The Project Gutenberg EBook of Skärgårdens vår, by Arvid Mörne
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
Title: Skärgårdens vår
Author: Arvid Mörne
Release Date: April 8, 2018 [EBook #56938]
Language: Swedish
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄRGÅRDENS VÅR ***
Produced by Jari Koivisto
SKÄRGÅRDENS VÅR
av
Arvid Mörne
Helsingfors,
Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
1919.
INNEHÅLL:
Skärdårdens vår.
Morgonseglats.
I vettskålen.
Strålande dagar.
Långt ute.
Det fattiga faret.
En strand.
Vindstilla.
Stormnatt i havsbandet.
Sommarns första dag.
Inomfjärds.
De forna skären.
Östersjövåren.
Plundrare.
En stig vid havet.
Sånger tili hembygden.
En fura på mon.
Bygdens toner.
Landet vaknar.
Bondfiolen.
Visans veckor.
Ringdans efter slåttern.
När skötarna bärgas.
Sjömansvisan.
Nylands vapen.
Junimorgon i skären.
Dikten och livet.
Meditationer.
Korallrevet.
Den gamla drömmen.
Långt till dag.
Den enda stigen.
Vågor på vidden.
I Granmoraskogen.
En nyårsdikt.
Tolv små dikter.
En sång om kärleken.
Skymningstimmen.
Två liv.
Dimman över slätten.
Skärgårdens vår
Morgonseglats.
Jag seglar en morgon bland skären
i ekan, lagd på slör,
mot ljusa, oändliga mären,
som vidgas utanför.
Och jag varsnar en kobb, som kallar
av strandis stängt i sin ring,
fast havet majblått svallar
och jublar runt omkring.
Den är mig ond att möta,
men jag stävar ändå dithän.
I bukten: flarn från en sköta.
På land: bara grus och sten.
Men skrevan är full av violer,
löften i havets vår
om vekhet och mildhet och godhet,
där bränningen tornhögt slår.
En kobb, där intet kan leva,
som trängtar till lycka och sol,
bär i skrovliga stupet en skreva
och i skrevan en bård av viol.
Klåvskär, Åland, maj 1913.
I vettskålen.
I.
Ett grågåsdrev drog susande förbi
i morgonskymlet. Vettarna vid stranden
för vågen krängde. Bleka vattenranden
kröp hop av köld -- en köld med vårdoft i.
Aó! Aó! Aó!
ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen.
Det tystnade. Omkring mig natten teg.
Blott längst i söder steg
en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram
en vingad vigg. För pipan sam
vitmantlad, vårens furste, ejderhanen.
I vit och stormnattsvart och alggrön glans
han gled så stolt, som under fjällens krans
på kvällsröd sjö den vilda svanen.
Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna
av fällda ådor, stoppade med hö
och vaggande sin arma ståt på viken.
Aó! Aó! Aó!
sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna
på havets vidd och under molstill ö.
Ur rusig skymnings riken
han långsamt gled emot mitt skär -- att dö.
II.
Och skottet föll.
På spänstigt sträckta vingar
flyr flock på flock av ädelt vilt till havs.
Omkring mig dalar tystnad lik en gravs
tidlösa ro. Kring bytet vattenringar
slå ut en gloria av blekhyllt måv.
En stund förgår. En bränning rullar dov.
En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv
albräckans rop kring havet klingar.
Jag rott min fångst i land och vilar, bidande
på nya byten, medan dagern, glidande
från öster, stryker havet med opal.
På gryningsbleka viken stimma grisslorna
och locka på varann som barn med visslorna
i lek på lindor mellan snår av al.
De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig.
De likna leksaksbåtar, där de flocka sig,
och hela flottan styr till havs på skämt.
Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig,
med ton av visa, med en klang, som närmar sig
en fjärran silverklockas klara klämt.
Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna
och icke trastarna i tysta dalarna
en sådan fjärrblå ton av längtan höjt.
Sin taltrast härma sommarnattspoeterna.
Men skärens vår mig skänker hemligheterna
han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.
Strolande dagar.
Vid arbetsbordet.
I vasen står en kvist av oxelrönn
med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad.
En vårens krona över böckers rad
han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.
Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött
med vita tuvor är mitt grönblå hav.
I faret lysa prickar fackelrött
mot skärens dok av mörkhyllt lav.
Långt ute.
Brandgula kobbar! Sjöar blå,
störtande akter över!
Rikare strängar att dallra på
aldrig sången behöver.
Löddrets blommor på vågens kam
plockas av flygande byar.
På fästet, likt hjordar av betande lamm,
vandra ulliga skyar.
Kobbarna, täckta med brandgul lav,
stångas av svallet och döna,
men föröver vräker i kamp mitt hav
kring bådar, dunkel gröna,
och det bränner mot ören av snäckor och sand,
som Adria skummar mot Lido.
-- -- O visdom, bunden i böckers band,
du är gjord att läggas åsido!
Det fattiga faret.
För stäven skiner ett kummel vitt.
En nordprick, cinnoberröd,
strör glans över vågornas tunga skritt
mot kusten, trädlös och död.
Hur lyser ej varje klick av färg
i detta fattiga far!
Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg,
lik en ökenväg, det drar.
Men brisen fläcker en skygardin,
och solen målar en vik
i gnistrande, prunkande ultramarin,
som en sidenfanas flik.
En strand.
Längs den vita stranden
vaggar skärens mattblå råg.
Snäckströdd bottensanden
skymlar under våg.
Ingen fot må stiga
hård på höterbäddens blom!
Strandens andar viga
här sin helgedom.
Ingen röst må skära
luftens glinder! Havets rymd
böljar nära, nära,
fast av disen skymd.
Ljusnar himlaranden,
ingen mast dess dallring stör.
Sunden mellan landen
ingen åra rör.
Ingen lugnet bräcker.
Ensam här sen tusen år
gamla vintern sträcker
famnen mot sin vår.
Vindstilla.
Vindstilla, vindstilla!
Strö över synfältets rand
disen, som svinnande masterna höljer!
Sänk över kusten, som dyningen sköljer,
stämning från hägringens land!
Vindstilla, vindstilla!
Du är en vagga, som bär
havsdiktens kungsbarn på vilande mede.
Du är ett hägn och ett skyddande rede.
Andaktens altar du är.
Vindstilla, vindstilla,
virad kring glättade grund!
Före dig brisen och efter dig stormen!
Räck mig din degel! Den eviga formen
föds i en ljudlös sekund.
Stormnatt i havsbandet.
Nordöver vräkande fjärd
skyar av stagsegelform
ila i svindlande färd.
Vidderna fräsa i storm.
Kvällningen stupar mot natt.
Ångarn från havsbandet styr
landåt, där fyr bakom fyr
blinkar ur rullande gatt.
Ångarn går trygg i sin träd.
Jakter i lä under land
leta en hamn och en strand.
Redlöst, bland skummande skred
vacklar ett fartyg på drift.
Gaddar och örar och grund
teckna långs bådlinjens rund
domen i rykande skrift.
Sprötet mot natthimlen sträcks.
Skyggt mellan sjöarnas bärg,
gulsiktigt blek i sin färg,
flämtar en fackla -- och släcks.
