt gick ju som det skulle!

Men i hörnet trängdes ännu ungstintorna, skrattande och fnittrande och
sneglande på brudparet, som just satte sig till bords med prästen.
Var och en mindes, när de där båda bränt gubben och gumman vid
tjärdalsgillet, och hur Anna-Greta skrattande och vred drog sin gamle
friare nedför kullen. Nu satt hon där som hans brud i alla fulla de
fall! Och fnissande och rysande viskade de sinsemellan:

— Nu ser en, att de ä sant de som ä sagt för gammalt!

Men det var fler, som nojsade och hade det muntert. Vid storbordet
hade brudgummen mycket nojs för sig med brudsvennerna och brudpigorna,
så att de veko sig för skratt. Blott bruden satt alltjämt kall under
kransen. Men vid karlabordet var en plats tom — det hade man ju alltid
att viska om både där och kring bordet.

Viskningarna hindrade dock inte, att man tog väl för sig av
smörtrillingarna och ostarna, av risgrynsgröten med smörklimp i, och
sköljde väl ned det med det starka, välbryggda ölet och det beska
enbärsdrickat. Men man lade ej in mer, än att där fanns god plats både
på trätallrikarna och i magen för vattsoppan, steken och nyponkrämen.
Bara stortårtan fick åka ner i påsen den, till den övriga fälmaten,
liksom storkringlan till kaffet, som kom ovanpå alltihop. Anna-Gretas
kringlor, det var bröllopskringlor det, som hette duga — halvalnslånga
och guldgula voro de, och smäckfulla av sötaste sviskon.

Sen stämde spelemännen upp till dansen, och snart slog brudlåten högt
emot taket. Men aldrig hade väl en bruddans gått så illa som den
dansen, och de gamla lutade sina huvuden tillhopa och sade, att det var
ett dåligt tecken. Karlarna ville skylla det på Gam-Erik, som hoppade
där så viktig och struttade med sina gamla ben, medan kvinnfolken ville
ha det på Anna-Greta, som gick där så vit och främmande, som om det
inte varit hennes eget bröllop. Hon dansade nog i tanken med en ann,
sade de. Fast vem av dem? undrade en rallkäring borta i vrån. Bättre
gick det med gammelvalsen, då självaste prästgårdsmamsellen var med
och svängde kring med brudgummen, fast hon trånsjukt snörpte på mun,
kantänka. Hon tänkte väl på poesiboken med plyschpärmarna, som låg på
Gam-Eriks bord med hennes verser i.

Riktigt liv i spelet blev det dock inte, förrän »siarna» kommo och
ville si brura genom fönstret. Anna-Greta tredskades och ville inte
fram, men det var ju bara blygsel och gott skick, och med handkraft
kom hon fram till fönstret med karln sin och en tänd kandelaber på var
sida. Men ut på farstubron fingo de henne inte.

Likblek stod hon där i det fladdrande ljuset och såg tungorna röras där
ute till grovkornigt skämt och närgången granskan, så som det brukades
vid sådana tillfällen. Orden hörde hon ej, men hon såg slabbertackornas
munnar tugga henne som en riktig godbit. Matt i knäna kom hon därifrån,
men med i dansen var hon, tills på morgonsidan, då kvällsmålet bjöds
med blodkorv och vattsoppa.

Sen bjöds godnatt för den dagen. Och då sades det, att nog hade
Anna-Greta hellre gått i flatbädd med ungdomen uppe på vinden, än hon
gått in i fallåtssängen till brudbädd med karln sin! Tur nog fick hon
opp snart igen för att gå med förning till gårdarna, där allt främmande
bodde. Redan vid femtiden på morgonen var man sugen igen och skulle ha
frukost på sängen, serverad av brudparet — vid spelemännens låtar.