Sommarns första dag.
I natt har sommarn vaknat. Än en vecka kvar
av maj -- den veckan räcker juni handen!
I natt har flöjeln svängt och undret skett,
det stora undret utmed himlaranden.
Där fäller dimman, tät som en ridå,
och bakom vecken allorna i troppar
från skären flykta. Men i strandens grå
och ärgigt gröna klyftor rägnet droppar.
Och lindan skjuter strån kring stugans knut,
och gräs i skrevan spirar kring violen,
och skärets fyra rönnar breda ut
de gröna skärmarna och bida solen.
Inomfjärds.
Fem björkar, väl i lä för nordankåren,
kring döda stenrösmarker sprida våren
med stammars blänk och skärgrönt unglövsrägn.
Fem björkar, susande i var sitt hägn!
Men inomfjärds är sommar. Utmed väggarna
av höga landens klyftor blomma häggarna,
och enen, som på Klåvskär väver hätta
kring bärgens kammar, lysten att berätta
för varje bris sin långa levnads rön,
han hissar modigt flaggan, gul och grön,
på alla hymplar där och frömjöl ryker.
Och juninattens vinge stryker
med purpurfanet över mörka landen.
Styr dit, styr dit från havets dån!
I morgonsolens flöden skimrar stranden
med stänk av ersmässblom längs björkskogsranden,
med nyponstånd, som skymtas långt ifrån.
De forna skären.
Jag drömmer mig bland svunnet fornt i skären,
tili tid, då skygga fåglar, återsedda
en gång på tio år, bak dessa bådar
sökt fridlyst lä var solvälsignad vår.
Praktejdrars röda kammar sköto lågor
bland bjärtgrönt gudungsblänk på fladans vågor,
och allan sjöng, som aldrig nu hon sjunger,
i isgångssvallet följd av allförrädarn,
och gråsälsskockar, havets boskapshjordar,
de mäktiga och råmande, i kvällens
blåbruna dunkel styrde in i fjärden.
Det hör allt hit, så visst som gamla släkter
och gamla gårdars loft med gamla dräkter
och gammalt gilles glam i morgonsolen
och gammal, gammal melodi på fjolen.
Förbytt är allt. Som långt i havet står
en hägring under rymder morgonhöga,
så skulla någon gång för minnets öga
de forna skären i sin flydda vår.
Östersjövåren.
Jag älskar allt, som förenar
med livet mitt ishavsland:
ett drev av betande renar
vid blånande fjällets rand,
ett sjungande moln av allor,
som styr över nordens hav,
där isarna tornas till kallar
kring kobbar, i kåpor av lav.
Jag älskar östersjövåren,
när brakande isar gå opp
och splittras av solen och kåren
och frätas av rägnets dropp.
Hans blommor jag längtar att skåda
på en strand, dit led ej bär,
och hans algers krans kring en båda,
långt, långt från öar och skär.
PLUNDRARE
En dikt över sägenmotiv från Åland och Jurmo
Plundrare.
I.
I spetsen gick de askgrå skärens bonde.
Man sade, att han sålt sin svarta själ
för år och dagar sedan åt Hin Onde
och fått i gengäld makt att träffa säl
i prick på längsta håll och träffa truten,
mot molnen ringlande, så den stöp ned
i höterns bruna bädd på fraggigt ed
med näbb i blod och vinge genomskjuten.
Hans växt var hög: tre alnar, fyra tum.
Men år av ensam id (och kanske grubbel
vid enslig skyttebådas bränningsbubbel)
har nattens rakhet böjt, gjort ryggen krum.
I skjul för skägget, eldrött, strävt som vildens,
låg blekt ett anlet, och förrädiskt blå
där brann en blick, ibland så ond som få,
men ofta from som kristusbildens.
Det blåste storm. Den grova sjön låg på.
I bondens fjät på bärgväg grå
steg ödmjukt fiskarn, nödväxt, hundögd, rädd
för nattens dater, van att jämt bli hädd
som kältring och för feghet hån få smaka.
Femhundra år tillbaka
var bonden härskeppsviking, fiskarn träl,
som pärtor spjälkte, ved på härdar lade.
Ed = en smal landremsa, som förbinder två större områden.
-- Näs används i sin egentliga betydelse av udde.
Och Tor vart död och Kristus född, ja väl.
Men hur det gått, höll bonden än sin häl
på fiskarns nacke, än hans härskarsjäl
bjöd lydnad för de bud han föresade.
Och efter fiskarn bondens drängar följde,
mot vädret stretande: två starka, grotta,
snabbhänta gråsälsjägare, som måtta
de grova huggen, dräpande i rappet.
Oktoberskymning långsamt stigen höljde.
På bärget stod en tall. I kronan stormen ven.
Då fiskarn gick förbi, han skalv vid klappet
från gren, som slog mot gren.
Längst ut vid skärets stup mot väster,
där havet sjöd i uddens bränningsfamn,
ett jättebål av sönderhuggna mäster
och gistna bord och bräckta spiror tronade
med en galjonsbild kastad högst på bråten.
När mörkret föll, när mullret dovast tonade
i bränningarnas hålor, tändes bålet.
Men långt på vidden vroks i stormnattsvrålet
ett skepp ur kurs. Man lopp till räddningsbåten.
Då ljöd en röst: "Var signat, Kristi namn!
Nu visar fyren, havets kyrka, målet.
Nu vänder skeppets bog från villostråten
mot blosset över vänlig, fridsvigd hamn."
II.
Tre värst från land en hög fregatt
till spillror maldes. Liken flöto
i ringar kring, där bränningarna bröto.
Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.
Det dagades. Emellan klippor skruvat,
låg, oskatt, akterskeppet än,
och där kajutan ner mot vattnet krängde,
en krans av eternell i fönstret hängde.
Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män
mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat
bland evighetens blom.
Man äntrade. Kajutan tycktes tom,
men längst i tunga dunklet någon snyftade.
Det var en flicka, omkring tio år,
med lärftsvitt anlete och ramsvart hår,
som grät och kramade i vänstra handen
ett silverradband, men den högra lyftade
som till en smekning hon mot bondens skägg.
Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden.
Han bar det högt och teg. De andras blod
vart stelt som is. Men flickan låg blott,
som om hon lagts i säng av mor, och såg blott
mot bonden upp och sade: "Du är god".
Hans börda föll i havet. Men en vägg,
en vit, en himmelshög, flöt upp ur det.
Emellan vattnets plask och det, som följde,
minuten växte till en evighet.
Ett band av vålnads vita sjöröksöar
orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav
mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.
Från räcket bonden såg i djupets sjöar
så fridsällt ner, som hade i en grav
han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck,
en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten
de störtade och kapade med bilan
dess spända lina. Deras ögon gråten
begynte fylla, och dem tycktes vilan
i döden mindre hemsk än vrakets däck.
Vid deras själars speglar fläck vid fläck
i röda odådsnätter häftat fast
och frätt och tärt som rosten i en klinga.
Nu var det, som en gammal fjätter brast!
De grepo efter böner, funno inga.
Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd
en bränning och en annan bröt framför dem.
Nu blir oktoberhavet deras död,
om ej ett helgons böner tala för dem!
Den morgonen vart nådens gärning övad
mot männen utan nåd, som bragts att gråta.
Och när de grubblat på sin räddnings gåta
på undret, som dem hinna lät en lövad
och fridfull vik med last av brott ombord,
de tänkt: Guds öga, evigt vaket,
oss skådade med barnets blick på vraket,
den enda gudens makt att allt förlåta
tog röst och talade med barnets ord.
III.
Förbi på vårblå havet flottan styrde.
Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn.
Kring branta stäven skummet yrde.
Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.
Mångpundigt ankar föll. En båt tog land.
Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan.
Och knektar följde. Bonden stod på trappan.
Hans öga mätte havets fjärran rand.
Och det var vår. En oxel stod i blom.
I hamnen lyste skeppets segel.
På bron stod bonden, bidande sin dom
för mord och rån till död på stegel.
I stugan bytas pilvasst smidda ord,
och hullinglömska spörsmål fogden ställer. --
På sparren hänger över högbänksbord
ett radband i en krans av eterneller.
Det varsnar fogden: "Mig i handom giv
det helga bandet!" -- Bonden blek sig reser:
"Ej helga bandet får du för ditt liv,
i dödens väkt vid det min bön jag läser!"
"Du har det rövat, niding!" fogden slöt.
Tog bandet ned. Men då ur bondens öga
så avgrundshemsk den blåa viggen bröt
som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.
"På detta skär sen tusen år min ätt
har bott och ryggås rest och jagat vida
och kölar sträckt och övat strandens rätt
och lagts i hög, som din, vid kungars sida.
Är niding jag, är niding du också!
Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss.
Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också!
Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.
Är niding konungen? Kring havets hörn
på rov han flyger under flagga brokig.
Är niding blåa himlens konungsörn,
som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?
Man tage konungen bak borgens vall!
Man kulans bly i örnens hjärta skicke,
när breda vingen sopar havets svall!
Man dräpe mig! Men niding är jag icke."
Och tystnad föll. -- -- "Jag känt av livets ve
långt mer än nog, och gärna mig beger jag
den gud, som härskar bortom det, att se.
När dödens port slås upp, förvisso ler jag.
Blott steglas ej jag vill och dras i träck
och multna på en brink och trås av sulor. --
Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck,
mitt kära band med silverkulor!"
En stig vid havet.
En stig vid havet.
Med slipade, jämna hällar:
(en värstlång terrass mellan skog av tall
och havsvidd, som höstliga kvällar
gjort sträv och öde och kall)
står Måsbergakusten.
I söder,
långt i den mörknande cirkelns mitt,
en lysboj blinkar i rött och vitt,
och i öster, där havet i veckor stritt
med brotten, en ledfyr glöder.
Över klippor, där dyningen sackar
tillbaka i djupet från slipad rand
med bubblande porl, -- över klackar,
i flisor bitna av isens tand, --
över döda vågor av sand,
där potentillorna sänka
rottrådsnäten och blänka
med gula kronor i solens brand,
en gångstig leder. Där trampa
sen hundra, och mer än hundra, år
de tunga fötter, som klampa
på arbetsstråten var höst och vår.
Från byn till skötbåtshamnen!
Från skötbåtshamnen tillbaka hem!
Så skapades stigen, men skaparnamnen
må här förtigas. Vem gläds åt dem?
Om stigen, som sådan, jag ordar.
En yngling med pensel, staffli och palett
har Måsbergakusten en vårdag besett,
och när fjärden från röd- till blåviolett
i kvällningen skiftar, fullbordar
han tavlan. Den fyller kravet,
som juryn ställer, och mer än det.
På höstsalongen som nummer ett
man prisar "En stig vid havet."
Den prisas för perspektivet,
som låter blickarna glida
mot himlarandens skyar
i rosa och alabaster,
den älskas för motivet:
idyllen sida vid sida
med havet, det episkt vida.
Men intet den skvallrar om livet
i gråa och fattiga byar,
om dem, som med stormarna strida
för några strömmingslaster.
Om dem vet duken ingenting.
Och sett med deras öga,
har horisontens vida ring
och molnets bana, måsens sving,
av färg och stämning föga.
Tre färger vet det ögat av:
den blå, som lovar bris från hav
och fångst i bärgad sköta; --
den grå, vår stugas fattigfärg
och mossans på vårt låga bärg
och stigens, som vi nöta; --
den svarta, över kistan bredd,
vår mödoköpta vilas bädd,
där domens dag vi möta.
Så låt min penna tolka
den fattiga stigen, vars glans blir blek
i verkligheten runt omkring,
och låt mig dikta om arma ting,
om stormens och vågens och isens lek
med kämpande fiskarbåtar!
Och låt mig stigen befolka
med dem, som trampat hans barr i nöd
för stuga och hem och dagligt bröd
och lyssnat i ångest till hav, som sjöd,
och till mistsirenens låtar!
En vår -- det var för längesen,
när oppåt landet lärkan slog
för skalder och artister,
föll kvälln över fjärden med blodrött sken,
och nordan fläktade bister.
Han ökar mot natten, han hastar
till havs genom fladar och strömmar och sund,
han viner, han piper, han kastar
sitt yr över synrandens kokande grund.
Tre skyttar, på pass vid råkens rand,
fly över skare, som skakar.
Det mullrar omkring dem, det brakar,
och isen skjuter i flakar
med dånande skott från land.
Fåfängt trängde en klockas förvirrade
klämt genom vårnattsdisen.
Fåfängt kvinnor med facklor irrade
borta på hemfjärdsisen.
Fåfängt på stigen i dagningen spejade,
gråtögd, en barnaskara.
Solskenet flödade. Byarna fejade
havet och fästet klara.
Men trenne kors vid stigen, just där gloppet
slår opp sin vida port mot havets blå
och vita tegar, minner om förloppet
av denna vårnatt. -- Lutande och grå,
de likna tiggarbarn, på post vid grinden,
där över heden dimman duggar tät.
Det vajar ingen minneskrans för vinden,
och ingen bokstav sirar hårda trät.
Jag lämnar korsen i rägnen
att rötas och multna med åren
och griper på nytt till skärgårdssägnen,
berättad en afton vid skötbåtsåren.
På den byiga olycksvåren
blev sommaren kall, och tidigt skullade
hösten kring himlarunden.
Strandvattnen stego, vågorna rullade
hotande in genom sunden.
En natt i oktober, när stormen körde
sin jätteharv genom sjöarna,
fjärran och klagande nödrop hörde
folket på yttersta öarna.
Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen
drev i en bränning och bräcktes.
Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen,
där den av virvlarna täcktes.
Men nog med dramer!
Till aftonrodden
ger fiskarn längs stigen i sakta mak,
ger akt på havet och vädergrodden
i väster och skyarnas seglande flak.
Hans rygg har tidigt böjt sig i kut,
och tidigt vid skot och vid åror
ha mödorna tagit hans kraft i tribut
och plöjt i hans panna fåror.
Han sörjer blott för en enda sak:
fångsten för morgondagen.