Också på ettadan hade man mycket att bestyra. Den viktigaste stunden
kom dock, då man skulle till att »lysa ut gaven». Då hade man redan
spätt på bra nog med brännvin och punsch, så att humöret stod högt och
utlysaren fick ett tacksamt göra. Till utlysare hade de tagit socknens
spefågel, auktionsförrättaren, ty han hade förmågan att få slantarna
att rulla friskt i skålen. Mer hasadeligt än att lägga i kyrkhåven var
det att lägga dit sin bröllopsgåva, ty var den inte stor nog, fick man
kanske en speglosa av utlysarn, som kunde sitta i för livet.

Flera hundra riksdaler hade han i skålen, när han slutat. Och mor Brita
var nöjd, så hon sken. Men nog vet jag en, som skulle tänkt, att allt
det bästa, som han ägt i världen, det hade den karln däruppe på bordet
sålt bort för honom till vrakpris, både nu och förr! Men han höll sig
undan och slapp se det.

Men på tredje dagen, stånd-dan, då Anna-Greta på allvar skulle hälsa
ut sig med flickornas lag, kastade hon kransen på golvet och trampade
på den, när hon skulle räcka den åt den som var i tur att giftas. Det
var av våda, sade hon. På resdan for hon så lugnt till sitt nya hem.
Alla gästerna reste ock, väl plägade och magastinna med rejäl fälmat i
spannen och ett halvstop brännvin i pälsflaskan.

Den, som var borta, var Mats. Två dagar höll han sig undan, ingen
vet var, men på den tredje dagens afton stod han för sista gången på
den gamla vallen till Lill-Jonas förfallna stuga och tog farväl av
hembygden. Gömd bakom buskarna hade han nyss stått vid vägkanten och
sett de nygifta köra förbi på väg till sitt nya hem. Den synen var det
han velat slippa se, men något, som var starkare än han själv, tog
honom dit till denna sista pina.

När han såg Anna-Greta så rak och blek vid sidan av sin strålande man,
tyckte han att hjärtat ville brista. Allt det bittra och onda, som
varit dem emellan, var glömt. Kvar voro endast barndomsminnena och de
flyktiga vårtimmar, då hon i drömmen var hans. Där for hon nu, hans
lilla syster, hans brud! Förseglad var hans ungdoms örtagård.

Som en utstött, en fördriven kände han sig, där han stod och såg ut
i junikvällen. Ljus och ljuv var den, ännu bar marken sin bjärtgröna
midsommarkrans. Men dolt under grönskan gapade fördärvet. Mitt i byn
öppnade sig alltjämt vintermyrens svarta klyfta. Två släkter skilde den
från varandra, två världar. Fyllt var ännu icke svalget, som allena
kunnat ena dem, om det fått fyllas och växa ut.

Som förr kunde sjövittra sända sju svagår ovanpå godåren. Men nu glömde
man det i fest och rus, i goda tider. Människan glömmer så lätt. Endast
naturen glömmer aldrig. Som förr bodde också mycket kvar i människornas
hjärtan, som vände deras öden i ondo. Frost över marken, frost i
människosinnen! En stark hand krävdes där till att röja upp. Men döda
voro byns bästa män, död var skogen.

Själv stod han här och sade farväl. Av allt sitt hjärta kände han, att
här, på denna sidan klyftan, i ofärdslandet, utom åkern, där var han
född och hemma. Alla de gångna åren i den främmande gården föllo av
honom som ett lån, där han stod och såg ut över den mark han trampat
med naken barnafot.

Ingenting förstod han än av ödets vägar. Allt hade blivit som det
måste. Hans hand grep stadigt i något. Sakta höjde han den, tog sats,
och med all sin kraft slungade han föremålet ner över branten. I en vid
båge slog det ut över stenbacken och föll med ett plumsande ner i det
svarta vattnet. Klunk, klunk, sade det. Det var sjövittra, som girigt
tog det till sig till att leka med i djupet. Det sirade linhuvet var
det, brudgåvan. En sten hade han bundit vid det, för att det skulle
sjunka.

Och med hjärtat överfullt kastade han sig ner i den övervuxna risiga
åkern och pressade en sista gång sitt ansikte hårt mot dess svala jord.





*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FROSTEN ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.