Han går ej till stämma med ryggen rak,
han rider ej häst genom hagen,
han håller ej gille med flagg över tak.
En bonde är konung och patriark.
En lots är herre vid ratten.
En fiskare bygger på andras mark
och strör över andras vatten
de sjunkande nätenas flarn av bark.
Han tycks mig mer än en individ.
En typ för ett kuvat släkte!
Så långt som tankarna räckte
bland strandbyggaröden i heden tid,
ser jag hans likar streta vid årorna,
plöja sig fram genom mistkallt hav,
trampa stigarna, rista skårorna
först av alla i runprydd stav,
yxorna slunga mot furulommarna
först i susande vildmarksdjup,
stugorna timra för efterkommarna
under mossiga bärgens stup.
Lommen är rotändan av trädet.
Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden
-- vad här jag förtalt och annat till. --
Man bävar väl ofta vid rodret i nöden,
när snöbyn rasar och kursen går vill,
när yret står tätt som en rappad vägg
för stäven, och vågorna isa suden,
och stänket fryser i hår och skägg,
och man hör av en bränning ljuden.
Man skulle haft skötarna opp, men hann ej
mänskan är långsam och stormen rapp.
Man kommer hem som fattiglapp.
Man tänker: jag säljer stugan till våren
och söker mig jord i bondens skog,
och svedjar och dikar och går bakom plog
och bygger torp med åren.
Man tänker så. Men -- man kan ej.
Vi nådde hamnen och skiljdes åt.
I skymningen såg jag länge hans båt
mot blygråa gattet, tills dagern svek,
och jag vandrade hem till byn.
Så gingo åren. En dag för min syn
steg plötsligt på nytt den gamla vyn
ur duken i ram av ek. -- --
Det var som om ramens begränsning vek
för ett vräkande hav, ett obeskrivet.
Och stilla på stranden blommade livet
på gänglig stängel med krona blek.
Det var som ur stigens många tusen
i sanden trampade mänskospår
små lågor fladdrat. Det var ej vår.
Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.
SÅNGER TILL HEMBYGDEN
En fura på mon.
Den fura, som smyckar vår hembygds mo,
vårt heliga träd vi kalla.
Dess anblick gjuter i själen ro
och mod att strida och falla.
Dess stam av solen en genglans bär,
och vindarnas sånger tona
sitt eviga drapa från hav och skär
i dess blågrönt skiftande krona.
En skyrest fur är en kämpe, ställd
på post, där det strids om ett rike,
om ljus mot mörker, om rätt mot väld;
den är stolt och en hjältes like.
Hur mörk är de mumlande granarnas hord
på tåg från tinande tundra!
Hur dödsmärkt och bister och arm den jord,
vars blommande prakt de plundra!
Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst
bland granar, symboler av döden.
Vi bedja om solens återkomst
i röda och segrande flöden.
På frysande marker, där skuggorna bo,
må glittrande strålrägn falla!
Den fura, som tronar på sol vid mo,
vårt heliga träd vi kalla.
Till "Brage".
Bygdens toner.
Landet vaknar.
Det mörka landet, som ur natten höjer
sin vemodspanna mot den bleka solen,
det flyktigt leende, som flyktigt dröjer
i sköra sommarprakten, strödd kring polen,
det vintertysta, svept i millioner,
av stormar vräkta, vilsna flingors dok,
det mörka landet under främlingsok --
jag ser det vakna i ett stänk av toner.
Bondfiolen.
En melodi ifrån bondfiolens strängar,
en av de halvt förglömda, muntra, gamla,
kan så som ingen spridda bygden samla
till glam, till dans på vårnattsljusa ängar.
Och som en kväll, när glöden dör på härden,
-- en vinterkväll med stämning som i sagan --
fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan,
så talar ingen annan röst i världen.
Visans veckor.
Sådden är gjord, i lidren vila plogarna.
Borta på vägen slamrar stadsbudskärran.
Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna;
fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.
Visan på läppen föds i såddens veckor,
visan om kärlek, hopp och trofast minne.
Göken han galar, hörs på långa sträckor.
Häggblommen faller. Visans tid är inne.
Ringdans efter slåttern.
Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden.
Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma.
Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen.
På de bara snesarna ses bondens glädje blomma.
Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös,
över slagen linda sprakar hennes lusteld lös.
Ordena bli trånga.
Toner orden fånga.
Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.
Glammet utmed tågen sprids, och snart går byn till vila.
Stilla smyger dagningen emellan husens rösten.
Drängen fyller så och ho och låter tanken ila
över sommarns tröskel hän till flyttningen om hösten.
På sin bro står bonden som en kung på tingets sten,
mäter lugnt sitt rikes vidd, dess fält från ren till ren.
Kring hans slott, det röda,
mognar kärntung gröda,
och en bofink slår revelj på borggårdsalmens gren.
När sköterna bärgas.
Hon sjunger i båten så glädjefull
i gryets ljusnande timma.
I aftonens visa var sorg och mull,
men morgonens toner glimma.
Han över svallarna
blytungt tåg
lyfter, och hallarna
bärgas ur våg,
och fjällen händerna rimma.
Första sköten var skimrigt vit,
och dubbelt tung var den andra
av silver, som lönar en fiskares slit.
I sommar stimmena vandra
in genom sundena.
Havet slår
varmt över grundena.
Fisket går
med fröjd, när man tyr till varandra.
Svällande segel på skötbåtsmast!
Stigande brus kring skären!
liar, som jaga i sträckande hast
strimmiga strömolnshären!
Fram över stänkande
böljestråt!
Fram med blänkande
last i båt
mot vaknande landamären!
Sjömanvisan.
Men långt på Östersjön, där högsta vågen
har höjt en grönvit plym bland vreda toppar,
ett ensamt skepp det smäckra sprötet doppar
i sjöarna, och stänket yr kring tågen.
Ett ensamt skepp! En relingsgränsad värld,
emellan hav och himmel rolöst slungad,
från sjö till sjö mot mörkblå synrand gungad!
Ett ensamt skepp på enslig världshavsfärd!
Dess segel bada bugnande i glansen
av gränslös himmel, smekt av gränslöst hav.
Den käcka sjömansvisan lyfter av
allt kvalm, som ruvar i den gråa skansen.
Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som sårar!
Vart gammalt kval, som sinnet har igen!
Som stänk mot bogen minnena av tårar
och avskedshandslag virvla bort i den.
Så stiger inget skepp ur vågens famn
som diktad stäv ur visans lätta bölja.
Så nämner ingen lönnligt dyrkat namn
som visan, klingande i fjärran hamn,
när gröna sammetsvågor dynen skölja.
* * *
Där hänger i en skärgårdskyrkas kor
en snidad brigg. När altarljusen tindra,
kajutans gula rutor stilla glindra.
Där inne någon vänlig ande bor.
I diktens kyrka, rest med torn och tinne
av drömmar, flyktade från tid och rum,
ett gyllne skepp i krans av snövitt skum
skall stråla som vår hembygds äreminne.
Nylands vapen.
Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.
Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja,
som fosterbygden i sköldarna bär!
Hell hemmets kust, som vita kammar skölja!
Hell röda stugor på grönskande skär!
Hell hembygdsblänk från fyrars lågor!
Hell fjärdar, fädrens kämpastråt!
Hell strömmen med de egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar
på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet"
har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.
Hugg in med klinga blank, där hugg behöves!
Du Nylands skara, ej vare du sämst!
Hugg in för ljusets sak, när folket söves!
Hugg in, hugg in och var djärvast och främst!
Giv detta svar på fega frågor:
framåt, vår unga flock, framåt!
Hell strömmen med de egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Den vita fanan med vår hembygds tecken --
där striden ståndar för fädernesland,
hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken,
och båten glimmar i solskenets brand.
Då spännas viljor och förmågor.
Oss följe genom livet åt
den starka ström med egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Junimorgon i skären.
Den bundna sången spränger bojorna,
och det blir dag kring fjärdarna och sunden.
Hur röken ringlar ljus från kojorna!
Hur solen glittrar över klibbalslunden!
Som bokars lövprakt i en jylländsk dal
du snudda ser mot Bältets juniblånad,
så viras kransarna av djupgrön al
kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.
Kom upp på bärget! Kumlets vita rund,
hur hög den välves över skärens riken!
Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund!
Hur grynnor glimma långt i Finska viken!
I luften larm av måsars morgonkör
och tärnors gälla, skriande diskanter!
Och solen stiger och sydvästen kör
med unga böljors spann mot näsets branter.
Men in mot land den första båten ror
med fångst ombord. På fjärden andra följa.
Det dunklar blått, det lyser pärlemor
från nätens strömmingsskatt och viddens bölja.
Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant,
en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden
är fiskelyckans granna underpant,
när skärens sommar ler i högtidsskruden.
DIKTEN OCH LIVET
Meditationer.
Hur skalden längtar, att den svaga handen,
som pennan för,
titanens vore, vilken svingar branden
och flammor strör
kring de förslavade och mörka landen!
Att dikta är att lida. Lida är
ej att i egen själ mot mörkren spana.
Det är att se, hur varje mänska bär
kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana,
när jorden höljer den oss mest var kär.
* * *
Nu viner stormen och solen sår
i rymden sitt flammande säde.
Det våras i dungar och videsnår.
I spirande broddar en susning går.
Men du, o människoande, står
alltjämt i ditt svarta träde.
När gryr din vår?
Och skyarna ösa sin rikedom,
sitt silverrägn, över fältens rund.
Du kala, tvinande lund,
när springer din gren i blom?
Korallrevet.
Brusande rev av korall,
ring, I ett världshav kastad,
klyvande sjöarnas svall,
med bländande pärlor lastad --
ensamt, som aldrig en dyn,
aldrig en klippa vid stranden!
Trista och glimmande syn,
smyckande himlaranden!
Brusande rev, med din palm
visar du väg genom havet!
Hägrar i middagens kvalm,
halvt i din dyning begravet.
Skälver i vitnande trots,
när stormens förtöjningar lossats,
och kämpande skepp förgåtts,
och bävande hjärtan krossats.
Brusande rev av korall,
ensamt som du är mitt hjärta
efter sin härlighets fall,
bortom sitt världshav av smärta!
Solen vid banan är smidd.
Skeppet har hamnen att fly till.
Brusande rev, på din vidd
äger du intet att ty till!
* * *
Men när violblä kvällnings vinge snuddar
vid västerns bryn,
ett kolmörkt hav emellan silveruddar
står fram ur skyn.
Där glider _Skeppet_ över dunklets spegel,
som bris ej stör.
Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
Men _Skeppets_ för
bär _Korsets_ bild. 1 prakt dess lågor brinna,
dess gnistor dö.
Förgäves höjer _Duvan_ att dem hinna
sin vinges snö.
Förgäves slungar _Molnet_ att dem hölja
sin slöjas svall,
ty _Korsets_ fyra strålefloder skölja
kring vidden all.
Ur svarta spegeln sticka _Valens_ barder
och _Skyttens_ pil
och _Skorpionens_ gadd bak milliarder
av tomma mil.
Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
sin last av ljus!
Mitt öde rev, min andes hem i världen,
vad vill ditt brus?
* * *
Havets olivgröna siden
frasar mot strändernas ör.
Kuvad i stormmånadsstriden,
vågen på vidderna dör.
Ångarn, den grå triumfatorn,
där han ur synlinjen dök,
sprängande väg mot ekvatorn,
textar sitt avsked i rök.
Virvlande, solkiga flagor
draga vid kolvarnas takt
över en synrand av sagor,
över en himmel av prakt
strecken, de svarta, som skära
världar av skönhet itu.
Drömmande rev, huru nära
skönhetens urgrund är du!
Dyningen bubblande skurar
din rand -- men korallernas slott
strålar med milshöga murar,
trollgrönt och sagoblått.
Svalarna bada i lågor.
Facklor lysa dess vall
djupt under sorlande vågor
och frasande dyningssvall.
* * *
Drivande strömolnsfjunen
flyga så högt, tindra så vitt,
speglas så mjukt i lagunen,
som vaggar i revets mitt.
Gråhyllt bleka och trista,
-- fångar på marsch, slagna i järn --
dess böljor vandra. De brista
som dödsdömt svall i en tjärn.
Djupt i mitt väsen bunden,
brister som de, en våg, en ton.
Kring haven och himlarunden
jag söker mitt land, min zon.
Den gamla drömmen.
Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar,
ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar.
Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord,
blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden
kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden
kan lysa i mitt rim -- --
Min dröm, han tar en sällsam riktning!
Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
Långt till dag.
Kring min stolta hembygds jord
sångens nät jag spunnit,
men min diktnings lycko-ord
har jag aldrig funnit.
Jag har sträckt för djärvt mitt stag,
lättat ankarflyet
alltför arla, fruktar jag.
Ännu dröjer gryet.
Ej på länge solens ur
bådar dag för skären.
Ännu gömmer dimmans mur
fjärran grundbarriären.
Än för nattlig nordans fläkt
vajar björkens hänge,
Hon skall komma, dagens väkt.
Men hon dröjer -- länge.
Den enda stigen.
Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal,
där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne.
Det finns i livet blott en vän, som ej är fal,
vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
Det är din moder ej. Emellan höst och vår
bär vägen genom gröna sommarveckor.
Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!
Det är ej hon du över allt har kär,
din maka ej och ej din älskarinna.
Vid altaret du står allena, när
med höga lågor dina böner brinna.
Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik
står blå mot jord, som gula löven höstar.
I stilla blicken ur en djupögd vik,
där bor den enda makt, som tröstar.
Vågor på vidden.
Fåfängt grubblar du vid årens
gråa flod på mänskovårens
snabba vissning. Tingens rot
når ej en tanke, når ej grubbel.
Livet är en böljas bubbel,
lyst av morgonsolens klot.
Låt blott havets vågor glida!
Lär att ingenting förbida
av en dags, en levnads flykt!
Före dig ha många tusen
släktled skådat stjärneljusen
från den kust, där bo du byggt.
Efter dig skall bölja brusa,
bränning mullra, vindsång susa
över strån i strandens ör.
Som i vita sanden spåren
ljudlöst glättas ut av kåren,
tidens fläkt ditt verk förströr.
Livet -- det var bruset, språnget
från ett namnlöst, mörkt förgånget
mot en solig synrands svall,
vågens språng mot viddens under,
följt i bristningens sekunder
av miljarder likars fall.
I Granmoraskogen.
I Granmoraskogen, i granars rund,
en ensam vildros blommar
som ett irrbloss, tänt på en fattig grund
över sagornas rikedomar.
I viken, där byars och skurars brus
drev fisken från lockande agnen,
där dallrar i mojnande höstnattens ljus
Lyran och Karlavagnen.
Och min dikt, som tonade brusten och grå
under jagande skyars vimmel,
har fångat ett stjärnskott sist ändå
på klarnad septemberhimmel.
En nyårsdikt.
Så ha vi nyår. Den väg vi gå
är brant som stigen i alpen,
där han ur skogarnas famn vill nå
den bara, svindlande stalpen.
Hur är den stigen ej vemodsvit
som askan av brev, som brunnit!
Och dock -- han bär genom molnen,
vi blott i vår längtan hunnit.
Så ha vi nyår. En ny spiral
av vägen är lagd till rygga,
som leder upp ur vår barndoms dal,
ur ängden, där mänskor bygga.
Jag ser dem plöja sin teg och så
och harva och skördar skära.
Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå
oändlighet -- hur nära!
Tolv små dikter
Såg du de glimmande fjäten
tvärs över äng, snett genom by?
Såg du de glimmande fjäten
under ett tindrande ny?
Hörde du dallrande strängar
klinga i fjärran och klinga helt när?
Varandets hemliga strängar,
det ljusa i allt som är!
Flora har kommit, och spåren
de glimma, de sprida sig tusendefalt.
Flora har kommit, och våren
blommar i alla och allt.
* * *
Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall
emellan skärens stup och gloppens bråda svall,
ett ensamt, vägvillt segel hinner!
Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt
till gräns för tankens färd i livets korta väkt,
ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
I dag står världen full av glans från hav, från sky.
Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly,
som 1 en saga svanar lyfta.
Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut,
en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut
sin första blom i bärgets klyfta.
* * *
Finådrat vita dina fötter stiga
i böljestänk på atlasgröna hällen.
Kring skären klara morgontimmar tiga.
Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
O, strandlös brånads hav skall inom kort
slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar
i dina lemmars skimmer vissna bort!
* * *
Linjen har ord för allt,
språket är armt.
Linjen din flickgestalt
smekande varmt
fäster på vita blad.
Linjen din gåta ger.
Ordet skall vittra ner,
dött på sin rad.
* * *
Vad var min dikt? Av skärens lök
en bård, i skrevan spirad,
en lätt girland av ångbåtsrök,
längs öde synrand virad,
en våd på någon enslig strand
av dyninglöddrets rosor,
en stiltjestrimma, sträckt från land
mot skeppens fjärran kosor.
Och vad var jag, att så mitt liv
du kunde solbelöna?
Nu sväll, min duk, och stäven driv
i skum på sjöar gröna!
I stilla dröm från båtens bett
du ser, hur skären glida
förbi, förbi. Jag ser blott ett:
min lycka vid din sida.
* * *
O, du säger, din skönhet flyr
dag för dag!
Mörk över Styx en julle styr.
Du och jag
sitta på toften,
höljas av disen,
lyssna till eviga glömskans
täta, jämna, suckande böljeslag.
Glömd blir jag som min dikt av falnande
solgångsglans.
Glömd blir du som din fägrings vissnande
törnroskrans.
Glömskan besegrar
minnet av tonerna.
Glömskan kuvar dig.
Glömskan begraver dig.
Dag skall komma, då ingen
vet, att engång din strålande skönhet fanns.
* * *
Allt vackert vill jag minnas,
jag vill låta det glittra
som mellan furustammarna
ett blånande hav,
förgätande den bittra
och vrånga dom vår dröm du gav.
Men aftonglöd pä kammarna
av skyrest alp av skuggor nås,
och stjärnorna i dammarna
bland svarta moln förgås,
och vad jag svept i toners dräkt,
var havsblå syn, var solljum fläkt
från gömda sund bland skären,
de sälla landamären,
i vilkas lä vi rott,
blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.
* * *
Sätt vackra lögner hop!
Låt gökens ömma rop
ett löfte föreställa!
Låt trastens drill, som sprang
med gränslös lyckas klang
ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!
När kvällen skrider tom,
sätt ängens ersmässblom:
de röda vivorna, i vas på bordet!
Och dröm: på stigens strå
nu trampa fötter små,
och snart vårt möte verklighet är vordet.
Så sjöng min dikt. Min själ,
vars svall har sagt farväl
åt lyckans kuster sedan år tillbaka,
låg stilla -- lik ett sund,
som speglar blomvit lund
och skära purpurmoln i nattens vaka.
* * *
Spanande kretsar en ensam lom.
Vidden är tom.
Sökande svävar min ensamma båt.
Vågens gråt
snyftar i natt mot stäven.
Spridde ej våren där uppe i land
lövdoft kring strand,
smög ej bland löven en blommande stig,
trampad av dig, --
det sloge så tungt ej mot stäven!
* * *
Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två,
i smyg på din hemgårds mark?
Två bäckar, som ila mot slättens blå
genom samma vajande park,
två stigar i doftande vildmarksvärld,
som smyga tillhopa i en,
två speglande vikar av samma fjärd
i sommaraftonens sken.
Och minns du, vi växlade loven och tro
och byggde vår dröm om varann
så högt, som på svindlande fästets bro
den glimmande månen brann?
Du minns det. Vi se våra svärmande år
som skyar av vemod och sorg,
som falnande rosor i gulnande snår
kring vår lyckas grusade borg.
* * *
Längesen de tystnat,
mina veka toner.
Vårens anemoner
blommat sista gången,
forsen under spången
inga silversträngar äger kvar.
Men jag lever, lyssnar
jämt till nya lutor,
ser i nya rutor
vita händer ansa
rosorna, som kransa
lyckans port. -- Dit in jag aldrig drar.
* * *
Vindlös är natten.
Öde ligger vägen.
Tala jag ville,
men till vem, till vem?
Månljuset faller
som i någon sägen,
som på blomrabatten
kring ditt vita hem.
Månljuset faller.
Hela rymdens tystnad
dalar kring vägen,
där mitt steg dör bort.
Tala jag ville
ord om hjärtats lystnad
dess förbrunna lycka,
falnad inom kort.
Dig vill jag minnas.
Minnas, om jag kan det!
Du, som jag älskat,
bor du i min själ?
Du är alltför fjärran.
Här är döda landet.
Av din stämma minns jag
blott ett armt farväl.
Kanske den klingar
än i några dikter -- --
Vindlös är natten.
Tomt är rymdens sken.
Tala jag ville -- --
Döda världars vikter
pressa mitt hjärta
mot en bädd av sten.
En SÅNG OM KÄRLEKEN
Skymningstimmen.
På dynens ås låg fiskarbyns hotell,
i två mils krets det enda natthärbärget.
För trappan, lik en målning i pastell,
en grupp av buskar stod, med dynblom kransad.
En trädgård i sitt slag, -- av stormen ansad --
vars murgrönsslinga är det gråa snärjet,
vars ros är röd konvolvelblom, som putar
ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar
på julgransbordet mellan bomullsvåder.
Längst ut på stupet käckt en blomsteråder
av gullgul väppling lyste. -- Nedanför
låg slätten.
Men mot dynens andra brant
det salta havet sina sjöar kör
och bryter larmande och grellt och grant.
Nu föll den första skymningen på plagen.
En kylig kåre blåste opp i väster.
För trappan körde bondbyns ekipagen:
karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster
till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden,
föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.
Och kvällens blåa portar slogos opp
för lätta dagrars svävande baner.
Det rosenröda från ett dynbärgs topp
i sakta glidning sjönk mot havet ner.
Det silvergråa över himlaranden
sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder
sin längtans svalor ut mot drömmens länder.
Men hastigt höjdes över kust, som sov
med blomsterrevor doftande på dynen
och musselslingor utmed vattenbrynen,
den ljumma nordsjökvällns baner av måv.
O färg, förtrollande, försåtligt fager!
O alla aftondagrars aftondager!
Vad du är olik hemlandskvällens klarhet,
där allt är vithyllt, livlös underbarhet!
En stelnad, genomskinlig rymd av snö
med dis av frost kring molnets purpurö
är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar
en jord, som kastat glädjens masker av,
och utan ankar grund din längtan seglar
i jäktad oro på hans vithets hav.
Måvdunklet är en florfin trollridå.
Bakom den flydda år i blomning stå.
Vi minnas händelser med solglans i
och våra hjärtans vackra hemligheter
och strofer våra ungdomsårs poeter
ha bräddat med en evig poesi.
Måvdunklet är en tjuserska, som hastar
med snabba fjät till dagens vilorum.
När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar
blott ebbens fräsande girland av skum.
Två liv.
Och dunklet gled längs dynerna och hann
hotell verandans bräm av vildvinssnärjen.
Mot träbarriären lutad, stod en man
av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen
var lyckligt ljus. Han hade just bemött
med en replik sin följeslagarinna
och bidde svaret.
Hon.
Jag är trött, trött, trött
på dessa aftnar med sitt skymningsfall,
som lovar, vad det inte hålla kan.
Jag reser söderut.
Han.
Jag norrut.
Hon.
Gott!
så skiljas vi i dag i alla fall.
Han.
Du har mig ganska grundligt missförstått.
Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej!
Jag slog blott an din egen rebusstil.
Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej.
Om alla jordens vägar, mil för mil,
du satte hop och på den gatan gick
ditt hela liv mot ständigt nya länder,
jag följde dig ändå.
Hon.
O, sluta, hör mig,
och tro mig nu: du aldrig lyckliggör mig!
Jag trott mig älska dig -- ett ögonblick.
Jag trott mig älska många. Du har rätt:
jag kunde gå mitt hela liv kring jorden
på spaning efter soln jag aldrig fick.
När först vi möttes, var jag vårligt lätt
till sinnes. Ångarn bar oss bort från norden
med rökens vimplar över havet flygande
och skrovet timme efter timme smygande
i sjöarna, som om dess stäv av stål
sin fåra plöjt mot något hemligt mål.
Och målet, det var du! Vårt mötes första stunder
och vandringen mot plagens skymningsunder!
Det var den första lyckovägens slag,
den första natten på vår första dag.
Han.
Och nu? Mot andra mål? Lik böljan, fångar
du stjärnans bild och mot den nästa flyr.
Lik stigen över ökenhavets döda,
förbrända dyningar, du ständigt styr
mot nya vidders nya solnedgångar,
allt mera snabba och allt mera röda.
Men aldrig skall din sällhets kust du nå.
Din kvinnosjäl dig kuvar sist ändå.
I varje kvinnas längtan susar hägnet,
det hemomgärdande, med gyllenrägnet.
Ett hem, där ditt bekymmer anförtros
åt en, blott en, -- där lågan smyckar veden
med dina drömmars kronor, -- fönstrets ros
strör doft av frid -- säg, bor ej där ett eden?
Hon.
För mig är detta eden luft, lik hägringen.
Bli orden verklighet -- då flyktar fägringen.
I himlarna är eden. En och var,
som blott har vingen, själens vinge, kvar,
kan någon strand av någon himmel hinna.
Tro blott, att allt, som är och blir och var,
vart skapat av en vis och allgod far,
och strax i altarljusens lågor brinna
ditt edens solar! Strö blott ut ditt liv
som plockad blom till blåstens tidsfördriv
och tro på slösandets lycksalighet!
Bränn dina skepp! Var vandringsman, poet,
och fattig, biltog! Var en stavkarls like!
Drick ödets skål på brädden av ett dike,
och kring dess pölar blommar edens rike!
Han.
Du glömt vårt samtals utgångspunkt. Nåväl!
Just dig blev skänkt en flyktbenådad själ.
En prunkande kaskad av gnistor är den,
ett fall av blommor, mörka, vällusttunga,
och dock ibland så vit som bortom fjärden
den unga häggens första blomsterklunga.
Din själ en lustgård är.
Hon.
Min själ är död.
Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala!
Du ser, hur snårens granna blomblad dala
i mina lätta fjät, och tror mig gå
mot någon synrand, lockande och röd,
mot något fagert fjärrans älskogslycka.
Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek.
Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek.
O, att du kunde tro mig och förstå:
ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka!
Må vara -- kärlek spirar upp, som gräsen
i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.
Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen,
som på ett enda kast med lyckotärnängen
satt in sitt vara och går fram längs stupet,
som hänger över molnens tåg i djupet,
han kan blott älska, när med fot i dans
han fjället når, där morgongryet skänker
sitt röda vin i rymdens skål, som blänker,
och världen strålar i hans segrars glans.
Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet.
Jag ville sjunga mig igenom livet.
Som skalden diktar och som målarn målar,
jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar,
och rägnets härlighet, när färg vid färg
dess båge stryker över fjärran bärg.
Jag ville sjunga om den vita staden,
min stad vid nynnande, smaragdgrön flod,
och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen,
i dallring, vignens susning i mitt blod.
Jag sjöng. Min sång -- var aldrig -- svek och sken.
Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder,
ty ordets tysta väsen sällan tyder
en man. Han löser ut dess själ i luft,
blå, tindrande och kall som hans förnuft.
Han sovrar språkets glosor, en för en.
Hans vers är ädelsten vid ädelsten,
den outgrundligt rika vid den tomma.
Men i en kvinnas sång dess världar blomma.
Han.
Jag tror du gör ett diktords ande fri.
Hon.
Min gärnings dag är slocknad och förbi.
Så vemodsvekt blir ordet på min tunga,
ej bittert mer, när gammalt féeri
i minnet spökar. Allt blir skymning bara.
Nu har jag föga mera att förklara.
Jag kunde leva, när min ton var fri.
Jag kunde älska, när jag kunde sjunga,
nu -- icke mer.
Helt visst, jag håller av dig.
För varje fattigt skiljemynt jag gav dig
du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte
Jag ser det för mig, som man ser ett smycke
man längtat äga sedan många år.
Man dras till det som till ett ungdomstycke,
en gammal dröm, som ej ur hågen går.
Men när ens anlet, tärt av spleenens sår,
i spegeln röjer själens dolda lyte,
då vet man -- --
Han.
-- Du för mörkt, för tröstlöst målar! --
Hon.
-- -- då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar
jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.
Han.
Förtvivlat syns mig livet, när dess botten
ur ytans glada vågor sticker fram --
så sorgligt meningslöst som mellan brotten
den svarta banken med sitt vrak i slam.
Dock, kraftens ursymbol är gröna havet
och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all,
fastän du sveks på dina solårs kall
och spanar vid var aftonskymnings fall
dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.
Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga,
man slagit har till blods med nävar tunga.
Du drev i livet ut med lätta vindarna,
och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna
dig hälsade, och dig var ljuvt att gå.
Och sen -- jag skildrar fritt -- --
Hon.
Och sen?
Han.
Förstå
din sång var kanske för de vises skrå
en svårlärd sak. Man vill ju passa på,
att ej nån biväg vilseför adepten.
Man vara vill till hands att stänga grindarna,
ibland, förstås, att öppna dem också,
i fall prestanda stämma med recepten.
Hon.
O, låt mig slippa säga, när och var
och hur min konstnärsväg i kärret bar!
Du stod ej vid min banas branta stup.
Du anar ej min livsförtvivlans djup.
Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet.
För mig var kallet kraften, kraften kallet.
Ett mannaverk kan brännas ner på bål
och födas om som eldförstörda skogen,
som spirar fram ur brända stubbars kol
och blir, med åren, åter blomningsmogen.
Jag är ett träd blott vid en enslig älv,
på stupet fallet. Ej jag sår mig själv.
Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona,
och fåglar sjunga i min döda krona.
Han.
Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra.
Mot livets gräns av frost ditt tal mig för.
I dina spår allt tyngre blir att vandra.
Inom mig någonting för evigt dör.
Hon.
Det är din kärlek. Jag ej döda vill.
Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej.
Blott dagen med dess sol hör kärlek till
och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet.
och aftonskymningen och morgongryet
med dimmorna, med dagg och fågeldrill.
Jag är en vandrerska, som stilla glider
i egen skuggvärld bortom dygnets tider.
Jag bär en ros, och ung och purpurröd
den doftar i min hand, fast jag är död.
Dimman över slätten.
Ur dikena gled morgondimman kall.
Längs vägens kant av ler låg slättens landskap
och drömde, obekymrat om sitt grannskap
med girigt hav, som sjöd bak dynens vall.
Det vaknade, helt långsamt, till sin dag
av sol och blåst och vita långfärdsskyar
och sävlig arbetsid i gamla byar,
där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.
Ännu blott här och där en liten fläck
av slätten steg ur morgonväktens dis
i grå belysning fram: en landsvägshäck,
en kyrkas torn, en bondgårds frontespis.
Allt annat var ett dugghav utan gränser,
bakom vars tomhet ingen synrand glänser.
Längs vägen skred en man. -- Som fjärlar kretsa
en afton kring en facklas bloss i ringar,
allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa
i eldens trollglans sina skira vingar,
hans tankar irrade kring samma punkt
sen många dar:
"Hon stod mig mera nära
än någon annan kvinna. 1 mitt blod
sjöng hennes blod; -- i mina drömmar slingrades
de tunga rankorna, med blommor skära,
av hennes drömmar; -- höll jag hennes hand,
brast vart bekymmers moln itu och skingrades.
Det flöt från den en ström av levnadsmod
i min. Kring henne blev det gamla ungt.
Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt,
så tidigt härjat, där de djupa såren
så länge blött, mig tjusade ändå
som stilla aftonvidder, dunkelblå,
som unga björkars blänk och svaj i våren.
Det där är minnen nu. Framåt alltså!
Framåt? Mot vad? Jag kunde gärna stanna,
där nu jag står, med dugget kring min panna.
Det lättar snart -- ger plats åt sol och bris --
är här igen med skymningstimmens dis.
Vart än min levnads kosa ställs, jag går
mot samma horisont, och samma dagrar
av stål blå arbetsdag och kväll, som trår
till gamla stigars överväxta spår,
omkring mig sväva. Månader bli år,
och åren bli ett liv, och glömskan lagrar
omkring dess afton sina branta dyner
av trist, grå sand. -- --
Jag tänkt ibland:
symboler äro ungdomsårens syner.
I dem vart landskap har sin egen färg,
sin slöja med en hemlighet bakom.
I dem var kalkvit stig i gröna bärg
blir äventyret, som vi drömma om.
En gång på Östersjön sig dimman lägrade
i skeppets fåra, men för stäven hägrade
en ö, lik ett Morgana, född av gryningen.
Dess fyr i havet stod, som stöpt ur dyningen,
och bredvid den en kvarn och sist i raden
ett lummigt träd. Man kunde ana bladen
i kronans mäktiga och runda hatt.
Ett ögonblick -- och så vart bilden matt
och slocknade. Mitt hjärta snördes hop.
Så vackert och så tomt! Så nära, nära,
och dock långt bort, dit inga kölar bära!
Ett löftesland, likt det i sommarkvällen
vi skapa oss, när fjärden slår mot hällen
och djupt i skogens fred hörs gökens rop!
Vad livet skänkte mig, vad mitt jag kallar,
allt, allt är hägringar och drömmar blott.
Jag byggt med sjörökstorn och töckenvallar
på havets böljegrund min lyckas slott.
Jag lämnat bakom mig så många stränder,
så många vägar, slingrande längs dem.
Var fattig stig ur trädens dunkel länder
till sist till något solomstrålat hem,
men jag har aldrig dröjt vid stigens sida.
Jag skyndat fram, blott fram, på banor vida,
mot slättens, öknens, havets perspektiv.
Jag trott på kraftens seger i mitt liv,
och tomhet famnar jag.
O, livets, dödens,
vårt varas mål är våra kärleksödens!
Av dem vi styras till vår sista dag,
och de allena skriva kraftens lag."
End of the Project Gutenberg EBook of Skärgårdens vår, by Arvid Mörne
*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄRGÅRDENS VÅR ***
***** This file should be named 56938-8.txt or 56938-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/5/6/9/3/56938/
Produced by Jari Koivisto
Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.
Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.
START: FULL LICENSE
THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.
Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works
1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.
1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.
1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.
1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.
1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no
restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
under the terms of the Project Gutenberg License included with this
eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
United States, you'll have to check the laws of the country where you
are located before using this ebook.
1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.
1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.
1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that
* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
within 60 days following each date on which you prepare (or are
legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation."
* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
License. You must require such a user to return or destroy all
copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
works.
* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.
* You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg-tm works.
1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
1.F.
1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.
1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.
1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.
1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.
1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.
Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.
Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.
The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact
For additional contact information:
Dr. Gregory B. Newby
Chief Executive and Director
[email protected]
Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation
Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.
The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate
While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.
International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.
Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.
Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org
This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
